Gustaf Adolfs personliga egenskaper väckte redan tidigt de skarpsyntare
katolikernas farhågor, och man beslöt att med list undanrödja den fruktade
fienden. I sådan afsikt och enligt öfverenskommelse med Conti gick
en öfverstelöjtnant vid namn Quinti del Ponte öfver från de kejserliga
till svenskarne, där han utan misstroende blef emottagen och anställd
vid Didrik Falkenbergs regemente. Här fann han före sig en ryttmästare,
Johan Baptista, äfven italienare och nyligen öfvergången till svenskarne.
Likhet i lynne och öden alstrade snart förtrolighet och slutligen en
gemensam öfverenskommelse att vid något lägligt tillfälle lönmörda konungen
eller ännu hellre att lämna honom fången i Contis händer. Man berättade
efteråt, att Baptista till och med flera gånger varit i begrepp att
utföra den förstnämnda illgärningen men hvarje gång känt sig tillbakahållen
genom en oförklarlig rörelse af fasa eller, enligt andra uppgifter,
af fruktan att af konungens följeslagare blifva ertappad.
Det var i början af augusti, som konungen tillkännagaf sitt beslut
att, som förut omtaladt är, vända sina vapen mot Vorpommern och bemäktiga
sig fästningarna i detta landskap, bland andra också Demmin. I denna
stad hade del Ponte sina sammanroffade skatter förvarade. Af fruktan
att dessa skulle förloras på samma sätt, som de blifvit förvärfvade,
beslöt han att påskynda sitt förrädiska förehafvande och afvaktade endast
lägligt tillfälle därtill. En dag ämnade Gustaf Adolf rida ut för att
närmare undersöka det kejserliga lägret och gaf befallning åt sjuttio
finska ryttare att följa med som betäckning. Detta hörde del Ponte och
smög strax undan för att i enlighet därmed vidtaga sina mått och steg;
men litet före afresan befallde konungen, att tre fanor ryttare och
ett kompani fotfolk ytterligare skulle på något afstånd följa tåget.
Till Gustaf Adolfs lycka blef del Ponte okunnig om denna sista åtgärd,
ty han hade strax i sporrstreck ilat förut till Gartz, där han af Conti
utbad sig 1,500 neapolitanska kyrassierer, hvilka han gömde vid båda
sidorna af en hålväg, som Gustaf Adolf med sin lilla trupp skulle rida
igenom. De erhöllo befallning att, om möjligt vore, taga konungen lefvande,
för hvilken orsaks skull de icke borde aflossa några skott; också för
att icke väcka andra svenska ströftruppers uppmärksamhet. Gustaf Adolf
med sina finnar kom helt obekymrad nedridande uti dälden, då på en gång
bakhållet bröt fram från alla sidor. Svenskarne slöto sig rundt om konungen
och gjorde ett förtvifladt motstånd. Flera gånger drefvo de tillbaka
den mer än tjugu gånger starkare fienden, hafvande också den särskilda
fördelen att nyttja både skjut- och hugg-gevär, då italienarne endast
använde de senare. Del Ponte och hans folk blefvo otåliga. Svenskarnes
skjutande kunde redan ha väckt andra truppers uppmärksamhet, och striden
började blifva mera långvarig och blodig, än man väntat. Dröjsmålet
och förlusten af mången tapper kamrat retade neapolitanerna, så att
äfven de började nyttja sina eldgevär. Kulorna spridde snart död och
förödelse uti den lilla svenska hopen. Konungens häst blef skjuten,
men under det häftiga handgemänget kunde ingen af ryttarne komma åt
att lämna honom någon i stället. Den ene efter den andre föll i den
glesnande ringen; slutligen blef konungen själf, ehuru efter tappert
motstånd, tagen. Den fientlige ryttaren visste dock icke värdet af sin
fångst utan skulle just öfverlämna den åt del Ponte, då det efterföljande
svenska rytteriet, varnadt af skjutningen, i sporrstreck anlände till
stället. Striden förnyades. Neapolitanerna, som redan lidit betydlig
förlust och dessutom voro bragta i oordning, måste snart lämna både
rof och fält och därtill fyra hundra döda och två hundra fångna. Gustaf
Adolf hade under det förnyade handgemänget funnit tillfälle att åter
göra sig fri och förena sig med sina landsmän. Med sorgsen blick betraktade
han de fallna finnarne. Huru mången bragd, sade han, skulle
icke dessa hjältar hafva utfört, därest icke min oförsiktighet hade
ledt dem till en för tidig död! Han återvände till lägret, därstädes
mottagen af de sinas jublande glädjerop.
Del Ponte hade med de flyende neapolitanerna återvändt till Gartz och
syntes ej mer i svenska lägret. Hans förut hafda förtroliga umgänge
med Baptista föranledde åtskilliga misstankar. Händelsevis blef på samma
tid gripen en spejare, som höll på att afteckna svenska lägret och som
visste och bekände del Pontes förbindelse med Baptista. Denne blef fängslad,
hans papper undersökta och misstankarna till fullo bekräftade, hvarpå
ryttmästaren på ögonblicket måste vandra till galgen. (Palmsk.
Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. N:r 2087. Berättelse
om Quintis förräderi. Riksark. Acta historica. 1611—1632. L.
Grubbe till Axel Oxenstierna. Stettin den 2 augusti 1630.)
Någon tid härefter fick man veta, att bajerska jesuiterna utskickat
en svärmande munk, hvilken hade förbundit sig att på ett eller
annat sätt bringa Gustaf Adolf om lifvet. Han var förklädd till evangelisk
präst och skulle vid något tillfälle öfverlämna konungen ett bref, beströdt
med så fint giftpulver, att konungen vid läsandet skulle genom inandningen
däraf vara ohjälpligen förlorad. Dessutom medförde han en dolk att för
samma ändamål användas, om så tillfälle gåfves. Genom säkra spejare
blef Axel Oxenstierna om saken i tid underrättad, konungen varnad och
hela förslaget gjordt om intet. (Ridderst: (73
b.) Tvenne bref på latin, daterade Regensburg den 10 och 20 augusti
1630 från Kristoffer Sternkopf, med beskrifning om den utsände mördaren.)
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll