Dresden, den 20. december 1932.

Kära Tant Gunhild!

Nu är det redan jul igen, tiden går så fort, tycker jag. Den 1. december slutade jag med examen, allt gick ganska bra, men det var svårt ändå, och jag är så glad att jag behöver nu inte examineras för hela mitt liv. Och med studium är det slut nu också. Nu kan jag vara hjälp för min mor åtminstone nu före jul, då man har så mycket att göra. Alla mina syskon skall vara här till jul, därför baka vi ganska mycket förstås.

Vi kan nog inte tänka oss, hur det skall bli utan vår far, han var ju alltid medelpunkten, särskilt till jul. Ni skrev så varmt och hjärtligt till oss efter fars död, jag hann inte förr tacka Eder, men Ni vet väl, hur tacksam jag är alltid, att Ni deltog i vår sorg. Det var väl tråkigt att min far fick inte uppleva min examen, han skulle ha blivit glad för det. Men i de sista veckorna var han redan alltför trött, att följa med allt som hände omkring honom.

Hans jordfästning var alldeles underskön, ty han begravdes på en liten kyrkogård nära vid Dresden i en by, var vår far började som präst och var jag föddes. Ni kan tänka Er, att det var sannerligen en hemkomst för honom, hela livet var en ring. Och så många goda människor följde honom till kyrkogården, jag hade aldrig sett en sådan lång kö.

Men jag ville ju inte skriva ett sådant tråkigt brev, utan önska Eder alla en glad jul och vackra helgdagar. Jag undrar om Ni äro förenad till julen allesamma igen? Jag tänkte så mycket till Er i sista tiden, Tant bakar väl mycket igen? Var tog Ni julgranen i detta år? Jag skulle gärna vilja veta om Ni ha redan snö? Vi ha det ganska kallt med skridskobana, men ingen snö. Solen skiner var dag så vackert. Vår våning här i Dresden är mycket vackrare än i Leipzig, så vi njuta mera av vädret och hela naturen. Men till jul skulle det egentligen vara snö.

Ja, och till sist kommer jag med en stor fråga, jag törs nästan inte uttala den! Ni undrar väl mycket att jag skickar inte något, en liten julklapp, till Er i år. Men jag tänkte att det skulle vara roligt, att bringa mina gåvor själv. Liebe, liebe Tante Gunhild, ich möchte Euch so sehr gern in diesem Winter einmal besuchen. Seid Ihr wohl damit einverstanden? Onkel Elof schrieb mir so freundlich, dass ich wieder einmal zu Euch kommen dürfte. Und jetzt, ich denke im Februar, kann ich so gut verreisen, weil ich vor Ostern bestimmt keine Anstellung in einer Schule bekomme. Es ist ja so schwer, jetzt überhaupt eine Stelle zu bekommen. Ich bringe Euch dann lieber meine Weinachtsgeschenke mit, weil das nicht so schwer mit dem Zoll ist. Nun müsst Ihr mir aber ganz offen und ehrlich schreiben, ob es Euch passt und ob Ihr mich auch wirklich ein paar Wochen haben wollt, nicht wahr?

Ich wünsche Euch allen ein recht schönes Weihnachtsfest und grüsse Euch herzlich. Eure Helene.

Viele Grüsse auch von meiner Mutter und allen Geschwistern.