Någon tid efter denna olycka tilldrog sig en händelse, hvari Åke Tott inlade synnerlig ära.
Gustaf Adolf hade nämligen skickat honom och Alexander Leslie med 200 ryttare och 500 knektar att utforska polackernas rörelser på Klein-Werder. Vid Grebin befann han sig helt hastigt lockad i ett bakhåll och på alla sidor omgifven af en öfverlägsen fiende; det var själfve Koniecpolskys förtrupper. Men Åke Tott var aldrig den man, som fruktade hugg och slag. Han ropade till sina ryttare, att de skulle gå på som ärliga svenskar, hvarefter han själf med svärdet i handen sprängde mot fienden, troget följd af de sina. Striden blef kort men blodig. Polackerna kunde ej motstå det utomordentligt häftiga anfallet. Svenskarne bröto sig igenom och redo bort med fyra eröfrade fanor. Ett hundra femtio polacker lågo efter dem kvar på valplatsen.
Gustaf Adolf fägnade sig högligen öfver denna sina truppers tapperhet och lycka. Hela hären uppställdes och midt framför densamma Tott och hans bussar. I korta men kraftiga ord omtalade konungen deras tapperhet och tilldömde soldaterna åtskilliga belöningar. Tott dubbade han inför hela hären till riddare och fäste vid hans sida med egen hand den gyllene värjan.
