Januari 1922

Brev från Julius af Sillén till sonen Elof af Sillén den 4 januari 1922

Strengnäs 4/I 22

Kära Elof!

Tack för brefvet, som jag nyss fick och skyndar att besvara för att få göra ett par frågor, som jag måste ha utredda för att kunna svara ordentligt. Jag hade ju kunnat tala med dig i telefon, men det förefaller mig möjligt, att du inte vill underhandla om affärer på detta hörbara sätt. Misstager jag mig härutinnan, så kan du ju själf ringa upp mig, när du får detta.

Naturligtvis vill jag - och vill gärna - hjälpa dig, om det står i min makt. Men jag måste, innan jag ger något bestämdt svar, veta, hvad det är för slags hjälp du önskar. För det första: vill du ha mitt namn som borgen på ett lån, eller är det kontanta pengar du önskar? För det andra: när behöfver du pengarna? och: hur länge behöfver du dem? - Jag skulle ju så gärna vilja ge dig en ordentlig hjälp d. v. s. ett lån på längre tid utan ränta, men ingenting är omöjligare: vi kunna icke lefva på våra inkomster, och en radikal förändring i lefnadssätt kan jag icke lägga på Mamma - förr än den, kanske inom kort, blir alldeles oundgänglig. Något annat än en tillfällig hjälp kan jag således icke åstadkomma, och äfven om denna måste jag veta, hur du önskar få saken ordnad, innan jag kan säga något bestämdt.

Hinner ej mer nu; men nästa gång. Helsa hjärtligen till Gunhild och Elvira och till hela barnaskaran (hoppas, att Pil (= P.I.L.) fortfarande mår bra?) från gamle

Far.

Brev från Julius af Sillén till sonen Elof af Sillén den 18 januari 1922

Strengnäs 18/I 22

Kära Elof!

Ditt bref gjorde mig mycket ledsen. Aldrig hade jag kunnat tro, att Axel skulle så uppfatta och upptaga mitt bref. Jag hade bett honom säga mig, om han visste, huruvida du befann dig i ekonomiska svårigheter. Därvid framhöll jag upprepade gånger, att det naturligtvis icke var af någon ängslan för pengarna - för min skull som borgensman - utan endast af oro för din skull som jag frågade. Jag sade, att jag tyckte, att du såg så betryckt ut, och att detta gifvit mig anledning att fråga Axel, hvarvid jag minnes, att jag tillade, att en nedslagen sinnesstämning kunde komma af andra orsaker än ekonomiska - jag tänker nu särskilt på dina forna besök hos d:r Petterson i Upsala och dina nerver. Och jag bad Axel säga mig allt hvad han visste, tillfogande, att jag inte hade hjärta att examinera dig själf. Det var emellertid dumt af mig att inte det göra: man får nog inte vara alltför hänsynsfull och finskinnad i denna värld.

En sak måste jag särskilt framhålla till mitt försvar. Jag skulle icke ha ansett mig berättigad att ens med din broder tala om det ifrågavarande lånet, om du icke själf sagt mig, att du ämnade anlita honom som borgensman. Under sådana förhållanden kunde det, enligt min åsikt icke vara något brott mot gifvet förtroende att tala om saken med Axel. Af denna redogörelse kan du se, att jag visserligen varit - och är - orolig för din skull liksom för alla mina barn, men att jag därmed inte på något sätt oroar mig för egen räkning. Och allra minst skulle jag önska att något fördoldes af hänsyn till mig: då först skulle jag bli riktigt orolig.

Låt nu inte denna händelse ge anledning till någon misshällighet er bröder emellan. Axel har säkerligen menat väl: han har tagit i, likasom du gjorde en gång i gosseåren, då du skref till honom och bad honom icke köpa en liten gård i Bohuslän, då du ville det allra bästa. Således ingen misslynthet er emellan!

Det skulle glädja mig synnerligen, om jag rätt förstått det sista partiet af ditt bref. Det synes framgå däraf, att du talat med Gunhild om denna lilla historia tvungna och då väl också i allmänhet talar med henne om affärer? Är det så, då lyckönskar jag eder båda, ty förtroende i dessa ting är en dyrbar och icke alldeles vanlig sak. Talade du om för henne Axels ord och hela historien? Säg mig det! Det skulle, som sagdt hjärtligen glädja mig.

Var nu icke ledsen för denna historia, jag menar för Axels ingripande. Helsa din Gunhild: jag höll nästan på att skrifva ett bref till henne också i min första rörelse med anledning av hvad hon sade om de små skorna, men så tänkte jag på Axels inskridande och att jag måhända också kunde göra något mindre lyckadt "inlägg". Men nog skulle jag gärna ha sagt henne några ord. Helsa du emellertid till henne och Elvira och barnen! Och var själf helsad från M + M.

Jag hoppas, att bevittningen af mitt namn på lönehandlingen är riktigt skrifven, men inte har jag sett något liknande. Duger det inte, får du väl besvära dig en gång till.

Far.

Mars 1922

Brev från Julius af Sillén till sonen Elof den 2 mars 1922

Strengnäs 2/III 22

Kära Elof!

Jag hör med ledsnad af Gunhild, att du är sjuk. Hvad det är för sjukdom, kunde jag inte sluta mig till af hennes berättelse. Kanske influensa: jag har hört omtalas flera fall här i staden, i hvilka mer eller mindre svåra magsymptom, kräkningar o. s. v., förekommit. Och kunde jag tro, att ditt illabefinnande endast beror på influensaattack, så skulle jag taga det tämligen lugnt. Men det skulle ju kunna vara något mera allvarsamt, och det är af fruktan härför som jag skrifver. Jag vill nämligen föreslå dig att tala vid någon läkare som har en smula reda på läkarekonsten. T. ex. den doktor Pettersson i Upsala, som för något år sedan förklarade, att ditt maglidande berodde på nervositet. Eller någon af de mera ansedda i Stockholm.

Om du talar med någon läkare, så kommer du väl ihåg att göra reda för din sjukdom med magsymptom under skoltiden? Du minnes väl förhållandet tillräckligt tydligt? Du insjuknade efter en skidtäflan. Doktor de Maré fruktade i början för en inflammation af blindtarmen. Mins du historien? Annars kan jag framställa den.

I alla fall tycker jag, att du gifvet bör söka få klarhet om hvad det är som nu senast flugit i din mage.

A propos af läkare: jag har glömt att fråga, hur det gick med doktor Ploman, som skickade dig räkning. Jag hoppas, att saken blifvit till allmän belåtenhet klarerad.

Mamma har skrifvit till dig och bett dig skicka upp en blomma till den stackars sjuklingen i Enköping. Du har väl fått hennes bref?

Låt oss höra hur det är med dig!
Helsningar till och från!

Far.

Augusti 1922

Elof och Per.

Erik, Märta och Per vid kastanjen utanför köksfarstun på Salta omkring 1922. Staketet revs 1945. Byggnaden i bakgrunden är nog lidret, som revs 1946. /SZ

Gunhild med Per omkring 1922.

Två brev från Helene Zenker till Gunhild af Sillén

Wehlen, den 17. augusti 1922.

Kära Tant Gunhild!

Vi alla ha den ära att gratulera på födelsedagen. Ta dessa äggmössor till födelsedagsgåvan av mig. Jag önskar allt gott i nya året och mycken glädje.

I dag skriver jag ifrån Wehlen, här bodde vi om sommaren. Jag kan säga - bodde - , ty i övermorgon måste vi resa till Leipzig, skolan börjar igen. Här är det härligt Vi äro på gården i Sächsische Schweiz igen, jag har ju berättat av den. I år fira vi tioårigt jubileum, vi ha varit här varje år från 1912. Gården ligger på berget. Bakom huset kommer man i trädgården och sen i skogen. När vädret är varmt sitta vi där i gungmattan eller vi göra små trädgårdar, med hus, gångar och blommor. Det är roligt att leka med. Men vi kunde göra det sällan, det var jämt för kallt. Ofta gick vi och plockade svamp eller blåbär. Men lingon finnas det inte ett enda. Den bästa svampen är Karl-Johanssvamp. Kantareller ha vi bara små, och inte så mycket som i Sverige. Sen äta vi också smörsvampar och några andra. Vi hade flera dagar dem till middag. Detta år fanns det många körsbär. I staden var dom så dyra, men här kunde vi äta mycket.

Mycket tråkigt var, att det regnade ibland så förfärligt eller det var så kallt att vi kunde tro det vore höst. Men en gång hade vi stor lycka. Jämt ville vi göra en utflykt i Sächs. Schweiz, men vi vågade inte och trodde det kan ju regna igen. Men en morgon var det så klart och då åkte vi med båten på Elbe till Schandau. Hela trakten är så vacker där med stora skogar. Ljungen började blomma och vi band oss kransar. Men tänk, i alla skogar ha vi en fjäril "nunna" kalla vi den, som ödelägger hela skogen. Ibland ser man bruna träd i stället för gröna. I kväll kommo vi hem på båten igen. Jag tror att det var första dagen som hade riktigt fint väder. Här sitta vi mycket i trädgården eller vid regnväder i en berså (säger man så för "Laube"?) det är så bra ty vi ha bara två små, små rum, de äro för trångt att sitta däri hela dagen. På eftermiddagen läsa vi "Nils Holgerssons underbara resa". På tyska förstås! Vi ha just kommit till Kolmården. I kväll måste vi gå och lägga oss mycket tidigt, ty i rummet ha vi inga ljus. Här äro många svenskorna och danskorna. Jag känner dem strax vid språken och vi önska jämt: Om det vore Tant Gunhild med barnen eller Onkel och Morbror. Det vore så fint. Hur står det till? Lille Per blir väl riktigt duktigt nu? Hälsa alla så mycket, mycket, tusen gånger. Och en födelsedagshälsning av Helene.

Leipzig, den 20. augusti 1922.

Kära Tant Gunhild!

Vi hade inte skickat av brevet ifrån Wehlen ty det är säkrare härifrån. I går kommo vi hem och jag hittade här ditt kärt brev. Tack så rysligt mycket. Vi voro så glad att höra så mycket av Er. Att Märta har blivit så duktig är så fint, jag önskar värkligen att se henne nu. Jag hoppas att Mimi blev också kry i baden. Du skrev ingenting av Eric han är väl frisk med. Det är så roligt att höra av Per att han blir så duktig. Hälsa de kära barnen så hjärtlig av mig.

När jag gav brevet min mor att läsa sade jag till henne: "Däri står en överraskning." O, kan Ni inte komma riktig till Tyskland? Ni skulle inte bara planera, vi vore så glad om Ni ville komma hit. Morbror Henning ville ju se Wartburg och då är det mycket lätt att komma till oss. "Ach bitte, bitte, bitte" säga vi. Barnen äro ju så väl försörjat hos Mimi.

Jag tror i Sverige var samma väder som hos oss. Vi hade lika mycket regn. På landet är det så tråkigt, ty de kunna inte kora in korn. Det har legat så länge, men jämt kommer regn igen. Ibland få dom groddar igen. Hur ska det bli i vintern och allt blir så förfärligt dyrt.

Adjö nu. Må så gott. Kan Märta inte komma med Er hit till Tyskland? O, jag glädjer mig så förfärligt, rysligt mycket. Denna gång skola Ni inte vänta så länge utanför dörren, jag är inte rädd för Er! Många hälsningar av Er glad Helene.

Tillägg av Elisabeth Zenker

Liebe, verehrte Frau af Sillén!

Das ist ja eine große Freude, daß wir Sie und Ihren Herrn Bruder vielleicht bald bei uns begrüßen dürfen! Aber bitte nicht nur "en dag" sondern "många dagar" müssen Sie unsre lieben Gäste sein. Mit vielen Grüßen und den herzlichsten Glückwünschen zu Ihrem Geburtstage bin ich

Ihre ergebene
Elisabeth Zenker

December 1922

Fr. v. Elof, Gunhild, Märta, Elvira, Carl August, Erik, kanske Axelina? Kanske julen 1922?

Brev från Elisabeth Zenker till Gunhild af Sillén

Leipzig, d. 28. XII. 22.

Liebe Frau af Sillén!

Nun ist das liebe Weinachtsfest vorbei, das wir alle gesund und dankbar gegen Gott im Familienkreise verlebt haben. In der schweren Sorgenzeit, in der wir jetzt stehen, waren die Festtage lichte, freundliche Ausruhtage. Die größte Freude war uns allen aber Ihr lieber warmherziger Brief, der uns in seiner Teilnahme und Verständnis für under und Deutschlands Geschick herzlich wohlgetan hat.

Ja, wir merken noch nichts vom "Frieden auf Erden und den Menschen ein Wohlgefallen". Während der vier furchtbaren Kriegsjahre trug uns doch immer die Hoffnung auf einen ehrenvollen Frieden über alles Schwere hinweg, aber jetzt liegt so eine graue Hoffnungslosigkeit auf unserm Volk, vor allem auf dem bedrückten Mittelstand. Für die zahlreichen Ausländer, die hier leben, wird das kaum bemerkbar sein, denn es gibt ja jetzt wieder alles zu kaufen, - aber, wie Sie schon gelesen haben, zu für uns unerschwinglichen Preisen. Wir Hausfrauen haben ja nun schon während des Krieges gelernt, sparsam zu kochen, - uns Erwachsenen schadet das ja auch nicht so viel, aber für die heranwachsende Jugend ist der Mangel an Milch, Fett und Obst doch nicht ohne Schädigung der Gesundheit möglich. Das zeigt sich ja oft erst nach Jahren, aber schon jetzt nimmt die Tuberkulose in Deutschland erschreckend zu. Die französische Drohung: "Vingt millions de plus" lastet auf uns. Sie ruhen nicht, bis sie ihre Rache ganz gestillt haben, die seit 1870 ihnen schon in den Schulen eingeimpft wurde. Ich war 1902 einen Sommer lang in Nancy und war da schon entsetzt über die Lesebücher der kleinen Kinder, die wahre "Hunnen"geschichten über die Deutschen enthielten. Die Bevölkerung am Rhein hat jetzt unendlich Schweres durchzumachen, - es darf ja nie etwas in die Zeitungen kommen über die niederträchtigen Bedrückungen, - aber es sickert doch durch. Nun drohen ja noch weitere Besetzungen des Kohlengebietes, - die für uns alle neue Lasten bedeutet, denn mit verminderten Kohlen, steigen die übrigen im Preise, damit die Teuerung überhaupt.

Nun können Sie sich denken, was für eine Freude Sie uns mit den 10 kr. gemacht haben, - es bedeutet ja für unsern Weinachtstisch eine Fülle von guten Dingen, die sonst gefehlt hätten, Butter, Wurst, Milch u.s.w. Haben Sie innigen Dank für die große Weinachtsfreude aus Schweden! Bitte sagen Sie auch Ihrem Herrn Bruder Dank für seinen freundlichen Weinachtsgruß, der uns gestern erfreute. - Hoffentlich wird das neue Jahr nicht noch viel schwerer, - die Lage der Kirche ist bei der sozialistischen Herrschaft besonders in Sachsen ganz unsicher und sorgenvoll. - Nun wünschen wir Ihnen und den lieben, verehrten Ihrigen viel Glück und Gesundheit im neuen Jahre, möchte Gott Ihnen an Ihren lieben Kindern vergelten, was Sie an unsrer Helene getan haben! Mit den wärmsten Grüßen und Dank von uns allen bin ich

Ihre ergebene
Elisabeth Zenker