Vid underrättelsen om norrmännens infall i Bohuslän och belägringen af Marstrand hade Karl den elfte skrifvit till De la Gardie och för tredje gången uppmanat honom att med all kraft påskynda fästningens undsättning. Denne, som ännu var qvar på Leckö, hade dock intet folk samladt och »icke ens en tunna bröd i förråd», ty han hade gjort sig förtrolig med tanken att först bakom Göta elf behöfva upptaga striden. Emellertid föll Marstrand. Nu kunde han i sina bref till konungen icke nog beklaga denna olycka. Hade han sjelf varit närvarande, skref han, skulle fästningen aldrig gifvit sig. Men det hade just varit hans fel, att han hade hållit sig undan i enskilda värf, långt borta från krigsorten.

Ändtligen i början af augusti lyckades han samla några trupper, med hvilka han vid Venersborg gick öfver elfven, såsom han sade, i afsigt att drifva norrmännen ur Bohuslän. Hans styrka uppgick till omkring 3,000 man, »onda och goda» medräknade. Bland de »onda» räknade han förmodligen de 1,500 bönder från Dalarne, hvilka under befäl af landshöfdingen Gustaf Duwall tågat till gränsens försvar; de voro nämligen fullkomligt oöfvade i krigsbruk och hade icke ens skjutvapen. Merendels utgjordes deras enda vapen af en pik. Ifrån första början hade de längtat hem igen. De la Gardie hade icke heller tågat många mil, förrän de ropade högljudt, att de ville återvända, »förmenande sig vara ett fritt folk och inga soldater». Endast med största svårighet hade det lyckats för Duwall »att hålla dem i godt humör» och förmå dem att följa med ännu längre.

Då De la Gardie öfvergick Göta elf, hade den oväntade nyheten mött honom, att norrmännen hastigt drogo sig tillbaka mot gränsen. I hans ögon var redan detta en betydande framgång. Han skref till rådet, att om landshöfdingen Karl Sparre nu passade på och infölle från Jämtland samt general Gyllenspetz från Vermland, skulle man lätt nog »ravagera» hela Norge. Vidare förklarade han med stor bestämdhet, att ingenting vore att frukta på länge från detta håll. »Trovärdigt» folk hade nämligen omtalat för honom, att fienden med allt sitt folk gått tillbaka öfver Svinesund. Vid Uddevalla fingo trupperna slå läger, och förposterna framskötos till Qvistrum. På ön Orust, sydvest om staden, förlades 300 dragoner. De la Gardie hade från början ämnat framrycka ännu längre, men fiendens skärgårdsbåtar visade sig ännu utanför inloppet till staden, och han ville först uppkasta några skansar i sunden för att stäfja deras ofog, innan han fortsatte tåget.

Efter Marstrands intagande hade Gyldenlöve sökt några veckors tjenstledighet för att få råka sin fästmö, som bodde i Drammen. Kristian den femte hade emellertid dröjt med svaret, och till slut hade Gyldenlöve tröttnat att vänta samt rest åstad utan tillåtelse. Under hans bortovaro var det som De la Gardie gjort sitt anfall. De norska trupperna, som hade hvarken befälhafvare eller förhållningsregler, hade icke vetat, om de borde upptaga strid eller draga sig tillbaka. Slutligen valde de det senare alternativet. Emellertid hade Gyldenlöve vid första underrättelsen om svenskarnes framryckande öfver Göta elf skyndat tillbaka till Bohuslän, och det dröjde icke länge, förrän hans förtrupper trafvade söderut. Den 23 augusti stodo de redan åter vid Svarteborg.

Dagen derpå öfverraskades De la Gardie af det högst oväntade budskapet, att norrmännen vändt om från gränsen. Till en början ville han icke sätta tro dertill. Försigtighet var emellertid af nöden, hvarför han sände bud till öfversten Breitholtz, som förde befälet öfver dragonerna på Orust, att samla hela rytteriet vid Qvistrum. Men då denne den 27 augusti på morgonen närmade sig bron derstädes, började fiendens kanoner samtidigt att spela från andra sidan elfven, och han fann snart att allt motstånd vore fåfängt. De la Gardie, som under tiden fått kunskap om norrmännens anfall, kunde icke nog förvåna sig deröfver. Nyss förut hade han ju af säkra kunskapare fått höra, att fienden nyss gått öfver gränsen, och nu stod den honom alldeles inpå lifvet. Han skyndade genast åstad till Qvistrum. Men på vägen dit möttes han af Breitholtz, som redan uppgifvit allt motstånd och var stadd i fullt återtåg. Han beslöt nu att genast gå tillbaka öfver Göta elf, hvilken, såsom han flere gånger skrifvit till konungen, »måste göra det bästa» i försvaret. Emellertid sammankallades ett krigsråd. Detta hann dock icke sammanträda förrän påföljande morgon, då alla officerare förklarade sig dela högste befälhafvarens åsigt i fråga om nödvändigheten af ett återtåg. Ett sådant, sade de, är »högst af nöden» till följd af truppernas opålitlighet och dåliga utrustning.

Men man gaf sig god ro. Mellan Qvistrum och Uddevalla är det två mil, och vägarna voro ofarbara efter fyra veckors oupphörligt regnande. Det skulle dröja sin rundliga tid, tyckte man, innan norrmännen hunno fram. Alla sjuke fingo derför först tåga åstad. Derefter började man att i godt mak utrymma förråden. Detta arbete var dock icke väl börjadt, förrän de utstälda posterna kommo inspringande i staden och skreko med full hals, att norrmännen syntes i hastig marsch ett stycke bortom tullen. Nu var tiden försutten, då återtåget utan fara skulle kunnat anträdas. De la Gardie lät derför sina trupper uppställa sig i slagordning norr om staden, med venstra flanken stödd mot den samma. Denna ställning var långt ifrån svag mot anfall framifrån. Men fienden gick icke bröstgänges till väga, utan gjorde i stället en lång kringgående rörelse öfver bergen mot den högra flanken, hvilken saknade hvarje stöd. Samtidigt syntes norska skärgårdsfartyg närma sig den venstra flanken, som kunde nås med skott från sjön. När De la Gardie märkte dessa rörelser, gaf han utan vidare rådplägning befallning om återtåg. Fotfolket skulle börja det samma, under skydd af rytteriet. Denna rörelse var en af de farligaste, som en den tidens fältherre kunde företaga sig. Knappt hade också det svenska fotfolket gjort helt om för att aftåga, förrän de norska generalerna Löwenhjelm och Brockenhusen kastade sig öfver de svenska rytteriafdelningar som skulle skydda det samma. Dessa, som olyckligtvis voro skilda från hvarandra, genom de luckor fotfolket nyss upptagit, voro inom ett ögonblick kastade öfver ända och intogos nu af panisk förskräckelse samt flydde från slagfältet, utan att lossa ett enda skott. De la Gardie sjelf var nära att tagas till fånga i den allmänna förvirringen. En half mil öster om staden, der vägen gick fram öfver en smal träbro, den så kallade Kobron, vardt trängseln oerhörd. Många ryttare störtade här i vattnet och drunknade. När fienden hann fram till detta olycksställe, hade det emellertid lyckats för öfverstelöjtnanten Aminoff att ordna sin brigad östgötar på motsatta stranden, och han mottog de stormande med en så väl riktad eld, att de tvungos att stanna. Fyra dalkarlar »beviste under denna skottvexling ett manligt stycke», i det att de i fiendens åsyn gåfvo sig ut på bron och uppkastade plankvandringen på den samma. Ändtligen gjorde det inbrytande mörkret slut på striden.

Svenskarnes förlust i träffningen vid Uddevalla uppskattades till omkring 1,100 man, af hvilka 800 voro döda eller sårade och återstoden fångar. Dessutom blefvo 6 fanor och 8 kanoner fiendens byte. På danska sidan stupade bland andra generalen Mohr.

Följande dag fortsatte De la Gardie återtåget bakom Göta elf. Det var ett snöpligt slut på hans stolta plan att »ravagera» hela Norge. I stället var det Bohuslän, som nu vardt prisgifvet åt fiendens godtycke. Han led också mycken smälek för sin olycka, kanske allra mest derför att han icke nog hastigt utfört sitt återtåg. Konungen öfverhopade honom med skarpa förebråelser för nederlaget, och längre fram på hösten fick han sitt, så mycket efterlängtade, afsked från det höga befäl, till hvilket han sjelf flere gånger hade förklarat sig fullkomligt oduglig. Hans efterträdare vardt riksamiralen Otto Stenbock, hvilken nu af konungen åter var tagen till nåd.

En och annan af hans samtida förstod dock att döma mera oväldigt. Det var, sade de, icke så lätt att »med tomma händer» försvara rikets provinser.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll