94. Slaget vid Lützen

Den uppgångna solen doldes flera timmar bakom tjocka töcken, likasom i det längsta undandragande sig att gifva ljus åt den sjette november och Lützens fält. Först klockan elfva på dagen började hennes matta strålar att synas, i detsamma som en lätt vind förde dimmorna undan. Inom några ögonblick blefvo båda härarna synliga för hvarandra. Nu framåt i Herrens namn! utropade konungen, sammanknäppte händerna om värjfästet och tillade: Jesus! Jesus! Hjälp mig i dag strida till ditt heliga namns ära! och i detsamma gaf han tecknet till anfall.

Artilleriet öppnade på båda sidor elden, och svenska trupperna satte sig i rörelse. Under antågandet ledo de betydligt, dels af Wallensteins kanoner, dels af hans musketerare, hvilka, själfva gömda i diket, riktade en förödande eld mot de utan skydd på fältet framgående svenskarne. Konungen befallde därför att påskynda farten. Men rytteriet hade svårt att framdrifva hästarna mot muskötelden och sedan ändå svårare att komma öfver grafvarna, hvarjämte vänstra flygeln led betydlig skada af fiendens vid väderkvarnarna uppställda kanoner. Fotfolket däremot lyckades bättre. Först trängde Svenska, sedan Gula och därpå Blå brigaden öfver vägen, bemäktigade sig fiendens där stående sju kanoner och kastade sig med förfärlig styrka mot dess främsta brigad. Anföraren Bertold v. Wallenstein stupade, och folket nedhöggs eller skingrades. På samma sätt gick det med andra brigaden under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga anfallet, och svenskarne blefvo af fientliga rytteriet tagna i sidan. Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På vänstra sidan hade Gröna brigaden i anseende till den mördande elden från väderkvarnarna icke kunnat följa de öfriga utan tvärt om dragit sig undan bakom mjölnarens vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska rytteriet ännu icke till något synnerligt antal kunnat komma öfver de både breda och djupa grafvarna. Konungen, som insåg vikten af detta ögonblick, hastade dit och ställde sig i spetsen för Småländingarne; Stenbock låg redan sårad på fältet. Följen mig, mina tappra gossar! ropade konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget sällskap och några få bland ryttarne hade nog goda hästar att kunna följa exemplet. Konungen märkte det ej. Där framme står vår farligaste fiende, sade han och pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korpral såg, att svenskarne vördnadsfullt gåfvo den framridande rum. Han fattade därför en musketerare i armen, pekade på konungen och sade: Den där måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom! Soldaten lade an, och kulan krossade konungens vänstra arm, så att blodet strömmade och benpipan syntes utom kläderna. Konungen blöder, ropade svenskarne. Det är ingenting, mina barn, raskt, framåt! svarade Gustaf Adolf och sökte genom en glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af Lauenburg och begärde på franska, att denne måtte föra honom obemärkt utur striden. De veko åt sidan för att för småländingarne dölja återtåget. Men knappt hade de hunnit några steg, förrän Götz' kyrassierregemente störtade efter dem och främst bland alla dess öfverstelöjtnant Moritz von Falkenberg, hvilken, igenkännande konungen, sköt honom genom lifvet under utrop: Dig har jag länge sökt! Själf föll Falkenberg i samma ögonblick för en hämnande kula. Konungen

Slaget vid Lützen den 6 november 1632.

vacklade men höll sig ännu på hästen och sade, dock med matt stämma: Broder! Sök att rädda ditt lif! Jag har fått så mycket jag behöfver. Hertigen däremot red nära intill sidan och fattade konungen om lifvet ämnande på sådant sätt hålla honom kvar i sadeln, tills de hunnit ur striden. Men nu störtade hela den kejserliga ryttarskaran öfver dem. Konungens häst fick en kula i halsen, så att han stegrade sig och blef orolig. I detsamma aflossades en pistol mot hertigens hufvud och det så nära, att fastän denne med handen slog undan geväret, svedde dock krutelden både lockar och ansikte. I denna trängsel och förvirring släppte han konungen och flydde. Gustaf Adolfs död.Gustaf Adolf sjönk strax af den ostyriga hästen, släpades några famnar uti stigbygeln men lossnade och blef liggande. Af hans sällskap hade de flesta under stridsvimlet blifvit nedhuggna eller spridda, endast unge Leubelfingen återstod, ehuru redan sårad. Genast sprang han ned af hästen och erbjöd den åt konungen. Gustaf Adolf räckte upp sin hand, och ynglingen sökte hjälpa honom på fötterna men fåfängt. Leubelfingen var för svag, och konungen, af såren vanmäktig, kunde icke understödja hans bemödanden. Några kejserliga ryttare sågo uppträdet, ilade dit och frågade, hvem den sårade vore. Konungen teg; Leubelfingen teg. Den ene ryttaren rände i vredesmod värjan igenom Leubelfingen, och den andre sköt konungen genom hufvudet, hvarpå de och deras kamrater gåfvo dem än flera skott, afdrogo kläderna och läto de nakna kropparna ligga kvar på fältet. Leubelfingen lefde ännu några dagar efteråt, och genom honom har man fått underrättelse om dessa den store Gustaf Adolfs sista ögonblick. not

Truchsess, en annan af konungens sällskap, hvilken, själf invecklad i handgemänget, sett honom falla af hästen, lyckades sedan att undkomma och berättade för Kniephausen och hertig Bernhard den inträffade olyckan. Svenska fotfolket hade redan i brist af understöd nödgats vika tillbaka öfver vägen, och härarna innehade samma ställning som före slaget. Kniephausen rådde därför till återtåg, men hertig Bernhard, hvilken efter Gustaf Adolfs anordnande näst honom skulle föra befälet, beslöt motsatsen. Konungens död var redan allmänt bekant, åtminstone anad, ty man såg hans sårade häst springa omkring bland trupperna med sadeln tom och höljd af blod. Denna syn ingöt uti hvarje bröst den djupaste känsla af sorg, förtviflan och hämnd. Hertig Bernhard begagnade denna sinnesstämning och red igenom leden, ropande: I svenskar, finnar och tyskar! Eder, vår och frihetens försvarare är död. För mig är lifvet intet lif mera, om, jag icke får utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en, som vill visa, att han haft konungen kär, framåt för att hämnas hans död! Och framåt störtade hela svenska hären. Stålhandske i spetsen för högra flygeln sprängde med förtviflans krafter öfver grafvarna, och det ena fientliga regementet efter det andra måste taga till flykten. Brahe förde på samma sätt midtens alla fyra brigader öfver grafvarna, tog för andra gången de sju kanonerna och jagade fienden framför sig. På vänstra flygeln fick hertig Bernhard en kula genom armen men förde sina ryttare oemotståndligt framåt och eröfrade batteriet vid väderkvarnarna. Isolani, hvars kroater strax i början blifvit af finnarne förskingrade, hade väl under tiden åter samlat dem och angrep efter en tagen omväg svenska trossen bakom Stålhandske men blef åter igen af andra linien lätt förjagad och syntes ej mera på slagfältet. Hela kejserliga hären var på vägen att upplösas. Förgäfves ansträngde höfdingarne all sin förmåga. Abboten af Fulda gick med prästerliga förmaningar genom leden men föll själf för en kula till jorden. Piccolomini, redan med flera sår, besteg den ena hästen efter den andra och störtade mot fienden. Du blöder starkt, ropade en af hans vänner. Jag fuktar med blod mina första lagrar! svarade Piccolomini. Wallenstein själf red omkring, med manteln genomborrad af kulor, ehuru själf liksom genom ett underverk oskadad. Dock icke ens den fruktade fältherrens blick kunde förmå soldaterna att hålla stånd mot svenskarnes raseri. Till råga på olyckan sprungo några af de kejserligas krutvagnar i luften och anställde ännu mera förvirring. Wallenstein kunde anse slaget så godt som förloradt.

Men i detsamma hördes ropet: Pappenheim är här! och dessa ord hejdade de kejserligas flykt och svenskarnes angrepp. I spetsen för fyra regementen rytteri sprängde den välkände anföraren fram öfver fältet. Hvar står konungen af Sverige? frågade han. Man pekade på Stålhandskes flygel och Pappenheim störtade med lösa tyglar ditåt. Hans ankomst och medförda undsättning, ja, blotta hans namn upplifvade modet hos de kejserliga, och numera betydligt öfverlägsna, började de åter gå anfallsvis till väga. Men svenskarne försvarade sig som lejon, och nu uppstod den hetaste striden på hela dagen, särdeles uti midten. Gula brigaden hade i spetsen för alla de andra trängt fram ibland fienderna. Den blef på trenne sidor angripen af Götz, Piccolomini och Terzky. Men ingen enda vek ett steg tillbaka. Brahe föll med ena knäet krossadt. Hans gula gossar försvarade sig till sista man, liggande i skön ordning, hvar och en på sin plats, lifregementet icke öfverlefvande sin konung. Därnäst störtade Piccolomini mot Blå brigaden. Winckel blef skjuten, och de blå gossarne föllo på samma sätt och med samma ära som de gula. Svenska och Gröna brigaderna drogo sig tillbaka öfver grafven, och Piccolomini återtog för andra gången de sju kanonerna.

Redan vid sitt första anfall emot Stålhandske fick Pappenheim en falkonettkula uti ena höften, så att han utan hopp om räddning måste föras ur striden. Han erhöll i detsamma underrättelse om konungens död. Skynda, sade han till sin adjutant, skynda till Wallenstein och säg honom, att jag är sårad till döds men att jag dör nöjd, då jag vet, att på samma gång också har fallit den oförsonlige fienden till vår heliga lära.

Den ansedde höfdingens olycka kunde icke hållas hemlig. Inom kort hördes ropet: Pappenheim är död. Allt är förloradt. De förfärande orden flögo från mun till mun, från trupp till trupp, medförande öfverallt häpnad och förskräckelse, särdeles på hans egen flygel. Största delen af rytteriet tog till flykten, plundrande egen tross, och stannade icke förrän i Leipzig. De återstående råkade i fullkomlig förvirring. Det var Wallensteins lycka, att en dimma kom drifvande öfver fältet och för Stålhandske dolde oordningen, tills den åter hunnit att till någon del afhjälpas.

Kniephausen hade emellertid hållit svenskarnes andra linie i förträfflig ordning, och från dess led sågs icke en enda flyende. Vid flera tillfällen hade däremot åtskilliga regementen ryckt fram till den förstas undsättning. Efter öfverenskommelse med hertig Bernhard lät han nu hela andra linien falla upp i luckorna bredvid den första, bildande på detta sätt åter en ny slagordning. Rörelsen skedde med beundransvärd noggrannhet, och då den sjunkande aftonsolen ännu en gång för några ögonblick genombröt dimmorna, såg Wallenstein åter framför sig hela svenska slagordningen med slutna led, antågande till ny strid. Hans eget folk däremot var i fullkomlig villervalla, Colloredos flygel tillbakadrifven, Pappenheims så godt som upplöst. Endast midten bibehöll ännu ordning och plats. Den utgjordes dock endast af de tvenne återstående fotbrigaderna och jämte dem Piccolominis kyrassierer. Men dessa kärntrupper förblefvo också orubbliga. Svenskarne gingo för tredje gången öfver grafvarna, togo för tredje gången Wallensteins kanoner, anföllo för tredje gången brigaderna och nu med betydlig öfvermakt. Men motståndet var också för tredje gången orubbligt. Wallenstein gjorde allt för att bibehålla fältet. Piccolomini med sex sår besteg den sjunde hästen i spetsen för sitt regemente, vid hvilket nästan hela befälet och en stor del af manskapet hade fallit. De återstående öfvergåfvo icke sin öfverste. Dessa hjältemodiga ansträngningar, understödda af skyddande dimmor, uppehöllo striden, till dess kvällens mörker gjorde slut därpå. Men knappt hade fäktandet af denna sistnämnda orsak upphört, förrän Wallenstein gaf befallning till aftåg, hvilket så hastigt anträddes, att artilleriet lämnades på valplatsen. Strax efter hans bortgång anlände det pappenheimska fotfolket från Halle. I brist på bestämd föreskrift gingo de efter den flyende hären till Leipzig.

Svenskarne stannade under natten på slagfältet och tillägnade sig därigenom det ovedersägligaste beviset på vunnen seger. Om morgonen kommo några kroater för att bortföra wallensteinska kanonerna. De blefvo själfva bortfösta af svenskarne, som bemäktigat sig österrikarnes så väl artilleri som efterlämnade tross.

Den egentliga striden hade med få uppehåll varat i hela sex timmar, och det under särdeles häftig förbittring. Också låg slagfältet betäckt med döda. Man räknade däraf nio tusen, ovisst huru många på hvardera sidan. De kejserliga förlorade allt sitt artilleri, en mängd fanor samt Pappenheim och icke mindre än nio öfverstar; svenskarne å sin sida äfven många fanor, dessutom höfdingarne Brahe, Winckel, Uslar med flera samt slutligen sin store konung.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 7 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt