50. Förbund med Frankrike

Redan under sista fälttågen i Preussen börjades mellan Sverige och Frankrike underhandlingar om ett gemensamt förbund mot Österrikes växande makt, men ömsesidig stolthet och misstroende hade tid efter annan uppskjutit verkställigheten. Richelieu ville nämligen så mycket som möjligt göra Gustaf Adolfs företag beroende af Frankrike, denne senare åter motsatsen. Till dessa verkliga oenighetsfrön kommo åtskilliga inbillade, förorsakade förnämligast af franska hofvets öfverrnod. Dess sändebud, Charnacé, kallade i sina skrifvelser Gustaf Adolf för Hans Kungl. värde, nekande honom den då redan allmänt brukliga titeln af Hans Kungl. Majestät. — Det var, sade han, skillnad på konungslig purpur; den ficks ej alltid för samma pris. Härmed åsyftade han, att Gustat Adolf, såsom vald konung och därtill af ny ätt, icke kunde hafva samma anseende och majestät som det öfriga Europas ärftliga och från urgammalt konungablod härstammande regenter. Gustaf Adolfs ryggharnesk.Vid ett annat tillfälle men af samma orsak påstod han, att Ludvig den trettondes namn borde beständigt sättas framför Gustaf Adolfs och icke växelvis, som eljest brukades. På alla dessa invändningar svarade Gustaf Adolf, att mellan konungar finnas inga andra företrädesrättigheter än den personliga förtjänsten. En annan gång hade Charnacé i förslaget låtit inflyta orden Frankrikes beskydd. — Gustaf Adolf lät svara, att han ej kände någon annan beskyddare än Gud och sitt svärd. Han vägrade att underkasta sig och Sverige dessa förnedrande villkor, af bröt underhandlingen och började helt och hållet på egen hand det vidtutseende tyska kriget. Han iakttog nämligen icke ogärna tillfället att visa själfständighet för att, i händelse företaget lyckades, sedermera kunna högre stegra sina fordringar. Gustaf Adolfs oafbrutna framsteg hade numera gifvit både anseende och bundsförvanter; landtgrefven af Hessen, hertigarne af Pommern och Lüneburg, ärkebiskopen af Bremen och administratorn af Magdeburg ingingo alla efter hvarandra mer eller mindre nära föreningar med svenskarne. Detta oaktadt var Gustaf Adolf angelägen om ett förbund äfven med Frankrike, och det förnämligast för att därifrån erhålla det, han själf mest saknade, nämligen penningar. Förbundet afslöts ändtligen i Bärwalde den 16 januari 1631. Underhandlare voro på svenska sidan Gustaf Horn samt Johan och Karl Banr, på franska Charnacé. Richelieu bekvämade sig att godkänna alla Gustaf Adolfs fordringar angående titeln och utfäste sig att årligen betala 400,000 riksdaler, Gustaf Adolf däremot att underhålla 30,000 man till fot och 6,000 till häst. Gemensamma föremålet var att hejda kejsarens makt och upprätthålla tyska furstarnes själfständighet, hvarjämte Richelieu uttryckligen fordrade, att fri religionsöfning skulle lämnas åt katolska staterna och neutralitet åt hertigen af Bäjern.

Det öfvermod, franska hofvet vid detta tillfälle visat efterlämnade i Gustaf Adolfs sinne ett alltjämt fortfarande agg, som oaktadt det inbördes förbundet ofta nog yttrade sig och hvaraf vi framdeles skola anföra åtskilliga exempel.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 3 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt