Karakteristik af enkedrottningen och utdrag ur hennes brefvexling

Då Lovisa Ulrika bestämdes till Adolf Fredriks brud, skref Frankrikes dåvarande minister i Berlin, marquis de Valory, till franska ambassadören i Stockholm, marquis de Lanmary 137, följande karaktersteckning d. 24 April 1744 138: »Prinsessan har esprit, men är af naturen böjd för intrig. Hersklysten, envis i föresats, då det gäller att komma till ett ändamål, men ej alltid klok i valet af medel, emedan hon vill för häftigt hvad hon vill. Ingen ting får tid att hos henne mogna. Derför bör man blott gradvis ge henne sitt förtroende. Den minsta sak, som affekterar henne, hindrar henne att sofva. Har mycken höflighet, med utseende af uppriktighet, men i grunden föga uppriktig såsom hela hennes hus, ett lifligt sinne, ständigt sysselsatt och fordrande näring, mycken förmåga att i första ögonblicket intaga till sin fördel, men knappast en lika stor förmåga att bibehålla vänner. Jag tror ej, att hon har stora idéer, eller att hon vid några sådana kan fästa sig, ännu mindre med ståndaktighet följa dem, om de blifvit henne ingifna. Hon skall säkerligen vinna sin gemåls förtroende; en annan sak är, om hon kan bibehålla det. Hög och befallande af temperament, smidig och smeksam af reflexion och vana. I allt lofvande mer än hon håller, likväl med temligen godt hjerta, dock mera infallsvis. Efter utseende ingalunda Engelska eller Danska; men i politiken skall hon följa de impressioner, som konungen i Preussen vill gifva henne. Hon tycker om att anses för qvick och har bildat sig genom läsning, men frukten deraf synes mig ej väl ordnad i hennes hufvud. Prakt och representation älskar hon.»

Fredrik II hade sjelf önskat, att hans yngre syster Amalia hade blifvit föredragen. I en depesch, som finnes bland de Gustavianska papperen, ifrån dåvarande envoyeen i Berlin, (sedermera riksrådet) Rudenschöld, af d. 9 Januari 1744 heter det: »Konungen har genom grefve Podewills låtit säga mig, att giftermålet kan anses för säkert, men att, hvad valet ibland prinsessorna angår, jag ej borde låta irra mig af prinsessan Ulrikas utvärtes manér; att konungen kände sina systrar nog och, ehuru broder, ej vore blind för deras egenskaper; att prinsessan Ulrika vore högdragen, emportée och intrigant, men att prinsessan Amalia, i anseende till sitt goda sinne, skickade sig långt bättre för svenska nationen.» — Valet föll likväl på den äldre. Olyckor och ohelsa förbittrade sedermera den yngres lynne och ensamma lefnad.

Lovisa Ulrika, som beherskade sin gemål, visade snart i allt en så liflig, men så oförsigtig kärlek till välde, att äfven Frankrike, som i Sverige gynnade konungamakten, slutligen ansåg henne såsom ett af de förnämsta hindren för verkställandet af någon förnuftig plan till utvidgande af tronens rättigheter. 1756 års revolutionsförsök hade varit hennes verk. Dess för hennes verktyg olyckliga och blodiga utgång kunde till en stor del tillskrifvas den otålighet, hvarmed hon brådstörtade utförandet af en omogen och illa anlagd plan. Misslyckandet förbittrade henne, utan att förändra hennes tänkesätt, och genom en ej ovanlig omkastning blef hvad hon sjelf ej kunnat uträtta föremål för hennes misshag, om det af andra försöktes; åtminstone klandrade hon alltid de använda medlen. Så kunde hon ej lida, att Gustaf såsom kronprins blifvit rojalisternas hopp, och förlät honom ej hans efter 1768 växande politiska inflytelse. Hon var mycket böjd att anse allt sådant såsom uppror emot föräldramakten och lät förstå det i häftiga utbrott inom sin familj, hvilken hon i allmänhet lika uppriktigt älskade som plågade. Gustafs uppstigande på tronen förändrade sonens plats, men föga moderns anspråk, och då dessa ej mera lika oförstäldt i det allmänna kunde yttra sig, röjde sig hennes missbelåtenhet i en öfverdrifven och ytterlig ömtålighet om allt hvad som rörde hennes egen, liksom hennes öfriga barns, enskilda ställning i anseende till konungen. Hon fortfor att härutinnan vilja göra en moders hela myndighet oinskränkt gällande.

Detta förhållande mellan moder och son må följande (i öfversättning meddelade) utdrag af bref ifrån bägge upplysa.

D. 11 Dec. 1770, således nyss sedan dåvarande kronprinsen företagit sin utländska resa, skrifver hans mor till honom: »Kom väl ihåg, att vi äro de störste tiggare i Europa, och att det i Tyskland ej finnes en småfurste, som ej har vackrare möbler, vackrare silfver, anständigare betjening. — Hos oss är all den lilla förmögenhet, som finnes, i presters och bönders händer. Adeln, som i alla land bör vara öfver behofvet, är här ruinerad och dessutom oförnuftig nog att misskänna sitt enda hjelpmedel. I stället köper den för 2- till 3,000 daler i partipenningar sin undergång och uppoffrar vid hvarje riksdag sina privilegier och sina röster åt den mestbjudande. Det är en ryslig tafla. Gör sjelf jämförelsen! Du skall säga: Mamma är vid dåligt humör. Men hvem skulle ej vara det i detta land, der man dör af ledsnad, der man blott talar om politik, och der af allt tal intet beslut följer?»

Adolf Fredriks död störtade Lovisa Ulrika i förtviflan. — »Aldrig har någon konung varit så saknad som din far», skrifver hon till Gustaf den 26 Febr. 1771. — »Tårar flyta ur allas ögon: Hatt och mössa göra ingen skilnad. Mina skola aldrig upphöra. Jag kan ej nog berömma mig af Karl och din syster. Din bror har uppfört sig så emot dig, att han för-tjenar hela verldens aktning. Jag säger dig ej mer för att ej oroa dig. 139 — Jag omfamnar min kära Fredrik». 140

Den 9 April skrifver drottningen (hennes bref äro eljest ofta utan datum): »Jag är mycket ledsen att se af ditt sista bref, att din hemresa fördröjes. — Det synes, som försynen hade velat göra min förlust bittrare, då den frånryckt mig din älskade och värdige far i det ögonblick, då du är på flera hundra mils afstånd. — Om jag får bedja dig om någonting, så var väl på din vakt och yppa för ingen menniska i verlden hvad du hoppas eller fruktar af nästa riksdag. Allt är här förändradt. Bränn upp mitt bref. På Karls ärlighet kan du räkna. Det är den ende uppriktige vän, som du har. Om du förlorar honom, är det ditt eget fel. — Om min belägenhet säger jag intet. Man säger, att tiden är enda botemedlet för detta slags olyckor. Jag känner ännu ej verkan deraf. Jag har förlorat allt mitt goda i denna verlden och väntar med otålighet det ögonblick, som skall befria mig från de plågor, jag lider.» —

Brefvet är fläckadt. Drottningen tillägger i en apostille: »Fläckarna komma af mina tårar.»

Följande rader äro ej ibland de minsta bevisen för Lovisa Ulrikas goda hjerta: »Jag rekommenderar dig den olycklige Frederici 141, som man säger ligga i själtåget. Lefver han ännu vid din återkomst till Skåne, så visa honom någon godhet. Du vet, att han rörer dig nära, och sedan salig konungen ej mera finnes, tillhörer det dig och mig att vara för honom far och mor. Jag har låtit försäkra honom derom.»

Den 3 Maj 1771 beskrifver hon det lif hon förer. Man ser henne fortsätta den idkeliga läsning, hvarigenom hon kunde trötta flere föreläsare på dygnet: »Jag väntar dina bref från Berlin med otålighet. Min lilla Karl kan säga dig, huru jag lefver. Jag ser ingen, utom någon gång en rådsherre. Jag dinerar med din syster. Jag superar ensam. Läsning, som jag ej hörer på, är likväl det enda som distraherar mig. Om morgnarne är det Durade 142, som läser, om eftermiddagarne Beylon, men ifrån kl. 7 till ½ 9 Des Roches och kl. 10 Sotberg 143, som bär till mig alla dagens impertinenta libeller, hvilka han läser för mig till midnatten.»

Vid Gustaf III:s landstigning i Karlskrona lemnades honom följande bref ifrån hans mor 144: »Grefve Ekeblad skall säga dig, huru mycket jag längtar efter din återkomst. Hviken skilnad, min Gud! den dag du kommer, från den då du for! Tiden mildrar ej, den fördubblar min smärta. Mina dagar äro för mig blott ett mörker. Lifvet är mig en tung börda. Huru lycklig den, som aldrig varit till! Du skall endast tillbringa bedröfliga stunder med din olyckliga mor. Ju mindre du ser mig, dess bättre för dig. Du är i den ålder, då man måste njuta lifvet. Jag vill ej göra det obehagligt för dig. Adieu! älska mig alltid!»

I ett annat, strax derpå, säger hon: »Jag tackar dig särskildt, för det du vill passera första aftonen hos mig. — Men hållom oss till vår vänskap och lemnom komplimenterna derhän! Jag bryr mig hvarken om att heta eller säga majestät och qvittar på förhand din ceremonivisit. Du är alltid min käre Gustaf, och jag din ömma mor.»

Närvaron återförde snart de kollisioner emellan modern och sonen, eller kanske rättare emellan enkedrottningen och konungen, som frånvaron hade mildrat. Redan den 2 Juni 1771 skrifver Gustaf III till sin morbror Fredrik II 145: »Ed. m:ts vänskap gifver mig mod att öppna mitt hjerta och att till e. m. yttra mig med uppriktigheten af en systerson, som, då han vänder sig till en älskad morbror, tror sig tilltala en öm fader. Jag beder e. m. emottaga det förtroende, hvars börda jag går att nedlägga i e. m:ts sköte. Jag är först för några dagar sedan hemkommen, skakad af alla de olika känslor, som e. m. väl kan föreställa sig. Hvarken min glädje att återse min mor eller min sorg att återse henne ensam kunna med ord beskrifvas. Men min rörelse har gifvit rum för den djupaste sorg att återfinna henne i det tillstånd, hvari jag nu ser henne. Jag vet ej, huru jag skall uttrycka mig, och skulle, oaktadt min innerliga böjelse att öppna mitt hjerta, kanske afbryta, om jag ej fruktade att ännu mer oroa e. m. med ett halft förtroende. E. m. må då veta, att jag återfunnit enkedrottningen vid full helsa. Önskeligt för oss alla, om hennes sinne också kunde lugnas. Både sorgen och förändringen i hennes belägenhet ha förbittrat henne och utsätta henne för anfall af ett mörkt och melankoliskt lynne, som ökar sig. Hvad mig i synnerhet angår, finner jag med den största rörelse, att hon för mig ej mer hyser samma ömhet, som fordom utgjorde min lycka; och jag har äfven förmärkt, att den plats, jag nu innehar, till en del beröfvar mig denna hjertliga kärlek, som var mig så dyrbar. Ekonomiska diskussioner angående skiljandet af salig konungens hof (som nu blir mitt) ifrån min mors, diskussioner hvilka jag omsorgsfullt söker att undvika, ha fullkomnat kölden oss emellan. — Det är mera öfverensstämmande med det förtroende, min älskade morbror alltid visat mig, att uppriktigt tillstå sakernas ställning, än att dölja den. Jag är i alla fall säker, att e. m. ej lemnas derom i okunnighet.»

Fredrik den stores svar lyder 146: »Min herr broder! Ehuru mycket nöje e. m:ts bref göra mig, kan jag ej neka, att jag läst det sista med smärta. Jag är moraliskt öfvertygad, att den största olycka, som kan hända i e. m:s familj, är oenigheten. De partier, som sönderslita Sverige och de makter, som blanda sina intriger med de för hand varande faktionerna, begära ej bättre, än att se just dem söndra sig, som för sitt eget intresse och sitt eget bestånd borde vara oskiljaktiga. Jag har på länge ej haft bref ifrån min syster. Jag är allt för aflägsnad ifrån den teater, å hvilken faktionerna i Sverige sätta allt på spel att komma till sina ändamål, för att kunna yttra mig till e. m. med fullkomlig kännedom om förhållandet. Allt hvad jag kan göra är att enständigt bedja e. m. ej öfverlemna sig åt elaka hviskningar. Jag tror, att en son kan tala med förtroende till sin mor. Ofta skingra lätta förklaringar misstankar, som allt för lätt äro fattade. Man måste förbinda sig att för hvarannan upptäcka alla de elaka ingifvelser, hvarmed olycksbringande personer å ena eller andra sidan kunna framkomma. Med ett ord: en mors och en sons intressen äro af den art, att de icke böra kunna söndras; och e. m. kan vara försäkrad, att inför e. m. som inför dess mor, inför e. m. som inför dess bröder, jag alltid skall yrka den innerligaste enighet. Man vet hvad dagens Svenskar äro: obeständige, lättsinnige, i stånd att byta parti för den lägsta egennytta, brinnande för egen fördel, derför uppoffrande de dyraste pligter. Hvad skall det blifva af, om i en sådan belägenhet och inför en nation, på hvilken ej är att lita, man tillika måste misstro sin egen familj? Denna tanke synes mig så faslig, att jag icke tviflar, det e. m. efter sin vishet och klokhet skall förhindra, att den kommer till verklighet. Så våldsamma sorger som de, hvilka öfverhopa min stackars syster, böra utan tvifvel lemna något dystert och melankoliskt i hennes sinne. Men tiden är en stor mästare, den ende att läka sådana olyckor som de, hvilka träffat henne. Jag hoppas derpå och på den tröst, som hon skall finna inom sin familj. Det deltagande, jag känner för e. m:ts person, fördubblar mina önskningar för dess lycka så inom dess familj som i afseende på dess regering. Jag är med den ömmaste tillgifvenhet

Min herr broder
eders maj:ts
gode bror och morbror
Federic 147

Den resa till Berlin, som enkedrottningen om hösten 1771 företog, var en lättnad å ömse sidor. Hon skrifver derom till sin son: »Alla föremål återkalla min förlust. — Det finnes intet annat medel än att aflägsna sig. — Det är i detta afseende jag får meddela e. m. mitt beslut att göra en resa till Berlin i slutet af Oktober månad och der passera vintern. 148 Konungen, min bror, har i flera bref uti de ömmaste ordalag bedt mig komma, tilläggande sin önskan, att jag måtte taga med mig prinsessan, min dotter, såsom den enda af min familj, som han ännu ej sett. — Hon har min brors vänskap redan att tacka för det mest hedrande etablissement i Quedlinburg». 149

Under sin resa skvifver enkedrottningen till konungen, Nyköping d. 6 Nov. 1771: »Min k. son! Nolcken 150 har lemnat mig ditt bref, hvari du betygar din rörelse öfver min bortresa. Jag ville kunna öfvertyga mig derom; men jag har allt för många skäl att tro motsatsen och att anse alltsammans såsom komplimenter. Då man ej ser hvarandra är frånvarelsen densamma, och afståndet gör intet till saken. Jag är och skall alltid vara den gamla mamma. Det är just derigenom jag misshagar dig, att jag säger sanningen rent ut. Vid mina år bättrar man ej sin karakter. Min är öppen och uppriktig.»

Konungens svar fattas i samlingen. Men man ser, att han beklagat sig öfver det nyss anförda. Enkedrottningen svarar från Ystad den 17 Nov.: »Jag påminner mig ej att i mitt bref ifrån Nyköping ha sagt något, som kan såra dig, endast att, då man ej ser hvarandra, det kan vara detsamma, om man är skild på hundra mil eller en half. — Jag döljer icke, att olyckorna öka sinnets retlighet, men det är i sådana ögonblick, som mildhet ochi vänskap trösta. Då man i det stället endast finner beräkning och äfven höghet, så lemnar jag dig att döma, hvad verkan sådant skall göra på ett sönderslitet hjerta, som, troende sig finna en öm son, blott ser en varelse, som fruktar att kompromettera sin höghet genom betygandet af sin ömhet. Se der, huru jag funnit dig i fem långa månader! Det är detta, som rågat min sorg. — Det förflutna kan du aldrig ursäkta, och jag smickrar mig ej angående framtiden. Jag söker att göra mig illusioner och tror ibland, att nedriga själar ha ingifvit dig falska principer. — Jag söker urskulda ditt hjerta. Jag är alltid mor och skall alltid bedja för din sällhet. Måtte du träffa hjertan så uppriktiga som mitt och aldrig finna dig i den förskräckliga belägenheten att vara ensam i verlden, utan någon för hvilken du kan öppna ditt hjerta!»

Så snart hon kommer på tysk botten, är drottningen vid bättre lynne. Hon skrifver från Stralsund d. 24 Nov.: »Jag reser direkt till Berlin. Alla bref derifrån äro uppfylda af den ömmaste vänskap. Konungen har skickat mig verser, som äro charmanta. — Jag har funnit Stralsund fullt af nit och trohet. — Hvilken skilnad från Stockholm! — Kunde du höra, huru man här tänker, skulle du älska de stackars Pommerinkarne.»

Berlin d. 7 Dec.: »Konungen har visat mig en glädje och en tillfredsställelse, öfver hvad jag kunnat vänta. — Jag har ej ett ögonblicks ledsnad. — Jag talar ej om min bror Henrik. — Det fordrades mer tid att säga dig allt hvad jag har honom att tacka för. — Han är mycket väl med kungen, och konversationen vid bordet är alltid emellan oss tre. — Hvilken skilnad emellan hvad jag njuter och din belägenhet! — — Prinsessan Filippina är charmant. Får jag henne till sonhustru, skola alla mina förhoppningar uppfyllas. Om du älskar mig, laga att denna sak snart blir afslutad!» 151

Kammarherren baron Nolcken skrifver på samma tid till konungen:

D. 20 Dec. 1771, efter beskrifning på festen i Berlin inom den kungliga familjen: »I allt detta visar sig ej konungen af Preussen. Man skulle tro, att han sjelf känner, huru mycket hans närvaro skrämmer bort alla nöjen, och till hvilken grad han uppväcker fruktan och förskräckelse. Jag tror, att enkedrottningen är lika genomträngd af denna känsla som hela hofvet.»

D. 28 Dec.: »Upptäckten af det ringa inflytande, enkedrottningen har på konungen af Preussen, lugnar mig för framtiden. Det kommer aldrig att finnas förtrolighet eller enstämmighet dem emellan. På fem dagar har konungen blott besökt henne en gång. Han är aldrig ensam med henne, och deras allmänna samtal vid bordet äro ofta i en ton af träta. Drottningen är nästan i allt af motsatt tanke, i synnerhet då det rörer Sverige. Omöjligheten för drottningen att förställa sig skall göra hennes olycka här, som i Sverige.»

Följande utdrag äro ur bref af Lovisa Ulrika till Gustaf III från slutet af 1771 och början af 1772 i Berlin:

— »Jag har haft bref från Voltaire, som ännu yttrar sin saknad, att åldern hindrar honom att komma och besöka mig» —

— »Jag roar och undervisar mig med de lärde. Sulzer, Merian, Thiébault, Gualtieri äro de älskvärdaste. Den namnkunnige Juden 152 har varit hos mig två och en half timme, utan att jag funnit tiden lång.»

— »Om någon tid får man veta ändamålet af de stora negotiationerna emellan Ryssland och wienska hofvet. Min bror gör genom ett penndrag en ny eröfring. 153 Det är blott vi, som äro och förblifva tiggare.»

Konungens försök att komponera partierna vid riksdagen betraktade drottningen med stigande missnöje och såg deri endast oklokhet eller falskhet, ehuru hon sjelf år 1768 väntat allt af negotiation och ingen ting af revolution. »Jag fruktar», skrifver hon, »de steg du har gjort att förena ständerna. Det är i deras söndring, som din lycka ligger.»

— »Jag fruktar, att något falskt steg skämmer bort alltsammans. — Jag tror du är öfvertygad, att jag icke plägar bedraga mig, och att, om du haft mamma tillstädes och rådfrågat henne, man skulle kanske vara längre kommen.»

»Jag tror ej på dina biskopars grimaser. — Det stora föremålet är att så blanda korten, att nödvändigheten tvingar ständerna taga en diktator såsom i Rom. Om man ej för mycket tänkt på palliativ, kanhända skulle vi redan ha sett slut på komedien.»

Några ord i Gustaf III:s tal till landtmarskalken och talmännen d. 28 Nov. 1771, hvilka Lovisa Ulrika lämpade på Adolf Fredrik eller kanske på sig sjelf och 1756 års minnen, bragte henne utom sig.

»Jag har emottagit ditt bref af d. 13 Dec», skrifver hon. »Jag ville för mycket, att du hade sparat dig detta vackra tal. Det är ej mera tidehvarfvet för teatereffekter, och Tessin hade före dig uttömt sin vältalighet. I Guds namn affektera ej tänkesätt, som man vet, att du ej eger! — Man känner dig. Man skall hviska hvarann i örat, att du är falsk och förstäld, och att din regeringslystnad visat sig mer än en gång. F. 154 är ej okunnig om de mått och steg, som tagas i Frankrike för att skaffa de nödiga summorna för det stora ändamålet. — Håll dig stilla! var sann! Det finnes ingen furste med sundt förnuft, om hvilken man ej supponerar, att han vill regera genom sig sjelf. — Ett ställe i talet har frapperat mig: att såsom andre konungar, mina företrädare, afvakta tillfällen att öka min makt. Hvad vill det säga? Är det om din far du talar? Store Gud! hvad det kostar på mig att lefva och höra sådana saker. Jag vet, att du skall bli utom dig af förargelse att läsa detta bref». 155

Hon återkommer till hertig Karls giftermål:

»Staten behöfver tronarfvingar. I ären alla tre mina söner. Genom hvilken af eder tronföljden befästes, är det alltid mitt blod. Jag älskar min nièce såsom min dotter. Det kostar på mig att afsäga mig den ljufva tillfredsställelsen att lefva med henne. Men jag föredrager hennes lycka framför min. Må hon gifta sig med landtgrefven! 156 Jag har liten tid att ännu lefva. — Då jag svarar konungen, min bror, skall jag säga rent ut, att du ej velat giftermålet.»

D. 23 Mars 1772 skrifver Gustaf III till riksrådet grefve Schwerin, som hade åtföljt enkedrottningen till Berlin: »Min bror har åtagit sig att underrätta drottningen, vår mor, om utgången af giftermålsunderhandlingen med prinsessan Filippina, som legat henne så mycket om hjertat. Ständerna äro emot detta giftermål. Man fruktar för brandenburgska huset. Min bror synes ej särdeles sensibel öfver utgången. Det finnes vackra ögon, som trösta honom. Kanhända har ej konungen af Preussen haft brådtom att utbetala de 100,000 plåtar, som tillhöra prinsessan. Visst är, om han hade velat, hade saken gått för sig. Säg mig, huru drottningen upptager detta, och om hon ej låter sitt elaka lynne åter falla på mig, ehuru jag hållit mig ganska passiv.»

Att underteckna den försäkran, som ständerna framlade för konungen, sedan adeln i de långvariga stridigheterna derom med de ofrälse stånden ändtligen måst gifva vika, afråder drottningen på det högsta:

— »Om du undertecknar, så är allt förloradt. — Mitt bref skall komma för sent att bestämma ditt beslut; men jag hoppas, att lyckan och din gode ande skall förmå dig att neka underskriften och säga, att en sådan akt ej kan ega varaktighet utan enstämmighet ibland alla stånden. — Häri är ännu något, hvaraf du kan draga parti. Endera skall adeln nödvändigt vanhedra sig offentligen genom att gifva efter, eller också måste den kasta sig i dina armar, som bör bli slutet på romanen.»

Sedan konungen verkligen hade undertecknat (d. 4 Mars 1772), har drottningen förlorat allt hopp och skrifver den 17 Mars:

— »Hvad skall jag säga om dina fanders-affärer (affaires diaboliques) ? Allt är förloradt, och för en hel regering finnes intet mer att göra, utan underverk, som Gud ej mera gör. Allt hvad jag kan säga dig är: sök att skaffa dig och dina bröder en angenäm lefnad! Om Svenskarne älska orolighet och oordning, låt dem njuta af detta bedröfliga skådespel, tillstoppa dina öron, nöj dig med att i det husliga lifvet hafva beqvämlighet, hjertlighet, anständiga tidsfördrif, och gör för öfrigt allt hvad de vilja! — Jag har talat vid konungen, min br'or. Han tror, att du kommer ingen väg utan Ryssland, och råder dig att göra ett besök i Petersburg.»

Den 3 .April. ». . . . Jag beklagar dig att ha förlorat en senat, som var den förnuftigaste Sverige någonsin haft. 157 — Huru mycket önskade jag ej, att du vore en grefve med 100,000 plåtars inkomst och kunde lefva under en vackrare himmel och med umgängsamma menniskor!»

Af enkedrottningens korrespondens under samma tid med sin lektör och hela familjens vän, Beylon, ser man en hufvudorsak till missnöjet, hvilket i hennes bref till konungen ej så oförtäckt framträder. — Det var dessa ekonomiska diskussioner i följd af skiljandet af enkedrottningens hofstat från konungens, hvilka Gustaf III redan i brefvet till sin morbror beklagar, och hvilka blefvo så mycket ömtåligare, som drottningen under dem alltid gjorde gemensamma påståenden till sitt eget och sina öfriga barns bästa emot konungen och oförnuftigt fordrade, att i afseende på hennes eget och deras etablissement allt skulle regleras, innan konungens egen stat bestämdes.

Huru peremtoriskt hon i detta afseende tillkännagaf sin vilja, visar följande utdrag af ett hennes bref till Beylon:

»Herr Beylon skall säga konungen, min son, å mina vägnar, att sedan jag fått veta uppskofvet med öfverläggningarna (hos ständerna) angående min stat, och konungen emellertid trädt i possession, jag smickrar mig med, att min son förklarar för ständerna, det han hvarken vill eller kan begagna sig af denna förmån, innan mitt underhåll är bestämdt. Efter den kalkyl jag gjort för samtliga hofven blir kostnaden blott ökad med 150,000 plåtar 158 årligen, nämligen konungen lika med salig kungen — jag, hela kronprinsens anslag — Karl, tillökning af 100,000 plåtar — Fredrik, tillökning af 50,000 plåtar. Men att jag framför allt blir fru i mitt hus och eger nämna mina domestiker.»

Då det dröjde med reglerandet af hennes stat 159, blef drottningen på det högsta otålig. Om hennes sinnesförfattning må följande utdrag af ett hennes bref till Beylon vitna:

»Det är en gåta huru en person, som jag ej kan nämna 160, sitter med armarna i kors, under det jag har i mina händer hans svar, hvari han försäkrar, att han skall uppfylla mina gifna befallningar. — Ni säger, att jag, oaktadt dröjsmålet, skall få skäl att blifva nöjd, och exalterar er i beröm öfver den möda, en viss person gifver sig att bringa mina angelägenheter till ett önskligt slut. Jag tviflar derpå för min del. Jag hvarken är eller skall någonsin blifva hans dupe. Det är han, som gifvit mig och hans stackars bröder, som äro i elände, detta slag. Om han hade refuserat att inträda i besittning, tills hvar och en fått sitt, skulle man påskyndat sakerna, och allt skulle vara slut. Men derom bekymrar man sig ganska litet, och allt hvad man gör är blott en formalitet. — Hans hjerta är blottadt, och mitt har fått ett dödligt sår, som aldrig skall läkas. Allt hvad som händer honom är en följd af hans dåliga uppförande. Man betalar honom med hans eget mynt. Han har begynt med teaterkupper och försäkringar, hvilka ingen kan lita på. Man ger honom lika för lika, öfverhopar honom med beröm, skrattar i mjugg och håller honom under tygel. Man måste vara sann, det är min grundsats, ej säga allt hvad man tänker; men då man blifver satt i tillfälle att förklara sig, vill jag, att orden skola vara sanning, så att man kan veta hvad man har att hålla sig till. — Man skrifver mig till, det är sant, men i en stil, som stöter mig, som förvärrar mitt onda: aldrig svar på hvad jag skrifver, och oärligheten lyser fram på alla sidor. Jag ryser, då jag tänker på det ögonblick, då jag skall sätta foten i vagnen för att återresa. Jag tror mig vara i samma fall som Curtius, då han kastade sig i afgrunden. Ingen ting rörer mig i det landet mer än mina bägge stackars (yngre) söner, hvilkas hjertan och karakterer äro motsatsen af den äldstes. Min stackars Karl är offret för hans intriger; giftermålet skulle eljest ej ha slagit felt. 161 Jag beder er säga dem, huru mycket jag älskar och aktar dem, och att jag ej är sysslolös i afseende på deras angelägenheter. — Nu — jag tycker mig se er, huru ni suckar och pustar. Jag är också ond på mig sjelf att ha skrifvit allt detta skräp. Men mitt hjerta är fullt. Jag har utgjutit det för eder, emedan jag tror och vet, att ni är säker. — I Guds namn, bränn upp detta bref!»

Följande är ur Beylons svar, dateradt Stockholm den 20 Maj 1772: »Hvilket bref, gode Gud! Det kommer mig att darra. Det innehåller väl saker, hvilka e. m. gjort mig den äran att anförtro mig redan före eder afresa, men jag hade hoppats, att sex månaders frånvarelse, tillbragta i ömhetens och vänskapens sköte, skulle lindra edert tröstlösa hjerta, att hädanefter, lugnare och mer eder sjelf, e. m. ej mera skulle se med sjuka ögon, som skåda föremålen helt annorlunda än de äro, att under den öfvervägande inflytelsen af eder moderliga kärlek e. m. skulle döma gynsammare om det, som ännu kunde förekomma eder mindre klart i edra barns uppförande, eller förlåta det, hvaröfver ni ej mer kunde göra er illusion... Men ack! detta förskräckliga bref har med ens tillintetgjort mina förhoppningar. Min inbillning visar mig blott framtiden höljd i den dystraste dunkelhet. Eder egen, hela eder familjs undergång måste vara skrifven i himmelen, emedan, med allt det förstånd och den upplysning, som ni eger, ni ej ser, att i denna röfvarekula eder välfärd beror af eder enighet. — Jag tog mig friheten i mitt sista bref att säga e. m., att snön här midt i Maj månad gjorde mig melankolisk och kom mig att frukta hemsjukan. 162 Nu fruktar jag ej blott. Dröjer jag här tre månader till, blir mitt tillstånd obotligt. Men skulle jag dö på en gödselhög, denna gödselhög skulle för mig vara en säng af rosor, der jag skulle befinna mig bättre än midt i ett hof, omgifven af dess ståt och öfverhopad af godhet, om jag skulle köpa detta goda med att nödgas vara en onyttig åskådare af edra olyckor. Mitt ömma deltagande i edert öde kommer mig nu att frukta eder återkomst lika lifligt, som jag förr har önskat den. Blif qvar, i Guds namn, der ni är, efter e. m. der finner sig väl, hellre än att återkomma hit med de sår, hvarur edert hjerta ännu blöder! Ja, nådigste drottning, Sverige skulle bokstafligen blifva en afgrund för eder. Ni skall der gå under — ej såsom Curtius, ty jag känner eder ha nog ädelmod att som han vilja offra eder för fäderneslandets räddning — ni skall förgås vid sakta eld och kanhända med fäderneslandet, utan annan frukt, än att sjelf anses för orsaken dertill. Offer, såsom ni är, för eder egen förblindelse, för orättvisa och den svartaste otacksamhet, huru kan ni smickra er med, att man med eder skulle ha öfverseende?»

Innan enkedrottningen afreste, skref hon till konungen, sin son:

. . . »Det är det sista brefvet du får ifrån Berlin. Jag lemnar denna sälla vistelse för att återvända till helvetet. Jag skall lefva indraget, ensam — gifve Gud ej länge!»

. . . I Stralsund träffade henne konungens sändebud och bref med underrättelser om revolutionen den 19 Aug. 1772. — Detta förändrade för ögonblicket allt. Hon var utom sig af glädje. — Hon skrifver till Gustaf III: — »Ja, du är min son, och du är värd att vara det. Gud välsigne dig i alla dina företaganden! Jag glömmer, jag förlåter allt. Detta drag försonar oss för alltid . . . Ack, min älskade Gustaf, glöm aldrig, att du är menniska, missbruka ej den makt, som Gud dig gifvit! Lemna ett exempel åt efterverlden af en god, af en stor konung, och må hela verlden medgifva, att monarkien är det lyckligaste af alla regeringsaätt! — Glädjen gör mig helt förvirrad. Du älskar då din gamla mor. Du är otålig att återse henne. Jag skall flyga i dina armar, och kanhända skall jag dö af glädje. — Farväl, min älskade, min värdige son! Du har min välsignelse». 163

Redan under det återstående af resan begynner likväl lifligheten af detta första bifall att svalkas. Ifrån Göteborg gör hon konungen föreställningar för det öfverseende, han visade grefve Hessenstein 164, och yttrar sig derom med sin vanliga häftighet: »Du är ganska oförsigtig med Hessenstein. Denne usling eftersträfvar konungavärdigheten. Det är flera år, som jag derför misstänkt honom. Det är af yttersta vigt att aflägsna en sådan person ur Sverige. — Behåll ej detta odjur omkring dig!»

Den personliga sammanvaron medförde snart åter dessa kollisioner emellan moderns och konungens myndighet, som ej tilläto någon bemedling, och hvilka snart derför (den närmaste anledningen måtte vara liten eller stor) skulle leda till en brytning. Gustaf III fruktade detta och skrifver redan den 17 Jan. 1772 till sin morbror, prins Henrik af Preussen: »Det har synts mig, såsom tviflade e. k. höghet om de känslor jag hyser för en mor, hvilken jag alltid med ömhet skall älska. — E. k. h. är i detta ögonblick omgifven af Svenskar. 165 Må e. k. h. underrätta sig, om jag något ögonblick glömt hvad jag är mitt hjertas känslor skyldig. — Men min morbror har under sitt vistande i mitt fädernesland också lärt känna hvad slags folk himmelen gifvit mig till undersåtar, och huru vigtigt det är för mig att öfvertyga hela verlden, att jag styrer sjelf, utan främmande inflytelser. Detta enda ord må antyda hvad jag ville säga. Jag sparar eder och min granlagenhet en ytterligare förklaring. — Se der orsaken till allt hvad som passerat! Det är detta, som kommer mig att darra för framtiden, och hvad som mest kostar på mig är, att man tillskrifver bristande ömhet å min sida, hvad som endast är en politisk nödvändighet, som omsorgen för mitt personliga anseende och min ära ålägger mig.»

Vi lemna derhän, om det var en så oundgänglig politisk nödvändighet för konungen att indraga lifdrabantkorpsens tjenstgöring hos hans mor efter hennes återkomst. Beylon remonstrerade förgäfves emot detta beslut. Enkedrottningen, säger han 166, ser deruti en skymf och har yttrat sig deröfver med den största smärta. Hon har redan detta prerogativ af salig konungen. Skall sonen betaga henne det? Karl XI:s mor njöt denna distinktion, till och med ehuru hans gemål, den regerande drottningen, ej hade den. Beylon besvär konungen att betänka sig, innan han bryter med sin mor.

Konungens bref till sin mor angående denna förändring finnes i afskrift bland hans papper, med grefve Karl Fr. Scheffers hand, och är af följande korta innehåll: att hans bror underrättat honom om drottningens återkomst från Svartsjö och om den rörelse, med hvilken hon sett, att hennes lifdrabanter ej mera voro vid hennes dörr. Konungen bekänner sig ha felat deruti, att han ej förut underrättat sin mor om förändringen. Denna vore en följd af ett löfte, hvilket han vid revolutionen gifvit drabantkorpsen, att endast tjena hans person, hvilket löfte han beder sin mor förlåta, att han måste hålla.

Denna afskrift af biljetten till enkedrottningen var innesluten i följande bref från konungen till Beylon, dateradt Ekolsund d. 17 Dec. 1772: »Jag emottog nyss edert bref af d. 10 Dec. Utan att öppna det skulle jag kunna ha sagt innehållet. Det hörer till edert öde att vara familjens Mentor. Det är kanhända den minst behagliga kommissionen vid ett hof, men, då man uppfyller den med så mycket nit, är det säkerligen den hederligaste . . . Jag vill blott säga eder ett ord om saken med drabanterna. Jag har endast en förebråelse att göra mig, — som kommer ifrån denna olyckliga fruktan, som hennes (enkedrottningens) sätt att vara ingifvit hennes barn, — att ej ha underrättat min mor om den förändring, som skulle ske. — Utan att ingå i diskussion, om Karl XI:s mor, som styrde riket med full rätt under sin sons minderårighet, var i samma fall som min, får jag helt enkelt säga eder, att på belöningsdagen i sistlidne September månad drabantkorpsen begärde af mig såsom en nåd att endast göra vakt om min ensamma person, och att jag beviljade detta. — Om ni frågar hofmännen af den förra tiden, skall ni säkerligen få höra af dem, huru mycket drabanterna knorrade, då man första gången stälde dem utanför drottningens dörr efter kung Fredriks död. — Detta missnöje har tid efter annan åter brustit ut. Jag har gifvit drottningen, min mor, hennes egen vakt under hennes eget livré, hvilket är en distinktion i detta land. Se der, min k. Beylon, allt hvad jag har att säga er i detta ämne! — Mitt parti är taget. Jag har uppgjort en plan för mitt lif, om man trakasserar mig; jag har uppgjort en annan, om man vill sauvera apparencerna. Men af det uppförande, som man iakttager mot drottningen, min gemål, af det sätt, hvarpå man handterar min bror 167, bör jag tro, att jag måste taga mitt beslut. — Man ändrar sig ej vid femti års ålder, och efter återkomsten har jag sett, att ju mer jag gaf efter, desto högre stego anspråken. Man kalkulerade hvad man skulle haft, om ständerna förblifvit herrar, och hvad man nu har; knappt en dag gick förbi utan nya pretentioner, och vid minsta motsägelse behandlar man mig såsom den sämsta menniska (comme le dernier des hommes). Med all djup vördnad och strängaste iakttagande af hvad anständigheten fordrar, skall jag lefva för mig; ty mitt åliggande är i alla fall tungt nog. De ögonblick, som mina offentliga pligter lemna mig öfriga, må väl tillhöra mig för att tillbringas i ro. Denna ro skall bli kort. Ovädret samkar sig, och kanhända skall det denna sommar brista ut öfver mig. — Ett godt mod och en god sak, se der hvad som uppehåller mig! Om jag med bägge dessa stöd ligger under, beklagar jag blott dem, som nedtrycka mig. Att lefva i sin familjs sköte är en utsigt, som jag måste afsäga mig. Jag hade gjort mig denna angenäma illusion, och ni var vitne till min glädje vid Ramsay's 168 återkomst. Man hade målat mig sakerna allt för mycket i rosenfärg. Ögonblicket af vårt första möte förändrade detta hopp. — Vi känna hvarandra för väl för att kunna dölja oss för hvarandra; och jag insåg från denna stund klart, att om man ej återfick hela den makt, som man genom mitt uppstigande på tronen förlorat, man aldrig skulle vara nöjd. Man sade mig då, att allt hvad jag gjort för att vara till nöjes var en skyldighet, och att allt hvad jag kunde göra ej mindre vore det. Med sådana principer är det onödigt att göra något, ty man håller en räkning för intet. Också skall jag inskränka mig till en sons noggranna och stränga pligt; i allt annat skall jag vara konung. Se der min bekännelse!... Farväl, min k. Beylon, älska mig alltid! trät på mig litet ibland, ty det bevisar mig eder vänskap! Var öfvertygad, att bifallsrop ej förvirra mitt hufvud, ty jag har aldrig klarare insett, huru lätt det är att usurpera en reputation, än sedan jag eger en sådan. Jag sänder er en afskrift af mitt bref till drottningen, min mor. Jag hoppas, att ni finner stilen vördnadsfull. Det finnes ingen som understöder mig i mitt beslut i afseende på mamma, och skälet är, att jag rådfrågar ingen i detta ämne.»

Hvad vi berättat bestämde Gustaf III:s förhållande till Lovisa Ulrika för flera år, under hvilka man likväl, såsom konungen säger, å ömse sidor bemödade sig att »sauvera apparencerna.» — Enkedrottningen kunde det ej alltid. I ett bref till sin son (ty brefvexlingen upphörde ej fullkomligt) säger hon sig ej ha kunnat uthärda det nya hofvets blickar, då hon första gången der visade sig efter den händelse vi nyss beskrifvit, och hvilken i sjelfva verket för allmänheten tillkännagaf slutet på hennes välde. Jag skall framdeles få att berätta ännu en försoning år 1775, ännu en brytning år 1778 och slutligen sonens framträngande till moderns dödssäng.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 26 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt