69. Gustaf Adolf i Frankfurt

Det var nu jämnt ett och ett halft år, sedan Gustaf Adolf landsteg i Tyskland. På denna sista tiden hade han kämpande och segrande genomvandrat Mecklenburg, Brandenburg, Sachsen, Franken och Rhenlandet. Hans vapen voro utbredda öfver största delen af Tyskland, för det mesta segrande. I Böhmen hade sachsarne inträngt och eröfrat Prag. Mot Schlesien stod Alexander Leslie på vakt. I Mecklenburg härskade Tott. I Neder-Sachsen brottades Banér och Pappenheim; Horn i Franken och hertig Bernhard i Elsass eröfrade det ena fästet efter det andra. I Frankfurt, medelpunkten af det västliga Tyskland, låg konungen, under sken af vinterkvarterets hvila sysselsättande sig med viktiga underhandlingar och ledningen af det hela.

Under det föregående året hade konungen oupphörligt jagat från den ena segern, från den ena eröfringen till den andra. Nu fick han för första gången stanna någon längre tid stilla och njuta de rika frukterna af sina bragder. Omkring honom bildade sig snart ett utmärkt lysande hof. Där sågos, utom hans egna ryktbara krigare och vänner, fem själfständiga tyska furstar, en stor skara mindre betydande riksgrefvar och riksfriherrar, dessutom icke mindre än tolf eller tretton sändebud från främmande makter, alla på det präktigaste utrustade, slutligen Axel Oxenstierna från Preussen, konung Fredrik af Böhmen och drottning Maria Eleonora från Sverige. Hvarenda dag kommo ilbud, än från den ene, än från den andre underhöfdingen, medförande nästan alltid glada tidningar om vunna segrar och eröfrade fästen. I midten af denna lysande värld stod konungen som en medelpunkt, kring hvilken allt rördes, af alla beundrad, af alla älskad. Dolk, ämnad för mord å Gustaf Adolf.I synnerhet förstod han att genom sitt glada och nedlåtande väsende vinna det lägre folkets kärlek. Frankfurts borgare gingo hem, alldeles hänryckta af glädje och förtjusning, då den store, af hela Europa beundrade hjälten hade på gatorna stannat och med lyft hatt och mild uppsyn sagt dem några vänliga ord. Hans stränga krigsordning ökade ännu mera deras beundran och tillgifvenhet, särdeles i jämförelse med tillyanernas härjningar. Tvenne soldater, som begått en mindre förbrytelse, blefvo hängda, och de andra förhöllo sig ordentligt. Själfva jesuiterna talade från predikstolarna med loford om denna beundransvärda krigshär. — Den af några inträffade omständigheter väckta misstanken om försåt mot den älskade furstens lif stegrade som vanligt kärleken till än högre grad. Man fick nämligen veta, att sex jesuiter hade i Augsburg med liflig ed förbundit sig till konungens mördande. Detta oaktadt ville han icke använda några försiktighetsmått, och den konungsliga boningen stod hädanefter som hittills öppen för hvem som helst. Men en afton fann vakten en okänd person gömd i sängkammaren. Han blef fasttagen, undersökt och befunnen vara en katolsk präst från Antwerpen, hafvande i sina kläder en dolk undangömd. Saken väckte både uppseende och oro. Man föreställde konungen nödvändigheten att hädanefter mera vårda sin personliga säkerhet. Nej, svarade Gustaf Adolf, en konung kan icke lefva innesluten i en ask. De onda hafva ej heller makten som viljan, och förtröstan på Gud är bättre än den bästa lifvakt. Därför anser jag icke faran så stor, ej heller förlusten, om äfven försåtet skulle lyckas. Den allvise vet nog, huru länge han vill begagna min svaga arm. Faller jag, så skall han uppväcka ett annat mäktigare och värdigare redskap. Hans stora verk beror icke af ett förgängligt människolif. När hans vänner detta oaktadt fortforo i sina varningar, yttrade han med någon motvilja: Önsken I då lära mig misstroende mot försynen?

Konungens nästan underbara framgång, hans lysande anseende och den sällsporda föreningen af furstarnes och folkens lika lifliga tillgifvenhet föranledde snart gissningar och rykten om hemliga och högre afsikter. Konungen, sade man, eftersträfvar kejsarkronan, antingen öfver hela Tyskland eller åtminstone öfver den protestantiska delen. Man föreställde sig, att möjligheten skulle alstra begäret, hos Gustaf Adolf likasom hos mängden. Ovännerna ropade högt om sådana egennyttiga planer; vännerna hviskade därom med fruktan eller hopp, alltefter hvars och ens olika ställning och olika åsikter. Smickrare framkastade dit syftande ord i tanke att göra sig behagliga. Man upprepade ett gammalt ordspråk, att den, som ett helt år igenom innehar Frankfurt am Main, är också innehafvare af hela romerska riket. En annan anmärkte, att konungen hade i sitt våld både Nürnberg, där kejsarkronan förvaras, och Frankfurt, där den påsättes. — En tredje liknade honom vid Alexander i anseende till segrarnas hastighet och mängd; jag hoppas, tillade han, också till vidden af det nya grundlagda väldet. Konungen drog på munnen och sade: Så ärelysten är jag icke. Jag ämnar nöja mig med det landstycke, som ligger mellan Östersjön och Rhenfloden. Ingen kunde förstå, om detta yttrande var skämt eller allvar. Sina framtida planer höll konungen djupt dolda inom eget bröst.

Den olycklige Fredrik af Böhmen var också en bland de furstar, som infunno sig i Frankfurt. Gustaf Adolf hade i allmänhet visat mycken välvilja för de förtryckta protestanterna, för konung Fredrik i synnerhet, om hvilken han fällt flera gynnande utlåtelser. Efterdömet af de mecklenburgska furstarnes återställande berättigade till glada förhoppningar, hvilka efter segern vid Breitenfeld stegrades, i samma mån svenskarne genom Franken närmade sig mot Pfalz, Fredriks forna arfland. Gustaf Adolf yttrade också sin bestämda afsikt att återlämna detta furstendöme åt dess rätte ägare, och han plägade vid de krigiska företagen i samma land uppmuntra sina skottar och engelsmän med den anmärkningen, att de skulle liksom forntidens riddare strida för sin sköna och oskyldigt förföljda prinsessa, drottningen af Böhmen. I dessa omständigheter såg Fredrik glada förebud och hastade till Frankfurt, till sin i hoppet skådade räddare och räddning. Gustaf Adolf emottog honom med aktning och vänskap, lofvade för framtiden sitt osvikliga biträde men kunde för närvarande ingenting bestämdt företaga. Ärendena voro redan förut mer invecklade, än lätt redas kunde. Han fruktade i synnerhet, att Spanien, retadt genom ett sådant steg, skulle utrusta sina flottor och förstöra Sveriges uppväxande handel. Han fordrade, det Fredriks svåger, konungen i England, skulle förbinda sig att i sådan händelse förklara Spanien krig och understödja Sverige. Men då denne af tröghet eller oförmåga sökte draga sig undan, förklarade Gustaf Adolf, att han icke ensam kunde blottställa sig och hela sitt företag för en enskild furstes fördelar. Fredrik måste låta sina anspråk hvila. Dock beslöt han att åtfölja svenske konungen för att iakttaga hvarje lägenhet att tillvinna sig hans ytterligare välvilja och understöd.

Oaktadt det ingångna förbundet hyste Gustaf Adolf en häftig ovilja mot Frankrike, dess hof, regering och särdeles mot Richelieu. De obehagliga tvisterna om regenternas titlar och företräden voro måhända första orsaken, största åter den i Richelieus trolösa statskonst alltmera djupt inträngande blicken. Fransmannen underhandlade nämligen på samma gång med Sverige och dess fiende Bäjern; med kejsaren slöt han fred i Italien men utfäste sig vid samma tid att i Tyskland understödja Sveriges mot samme furste riktade anfall; han förföljde protestanterna i Frankrike men skyddade dem i Tyskland, sökande städse egen fördel i grannarnes oroande. Detta falska och oädla förfarande kunde ej annat än väcka förakt och afsky, särdeles hos en man af Gustaf Adolfs sinne. Det tycktes honom mången gång, som förbundet med den illsluge Richelieu vore en förbrytelse mot det heliga värf, han åtagit sig att utföra. När han därtill märkte, huru samme Richelieu sökte leda svenska hären efter sina enskilda afsikter och fördelar, blef han ännu mera förtörnad. Endast det tvingande behofvet af de franska dukaterna kunde förmå honom att fortsätta förbundet. — Äfven Richelieu å sin sida hade svårt att bibehålla sin plats och sin en gång utstakade kosa. Till Ludvig den trettonde kom nämligen från de katolska furstarne den ena beskickningen efter den andra, högt och bittert klagande öfver det understöd, han lämnade den kätterske Gustaf Adolf. De försäkrade, att denne senare furste umgicks med icke mindre planer än att från jorden utrota katolska bekännelsen: hans annalkande mot Rhen visade ju tydligt afsikten att uppröra och hjälpa de franska hugenotterna; de besvuro därför konung Ludvig att öppna ögonen för dessa faror och att icke längre understödja ett för både hans land och lära så fördärfligt företag. Ludvig vacklade, och det var icke utan möda, som Richelieu kunde förmå honom till fullföljande af det en gång fattade beslutet. Men då Gustaf Adolf efter slaget vid Breitenfeld gjorde så förvånande framsteg, helst när han gick öfver Rhen och eröfrade Mainz, började Richelieu själf blifva orolig. Han tyckte, att svenskarne kommo honom alldeles för nära på lifvet, och fruktade snart hos Gustaf Adolf en lika vådlig öfvervikt som förut hos Ferdinand. Ludvig XIII.Han började därför blifva kallsinnig, lägga konungen det ena hindret efter det andra i vägen, och penningsändningarna kommo alltmer och mer ojämnt. Gustaf Adolf märkte misstroendet och föreslog till dess häfvande ett personligt möte mellan de båda konungarne. Ludvig vågade icke utsätta sig för jämförelsen med en herre af Gustaf Adolfs egenskaper; han ursäktade sig, förebärande ojämn hälsa, men erbjöd att till möte sända Richelieu i sitt ställe. — Välan, svarade Gustaf Adolf, då skall jag också sända en af mina ministrar. Mötet gick ingen gång i fullbordan. Richelieu erbjöd sig att till Gustaf Adolfs hjälp utrusta en krigshär och därmed besätta Elsass. Afsikten var helt tydligt att bemäktiga sig denna landsort och om möjligt skörda ändå flera frukter af svenskarnes redan vunna segrar. Gustaf Adolf afböjde förslaget. Tyskland, sade han, kan icke föda tvenne så stora krigshärar. Dessutom äro franska trupperna därstädes öfverflödiga; jag åtager mig att numera ensam sköta detta rike. Vill konung Ludvig understödja den gemensamma saken, så må han angripa Spanien och vid Pyrenéerna sysselsätta dess härar.Jag är, tillade han förtrytsamt, icke Tysklands proditor utan protector. (Förrädare utan beskyddare.) Spänningen blef alltmer och mer häftig. Franska sändebudet visade en gång, likasom hotande, en lång lista öfver Frankrikes härar jämte en beräkning, huru snart de kunde vara i Tyskland. Besväret att föra dem till Tyskland, sade konungen, är öfverflödigt. Jag kan möta dem vid Paris, dit jag känner vägen likaväl som till Wien. Richelieu fortsatte sina stämplingar och ville nödga Gustaf Adolf att bevilja stillestånd åt katolska furstarne, och man fick veta, att han lofvat beskydda Bäjern till och med emot själfve Gustaf Adolf. I förbittringen utbrast denne senare: Jag skall med mina svenskar gå till Paris och köra bort den baksluge munken.Besväret att gå till Paris, svarade franska sändebudet, är alldeles öfverflödigt. Munken skall säkert ha den äran att på gränsen möta Eders Majestät i spetsen för 100,000 man. Nära nog hade den bittra ovänskapen öfvergått till öppen fejd. Gemensam fruktan och fördel hindrade utbrottet. Redan strax efter slaget vid Breitenfeld hade Gustaf Adolf kallat Axel Oxenstierna till Tyskland. Denne begaf sig genast på vägen men hann icke fram till krigshären förrän i Frankfurt. Vid annalkandet sände Gustaf Adolf sin egen vagn till hans möte och emottog med utmärkt hjärtlighet den pröfvade vännen. Nästan hela första dagen och en god del af de följande tillbragtes i hans sällskap under enskilda, af ingen hörda samtal. Men då Oxenstierna vid första mötet lyckönskade konungen öfver hans vunna segrar, skedde sådant med det betydelsefulla tillägget, att han hellre velat frambära denna lyckönskan i Wien än i Frankfurt. Oxenstierna tyckte nämligen, att konungen efter slaget vid Breitenfeld bort tåga rakt åt Wien i stjyij för att vända sig mot väster. Gustaf Adolf anförde sina grunder, och Oxenstierna teg, ty saken var gjord; men ännu långt efter konungens död yttrade han flera gånger samma öfvertygelse. För öfrigt fortfor det särdeles förtroliga och vänskapsfulla förhållandet mellan båda de stora männen. Gustaf Adolf skänkte Oxenstierna den från ärkebiskopen af Main tagna betydliga boksamlingen, hvilken denne strax anslog åt det då nyligen inrättade Västerås gymnasium. Fartyget, hvarpå den skulle föras öfver Östersjön, led skeppsbrott, och hela den dyrbara samlingen gick förlorad.

Aderton månader hade förflutit, sedan Gustaf Adolf lämnade Sverige, och med hvarje månad ökades som vanligt Maria Eleonoras längtan. Redan om sommaren 1631 reste hon öfver till Pommern i sällskap med betydliga förstärkningar. Hertig Bogislaus ville med baler och högtidligheter fira hennes ankomst. Maria Eleonora undanbad sig alla dylika tillställningar. Dessa sorgliga tider, sade hon, fordra snarare bot- och böndagar än fester och skådespel. Huru kan jag dessutom njuta något nöje, när jag därunder hvarje ögonblick tänker på de faror, för hvilka min höge gemål är utsatt? Hennes lifliga önskan att begifva sig till konungen kunde dock ännu icke tillfredsställas, emedan denne var helt och hållet upptagen af slaget vid Breitenfeld, dess förberedelser och närmaste följder. Hon besökte under tiden sin barndoms boning, Berlin, likaså Leipzig, Erfurt och flera kringliggande städer, öfverallt utmärkande sig genom en furstlig frikostighet. Ändtligen, sedan Gustaf Adolf slutat rhenska fälttåget och gått i vinterkvarter, lät han tillkalla sin gemål. Från Erfurt anträdde hon resan, åtföljd af systern och under beskydd af Patrik Ruthwen med 1,200 ryttare. Vägen togs genom Thüringen och Franken, där hon öfverallt hörde återljudet af folkens, af hela Europas beundran och kärlek för hennes älskade hjälte. Så nalkades hon Frankfurt. Konungen hade ridit emot henne ända till Hanau. Maria Eleonora kastade sig till hans bröst och omslöt med sina armar den älskade. Nu, ropade hon, nu är ändtligen den store Gustaf Adolf fången. De återvände till Frankfurt, där flera dagar tillbragtes med nöjen och högtidligheter, och konungen fäste kring sin sköna gemåls lockar ett blixtrande diadem af omätligt värde.

Under vistandet i dessa trakter inträffade en händelse, som kastat någon skugga på Gustaf Adolfs minne. I hans hof var nämligen som kammarherre upptagen Erik Brorsson Rålamb, en lärd och berest yngling, dock af öfvermodigt och stolt sinnelag. Då konungen en gång i sällskap med flera främmande furstar satt vid aftonmåltiden, var af en händelse ingen af hofjunkarne tillstädes. Konungen befallde därför Rålamb att träda till bordet och bestrida hofjunkartjänsten. Sådant var egentligen under värdigheten af en kammarherre. Rålamb kunde därför alldeles icke förmå sig att efterkomma konungens befallning; å andra sidan kunde han ej hitta på några skenbara ursäkter utan vände sig hastigt om och lämnade rummet. Konungen blef utomordentligt uppbragt öfver denna djärfva, i främmande furstars närvaro visade olydnad och befallde, att Rålamb skulle fängslas. Denne blef därom i förväg underrättad och rymde. Konungens harm ökades än mera. Han misstänkte, kanske icke utan skäl, att Rålamb blifvit uppfostrad i själfsvåldiga tänkesätt, och befallde därför, att fadern, som var president i Åbo hofrätt, skulle afsättas, häktas och mista alla sina förläningar, till dess att hans son inställt sig för att undergå lagligt straff. Fåfängt fällde rådet förböner för fadern, såsom en gammal förtjänt ämbetsman, oskyldig i sonens brott och för detsamma redan tungt straffad med en hjärtängslan, som lagt honom på sjukbädden. Konungen var obeveklig, och gamle Rålamb måste verkligen undergå ofvannämnda straff, emedan han sin son till vördnad och hörsamhet mot öfverheten icke bättre upptuktat hade. Ändtligen, nära tre fjärdedels år därefter, på drottningens förbön, lofvade Gustaf Adolf att mildra faderns straff, men konungens snart påföljande död hindrade den slutliga förlikningen. Genom Oxenstiernas bemedling blefvo sedan båda Rålambarne upptagna till nåder igen. Sonen dog ett par år därefter såsom svenskt sändebud i Paris.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 4 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt