Vi hafva hittills med vår berättelse förnämligast och nästan uteslutande följt den under Gustaf Adolfs eget befäl stående svenska hufvudhären. Innan vi likväl företaga oss att framställa den afgörande striden mellan denne konung och Wallenstein, torde det vara nödigt att lämna någon öfversikt af de krigsrörelser, som förehades äfven uti de öfriga delarna af Tyska riket. Vi följa därvid den ordning, som ländernas läge gifver vid handen.
Böhmen blef icke indraget uti svenska kriget förrän efter slaget vid Breitenfeld, då kurfursten af Sachsen med sin krigshär öfversvämmade detta land och intog dess hufvudstad. Mot honom stod i början kejserlige öfversten Maradas med föga folk och föga framgång. Sedan Wallenstein fått sin nya krigshär i ordning, blef det hans första företag att vända sig mot Böhmen, där han utan synnerligt motstånd jagade sachsarne öfver gränsen. Svenskarne togo icke någon del uti dessa rörelser.
Schlesien blef redan strax efter eröfringen af Frankfurt an der Oder föremål för båda partiernas uppmärksamhet. Kejsaren samlade uti detta landskap icke obetydliga trupper under Tieffenbach och Götz, med synbarlig afsikt att därifrån bryta fram och afskära svenskarne från Östersjön. För att förekomma dylika försök hade därför konungen beständigt på denna sidan en tämlig styrka likasom på vakt. Den var i början under Gustaf Horns befäl. Men sedan konungen trängt djupare in i Tyskland, behöfdes denne bepröfvade fältherre till angelägnare värf, och Alexander Leslie sattes i stället. Frampå året 1632 bortkallades äfven denne, och Schlesiens bevakande anförtroddes åt Jakob Duvall. Hittills hade kriget i dessa nejder bestått förnämligast uti obetydligt skärmytslande. Men nu hade Wallensteins rustningar blottat gränsen på försvarare, och sachsiska hären fick under samme fältherres långa stillaliggande vid Nürnberg fria händer att förena sig med Duvall, hvarpå de tillsammans vunno träffningeu vid Limburg och eröfrade Glogau och Breslau och skulle ofelbart hafva gjort än större framsteg, därest icke inbördes oenighet hindrat. Arnh§eim var nämligen här liksom öfverallt en krångelmakare; den andre däremot häftig och oförsiktig. Jag känner Jakob Duvall, sade konungen, han duger bättre att handtera svärdet än att handtera människor. Han sökte, fastän fåfängt, att förlika dem och var just sysselsatt med att se sig om efter någon skickligare befälhafvare i Duvalls ställe, då Wallensteins infall i Sachsen ditkallade Arnheim och slaget vid Lützen slutade konungens bekymmer äfven i detta afseende.
Under förra hälften af året 1630 hade Alexander Leslie öfverbefälet uti Pommern, under senare hälften åter konungen själf. Sedan svenskarne tågat mera åt söder, lämnades det åt Banér, Kniephausen och Leslie och längre fram åt Lars Kagg samt några andra begynnande och mindre utmärkta befälhafvare, sedan nämligen denna landsort icke mera var utsatt för fara och fiender.
Kriget uti Mecklenburg och sedermera uti det sydligare Neder-Sachsen var hufvudsakligen öfverlämnadt åt Åke Tott. Han fördref de kejserliga ur förstnämnda hertigdöme och framträngde ända till Hamburg.
Det var meningen, att han också skulle bemäktiga sig Bremen och sedan vända sig åt söder. Men här mötte honom Pappenheim, och från denna stund var det slut med svenskarnes framgångar. Orsakerna voro Totts våldsamma lynne, mera ägnadt att föra ryttarsvärdet än kommandostafven. Redan uti Mecklenburg kom han uti öppen träta med en af dess hertigar. Sedan skulle han föra kriget tillsammans med hertig Georg af Lüneburg, men i dess ställe började de sinsemellan tvista och motarbeta hvarandra till gemensam skada och fiendens vinst. Tott stannade overksam i Hamburg, skötande hundar, hästar och nöjen, dessemellan med hård hand hopskrapande penningar. Salvius, som var Gustaf Adolfs ombud i samma stad, varnade honom flera gånger, men Tott blef uppbragt. Är det nu, sade han, åter igen så illa tillställdt uti Sverige, att bläckmästare våga sig att kujonera kavaljerer! Emellertid väckte det både konungens och allmänhetens uppmärksamhet, att de eljest öfverallt segrande svenska vapnen hade så föga framgång uti Neder-Sachsen. På konungens befallning måste Salvius göra reda för orsakerna. Denne yrkade enträget, att en annan befälhafvare måtte tillförordnas, och samma önskan förspordes också från andra håll. Man ville gå en medelväg och sände Alexander Leslie till Totts biträde, men denne blef hindrad af en sjukdom, verklig eller, som några trodde, låtsad för att undvika det obehagliga kamratskapet. Frampå våren blef Tott ändtligen afsatt. Mina barn och barnbarn, sade han till Salvius, skola en gång hämnas det på dig och hela din afföda.not Tott skulle, som det först hette, skickas till konungen för att under honom åter vänjas vid tukt och lydnad, men Gustaf Adolf synes ej heller hafva varit angelägen om en sådan underbefälhafvare, och Tott fick resa hem till fäderneslandet igen. Här uppförde han af sina i Tyskland samlade rikedomar Ekolsunds slott, där han lefde med en uti Sverige förut osedd prakt, stolt öfver rikedomar, segrar och börd från själfva Vasahuset. När han med sin präktigt bespända vagn for fram och tillbaka mellan Stockholm och Ekolsund, satte han en synnerlig ära uti att aldrig vika åt sidan af vägen för någon annan än för den regerande konungen. — Emellertid var Gustaf Adolf uti förlägenhet vid valet af efterträdare. Allmänna rösten fordrade Oxenstierna eller Horn; men den förre var oundgänglig för de inre ärendena, den senare åter måste sändas till Elsass för att där göra slut på en lika beskaffad träta mellan Bernhard af Weimar och Kristian af Birkenfeld. Slutligen föll valet på Baudis, dock ogärna i anseende till hans kända girighet.
Denne härförare satte visserligen lif uti krigsrörelserna, men exemplet af hans egennytta öfvergick till underbefäl och soldater samt föranledde tallösa oredor i hären och missnöjen i landet, och lyckan fortfor hädanefter som hittills att i dessa nejder vara de svenska vapnen föga huld. (Ridderstolp. (75 b.) L. Grubb till Ax. Oxenstierna. Frankfurt am Main den 10 juni, Duderstadt den 24 juli och den 1 augusti 1632.)
Uti Thüringen och trakten kring Magdeburg lämnades efter slaget vid Breitenfeld Vilhelm af Weimar och Johan Banér; men sedan dessa land blifvit fullkomligt rensade från fiender, nedkallades båda att deltaga uti tåget mot Bäjern.
Öfver Rhenländerna förordnades i slutet af 1631 Axel Oxenstierna med säte uti Mainz eller Frankfurt. Under honom stodo hertig Bernhard af Weimar och pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld, den förre i Elsass, den senare nedåt Pfalz. Äfven dessa herrar råkade snart i oenighet, och det så, att icke ens Oxenstierna kunde styra dem. Det var då, som denne statsman i harmen yttrade, att man uti krigstjänsten aldrig borde använda furstliga personer, ty stolta öfver sin börd, vilja de icke veta af någon lydnad eller eftergifvenhet, saker, som de dessutom från barndomen sällan hafva fått lära sig. Hertig Bernhard kallades till konungen, och Gustaf Horn kom i stället. Nu fick kriget en helt annan fart. Svenskarne vunno flera fördelar. Fästningen Benfelden blef intagen, och vid Wiseloch vann Horn en ganska betydlig seger mot de kejserliga. Så stodo sakerna i dessa trakter, då underrättelsen anlände om konungens död.
När Gustaf Adolf tågade mot Wallenstein, anförtroddes norra Schwaben åt Johan Banér, södra åter åt hertig Bernhard. Denne senare, nu lämnad på egen hand, utförde märkvärdiga bragder, slog fiendens ströftrupper, eröfrade dess fästen och var nära att intränga i Tyrolen, då han till hufvudhärens förstärkande återkallades. Under sista veckorna af konungens lifstid fördes befälet öfver Schwaben af den sårade Johan Banér.
Efter denna öfversikt af de mindre krigsrörelserna vilja vi återvända till själfva hufvudhärarna och deras företag.
