Från lägret spridde sig pesten nedåt Polen och ända fram till själfva Warschau, anställande öfverallt rysliga förhärjningar. Polackernas ovilja mot det i så många afseenden fördärfliga kriget växte och yttrade sig alltmera högljudt, likaså de envisa ropen efter fred. Deras önskningar understöddes af franska sändebudet Charnacé. Denne sökte göra tydligt för Sigismund, huru svårt det skulle blifva till och med för själfva Österrikes församlade krafter, än mera för Polen, att afsätta en ung, segrande och af sina undersåtar så älskad furste som Gustaf Adolf. Det vore därför klokare att söka försäkra sin ätt åtminstone om tronföljden i Polen och för sådant ändamål genom fredens välgärning återvinna folkets svalnade kärlek. Konung Sigismund borde också mindre lyssna till kejsaren, hvilken endast åsyftade att på Polens bekostnad sysselsätta Gustaf Adolf, till dess hela Tyskland vore lagdt under oket. Sedan kom ordningen till Sverige eller kanske till Polen själft, ty eröfringslystnad ensam vore kejsarens driffjäder, ömheten för katolska läran endast en slöja, bakom hvilken den förra doldes. Dessa skäl verkade på Sigismund. Alla de förra fredsmäklarne hade varit protestanter och som sådana misstänkta för väld. Charnacé var däremot katolik och förstod i grund konsten att vinna förtroende.
För Gustaf Adolf åter framställde han kejsarens och Wallensteins stötande öfvermod, dessutom österrikiska träldomsoket, redan lagdt öfver Tyskland och snart hotande hela Europa; slutligen den odödliga ära, som väntade den blifvande befriaren från detta både andliga och världsliga slafveri. För att få ledighet till ett sådant företag borde man så fort som möjligt afsluta det jämförelsevis obetydliga polska kriget och därvid icke så noga afväga hvarje småsak. Dessa sistnämnda uppmaningar understöddes till en del af Axel Oxenstierna. Konungen var envis på erhållande af några preussiska städer. Med vännens och fosterlandsvännens hela uppriktighet varnade Axel Oxenstierna för detta fel och erinrade, huru Johan den tredje för att försvara den tomma titeln af Vodski-Petin ådrog både sig och fäderneslandet krigets förlängda olyckor. Hans föreställningar verkade. Under bemedling af Charnacé och af holländska, engelska och brandenburgska sändebuden börjades underhandlingar i Stuhmsdorf, en by strax bredvid Stuhm, på svenska sidan ledda af Axel Oxenstierna, Herman Wrangel och Johan Banér. Polackernas nöd, Gustaf Adolfs längtan efter slut och Charnacés drift påskyndade underhandlingen. Inom fem veckor var man öfverens om villkoren. Ett stillestånd på sex år afslöts. Sigismund behöll väl namnet af arfkonung till Sverige men nödgades erkänna Gustaf Adolf som verklig konung och gifva honom alla därtill hörande titlar. Af eröfringarna fick Sverige behålla hela Livland med Riga samt de för sina tullar så indräktiga hamnarna Memel, Pillau, Braunsberg och Elbing.
