Vi minnas, huru år 1783, vid en liknande konjunktur af
fredsbrott emellan Ryssland och Porten, Gustaf III hade ämnat anfalla
Danmark och derför sökt åtminstone skenet af ryskt medgifvande genom
mötet med kejsarinnan i Fredrikshamn. Då återstäldes emot förmodan freden.
Kriget var nu verkligen utbrustet, och konungens krigsplaner återkommo
59,
ehuru i omvänd gestalt. Skulle Ryssland anfallas, borde Danmarks medverkan,
eller åtminstone stillasittande, utverkas. Konungen beslöt att höra
sig före och sjelf besöka Köpenhamn.
Den 2 Oktober lät han skrifva. till svenska ambassadören
friherre Sprengtporten i Köpenhamn 60:
»Den nu på en gång i Europa uppkomna ställning är i flera afseenden
af den besynnerliga beskaffenhet, att om den samma fortfar, måste hela
det hittills följda politiska systemet undergå en fullkomlig förändring.
Invärtes ställningen i Ryssland synes ingalunda af så förträfflig beskaffenhet,
som den blifvit afmålad. Senare underrättelser innebära, att kejsarinnan
sjelf blifvit bedragen af anstalter, som på de orter, der hon under
dess sista resa passerat, varit gjorda att framställa folket såsom lyckligt
och krigsmakten äfven som den borgerliga styrelsen uti den bästa ordning,
hvaraf ock händt, att alla berättelser ifrån Ryssland under kejsarinnans
resa och strax efter dess återkomst varit öfverdrifna. Numera synes
sanningen komma fram, att ställningen inom detta rike är i sjelfva verket
sådan, att en motgång uti det krig, som nu utbrustit, skulle kunna medföra
de betydligaste följder för regeringen inom ett land, der missnöjet
är allmänt, fast det genom stränghet och fruktan legat doldt. — Utan
att förakta denna makt och obetänksamt reta den samma, synes likväl
den farhåga böra upphöra, som hittills liksom bundit händerna på Danmark,
och danska kabinettet återtaga nog sjelfständighet att stadga ett system,
som instämmer med dess verkliga intresse och värdighet, samt med oss
öfverenskomma om sådana förenade mått och steg till bägge rikenas förmån
och ära, som vi å vår sida genom en närmare förtrolighets upprättande
länge sökt bereda; på det ej Ryssland i evärdeliga tider måtte af hela
Europa blifva ansedt såsom den enda makten i Norden, som spelar en rol
och föreskrifver en lag åt de öfriga.»
»Preussen afviker genom dess företagande mot Holland ifrån
de principer, hvarpå dess politik hittills varit fotad, och gör sig
till ett verktyg för Englands afsigter. Då preussiska hofvet derutinnan
lemnas obehindradt af kejsaren, bestyrker sådant de stora anledningar,
man eger, att misstänka detsamma för en complaisance mot wienska hofvet,
som är stridig mot de grunder, på hvilka brandenburgska huset bygt sin
uppkomst, och hvilka Fredrik II ansåg såsom de hufvudsakliga, på hvilka
denna makts anseende inom tyska riket och dess verkliga bestånd i längden
berodde. Preussen har i Holland vunnit sitt närvarande ändamål; men
uträttar derjämte, att denna republik kastar sig i armarna på England
fastare än någonsin till förene och sätter de första handlande nationer
i samfäldt enväldig besittning af hela Europas handel, med all den öfvervigt
i sjöstyrka, som deraf följa måste; hvilken handel andra makter, och
Sverige eller Danmark i en betydlig mån, de senare åren börjat dela.»
»Hvad kejsaren ämnar företaga är ej ännu nog utredt, att
deröfver något omdöme kan fällas; helst man beständigt sett honom ombyta
förslag. Betydlighet inom tyska riket har hittills af politiska föremål
förefallit såsom det, hvilket varaktigast legat honom om hjertat, och
det med skäl. Men ehvad dess företaganden kunna blifva, gör hans aflägsenhet
från Norden, att de för Sverige och Danmark ej kunna blifva af hufvudsakliga
följder.»
»Inhemsk oreda inom Frankrike och illa förvaltade finanser
ha i denna stund försatt dess ministèr i en villrådighet, som
gör denna makten inaktiv till en grad, som ej synes instämma med begreppet
om dess väsentliga styrka; och den kan derigenom sägas vållande till
hvad nu händer i Holland. Emellertid kan man ej föreställa sig, att,
då fråga är om intet mindre än att se sig försatt ifrån att vara den
dominerande makten i Europa till en af andra rangen, dess regering ej
måtte vakna ur sin dvala och på ett verkande sätt deltaga i de allmänna
sakerna för att återvinna sin förra influence; i hvilket fall dess mått
och steg ej kunna blifva stridiga med Sveriges och Danmarks naturliga
intressen.»
»England är den makten, som under en klok och driftig
ministèr alltid måste vara betydande, och som, i samma mån Frankrike
försummar sin rätt, blifver af största betydlighet. Dess handelsintresse
blir alltid en anledning till mindre förtrolighet med Sverige och Danmark,
och denna sjömakts läge ger densamma en lätthet att vara de nordiska
makterna besvärlig. Men villervallan inom Ryssland skulle kunna komma
till den höjd, att England än en gång för sina oundgängliga förnödenheter
funne sig i behof af Sverige och Danmark. Inträffar sådant, blifver
det sedermera deras fel, om de, såsom mästare af Östersjön, ej bibehålla
sig i den ställningen, tills den aflägsna epoken infaller, då Norra
Amerika kan dela afsättningen på bergverks- och skogsprodukter. I allt
fall ha Sverige och Danmark ett gemensamt intresse att hafva ett vakande
öga på Englands allt för stora tillväxt och böra ej för temporära förmåner
sätta deras politiska existens på spel.»
»Sådana äro de betraktelser, som Sverige och Danmark i
närvarande stund ega all anledning att göra, och som vi i nåder velat
eder meddela för att derpå grunda de insinuationer, hvarom I framdeles
torde undfå vår befallning. Emellertid är vår nådiga vilja, att I söken
alla tillfällen att sätta grefve Bernstorff på tal om de emellan Ryssland
och Polen utbrutna krigsoroligheter samt om holländska sakerna för att
inhemta dess omdöme om Rysslands närvarande ställning. — Som grefve
Bernstorff älskar att tala och fälla omdömen, blifver sådant ej svårt
för eder, då I, såsom för egen räkning, i förtroligt samtal med honom
yttren edra tankar öfver de ämnen, hvartill allmänna berättelserna nu
gifva en naturlig anledning.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll