Denna fil räddad från död länk "mattisborgen" 2010-01-07. /SZ (www.zenker.se)

Följande berättelse är ursprungligen en handskrift som skrivits av på maskin av Christina Wrangel. Den maskinskrivna texten har därefter skannats in på dator och OCR-tolkats, rättats och redigerats av Rune Andersson, Dalby, Aspö. Ursprungliga ord och uttryck har bevarats. Texten uppvisar en blandning av nya och gamla stavningsregler, vilket har bibehållits. Uppenbara stavfel har dock rättats.

Om tretton år i Aspö skriver prosten Sahlberg.

Den 16 maj 1887 flyttar vi från Vansö till Aspö. Vansöborna voro vänliga att transportera vårt bohag. På morgonen gick transporten, Mamma och jungfrun kom något senare och jag stannade ännu några timmar för att ordna det sista. Då jag vid 3-tiden anlände till Aspö voro sakerna inburna.

Skjutskarlen hade spisat middag och jag fick tillfälle att än en gång tacka dem och säga farväl samt sända hälsningar till mina gamla församlingsbor. Så voro vi nu i vårt nya hem, där vi sedan skulle bo i 13 år. När nytt och gammalt mötas väger det fram och tillbaka. Det goda i det förgångna och förhoppningarna i det kommande korsa varandra. 

På eftermiddagen Fru Andersson från Lagnö, Thea Sjöstedts mor, kantor Janson (Johansson?) och hans syster Mina och hjälpte oss med uppackningen. Sedan de avlägsnat sig och vi blivit ensamma började Mamma att gråta och sade, Jag vill till Vansö. Påföljande torsdag den 19 maj, som var Christi Himmelsfärdsdag, gjorde jag mitt inträde i församlingens kyrka och hälsades välkommen av kyrkobesökande.

Boningshuset var ett gammalt vackert envåningshus med brutet tak med fyra rum och kök i en våning. Ursprungligen var det blott tre sammanhängande rum. Till det ena rummet fanns ingång blott från köket. Köket och därmed sammanhängande rum innehades av arrendatorn på Tvåöra hos vilken v. pastorn var inackorderad. Vi hade tre rum varav salen användes till konfirmationsrum Men då v.p. Sahlgren gifte sig fick han hela huset och en dörr upptogs till det förut avskilda rummet. Arrendatorn erhöll bostad i den s.k. tvåöresstugan. Sådan var bostaden när vi inflyttade däri. Någon vidare reparation hade ej gjorts på många år, därför de höga trösklarna och de låga dörrarna ännu voro kvar. Men bostaden var ej otrevlig och vi trivdes gott där.
Vid inträdet i byggnaden möttes man av en ganska stor kall förstuga utanför vilken en liten veranda var tillbyggd på senare år. Ekonomihusen, bod vedbod hemlighus lågo strax vänster när man stigit från boningshuset. På baksidan av dessa hus såsom stöd för motsvarande vägg var en ganska hög stenmur, bakom vilken en gångväg som begagnades som kyrkväg för dem som kommo från "Skarpan". Mitt för boningshuset på den lilla gårdsplanen låg en liten källare. Allt var i smått mätt. Bakom boningshuset var en liten sandad plan med några blomsteranläggningar som fortsättes av en gräsplan. Några fruktträd voro där planterade, ett par stora päronträd, sockerdamer, som buro god och ymnig frukt. Det hela var skiljt från inkörsvägen genom en häck, trädslag minnes jag ej. På andra sidan vägen växte stora präktiga aspträd. Så såg i korthet uttalat det lilla hem vi nu tillträtt.  

Det var beläget i den s.k. Husby byn med 13-14 nummer och de flesta gårdarna hade sina hus kvar. Hällgården, Lötgården, Backgården, Stengården m.m. Husen användes till arbetarebostäder men gårdarna sköttes gemensamt av Baron Wrangel på Säby, hörde till fideikommisset. Han urrenderade även stora prästgården Tvåöra. Men lilla prästgården var av en frk Cruuse - tror jag - donerad som löneförbättring åt v.p. Vid slutet av inkörsvägen till prestgården på en bergknalle låg "fattighuset" jämte några små stugor. När man kom upp på backen möttes man av anblicken av den vackra kyrkan med sin höga spira. På omkring 200 m. avstånd vid Dalbyvägen till vänster. Gick man till högar kom man till Klockaregården, den ursprungliga skolan även den donerad och underhållen av Cruuseska donationen. Den var omgiven av en välskött trädgård och innehöll bostad åt klockaren och skolläraren, fyra små trevliga rum och kök. Stengårdens bostadshus som låg mitt över "gatan" var apterad till folk- och småskola. Vi bodde sålunda ej avskilt utan voro omgivna av många grannar, men vi trivdes gott tillsammans och hade aldrig några tråkigheter av vårt grannskap utan tvärtom. Medan Mamma ordnade inomhus hade jag litet att bestyra för att få litet prydligt utomhus. Den 9 juni 1/2 5 f.m. föddes Thorsten. Dr. Hallström var närvarande vid födelsen. Allt gick väl. Det var en torsdag.

Någon dag i mitten av juni sände Gustaf mig en häst, Pontus, som jag ansett mig behöva ehuru jag nog kunnat nöja mig med "Puttan", men jag var ju kyrkoherde. Ehuru oförståndig som hästvän och fader hade jag i arrendekontraktet förbehållet mig dräng, måste jag i alla fall hava en. Jag vill dock tillägga att jag för min personliga del mycket litet använde mig av ekipage med två hästar. Vid min varje vecka återkommande tjänsteresor till Strängnäs och annorstädes var jag min egen kusk.

Endast när familjen var med eller vid högtidligare tillfällen fick kusken sitta upp på kuskbocken och jag hade köpt en droska på en auktion Länsman Berglund höll vid sin avflyttning från Himmelsända, och stångselar hade jag låtit göra medan jag var kvar i Vansö. Den första gången jag fick tillfälle använda mitt ekipage var på prestkonferens i Ytterselö hos kyrkoherde Asplund. Det var en tremilaresa genom fagra kyrksocknar, Aspö, Strängnäs, Toresund, och Ytterselö. För mig var det ju en angenäm och behaglig resa att åka efter eget ekipage en vacker sommardag, vem skulle då ej känt sig, glad och belåten.

Då vi bröto upp på eftermiddagen önskade domprosten Keyser få åka hos mig. När han tog plats sade han: "Jag sätter mig till höger annars kan man tro det är mitt ekipage." Jag hade inte särskilt inbjudit honom att intaga hedersplatsen jag ansåg det så självklart han skulle sitta upp till höger. När vi kommo till Strängnäs upptäckte Adolf att han glömt hästarnas grimmor. Saken klarerades på sätt att någon av presterna, som rest med ångbåt, kom ungefär samtidigt med oss till Strängnäs - så att hästarna ej behövde sakna sina vanliga persedlar.

Andra gången jag ståtade med ekipaget var i sammanhang med min installation, den 24 juli, Christi förklaringsdag var en vacker dag. Efter installationen döpte biskop Strömberg vår lille gosse Per Thorsten i kyrkan. Faddrar voro Notarie och Fru Lundblad, morfar och mormor, Gustaf och Anna. Efter gudstjänsten, vid vilken jag naturligtvis predikade, samlades biskopen assistenterna och inbjudna till ett antal av bortåt femtio personer. Vi hade av utrymmesskäl dukat middagsbordet på planen bakom boningshuset När biskopen såg det sade han: "peppar, peppar", han menade att det kunde bli regn. Men det kom ej något regn och vi kunde i lugn och gamman äta vår middag och dricka vårt kaffe. Av talen, som där höllos, minnes jag ej mer än att biskopen var vänlig att yttra: "Jag skulle vara glad om jag alltid hade sådana prester att skicka ut på stiftet". Så var den dagens högtidlighet till ända och gästerna foro var och en till sitt. Det var 250 år sedan någon installation av kyrkoherde skett i församlingen, som under den tiden varit prebende till någon lektor i Strängnäs. 

Något längre fram på sommaren var till- och avträdessyn på prestgården. Domare där var häradshöfding Robson i Strängnäs, nämnden den från Selebo härad och konsistorieombud dompr. Keyser. Såsom församlingsombud voro närvarande Grosshandlare A.Svensson, Lagnö, Baron Wrangel, Säby var närvarande i egenskap av arrendator av prestgården. Synerätten resulterade att de gamla uthusen skulle flyttas till lämpligare plats. Likaså skulle uthusen på Tvåöre flyttas och ombyggas. Att bostadshuset skulle repareras hade sockenombuden intet emot, men då Dompr. föreslog att övervåning med en liten hall och frontespis skulle byggas eller rättare inredas blevo sockenombuden tvehågsna under förmenande att de ej hade församlingens fullmakt till så kostsam förändring av bostaden.

Grosshandlare Svensson vände sig till Baron Wrangel att han, såsom den egentliga socken borde yttra sig eller helst åtaga sig tillbygget. Baronen avböjde såväl det ena som det andra. Dompr. föreslog då att församlingen skulle inreda frontespisrummet och ett gavelrum. "Gör församlingen det är jag säker på att kyrkoherden inreder det andra gavelrummet och skänker det till församlingen". Jag kom nu i dilemma. Hade jag sagt nej så hade även sockenborna sagt nej. Skulle det bli någon övervåning måste jag gå med på förslaget. Jag gjorde det och så gåvo sockenombuden med sig. Det kostade mig omkring 300 kr. Jag hörde aldrig någon klandra tillbygget.

Någon söndag under sommaren bjödos vi av Klockaren Johansson att hos honom träffa "några vänner", när vi kommo till den idylliska klockargården möttes vi på den vackra sommareftermiddagen av honom och vännerna i trädgården. Såsom talesman framträder torparen Fredrik Sandqvist, Pålsäng räckte mig handen och sade "välkommen till oss, kyrkoherden, det ar svårt att vandra på den smala vägen, men vill kyrkoherden gå före skall vi följa efter". Därmed var icke blott bekantskapen gjord utan även en knuten vänskap, som räckte livet ut. Jag får tillfälle att nämna vidare om Sandqvist och övriga vänner, vilkas namn jag vid nämnda tillfälle ej tog närmare reda på - presentation var ej bruklig då. 

Adventstiden och julhögtiden voro alltid så länge vi voro på Aspö stämningsfulla högtider. Jag hade ju mycket arbete utom gudstjänsterna i församlingen, aftonsång i domkyrkan adventssöndagen, en gång, dessutom, nattvardsgång under adventstiden, juldagen och nyårsdagen. Jag hade under hösten börjat med bibelförklaringar i skolan varje onsdagskväll klockan 7 e.m. Jag fortsatte hela året om och höll dem om sommaren halv 9 e.m. och åhörare saknades ej. 

Dagen före julaftonen utdelade vi bullar, bröd, korv och ljus åt de fattiga och såna fanns då, vi åkte delvis omkring. På julaftonens förmiddag kommo kyrkvärdarna och klockaren och hämtade ljus till kyrkan - jag styrde om litet av varje. Lektor Silén sade en gång: "Sahlberg styr hela Aspö och det fara de ej illa av". När kyrkvärdarna kommo för att hämta ljusen var kaffebordet med allt juldopp redan framdukat - en stor saffranskrans framför allt - och vi firade julens högtidliga inträde.

Det var fetivitas över det hela och en glad angenäm stämning. Så gingo då kyrkvärdarna och klockaren och satte upp ljus till julottan. Detta år hade vi ej så många julklappar att dela ut men det drog ju en stund. Jag hade ju tre predikningar på juldagen och sömnen blev varken lång eller lugn. Vi måste upp klockan 5 på morgonen, 1/2 6 kom klockaren och hämtade "nummerlappen" och klockan 6 började ottesången. Det skulle också vara ljus i alla fönster.

Prestgården låg som en stod på berget. Synlig åt alla vägar. Kyrkan, stor i förhållande till folkmängden, var fylld av åhörare. En del öbor omkring kommo över när isförhållandena medgåvo det, och då var kyrkan överfull. Och åhörarna rusade ej ut efter ottesången utan stannade även under högmässan, med ett och annat undantag av den som av sina sysslor måste hem. Hela julhelgerna var åhörarskarorna större än vanligt. När det var högtid var det för hela församlingen och så många som möjligt ville vara med. Ett stöd var ju även att herrskapen på Säby och Lagnö föregingo med gott exempel. På nyårsafton hölls nyårsbön.  

Så kom den s.k. böneveckan med uppdelta böneämnen och texter för varje dag. Vi samlades i skolhuset varje kväll klockan 7 under starkt tillopp, som ökades varje kväll, sittplatser fanns ej utan ett flertal måste stå, man sitter på bänkgavlarna och luften blev så tjock att lamporna höllo på att slockna. Lamporna hade jag för egna medel skaffat under hösten såsom Dompr. Collinder gjort i Strängnäs. Det ansågs inte lämpligt att taga av kyrkans eller skolans medel därtill.

Ansträngande var det att kväll efter kväll predika men stämningen bland åhörarna gjorde det lättare. Sista dagen i böneveckan var en söndag och vi avslutade den i kyrkan. Det tycktes väl att när allt detta arbete var över det skulle vara glädjande och skönt. Men så var ej förhållandet. Så länge jag var i Aspö kände jag alltid en saknad att advents- och jularbetet var slut och en längtan tillbaka till adventstidens början. Och jag tror att samma känsla var rådande hos många församlingsbor.

I Strängnäs gjorde de, som hade tillfälle därtill, sina uppköp av specerier m.m. i Stockholm två gånger om året om våren för sommarhalvåret och om hösten för vinterhalvåret. Handlandena i Strängnäs förde ej så goda varor och så kunde det hända frampå vårvintern att förråden tog slut och prisen högt uppskruvades. Vi följde redan allt från början och vände oss efter morbrors anvisning till en affär vid Kornhamnstorg, där han handlade. Då vi refererade till morbror blevo vi särskilt väl behandlade, prima varor och moderata priser. Vi plägade bo på hotell Östergötland vid Västra Långgatan. Dessa stockholmsresor voro för oss små lustresor. Vi reste med ångbåt från Strängnäs ena dagens morgon och återvände andra dagens eftermiddag. Man kunde nog om man okänd och oförberedd för en sak bli lurad.

Första gången vi för uppköp voro i Stockholm skulle jag köpa ett par vagnslyktor, i affären visade en yngling ett par präktiga lyktor, vid frågan om priset gick han in till principalen och kom ut med svaret att de såldes billigt, 13 kr. Då det var tjockt slipat glas i dem köpte jag dem i övertygelsen att jag gjort en god affär. Då jag satte dem på min vagn befanns det vara två högerlyktor. Förmodligen hade en annan köpare fått två vänsterlyktor. Jag kunde ju använda dem fastän den ena måste vändas på sidan. 

Redan från sommaren 1887 idkade vi ett flitigt umgänge med förvaltare Andersson, på Lagnö. Vi besökte varandra minst en á två gånger i veckan och "tog det som huset förmådde utan att vara generade för enkelhet". Vårt livliga umgänge varade så länge Andersson bodde kvar vid Lagnö - till 1895 om det också inskränktes något alltefter som våra barn gjorde sitt inträde i världen. Vid Säby voro vi rätt ofta men både Baron och Friherrinnan voro betydligt äldre än vi. De voro vänliga att alltemmellan besöka oss. Baron W. var sällan vid Husby utan att titta in i prestgården, drack gärna ett glas saft särskilt krusbärssaft om sommaren och en kopp kaffe den kalla årstiden. Så slutade vårt första år i Aspö med glädje och tacksamhet.

År 1888 under vinterhalvåret rikt på snö och storm. Det hindrade dock icke mig att nästan dagligen åka omkring i församlingarna till både friska och sjuka, att sköta mina dagliga åliggande i församlingen och i Strängnäs. Kölden var stark så att sjöarna voro farbara. Det snöade och stormade nästan varje fredag och lördag. Höga snömurar vittnade om mycket snöskottning. Lagnö hade sitt ploglag förbi prestgården och de voro alltid vänliga att ploga väg, ända fram till prestgården. Givet var att det var riskabelt att under sådana förhållanden giva sig ut på långresa. Likväl var jag nog korttänkt att lördagen den 6 febr. starta en långresa till Vestermo, minst 6 mil. För att förkorta vägen skulle vi åka sjövägen till Fogdölandet. Baron Herman W. var vänlig lova lotsa oss över sjön. När vi kommo ut på sjön var det snöstorm och han som var föraren ropade: "Det är bäst att vända om. Vi komma icke fram i det här vädret." Och däri hade han fullkomligt rätt. Vi lydde hans råd och besparades därigenom mycket, obehag. Snöstormen tilltog och vi kände oss belåtna när vi sedan satt i vårt lugna tjäll.

På våren började reparationerna i prestgården med bortflyttande av ekonomihusen. Det enda av de gamla husen på gården som fick stå kvar orubbat var ett litet boningshus på vestra sidan om två stora rum och kök. Sedan nu husen voro bortflyttade och endast stenfoten stod kvar gällde det att fä den bortröjd och marken planerad, vilket ansågs åligga mig eller rättare sagt därom talades ej utan jag började arbetet. En ovärderlig hjälp hade jag därvid av torparen Fredrik Sandqvist som självmant erbjöd sig. Nämnda stenfot var ganska hög på södra sidan. Vi måste först bryta ner stenfoten och sedan transportera bort stenarna innan vi kunde börja planeringsarbetet . Bakom husen var ett litet ställe där rullade vi stenarna och sedan därifrån till berget som låg vester om prestgårdsplanen. Det skulle enligt Sundqvists förslag bli en sluttande terrass, som stötte till den blivande trädgården söderut och det blev det, även liksom mot berget vesterut. Men det fordrades mycket arbete. Sundqvist var en praktisk man och sade en dag: "Vi ska låna ett par oxar och mullskopa av Baron så går det lättare". Och så styrde han mullskopan och jag oxarna efter hans kommando. Detta arbete utfördes sedan arbetet med själva bostaden begynt och timmerkarlarna förvånade sig över att Sundqvist befallde kyrkoherden.

Planeringen fortgick i flera dagar. Gårdsplanen, som var hög och kullrig fick släppa till av sitt överflöd av jord. Gårdsplanen blev jämn och lagom hög och terasserna bildades. Sundqvist, som varit trädgårdsmästare i sin ungdom, förstod sin sak och arbetade med iver och flit för att lägga terasserna i den rätta lutningen. Fram mot midsommar var arbetet klart men att få Sundqvist att taga betalt för sitt arbete var omöjligt. Han ansåg sin plikt vara att hjälpa sin kyrkoherde utan ersättning. I kärlek arbetade han i kärlek mottog jag hans hjälp och det befäste vänskapen mellan oss. Under reparationen av bostaden bodde vi i förutnämnda stuga medan rättaren Lundqvist, som där förut haft sin bostad, fått en annan.

Samtidigt med bygget i prestgården vitmålades kyrkan, den var nedrökt och smutsig. Efter målningen företogs en grundlig rengöring. Friherrinnan Wrangel tog själv del i arbetet kyrkkronorna, vapenskjöldarna, allt rengjordes och putsades. Så fanns det i tornrummet en hel del (s.k. fäderne och möderne vapenskjöldar, som på svarta stänger buros i likprocession jämte ett par fanor. De togos fram och rengjordes men uppsattes ej. Det var mycket länge sedan de användes. Under den tid kyrkan målades höllo vi gudstjänst ute på kyrkogården, till predikstol använde jag en hög gravkulle, under vilken någon av Baron Wrangels förfäder vilade.

På hösten fingo vi flytta in i den nyrestaurerade bostaden. Den var nu helt olika den vi flyttade ur på våren. Tambur med plats för kamin var nu inredd, de höga trösklarna borttagna, nya kakelungnar i vissa rum. Övre våningen påbyggd med en liten hal1 vettande mot vester, ett stort vacker frontespisrum mot öster, varifrån jag såg kyrkan samt två gavelrum, summa sju rum, tambur, hall och kök samt särskilt tillbyggt skafferi. Första morgonen jag vaknade där visste jag ej var jag var.

På hösten bytte vi tjänare. Adolf flyttade och Axel trädde i stället. Jungfrur Emma och Erika lämnade sina platser och i stället inträder Lina som ensamjungfru för att stanna hos oss i nio år. Hon förtjänar sitt eget kapitel, en sådan tjänarinna hade vi varken förr eller senare haft. Alltid proper och fin, aldrig brådskande men hann med allt i rättan tid, aldrig missbelåten. Jag hoppas hinna på särskild plats meddela mer om henne, ty det förtjänar hon.

Någon av de första dagarna hon var hos oss kom dompr. Keijser, som var intresserad av att se bostaden, jämte domprostinnan på besök. De stannade till middag och vi hade bjudit Baron och Friherrinnan Wrangel till sällskap. Lina tog emot dem, lagade maten, serverade vid bordet, såg efter Thorsten, gjorde allt korrekt. Jag skulle önska att jag kunde vara så korrekt. Men jag var obevandrad i det konventionella och begick nog fauter. Jag hade ju varit i Morbrors hus ett par år och med morbror borta, men där gick mer gammaldags och enkelt tillväga, eller kanske jag ej observerat finesserna. Men jag kan icke erinra mig att värden med vinglaset i hand hälsade gästerna välkomna eller att det var så noga med placeringen vid bordet. Vid större bjudningar voro alltid "gående bord". Då jag ej förde några anteckningar vågar jag ej ansvara för att vad jag, anför är angivet i rätt tidsföljd och det är ju ej heller det viktigaste.

Såsom förut är nämnt hade Baron Wrangel en gammal kusk Edberg, som varit i Barons tjänst över 50 år. Han kom till Baron som kalfaktor medan Baron tjänstgjorde som ung löjtnant vid Nerkes husarer och följde honom troget ända till Barons död. Under sina långa resor i ur och skur i köld och värme satt Ekberg alltid troget på kuskbocken, rak och sirlig och hans svar var alltid till Herr Baronen: "Ja Herr Baron". Han hade förfrusit flera av sina fingrar, som amputerats men tömmarna hade han reda på.

Nu voro de gamla och utslitna båda två. För hans långa trogna tjenst ville Baron hedra honom och en söndag 1888 erhöll han efter gudstjänsten guldmedalj att bäras i grönt band om halsen varjämte Baron nämnde honom till stallmästare. Inte en min rörde sig i Edbergs ansikte under det högtidliga överlämnandet av medaljen. Han såg lika barsk och trumpen ut som vanligt. Men att hans hjärta klappade av glädje och tacksamhet mot "Herr Baron", därom är jag övertygad. Han var från den tiden, då man fick lägga band på sina känslor. På samma gång erhöll rättaren Karlsson vid Säby silvermedalj.

Så skjutsade Edberg någon dag därefter Baron till prestgården. Jag gick ut till honom och gratulerade "stallmästaren". "Det är visst att vara stallmästare för de här gamla kräken" var Edbergs svar. Baron hade nämligen inte på många år bytt om vagnshästar utan åkte efter sina gamla stelbenta trotjänare. Detta tyckte ej Edberg om. Men Baron kanske hade sina skäl att ej ha sprakfålar i Edbergs hand. Edberg såg ej så bra. Vid ett tillfälle när jag åkte med Baron från Strängnäs såg ej Edberg att det var en jölpa (se not 1) på vägen utan vagnen gungade till. "Vad nu, Edberg", sade Baron skarpt. "Ja, Herr Baron, jag såg ej jölpan". "Man ska känna vägen utan att se", var Barons svar.

En enda gång, berättade Baron, hade E. under de många ansträngande resorna slumrat till på kuskbocken. Det var vid en nattlig resa från Södertälje . Edberg hade nickat till på kuskbocken. Baron puffade till honom i ryggen. "Ja, Herr Baron ", men vi ha ju ej sovit ordentligt på länge". "Ja, ja men inte får du somna på din plats". Sedan hade det aldrig inträffat även om Edberg fått vaka aldrig så länge.

Edberg hade att varje sommar tillse Barons gamla uniformspersedlar, allt sköttes som till parad. Det var för Edberg en glädjedag. Han levde då igenom de gamla, glada tiderna. Baron avsynade arbetet och de utbytte då många gamla minnen. Edberg var en trogen och tillgiven tjenare. Väl kunde han brumma emellanåt mot eller rättare om herrskapet särskilt mot sönerna som ibland gjorde honom förtret. Men det ansåg han som sitt särskilda privilegium, var det någon annan som klandrade Baron, då högg han in till försvar i skarpa ordalag.

Efter Baron Wrangels död befriades han från allt arbete med bibehållande av sin fulla lön. Men det oaktat ansåg han sig pliktig att övervaka arbetet i stallet varje morgon kl. 4 var han där. Han levde, om jag minns rätt, när jag lämnade Aspö, en skugga av vad han varit. Jag besökte honom allt emellanåt på hans ålderdom.

Under Edeby bodde en enka Svensson, vilkens man drunknat, en lättfärdig och tråkig kvinna. Hon nedkom med ett oäkta barn och låg mycket hjälplös i sin eländiga stuga, hon hade tre barn i äktenskapet. Jag sökte skaffa någon hjälp men ingen ville till henne. Då jag på söndag ofta reste till Strängnäs för tjänstgöring tittade jag in till henne och där såg sorgligt ut. Hon låg hjälplös i sängen med ett långt spö i handen, med till hjelp varvid hon skulle hålla ordning på de äldre barnen. På hemresan från Strängnäs vid åttatiden på kvällen besökte jag henne åter under förhoppning att någon av dem jag bett om hjälp skulle ha förbarmat sig över henne och infunnit sig. Men så var ej förhållandet. Vad var att göra? Inte kunde hon lämnas ensam i den kalla stugan utan annan hjelp än de olydiga barnen, som lätt kunde tända eld på alltsammans.

Jag reste hem, fick kvällsvard, tog mat med till henne och barnen och så fick drängen skjutsa mig till stugan. Sedan barnen fått mat, jag tänt en ordentlig brasa i den öppna spisen, bäddat och lagt barnen med tillsägelse att vara tysta, hjelpt henne med vad jag kunde, tog jag åkfilten om mig och, lade mig på ett sofflock, jag slumrade och fyrade på i spisen om vart annat. Allt gick lyckligt och väl, när det blev dager kom drängen igen med mat åt familjen och sedan jag delat ut håvorna och sett till att de voro mätta och hade varit i stugan, reste jag hem. Mitt åtgörande blev ju bekant och jag behövde ej resa dit mer. Jag var glad över att jag ej var kräsmagad, ty då hade det aldrig gått för sig att hjelpa henne.

Jag fortsatte med mina bibelförklaringar under hösten 1888 och för övrigt hela den tid jag var i Aspö. Predikade här och där i församlingen, besökte gamla och sjuka och blev alltmer vän med mina församlingsbor.

Husförhör - jag tänker nu på hela den tid jag var i Aspö - hålles vid Säby, Lagnö och Edeby för dessa gårdars folk samt dessutom i de olika rotarna. På herrgårdarna bjödos alltid folket på kaffe och jag till middag. I de andra rotarna bjödos de unga på kaffe och de äldre på middag. I Husby rote, där prästgården var belägen, övertogo vi värdskapet och bjödo alla på kaffe. Det blev stunder till samvaro med församlingsborna, som vi alla satte värde på.

Så kom julen 1888, den enda förändring, som då var, var att vi fått tillbyggnad med frontespisvåning. På hallen i övervåningen hade ett helt och två halvfönster. I dessa fönster lät jag till julen insätta bågar för anbringande av ljus om spredo sitt skimmer mot julottebesökarna alltifrån de lämnade skogen vid Botholmen. På expeditionen på övre våningen vette två fönster mot öster mot kyrkan och då alla vägar sammanstrålade till en öster om prestgården och ljusbågar voro anbringade i expeditionens fönster lyste ljusen mot den närliggande vägen. Även i nedre våningen voro ljus i alla fönster. Så mötte vi julen alla år. Jag nämner därom därför att det gladde både oss och församlingsborna och gav julstämning åt det hela. För övrigt firades julhelgen såsom redan nämnt är med bönevecka m.m. hela min Aspö-tid. 1889 ingick som andra år under förhoppningar och dock ovisshet. Det medförde för somliga glädje, för andra sorg, det är världens och människornas lott och gång. För oss medförde det i huvudsak glädje, jag kan ej påminna mig någon sorg.

Någon av dagarna efter Gretas födelsedag den 22 augusti var bröllop vid Skär då ägaren Fagerström gifte bort sin äldsta dotter med en furir Andersson från Strängnäs. Vigseln var tidigt på eftermiddagen söndag. Sedan vi efter vigseln druckit kaffe avlägsnade jag mig en stund för att se efter hur det varmed Mamma. När ja återkom surrade det som i en bikupa och, det märktes att spriten, gjort sin verkan. Jag tänkte nästan vända om men som min skjuts var bortkörd stannade jag. Under vinets inflytande kommer sanningen fram, då får människorna mod att säga sin mening.

Det fick jag erfara vid detta tillfälle och allt var mig till nytta. Under aftonens lopp kom Olsson i Vadholm, en gammal skol- och studentkamrat, nu lantbrukare på sagda gård till mig och gjorde anmärkning på att jag endast umgicks med herrskapen och ej besökte de andra. Så var nog också förhållandet, men det hade sin orsak däri att jag inte hade en aning om att de väntade besök av oss då de vid sina kalas ej bjödo oss e huru de alla varit gäster hos oss på min installation. Det var f.ö. endast två à tre, som kunde ifrågakomma, men påståendet var ju berättigat och jag svarade därför ej, men ändrade min taktik. Vid supén vid tolvtiden yttrade jag några ord till brudparet och sedan blev det många tal med lovprisande av värden och brudgummen. Jag ville sedan resa hem och likaså förvaltare Andersson med fru och dotter Thea (nu fru Sjöstedt). För mig gick det ju lätt ehuru jag stannade något på Andersons begäran, men för honom var det ju allt svårare. Dottern ville stanna till det var slut. Hur det gick vet jag ej, ty jag reste snart och hade ju skäl därtill när Anna låg sjuk.

Bröllopet fick ju efterspel, som var beklagligt. När Fagerström följande morgon kommit på logen för att se efter sitt folk fick han ett slaganfall och blodutgjutning i hjärnan, föll ned och måste bäras in. Han blev aldrig återställd, hade svårt att uttrycka sig, svårt att uppfatta och var mestadels sängliggande. Efter några år flyttade han till Strängnäs där han ägde Stadshotellet. Han hade ju varit krögare i Stockholm och där samlat förmögenhet. Han hade en riktigt rivande hustru, två söner och två döttrar.

1889 började Baron Wrangel förberedelserna till uppbyggandet av ny ladugård vid Husby. Meningen var att väggarna skulle bestå av sprängd sten. För den skull anställdes några stensprängare som skulle rensa backen från sten. De voro två à fyra och hade sin bostad i en stuga bredvid fattigstugan. De voro oregerliga sällar, söpo och slogs. När grannarna blevo för oroliga kommo de till mig och begärde min hjälp och jag måste emellanåt åstad för att skilja dem åt och det lyckades. Vid ett tillfälle hade de stoppat upp en kamrat i rökgången till öppna spisen och skulle tända eld under honom, det blev lyckligtvis förhindrat. Emellertid upphörde stensprängningarna till följd av en olyckshändelse. Ett skott hade laddats men då det ej brann av i tid gick en av arbetarna fram. Just som han lutade sig över stenen brann skottet av och han blev illa massakrerad i huvudet. Han skickades genast till Strängnäs sjukstuga. Jag gick genast dit och då låg den stackars mannen där med ansiktet sönderskjutet, blind och i svåra plågor. Efter en lång tid 1äktes ju såren men han blev blind för alltid. Han var hemmahörande i Torshälla, kom tillbaka dit och gick omkring och sålde borstar. Han besökte mig i Husby och det var sorgligt att se den starke mannen hur han stapplade omkring, men han klagade aldrig.

Då Baron Wrangel började bygga ladugården uttryckte jag min förvåning över att han företog ett så dyrbart bygge varav endast blivande fideikommissarien skulle hava gagn medan syskonens arvdel skulle förminskas. "Jo, ser körkherrn, det, är så bland oss, att fideikommissarien skall hjälpa syskonen om de behöva" var hans svar.

Under 1889-90 uppstod frågor om järnväg. mellan Eskilstuna och Gnesta. Den skulle gå genom Kjula, Jäder, Helgarö, Fogdö, Vansö och Strängnäs och därifrån till Gnesta. Aspö ansågs få nytta därav och borde för den skull lämna bidrag med 4.000:- kr. Frågan var före på kommunalstämma men Baron var emot förslaget under förehållande att vi ha daglig ångbåtsförbindelse med Stockholm minst 8 månader om året och sen har vi isarna till Enköping. Baron Herman, blivande fideikommisarie, var av motsatt åsikt och förordade förslaget. "Ja, Du Herman har både tid och råd att resa men jag har varken tid eller råd till resor", var gamle Barons svar. Frågan blev oavgjord och fick vila. Ingen ville säga emot gamle Baron och 4.000 kr var mycket för den lilla församlingen.

Då jag en tid därefter besökte Baron räckte han mig ett brev och sade: "Vad tycker kyrkoherden att jag skall svara på detta brev". Brevet var från Landshövdingen Reuterskjöld, vari han framhöll att Baron, som var en framsynt man och församlingens främste man m.m. säkerligen när det var frågan om järnvägen i närheten av församlingen, skulle giva sin röst för förslaget då övriga församlingsbor, om de förut stått emot förslaget, skulle böja sig för den gamle sockenpatronens önskan och auktoritet. Då jag kände situationen var det litet svårt att svara. Jag formade mitt svar ungefär så, "Baron kanske bör svara att Baron tagit frågan under vidare prövning och med hänsyn till den framtida nytta församlingen kan hava av den föreslagna järnvägen inte vill motsätta sig förslaget om övriga församlingsbor, som ju i framtiden får bära utgiften, är villig att bifalla förslaget." Jag tror det var hans svar.

1889 vid höstflyttningen kom Fredrik och Fia Gustafsson till oss för att stanna hos oss till vi avflyttade med undantag av ett år då de åtos ut av en arbetare. De voro de trognaste, arbetsammaste och välvilligaste tjänare vi någonsin haft, vänner som vi aldrig skulle glömma. De förtjänade sitt eget kapitel och hinner jag skall det bliva mig en glädje att ägna dem särskilt något vidlyftigare omnämnande. Han hade varit ladugårdskarl både vid Säby och Lagnö och hon en god mjölkerska. Därför skaffade jag samma höst tvenne kor och nödigt foder. Jag hade nu blott en häst. Pontus hade dött i kolik, så att det var plats för dem i stallet. Jag ångrade aldrig den affären som ledde till att jag så småningom tog hela donationshemmanet under eget bruk, varom mer sedan i sammanhang med omnämnandet av Gustafsson. Så mycket vill jag redan nu säga att Fredrik och Fia skötte det på ett utmärkt sätt. Den ena kon hette Tilda och den andra Maja. En bidragande orsak till att jag köpte korna var att Greta, som uppföddes med flaska, skulle få god mjölk efter bestämd ko. Tilda, var hennes ko. Till storleken var hon en vanlig bondko, mörkbrun till färgen, mörkare huvud, och kloka vackra ögon varjämte hon hade alla goda tecken att vara god mjölkko. Den andra, Maja, hade black färg med litet vitt i huvudet. Tilda pysslade Fia mest om varande Gretas ko, fastän hon ej på något sätt åsidosatte Maja. Jag både hör och ser Fia hur hon talade vid och smekte Tilda och var så mån om att hon skulle hålla mjölken. Det var en skön och lycklig tid. Luther räknade till dagligt bröd trogna tjänare och sannerligen är det inte som en kostlig rätt att äga trogna, tillgivna tjänare, som med kärlek uträtta sitt arbete.

Redan nu började jag att utom i skolhuset hålla gudstjänster på de stora herrgårdarna samt på mera avlägsna ställen, ehuru det egentligen kunde talas om avlägset, på Torparudden och Hornudden. Gamla rättaren på Husby hade fått som "donationshemman" sig anvisat ett litet ställe på Torparudden, han var nog ej så belåten därmed. Det var beläget, ensamt långt inne i skogen. Han var under många år van vid att vara omgiven av mycket folk i den tätbebyggda Husbybyn. Det var ett gammalt folk och hos dem var min predikoplats för Torparudden. Dit samlades ej så många, kanske 210 personer från stugorna i skogen . Men det var för dem en glädje när jag kom och jag ville ej försumma de gamla vännerna från prästgården, där de bodde de första åren av min Aspö-tid. (Björnäng) var beläget i norra delen av församlingen. Björndalen, det nedre predikostället, var beläget i sydligaste delen, nära Strängnäs - Tosterö gräns utmed en vik av Mälaren med Svedäng, Strängnäs församling i fonden.

Dit samlades åhörare från Aspö, Strängnäs, Fogdö, Vansö och Tosterö som voro skilda från sockenkyrkan av Mälaren. Torparen på stället, Jansson, som var en stilla allvarlig man ordnade alltid med glädje plats för så många som möjligt och åhörarskaran var med hänsyn till förhållandena stor, både den ljusa och den mörka årstiden. Lokalen var ett stort kök och jag hade min plats vid köksspisen. Det kändes att det var mottaglighet för Guds ord och det var glädje att predika där. Det var en viss tjusning att färdas till dessa ställen i skogen, särskilt under den mörka tiden på smala oländiga vägar, Skogen stöd mörk och djup, vinden med storm och oväder drog fram genom den, vägen matt belyst av vagnslyktorna, det var en illustration till Geijers "Vad suckar det så tungt uti skogen". Kantor Johansson var ofta med och när vi kommo in på dessa skogsvägar voro vi alltid tysta och läto naturen tala sitt mäktiga språk. Jag har dessa predikoturer i mycket kärt minne.

I flygelbyggnaden, Fias stuga, var ett litet rum ledigt. Jag möblerade det nödtorftigt upphängde en lampa samt lade på bordet tidningar och goda böcker och inbjöd församlingsbor ett en kväll i veckan eller oftare om de ville besöka rummet. Jag plägade gå dit en stund. Det fortfor ett par år tills jag behövde rummet.

På sommaren började Sundqvist och jag att bryta och bortföra stengrunden från den s.k. gropgårdstäppan i och för anläggande av trädgård där den gamla Gropgården varit belägen, nedanför den södra terrassen av gårdsplanen. Det var en idealisk plats för trädgård. Utom det att det var god jord - gammal tomtplats - var den skyddad mot norr och öster. På hösten planterade länsträdgårdsmästare ett tjugotal fruktträd, som snart buro frukt. På samma gång ordnades planen bakom bostaden, den gamla trädgården, som v.pastor -innehaft. Där fanns på yttersidorna några stora fruktbärande päronträd, sockerdamer. De fingo naturligtvis stå orubbade men mittpartiet, som varit potatisland, genomdrogs av en gång från väster till öster där en jasminberså planterades uppburen på en trådställning. Sidopartierna ordnades till gräsmattor på vilka planterades dvärgträd som sedan påföljande år buro frukt. Närmast intill bostaden planterades rosenbuskar på en liten öppen plan, där vi hade trädgårdsmöbler. Sedermera inhägnade jag trädgården och inkörsvägen med stängsel av meterhögt ståltrådsnät.

Utefter inkörsvägen växte mot Hellgården ett antal höga aspar med sina ständigt rörliga löv. En enda lönn fanns i närheten av bostaden. Den stod där som en främling. Så kom några år senare en son till f.v. pastorn Insulander, vilken varit för flera årtionden sedan v.p. i Aspö i över 20 år och där han uppfostrat tre duktiga söner. Den besökande nu en gammal man som hade någon hög anställning vid Bergslagens järnväg vars namn var Devis att han som yngling planterat lönnar och den kallades Devis lönn. Han fick behålla det namnet så länge vi var i Aspö. Det kanske anses barnsligt att berätta så mycket om trädgårdsanläggningar m.m. men det var mitt förstlingsarbete på det området och lever i ett kärt och klart minne för mig. Den som möjligen läser detta får ursäkta mig min barnslighet.

1889-1890 har vi årligen på hösten i kyrkan, liksom i slutet av julen en ljusfest för att frambära vårt tack till Gud för vad vi fått.

Vid skördefesten hade vi sädeskärvar vid koret och vid julfesten tvenne höga granar i ljusskrud. De små julgransljusen räckte ju ej. Vi bundo därför kronljus i grenarna och för att få dem att hänga rätt upp och ner fastbundo vi i ljusens nedre ända tyngder av antracitkol, vilket gjorde en underbar effekt då ljuslågorna glittrade i de blanka kolen. För var och en av dessa högtider särskilt lämpade program med guds ords läsande, bön, sång, responsorier och predikan. Jag kunde dåförtiden sjunga rätt bra och sjöng Davids psalmer från altaret. Vi voro glada och tacksamma.

1890 på våren övertog jag, till eget bruk den del av Tvåöre som stötte intill trädgården. 8 tunnland jord, som ursprungligen tillhört Gropgården, men genom laga skifte tillkommit Tvåöre. Jorden var god och ungefär hälften utgjordes av bördig ängsmark där Fia fick beta sina kor och där även "Puttan", som nu var ensam, emellanåt gjorde sin krumsprång.

Under det året hängde järnvägsfrågor i luften. Kommitterade ville ha svar angående järnvägslånet. Antagligen vid decemberstämman. Med extra kommunalstämma skulle frågan avgöras. Det var en regnig dag med snövägar. För att plädera för saken infunno sig lektor August Widebeck från Strängnäs och brukspatron Filip Mannerstråle från Ulvhäll. Stämman var redan börjad när de inträdde. Säkerligen litet stött över deras ?????????? förklarade Baron Wrangel ordf. genast frågan togs upp: "Jag har närmare tänkt på saken och med hänsyn till framtiden föreslår jag att socknen beviljar lånet. "Är det stämmans mening? Ja. "Jag finner frågan med ja besvarad." Varpå det befästande klubbslaget genast föll. De utsända ombuden hunno ej öppna sin mun. Baron Wrangel tackade med ett leende för det besvär de gjort sig.

Efter stämman följde Baronen som han plägade göra med hem till prästgården för att dricka en kopp kaffe. Han var trött och satte sig i en av fåtöljerna i förmaket. Rätt som det var somnade han såsom icke vanligt var. Samtalet tystnade ju. När Lena kom med kaffebrickan förestod hon situationen och drog sig tillbaka. Efter en liten stund vaknade han med det vanliga utropet:" Jaha, så var det med det! för att icke förråda sin slummer.

Vi drucko i all gemytlighet vårt kaffe. När han skulle begiva sig hem, framställde jag anhållan att få skjutsa honom hem. Men det avböjde han bestämt. Jag följde honom ut och stod kvar så länge jag kunde se honom. Där gick den sirlige gestalten i snöyran med det vita fladdrande håret. Iklädd sin gamla jägarrock, en kämpagestalt. Jag kan ej med bestämdhet säga huruvida det var den sista stämman Baron Wrangel höll. Jag minns dock icke någon stämma mer under hans ordförandeskap.

Om jag ej missminner mig alltför mycket drog influensan, "ryska snuvan" kallad, epidemiskt fram över vårt land förvintern 1890-91. Det var mycket få, som ej drabbades av den. Hela hushåll låg samtidigt och det var svårt att få folk att sköta djuren även på de stora gårdarna. Såsom botemedel användes brännvin och cog. i varm mjölk och det smakade vedervärdigt. Stadsläkare Hallström i Strängnäs gick och stödde sig vid sängarna i sjukhuset. Fröken Charlotte Svinhufvud som var telegrafist utan möjlighet till hjälp intog på Hallströms ordination varje timme en matsked brännvin, i varm mjölk, hon var yr i huvudet hela dagarna men gick igenom.

Av provinsialläkare Harén blev jag tillrådd att emellanåt taga en stark dosis kinin. 10 starka piller om kvällen. Jag gjorde det och kom oskadd igenom, men dagen efter kuren hade jag ett helt orgelverk i huvudet. På herrgårdarna sågo de nog till folket på gården, men det var svårare för dem som bodde i stugorna här och där. Jag tog hem en bra sats kinalösning och gav mig ut på upptäcktsfärd. Och det var stor ynkedom rådande på flera ställen.

Jag kom till ett ställe i skogen, Bergstugan. Intet spår syntes det - det snöade dagligen. Lyckligtvis var ytterdörren ej stängd. Inne i stugan lågo man och hustru och ett par barn. Ingen hade besökt dem och de hade ej haft kraft att tända eld. Det var mycket kallt och det första jag gjorde var att tända en stor brasa i den öppna spisen. När jag såg mig närmare omkring upptäckte jag att de ej hade sängplatser utan en del låg på golvet nästan utan sängkläder. Sedan jag givit dem medicin reste jag hem och styrde om de fingo en säng med sängkläder samt varm mat. Gustafsson skjutsade dit och hjälpte dem litet i ordning. De kommo igenom eländet. Epidemin varade några veckor, alla gingo igenom den utan svårare följder. En del fingo fel på hörseln. När epidemin var över och människorna blivit så starka att de kunde komma till kyrkan hade vi där en tacksägelsegudstjänst, tackade Gud för att faran var över och att ingen behöft gömmas i jordens sköte.

1890-91 övertog jag till eget bruk även den återstående jorden av Tvåöre på Skarpan. Jag hade nu 22 tunnland jord och födde där 6-7 nötkreatur och tre hästar. Det var en utmärkt jord, en del icke odlad jord odlade jag också den och vi hade utomordentligt goda skördar. Jag hade allt vad vi behövde till vårt och Gustafssons hushåll. Vi voro 8 - 9 personer. Smör sålde jag för omkring 300 kr. årligen. Gustafsson och Fia skötte allt, med hjälp om sommaren. Fia skötte mjölkhushållningen, separerade mjölken och kärnade smör m.m.

1891 på hösten övertog jag konfirmationsundervisningen vid Zanderska pensionen vid Hjulsta på Uppland efter en präst Afzelius på Weckholm. Jag hade undervisning varje torsdag, jag måste färdas dit över Agnesund. Vid öppet vatten rodde mig färjkarlen över. På vintern när isarna buro åkte jag över sundet. Men på fjärdarne åt Wadholm till Agnesund var farligt på grund av strömmar. När ej fjärdarne voro säkra lotsade mig färjkarlen Lindqwist gående över sundet. När vi första gången anträdde färden sade jag till Lindqwist att han skulle taga isbill med. Det törs jag inte ty han går igenom isen, jag tar en stör och så förmanade han mig att följa efter honom på visst avstånd men icke kliva på de gröna utan de vita isfläckarna. Två gånger färdades vi på detta sättet över sundet, tredje gången brast isen men vi befunno oss på grunt vatten. När jag nu tänker på dessa färder förvånar det mig att jag aldrig på något sätt var rädd. Färjekarlen Lindqwist omkom några år efter min avflyttning från Aspö . Tvenne luffare tvingade mot sin vilja lotsa dem över sundet. Isen brast under honom och de räckte ej ett finger för att rädda honom. Det var en hedersman, hjälpsam och välvillig. Jag bevarar honom i kärt minne. Konfirmationen var i Enköpings Näs kyrka söndagen efter Tref. 1892.

1893 i januari flyttade pensionen till Sparreholm. - Då jag hade börjat konfirmationsundervisningen hösten 1892 önskade pensionens föreståndarinna att jag skulle fortsätta. Jag reste därför varannan och var tredje vecka den 8-9 mil långa vägen på egen skjuts till Sparreholm. Sedan jag slutat sysslomannaexpeditionen och fått mat av moster begav jag mig åstad. Nästa hållplatsen var Byringe gästgivaregård i Länna, nästa tre mil där jag drack kaffe, andra hållplatsen Malmköping där jag intog middag. Vid åttatiden var jag i Sparreholm där arbetet genast började med aftonbön efter kvällsvarden. Följande morgon onsdag morgonbön kl. 8, frukost och så undervisning i 5 tim. så aftonbön. Följande dag morgonbön samt undervisning till kl. 11 då lunch intogs varefter jag anträdde hemfärden. Då vilade jag endast vid Byringen och anlände hem mellan 8 och 9 på kvällen. Det var mycket angenäma och uppfriskande resor och varken jag eller hästarna blevo överansträngda.

Jag hade då en kusk, Frans Pettersson, en duktig och rapp karl men som jag sedermera upptäckte var en slingerbult. På resorna skötte han sig utmärkt, var min betjänt som såg om mitt gepäck m.m. Det var en mycket snöig och kall vinter och Lännabönderna hade svårt att hålla åt sidan kabyssar . Då fann kusken på att vi skulle sätta hästarna tandem. Bönderna trodde då att det var "fint folk" som kom och höllo ur vägen. Frampå våren under såningstiden reste jag ensam på "dockan" och giggen. Livet hade vaknat på fält och i skog och det var en härlig resa.

Då Hyltinge kyrka var under reparation hölls konfirmationen i en stor sal i ena flygeln vid Sparreholm. Den var väl kyrkligt iordningställd och det hade säkert ej varit trevligare i kyrkan. Jag hade uppgjort att jag skulle hava 50 kr. pr konfirmand när det vid konfirmationen var 4, en hade för sjukdom måst flytta, blev det ju ej mycket. Något kostade ju resorna, men jag var endå glad och belåten. Det hade varit något uppfriskande och även uppbyggande i det hela.

I Aspö fanns det på 1890-talet många gamla, fattiga och sjuka som jag ofta besökte. Jag fick då lära mig att bota det (av Harén Doktor). Jag skulle taga reda på var härden fanns (merendels sår i huvudet). Detta skulle göras väl rent med användning av 6 droppar kreolin i ett glas vatten. Sedan skulle kompress av samma ingredienser läggas på ansiktet som merendels var mycket svullet. Det hjälpte och gummorna tyckte jag var en underdoktor. Även vanskötsel förekom då jag måste ingripa.

Vid Dalby bodde en byggmästare, som var en skötsam och flitig man men som hade en odåga till hustru. Mitt omdöme om hustrun är måhända örätt. Man bör ej döma om man ej känner vad som ligger bakom. Hon var slö och likgiltig men måhända var det för oss andra okända förhållanden som bragt henne därhän. Hon var säkerligen mycket beklagansvärd. Emellertid så vårdade hon ej sin åttioåriga fader rätt. Han hade varit bonde på Selaön tror jag, men det hade gått illa för honom: måhända hade detta lagt sig tungt på hennes sinne. När jag fått vetskap om att fadern fanns i hennes hus, han var ju ej kyrkoskriven i Aspö, besökte jag honom. Han var av ålder sängliggande. Då jag satt på soffkanten bredvid honom upptäckte jag något krälade på hans bröst. Det befanns vara löss. I skägget var stora högar därav. Att kamma bort dem var omöjligt. Jag gick hem efter min kreaturssax, satte en bricka under hakan på honom och klippte bort skägget. Det var oerhört av de otäcka djuren som föllo ner på brickan. Sedan brickan blivit länsad på sitt innehåll sattes den åter under hakan, och jag tog till en skarp kam för att få bort resten och det dråsade odjur på brickan. Jag lade håret utmed kammen och frågade om det gjorde ont, nej det gör så gott, håll på. Sedan jag rensat bort så mycket jag kunde tillsade jag hustrun att på gubben ömsa linne och taga bort lakanet med dess krälande innehåll samt lägga ett rent lakan. Hela denna procedur tog ganska lång tid. Under tiden kom mannen hem och han beklagade sig att hela huset var fullt med ohyra. Han hade ett litet rum i övre våningen som han hade väl stängt där han plägade ligga. Han köpte hem matvaror av olika slag som fingo ruttna bort. Han var mycket bekymrad. Två unga döttrar mellan 15 och 20 år voro hemma men det hjälpte ej. Jag besökte den gamle rätt ofta för att se till honom. En sommardag kom jag dit, alla voro borta men dörren öppen. Jag steg in och fann gubben spritt naken liggande baklänges i soffan med benen över soffbrädan och avsomnad. Antagligen hade han försökt ta sig ur soffan men sjunkit tillbaka av kraftlöshet. Av kyrkovärden i Dalby som bodde strax bredvid fick jag veta att byggmästarens hustru och döttrar voro vid sjön och klappade kläder. Jag sände genast bud till hustrun att hon skulle komma hem och vi gemensamt fingo ordna för den gamle. Byggmästaren flyttade efter en tid och jag tappade bort familjen.

Gamla och fattiga sådana som tröttnat på livet och därför förfallit i smuts och oordentlighet funnos nog. Jag kom till en gammal fiskare vid Ryssgrav vars skjorta var mycket smutsig. Då jag frågade hans gamla hustru om orsaken därtill svarade hon: han har inte mer än en skjorta till och den skall han ha i kistan. Hon var mån om att han som död skulle ha ren klädnad.

Men det fanns också många gamla och fattiga som ansträngde sig till det yttersta att hålla rent och snyggt hos sig, att hålla sina hem trevliga ehuru ju den tidens fordringar på livet voro helt andra än nu. Men de voro nöjda och glada åt det lilla de kunde åstadkomma. På 1890-talet hade jag emellanåt besök av en av fosterlandsstiftelsens kölportörer Rang, Lindmark och Gustafsson som höll andaktsstunder i skolsalen och Lindmark i enskilda hem. Rang var nu gammal beprövad man som nästan från början av stiftelsens arbete varit i dess tjänst. Han började som bokspridare, den första formen för stiftelsens verksamhet, först senare uppträdde kolportörer som predikanten. Han hade sitt hem i Uppsala. Han telefonerade hem varje gång han var hos oss. En bönevecka var hos mig en blind kolportör från Strängnäs, jag minas ej hans namn. Han hade sitt känselsinne mycket utvecklat så att han rörde sig inomhus utan att behöva ledas. En gång när jag var uppe hos honom i hans hem förde han mig fram till fönstret och pekade mot Sundbylandet sägande: "se hur vackert det är". Han hade ej alltid varit blind, intill sitt 14 år hade han haft sin syn men då hade det ansetts nödvändigt att operera hans svaga ögon. "När jag gick till operationen såg jag tornuret på Klara kyrka men efter operationen har jag aldrig sett något". Han läste upp sina texter korrekt ur minnet likaså psalmer och sånger. Han predikade väl och klagade aldrig över sin olyckliga lott. Han var gift med en förmögen kvinna som med kärlek vårdade sig om honom.

Baron Wrangel avled i början av året 1891 till stor förlust för församlingen. Han var som en far för alla, välvillig, rättvis och enkel och av alla avhållen. Han var socknens allt i allo. Hinner jag vill jag ägna honom en särskild runa.

I början av 1890-talet erhöll vi allmän telefon med rättighet att för 30 kr om året telefonera på en omkrets av 70 km. från Stockholm. Aspö låg ungefär 70 km från Stockholm och jag kunde då utan avgift telefonera ej blott till Stockholm utan även 70 km på andra sidan Stockholm. Förmånliga villkor. Något år senare ville rikstelefon ha förbindelseledning mellan Strängnäs och Enköping över Aspö. Baron Herman Wrangel skötte underhandlingarna och vi blevo erbjudna rikstelefon utan avgift så länge våra kontrakt gällde med allmänna telefon. Varjämte han betingade sig att en automatisk telefon skulle dragas emellan Strängnäs och sundkarlen vid Strängnäs sund. Därigenom vanns en betydlig lättnad både för öbor och sundkarlen. Förut skulle man ropa på sundkarlen om han ej observerade en och när det var mörkt och ruskväder kunde man få anstränga lungorna innan man blev hörd. Nu var det blott att lägga i en femöring i automaten och sundkarlen gav sig snart tillkänna från andra sidan.

Något av de första åren på 1890-talet bildade kantor Johansson en sångförening som beredde församlingen mycket glädje. Det kostade mycket arbete att öva kören så att den blev kunnig att uppträda officiellt i kyrka. Men såväl kantorn som sångarna voro oförtrutna i arbetet. En à två gånger i veckan hölls sångövning i folkskolan. Jag var alltid närvarande. Kören utgjordes av omkring 16 - 18 medlemmar och som, med ett par undantag, voro helt oövade i körsång och notläsning var det mycket påfrestande för såväl ledaren som sångarna.

Ungdomarna plägade på lördagskvällen och söndagseftermiddagen kvällar samlas på fattighusbacken alldeles bredvid prästgården där tre vägar sammanstötte ej långt ifrån kyrkan. Jag gick ut och talade vid dem om det olämpliga i att störa de gamla fattiga och arma i kyrkans närhet. Två eller tre gånger måste jag förnya mitt ingrepp, sista gången lade alla benen på ryggen utan att jag behövde tilltala dem. En dvärg från Fogdö ropade dock "varför ska vi springa för prosten, i Fogdö får vi gå var vi vill". Sedan upphörde oväsendet.

Arbetet fortgick som jag förut nämnt, jag sammanväxte alltmer med församlingen och vi voro som en stor familj som gladdes med varandra och sörjde med varandra. 1892 tillträdde Baron Herman Wrangel Säby fideikommiss och vid Säby var en ganska stor auktion då mycket av det gamla hemmet skingrades. Han arrenderade stora prästgarden.

1895 flyttade till stor saknad förvaltare Andersson till Skåne och övertog ett stort arrende. Samtidigt köpte grosshandlare Svensson Lagnö och satte dit sin son Oskar som förvaltare. Svensson hade några år förut köpt Ingeborg och Svennegarn, där han bodde. Även om honom vill jag teckna en runa likaså om Baron C.O.Wrangel och hans Friherrinna. Fru Sandberg på Edeby, Häradsdomare Johnson, Botholm m.fl. om tid och krafter det medgiva.

Här vill jag sysselsätta mig vid det som mer rör menige man och församlingsarbetet. Nu fanns det i församlingen olyckliga som bodde på skuggsidan och det gällde att försöka hjälpa dem igenom. Det fanns bl. a. en torpare Stenkvist under Säby. Han sysselsatte sig även med litet slagt emellanåt och tjänade ett torftigt bröd. Han var mycket känslig och orolig för sin stora familj. Hans jord låg i närheten av Säby tegelbruk och som lerlagret där tagit slut togs en liten bit av hans jord till lertag. Detta oroade honom så mycket att han blev grubblande.

Jag besökte honom allt emellanåt. Han höll då föredrag och sjöng psalmer, särskilt 46 och 47. En gång bad han mig samla alla vid Säby till hans hem och Baron skall vara med. Så skulle han predika för dem. Slutligen kunde han ej sköta sig utan måste om-händertagas av församlingen och flyttade med familj upp i en stuga på kyrkbacken. På auktionen efter honom bad jag auktionsförrättaren för min räkning inköpa ett par pinglor varav den ena hade en vacker silverklang. Jag hade hört den ofta då jag mötte honom i skogen. Klangen påminde i miniatyr om klockan på kyrkbacken i Uppsala. När det led emot juletiden blev han oroligare och på själva juldagen kom han i stark köld med sin lilla tvååriga flicka i blotta linnet på armen. Han var då jungfru Maria med jesusbarnet. Men när konfirmanderna skulle fira H.H. nattvard trädde han i en vit skjorta fram och förklarade sig vara Kristus. Baron Wrangel som var i kyrkan tog honom i armen och ledde sakta ut honom. Vi hade redan då sökt hospitalsvård för honom. När den blivit beviljad hade han blivit litet lugnare. Emellertid var han fortfarande mycket underlig och jag fick ha ett vaksamt öga på honom. Han var nog därför litet gramse på mig men jag fruktade ej för honom och han sökte aldrig skada mig.

En mörk och ruskig lördagskväll gick jag till en soldat Klar som låg för döden. Stenkvist hade väl fått vete det och trädde snart in i Klars hem. Jag stannade ganska länge tills striden var utkämpad och den gamle för alltid slutit sina ögon. Jag kom ej ens att tänka på, när jag gick på den mörka gångstigen hem, att jag hade Stenkvist strax bakom mig. Följande morgon tog Stenkvist en kärra och hämtade från Klars en nyfödd kalv och klädde sig i Klars gamla stormhatt. Baron Wrangel som bevistade gudstjänsten ordnade saken så att Stenkvist fick återbära kalven men fick behålla hatten som han satte stort värde på och ofta begagnade. Något år därefter avled Stenkvist. Det egendomliga hade inträffat att fyra döda skulle begravas samtidigt. Folk månade att Stenkvist, som ej varit riktig, skulle bäras sist i likprocessionen från fattigstugsbacken. Detta gjorde hans familj bedrövade. Jag slet tvisten på det sättet att de avlidnas plats i processionen skulle bestämmas efter dödsdagen och det befanns då att Stenkvist avlidit först och att hans stoft skulle bäras först i processionen. Så kom han då till gravens ro utan någon "prickning" och släkten var mig tacksam.

En kall och snörik dag inträdde, medan jag stod på predikstolen, ett antal skogsarbetare från Marby i kyrkan. En av dem satte sig i trappan i koret, den andra i Säbybänkarna, som var ledig. Under predikan var det stilla och lugnt men under psalmerna efter predikan reste sig den som satt på trappan och började sjunga och skrika. Jag gick fram till honom, lade min hand på hans arm och bad honom ej sjunga så högljutt. Jag vände så om och gick ut på sidogången till sakristian. Enligt vad jag sedan hörde hade han gripit en eldtång som han hade haft nedstucken under och rusat efter mig men observerade väl ej att jag vek av på sidogången utan han rusade rakt ut i vapenhuset. De andra följde genast efter och i vapenhuset övermannade de honom, förde honom till en släde, som väntade utanför kyrkan och förde honom direkt till Enköping, där han togs i förvar. Det var en stackars skogsarbetare från Marby, som blivit vansinnig. Han hade smugit sig ifrån sina väktare och då han hört kyrkklockorna sprungit över Marbyviken och rätt över fälten till kyrkan. Vakterna tog en häst, åkte vägen och hunno till kyrkan samtidigt med honom. Skogsarbetarna förde i allmänhet ett oordentligt och supigt liv. Jag hörde sen aldrig mer om honom. Men tackade Gud som räddat mig och församlingen från en katastrof. Skogsarbetarna voro ofta farliga för allmänheten.

Några år senare då det var skogsavverkningar, höll jag på att råka illa ut för dem. Jag var på hemresa från Strängnäs och hade kommit till ett litet ställe Finninge på skogen. Där voro några druckna skogsarbetare samlade, De befallde mig att stanna ty de skulle åka med mig. Jag låtsades ej därom utan ökade farten. En av dem sprang efter mig, han var sa nära att jag hörde honom krafsa på bakstolen. Ett ryck i tömmarna och dockan satte skarpare fart och räddade mig. De gingo sedan in i Finninge och våldförde sig på en gammal kvinna varpå åtal och straff följde. 1895 var ju på sätt och vis ett ofärdens år för mig.

Jag började då att rycka upp några rottrådar av mitt livsträd i Aspö. Men det är farligt ty det medför ofta att allt fler rottrådar rycks upp till dess att hela trädet är lossat och färdigt att omplanteras till dess ofärd. Förhållandet var det att Biskopen uppmanade mig att söka den lediga domprosttjänsten för att såsom han, nog ej allvarligt menat, "vi må få en god predikant i domkyrkan". Rektor rådde mig att söka St. Mellösa "då ska vi sätta dig på första rummet". Sandqwist sade: "Jag förstår att kyrkoherden tänker på barnens uppfostran men om han stannar ska han få se att allt reder sig". Sandqwist hade, som det senare visade sig, rätt. Men jag följde Biskopens råd och misslyckades varöver jag ej sörjde ty jag kände mig ej vuxen platsen. Men vad som smärtade mig var det sätt varpå man arbetade mot mig. Ehuru jag ej hade kännedom om förrän ett par år senare. Då berättade djurskyddsföreningens ordförande Lektor Nordström att under valkampanjen för domprostbefattningen hade en person anmärkt att mina hästar voro utmagrade selbrutna samt uppmanat honom att sända veterinär för att beriktiga saken. Veterinären hade genast svarat att någon besiktning ej behövdes. Han hade ofta sett hästarna och jag mötte dem senast i går och något fel fanns ej på dem. Jag uttryckte min förvåning att Nordström ej meddelat mig ryktet genast ,så skulle jag ha låtit uppvisa hästarna på torget i Strängnäs. Att ryktet gått vida har jag kommit att tänka på av ett yttrande av moster Kerstin ehuru jag då ej hade en aning därom. Vid ett tillfälle före valet då jan tog farväl av henne sade hon ganska tyst "Det är tråkigt att Dina hästar är så dåliga". Jag blev så överraskad att jag blott svarade "det vet jag inte av" men kom mig inte för att fråga om anledningen till hennes ord. Sådana 1ögner begagnas vid prästval. 1896 sökte jag till Axberg, 1897 till Svennevad, men misslyckades. Tre dörrar hade Gud sålunda stängt för mig och jag hade bort kunnat förstå att Hans vilja var att jag skulle stanna - men vidare därom senare.

Jag kan ej erinra mig ordningsföljden och anför nu ett och annat som passerade under senare hälften av 1890-talet.

En dag inträdde en man till mig med förstört utseende. Han påstod att han gått oförtrutet från Södertelje för att träffa mig. Han kände ju ej mig och jag ej honom. Vid resonemang vid honom fann jag snart att han var sjuk, hade delirium och behövde mat och vila. Lagade att han fick mat och förde upp honom i kammaren i Fias stuga med tillsägelse att han skulle försöka somna. Det lyckades ej. Ehuru han fick stanna ett par dagar. Slutligen påkallade jag Fjärdingsman Manhej och uppdrog att föra honom till polisen i Strängnäs som kunde anskaffa sömnmedel. Jag lovade honom vid avfärden att om ett par dagar besöka honom. När jag så kom till Strängnäs mötte mig polisen med det budet att det var en man i "finkan" som ovillkorligen ville tala med mig. När jag så kom in till honom frågade han om han vågade taga in den medicin man erbjudit honom men han vägrat begagna. Jag uppmanade honom att genast taga den varpå han snart somnade och sov mycket länge samt, blev bättre. Jag återsåg honom icke mer men efter en tid erhöll jag brev från honom . Han var då i Torshälla och hade fått plåtslageriarbete. Han tackade mig hjärtligt för min omvårdnad om honom.

En lördagsafton trädde in till mig en arbetare från Säby Tegelbruk och bad mig att utfå lysning med en flicka från ett torp under Säby. De hade ett barn tillsammans. Då jag ju icke kunde utfärda lysning blott på hans order och han var mycket enträgen följde jag honom till flickans hem längst inne i skogen. Hon ville ej vara med om lysningen - han var en drinkare. Han bad och besvor henne sin kärlek, lovade att bli en nykter och ordentlig människa. Men hon vågade ej. Hon hade många gånger fått samma löfte men sedan alltid svikits. Storgråtande följde han mig därifrån och hem och det gjorde mig hjärtligt ont om honom. Han satt länge gråtande hos mig och berättade. Har var född i Blekinge, där hans moder, en from kvinna, ännu levde. Såsom en ofördärvad yngling hade han tagit till hästgardet i Stockholm. Där hade han inletts på superiets väg. Han förbannade denna olyckliga tid och tänkte med grämelse och smärta på sin gamla mor, som ännu grät och bad för honom men vilken han varken kunde eller vågade besöka, han kunde aldrig få frid och ro. Det gjorde mig mycket ont om honom och sökte vara honom till hjälp av Gud. Men han sade sig vara så fången i Satans garn att hjälp ej stod att finna. Han stod på förtvivlans brant. Han besökte mig många gånger och jag bad och uppmuntrade honom och påminde honom om hans mors böner. Jag vet ej om han söp vidare men han var så utmattad och medtagen av sorg och moderns förböner kunde inte hjälpa upp honom. Flickan omkr. 20 år gifte sig sedan med en gammal fattig torpare. Säkert 60 år. "Många år får gälda vad stunden brutit."

Munken pilgrimen.

En dag på eftersommaren inträdde till mig en man med ett munkliknande utseende och åthävor. Han uppgav sig heta "Henrici" och var född i Västerås. Nu hade han sin hemvist hos kyrkoherden i Åå församling (se not 2) i Östergötland . Han ville såsom munkarna arbeta för sitt uppehälle och vara en sorts husdräng åt kyrkoherden. Han högg och bar in veden, bar vatten hjälpte till med småsysslor. För detta sitt arbete hade han maten och en liten kammare i prästgården.

Men hans egentliga arbete var av helt annat slag. Han var en mycket begåvad tecknare och använde sin övriga tid att teckna av kyrkor, såväl extriörer som interiörer. Men han avtecknade ej interiörerna klumpvis med några streck utan varje med precision och finess. Altaret, predikstolen, epitafier, gravstenen, vapen m.m. Under varje minnesmärke hade han präntat i den ursprungliga stilen underskriften. Det var ett förnämligt arbete och vittnade om mycket pietet och förmåga. Nu var han på pilgrimsfärd till Uppsala för att, jag tror hos Prof. Dudén som var östgöte avlämna två eller tre tjocka folianter. Följande munkarnas exempel tillryggalade han vägen till fots. Sitt uppehälle under vandringen erhöll han antagligen i förbipasserande prästgårdar. När vi kommo in i kyrkan föll han genast på knä och gjorde korstecknet. Han stannade en dag och en natt och vårt samtal under tiden var mycket intressant.

Följande dag skjutsade jag honom till Agnesund, men besökte först Säby för att Baron skulle få se den märkliga mannen och hans arbete. Han färdades nu samma väg som många fromma fäder förut i långt tillbakagångna tider trampat. Och när han kom till Agnesund fick han färdas över samma vatten, som så många fromma färdats över. Över Agnesund gick färdvägen mellan Uppland och Sörmland Morakonungarnas Eriksgata. Det fanns ju många kloster norr och söder om Mälaren, på Aspö Lagnö kloster, på fastlandet Kungsberg, Rinkesta (se not 3) och Julita kloster. Givetvis var samfärdseln mellan klostren i Uppland och Sörmland efter tidens förhållanden rätt betydligt och Lagnö kloster var säkerligen viloplatsen för många. Klostren voro ju hospits eller gästgivaregårdar tills senare prästgårdarna. Vid Agnesund skildes Henrici och jag för att icke mer återse varandra. Enligt vad jag tror mig ha hört övergick han åtskilliga år därefter till katolicismen.