Margareta Cabeliaus öden äro efter året 1616 insvepta uti fullkomligt
mörker. Ett löst rykte förtäljer, att hon blifvit upphöjd i grefligt
stånd och slutligen vid åttio års ålder aflidit på Bergaholms gård utanför
Stockholm.
Hennes son, Gustaf Gustafsson, öfverlämnades uti Karl Gyllenhielms
vård, hvilken gaf honom en ganska god uppfostran. Ynglingen hade ett
vackert utseende, liflig fattning, redligt och oförskräckt sinnelag
men därjämte hetsigt, obetänksamt och beblandadt med pratsjuka och otidig
högfärd, fel, hvilka Gyllenhielm ifrigt fast förgäfves sökte att utrota
och som i framtiden förorsakade många ledsamheter.
Gustaf Gustafsson reste sedermera till Wittenberg för att fullända
sina studier. Här träffade honom underrättelsen om konungens död. Han
skyndade genast till Weissenfels, lät öppna likkistan och betraktade
med tårar den förlorade beskyddaren. Slutligen reste han sig upp och
sade: Nu är det tid, att också jag blifver en man i världen.
Han ingick uti krigstjänst, utmärkte sig för tapperhet, blef öfverste
vid rytteriet, adlad med namnet Gustafsson och erhöll genom Oxenstiernas
medverkan stiftet Osnabrück redan 1634. Hans hetsighet föranledde
emellertid åtskilliga obehagliga uppträden och slutligen ett så allvarsamt
missförstånd med regementets officerare, att han nödgades taga afsked.
Han blef dock af Kristina upphöjd till riksråd och grefve med namnet
Vasaborg, ägde likväl aldrig hennes förtroende. Man kan icke,
sade hon, uti viktiga värf använda den, som själf icke kan tiga.
Vid westfaliska freden lämnades han också utan tillräckligt understöd
och miste därför Osnabrück, dock mot betydligt vederlag, hvarförutan
han af drottningen erhöll amtet och staden Wilshausen i Bremen. Följande
året sökte han att efter Gyllenhielm blifva riksamiral men fick afslag.
Förtretad öfver denna motgång, lämnade han Sverige och dog några år
därefter.
Släkten sjönk snart till mindre anseende, särdeles sedan densamma vid
Karl den elftes räfst förlorat hela Wilshausen. Gustaf den andre Adolfs
sonson, grefve Gustaf Adolf af Vasaborg, blef därigenom med sin talrika
barnskara bragt nästan till tiggarstafven samt föll af sorg och bekymmer
uti en sinnessvaghet, som följde honom till grafven. Hans söner tjänade
uti tyska och svenska krigshärar, knappt ägande kläderna och den värja,
hvarmed de försvarade sin store stamfaders eröfringar. En af dem uppsteg
dock sedermera i Sverige till värdigheten af generalmajor.
På manliga sidan utdog släkten redan 1754. På den kvinnliga var grefvinnan
Henrietta Polixena, född 1696, sista ättlingen. Hon blef invecklad uti
åtskilliga kärleksäfventyr, i yngre år för egen, i äldre för andras
räkning, och hade därigenom nedsjunkit till yttersta fattigdom och förakt.
Uti en liten by i Westfalen lefde vid nära åttio års ålder denna den
sista afkomlingen af den store Gustaf Adolf nästan som inhyses fattighjon,
underhållen af ortens torftiga invånare. Konung Gustaf den tredje blef
underrättad om detta sorgliga förhållande. Han anslog åt henne tillräckligt
underhåll samt afskickade därjämte en gåfva af fem hundra dukater och
var nog artig att i brefvet
kalla henne min kusin! Den gamla fröken fick icke länge hugna
sig af denna lyckans omväxling. Hon dog redan följande året.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll