Att hafva gjort slut på det förra oefterrättlighetstillståndet
i fråga om andliga befordringar, att hafva öppnat konungens ögon öfver
vådan deraf, att slutligen, med hans fulla bifall, hafva lagt grunden
till de ännu gällande befordringslagar inom det andliga ståndet, det
är en förtjenst, som historien skall förvara åt Karl Gustaf Nordin
— då en föga bekant gymnasiilärare, men som genom skarpsinnighet, lärdom
och utmärkt klokhet förvärfvade Gustaf III:s förtroende och i allmänhet
älskade mer att verka än att derför bära namnet. — Till tendens, ehuru
ej till karakter, skulle han kunna jämföras med biskop Terserus i sjuttonde
seklet — då den adliga aristokratien, gynnad från tronen, hotade svenska
kyrkans och presteståndets rättigheter och framkallade en presterlig
opposition, som tvingade drottning Kristina att träda emellan med presteståndets
af henne utfärdade privilegier. — Men både omständigheter och karakterer
voro nu för tiden mindre skarpa, ehuru förhållandet på det hela hade
likhet. Terserus hade kunnat vara, och var till en viss grad, en andlig
demagog; men ingenting var längre aflägset från Nordins hela lynne och
tänkesätt. Han hade en naturlig timiditet, ehuru mera en kroppslig än
andlig, afskydde ingenting högre än folkrörelser, var fullkomligt oförmögen
att imponera och verka på mängden, men blef öfver allt i tysthet betydande
genom blick, förstånd, rådighet och stilla, obemärkt arbete. Hans skarpsinnighet
hade gjort honom till en stor tviflare. Genom upptäckt af flera föregifna
urkunders falskhet i svenska historien hade han blifvit högst misstänksam
i fråga om alla minnesmärken från ålderdomen. Det var t. ex. hans, liksom
Jesuiten Hardouins, tanke, att en stor del af hvad vi kalla den klassiska
literaturen var hopsmidd af vida senare anonyma författare; och den
stille mannen hade ej betänkande vid att förskräcka de af Gustaf III
stiftade akademierna, hvilkas tidiga ledamot han blef, med uttalandet
af sådana djerfva paradoxer. Han uttalade dem likväl blott i hvad han
ansåg för oskyldiga ämnen. Lik många djupt skeptiska naturer, ville
han, att det positiva i kyrka och stat skulle vara upphöjdt
öfver all fråga. I sin politik — och han var väsentligen en politisk
natur — var han helt och hållet en man af sitt stånd. Att svenska
kyrkan, med inbegrepp af läroverket (ty han såg bägge i den oskiljaktigaste
förening), skulle bibehållas och stärkas i den ställning, de i Sverige
antagit med och efter reformationen (och han tyckte till och med denna
ha varit nog närgången, och var ingen vän af Gustaf I), det var hans
hufvudtanke, hvilken han, så vidt möjligt var, i allt ville göra gällande.
För ändamålets vinnande såg han oförryckt upp till konungen och dess
väl förstådda intresse, hvarom han sökte upplysa honom, men ville så
litet som möjligt ha att göra med folket. Han har i mycket närmare bestämt
kyrkans närvarande förhållande till staten hos oss. På den grund, som
han lade, uppsteg en annan bredvid honom och snart uppöfver honom, med
mera lysande egenskaper, med en yttre djerfhet, som ingalunda var Nordins,
med en vidsträcktare blick, populärare egenskaper och en åtminstone
skenbart större statsmannaförmåga. Det är ej ibland de minsta bevisen
på Gustaf III:s mångsidighet, att hos honom från och med 1786 års riksdag
tvänne personer blefvo betydande, så olika som Wallquist — till
hvilken vi skole återkomma — och Nordin, bägge prester. — Också
tålde de ej hvarandra, och ej ens konungen kunde förlika dem. Nordin
har i sina efterlemnade anteckningar tegat i hvad han tänkte om Wallquist;
denne har i sina ej varit lika återhållsam om Nordin, och den 11 Dec.
1789 skrifver han om honom till konungen sjelf dessa ord: »Det är ingen
menniska på jorden, som jag så fruktar som denne man, och intet beskydd
emot honom är godt nog, utom eders maj:ts eget». 187
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll