Då Wallenstein på riksdagen i Regensburg hade blifvit afsatt från fältherrevärdigheten,
råkade alla partierna i mycken förlägenhet angående valet af efterträdare.
I början talades mycket om kurfursten af Bäjern, och flera bland
katolikerna understödde detta förslag; dock icke kejsaren, hvilken för
Maximilians ärelystnad och skicklighet hyste en farhåga, som hvarken
släkt eller vänskap kunde nedtysta, Efter långa öfverläggningar kom
man slutligen öfverens, att Tilly, hvilken hittills anfört katolska
ligans trupper, tillika skulle blifva fältherre öfver den kejserliga
krigshären. Tilly var egentligen i Maximilians tjänst och honom ifrigt
tillgiven. Det var en slug fint af denne furste att för egen person,
med låtsad försakelse, afsäga sig fältherreplatsen men låta valet därvid
falla på en man, som det oaktadt lämnade en betydlig makt i hans
egna händer.
Tilly mottog det viktiga uppdraget med allvarlig betänksamhet. Kriget
är ett tärningsspel, sade han. Efter mycken lycka följer ofta
lika mycken olycka. Han erkände Gustaf Adolfs stora egenskaper och
deltog aldrig i det öfvermodiga förakt, som wienska hofvet plägade yttra
mot denne furste.
Sedan Tilly ordnat lämningarna af Wallensteins här beslöt han att kufva
staden Magdeburg. Han ansåg detta som det närmaste och viktigaste föremålet
för sin verksamhet, i hopp nämligen att Gustaf Adolf skulle hejdas af
Conti och Schaumburg. Men sedan den förre tagit afsked och den senare
blifvit fördrifven från Greiffenhagen och Gartz, sedan deras krigshär
nära blifvit upplöst och svenskarne hotande framträngt mot Landsberg
och Frankfurt, förnam han, att saken fordrade kraftigare åtgärder. Lämnande
Pappenheim kvar utanför Magdeburg, tågade han nedåt brandenburgska länderna,
kastade in förstärkningar i Frankfurt och begaf sig med hela den öfriga
hären upp mot Vorpommern.
Vid underrättelsen om den fruktansvärde fiendens annalkande drog Gustaf
Adolf sina trupper tillsammans. Horn kallades från landsbergssidan och
fick sin plats anvisad i midten vid staden Friedland, konungen själf
stod på vänstra flygeln vid Pasewalk, Banér på den högra uti
Demmin. Kniephausen fick tillsägelse att skyndsamt draga sig tillbaka
från Neu-Brandenburg, dit han hade blifvit förlagd.
Det bref, som innehöll denna sistnämnda befallning, råkade uti Tillys
händer. Han beslöt i följd af underrättelsen att afskära Kniephausen
och skickade för sådant ändamål Cratz med 12,000 man att omringa Neu-Brandenburg.
Själf tågade han efter med den öfriga styrkan, varande ganska uppretad
genom den just då erhållna underrättelsen om förlusten af Demmin. I
slottet Felsberg mötte han oväntadt och ihärdigt motstånd af femtio
där förlagda svenska dragoner. De blefvo vid stormningen utan nåd och
barmhärtighet nedhuggna, hvarefter Tilly hotande framryckte till Neu-Brandenburg,
där Kniephausen redan var instängd.
Gustaf Adolf insåg nogsamt omöjligheten för denne sistnämnde general
att ensam försvara sin ställning. Fråga blef, huruvida man borde hasta
till hans undsättning eller ej. Svenskarnes krafter voro af vintertåget
medtagna, Tillys manskap däremot friskt och uthviladt, så att striden
lätt kunde få en olycklig utgång, i och med detsamma hela kriget. Konungen
beslöt därför att undvika en afgörande drabbning. Svenska hären skiftades
i två delar. Den högra under Gustaf Horn vände sig mot Stralsund och
besatte med yttersta försiktighet alla pass öfver Peene- och Trebelfloderna.
Pen vänstra under konungen själf tågade mot Oder, hvarest den mellan
Schwedt och Vierath förlades i ett med största noggrannhet befäst läger.
Från denna plats kunde han obehindradt gå öfver till båda sidorna af
floden och erhålla fri tillförsel från Stettin och kringliggande nejder.
Kniephausen blef på sådant sätt öfverlämnad åt sig själf. Han hade
sitt eget och ett halft skotskt regemente, utgörande tillsammans vid
pass 2,000 man, men inga kanoner. Gustaf Adolf hade genom ny skrifvelse
tillsagt honom att medelst hederlig dagtingan rädda sig och besättningen,
men äfven detta bref blef af Tillys folk uppfångadt. Kniephausen, sålunda
okunnig om konungens afsikter, beslöt göra motstånd i det längsta och
afslog alla Tillys uppfordringar. Denne, som fruktade, att Gustaf Adolf
skulle ila till undsättning antingen af denna ort eller af Magdeburg,
påskyndade belägringen och lät sitt folk flera gånger löpa till storms;
men ehuru de voro 22,000 man, blefvo de dock tre gånger tillbakadrifna
af Kniephausens 2,000. Emellertid dundrade Tillys tjugusex kanoner dag
och natt mot fästningen; Kniephausen kunde blott svara med musköter.
Efter långvarigt skjutande ramlade en del af murarna, och de kejserliga
lagade sig till stormning. Kniephausen begärde tjugufyra timmars betänketid;
det vägrades, och förrän Tilly hann gifva befallning därom, ilade de
kejserliga till storms med unge Montecucculi i spetsen. Han främst och
sedan de andra bestego murarna och inträngde i staden. Blodbadet var
förfärligt. Pardon blef alldeles icke gifven, icke ens för borgarne;
ty, sade man, det kätterska packet hade gynnat svenskarne.
Dessa senare blefvo mangrant nedhuggna. Kniephausen sårades, kastades
till jorden men undkom till rådhuset, där han med ungefär sextio personer
blef tagen till fånga.
Gustaf Adolf blef högst förtörnad vid underrättelsen om det ohejdade
mördandet. Den gamle korpralen, sade han, därmed menande Tilly,
börjar kriga som en kroat. Men jag skall väl en gång betala honom.
För närvarande slöt han sig ännu fastare inom förskansningarna och lämnade
öppna fältet åt Tilly. De få, som återkommo från Neu-Brandenburgs tappra
försvar, blefvo furstligt belönade.
Efter denna seger tågade Tilly längre åt norr men fann landet allestädes
förhärjadt och därjämte otillgängligt genom de af vårfloden uppsvällda
strömmarna och träsken. Att drifva Horn ur hans fördelaktiga ställning
syntes också nära ogörligt. Tilly drog sig därför tillbaka nedåt Ruppin
och sände därifrån Colloredo att undersöka konungens läger. Denne återkom
och försäkrade, att det var oangripligt, hvarpå kejserliga hären återtågade
till Magdeburg, därunder lifligt förföljd af ströfvande svenskar; och
på sådant sätt slutade Gustaf Adolfs och Tillys första möte. (Ridderst.
(75 a). Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Königsberg i Neu-Mark den
29 februari 1631. Utförlig berättelse om hela denna krigsrörelse.)
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll