Den 27 Sept. om aftonen anträdde konungen ifrån Drottningholm resan till Italien. Han åtföljdes af riksrådet och öfverståthållaren friherre Karl Sparre, konungens tjenstgörande öfverstekammarjunkare 100 friherrarne Evert Taube och G. M. Armfelt, den från Frankrike nyligen återkomne grefve Axel Fersen, hofstallmästaren friherre Hans Essen, hofmarskalken friherre Bror Cederström, kammarjunkaren Karl Peyron, förste expeditionssekreteraren Franc, kongl. sekreteraren G. Adlerbeth, den berömde bildhuggaren professor Sergel och lifkirurgen assessor Salomon.
Konungens resa skildras till en stor del i hans egna bref till grefve Creutz. Med diplomatisk noggranhet återgifna skulle de genom den villervalla i stafning, som i dem herskar (liksom i allt hvad konungen skrifver), vara föga läsbara. De äro på franska, i största hast på papperet kastade. Stundom äro svenska ord och styckevis hela meningar inblandade. Detta sista är merendels fallet, då konungen vill meddela något i förtroende. Han litade på utlänningens obekantskap med svenska språket, i fall hans bref skulle falla i obehöriga händer. Hvad vi af dessa bref meddela är en trogen öfversättning. De chiffrerade depescher, på hvilka konungen stundom beropar sig, finnas ej ibland hans papper. Ur grefve Creutz' bref till konungen skola vi bifoga de ställen, som synas oss mest upplysande. Creutz har förändrat sig med sin konung. I hvilken annan dag visade sig ej verlden för den gamle statsmannen och hofmannen än fordom för skalden Creutz, svärmande för frihet och upplysning i de franska filosofernas skola!
