Vi meddela innehållet af det bref 37,
med hvilket riksrådet grefve Ulrik Scheffer till konungen insände sin
afskedsansökning:
»Herre, nu låter du din tjenare fara i frid! — Så sade
Simeon; så säger jag till e. m:t i anledning af den ansökning, som jag
har äran att bifoga. Jag skulle vara den otacksammaste af menniskor,
om jag kunde ett ögonblick förlora minnet af den godhet, i synnerhet
af det förtroende, hvarmed e. m:t har mig hedrat. Det är mig dyrbarare
än alla verldens skatter. Men det är ej min tacksamhet, som jag bör
rådfråga; det är e. m:ts och dess angelägenheters bästa, som för mig
gör till en lag det enda steg, som återstår mig att taga. Jag har sett
den ålder komma, som försvagar kropp och själ. Bräckligheter hafva åtföljt
den. Min bana nalkas sitt slut, och jag ser det komma utan fruktan.
Men jag kan ej uthärda den tanke att se e. m:ts tjenst löpa fara i min
hand. Några ögonblicks ro för mig sjelf vore ej heller för mycket. En
epok är genomgången, som skall blifva märkvärdig i e. m:ts häfder. Friden
är gjord eller i det närmaste gjord. Men man vet ej, om den storm, som
reser sig från öster, kan stillas. Bryter den ut, så skall den blifva
så mycket förskräckligare, som den småningom skall utbreda sig öfver
Europa. E. m:t skall kanhända behöfva hela vidden af sitt snille att
afhålla den från gränserna af e. m:ts länder. E. m:t skall ock behöfva
ett högst uppmärksamt öga, en högst skicklig hand att befordra sina
afsigter. Utvälj, jag ber e. m:t derom, en sådan person och tillåt mig
återgå till mitt intet. Jag skall bedja Gud för e. m:t och för hela
dess hus och ej ega någon lifligare önskan, än att alla e. m:ts företag
må krönas med framgång och ära.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll