91. Gustaf Adolf i Erfurt

Uti Thüringen förenade sig Gustaf Adolf med Bernhard af Weimar och hade nu 20,000 man, alla gamla och försökta krigare, med hvilken styrka han tågade upp åt Erfurt. I denna stad väntade honom hertig Vilhelm af Weimar och drottning Maria Eleonora, den förre sängliggande af en svår sjukdom. Uti förbifarten besökte han som hastigast den lidande vännens boning och ilade sedan till sin längtande maka. Denna senare förmådde icke afbida hans ankomst utan gick, åtföljd af sina fruntimmer, ned på torget för att möta den väntade. Vid deras anblick sprang konungen af hästen, skyndade till sin gemål och förde henne efter första hälsningen upp till deras boning. Men Wallenstein stod endast några få mil därifrån, och detta fruktansvärda grannskap öfverhopade konungen med så många bekymmer och göromål, att han vid drottningens sida fick tillbringa endast några korta ögonblick, med glädjen äfven då störd af tanken på den förestående faran. Tidigt morgonen därpå var han redan ute och ordnade sina angelägenheter. Han beslöt att i denna stad kvarlämna drottningen jämte tillräcklig besättning under den pålitlige Taupadel. Efter en i hennes sällskap intagen lätt frukost steg han upp för att lämna staden. Man märkte hela tiden en hos honom talldeles ovanlig nedslagenhet, som meddelade sig åt alla andra och uppfyllde dem med ängsliga aningar, särdeles drottningen, hvars vid sådana tillfällen vanliga sorg ökades än mera af konungens. Han hade kallat stadens rådsherrar och tilltalade dem sålunda: Jag öfverlämnar härmedelst i eder vård det dyrbaraste, jag äger på jorden, min älskade drottning. I veten, goda herrar, att allting är underkastadt växlande skiften, framför allt kriget, detta människorna för deras ondska af Gud ådömda plågoris. Snart nog kan också jag träffas af olyckan, måhända af döden. Om detta skulle vara Herrens vilja, så bevisen min älskade maka samma trohet och tillgifvenhet, som I alltid mot mig hafven ådagalagt. Därpå vände han sig icke utan djup rörelse till den i tårar smältande drottningen, slöt henne i sin famn, bedjande Gud städse vara hennes beskydd. De skulle hvarandra återse, om också aldrig mer i detta förgängliga lifvet, dock en gång förr eller senare uti den eviga sällheten. Efter dessa ord gjorde han sig lös ur hennes armar, sprang på hästen och ilade efter de aftågande trupperna.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 7 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt