44. Försåt mot Gustaf Adolf

Gustaf Adolfs personliga egenskaper väckte redan tidigt de skarpsyntare katolikernas farhågor, och man beslöt att med list undanrödja den fruktade fienden. I sådan afsikt och enligt öfverenskommelse med Conti gick en öfverstelöjtnant vid namn Quinti del Ponte öfver från de kejserliga till svenskarne, där han utan misstroende blef emottagen och anställd vid Didrik Falkenbergs regemente. Här fann han före sig en ryttmästare, Johan Baptista, äfven italienare och nyligen öfvergången till svenskarne. Likhet i lynne och öden alstrade snart förtrolighet och slutligen en gemensam öfverenskommelse att vid något lägligt tillfälle lönmörda konungen eller ännu hellre att lämna honom fången i Contis händer. Man berättade efteråt, att Baptista till och med flera gånger varit i begrepp att utföra den förstnämnda illgärningen men hvarje gång känt sig tillbakahållen genom en oförklarlig rörelse af fasa eller, enligt andra uppgifter, af fruktan att af konungens följeslagare blifva ertappad.

Det var i början af augusti, som konungen tillkännagaf sitt beslut att, som förut omtaladt är, vända sina vapen mot Vorpommern och bemäktiga sig fästningarna i detta landskap, bland andra också Demmin. I denna stad hade del Ponte sina sammanroffade skatter förvarade. Af fruktan att dessa skulle förloras på samma sätt, som de blifvit förvärfvade, beslöt han att påskynda sitt förrädiska förehafvande och afvaktade endast lägligt tillfälle därtill. En dag ämnade Gustaf Adolf rida ut för att närmare undersöka det kejserliga lägret och gaf befallning åt sjuttio finska ryttare att följa med som betäckning. Detta hörde del Ponte och smög strax undan för att i enlighet därmed vidtaga sina mått och steg; men litet före afresan befallde konungen, att tre fanor ryttare och ett kompani fotfolk ytterligare skulle på något afstånd följa tåget. Till Gustaf Adolfs lycka blef del Ponte okunnig om denna sista åtgärd, ty han hade strax i sporrstreck ilat förut till Gartz, där han af Conti utbad sig 1,500 neapolitanska kyrassierer, hvilka han gömde vid båda sidorna af en hålväg, som Gustaf Adolf med sin lilla trupp skulle rida igenom. De erhöllo befallning att, om möjligt vore, taga konungen lefvande, för hvilken orsaks skull de icke borde aflossa några skott; också för att icke väcka andra svenska ströftruppers uppmärksamhet. Gustaf Adolf med sina finnar kom helt obekymrad nedridande uti dälden, då på en gång bakhållet bröt fram från alla sidor. Svenskarne slöto sig rundt om konungen och gjorde ett förtvifladt motstånd. Flera gånger drefvo de tillbaka den mer än tjugu gånger starkare fienden, hafvande också den särskilda fördelen att nyttja både skjut- och hugg-gevär, då italienarne endast använde de senare. Del Ponte och hans folk blefvo otåliga. Svenskarnes skjutande kunde redan ha väckt andra truppers uppmärksamhet, och striden började blifva mera långvarig och blodig, än man väntat. Dröjsmålet och förlusten af mången tapper kamrat retade neapolitanerna, så att äfven de började nyttja sina eldgevär. Kulorna spridde snart död och förödelse uti den lilla svenska hopen. Konungens häst blef skjuten, men under det häftiga handgemänget kunde ingen af ryttarne komma åt att lämna honom någon i stället. Den ene efter den andre föll i den glesnande ringen; slutligen blef konungen själf, ehuru efter tappert motstånd, tagen. Den fientlige ryttaren visste dock icke värdet af sin fångst utan skulle just öfverlämna den åt del Ponte, då det efterföljande svenska rytteriet, varnadt af skjutningen, i sporrstreck anlände till stället. Striden förnyades. Neapolitanerna, som redan lidit betydlig förlust och dessutom voro bragta i oordning, måste snart lämna både rof och fält och därtill fyra hundra döda och två hundra fångna. Gustaf Adolf hade under det förnyade handgemänget funnit tillfälle att åter göra sig fri och förena sig med sina landsmän. Med sorgsen blick betraktade han de fallna finnarne. Huru mången bragd, sade han, skulle icke dessa hjältar hafva utfört, därest icke min oförsiktighet hade ledt dem till en för tidig död! Han återvände till lägret, därstädes mottagen af de sinas jublande glädjerop.

Del Ponte hade med de flyende neapolitanerna återvändt till Gartz och syntes ej mer i svenska lägret. Hans förut hafda förtroliga umgänge med Baptista föranledde åtskilliga misstankar. Händelsevis blef på samma tid gripen en spejare, som höll på att afteckna svenska lägret och som visste och bekände del Pontes förbindelse med Baptista. Denne blef fängslad, hans papper undersökta och misstankarna till fullo bekräftade, hvarpå ryttmästaren på ögonblicket måste vandra till galgen. (Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. N:r 2087. Berättelse om Quintis förräderi. Riksark. Acta historica. 1611—1632. L. Grubbe till Axel Oxenstierna. Stettin den 2 augusti 1630.)

Någon tid härefter fick man veta, att bajerska jesuiterna utskickat en svärmande munk, hvilken hade förbundit sig att på ett eller annat sätt bringa Gustaf Adolf om lifvet. Han var förklädd till evangelisk präst och skulle vid något tillfälle öfverlämna konungen ett bref, beströdt med så fint giftpulver, att konungen vid läsandet skulle genom inandningen däraf vara ohjälpligen förlorad. Dessutom medförde han en dolk att för samma ändamål användas, om så tillfälle gåfves. Genom säkra spejare blef Axel Oxenstierna om saken i tid underrättad, konungen varnad och hela förslaget gjordt om intet. (Ridderst: (73 b.) Tvenne bref på latin, daterade Regensburg den 10 och 20 augusti 1630 från Kristoffer Sternkopf, med beskrifning om den utsände mördaren.)

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 2 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt