Uti Thüringen förenade sig Gustaf Adolf med Bernhard af Weimar
och hade nu 20,000 man, alla gamla och försökta krigare, med hvilken
styrka han tågade upp åt Erfurt. I denna stad väntade honom hertig Vilhelm
af Weimar och drottning Maria Eleonora, den förre sängliggande af en
svår sjukdom. Uti förbifarten besökte han som hastigast den lidande
vännens boning och ilade sedan till sin längtande maka. Denna senare
förmådde icke afbida hans ankomst utan gick, åtföljd af sina fruntimmer,
ned på torget för att möta den väntade. Vid deras anblick sprang konungen
af hästen, skyndade till sin gemål och förde henne efter första hälsningen
upp till deras boning. Men Wallenstein stod endast några få mil därifrån,
och detta fruktansvärda grannskap öfverhopade konungen med så många
bekymmer och göromål, att han vid drottningens sida fick tillbringa
endast några korta ögonblick, med glädjen äfven då störd af tanken
på den förestående faran. Tidigt morgonen därpå var han redan ute och
ordnade sina angelägenheter. Han beslöt att i denna stad kvarlämna drottningen
jämte tillräcklig besättning under den pålitlige Taupadel. Efter en
i hennes sällskap intagen lätt frukost steg han upp för att lämna
staden. Man märkte hela tiden en hos honom talldeles ovanlig nedslagenhet,
som meddelade sig åt alla andra och uppfyllde dem med ängsliga aningar,
särdeles drottningen, hvars vid sådana tillfällen vanliga sorg ökades
än mera af konungens. Han hade kallat stadens rådsherrar och tilltalade
dem sålunda: Jag öfverlämnar härmedelst i eder vård det dyrbaraste,
jag äger på jorden, min älskade drottning. I veten, goda herrar, att
allting är underkastadt växlande skiften, framför allt kriget, detta
människorna för deras ondska af Gud ådömda plågoris. Snart nog
kan också jag träffas af olyckan, måhända af döden. Om detta skulle
vara Herrens vilja, så bevisen min älskade maka samma trohet och tillgifvenhet,
som I alltid mot mig hafven ådagalagt. Därpå vände han sig icke
utan djup rörelse till den i tårar smältande drottningen, slöt henne
i sin famn, bedjande Gud städse vara hennes beskydd. De skulle hvarandra
återse, om också aldrig mer i detta förgängliga lifvet, dock en gång
förr eller senare uti den eviga sällheten. Efter dessa ord gjorde
han sig lös ur hennes armar, sprang på hästen och ilade efter de aftågande
trupperna.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll