Vid sista afresan från Preussen hade Gustaf Adolf efter vanligheten lämnat högsta styrelsen öfver landet och hären åt Axel Oxenstierna. På polska sidan hade äfven Koniecpolsky aflägsnat sig och under tiden förordnat Stanislaus Potocki till fältherre. Denne började belägra Strassburg och det med hopp om snar framgång, emedan besättningen led brist på hvarjehanda förnödenheter och den ene befälhafvaren, unge Thurn, hade dött i fältsjukan och den andre, Teuffel, var uppkallad till Elbing. Deras efterträdare, major Wildenstein, försvarade sig dock med eftertryck men sände till Oxenstierna bud på bud om undsättning. Denne senare lät därför samla svenska trupper till ett antal af nära 8,000 man. Till anförare utnämndes fältmarskalken Herman Wrangel. Under honom fördes befälet vid rytteriet af rhengrefven, general Baudis, Zakarias Pauli och Streuff, vid fotfolket af Teuffel, Ehrenreuter, Axel Lillie, Lilliehök, Ramsay, Arvid Wittenberg med flera. Uppbrottet skedde den 25 januari, och vägen togs åt Dollstadt, Salfelt, Osterrode och därifrån på södra sidan om Dribentzfloden för att lättare finna uppehåll i det mindre utplundrade Michelavien. Detta svenskarnes tåg skedde så hastigt och oförmodadt, att fienden till dess hejdande omöjligt kunde hinna samla hela sin styrka. Ända från Osterrode hade han genom smärre anfall sökt oroa svenskarne men därvid nästan beständigt själf varit den förlorande. Sedan Potocki ändtligen hunnit draga till sig ett betydligt antal trupper, fattade han stånd vid den lilla köpingen Gorzno, två mil från Strassburg. Här var ett ganska svårt pass att för svenskarne tränga igenom. De skildes nämligen från Gorzno och Strassburg af Printzälfven, hvilken från Polen faller ut i Dribentz något ofvanför Strassburg. Ehuru en af de mindre strömmarna, är den både strid och djup, tillfryser sällan samt omgifves på båda sidorna af vidlyftiga träsk. Vid Gorzno grenar den sig kring en liten ö, öfver hvilken tvenne broar lämna den enda där i trakten befintliga öfvergången. På andra sidan var stranden hög och dels bebyggd, dels skogbeväxt, så att polackerna, på dubbelt sätt skyddade, hade det bästa tillfälle att hindra svenskarnes framträngande. .De hade äfven upprifvit den första bron och med soldater besatt den andra, jämte husen och skogsdungen. Den första februari om eftermiddagen kommo svenskarne till platsen. Wrangel ansåg öfvergången vådlig och sände folk åt båda sidorna för att uppsöka något tjänligare ställe men förgäfves i anseende till träsken och den ännu ej fullkomligt tillfrusna floden. Emellertid visade sig vid detta tillfälle, liksom förut under hela tåget, en utomordentlig stridslust i svenska hären. Emedan äfven Oxenstierna uttryckligen hade befallt att, om för Strassburgs undsättning så fordrades, inlåta sig i drabbning, beslöt Wrangel att våga försöket. Axel Lillie med Österbottningarne återbyggde under natten den rifna bron, och tidigt om morgonen den 2 februari började svenskarne angreppet. Teuffel gick i bröstet, Axel Lillie och Ramsay på ena och Ehrenreuter på andra armen. Elden började från svenska fältstyckena och handgevären samt besvarades af polackerna från skogen och byn; men då svenskarne trängde närmare, öfvergåfvo polackerna den fördelaktiga ställningen och drogo sig längre bort till hufvudhären, så att svenskarne med artilleri och tross kunde obehindrade komma öfver floden och bemäktiga sig passet. På andra sidan om skogen var en stor slätt, där Potocki ställt krigshären i slagordning. Man hade uppmanat honom att angripa svenskarne just vid floden, då de öfverkomna trupperna lätt kunde nedhuggas, innan de andra hunne till hjälp. Potocki svarade, att en sådan skärmytsling skulle medföra föga nytta eller ära. Han ville därför låta fiendens hela styrka komma öfver och sedan angripa och med ett slag förstöra densamma, innan den hunnit ställa sig i ordning. Men Wrangel hade förutsett allt och i förväg utdelat noggranna befallningar. Svenskarne voro dessutom ganska öfvade och hastiga i sina rörelser, så att innan Potocki visste ordet af, såg han midt framför sig hela svenska hären uppställd, och det i bättre ordning än han själf. Vänstra flygeln fördes af Ehrenreuter, midten af rhengrefven, högra flygeln af Teuffel. Reserven var i antågande under Baudis, Lilliehök och Pauli. Alla svenskarne, så befäl som gemenskap, brunno af ifver, och snart började skjutandet, först med kanoner och sedan med handgevär, dock endast på afstånd. Wrangel, som såg, att fienden ämnade inlåta sig i en ordentlig drabbning, ville afvakta reservens ankomst. Men genom Teuffels häftighet började träffningen, förrän fältherren hade ämnat. Strax vid slagfältet låg nämligen en by, hvars innehafvande Teuffel ansåg viktigt för stridens utgång. Han sände därför några musketerare för att intaga densamma, men polackerna, som sågo och förstodo rörelsen, ditskickade på samma gång ett kompani husarer för att hindra den. Dessa mottogos med en skarp salfva af musketerarne men erhöllo understöd, så att Teuffel med sitt fotfolk började komma först i trängsel, sedan i oordning, då polska husarerna flerstädes bröto sig igenom leden. Streuff och Hans Wrangel, som med sina ryttare stodo närmast, skyndade till hjälp. Nu började på denna flygel ett ganska lifligt fäktande. Polackernas tyska ryttare flydde inom kort, men husarerna försvarade sig kraftigt, och genom det häftiga handgemänget blefvo snart vänner och fiender utan ordning blandade om hvarandra. Hela den öfriga hären åskådade med stum väntan denna strid. Husarerna voro polackernas kärntrupper, och Teuffel med Gula regementet började redan bland svenskarne vinna samma anseende. Ändtligen såg man ur den orediga svärmen husarerna börja rida ut och taga till flykten; de kunde ej motstå svenska rytteriets och fotfolkets förenade anfall. Denna åsyn injagade skräck hos den öfriga polska hären, och dess rytteri gjorde en svängning åt sidan för att draga sig tillbaka. Rhengrefven hade under tiden endast med yttersta möda och på Wrangels befallning kunnat tygla sin otålighet; men då han nu såg fienden börja återtåget, fruktade han, att denne skulle oklappad slippa undan, och sprängde därför fram med sina ryttare utan att afvakta befallning därom. Vid denna syn kastade sig hela polska rytteriet på flykten och förföljdes i hack och häl. Polska fotfolket, sålunda öfvergifvet, måste dels fly, dels sträcka gevär. Ryttarjakten gick emellertid hela fältet utöfver. Flera gånger sökte polackerna fatta stånd men fördrefvos strax af de i god ordning förföljande svenskarne, och så fortgick det nära två mil, tills ändtligen en skog slutade slätten och striden. Mer än 1,500 lågo döda på fältet, och fem hundra fångar, fyra kanoner samt alla trossvagnarna blefvo segrarnes rof. Vägen till Strassburg stod öppen, och Wrangel tog sitt högkvarter i Gorzno, där Potocki natten förut hade legat. Dagen därpå blef Strassburg undsatt med folk och förnödenheter, hvarpå Wrangel utan dröjsmål tågade rakt på Thorn för att under fiendens första förvirring öfverraska denna viktiga ort. Det hade nära lyckats, ty i staden fanns endast obetydligt krigsfolk, och förstäderna och utanverken blefvo strax intagna. Men vid första ryktet om slaget vid Gorzno hade polske öfversten, Denhoff, som förutsåg detta anfall, skyndat till Thorn och ankommit två timmar före svenskarne samt ställt sig i spetsen för försvaret. Wrangel fann snart, att ingenting stod till att uträtta, emedan på det hastiga tåget inga belägringsförråd hunnit medföras. Dessutom voro hans hästar uttröttade, och de med byte lastade ryttarne längtade hem och började till och med att olofligt smyga sig från hären. Han brände därför förstäderna, härjade landet och tågade sedan till vinterkvarteren igen. Den 13 februari var han åter i Elbing. Tåget hade varat icke fulla tre veckor.

För att hindra de andra polackerna att komma Potocki till hjälp hade Oxenstierna låtit Johan Banér och Erik Soop under tiden rumla om med de i Pommerellen varande trupperna.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll