Den
uppgångna solen doldes flera timmar bakom tjocka töcken, likasom i det
längsta undandragande sig att gifva ljus åt den sjette november och
Lützens fält. Först klockan elfva på dagen började hennes matta
strålar att synas, i detsamma som en lätt vind förde dimmorna undan.
Inom några ögonblick blefvo båda härarna synliga för hvarandra. Nu
framåt i Herrens namn! utropade konungen, sammanknäppte händerna
om värjfästet och tillade: Jesus! Jesus! Hjälp mig i dag strida till
ditt heliga namns ära! och i detsamma gaf han tecknet till anfall.
Artilleriet öppnade på båda sidor elden, och svenska trupperna satte
sig i rörelse. Under antågandet ledo de betydligt, dels af Wallensteins
kanoner, dels af hans musketerare, hvilka, själfva gömda i diket, riktade
en förödande eld mot de utan skydd på fältet framgående svenskarne.
Konungen befallde därför att påskynda farten. Men rytteriet hade svårt
att framdrifva hästarna mot muskötelden och sedan ändå svårare att komma
öfver grafvarna, hvarjämte vänstra flygeln led betydlig skada af fiendens
vid väderkvarnarna uppställda kanoner. Fotfolket däremot lyckades bättre.
Först trängde Svenska, sedan Gula och därpå Blå brigaden öfver vägen,
bemäktigade sig fiendens där stående sju kanoner och kastade sig med
förfärlig styrka mot dess främsta brigad. Anföraren Bertold v. Wallenstein
stupade, och folket nedhöggs eller skingrades. På samma sätt gick det
med andra brigaden under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga
anfallet, och svenskarne blefvo af fientliga rytteriet tagna i sidan.
Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På vänstra sidan hade Gröna
brigaden i anseende till den mördande elden från väderkvarnarna icke
kunnat följa de öfriga utan tvärt om dragit sig undan bakom mjölnarens
vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska rytteriet ännu
icke till något synnerligt antal kunnat komma öfver de både breda och
djupa grafvarna. Konungen, som insåg vikten af detta ögonblick, hastade
dit och ställde sig i spetsen för Småländingarne; Stenbock låg
redan sårad på fältet. Följen mig, mina tappra gossar!
ropade konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget sällskap
och några få bland ryttarne hade nog goda hästar att kunna följa exemplet.
Konungen märkte det ej. Där framme står vår farligaste fiende,
sade han och pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korpral
såg, att svenskarne vördnadsfullt gåfvo den framridande rum. Han fattade
därför en musketerare i armen, pekade på konungen och sade: Den där
måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom! Soldaten lade an, och
kulan krossade konungens vänstra arm, så att blodet strömmade och benpipan
syntes utom kläderna. Konungen blöder, ropade svenskarne. Det
är ingenting, mina barn, raskt, framåt! svarade Gustaf Adolf och
sökte genom en glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad
af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af Lauenburg
och begärde på franska, att denne måtte föra honom obemärkt utur striden.
De veko åt sidan för att för småländingarne dölja återtåget. Men knappt
hade de hunnit några steg, förrän Götz' kyrassierregemente störtade
efter dem och främst bland alla dess öfverstelöjtnant Moritz von Falkenberg,
hvilken, igenkännande konungen, sköt honom genom lifvet under utrop:
Dig har jag länge sökt! Själf föll Falkenberg i samma ögonblick
för en hämnande kula. Konungen
vacklade men höll sig ännu på hästen och sade, dock med matt stämma:
Broder! Sök att rädda ditt lif! Jag har fått så mycket jag behöfver.
Hertigen däremot red nära intill sidan och fattade konungen om lifvet
ämnande på sådant sätt hålla honom kvar i sadeln, tills de hunnit ur
striden. Men nu störtade hela den kejserliga ryttarskaran öfver dem.
Konungens häst fick en kula i halsen, så att han stegrade sig och blef
orolig. I detsamma aflossades en pistol mot hertigens hufvud och det
så nära, att fastän denne med handen slog undan geväret, svedde dock
krutelden både lockar och ansikte. I denna trängsel och förvirring släppte
han konungen och flydde. Gustaf
Adolf sjönk strax af den ostyriga hästen, släpades några famnar uti
stigbygeln men lossnade och blef liggande. Af hans sällskap hade de
flesta under stridsvimlet blifvit nedhuggna eller spridda, endast unge
Leubelfingen återstod, ehuru redan sårad. Genast sprang han ned af hästen
och erbjöd den åt konungen. Gustaf Adolf räckte upp sin hand, och ynglingen
sökte hjälpa honom på fötterna men fåfängt. Leubelfingen var för svag,
och konungen, af såren vanmäktig, kunde icke understödja hans bemödanden.
Några kejserliga ryttare sågo uppträdet, ilade dit och frågade, hvem
den sårade vore. Konungen teg; Leubelfingen teg. Den ene ryttaren rände
i vredesmod värjan igenom Leubelfingen, och den andre sköt konungen
genom hufvudet, hvarpå de och deras kamrater gåfvo dem än flera skott,
afdrogo kläderna och läto de nakna kropparna ligga kvar på fältet. Leubelfingen
lefde ännu några dagar efteråt, och genom honom har man fått underrättelse
om dessa den store Gustaf Adolfs sista ögonblick. not
Truchsess, en annan af konungens sällskap, hvilken, själf invecklad
i handgemänget, sett honom falla af hästen, lyckades sedan att undkomma
och berättade för Kniephausen och hertig Bernhard den inträffade olyckan.
Svenska fotfolket hade redan i brist af understöd nödgats vika tillbaka
öfver vägen, och härarna innehade samma ställning som före slaget. Kniephausen
rådde därför till återtåg, men hertig Bernhard, hvilken efter Gustaf
Adolfs anordnande näst honom skulle föra befälet, beslöt motsatsen.
Konungens död var redan allmänt bekant, åtminstone anad, ty man såg
hans sårade häst springa omkring bland trupperna med sadeln tom och
höljd af blod. Denna syn ingöt uti hvarje bröst den djupaste känsla
af sorg, förtviflan och hämnd. Hertig Bernhard begagnade denna sinnesstämning
och red igenom leden, ropande: I svenskar, finnar och tyskar! Eder,
vår och frihetens försvarare är död. För mig är lifvet intet lif mera,
om, jag icke får utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en, som vill
visa, att han haft konungen kär, framåt för att hämnas hans död!
Och framåt störtade hela svenska hären. Stålhandske i spetsen
för högra flygeln sprängde med förtviflans krafter öfver grafvarna,
och det ena fientliga regementet efter det andra måste taga till flykten.
Brahe förde på samma sätt midtens alla fyra brigader öfver grafvarna,
tog för andra gången de sju kanonerna och jagade fienden framför sig.
På vänstra flygeln fick hertig Bernhard en kula genom armen men förde
sina ryttare oemotståndligt framåt och eröfrade batteriet vid väderkvarnarna.
Isolani, hvars kroater strax i början blifvit af finnarne förskingrade,
hade väl under tiden åter samlat dem och angrep efter en tagen omväg
svenska trossen bakom Stålhandske men blef åter igen af andra linien
lätt förjagad och syntes ej mera på slagfältet. Hela kejserliga hären
var på vägen att upplösas. Förgäfves ansträngde höfdingarne all sin
förmåga. Abboten af Fulda gick med prästerliga förmaningar genom leden
men föll själf för en kula till jorden. Piccolomini, redan med flera
sår, besteg den ena hästen efter den andra och störtade mot fienden.
Du blöder starkt, ropade en af hans vänner. Jag fuktar med
blod mina första lagrar! svarade Piccolomini. Wallenstein själf
red omkring, med manteln genomborrad af kulor, ehuru själf liksom genom
ett underverk oskadad. Dock icke ens den fruktade fältherrens blick
kunde förmå soldaterna att hålla stånd mot svenskarnes raseri. Till
råga på olyckan sprungo några af de kejserligas krutvagnar i luften
och anställde ännu mera förvirring. Wallenstein kunde anse slaget så
godt som förloradt.
Men i detsamma hördes ropet: Pappenheim är här! och dessa ord
hejdade de kejserligas flykt och svenskarnes angrepp. I spetsen för
fyra regementen rytteri sprängde den välkände anföraren fram öfver fältet.
Hvar står konungen af Sverige? frågade han. Man pekade på Stålhandskes
flygel och Pappenheim störtade med lösa tyglar ditåt. Hans ankomst och
medförda undsättning, ja, blotta hans namn upplifvade modet hos de kejserliga,
och numera betydligt öfverlägsna, började de åter gå anfallsvis till
väga. Men svenskarne försvarade sig som lejon, och nu uppstod den hetaste
striden på hela dagen, särdeles uti midten. Gula brigaden hade i spetsen
för alla de andra trängt fram ibland fienderna. Den blef på trenne sidor
angripen af Götz, Piccolomini och Terzky. Men ingen enda vek ett steg
tillbaka. Brahe föll med ena knäet krossadt. Hans gula gossar försvarade
sig till sista man, liggande i skön ordning, hvar och en på sin plats,
lifregementet icke öfverlefvande sin konung. Därnäst störtade Piccolomini
mot Blå brigaden. Winckel blef skjuten, och de blå gossarne föllo på
samma sätt och med samma ära som de gula. Svenska och Gröna brigaderna
drogo sig tillbaka öfver grafven, och Piccolomini återtog för andra
gången de sju kanonerna.
Redan vid sitt första anfall emot Stålhandske fick Pappenheim en falkonettkula
uti ena höften, så att han utan hopp om räddning måste föras ur striden.
Han erhöll i detsamma underrättelse om konungens död. Skynda,
sade han till sin adjutant, skynda till Wallenstein och säg honom,
att jag är sårad till döds men att jag dör nöjd, då jag vet, att på
samma gång också har fallit den oförsonlige fienden till vår heliga
lära.
Den ansedde höfdingens olycka kunde icke hållas hemlig. Inom kort hördes
ropet: Pappenheim är död. Allt är förloradt. De förfärande orden
flögo från mun till mun, från trupp till trupp, medförande öfverallt
häpnad och förskräckelse, särdeles på hans egen flygel. Största delen
af rytteriet tog till flykten, plundrande egen tross, och stannade icke
förrän i Leipzig. De återstående råkade i fullkomlig förvirring. Det
var Wallensteins lycka, att en dimma kom drifvande öfver fältet och
för Stålhandske dolde oordningen, tills den åter hunnit att till någon
del afhjälpas.
Kniephausen hade emellertid hållit svenskarnes andra linie i förträfflig
ordning, och från dess led sågs icke en enda flyende. Vid flera tillfällen
hade däremot åtskilliga regementen ryckt fram till den förstas undsättning.
Efter öfverenskommelse med hertig Bernhard lät han nu hela andra linien
falla upp i luckorna bredvid den första, bildande på detta sätt åter
en ny slagordning. Rörelsen skedde med beundransvärd noggrannhet, och
då den sjunkande aftonsolen ännu en gång för några ögonblick genombröt
dimmorna, såg Wallenstein åter framför sig hela svenska slagordningen
med slutna led, antågande till ny strid. Hans eget folk däremot var
i fullkomlig villervalla, Colloredos flygel tillbakadrifven, Pappenheims
så godt som upplöst. Endast midten bibehöll ännu ordning och plats.
Den utgjordes dock endast af de tvenne återstående fotbrigaderna och
jämte dem Piccolominis kyrassierer. Men dessa kärntrupper förblefvo
också orubbliga. Svenskarne gingo för tredje gången öfver grafvarna,
togo för tredje gången Wallensteins kanoner, anföllo för tredje gången
brigaderna och nu med betydlig öfvermakt. Men motståndet var också för
tredje gången orubbligt. Wallenstein gjorde allt för att bibehålla fältet.
Piccolomini med sex sår besteg den sjunde hästen i spetsen för sitt
regemente, vid hvilket nästan hela befälet och en stor del af manskapet
hade fallit. De återstående öfvergåfvo icke sin öfverste. Dessa hjältemodiga
ansträngningar, understödda af skyddande dimmor, uppehöllo striden,
till dess kvällens mörker gjorde slut därpå. Men knappt hade fäktandet
af denna sistnämnda orsak upphört, förrän Wallenstein gaf befallning
till aftåg, hvilket så hastigt anträddes, att artilleriet lämnades på
valplatsen. Strax efter hans bortgång anlände det pappenheimska fotfolket
från Halle. I brist på bestämd föreskrift gingo de efter den flyende
hären till Leipzig.
Svenskarne stannade under natten på slagfältet och tillägnade sig därigenom
det ovedersägligaste beviset på vunnen seger. Om morgonen kommo några
kroater för att bortföra wallensteinska kanonerna. De blefvo själfva
bortfösta af svenskarne, som bemäktigat sig österrikarnes så väl artilleri
som efterlämnade tross.
Den egentliga striden hade med få uppehåll varat i hela sex timmar,
och det under särdeles häftig förbittring. Också låg slagfältet
betäckt med döda. Man räknade däraf nio tusen, ovisst huru många på
hvardera sidan. De kejserliga förlorade allt sitt artilleri, en mängd
fanor samt Pappenheim och icke mindre än nio öfverstar; svenskarne å
sin sida äfven många fanor, dessutom höfdingarne Brahe, Winckel, Uslar
med flera samt slutligen sin store konung.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll