Strax efter föreningen med svenskarne hade Johan Georg affärdat ett bud med befallning att försvara Leipzig, tills de förenade härarna hunne till undsättning. Budbäraren föll i Tillys händer, hvilken därigenom fick underrättelse om härarnas både förening och antågande, hvilken senare omständighet af utsända spejare från alla håll bekräftades. Tilly stod på norra sidan om Leipzig uti ett ganska väl förskansadt läger mellan byarna Eutritz och Mökern. Fråga uppstod, antingen han därsammastädes borde afbida den angripande fienden eller gå honom på öppna fältet till mötes. För att öfverlägga härom sammankallades de förnämsta höfdingarne fram emot morgonen den 7 september uti ett af de få hus, som händelsevis stodo kvar efter Leipzigs afbrända förstäder. En utmärkt klokhet och försiktighet var egentligen den starka sidan af Tillys krigarförmåga och den, hvarpå han själf satte största värde. En fältherre, sade han, bör icke gå längre ut i vattnet, än han ser bottnen. Han yrkade äfven nu, att man borde gå försvarsvis till väga och hålla sig inom det befästa lägret; man innehade där en fördelaktig ställning, skyddad på båda sidor af floderna Elster och Parde, i ryggen af Leipzig och med ymnig tillförsel från det rika, bakom liggande Meissen. Dessutom kunde man på detta sätt bekvämligen invänta de anryckande förstärkningarna, Altringer från Thüringen och Tieffenbach från Schlesien, efter hvilkas ankomst man vore fienden fullkomligt öfverlägsen. — Å andra sidan vore det för de förenade svenska och sachsiska härarna nästan en omöjlighet att angripa lägret; de måste därför icke utan våda draga sig tillbaka och skulle snart lida brist uti de mera utsugna Elbe-och Havel-länderna. Uti denna Tillys mening instämde fälttygmästaren Schönburg och största delen af rådet, i synnerhet de gamla vallonöfverstarne. Pappenheim däremot påstod, att man skulle rycka fram ur förskansningarna och söka öppen fältslaktning. Utgången borde ej betviflas, då man kände de kejserligas mod och vunna ära. Länge nog hade krigets afgörande blifvit uppskjutet; länge nog hade konungen inom sina förskansade läger gäckat de kejserligas tapperhet. Nu ändtligen vågade han visa sig och erbjuda ett öppet fältslag. Man kunde aldrig för Gud, kejsaren eller kurfursten af Bäjern ursäkta, därest man af försiktighet, att icke säga feghet, lät gå sig ur händerna ett så härligt tillfälle att med ett enda slag tillintetgöra den gemensamme fienden. Denna mening understöddes af Fürstenberg och af många, särdeles bland de yngre medlemmarne af rådet. Öfverläggningarna blefvo lifliga; Pappenheim försvarade med vanlig ifver sin yttrade mening och understöddes däruti högljudt af sina anhängare, hvilka, ehuru färre till antalet, öfverröstade de andra. Tilly visste, att hans med åren tilltagande försiktighet ofta af både här och höfdingar ansågs som ålderdomsfeghet och att den som sådan framställdes af hans afundsmän både uti Wien och München. Harmen öfver detta misskännande, lusten att vederlägga detsamma och slutligen förtroendet på bepröfvad lycka och här lockade honom att slutligen gifva vika för Pappenheims häftighet. Det blef beslutet att rycka ut emot fienden. Fältropet skulle blifva Jesus Maria, tecknet ett hvitt band om hatten, allt likasom vid Magdeburg. Morgonen började gry, då öfverläggningarna slutade. Vid utgången ur det lilla huset fingo höfdingarne se uti yttre rummet en mängd dödskallar, likkistor och dylikt måladt på väggarna. Det var händelsevis en dödgräfvares hus, som blifvit begagnadt för krigsrådets öfverläggningar. En mörk aning genomflög mångas sinnen. Innan solen gick ned, vore måhända också deras lycka död och begrafven.
Redan tidigt på morgonen uppbröt hären, anförd af den sjuttioårige Tilly på sin lilla gråskymmel. Tåget ställdes mot den väntade fienden.
Landet norr om Leipzig utgöres af en enda slätt, öfversådd med skördar och byar och blott här och där afbruten af några höjder, dock äfven dessa så låga, att de öfverallt blifvit odlade. Mellan byarna Breitenfeld och Seehausen sträcker sig rakt från väster till öster en dylik ås, sakta sluttande mot norden, hvarest byarna Podelwitz och Schelkau äro belägna vid stränderna af den lilla träskiga Loberbäcken. Hit anlände Tilly något efter klockan åtta förmiddagen och valde sin plats långs efter nämnda ås. Krigshären uppställdes uti en enda linie nedanför höjden, artilleriet bakom på dess spets, så att kulorna skulle gå öfver österrikarnes hufvud för att träffa de antågande svenskarne. Ställningen var så vald att österrikarne erhöllo både solen och den starkt blåsande sydvästvinden på ryggen, svenskarne däremot midt i ansiktet. Själfva hären, både fotfolk och rytteri, var efter gamla bruket uppställd uti stora tertier. Fotfolket, bestående af sjutton sådana hopar, utgjorde bröstet, rytteriet flyglarna, med sju regementen på vänstra, tio på högra. Denna sistnämnda fördes af Fürstenberg, på hvars sida märktes regementena Colloredo, Schönburg, Erwitte, Bernstein och de oöfvervinneliga Kronbergarne; framför flygeln stodo flera hopar kroater under Isolani. Bröstet fördes af Tilly själf och under honom af Schaumburg. Här stod kärnan af gamla vallonska fotfolket, regementena Holstein, Chiesa, Gallas, Fürstenberg, Diedrichstein, Balderon, Tilly, Blanchart, Geisa med flera. Vänstra flygeln hade Pappenheim behållit för egen räkning, i hopp att dymedelst komma i handgemäng med Gustaf Adolf, hvilken vanligtvis ställde sig på högra sidan. Pappenheim hade under sitt befäl det gamla vallonska rytteriet, hvaribland märkas regementena Piccolomini, Strozzi, Merode, Baumgarten med flera. Hela hären bestod i allmänhet af pröfvade, genom långvariga fälttåg härdade kämpar, storväxta, starka, vana vid den noggrannaste ordning uti fältrörelserna. I deras uppsyn läste man icke blott mod utan det öfvermod, som beständig framgång alstrar; därjämte det vilda och fräcka sinnelag, som utbildat sig under deras råa sysselsättning. Trotsiga intogo de sina bestämda platser och kastade stolta blickar utåt fälten kring Schelkau och Hohen Ossig, där svenska och sachsiska fanorna började framskymta. Redan klockan nio förmiddagen hade Tilly utdelat alla nödiga befallningar angående krigshärens ordnande och höll sedan till densamma följande tal: Ändtligen, mina barn, har den dagen kommit, som vi högligen önskat, enträget sökt, hjärtligen åstundat. Vår fiende, hvilken förut beständigt krupit undan uti sina smygvrår och räfhålor, har ändtligen vågat sig fram på fältet. Han har icke numera framför sig några djupt gående strömmar, såsom då han gömde sig bakom Peene och Trebel, medan vi med djärft mod angrepo och eröfrade Neu-Brandenburg. Han ligger icke och lurar bakom starka förskansningar, såsom vid Schwedt och Werben. Han kan icke stjäla sig på oss såsom vid Angern. På öppna fältet möter han oss med bröst mot bröst, svärd mot svärd. Det är detta, som jag så länge sökt. Det är därför, som jag angripit den tyske kättarfursten, Johan Georg, på det jag skulle locka den nordiske kättarkonungen, Gustaf Adolf, ut på fältet. Det har lyckats. Jag har dessutom skaffat mig fördelarna af vind och ställning. Jag har gjort hvad mig tillkommer och lämnar nu det öfriga med glad tillförsikt åt edert mod, eder bepröfvade tapperhet. Och hvem skulle tvifla om utgången, som erinrar sig de mångfaldiga segrar, I tillkämpat eder öfver fienderna till vårt fädernesland, vår kejsare, vår heliga tro. Edra svärd hafva kufvat upproriska böhmare, österrikare, ungrare, pfalzare. Markgref ven af Baden, grefven af Mansfeld, hertigen af Braunschweig hafva blifvit fördrifna; likaså tvenne konungar, böhmaren och dansken, och på samma sätt skall det gå med den tredje, svensken; och sedan, mina barn, skall våra fäders heliga lära blomstra upp öfver våra fäders hela land och I själfva af vår belönande kejsare sättas till herrar uti de hedniska kättarnes städer. — Sen dessa granna, prålande sachsare, ungt, nyvärfvadt folk, föga dugligt till denna blodiga lek! Vid edert första anfall skola de flyga undan som agnar. Sen på andra sidan de nakna, uthungrade, uttröttade svenskarne, med hästar, sämre än edra sämsta trossdragare! Riden rakt på dem, och ryttare och häst skola vanmäktiga störta ned under hofvarna af edra frustande springare! — Om jag i ringaste mån misströstat om eder tapperhet, så hade jag inom mitt väl förskansade läger kunnat invänta våra kamrater under Altringer och Tieffenbach. Men det hade varit orättvist att misströsta om edert mod; det hade varit orättvist att låta kejsarens segerrika soldater försvara sig likasom svenskarne med skansspadar i stället för svärd; det hade slutligen varit orättvist att låta andra trupper dela det byte, som eder med rätta odeladt tillfalla bör. Därför framåt, mina barn! Ännu aldrig hafva kättarne kunnat mot de trogna katolikerna tillkämpa sig segern i en öppen fältslaktning. Det skall icke heller lyckas dem denna gången. Jesus Maria vare vår hjälp, vårt fältrop, vårt vissa förebud till seger! Härpå red Tilly ännu en gång uppmuntrande igenom leden, hvarefter hvar och en på sin plats afvaktade den anryckande fienden.
Tidigt om morgonen samma dag uppbröto svenska och sachsiska härarna och framtågade mot Breitenfeld, där de redan på långt håll sågo fienden uppställd på höjderna. På ett afstånd af ungefär två kanonskott därifrån flöt Loberbäcken, liten men för sina träskiga stränder svår att komma öfver. Sachsarne riktade sitt tåg mot en liten bro vid Schelkau, svenskarne vid Podelwitz. När kejserliga höfdingarne sågo dessa rörelser, yrkade några af de ifrigare, att man borde passa på och angripa svenskarne, innan de efter öfvergången hunnit komma i ordning. Men Tilly ville alldeles icke lämna sin fördelaktiga ställning. För att dock oroa svenskarne lät han antända Podelwitz. Men Gustaf Adolf verkställde detta oaktadt öfvergången. Först kommo trenne skotska regementen, hvilka stannade strax bredvid för att skydda de efterföljande. Därpå framtågade de öfriga i en beundransvärd ordning och intogo hvart och ett sin bestämda plats, ehuru trångt rummet var mellan bäcken och de österrikiska kanonernas skotthåll. Tilly, omgifven af sina generaler, betraktade från höjden denna svenskarnes rörelse. Det säges, att han vid åsynen af deras förträffliga ordning bleknade och glömde svara på de kringstående generalernas frågor. Genom hans själ flög en mörk aning, ofta förebudet till den kommande olyckan.
Så snart de förenade härarna hunnit öfver bäcken, ordnades de på sätt, som förut var mellan Gustaf Adolf och Arnheim öfverenskommet. De ställdes särskildt, sachsarne emot Fürstenberg, svenskarne emot Tilly och Pappenheim. De förra, helt och hållet utgörande en här för sig själfva, hade fotfolket i midten och rytteriet på sidorna,, alltsammans på två linier och fördeladt uti tertier. Svenskarne däremot ordnades enligt Gustaf Adolfs nya uppfinningar, fotfolket i brigader, rytteriet i mindre skvadroner med mellanstående musketerare, alltsammans på två linier. På den första och midt emot Pappenheim förde Gustaf Adolf själf högra flygeln, bestående af fem regementen rytteri, ytterst Stålhandske med finnarne, därpå Åke Totts regemente, sedan Västgötarne under Erik Soop, Småländingarne under Fredrik Stenbock och närmast midten Östgötarne, alla med mellanstående musketerare af Östgöta fotknektar eller Johan Banérs regemente. Bakom stodo rhengrefvens ryttare i reserv. Sedan följde midten, bestående af Svenska, Gula, Blå och Röda brigaderna, alla tillsammans under Teuffels befäl. Framför stod en mängd dels smärre, dels större fältstycken under Torstensson; bakom däremot som reserv Uslar med Lifregementet till häst och en hop skotska knektar. Vänstra flygeln fördes af Gustaf Horn. Där märktes rytteriregementena Horn, Callenbach och Baudis. Detta allt var första linien. Uti den andra förde Johan Banér på högra flygeln livländingarne samt Damitz' och Sperreuters ryttare. Midten under Hepburn bestod af de tre brigaderna Thurn, Hepburn och Witzthum med något rytteri till reserv. Vänstra flygeln under Hall utgjordes af Halls och Courvilles ryttare.
Det var konungen själf, som sålunda uppställt hären, och det icke blott på papperet utan ock på fältet. Han red omkring, ordnande det hela, tilltalande och uppmuntrande de enskilda. Skjuten icke, gossar, sade han åt soldaterna, förrän I sen hvitögat på fienden; och ryttarne rådde han att icke hamra svärden slöa mot de stålklädda österrikarne utan stöta ned hästen, så skulle den ovige ryttaren sedan lätt blifva besegrad.
Emellertid hade också sachsarne på sin sida kommit öfver Loberbäcken och utbredde sig öfver fältet. Snart voro härarna ordnade, och en betydelsefull tystnad uppstod. Då red konungen till midten af slagordningen, stannade där, aftog med ena handen sin hatt och sänkte med den andra värjan mot jorden, och ovillkorligt följdes denna rörelse af alla de kringstående. Och konungen höjde sin starka stämma, att den hördes nästan öfver hela hären, och bad sålunda: Allgode Gud, som bär seger och nederlag i din hand! Vänd ditt huldrika ansikte till oss, dina tjänare! Från fjärran länder och lugna boningar hafva vi kommit hit för att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium. Gif oss seger för ditt heliga namns skull! Amen! — En hög känsla af mod och förtröstan spridde sig vid dessa ord genom hvarje bröst. Enhvar var beredd att för den heliga saken segra eller dö, och med dessa känslor var ej segern tvifvelaktig.
Emellertid skickade konungen efter gammalt bruk en trumpetare att utmana sin motståndare och dess här till den blifvande striden. Tilly svarade: Jag för min del har aldrig undvikit denna strid, och konungen vet ganska väl, hvar jag är att finna.
