Redan under sista fälttågen i Preussen börjades mellan Sverige och
Frankrike underhandlingar om ett gemensamt förbund mot Österrikes växande
makt, men ömsesidig stolthet och misstroende hade tid efter annan uppskjutit
verkställigheten. Richelieu ville nämligen så mycket som möjligt göra
Gustaf Adolfs företag beroende af Frankrike, denne senare åter motsatsen.
Till dessa verkliga oenighetsfrön kommo åtskilliga inbillade, förorsakade
förnämligast af franska hofvets öfverrnod. Dess sändebud, Charnacé,
kallade i sina skrifvelser Gustaf Adolf för Hans Kungl. värde,
nekande honom den då redan allmänt brukliga titeln af Hans Kungl.
Majestät. — Det var, sade han, skillnad på konungslig
purpur; den ficks ej alltid för samma pris. Härmed åsyftade han,
att Gustat Adolf, såsom vald konung och därtill af ny ätt, icke kunde
hafva samma anseende och majestät som det öfriga Europas ärftliga och
från urgammalt konungablod härstammande regenter. Vid
ett annat tillfälle men af samma orsak påstod han, att Ludvig den trettondes
namn borde beständigt sättas framför Gustaf Adolfs och icke växelvis,
som eljest brukades. På alla dessa invändningar svarade Gustaf Adolf,
att mellan konungar finnas inga andra företrädesrättigheter än den
personliga förtjänsten. En annan gång hade Charnacé i förslaget
låtit inflyta orden Frankrikes beskydd. — Gustaf Adolf lät svara,
att han ej kände någon annan beskyddare än Gud och sitt svärd.
Han vägrade att underkasta sig och Sverige dessa förnedrande villkor,
af bröt underhandlingen och började helt och hållet på egen hand det
vidtutseende tyska kriget. Han iakttog nämligen icke ogärna tillfället
att visa själfständighet för att, i händelse företaget lyckades, sedermera
kunna högre stegra sina fordringar. Gustaf Adolfs oafbrutna framsteg
hade numera gifvit både anseende och bundsförvanter; landtgrefven af
Hessen, hertigarne af Pommern och Lüneburg, ärkebiskopen af Bremen
och administratorn af Magdeburg ingingo alla efter hvarandra mer eller
mindre nära föreningar med svenskarne. Detta oaktadt var Gustaf Adolf
angelägen om ett förbund äfven med Frankrike, och det förnämligast för
att därifrån erhålla det, han själf mest saknade, nämligen penningar.
Förbundet afslöts ändtligen i Bärwalde den 16 januari 1631. Underhandlare
voro på svenska sidan Gustaf Horn samt Johan och Karl Banr, på franska
Charnacé. Richelieu bekvämade sig att godkänna alla Gustaf Adolfs fordringar
angående titeln och utfäste sig att årligen betala 400,000 riksdaler,
Gustaf Adolf däremot att underhålla 30,000 man till fot och 6,000 till
häst. Gemensamma föremålet var att hejda kejsarens makt och upprätthålla
tyska furstarnes själfständighet, hvarjämte Richelieu uttryckligen fordrade,
att fri religionsöfning skulle lämnas åt katolska staterna och neutralitet
åt hertigen af Bäjern.
Det öfvermod, franska hofvet vid detta tillfälle visat efterlämnade
i Gustaf Adolfs sinne ett alltjämt fortfarande agg, som oaktadt det
inbördes förbundet ofta nog yttrade sig och hvaraf vi framdeles skola
anföra åtskilliga exempel.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll