52. Gustaf Adolfs och Tillys första möte

Då Wallenstein på riksdagen i Regensburg hade blifvit afsatt från fältherrevärdigheten, råkade alla partierna i mycken förlägenhet angående valet af efterträdare. I början talades mycket om kurfursten af Bäjern, och flera bland katolikerna understödde detta förslag; dock icke kejsaren, hvilken för Maximilians ärelystnad och skicklighet hyste en farhåga, som hvarken släkt eller vänskap kunde nedtysta, Efter långa öfverläggningar kom man slutligen öfverens, att Tilly, hvilken hittills anfört katolska ligans trupper, tillika skulle blifva fältherre öfver den kejserliga krigshären. Tilly var egentligen i Maximilians tjänst och honom ifrigt tillgiven. Det var en slug fint af denne furste att för egen person, med låtsad försakelse, afsäga sig fältherreplatsen men låta valet därvid falla på en man, som det oaktadt lämnade en betydlig makt i hans egna händer.

Tilly mottog det viktiga uppdraget med allvarlig betänksamhet. Kriget är ett tärningsspel, sade han. Efter mycken lycka följer ofta lika mycken olycka. Han erkände Gustaf Adolfs stora egenskaper och deltog aldrig i det öfvermodiga förakt, som wienska hofvet plägade yttra mot denne furste.

Sedan Tilly ordnat lämningarna af Wallensteins här beslöt han att kufva staden Magdeburg. Han ansåg detta som det närmaste och viktigaste föremålet för sin verksamhet, i hopp nämligen att Gustaf Adolf skulle hejdas af Conti och Schaumburg. Men sedan den förre tagit afsked och den senare blifvit fördrifven från Greiffenhagen och Gartz, sedan deras krigshär nära blifvit upplöst och svenskarne hotande framträngt mot Landsberg och Frankfurt, förnam han, att saken fordrade kraftigare åtgärder. Lämnande Pappenheim kvar utanför Magdeburg, tågade han nedåt brandenburgska länderna, kastade in förstärkningar i Frankfurt och begaf sig med hela den öfriga hären upp mot Vorpommern.

Vid underrättelsen om den fruktansvärde fiendens annalkande drog Gustaf Adolf sina trupper tillsammans. Horn kallades från landsbergssidan och fick sin plats anvisad i midten vid staden Friedland, konungen själf stod på vänstra flygeln vid Pasewalk, Banér på den högra uti Demmin. Kniephausen fick tillsägelse att skyndsamt draga sig tillbaka från Neu-Brandenburg, dit han hade blifvit förlagd.

Det bref, som innehöll denna sistnämnda befallning, råkade uti Tillys händer. Han beslöt i följd af underrättelsen att afskära Kniephausen och skickade för sådant ändamål Cratz med 12,000 man att omringa Neu-Brandenburg. Själf tågade han efter med den öfriga styrkan, varande ganska uppretad genom den just då erhållna underrättelsen om förlusten af Demmin. I slottet Felsberg mötte han oväntadt och ihärdigt motstånd af femtio där förlagda svenska dragoner. De blefvo vid stormningen utan nåd och barmhärtighet nedhuggna, hvarefter Tilly hotande framryckte till Neu-Brandenburg, där Kniephausen redan var instängd.

Gustaf Adolf insåg nogsamt omöjligheten för denne sistnämnde general att ensam försvara sin ställning. Fråga blef, huruvida man borde hasta till hans undsättning eller ej. Svenskarnes krafter voro af vintertåget medtagna, Tillys manskap däremot friskt och uthviladt, så att striden lätt kunde få en olycklig utgång, i och med detsamma hela kriget. Konungen beslöt därför att undvika en afgörande drabbning. Svenska hären skiftades i två delar. Den högra under Gustaf Horn vände sig mot Stralsund och besatte med yttersta försiktighet alla pass öfver Peene- och Trebelfloderna. Pen vänstra under konungen själf tågade mot Oder, hvarest den mellan Schwedt och Vierath förlades i ett med största noggrannhet befäst läger. Från denna plats kunde han obehindradt gå öfver till båda sidorna af floden och erhålla fri tillförsel från Stettin och kringliggande nejder.

Kniephausen blef på sådant sätt öfverlämnad åt sig själf. Han hade sitt eget och ett halft skotskt regemente, utgörande tillsammans vid pass 2,000 man, men inga kanoner. Gustaf Adolf hade genom ny skrifvelse tillsagt honom att medelst hederlig dagtingan rädda sig och besättningen, men äfven detta bref blef af Tillys folk uppfångadt. Kniephausen, sålunda okunnig om konungens afsikter, beslöt göra motstånd i det längsta och afslog alla Tillys uppfordringar. Denne, som fruktade, att Gustaf Adolf skulle ila till undsättning antingen af denna ort eller af Magdeburg, påskyndade belägringen och lät sitt folk flera gånger löpa till storms; men ehuru de voro 22,000 man, blefvo de dock tre gånger tillbakadrifna af Kniephausens 2,000. Emellertid dundrade Tillys tjugusex kanoner dag och natt mot fästningen; Kniephausen kunde blott svara med musköter. Efter långvarigt skjutande ramlade en del af murarna, och de kejserliga lagade sig till stormning. Kniephausen begärde tjugufyra timmars betänketid; det vägrades, och förrän Tilly hann gifva befallning därom, ilade de kejserliga till storms med unge Montecucculi i spetsen. Han främst och sedan de andra bestego murarna och inträngde i staden. Blodbadet var förfärligt. Pardon blef alldeles icke gifven, icke ens för borgarne; ty, sade man, det kätterska packet hade gynnat svenskarne. Dessa senare blefvo mangrant nedhuggna. Kniephausen sårades, kastades till jorden men undkom till rådhuset, där han med ungefär sextio personer blef tagen till fånga.

Gustaf Adolf blef högst förtörnad vid underrättelsen om det ohejdade mördandet. Den gamle korpralen, sade han, därmed menande Tilly, börjar kriga som en kroat. Men jag skall väl en gång betala honom. För närvarande slöt han sig ännu fastare inom förskansningarna och lämnade öppna fältet åt Tilly. De få, som återkommo från Neu-Brandenburgs tappra försvar, blefvo furstligt belönade.

Efter denna seger tågade Tilly längre åt norr men fann landet allestädes förhärjadt och därjämte otillgängligt genom de af vårfloden uppsvällda strömmarna och träsken. Att drifva Horn ur hans fördelaktiga ställning syntes också nära ogörligt. Tilly drog sig därför tillbaka nedåt Ruppin och sände därifrån Colloredo att undersöka konungens läger. Denne återkom och försäkrade, att det var oangripligt, hvarpå kejserliga hären återtågade till Magdeburg, därunder lifligt förföljd af ströfvande svenskar; och på sådant sätt slutade Gustaf Adolfs och Tillys första möte. (Ridderst. (75 a). Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Königsberg i Neu-Mark den 29 februari 1631. Utförlig berättelse om hela denna krigsrörelse.)

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 3 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt