Hvarje dag ankommo alltmer och mer oroande underrättelser från Magdeburg. Helt och hållet öfvergifven af kurfursten i Sachsen och de andra protestanterna, var denna stad tvungen att endast lita på sina egna krafter, naturligtvis högst obetydliga mot Tillys och Pappenheims talrika och öfvade skaror. Den fruktade hvarje stund att öfverväldigas och sände bud på bud till konungen med underrättelse om det bedröfliga tillståndet och anhållan om hjälp. Gustaf Adolf var högst orolig och upprörd, och i det gladaste sällskap, under det muntraste samtal behöfdes ej mer än ordet Magdeburg för att öfverdraga hans panna och blickar med moln. Jag anar, sade han, ett olyckligt slut för det arma Magdeburg.
Från Berlin funnos tvenne olika vägar till denna stad.
Den ena, öfver Alt-Brandenburg rakt mot Magdeburg, var i sig själf ganska svår och vådlig att färdas, hvarförutom kringliggande trakter blifvit alldeles förhärjade, så att omätliga förråd måste medföras, så framt icke både människor och hästar skulle svälta ihjäl. Slutligen återstod ändå att vid framkomsten i fiendens åsyn gå öfver Elbe. Den andra ledde genom Treuenbrietzen till Wittenberg och sedan Elbe utför till Magdeburg, med goda vägar, broar och rika förråd, hvarför den också blef Gustaf Adolfs val.
Men denna väg ledde också genom sachsiska landet och det starkt befästa Wittenberg. Redan fjorton dagar förut hade därför Gustaf Adolf skrifvit till kurfursten Johan Georg och begärt förbund eller åtminstone Wittenberg på samma villkor, som Spandau blifvit lämnadt. Men af förut omnämnda skäl gaf kurfursten ett vägrande svar: Han kunde ej glömma sin förbindelse till kejsaren och det romerska riket. — Eders furstliga höghet, svarade Gustaf Adolf, bör väl ej heller glömma sin förbindelse till den sanna evangeliska läran och till sina af Gud anförtrodda undersåtar, deras samvetsfrid och eviga salighet. Flera bud afsändes, men alla återkommo med ungefär samma, slutligen med inga svar. Den sluge Ferdinand hade nämligen förklarat sig böjd för fredlig förlikning, med önskan att Johan Georg såsom den förnämste bland protestanterna ville åtaga sig medlarekallet. Det var just att taga denne på ömma sidan, och smickrad af kejsarens förtroende, ville han ej mer låna örat åt Gustaf Adolfs förslag. Emellertid lät det allt värre och värre från Magdeburg. Gustaf Adolf öppnade nya underhandlingar och ämnade försöka, om han icke vid ett personligt möte kunde beveka sachsiske likaså väl som brandenburgske kurfursten. Han föreslog i sådan afsikt ett sammanträde, tilläggande, i händelse af vägran, ett och annat hotande ord. Johan Georg svarade sträft: Jag är hindrad att komma, ty jag mönstrar just nu den krigshär, hvarmed jag ämnar skaffa lugn åt mitt land och aktning åt min neutralitet. Fyra dagar hade dessa sista underhandlingar varat. Den femte kom underrättelsen om Magdeburgs fall.
