Konung Sigismund kunde på intet sätt förmås att nedlägga sina anspråk på Sveriges krona och erkänna den därvarande nya konungaätten. Han fortfor alltjämt att kalla sig själf Sveriges konung och Gustaf Adolf däremot hertig till Södermanland, Nerike och Vermland, hvilka landskap varit faderns furstendöme. Därjämte sökte han väcka uppror medelst insmygande af öppna kungörelser, hemliga bref och förklädda uppviglare (eller polska spyflugor, som Gustaf Adolf kallade dem). Men detta var också det enda, som han mäktade åstadkomma. Strax efter Karl den niondes död, då Sverige och dess unge konung på alla sidor omgåfvos af hotande krig, hade Sigismund det bästa tillfälle att åtminstone återtaga Livland och Estland. Det blef obegagnadt, dels genom hans egen tröghet, dels genom polska ständernas ovillighet och motsägelselystnad. — De i Livland varande svenska och polska trupperna, båda delarna till ringa antal och i dåligt skick, lågo midt emot hvarandra i fullkomlig overksamhet. Man ingick det ena stilleståndet efter det andra, och så förflöt hela tiden från 1611 ända till 1617, under hvilka år det ändtligen lyckades Gustaf Adolf att afsluta danska och ryska krigen för att sedan med odelade krafter vända sig mot Polen.
Sverige och dess invånare önskade dock fred äfven på denna sidan för att hämta sig efter det nära sextioåriga kriget. Äfven den unge konungen insåg behofvet däraf. Han föreslog billiga fredsvillkor, men Sigismunds fordringar voro däremot orimligt öfverdrifna, till exempel att Gustaf Adolf skulle lämna svenska tronen åt Sigismund och själf nöja sig med faderns hertigdöme och så vidare. Dessa anspråk af en furste, som icke ens kunde försvara egna gränser, väckte i Sverige både konungens och folkets harm. På Örebro riksdag 1617 framlade Gustaf Adolf dessa bevis på sina egna fredliga tänkesätt och på Sigismunds obillighet; därjämte bref från denne konung till hertig Johan med försök att stifta inre orolighet och så vidare. Ständerna, uppbragta öfver Sigismunds handlings sätt, förklarade, att huru mycket de än både önskade och behöfde fred, skulle de likväl icke undandraga sig de utlagor som kräfdes för att tukta den öfvermodige och inbilske konungen i Påland. Så utbrast polska fejden å nyo och varade i tolf år. Dess förnämsta skådeplats var under de första åtta åren Livland, under de återstående polska Preussen, särdeles trakterna kring nedre Weichsel.
Under åren 1617 och 1618 förekommo endast några smärre skärmytslingar, hvarefter stillestånd afslöts till 1621. Vid denna tid hade Gustaf Adolf själf hunnit att sluta underhandlingarna om sin förmälning, riket att hämta någon styrka. År 1621 öppnade han därför kriget med förnyade krafter. Under åren 1621—1625 fördes det i Livland och Kurland. Gustaf Adolf eröfrade dessa landskap, jämte den betydliga handelsstaden Riga, samt gjorde infall i Samogitien och besegrade polackerna i flera träffningar. Fredsunderhandlingar kommo åter å bane. Litaverna, som fruktade Gustaf Adolfs infall, voro böjda för förlikning, men de egentliga polackerna läto af Sigismund förmå sig till motsatsen, och fredsunderhandlingarna aflupo fruktlöst.
Nu beslöt Gustaf Adolf att genom eftertryckligare åtgärder tvinga Polens både konung och folk till fredligare tankar. Han öfverflyttade kriget till Preussen, så att polackerna själfva måtte på nära håll riktigt få känna dess olägenheter. Tillika ämnade han bemäktiga sig alla hamnarna och således afskära fiendens handel och själf erhålla de betydliga tullinkomsterna. Jakob de la Gardie och Gustaf Horn skulle under tiden mot litaverna försvara Livland, hvilket uppdrag de äfven manligen fullgjorde.
Den 15 juni 1626 landsteg Gustaf Adolf vid Pillau ocb eröfrade ännu samma år Königsberg, Braunsberg, Elbing, Stum, Marienburg och Mewe med flera. Under vintern återvände han till Sverige men kom tillbaka i maj 1627 och tumlade om med polackerna än vid Danzig, än vid Dirschau, och hade ofelbart vunnit ganska betydliga fördelar, därest han icke tvenne gånger och på en längre tid blifvit af erhållna sår hindrad från att personligen gifva fart åt företaget.
Vintern därpå var han i Sverige men återkom 1628 i maj. Detta år sträckte han sina eröfringar ända till polska gränsen, och hans lätta trupper svärmade inemot Warschau, utspridande oro och förskräckelse öfverallt. Konungen hade måhända med själfva hufvudhären kunnat åstadkomma än mera, men han följde i sina krig alltid den grundsatsen att så litet som möjligt aflägsna sig från kusten och möjligheten att hemifrån erhålla hjälp. Påföljande vintern tillbragte Gustaf Adolf åter i fäderneslandet, under hvilken tid Herman Wrangel vann den betydliga segern vid Gorzno. Dessa fortsatta motgångar gjorde polska ständerna mer och mer böjda för freden. Men Sigismund ville ännu icke uppgifva sina anspråk, helst han väntade ett af kejsaren länge lofvadt understöd. År 1629 anlände också 10,000 man hjälptrupper från Tyskland. Men Gustaf Adolf hade själf med friskt manskap kommit öfver från Sverige. Blodiga strider höllos vid Stum och Marienburg, utan att någondera kunde tillskrifva sig en afgjord seger. Emellertid utbröt pesten i båda lägren men värst hos polackerna, likaledes tvedräkt mellan dessa sistnämnda och de tyska hjälptrupperna, hvarförutan båda visade föga håg att mot de tappra svenskarne ytterligare förspilla lif och blod för Sigismunds tomma anspråk, så att denne konung ändtligen 1629 i september blef tvungen att ingå det sexåriga stilleståndet i Stumsdorf, hvilket sedan förlängdes och varade tjugufem år.
Svenska truppernas öfverlägsenhet öfver polackerna blef i detta krig med hvarje år alltmer och mer synbar, och det var endast med möda, som dessa senare kunde bibehålla sig i Preussen. Invånarne i detta landskap började äfven fatta en synnerlig tillgifvenhet för Gustaf Adolfs person, så att han ofta i städerna mottogs med det utropet: Där kommer vår konung! Därest icke de olyckliga tillfälligheterna af Gustaf Adolfs sår samt den regniga sommaren 1628 hade inträffat, så är det mycken anledning att tro, det hela Preussen likasom förut Livland hade blifvit eröfradt. Likväl bör ihågkommas, att Danzigs särdeles tappra och ihärdiga själfförsvar till landets räddande också betydligen bidrog.
Det var just under dessa krig, som Gustaf Adolf i afseende på den inre styrelsen utförde de flesta af de förbättringar, hvilka så fördelaktigt utmärka hans regering. Han seglade nämligen hvarje höst tillbaka från Preussen till Sverige. Vintrarna användes dels till resor kring fäderneslandet, dels till öfverläggningar med rådet eller ständerna samt rustningar för tillkommande fälttåg. Dessa senare företogos icke ogärna. Hans beständiga framgångar lifvade hoppet och själfkänslan hos hela folket. Hvarje hans hemkomst var en segerfest, som firades i glädje och triumf, då de eröfrade fanorna under tacksägelser och sånger uppfästes i tempelhvalfven. Hvarje hans afresa var en högtid för de unga svenska hjältarne, hvilka längtade efter bragder och ära.
Axel Oxenstierna var här som allestädes Gustaf Adolfs allt i allom. I krigsrörelserna, vid fredsunderhandlingarna, vid riksdagarna, öfverallt, där något viktigt förehades, måste Axel Oxenstierna vara personligen tillstädes eller åtminstone afgifva sina råd. Under vintrarna, då Gustaf Adolf uppehöll sig i Sverige, måste Oxenstierna stanna i Preussen, hvarest han ensam skulle sörja för så väl landet som krigshären, och de blefvo båda försörjda.
Vi vilja i särskilda kapitel berätta de märkvärdigaste händelser, som föreföllo under polska kriget.
