Det var nu jämnt ett och ett halft år, sedan Gustaf Adolf landsteg
i Tyskland. På denna sista tiden hade han kämpande och segrande genomvandrat
Mecklenburg, Brandenburg, Sachsen, Franken och Rhenlandet. Hans vapen
voro utbredda öfver största delen af Tyskland, för det mesta segrande.
I Böhmen hade sachsarne inträngt och eröfrat Prag. Mot Schlesien stod
Alexander Leslie på vakt. I Mecklenburg härskade Tott. I Neder-Sachsen
brottades Banér och Pappenheim; Horn i Franken och hertig Bernhard
i Elsass eröfrade det ena fästet efter det andra. I Frankfurt, medelpunkten
af det västliga Tyskland, låg konungen, under sken af vinterkvarterets
hvila sysselsättande sig med viktiga underhandlingar och ledningen af
det hela.
Under det föregående året hade konungen oupphörligt jagat från den
ena segern, från den ena eröfringen till den andra. Nu fick han för
första gången stanna någon längre tid stilla och njuta de rika frukterna
af sina bragder. Omkring honom bildade sig snart ett utmärkt lysande
hof. Där sågos, utom hans egna ryktbara krigare och vänner, fem själfständiga
tyska furstar, en stor skara mindre betydande riksgrefvar och riksfriherrar,
dessutom icke mindre än tolf eller tretton sändebud från främmande makter,
alla på det präktigaste utrustade, slutligen Axel Oxenstierna från Preussen,
konung Fredrik af Böhmen och drottning Maria Eleonora från Sverige.
Hvarenda dag kommo ilbud, än från den ene, än från den andre underhöfdingen,
medförande nästan alltid glada tidningar om vunna segrar och eröfrade
fästen. I midten af denna lysande värld stod konungen som en medelpunkt,
kring hvilken allt rördes, af alla beundrad, af alla älskad. I
synnerhet förstod han att genom sitt glada och nedlåtande väsende vinna
det lägre folkets kärlek. Frankfurts borgare gingo hem, alldeles hänryckta
af glädje och förtjusning, då den store, af hela Europa beundrade hjälten
hade på gatorna stannat och med lyft hatt och mild uppsyn sagt dem några
vänliga ord. Hans stränga krigsordning ökade ännu mera deras beundran
och tillgifvenhet, särdeles i jämförelse med tillyanernas härjningar.
Tvenne soldater, som begått en mindre förbrytelse, blefvo hängda, och
de andra förhöllo sig ordentligt. Själfva jesuiterna talade från predikstolarna
med loford om denna beundransvärda krigshär. — Den af några inträffade
omständigheter väckta misstanken om försåt mot den älskade furstens
lif stegrade som vanligt kärleken till än högre grad. Man fick nämligen
veta, att sex jesuiter hade i Augsburg med liflig ed förbundit sig till
konungens mördande. Detta oaktadt ville han icke använda några försiktighetsmått,
och den konungsliga boningen stod hädanefter som hittills öppen för
hvem som helst. Men en afton fann vakten en okänd person gömd i sängkammaren.
Han blef fasttagen, undersökt och befunnen vara en katolsk präst från
Antwerpen, hafvande i sina kläder en dolk undangömd. Saken väckte både
uppseende och oro. Man föreställde konungen nödvändigheten att hädanefter
mera vårda sin personliga säkerhet. Nej, svarade Gustaf Adolf,
en konung kan icke lefva innesluten i en ask. De onda hafva ej heller
makten som viljan, och förtröstan på Gud är bättre än den bästa lifvakt.
Därför anser jag icke faran så stor, ej heller förlusten, om äfven försåtet
skulle lyckas. Den allvise vet nog, huru länge han vill begagna min
svaga arm. Faller jag, så skall han uppväcka ett annat mäktigare och
värdigare redskap. Hans stora verk beror icke af ett förgängligt människolif.
När hans vänner detta oaktadt fortforo i sina varningar, yttrade
han med någon motvilja: Önsken I då lära mig misstroende mot försynen?
Konungens nästan underbara framgång, hans lysande anseende och den
sällsporda föreningen af furstarnes och folkens lika lifliga tillgifvenhet
föranledde snart gissningar och rykten om hemliga och högre afsikter.
Konungen, sade man, eftersträfvar kejsarkronan, antingen öfver
hela Tyskland eller åtminstone öfver den protestantiska delen. Man
föreställde sig, att möjligheten skulle alstra begäret, hos Gustaf Adolf
likasom hos mängden. Ovännerna ropade högt om sådana egennyttiga planer;
vännerna hviskade därom med fruktan eller hopp, alltefter hvars och
ens olika ställning och olika åsikter. Smickrare framkastade dit syftande
ord i tanke att göra sig behagliga. Man upprepade ett gammalt ordspråk,
att den, som ett helt år igenom innehar Frankfurt am Main, är också
innehafvare af hela romerska riket. En annan anmärkte, att konungen
hade i sitt våld både Nürnberg, där kejsarkronan förvaras, och
Frankfurt, där den påsättes. — En tredje liknade honom vid Alexander
i anseende till segrarnas hastighet och mängd; jag hoppas, tillade
han, också till vidden af det nya grundlagda väldet. Konungen
drog på munnen och sade: Så ärelysten är jag icke. Jag ämnar nöja
mig med det landstycke, som ligger mellan Östersjön och Rhenfloden.
Ingen kunde förstå, om detta yttrande var skämt eller allvar. Sina framtida
planer höll konungen djupt dolda inom eget bröst.
Den olycklige Fredrik af Böhmen var också en bland de furstar, som
infunno sig i Frankfurt. Gustaf Adolf hade i allmänhet visat mycken
välvilja för de förtryckta protestanterna, för konung Fredrik i synnerhet,
om hvilken han fällt flera gynnande utlåtelser. Efterdömet af de mecklenburgska
furstarnes återställande berättigade till glada förhoppningar, hvilka
efter segern vid Breitenfeld stegrades, i samma mån svenskarne genom
Franken närmade sig mot Pfalz, Fredriks forna arfland. Gustaf Adolf
yttrade också sin bestämda afsikt att återlämna detta furstendöme åt
dess rätte ägare, och han plägade vid de krigiska företagen i samma
land uppmuntra sina skottar och engelsmän med den anmärkningen, att
de skulle liksom forntidens riddare strida för sin sköna och oskyldigt
förföljda prinsessa, drottningen af Böhmen. I dessa omständigheter
såg Fredrik glada förebud och hastade till Frankfurt, till sin i hoppet
skådade räddare och räddning. Gustaf Adolf emottog honom med aktning
och vänskap, lofvade för framtiden sitt osvikliga biträde men kunde
för närvarande ingenting bestämdt företaga. Ärendena voro redan förut
mer invecklade, än lätt redas kunde. Han fruktade i synnerhet, att Spanien,
retadt genom ett sådant steg, skulle utrusta sina flottor och förstöra
Sveriges uppväxande handel. Han fordrade, det Fredriks svåger, konungen
i England, skulle förbinda sig att i sådan händelse förklara Spanien
krig och understödja Sverige. Men då denne af tröghet eller oförmåga
sökte draga sig undan, förklarade Gustaf Adolf, att han icke ensam
kunde blottställa sig och hela sitt företag för en enskild furstes fördelar.
Fredrik måste låta sina anspråk hvila. Dock beslöt han att åtfölja svenske
konungen för att iakttaga hvarje lägenhet att tillvinna sig hans ytterligare
välvilja och understöd.
Oaktadt det ingångna förbundet hyste Gustaf Adolf en häftig ovilja
mot Frankrike, dess hof, regering och särdeles mot Richelieu. De obehagliga
tvisterna om regenternas titlar och företräden voro måhända första orsaken,
största åter den i Richelieus trolösa statskonst alltmera djupt inträngande
blicken. Fransmannen underhandlade nämligen på samma gång med Sverige
och dess fiende Bäjern; med kejsaren slöt han fred i Italien men
utfäste sig vid samma tid att i Tyskland understödja Sveriges mot samme
furste riktade anfall; han förföljde protestanterna i Frankrike men
skyddade dem i Tyskland, sökande städse egen fördel i grannarnes oroande.
Detta falska och oädla förfarande kunde ej annat än väcka förakt och
afsky, särdeles hos en man af Gustaf Adolfs sinne. Det tycktes honom
mången gång, som förbundet med den illsluge Richelieu vore en förbrytelse
mot det heliga värf, han åtagit sig att utföra. När han därtill märkte,
huru samme Richelieu sökte leda svenska hären efter sina enskilda afsikter
och fördelar, blef han ännu mera förtörnad. Endast det tvingande behofvet
af de franska dukaterna kunde förmå honom att fortsätta förbundet. —
Äfven Richelieu å sin sida hade svårt att bibehålla sin plats och
sin en gång utstakade kosa. Till Ludvig den trettonde kom nämligen från
de katolska furstarne den ena beskickningen efter den andra, högt och
bittert klagande öfver det understöd, han lämnade den kätterske Gustaf
Adolf. De försäkrade, att denne senare furste umgicks med icke mindre
planer än att från jorden utrota katolska bekännelsen: hans annalkande
mot Rhen visade ju tydligt afsikten att uppröra och hjälpa de franska
hugenotterna; de besvuro därför konung Ludvig att öppna ögonen för dessa
faror och att icke längre understödja ett för både hans land och lära
så fördärfligt företag. Ludvig vacklade, och det var icke utan möda,
som Richelieu kunde förmå honom till fullföljande af det en gång fattade
beslutet. Men då Gustaf Adolf efter slaget vid Breitenfeld gjorde så
förvånande framsteg, helst när han gick öfver Rhen och eröfrade Mainz,
började Richelieu själf blifva orolig. Han tyckte, att svenskarne kommo
honom alldeles för nära på lifvet, och fruktade snart hos Gustaf Adolf
en lika vådlig öfvervikt som förut hos Ferdinand. Han
började därför blifva kallsinnig, lägga konungen det ena hindret efter
det andra i vägen, och penningsändningarna kommo alltmer och mer ojämnt.
Gustaf Adolf märkte misstroendet och föreslog till dess häfvande ett
personligt möte mellan de båda konungarne. Ludvig vågade icke utsätta
sig för jämförelsen med en herre af Gustaf Adolfs egenskaper; han ursäktade
sig, förebärande ojämn hälsa, men erbjöd att till möte sända Richelieu
i sitt ställe. — Välan, svarade Gustaf Adolf, då skall
jag också sända en af mina ministrar. Mötet gick ingen gång i fullbordan.
Richelieu erbjöd sig att till Gustaf Adolfs hjälp utrusta en krigshär
och därmed besätta Elsass. Afsikten var helt tydligt att bemäktiga sig
denna landsort och om möjligt skörda ändå flera frukter af svenskarnes
redan vunna segrar. Gustaf Adolf afböjde förslaget. Tyskland,
sade han, kan icke föda tvenne så stora krigshärar. Dessutom äro
franska trupperna därstädes öfverflödiga; jag åtager mig att numera
ensam sköta detta rike. Vill konung Ludvig understödja den gemensamma
saken, så må han angripa Spanien och vid Pyrenéerna sysselsätta dess
härar. — Jag är, tillade han förtrytsamt, icke Tysklands
proditor utan protector. (Förrädare utan beskyddare.)
Spänningen blef alltmer och mer häftig. Franska sändebudet visade en
gång, likasom hotande, en lång lista öfver Frankrikes härar jämte en
beräkning, huru snart de kunde vara i Tyskland. Besväret att föra
dem till Tyskland, sade konungen, är öfverflödigt. Jag kan möta
dem vid Paris, dit jag känner vägen likaväl som till Wien. Richelieu
fortsatte sina stämplingar och ville nödga Gustaf Adolf att bevilja
stillestånd åt katolska furstarne, och man fick veta, att han lofvat
beskydda Bäjern till och med emot själfve Gustaf Adolf. I förbittringen
utbrast denne senare: Jag skall med mina svenskar gå till Paris och
köra bort den baksluge munken. — Besväret att gå till Paris,
svarade franska sändebudet, är alldeles öfverflödigt. Munken skall
säkert ha den äran att på gränsen möta Eders Majestät i spetsen för
100,000 man. Nära nog hade den bittra ovänskapen öfvergått till
öppen fejd. Gemensam fruktan och fördel hindrade utbrottet. Redan strax
efter slaget vid Breitenfeld hade Gustaf Adolf kallat Axel Oxenstierna
till Tyskland. Denne begaf sig genast på vägen men hann icke fram till
krigshären förrän i Frankfurt. Vid annalkandet sände Gustaf Adolf sin
egen vagn till hans möte och emottog med utmärkt hjärtlighet den pröfvade
vännen. Nästan hela första dagen och en god del af de följande tillbragtes
i hans sällskap under enskilda, af ingen hörda samtal. Men då Oxenstierna
vid första mötet lyckönskade konungen öfver hans vunna segrar, skedde
sådant med det betydelsefulla tillägget, att han hellre velat frambära
denna lyckönskan i Wien än i Frankfurt. Oxenstierna tyckte nämligen,
att konungen efter slaget vid Breitenfeld bort tåga rakt åt Wien i stjyij
för att vända sig mot väster. Gustaf Adolf anförde sina grunder, och
Oxenstierna teg, ty saken var gjord; men ännu långt efter konungens
död yttrade han flera gånger samma öfvertygelse. För öfrigt fortfor
det särdeles förtroliga och vänskapsfulla förhållandet mellan båda de
stora männen. Gustaf Adolf skänkte Oxenstierna den från ärkebiskopen
af Main tagna betydliga boksamlingen, hvilken denne strax anslog åt
det då nyligen inrättade Västerås gymnasium. Fartyget, hvarpå
den skulle föras öfver Östersjön, led skeppsbrott, och hela den dyrbara
samlingen gick förlorad.
Aderton månader hade förflutit, sedan Gustaf Adolf lämnade Sverige,
och med hvarje månad ökades som vanligt Maria Eleonoras längtan. Redan
om sommaren 1631 reste hon öfver till Pommern i sällskap med betydliga
förstärkningar. Hertig Bogislaus ville med baler och högtidligheter
fira hennes ankomst. Maria Eleonora undanbad sig alla dylika tillställningar.
Dessa sorgliga tider, sade hon, fordra snarare bot- och böndagar
än fester och skådespel. Huru kan jag dessutom njuta något nöje, när
jag därunder hvarje ögonblick tänker på de faror, för hvilka min höge
gemål är utsatt? Hennes lifliga önskan att begifva sig till konungen
kunde dock ännu icke tillfredsställas, emedan denne var helt och hållet
upptagen af slaget vid Breitenfeld, dess förberedelser och närmaste
följder. Hon besökte under tiden sin barndoms boning, Berlin, likaså
Leipzig, Erfurt och flera kringliggande städer, öfverallt utmärkande
sig genom en furstlig frikostighet. Ändtligen, sedan Gustaf Adolf slutat
rhenska fälttåget och gått i vinterkvarter, lät han tillkalla sin gemål.
Från Erfurt anträdde hon resan, åtföljd af systern och under beskydd
af Patrik Ruthwen med 1,200 ryttare. Vägen togs genom Thüringen
och Franken, där hon öfverallt hörde återljudet af folkens, af hela
Europas beundran och kärlek för hennes älskade hjälte. Så nalkades hon
Frankfurt. Konungen hade ridit emot henne ända till Hanau. Maria Eleonora
kastade sig till hans bröst och omslöt med sina armar den älskade. Nu,
ropade hon, nu är ändtligen den store Gustaf Adolf fången.
De återvände till Frankfurt, där flera dagar tillbragtes med nöjen och
högtidligheter, och konungen fäste kring sin sköna gemåls lockar ett
blixtrande diadem af omätligt värde.
Under vistandet i dessa trakter inträffade en händelse, som kastat
någon skugga på Gustaf Adolfs minne. I hans hof var nämligen som kammarherre
upptagen Erik Brorsson Rålamb, en lärd och berest yngling, dock
af öfvermodigt och stolt sinnelag. Då konungen en gång i sällskap med
flera främmande furstar satt vid aftonmåltiden, var af en händelse
ingen af hofjunkarne tillstädes. Konungen befallde därför Rålamb att
träda till bordet och bestrida hofjunkartjänsten. Sådant var egentligen
under värdigheten af en kammarherre. Rålamb kunde därför alldeles icke
förmå sig att efterkomma konungens befallning; å andra sidan kunde han
ej hitta på några skenbara ursäkter utan vände sig hastigt om och lämnade
rummet. Konungen blef utomordentligt uppbragt öfver denna djärfva, i
främmande furstars närvaro visade olydnad och befallde, att Rålamb skulle
fängslas. Denne blef därom i förväg underrättad och rymde. Konungens
harm ökades än mera. Han misstänkte, kanske icke utan skäl, att Rålamb
blifvit uppfostrad i själfsvåldiga tänkesätt, och befallde därför, att
fadern, som var president i Åbo hofrätt, skulle afsättas, häktas och
mista alla sina förläningar, till dess att hans son inställt sig för
att undergå lagligt straff. Fåfängt fällde rådet förböner för fadern,
såsom en gammal förtjänt ämbetsman, oskyldig i sonens brott och för
detsamma redan tungt straffad med en hjärtängslan, som lagt honom på
sjukbädden. Konungen var obeveklig, och gamle Rålamb måste verkligen
undergå ofvannämnda straff, emedan han sin son till vördnad och hörsamhet
mot öfverheten icke bättre upptuktat hade. Ändtligen, nära tre fjärdedels
år därefter, på drottningens förbön, lofvade Gustaf Adolf att mildra
faderns straff, men konungens snart påföljande död hindrade den slutliga
förlikningen. Genom Oxenstiernas bemedling blefvo sedan båda Rålambarne
upptagna till nåder igen. Sonen dog ett par år därefter såsom svenskt
sändebud i Paris.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll