Frasers och Express' resa uppför Jenisej och deras återfärd till Norge. — Kontrakt om Lenas lotsande uppför Lena-floden. — Lenas färd genom deltat och uppför floden till Jakutsk. — Sibiriens naturbeskaffenhet i allmänhet. — Flodområdena. — Landets odlingsbarhet och behof af lättade kommunikationer. — De stora floderna, Sibiriens blifvande handelsvägar. — Färd uppför Jenisej år 1875. — Sibiriakoffs ö. — Tundran. — Den sibiriska urskogen. — Vestra Sibiriens invånare: ryssarne, de förviste, »asiaterna». — Sätt att färdas på Jenisej: hundbåtar, flytande handelsbodar framdrifna med ånga. — Nya utsigter för Sibirien.

Frasers och Express' resa uppför Jenisej och deras återfärd till Norge.

Jag har i inledningen till denna reseskildring nämnt, att Vega under första delen af sin färd åtföljdes af tre andra fartyg, hvilka jemte expeditionens hufvudfartyg stodo till mitt förfogande och under mina order, och jag har i förbigående yttrat, att äfven deras färder förtjena nämnas i sjöfartens historia. Då vi nu utanför Lenas mynning skilts från det bland dessa fartyg, som längst följde Vega på dess stråt mot öster, kan det vara på sin plats att med några ord redogöra för slutet af Frasers, Express' och Lenas resor och att gifva skäl för hvad jag yttrat om betydelsen af deras färder.

Ångaren Fraser.

Den 9 aug. kl. 10 f. m., sedan herr Serebrenikoff gått om bord på Express för att såsom Sibiriakoffs ombud öfvertaga högsta befälet öfver de två, för Jenisej-färden afsedda fartygen, afgick Fraser, med Express i släptåg, från Dicksons hamn uppför floden. Resan gick utan några andra äfventyr, än att man, till följd af obekantskap med farvattnet, stundom lindrigt stötte på grund. Den 11 aug. var man vid Korepowskoj, samma ställe der jag 1876 upplade de varor, som Ymer förde med sig. Här togs min gamle vän från 1875 och 1876 års färder, kosacken Feodor om bord. Han visade sig dock äfven nu vara en lika menlös lots som förut, Oaktadt erfarenheten från 1876, då han flere gånger förde Ymer på grund, hade han ännu ej fått en klar föreställning om skilnaden mellan ett oceanfartygs byggnadssätt och de vanliga plattbottnade Jenisej-pråmarnes, och hans begrepp om lotsyrkets ansvar yttrade sig, då han fick råda sig sjelf, på så sätt, att han vid kinkiga ställen sökte i sömnens armar glömma alla faror och besvärligheter. Herr Serebrenikoff och fartygens befälhafvare nödgades derför sjelfva medelst täta lodningar, som vanligen anstäldes från en förutsänd ångslup, söka reda på det rätta farvattnet. Detta var mellan de jemna, med låga busksnår och rika gräsmarker täckta öarna ofta mycket smalt, men tyckes hafva varit temligen djupt, enär man, äfven der fartygen framgingo på egen hand utan ledning af duglig lots, hade 5 till 30 meters djup, och sedan en fiskare, som bättre än Feodor kände farvattnet, tagits om bord, kunde man under tolf timmar framgå med full fart mellan de sydligare Briochowski-öarna¹ öfver ett djup af 30 till 50 meter. Den 14 augusti kom man till Tolstojnos, der en ganska väl hållen simovie är belägen, ungefär vid 70° 10' n. br., 370 kilometer söder om Dicksons hamn. Den 15 augusti ankrade man i en god hamn vid Saostrowskoj, en 100 kilometer längre uppför floden, vid sjelfva skogsgränsen belägen simovie, der varorna skulle lossas och annan last intagas. Sedan man den 16 byggt en brygga, började lossningen den 17 augusti och var den 20 afslutad. Härifrån gick Fraser ännu längre uppför floden till Dudino för att intaga åtskilliga der upplagda varor: talg, hvete, råg och hafre. Den 2 sept. vände ångaren tillbaka till Saostrowskoj, der emellertid äfven Express intagit sin last.

Dudino är en kyrkby, belägen vid floden Dudinkas utlopp i Jenisej. Här uppehålla sig två prester, en smotritel (uppsyningsman, ungefär motsvarande länsman hos oss), ett par förvista, några ryska arbetare och en hop infödingar. Härtill kommer ställets egare, den inflytelserike köpmannen Sotnikoff. Denne driftige och duglige man är i ekonomiskt afseende herskare öfver hela den kringliggande trakten, hvars alla invånare på ett eller annat sätt äro af honom beroende. Mot säd, bränvin, socker, te, jernvaror, krut och bly, tyg och läder tillbyter han sig pelsverk, fisk, mammutelfenben m. m., och dessa varor sändas sedan med en ångbåt till Jenisejsk för att derifrån spridas till Kina, Moskwa, Petersburg o. s. v. Bland annat är han äfven egare af ganska mäktiga kollager i de omkring 60 kilometer från Dudino belägna Noril-bergen. Denne enkle och flärdlöse man har varit synnerligen förekommande mot alla vetenskapsmän, som besökt trakten. Hans bostad, belägen i granskapet af skogsgränsen, är troligen den sibiriska tundrans ståtligaste palats, beundradt af infödingar från när och fjerran. Det är byggdt af grofva stockar, består af två våningar, har grönmåladt tak, många fönster med utsirade karmar målade i hvitt och blått; rummen äro varma, försedda med mattor af pelsverk, krukväxter i fönstren, talrika helgonbilder, fotografier och kopparstick.

Den 7 sept. var allt klart till afresan. Fraser och Express lättade ankar för att anträda återfärden utför floden. Vid Tolstojnos mötte man två dagar derefter ångaren Moskwa² från Bremen, förd af kapten Dallmann, hvilken hade om bord besättningen på norska ångfartyget Zaritza, fördt af kapten Brun, hvilket strandat vid Jenisejs mynning och öfvergifvits af besättningen. Det var dock med denna strandning ej farligare, än att, då Fraser den 13 sept. träffade den strandade Zaritza, man kunde pumpa fartyget läns, taga det af grund, sätta maskinen i stånd samt föra det åter till Norge. Den 19 sept. kommo alla tre fartygen till Matotschkin-sundet, der de lågo för ankar några dagar i Beluga bay för att intaga vatten samt lämpa kol och last, hvarpå de den 22 i samma månad seglade genom sundet mot vester och den 26 ankrade välbehållna och med full last vid Hammerfest.³ Det gods, som nu för första gången från Jenisej fördes till Europa, utgjordes af omkring 600 tons talg, hvete, råg och hafre. De till Sibirien införda varorna bestodo hufvudsakligast af 16 tons spik, 8 tons hästskor, 4 tons hästskosöm, 16½ tons stångjern, 33 tons tobak, 60 tons salt, 24 kärl petroleum, en jernpråm i bitar med nödiga tillbehör af ankare m. m.⁴

Kontrakt om Lenas lotsande uppför Lena-floden.

Innan jag går att redogöra för Lenas resa, måste jag nämna några ord om de åtgärder, som af herr Sibiriakoff vidtagits för att betrygga hennes färd mellan flodmynningen, der hon skulle skiljas från Vega, och hennes egentliga bestämmelseort, staden Jakutsk. Det är naturligtvis mycket svårt för ett fartyg att utan lots söka sig väg uppför ett vidsträckt, af en mängd djupare och grundare flodarmar genomkorsadt, i hydrografiskt hänseende fullkomligt okändt deltaland. Herr Sibiriakoff hade derför anordnat så, att en flodlots skulle möta Lena vid deltalandets nordspets, och med honom låtit genom herr Kolesoff uppgöra följande kontrakt, som jag här fullständigt återger, då detsamma i flere afseenden lemnar en ganska målande bild af åtskilliga sociala förhållanden i dessa aflägsna trakter. Den mig meddelade afskriften af kontraktet lyder i öfversättning sålunda:

»Jakutsk, år ett tusen åtta hundra sjuttioåtta den 18 februari har jag, undertecknad jakut Afonasii Fedoroff Winokuroff afslutat nedanstående kontrakt med Ivan Platonowitsch Kolesoff, köpman af andra gillet i staden Jakutsk.

1. Jag Winokuroff förbinder mig att såsom lots föra professor Nordenskiölds expeditions fartyg uppför Lena-floden ifrån byn Tas-Ary, som ligger inemot 150 verst nedanför byn Bulun. Från ön Tumat, som är belägen i Lena-deltats nordöstra del, förbinder jag mig att för samma fartygs framlotsande på min egen bekostnad bland invånarne på platsen anskaffa en lots, som väl känner det djupaste inloppet i Lena-floden ända till byn Tas-Ary. Denna lots skall expeditionens chef entlediga vid byn Tas-Ary.

2. Då jag icke är mäktig ryska språket, förbinder jag mig att medföra en jakut-tolk, hvilken känner ryska språket och är skrifkunnig. I maj detta år skall jag Winokuroff med tolken fara från staden Jakutsk nedför Lena-floden till ön Tumat och derstädes tillsammans med tolken invänta expeditionen.

3. Under nedfärden till Tumat-ön är jag förbunden att bland invånarne i trakten förhyra en sakkunnig vägvisare, hvilken skall på mina egna båtar följa oss till ön genom Lena-deltats djupaste lopp. Under färden från byn Tas-Ary till Tumat-ön skall jag anställa lodningar och uppteckna farvattnets djup.

4. Mellan byn Bulun och sjelfva Tumat-ön förbinder jag mig att för fartygets öfvervintring uppsöka två ställen, som äro fullkomligt passande och skyddade för is. Jag skall vidare för expeditionens befälhafvare framlägga en dagbok om allt, som jag kan finna gagneligt att känna för skeppsfartens betryggande och för fartygens öfvervintring, äfvensom uppgift på de ställen, som äro för skeppsfarten farliga eller olämpliga.

5. Framkommen till ön Tumat, skall jag göra till min första pligt att finna en djup och för de sjögående skeppen beqväm hamn på vestra sidan om ön. För detta ändamål förbinder jag mig att medhafva två egna båtar, hvilka, om så är nödigt, skola öfverlemnas åt expeditionen såsom dess egendom. Vid den funna hamnen förbinder jag mig att på något högt beläget ställe på öns strand, hvilket kan ses från Kap Olonek, uppresa ett signaltorn af drifved eller jord, likt en kosack-kulle, icke lägre än sju fot. På denna underbyggnad skall jag uppresa en bock af tre eller flere tjocka bjelkar och i dennas öfre del anbringa en lång stång med en blocktrissa för flaggan. Flaggan bör vara upphängd minst 42 fot öfver marken. Ända till dess floden fryser skall jag öfvervaka det på detta sätt uppförda sjömärket. För detta ändamål har herr Kolesoff försett mig med en färdiggjord flagga, en blocktrissa och en lina. Men då nätterna blifva mörka, skall jag i närheten af sjömärket anlägga två eller tre stora eldar eller upphänga lanternor på sjelfva sjömärket, så att dessa eldar eller lanternor kunna ses utifrån hafvet.

6. Från byn Tas-Ary skall jag föra expeditionens fartyg ända till staden Jakutsk, i det jag visar rätta farvattnet på Lena-floden. Tolken skall under hela färden befinna sig vid min sida.

7. Allt ifrån den dag, då jag afreser från Jakutsk, ända till slutet af min tjenstetid i Nordenskiölds expedition måste vi, jag Winokuroff och min tolk, alltid vara nyktra (icke rusiga), uppföra oss ärligt och höfligt och punktligt åtlyda kaptenens befallningar.

8. För alla dessa mina förbindelser har herr Kolesoff att betala mig nio hundra rubel.

9. Efter expeditionens ankomst till Jakutsk får jag icke utan chefens tillstånd lemna skeppet, utan skall jag framgent stanna om bord. Om kaptenen finner det nödvändigt, att jag följer honom tillbaka ända till Lenas mynning, skall jag efterkomma denna önskan mot ett extra arfvode af tre hundra rubel. Under denna senare färd är jag icke förbunden att medhafva någon tolk.

10. Om expeditionens framkomst till Tumat-ön genom någon omständighet förhindras till november månad, eger jag rätt att med min tolk begifva mig till Jakutsk och här för herr Kolesoff förete ett å embetets vägnar af kommendanten Baschleff eller någon annan lokal embetsman gifvet intyg, att jag på Tumat-ön verkligen upprest sjömärket och vistats der, tills floden blef isbelagd, samt att jag afrest först efter det att expeditionen icke mera var att förvänta. Då måste herr Kolesoff på grund af detta kontrakt göra upp med mig och till mig utbetala hela summan 900 rubel, jemte 200 rubel för min återresa.

11. Om expeditionens fartyg skulle anlända till Tumat-ön så sent, att färden uppför Lena blir omöjlig, skola vi, jag och min tolk, öfvervintra med expeditionen ända tills floden blir öppen år 1879. Och härvid skola vi, jag och min tolk, på vår egen räkning bo der, hvarest fartygen skola öfvervintra, och tjena expeditionen så som tillhörande dess manskap. Efter sjöfartens inträde 1879 skall jag föra fartygen från öfvervintringsplatsen till staden Jakutsk. Derför har jag utom de mig tillkommande 900 rubel att erhålla ännu 800 rubel. Om det äfven under denna färd skulle blifva af nöden att åtfölja fartygen från Jakutsk tillbaka till Lenas mynning, skall jag göra det och derför erhålla tre hundra rubel. Men om fartygen öfvervintra i Jakutsk, skall jag vara fri under vintern och endast under nästa års resa, om så fordras, åtfölja dem ända till Lenas mynning. I detta fall har jag att erhålla 300 rubel.

12. Utaf denna betingade summa skall herr Kolesoff på förhand utbetala vid afslutandet af detta kontrakt tre hundra rubel, i maj månad vid affärden ett hundra och femtio rubel och i byn Bulun två hundra och femtio rubel för mina utgifter till följeslagare och lots samt andra omkostnader. Återstoden skall jag erhålla efter återkomsten till Jakutsk.

13. I maj vid affärden skall jag, om jag genom sjukdom blir förhindrad att begifva mig till Tumat-ön, åt herr Kolesoff återbetala den af mig vid detta kontrakts afslutande erhållna summan med undantag af de penningar jag utbetalt åt tolken såsom handpennmg och för båtarne. Skulle jag icke då vara i stånd att återgälda summan, skall jag Winokuroff förtjena det af mig icke återgäldade beloppet på herr Sibiriakoffs guldbergverk.

14. Detta allt äro vi, båda kontrahenterna, förbundna att heligt och okränkt iakttaga.»

En anteckning på af skriften upplyser vidare, att till detta kontrakt hade jakuten Afonasii Fedoroff Winokuroff i stället för namnunderskrift fogat sitt eget sigill, hvilket jakuten Alexii Zassimoff Mironoff graverat, samt att vilkoren blifvit godkända af köpmannen Ivan Kolesoff och det hela inregistreradt hos polisförvaltningen i Jakutska kretsen.

Kontraktet hade ingåtts under vänlig medverkan af guvernören och biskopen i Jakutsk, hvilka mycket intresserade sig för den föreslagna resan. Den senare kände till och med ishafskusten genom egen erfarenhet. Men allt detta oaktadt gick det ej bättre, än att lotsen firade den stora penningesummans mottagande med ett grundligt rus, under hvilket han bröt ena armpipan. Han kunde således aldrig komma till mötesplatsen, och Johannesen fick sköta sig på egen hand så godt han kunde med sin lilla ångbåt.

Ångaren Lena.

Sedan Lena natten mellan den 27 och 28 augusti skilts från Vega, ångade hon mot land och kom redan samma dag till Lena-deltats nordostligaste udde, belägen vid 73° 47' n. br.⁵ Det var här, som lotsens sjömärke skulle vara uppfördt, men någon lots fans ej, och ingen flaggstång syntes. För att få rätt på detta inseglingsmärke for Johannesen 40 kilometer längs stranden vester ut, men då han äfven i denna riktning sökte det förgäfves, vände han åter till det förstnämnda stället och landsteg der. På stranden stod en mycket gammal koja, som redan blifvit alldeles jordfyld; förmodligen härrörde den från någon bland de expeditioner, som besökt trakten i början af detta århundrade. Vilda renar sågos i mängd. Då enligt det anförda kontraktet sjömärket skulle synas från Kap Olonek, ångade Johannesen ännu en gång mot vester, följande landet så nära som möjligt. Men då farvattnet här blef allt mer och mer grundt, utan att man fick sigte på något torn, måste Johannesen finna sig i att sjelf leta sin väg genom deltalandet, och han beslöt att för detta ändamål uppsöka ostligaste mynningsarmen, hvilken på kartorna är utritad ganska bred och äfven tyckes hafva blifvit begagnad af »den stora nordiska expeditionens» fartyg.⁶

Lenas färd genom deltat och uppför floden till Jakutsk.

Hans Christian Johannesen,

Befälhafvare på Lena. Född 1846.

Fyratio kilometer öster om Lena-deltats nordspets träffade Johannesen tre sandbankar, hvilka han kringseglade. Sedan han kommit förbi dessa, blef farvattnet djupare, så att han kunde gå fram på ett afstånd af 5 kilometer från land. Den 1 sept. kastade Johannesen ankar i en bugt på fastlandet i granskapet af det Bychowska inloppet, och härifrån fortsatte han den 3 sept. kl. 2 t. 30 m. f. m. vidare uppför floden. Men redan kl. 10 f. m. råkade Lena på grund. Vattnet var i fallande och började åter att stiga först en timme efter midnatt. Man kom derför först följande dag kl. 8 f. m. loss, och det med stor möda. Seglingen genom deltalandet försvårades derigenom, att de kartor, som uppgjorts för 140 år sedan, nu äro alldeles obrukbara. Deltat har nämligen sedan dess undergått betydliga förändringar. Der som då för tiden funnos sandbankar, ligga nu stora, med skog och gräs bevuxna öar. På andra ställen åter hafva hela öar blifvit af floden bortsköljda.

Medan fartyget stod på grund, kommo nio tunguser om bord. De rodde i små båtar, hvilka voro förfärdigade af en enda urhålkad trädstam och jemnt kunde bära en man hvar. Förgäfves sökte Johannesen att förmå någon af tunguserna att lotsa ångaren; han lyckades ej förklara sin önskan för dem, oaktadt alla den ryska tolkens bemödanden, ett bevis på den ringa beröring dessa tunguser haft med Sibiriens beherskare, eller ock på den svårighet och obenägenhet vilden har att lära sig de bildade folkens språk.

Först den 7 september hade man äntligen passerat deltalandet och ångade nu in i sjelfva floden, der farvattnet blef betydligt bättre. Johannesen säger i sin berättelse om färden, att det är osannolikt, att någon af Lenas vestliga mynningsarmar skulle vara af betydenhet, ty dels är redan den vattenmassa, som utströmmar i ostlig riktning, mycket betydande i jemförelse med flodens hela vattenmängd, och dels innehöllo de af Johannesen besökta vestliga och nordliga mynningsarmarna endast saltvatten, medan vattnet i den östra mynningsarmen var fullkomligt fritt från saltsmak. Den 8 tidigt på morgonen nådde man den första fasta boningsplatsen vid Lena, Tas-Ary. Man steg i land för att få upplysningar om farvattnet, men kunde ej meddela sig med invånarne, emedan dessa voro tunguser. På eftermiddagen samma dag kom man till en annan flodby, Bulun. Otålig att komma vidare och i förmodan, att äfven denna by vore bebodd af idel »asiater»⁷, ämnade Johannesen fara förbi densamma. Men när invånarne sågo ångbåten, helsade de den med glädjeskott från alla skjutgevär, som i hast kunde öfverkommas.⁸ Lena fälde då ankar. Tvenne kronobetjenter och en prest kommo om bord, och den sistnämnde anstälde en tacksägelsegudstjenst.

Der borta vid tundrans gräns tyckes till och med asiaten ganska väl uppfatta betydelsen deraf, att fartyg kunna från verldshafven framtränga till Sibiriens stora floder. Ett bevis härpå erfor äfven jag år 1875. Medan jag ännu, innan jag råkat ångbåten Alexander, i min egen nordlandsbåt med två vetenskapsmän och tre fångstmän rodde uppför floden, landade vi bland annat vid ett ställe, der för tillfället ett antal dolganer voro församlade. Då dessa fått klart för sig, att vi anländt till dem, ej såsom bränvinshandlaren och fiskuppköparen från söder, utan från norr, från hafvet, kommo de i fullkomlig extas. Vi utsattes för föga behagliga omfamningar af våra skinnklädda beundrare, och slutligen hade en af oss den oturen att blifva doppad i floden vid ett försök, som dolganerna i sin förtjusning nästan med våld gjorde att bära honom genom vattnet till den ett stycke från den långgrunda stranden förtöjda båten. I Dudino höllo äfven dervarande prester en tacksägelsegudstjenst för vår lyckliga ditkomst. Tvenne af dem messade, medan klockaren, klädd i en fotsid kaftan af fårskinn, ifrigt och andäktigt svängde ett väldigt rökelsekar. Lukten från detta var redan i början icke synnerligen angenäm, men den började snart blifva så stark och obehaglig, att jag, som fått min plats i spetsen bland åhörarne, höll på att storkna, oaktadt ceremonien försiggick i fria luften. Snart var hela klockaren höljd i ett tätt rökmoln, och det märktes nu, att hans skinnpels blifvit antänd på samma gång som rökelsen. Sjelfva gudstjensten afbröts dock icke häraf, utan eldsvådan släcktes blott, under allmän munterhet, med en öfver klockaren gjuten pyts vatten.

Jakutsk på 1600-talet.

Efter Witsen.

Den 9 på morgonen fortsatte Lena färden uppför floden, hvarvid presten och kronobetjenterna medföljde, men de måste snart landsättas, emedan de i glädjen druckit sig dödfulla. Den 18 sept. nåddes Schigansk, hvarest man intog prof på de der befintliga kolen, men dessa befunnos odugliga⁹, och den 21 sept. anlände man till Jakutsk. Det första fartyg, som från verldshafven kommit hit till hjertat af Sibirien, mottogs med stor välvilja och gästfrihet, så väl af myndigheter som af befolkning. Men då Johannesen ej här påträffade Sibiriakoffs ombud Kolesoff, fortsatte han färden uppför floden, tills han den 8 okt. kom till bvn Njaskaja, 220 verst från Witim, ungefär vid 60° n. br. Härifrån vände han åter till Jakutsk och upplade båten i vinterqvarter något söder om denna stad.

Jakutsk i våra dagar.

Efter nyare rysk teckning.

Så väl Fraser och Express som Lena hade sålunda till fullo löst de uppgifter, som blifvit dem före expeditionens afgång förelagda, och deras färder skola alltid bilda en vigtig länk i raden af de undersökningar, genom hvilka sjöfarten på det Sibiriska Ishafvet blifvit öppnad.

Sibiriens naturbeskaffenhet i allmänhet.

För att gifva ett begrepp om det inflytande, denna sjöförbindelse kan hafva på verldshandeln, och de nya källor till lycka och välstånd, som derigenom kan beredas för millioner, skall jag med några ord redogöra för beskaffenheten af de landsdelar, som genom denna sjöfart skulle komma i beröring med Europas gamla kulturländer.

Om man tager Sibirien i dess vidsträcktaste betydelse, d. v. s. under detta namn innefattar ej allenast det egentliga Sibirien utan äfven de delar af Högasien, som ligga omkring de stora sibiriska flodernas källområden, så kan detta land till utsträckning, klimat, bördighet och möjlighet att hysa en talrik befolkning ganska väl jemföras med Amerika norr om 40° n. br. Liksom Amerika upptages Sibirien i norr af skoglösa slätter. Söder om detta område, der endast jägaren, fiskaren och ren-nomaden kunna finna en tarflig bergning, vidtager ett vidsträckt skogsområde, svårodladt och till naturförhållanden kanske snarlikt Sverige och Finland norr om 60° eller 61° n. br. Söder om detta skogsbälte åter möter man så väl i Sibirien som i Amerika omätliga sträckor af en ytterligt bördig jord, om hvars förmåga att löna odlarens möda de senaste årens sädesexport från gränsländerna mellan Förenta staterna och Kanada lemnat ett så slående vittnesbörd. Mellan Sibirien och Amerika eger dock den olikhet rum, att medan jordens alster i Amerika lätt och billigt kunna utföras till Atlantiska hafvets och Stilla oceanens hamnar, är den bästa delen af Sibirien, den som ligger kring öfre delen af Irtisch-Obs och Jenisejs lopp, afstängd från verldshafven genom väldiga förland, och de stora floder, som i Sibirien genomkorsa landet och af naturen tyckas vara bestämda att utgöra pulsådrorna så väl för dess inre lif som för samfärdseln med den öfriga verlden, flyta alla mot norr och utfalla i ett haf, som ända till senaste tider ansetts fullkomligt otillgängligt.

Flodområdena. — Landets odlingsbarhet och behof af lättade kommunikationer. — De stora floderna, Sibiriens blifvande handelsvägar.

Af dessa floder upptager dubbelfloden Ob-Irtisch med sina talrika bifloder ett område af öfver 60000 geografiska qvadratmil, Jenisej-Angara ej fullt 50000 och Lena något öfver 40000.¹⁰ Såsom den detta verk åtföljande kartan öfver Sibiriens flodsystem utvisar, ligger af dessa ofantliga landområden blott en ringa del norr om polcirkeln, och endast mycket obetydliga sträckor af desamma upptagas af skoglös tundra, hvilket beror derpå, att större delen af kustlandet vid Ishafvet har sitt vattenaflopp genom egna smärre floder och derför ej kan anses tillhöra de här ifrågavarande flodområdena. Drager man i norr gränsen för det med fördel odlingsbara landet vid 60° n. br., så återstår dock en odlingsbar areal af 90000 geografiska qvadratmil. En tredjedel häraf torde upptagas af ett skogbeklädt och kanske temligen svårodladt bergland, men det öfriga består för det mesta af föga skogbevuxna, lätt odlade grässlätter, täckta af den yppigaste växtlighet. Jorden, mångenstädes snarlik Rysslands svarta jord eller »tschernosem», lönar här med rik äring äfven de knapphändigaste odlingsarbeten. Det oaktadt hysa dessa trakter nu endast en ytterst fåtalig befolkning, men många, många millioner kunna utan svårighet der finna sin utkomst, när en gång odlingen gjort landets rika naturliga hjelpkällor fruktbärande.

En för Sibiriens framtida utveckling särdeles lycklig omständighet bildar det förhållandet, att dess tre stora floder redan nu äro segelbara under större delen af sitt lopp. Ob är segelbar från Biisk (52°½ n. br.) och Irtisch åtminstone från Semipalatinsk (50° 18' n. br.). Jenisej åter, som, efter att med sina två hufvudarmar hafva lemnat det i Kina belägna källområdet, genomskär hela Sibirien i norr och söder från 46:e till 73:e breddgraden och alltså genomlöper en sträcka, som i längd motsvarar afståndet från Venedig till Nordkap eller från Mississippis mynning till norra delen af Winnipeg-sjön, är redan af naturen segelbar från hafvet till Jenisejsk. Till denna stad eger redan nu transport rum utför de båda hufvudarmarne från Minusinsk och trakten af Baikal-sjön. Med tillhjelp af åtskilliga, i jemförelse med ändamålets vigt föga kostsamma rensningsarbeten lär Angara kunna göras fullt segelbar under hela sitt lopp, och dess fortsättning Selenga i sin nedersta del mellan kinesiska gränsen och Baikal-sjön. Härigenom skulle en flodväg öppnas för forslingen af norra Kinas och södra Sibiriens alster till ett haf, öfver hvilket man med en vanlig ångbåt kan komma på 5 à 6 dagar till Hvita hafvet eller Nordkap. En likartad förbindelse med Atlanten kan på dubbelfloden Ob-Irtisch öppnas med vestra Sibirien och Högasien ända bort till Kinesiska Dsungariet, der Irtisch börjar sitt lopp med en i Saisan-sjön fallande mindre flod, Svarta Irtisch, hvilken upprinner söder om Altai-bergen i granskapet af Jenisejs källflod Selenga. Flerstädes räcka Obs och Jenisejs flodområden nästan hvarandra handen genom bifloder, hvilka uppqvälla så nära hvarandra, att obetydliga kanaliseringsarbeten lära vara tillräckliga för de båda flodsystemens sammanbindande. Det samma är äfven fallet med bifloderna till Jenisej och Lena, hvilka på många ställen nästan nå hvarandra, och Lena sjelf är, enligt Latkins uppgift, segelbar från byn Kotschuga till hafvet. Man ser häraf, hvilket utomordentligt fördelaktigt naturligt inre kommunikationssystem Sibirien eger, men tillika att en sjökommunikation mellan detta land och den öfriga verlden endast är möjlig öfver Ishafvet. Det är härpå, som den sibiriska ishafsfartens ofantliga betydelse är beroende. Kan den bringas till stånd, så ej allenast blir Sibirien, med nedläggning af obetydliga kanaliseringskostnader, ett af verldens i afseende å möjlighet till billig varutransport bäst lottade länder, utan det gamla förslaget om en nordostlig handelsväg till Kina kan till och med blifva en verklighet. Om deremot sjöfarten på Ishafvet ej kommer till stånd, så förblir Sibirien ännu länge hvad det för närvarande är — ett land rikt på råvaror, men fattigt på allt som fordras för den trefnad och komfort, som den bildade menniskan i våra dagar svårligen kan undvara.

Mången torde tro, att den nuvarande bristen på lämpliga kommunikationer för handeln skall kunna ersättas genom en öfver Ryssland och södra Sibirien framdragen jernväg. Men detta är ingalunda förhållandet. Tvärt om är en sjöförbindelse ett nödvändigt vilkor för att en sådan jernväg skall kunna bära sig. Det kan nämligen aldrig ifrågakomma att på jernväg utföra åkerbrukets eller skogens alster öfver den sträcka af tre till fem tusen kilometer, som skiljer Ob-Irtisch' bördiga flodområde från närmaste europeiska hamn. Äfven om man antager, att jernvägsfrakten, inberäknadt alla omkostnader, skulle kunna sänkas till 2½ öre pr kilometerton, komme den i alla fall att från Sibiriens sädestrakter till en hamn vid Östersjön stiga till 75 à 125 kronor pr ton. En så hög frakt jemte omlastningskostnader kan ingen af de vanliga alstren af sädesodlingen eller skogsbruket bära, hvilket man lätt kan inse, om man jemför denna fraktkostnad med det närvarande priset i verldsmarknaden på t. ex. hvete, råg, hafre, korn, bjelkar m. m. Men om Sibiriens landtman ej kan sälja sina råprodukter, så förblir landet fortfarande lika glest befolkadt, som det är för närvarande, och ej heller kan den fåtaliga befolkningen, som finnes der, skaffa sig medel att köpa sådana alster af den nutida industrien, som kunna bära en lång transport på jernväg. I saknad af samtidig sjökommunikation blir jernvägen derför utan trafik, landet sådant det för närvarande är och den europeiska befolkningens vantrefnad oförminskad.

Färd uppför Jenisej år 1875. — Sibiriakoffs ö.

För att gifva läsaren en föreställning om de nutida naturförhållandena och den nutida samfärdseln på en sibirisk flod, skall jag, innan jag återgår till skildringen af Vegas färd, meddela några utdrag ur mina anteckningar under resan uppför Jenisej år 1875 — dock med erinran derom, att naturförhållandena vid Ob-Irtisch och Lena betydligt afvika från dem vid Jenisej, i det att Ob-Irtisch genomflyter lägre, mer bördiga och mer befolkade trakter, Lena åter vildare, naturskönare, men mindre odlade landsdelar.

När man från Dicksons hamn reser uppför floden, passerar man till en början det breda sundet mellan Sibiriakoffs ö och fastlandet, men ön är så låg, att den icke synes från flodarmens östra strand, som fartygen vanligen pläga följa vid seglingen uppför eller utför floden. Fastlandet är deremot till en början högländt, och man kan på detsamma under seglingen längs kusten urskilja åtskilliga utsprång af de enligt uppskattning 150 till 200 meter höga bergen i det inre af landet. Dessa äro om sommaren snöfria. Ett stycke söder om Dicksons hamn gå de ända ut till stranden, der de bilda en i floden utskjutande låg klippa och klippholme, benämd efter någon gammal, för öfrigt okänd sibirisk polar-trapper, Jefremow Kamen.

Sibiriakoffs ö har, så vidt man vet, aldrig varit besökt af menniskor, ej ens under den tid, då talrika simovier funnos vid Jenisejs mynning. Någon antydan till denna ö finnes nämligen ej på äldre kartor öfver Sibirien, oaktadt dessa, såsom synes af det å sid. 183 här ofvan återgifna facsimilet, upptaga namn på en mängd nu öde simovier vid Jenisejs mynning. Ej heller omtalas ön i berättelsen om den stora nordiska expeditionens färder. Öns vestra strand, den enda jag sett, bär helt och hållet prägeln af den nedan beskrifna tundran. Åtskilliga renar sågos beta på sluttningarna af öns låga grästäckta kullar, hvarföre jag tror, att den jägare, som först landstiger der, skall få en rik jagt.

Ännu vid Jefremow Kamen sågo vi 1875 tre isbjörnar, hvilka tycktes i all fredlighet beta mellan klipporna och icke läto störa sig af den ofantliga stockeld af drifved vi för kokande af vårt kaffe uppgjorde på stranden. Här träffades för sista gången under vår resa uppför floden verkliga hafsdjur: Appendicularia, Clio, medusor, stora beroïder m. fl. Större buskväxter saknades fullständigt, men växtverlden började redan här erhålla en från den egentliga ishafsfloran afvikande prägel.

Tundran.

Ett stycke söder om Jefremow Kamen vidtager den egentliga tundran, en skoglös, af inga bergshöjder afbruten slätt, öfversållad af talrika små sjöar och genomkorsad af smala dalgångar, hvilka ofta göra en vandring öfver den skenbart jemna slätten högeligen besvärlig.

Strandbild från Jenisej.

Efter en teckning af A. N. Lundström.

Liksom vid alla andra från söder till norr gående floder¹¹ i Sibirien, är äfven Jenisejs vestra strand, öfverallt der den bildas af lösa jordlager, fullkomligt låg och ofta sumpig, då deremot den östra stranden utgöres af en brant, 10 till 20 meter hög af sats, hvilken norr om skogsgränsen är på ett ganska märkligt sätt fördelad i pyramidformiga spetsar. Talrika här förekommande snäckskal, hvilka tillhöra arter, som ännu lefva i Ishafvet, angifva, att åtminstone tundrans öfre jordlager blifvit afsatta ur ett haf snarlikt det, som nu sköljer Sibiriens nordkust.

Subfossila hafssnäckor från tundran.

Såsom prof på tundrans subfossila molluskfauna afbildas å motstående sida några der allmänt förekommande arter. De äro: 1. Mya arenaria Lin. 2/3 af nat. storl. 2. » truncata Lin. var. Uddevallensis Forb. 2/3 3. Saxicava pholadis Lin. 2/3 4. Tellina lata Gmel. 2/3 5. Cardium ciliatum Fabr. 2/3 6. Leda pernula Müll. var. buccata. 1/1 7. Nucula expansa Reeve. 1/1 8. Fusus Kröyeri Möll. 2/3 9. » fornicatus Reeve. 1/2 10. » tornatus Gould. 2/3 11. Margarita elegantissima Bean. 1/1 12. Pleurotoma plicifera Wood. 1/1 13. » pyramidalis Ström. 1 1/2 14. Trichotropis borealis Brod. 1 1/2 15. Natica helicoides Johnst. 1/1

Sjelfva tundran är om sommaren fullkomligt snöfri, men redan på ett ringa djup under jordytan är marken der ständigt frusen. På en del ställen vexla jordlagren t. o. m. med lager af ren, klar is. Det är i dessa frusna lager, som man funnit hela kroppar af elefanter och noshörningar, hvilka under hundratusentals år blifvit skyddade mot förruttnelse. Dylika fynd äro dock sällsynta, men deremot förekomma enstaka ben från denna forntida djurverld i riklig mängd, och derjemte massor af gammal, från mammuttiden härrörande drifved, af de ryska infödingarne i Sibirien känd under det betecknande namnet »noach-trä». Dessutom ser man i Jenisej-tundrans yngsta lager, betydligt norr om den nuvarande gränsen för verklig skog, grofva rotfasta trädstubbar, som antyda, att skogsgränsen i Jenisej-trakten äfven under vårt geologiska tidskifte gått längre mot norr än nu, kanske lika långt som den, till följd af gynsamma lokala förhållanden, för närvarande går vid Lena.

På sluttningarna af den branta tundra-afsatsen äfvensom i åtskilliga af tundradalarne träffar man en ganska rik växtlighet, hvilken redan 100 kilometer söder om Jefremow Kamen kan bilda verkliga snår af blomväxter, medan sjelfva tundran ännu är bevuxen med en ytterst torftig växtmatta, bildad mer af mossor än af gräsarter. Lågväxta Salix-arter gå ända till Dicksons hamn (73° 30' n. br.), dvergbjörken (Betula nana L.) möter man, ehuru endast som en längs marken krypande buske, vid kap Schaitanskoj (72° 8' n. br.), och här plockade vi 1875 på tundrans isblandade jord mognade hjortron. Ganska frodiga, nästan manshöga alar (Alnaster fruticosus Ledeb.) förekomma redan vid Mesenkin (71° 28' n. br.), och Briochoffski-öarna (70° till 71° n. br.) äro flerstädes täckta med rika och yppiga busksnår. Men den egentliga skogsgränsen anses först börja vid den stora krökning, som floden gör vid 69° 40' n. br., ett stycke norr om Dudino. Här äro kullarne täckta med ett slags skog af halfförtorkade, gråa, mossbelupna lärkträd (Larix Sibirica), hvilka sällan nå en höjd af mer än 7 till 10 meter, och hvilka vida mindre förtjena namn af träd än de frodiga albuskar, som växa inemot 2° längre norr ut.

Den sibiriska urskogen.

Men redan några få mil söder om detta ställe och ännu långt norr om polcirkeln blir barrskogen reslig. Här vidtager en verklig skog, den största jorden har att uppvisa, sträckande sig med föga afbrott från Ural till granskapet af Ochotska hafvet och från 58:de eller 59:de breddgraden långt norr om polcirkeln, d. v. s. omkring tusen kilometer i norr och söder och kanske fyra gånger så långt i öster och vester. Det är en ofantlig urskog, nästan oberörd af odlarens yxa, men på många ställen härjad af vidsträckta skogseldar.

På den högländta östra stranden af Jenisej vidtager skogen omedelbart vid strandvallen. Den utgöres hufvudsakligast af barrträd: cembratallen (Pinus Cembra L.) värderad för sina frön, ofantliga lärkträd, den nästan prylformiga sibiriska granen (Pinus sibirica Ledeb.), granen (Pinus obovata Turcz.), samt spridda träd af den vanliga tallen (Pinus sylvestris L.). De flesta af dessa nå redan norr om polcirkeln en kolossal storlek, men ofta äro de i så fall här, långt bort från allt skogsbruk, gråa och halfförtorkade af ålder. Mellan träden är marken så betäckt med nedfallna grenar och stammar, en del helt friska, andra halfförmultnade eller förvandlade till en samling af trämylla, som endast af barken sammanhålles, att man der gerna undviker att gå fram på obanad stig. Om så måste ske, kommer man ej långt på dagen och löper ständigt fara att bryta benen i stocksnåren. Nästan öfverallt äro de nedfallna stammarne klädda, ofta dolda af en ytterligt yppig mossbädd, hvaremot trädlafvar här, förmodligen till följd af Sibiriens torra inlandsklimat, förekomma sparsamt. Granarna sakna derföre den hos oss vanliga skäggbeklädnaden, och barken på de mellan barrträden här och der framskymtande björkarne utmärker sig genom en ovanligt bländande hvithet.

Den vestra stranden af Jenisej består, liksom flodens otaliga holmar, för det mesta af uppsvämmade lågländta och sanka landsträckor, som vid vårflödet öfversvämmas af floden och rikligt gödslas med dess gytja. På detta sätt bildas här en bördig ängsmark, täckt dels med en af lien oberörd gräsmatta, dels med en högst egendomlig, ända till 8 meter hög buskvegetation, bland hvilken man träffar en mängd för oss i Sverige välkända växtslägten, t. ex. Impatiens, Urtica, Sonchus, Heracleum m. fl., men i hos oss okända jetteformer. Ofta vexlar en tät småskog af en videart (Salix vitellenia L.), hvars raka, qvistfria stammar på afstånd likna söderns bambuskog, med jemna, lifligt gröna gräsmattor och smärre vattendrag på ett sätt, som åt det hela ger utseende af den mest leende och omsorgsfullast vårdade, från nedfallna qvistar och torrt gräs befriade parkanläggning. Det är flodvattnet, som om våren spelat trädgårdsmästarens rol i dessa af menniskofot sällan beträdda, på den härligaste grönska oändligt rika parker. Närmast flodstranden förekomma äfven jemngröna mattor af en kort Equisetum-art, utan inblandning af några andra växter, hvilken bildar en »gazon», hvartill intet herresäte kan visa motstycke. Skada blott att vistelsen i dessa trakter om sommaren nästan omöjliggöres af den förfärliga massa mygg, hvarmed luften här är förpestad.

En öfverblick af de vigtigaste trädslagens utbredning i Jenisej-dalen lemnar en af d:r Arnell uppgjord tabell, meddelad i Redogörelse för de svenska expeditionerna till mynningen af Jenisej år 1870.¹² Af denna ser man, att vid Jenisej björken (Betula odorata Bechst.), granen (Pinus obovata Turcz.), lärkträdet (Pinus Larix L.) och enen (Juniperus communis L.) gå till 69° 35' n. br. (d. v. s. till Tromsös breddgrad), sälgen (Salix caprea L.) till 68° 55', häggen (Prunus Padus L.) och sibiriska granen (Pinus sibirica Ledeb.) till 66° 30', aspen (Populus tremula L.) till 65° 55' (Haparandas br.), tallen (Pinus sylvatica L.) till 65° 50' o. s. v.

I midten af skogsbältet synes skogen oafbrutet kläda hela landet, utan att man der annat än undantagsvis möter öppna ställen. Mot norden öfvergår skogsmarken i den skogslösa tundran genom kala, här och hvar framträdande fläckar, hvilka småningom allt mer och mer ökas, tills träd förekomma endast i dalsänkningar och på skyddade ställen samt slutligen helt och hållet försvinna. Likadan är i söder skogsmarkens öfvergång till skoglösa trakter (stepper), hvilka till en början här och der äro beströdda med större eller mindre fristående grupper af löfträd, tills dessa helt och hållet upphöra, och landet bildar en ändlös örtmark, ur hvars bördiga jordmån den heta sommaren framkallar en mångfald af frodiga växtformer, hvilkas mångskiftande, ofta stora och yppiga blommor kläda fälten med den rikaste färgprakt. Här är det egentliga hemlandet för många praktväxter i Europas blomsteranläggningar, t. ex. för pionen, sibiriska ärtträdet, den blåa svärdsliljan o. s. v.

Om Sibiriens skogsbälte bildar verldens största skog, så bildar denna blomsterstepp verldens största odlingsmark, i omfång och bördighet troligen utan like. Utan gödsling och med ytterligt ringa odlingsarbete skulle man från dess svarta jord år efter år kunna framlocka de rikaste skördar. För närvarande är dock detta ypperliga odlingsland ytterligt glest befolkadt, och detsamma gäller i ännu högre grad om det mindre lätt odlade skogsbältet. På längre afstånd från floderna är detsamma ett för det mesta okändt land, der europeen sällan eller aldrig sätter sin fot och der endast den infödde nomaden eller jägaren ströfvar omkring. Dock äro dessa skogar ingalunda så rika på vildt, som man skulle vänta, kanske emedan myggen om sommaren blir för de varmblodiga djuren outhärdlig.

Vestra Sibiriens invånare: ryssarne, de förviste, »asiaterna».

Hufvudbefolkningen i skogsbältet utgöres af infödda nomad- eller jägarstammar, af hvilka samojeder, ostjaker, tunguser och jakuter äro de talrikaste. Endast längs floderna träffar man här ryska byar och bondgårdar, anlagda för handel med infödingarne, för fiske och på några ställen äfven för guldvaskning. Först i mellersta delen af landet är den ryska befolkningen talrikare; den är här med ett bredt bälte utbredd öfver hela den ofantliga sträckan mellan Ural och Angara.

Sibirisk flodbåt

af norske resanden Chr. Hansteen använd på Angarafloden.

Längst i norr bestå de ryska boningsplatserna af enstaka utaf stockar eller af plankor från söndertagna pråmar¹³ uppförda kojor med platta torftak. Sådana träsniderier och prydnader, som vanligen träffas på den förmögne ryske bondens hus, och hvilkas konstmessiga former angifva, att invånarne fått tid att tänka på annat än tillfredsställande af stundens nödtorft, saknas här fullständigt, men längre söder ut blifva byarne större, husen prydligare, med brutna tak och höga, mot byvägen med träsniderier rikt utsirade gaflar. En i bjerta färger målad kyrka erinrar oftast derom, att någon af byns invånare blifvit rik nog att bekosta denna prydnad åt sin hembygd. Allt angifver en viss välmåga, husens inre är, om man undantager de öfverallt kringkrälande kakerlackorna, ganska snyggt. Väggarna äro prydda med talrika, om ock ej synnerligen artistiskt fulländade fotografier och stentryck. Rikt utsirade helgonbilder äro uppstälda i ett hörn, och framför dessa hänga några små oljelampor eller smala vaxljus, hvilka tändas vid högtidligare tillfällen. Sängstället bildas af en lafve närmast taket, så stor att den upptager en tredjedel eller hälften af rummet, och så högt ifrån golfvet att man kan gå upprätt derunder. En tropisk värme herskar vanligen der uppe, hvarför den hvilande får njuta af ett nästan ständigt svettbad, hvilket icke hindrar honom att omedelbart derifrån gå ut i en temperatur, vid hvilken qvicksilfret fryser. Maten tillredes i stora bakugnar, som för detta ändamål dagligen uppeldas och tillika uppvärma stugan. Färskt bröd bakas hvarje dag, och äfven för den fattige är ett stort messingstekök (samovar) en hushållsartikel svår att undvara. Ett hjertligt och vänligt bemötande är främlingen säker att röna, hvar han stiger öfver tröskeln, och dröjer han en stund i stugan, får han oftast, hvilken tid på dagen det än vara må, finna sig i att med värdfolket dricka ett glas te. Klädedrägten är öfverallt något så när lik den ryska: för den förmögne vida sammetsbyxor instuckna i stöflarna, en med silfvertråd grant broderad skjorta och en vid, ofta skinnfodrad kaftan; för den fattige, i fall han ej är allt för trasig, samma snitt men sämre, smutsigt och sönderrifvet tyg. Om vintern lär dock vid vistelse i det fria samojedpäsken vara gemensam för hög och låg, ryss och inföding, bofast och nomad.

Vid min resa på Jenisej år 1875 funnos endast ganska få personer i dessa trakter, som blifvit dit förvista för politiska orsaker, men deremot ganska många förvista förbrytare af gröfsta slag: mördare, tjufvar, förfalskare, mordbrännare m. fl. Bland dem voro äfven några få finnar samt till och med en svensk, eller åtminstone en som, enligt egen uppgift på bruten svenska, fordom tjenat vid kungens garde i Stockholm. Säkerheten till person och egendom var i alla fall fullständig, och märkligt var, att någon egentlig kastskilnad icke tycktes förefinnas mellan de rysk-sibiriska infödingarne och dem, som för brott blifvit förvista. Man tycktes till och med föga intressera sig för att känna det brott — eller, såsom språkbruket här tyckes vara, den »olycka» — som vållat förvisningen. På fråga derom fick jag vanligen det nog mångtydiga svaret: »för dåligt uppförande ». Ett eget slags förbrytarekoloni träffade vi vid Selivaninskoj, en ganska stor by belägen på östra stranden af Jenisej, ungefär vid Aavasaksas breddgrad. Om mitt besök der meddelar min dagbok från 1875 års resa följande.

Den ryska rättroende kyrkan är såsom bekant fördragsam mot främmande trosbekännare: luteraner, katoliker, judar, muhamedaner, buddaister, schamaner o. s. v., men förföljer deremot, i full öfverensstämmelse med hvad som fordom skedde inom den protestantiska verlden, sekterister inom eget sköte med timliga straff här på jorden och med hot om eviga i en annan verld. I synnerhet fordom hafva en mängd sekterister blifvit sända till Sibirien, och derför träffar man der någon gång egna, ganska välmående kolonier, uteslutande bebodda af en bestämd sekts medlemmar. En dylik är skopt-kolonien vid Selivaninskoj, hvarvid dock må anmärkas, att arten af den religiösa förvillelsen här kanske ursäktar lagens eller myndigheternas stränghet. På grund af något på besynnerligt sätt tolkadt bibelställe i Matthei evangelium underkasta sig nämligen alla skopter en sjelfstympning, till följd hvaraf sekten endast kan bestå genom nya proselyter, och märkvärdigt nog tyckas dessa galningar verkligen, trots all förföljelse eller kanske just derför, fortfarande få efterföljare. En mängd af skopterna utgjordes af ingrer (finnar från Ingermanland), hvarför jag utan svårighet kunde samspråka med dem. De hade genom nit och ihärdighet lyckats skapa sig ett visst välstånd, voro gästfria och vänliga samt buro med undergifvenhet sitt hårda öde. Sjelfva ville de ej döda varmblodiga djur, det var nämligen »synd att döda hvad Herren skapat»; hvilket ej hindrade dem att fånga och äta fisk samt att åt oss, i alla fall förtappade varelser, för 18 rubel försälja en vacker och fet oxe, med vilkor att vårt eget folk skulle slagta honom. Deras obenägenhet för en del animaliska födoämnen hade för öfrigt haft det goda med sig, att de i stället bemödat sig om jordens odling. Rundt om stugorna funnos derför potatis-, rof- och kålland, hvilka åtminstone för detta år lemnade rik skörd, oaktadt kolonien var belägen under polcirkeln. Längre söder ut tilltaga dylika anläggningar i omfång och storlek och lemna åtminstone rika skördar af en ypperlig stor potatis. Någon egentlig sädesodling möter man för närvarande först vid Sykobatka, beläget vid 60° n. br., men i en framtid, när skogar och mossar minskats, skall här, liksom i Skandinavien, ett lönande åkerbruk kunna drifvas vida längre norr ut.

Sätt att färdas på Jenisej: hundbåtar, flytande handelsbodar framdrifna med ånga.

Ostjak-tält.

Efter fotografi.

Jemte ryssarnes bostäder träffar man ofta infödingarnes eller, såsom ryssarne kalla dem, »asiaternas» tält. Dessa hafva samma form som lappkåtan. Samojedtältet är vanligen täckt med renhudar, ostjaktältet med näfver. I tältens granskap finnes alltid en massa hundar, hvilka om vintern användas till allehanda körslor, om sommaren till uppbogsering af båtar mot strömmen — ett fortskaffningsmedel på vattnet, som högligen förvånade de norska sjömän, med hvilka jag år 1875 reste uppför floden. Att se folk färdas i en båt dragen af hundar var för dem märkligare än både Moskwas Kreml och Kiews klockor. För en dylik färd spännes ett tillräckligt antal hundar vid en lång lina, hvars ena ända är fäst vid båtens förstäf. Hundarne springa sedan fram på den jemna stranden, hvarest de upptrampa verkliga gångstigar. Den föga djupgående båten hålles flytande på tillräckligt afstånd från land dels. medelst rodret, som skötes af en i båtens akter sittande person, och dels medelst stakande från fören. Smärre båtar äro ofta urhålkade ur en enda trädstam och kunna, tack vare den storlek en del barrträd nå i dessa trakter, det oaktadt göras ganska rymliga och af rätt vacker form. Hundarne hafva stort tycke med de äfvenledes som dragdjur använda eskimåhundarne på Grönland.

Bogsering med hundar på Jenisej.

Båten "Luna" med 1876 års svenska landexpedition om bord. Efter en teckning af Hj. Théel.

Fiskarebåtar på Ob.

Efter fotografi.

Numera lära de fleste infödingar, som kommit i närmare beröring med ryssarne, bekänna sig till den kristna religionen. Att många hedniska vanor dock ännu vidlåda dem, bevisas bland annat af följande. Vid en simovie, der vi landstego för några timmar den 16 sept., träffades såsom vanligt en begrafningsplats i skogen nära bostäderna. Liken voro lagda i stora kistor ofvan jord, vid hvilka nästan alltid ett kors var upprest. I ett af korsen var en helgonbild infäld, hvilket väl måste anses såsom ett ytterligare bevis på, att en kristen hvilade i kistan. Detta oaktadt funnos åtskilliga kläder, som tillhört den aflidne, upphängda på en buske vid grafven jemte ett knyte innehållande mat, hufvudsakligast torkad fisk. Vid förmögnare infödingars grafvar lära de efterlefvande till och med jemte maten lägga några rubelsedlar, på det den aflidne ej må vara alldeles utblottad på kontanter vid inträdet i den andra verlden.

Grafvar i Sibiriens urskog.

Efter en teckning af Hj. Théel.

Midt emot byn Nasimovskoj ligger ett öde guldvaskare-»residens», efter Sibiriens förste eröfrare benämdt Jermakova. Anläggningen föranleddes genom upptäckten af rika guldsandlager å ett temligen vidsträckt område öster om Jenisej, hvilket för en tid fick rykte att vara verldens rikaste guldland. Inom kort skapades här ofantliga förmögenheter, och berättelserna om de hundratals pud, som den eller den årligen skördade ur sandlagren, och det öfvermodiga, slösande lefnadssätt, som här fördes af dem, hvilka lyckan tilldelade den stora vinsten i guldvaskeriets lotteri, utgöra ännu ett kärt samtalsämne i trakten. Höjda arbetspris och minskad tillgång på den ädla metallen hafva dock sedermera föranledt, att en mängd af de förut mest gifvande vaskerierna blifvit nedlagda; andra löna numera knappast bearbetningen. Många af de fordom rika guldvaskarne hafva, under sträfvan att vinna mera, blifvit utarmade och försvunnit; andra, som lyckats behålla sina »guldpud» — det är den myntenhet, guldvaskarne med förkärlek i sitt tal begagna — hafva flyttat bort till Omsk, Krasnojarsk, Moskwa, Petersburg, Paris o. s. v. Guldvaskareresidensen stå derför nu öde och bilda på flodens östra strand en rad halfförfallna, af nyuppvuxen småskog omgifna träruckel, efter hvilka snart nog endast sagan om den forna glansperioden skall finnas i behåll. I ett hänseende hafva dock guldvaskarne utöfvat ett varaktigt inflytande på landets framtid. Det är nämligen genom dem som de första pioniererna blifvit spridda i ödemarken, det första frö lagdt till traktens odling.

År 1875 funnos endast två ångbåtar på Jenisej. Dessa voro hvarken passagerare- eller lastbåtar, utan snarare flyttbara, med ånga framdrifna handelsbodar. Försalongen utgjorde en med disk försedd krambod, på hvars hyllor man såg tyger, jernkramvaror, gevär, ammunition, tobak, te, tändstickor, socker, bjert färgade kopparstick eller stentryck o. s. v. I aktersalongen tronade, bland bränvinsfat, inköpta pelsverk och andra dyrbara eller ömtåliga varor, den som förde befälet om bord, en fryntlig och vänlig handelsman, som tydligen ej befattade sig mycket med sjömansgöromålen, men desto mer med handel och köpslående, och som af besättningen sällan benämndes kapten (kapitan) utan oftast husbonde (hosain). Efter ångbåten, eller den flytande handelsboden, följde på släp en eller två lodjor, som tjenade till magasin, der mjöl och salt m. fl. tyngre varor voro upplagda, der den inköpta fisken insaltades och sköttes, färskt bröd bakades för den talrika besättningen m. m. Och då ingen enda strandbrygga fans på hela vägen emellan Jenisejsk och hafvet, så förde så väl ångbåt som lodjor, för att kunna hvar som helst inlasta och aflemna varor, en hel mängd båtar och pråmar på släp. Någon plats för passagerare fans icke, men resande mottogos vänligt och gästfritt, då de kommo om bord, der de sedan fingo reda sig bäst de kunde. Det nautiska befälet fördes af två styrmän eller lotsar af ett ståtligt och originelt utseende, hvilka, klädda i långa kaftaner, hvar sin vakt sutto på en stol vid ratten, oftast utan att hålla i rodret, merendels rökande en af groft papper för hand förfärdigad cigarrett och med det mest sorglösa utseende i verlden vexlande skämtsamma ord med de nedanför gående. Förbudet att genom prat afleda rorsmannens uppmärksamhet från styrningen gälde således icke härstädes. En man stod ständigt i fören, oafbrutet undersökande djupet med en lång stång. För att undvika den djupa kungsådrans starka ström togs nämligen alltid kursen så nära stranden som möjligt, ofta så nära, att man nästan kunnat hoppa i land, och att min nordlandsbåt, som fördes på släp vid sidan af ångbåten, tidtals drogs öfver grund. Man finner häraf huru föga djupgående ångbåten var.

Nya utsigter för Sibirien.

Sibirien, särskildt Jenisejs och Lenas flodområden, har att bjuda på rika stenkolslager, som troligen utbreda sig under betydliga delar af den sibiriska slätten, men ännu ej bearbetats och föga beaktas. Flodångbåtarne eldades derför ej med kol, utan med ved, hvaraf, om jag minnes rätt, 180 famnar gingo åt för färden med ångbåten Alexander uppför floden. Endast en ringa del af denna vedqvantitet kunde ångbåten på en gång föra med sig, hvarför täta uppehåll blefvo nödvändiga, ej allenast för handel med inbyggarne, utan äfven för intagande af bränsle. Härtill kom, att den svaga ångmaskinen, oaktadt säkerhetsventilerna i nödfall öfverlastades med blyvigter, ofta nog ej var i stånd att bogsera upp all sin last emot den på sina ställen ganska strida strömmen, och att man ofta, vid försöket att nära stranden finna strömfritt vatten, stannade på grund, oaktadt de ständiga »ladno»-ropen af den i fören stående stånglotsen. Det gick derför så långsamt framåt, att resan mellan Saostrowskoj och Jenisejsk tog en hel månad.

De två hufvudarmar, i hvilka Jenisej är delad söder om Jenisejsk, äro allt för strida för att de nuvarande Jenisejs-ångbåtarne skulle kunna gå uppför dem, hvaremot man, såsom jag förut omnämnt, utan svårighet färdas utför dessa floder ända bort från Selenga och Baikal-sjön å ena sidan och den sädesrika Minusinsk-trakten å den andra. Stränderna bildas här mångenstädes af höga, med rika skogar betäckta bergåsar, mellan hvilka man möter underbart vackra, med yppig växtlighet täckta dalar.

Kyrkby vid en sibirisk flod.

Efter fotografi.

Hvad jag här nämnt om sättet att färdas på Jenisej hänför sig till det år, 1875, då jag jemte två svenska naturforskare och tre norska matroser reste uppför floden. Denna var då ingalunda okänd, ty vetenskapsmän sådana som Hansteen (1829), Castrén (1846), Middendorff (vinterresor 1843 och 1844) och Schmidt (1866) hade framrest här och meddelat den vetenskapliga verlden sina iakttagelser i värderika arbeten om traktens natur och folk. Men ännu utgjorde vesteuropeens besök sällsynta undantag, ännu hade ingen vesteuropeisk handelsresande förirrat sig till dessa trakter, och i de handelsberäkningar, som de fryntligt myndige husbönderna på Jenisejs flodångbåtar uppgjorde, hade aldrig någon in- eller utförsel af varor till Europa ingått. Med ens tycktes en ny tid börja. Om ock förändringen ej gått så fort, som mången väntat, så är dock lifvet här ej mer hvad det en gång varit, och för hvart år som går blir förändringen mer och mer märkbar. Det är derför jag ansett, att anteckningarna från 1875 års färd varit förtjenta att här förvaras.