99. Om släkten Vasaborg

Margareta Cabeliaus öden äro efter året 1616 insvepta uti fullkomligt mörker. Ett löst rykte förtäljer, att hon blifvit upphöjd i grefligt stånd och slutligen vid åttio års ålder aflidit på Bergaholms gård utanför Stockholm.

Hennes son, Gustaf Gustafsson, öfverlämnades uti Karl Gyllenhielms vård, hvilken gaf honom en ganska god uppfostran. Ynglingen hade ett vackert utseende, liflig fattning, redligt och oförskräckt sinnelag men därjämte hetsigt, obetänksamt och beblandadt med pratsjuka och otidig högfärd, fel, hvilka Gyllenhielm ifrigt fast förgäfves sökte att utrota och som i framtiden förorsakade många ledsamheter.

Gustaf Gustafsson reste sedermera till Wittenberg för att fullända sina studier. Här träffade honom underrättelsen om konungens död. Han skyndade genast till Weissenfels, lät öppna likkistan och betraktade med tårar den förlorade beskyddaren. Slutligen reste han sig upp och sade: Nu är det tid, att också jag blifver en man i världen. Han ingick uti krigstjänst, utmärkte sig för tapperhet, blef öfverste vid rytteriet, adlad med namnet Gustafsson och erhöll genom Oxenstiernas medverkan stiftet Osnabrück redan 1634. Hans hetsighet föranledde emellertid åtskilliga obehagliga uppträden och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med regementets officerare, att han nödgades taga afsked. Han blef dock af Kristina upphöjd till riksråd och grefve med namnet Vasaborg, ägde likväl aldrig hennes förtroende. Man kan icke, sade hon, uti viktiga värf använda den, som själf icke kan tiga. Vid westfaliska freden lämnades han också utan tillräckligt understöd och miste därför Osnabrück, dock mot betydligt vederlag, hvarförutan han af drottningen erhöll amtet och staden Wilshausen i Bremen. Följande året sökte han att efter Gyllenhielm blifva riksamiral men fick afslag. Förtretad öfver denna motgång, lämnade han Sverige och dog några år därefter.

Släkten sjönk snart till mindre anseende, särdeles sedan densamma vid Karl den elftes räfst förlorat hela Wilshausen. Gustaf den andre Adolfs sonson, grefve Gustaf Adolf af Vasaborg, blef därigenom med sin talrika barnskara bragt nästan till tiggarstafven samt föll af sorg och bekymmer uti en sinnessvaghet, som följde honom till grafven. Hans söner tjänade uti tyska och svenska krigshärar, knappt ägande kläderna och den värja, hvarmed de försvarade sin store stamfaders eröfringar. En af dem uppsteg dock sedermera i Sverige till värdigheten af generalmajor.

På manliga sidan utdog släkten redan 1754. På den kvinnliga var grefvinnan Henrietta Polixena, född 1696, sista ättlingen. Hon blef invecklad uti åtskilliga kärleksäfventyr, i yngre år för egen, i äldre för andras räkning, och hade därigenom nedsjunkit till yttersta fattigdom och förakt. Uti en liten by i Westfalen lefde vid nära åttio års ålder denna den sista afkomlingen af den store Gustaf Adolf nästan som inhyses fattighjon, underhållen af ortens torftiga invånare. Konung Gustaf den tredje blef underrättad om detta sorgliga förhållande. Han anslog åt henne tillräckligt underhåll samt afskickade därjämte en gåfva af fem hundra dukater och var nog artig att i brefvet kalla henne min kusin! Den gamla fröken fick icke länge hugna sig af denna lyckans omväxling. Hon dog redan följande året.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 7 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt