Konungen räknade på öfverraskningen af ett hastigt anfall. 70 — De betänkligheter, som inom hans armé kunde uppstå och verkligen uppstodo både emot krigets rättmätighet i allmänhet och enlighet med regeringsformen (som förbjöd anfallskrig utan ständernas hörande), hade blott kunnat öfvervägas af ett fast förtroende till en stor anförare — såsom Sverige fordom ej sällan egde i sina krigiska konungar. Detta förtroende fans ej och kunde ej finnas vid ett första försök på krigets bana af en konung, som, med allt sitt mod, likväl ej var krigare. Deraf oppositionen i officerskorpserna, der många välmenande män indrogos i planer, dem de hvarken kände eller förstodo, och hvilkas innersta mening var — hos några Finnar: finsk sjelfständighet under ryskt beskydd — hos några Svenskar: återställandet af partitidernas regeringssätt eller ett det ungefärligen liknande. Det var under sådana omständigheter, egnade att bringa en mindre stark själ i förtviflan, som konungen sammankallade 1789 års riksdag och der, med de ofrälse ståndens biträde, men på ett våldsamt sätt, eröfrade enväldet, i afseende på både medlen och personerna, som för dessa medel blefvo offer — med halft-motsträfvigt hjerta, men uppoffrande allt för hvad han trodde tronens säkerhet och rikets sjelfständighet fordra. — Det var under dessa dagar, som han åt Schröderheim, i fleres närvaro, med en tår i ögat, sade : »Så många äfventyr, så många bekymmer kostar det att reparera ett enda ögonblicks misstag». 71 — Orden hade en djupare mening än ögonblickets.
