Då Lovisa Ulrika bestämdes till Adolf Fredriks brud, skref
Frankrikes dåvarande minister i Berlin, marquis de Valory, till franska
ambassadören i Stockholm, marquis de Lanmary 137,
följande karaktersteckning d. 24 April 1744 138:
»Prinsessan har esprit, men är af naturen böjd för intrig. Hersklysten,
envis i föresats, då det gäller att komma till ett ändamål, men ej alltid
klok i valet af medel, emedan hon vill för häftigt hvad hon vill. Ingen
ting får tid att hos henne mogna. Derför bör man blott gradvis ge henne
sitt förtroende. Den minsta sak, som affekterar henne, hindrar henne
att sofva. Har mycken höflighet, med utseende af uppriktighet, men i
grunden föga uppriktig såsom hela hennes hus, ett lifligt sinne, ständigt
sysselsatt och fordrande näring, mycken förmåga att i första ögonblicket
intaga till sin fördel, men knappast en lika stor förmåga att bibehålla
vänner. Jag tror ej, att hon har stora idéer, eller att hon vid några
sådana kan fästa sig, ännu mindre med ståndaktighet följa dem, om de
blifvit henne ingifna. Hon skall säkerligen vinna sin gemåls förtroende;
en annan sak är, om hon kan bibehålla det. Hög och befallande af temperament,
smidig och smeksam af reflexion och vana. I allt lofvande mer än hon
håller, likväl med temligen godt hjerta, dock mera infallsvis. Efter
utseende ingalunda Engelska eller Danska; men i politiken skall hon
följa de impressioner, som konungen i Preussen vill gifva henne. Hon
tycker om att anses för qvick och har bildat sig genom läsning, men
frukten deraf synes mig ej väl ordnad i hennes hufvud. Prakt och representation
älskar hon.»
Fredrik II hade sjelf önskat, att hans yngre syster Amalia
hade blifvit föredragen. I en depesch, som finnes bland de Gustavianska
papperen, ifrån dåvarande envoyeen i Berlin, (sedermera riksrådet) Rudenschöld,
af d. 9 Januari 1744 heter det: »Konungen har genom grefve Podewills
låtit säga mig, att giftermålet kan anses för säkert, men att, hvad
valet ibland prinsessorna angår, jag ej borde låta irra mig af prinsessan
Ulrikas utvärtes manér; att konungen kände sina systrar nog och,
ehuru broder, ej vore blind för deras egenskaper; att prinsessan Ulrika
vore högdragen, emportée och intrigant, men att prinsessan Amalia, i
anseende till sitt goda sinne, skickade sig långt bättre för svenska
nationen.» — Valet föll likväl på den äldre. Olyckor och ohelsa
förbittrade sedermera den yngres lynne och ensamma lefnad.
Lovisa Ulrika, som beherskade sin gemål, visade snart
i allt en så liflig, men så oförsigtig kärlek till välde, att äfven
Frankrike, som i Sverige gynnade konungamakten, slutligen ansåg
henne såsom ett af de förnämsta hindren för verkställandet af
någon förnuftig plan till utvidgande af tronens rättigheter. 1756 års
revolutionsförsök hade varit hennes verk. Dess för hennes verktyg olyckliga
och blodiga utgång kunde till en stor del tillskrifvas den otålighet,
hvarmed hon brådstörtade utförandet af en omogen och illa anlagd
plan. Misslyckandet förbittrade henne, utan att förändra hennes tänkesätt,
och genom en ej ovanlig omkastning blef hvad hon sjelf ej kunnat uträtta
föremål för hennes misshag, om det af andra försöktes; åtminstone
klandrade hon alltid de använda medlen. Så kunde hon ej lida,
att Gustaf såsom kronprins blifvit rojalisternas hopp, och förlät honom
ej hans efter 1768 växande politiska inflytelse. Hon var mycket böjd
att anse allt sådant såsom uppror emot föräldramakten och lät
förstå det i häftiga utbrott inom sin familj, hvilken hon i allmänhet
lika uppriktigt älskade som plågade. Gustafs uppstigande på tronen förändrade
sonens plats, men föga moderns anspråk, och då dessa ej mera lika oförstäldt
i det allmänna kunde yttra sig, röjde sig hennes missbelåtenhet i en
öfverdrifven och ytterlig ömtålighet om allt hvad som rörde hennes
egen, liksom hennes öfriga barns, enskilda ställning i anseende
till konungen. Hon fortfor att härutinnan vilja göra en moders hela
myndighet oinskränkt gällande.
Detta förhållande mellan moder och son må följande (i
öfversättning meddelade) utdrag af bref ifrån bägge upplysa.
D. 11 Dec. 1770, således nyss sedan dåvarande kronprinsen
företagit sin utländska resa, skrifver hans mor till honom: »Kom väl
ihåg, att vi äro de störste tiggare i Europa, och att det i Tyskland
ej finnes en småfurste, som ej har vackrare möbler, vackrare silfver,
anständigare betjening. — Hos oss är all den lilla förmögenhet, som
finnes, i presters och bönders händer. Adeln, som i alla land bör vara
öfver behofvet, är här ruinerad och dessutom oförnuftig nog att misskänna
sitt enda hjelpmedel. I stället köper den för 2- till 3,000 daler i
partipenningar sin undergång och uppoffrar vid hvarje riksdag sina privilegier
och sina röster åt den mestbjudande. Det är en ryslig tafla. Gör sjelf
jämförelsen! Du skall säga: Mamma är vid dåligt humör. Men hvem skulle
ej vara det i detta land, der man dör af ledsnad, der man blott talar
om politik, och der af allt tal intet beslut följer?»
Adolf Fredriks död störtade Lovisa Ulrika i förtviflan.
— »Aldrig har någon konung varit så saknad som din far», skrifver hon
till Gustaf den 26 Febr. 1771. — »Tårar flyta ur allas ögon: Hatt och
mössa göra ingen skilnad. Mina skola aldrig upphöra. Jag kan ej nog
berömma mig af Karl och din syster. Din bror har uppfört sig så emot
dig, att han för-tjenar hela verldens aktning. Jag säger dig ej mer
för att ej oroa dig. 139
— Jag omfamnar min kära Fredrik». 140
Den 9 April skrifver drottningen (hennes bref äro eljest
ofta utan datum): »Jag är mycket ledsen att se af ditt sista bref, att
din hemresa fördröjes. — Det synes, som försynen hade velat göra min
förlust bittrare, då den frånryckt mig din älskade och värdige far i
det ögonblick, då du är på flera hundra mils afstånd. — Om jag får bedja
dig om någonting, så var väl på din vakt och yppa för ingen menniska
i verlden hvad du hoppas eller fruktar af nästa riksdag. Allt är här
förändradt. Bränn upp mitt bref. På Karls ärlighet kan du räkna. Det
är den ende uppriktige vän, som du har. Om du förlorar honom, är det
ditt eget fel. — Om min belägenhet säger jag intet. Man säger, att tiden
är enda botemedlet för detta slags olyckor. Jag känner ännu ej verkan
deraf. Jag har förlorat allt mitt goda i denna verlden och väntar med
otålighet det ögonblick, som skall befria mig från de plågor,
jag lider.» —
Brefvet är fläckadt. Drottningen tillägger i en apostille:
»Fläckarna komma af mina tårar.»
Följande rader äro ej ibland de minsta bevisen för Lovisa
Ulrikas goda hjerta: »Jag rekommenderar dig den olycklige Frederici
141,
som man säger ligga i själtåget. Lefver han ännu vid din återkomst till
Skåne, så visa honom någon godhet. Du vet, att han rörer dig nära, och
sedan salig konungen ej mera finnes, tillhörer det dig och mig att vara
för honom far och mor. Jag har låtit försäkra honom derom.»
Den 3 Maj 1771 beskrifver hon det lif hon förer. Man ser
henne fortsätta den idkeliga läsning, hvarigenom hon kunde trötta
flere föreläsare på dygnet: »Jag väntar dina bref från Berlin med otålighet.
Min lilla Karl kan säga dig, huru jag lefver. Jag ser ingen, utom någon
gång en rådsherre. Jag dinerar med din syster. Jag superar ensam. Läsning,
som jag ej hörer på, är likväl det enda som distraherar mig. Om morgnarne
är det Durade 142,
som läser, om eftermiddagarne Beylon, men ifrån kl. 7 till ½
9 Des Roches och kl. 10 Sotberg 143,
som bär till mig alla dagens impertinenta libeller, hvilka han läser
för mig till midnatten.»
Vid Gustaf III:s landstigning i Karlskrona lemnades honom
följande bref ifrån hans mor 144:
»Grefve Ekeblad skall säga dig, huru mycket jag längtar efter din
återkomst. Hviken skilnad, min Gud! den dag du kommer, från den då du
for! Tiden mildrar ej, den fördubblar min smärta. Mina dagar äro för
mig blott ett mörker. Lifvet är mig en tung börda. Huru lycklig
den, som aldrig varit till! Du skall endast tillbringa bedröfliga stunder
med din olyckliga mor. Ju mindre du ser mig, dess bättre för dig. Du
är i den ålder, då man måste njuta lifvet. Jag vill ej göra det obehagligt
för dig. Adieu! älska mig alltid!»
I ett annat, strax derpå, säger hon: »Jag tackar dig särskildt,
för det du vill passera första aftonen hos mig. — Men hållom oss till
vår vänskap och lemnom komplimenterna derhän! Jag bryr mig hvarken om
att heta eller säga majestät och qvittar på förhand din ceremonivisit.
Du är alltid min käre Gustaf, och jag din ömma mor.»
Närvaron återförde snart de kollisioner emellan modern
och sonen, eller kanske rättare emellan enkedrottningen och konungen,
som frånvaron hade mildrat. Redan den 2 Juni 1771 skrifver Gustaf III
till sin morbror Fredrik II 145:
»Ed. m:ts vänskap gifver mig mod att öppna mitt hjerta och att till
e. m. yttra mig med uppriktigheten af en systerson, som, då han vänder
sig till en älskad morbror, tror sig tilltala en öm fader. Jag beder
e. m. emottaga det förtroende, hvars börda jag går att nedlägga i e.
m:ts sköte. Jag är först för några dagar sedan hemkommen, skakad af
alla de olika känslor, som e. m. väl kan föreställa sig. Hvarken min
glädje att återse min mor eller min sorg att återse henne ensam kunna
med ord beskrifvas. Men min rörelse har gifvit rum för den djupaste
sorg att återfinna henne i det tillstånd, hvari jag nu ser henne. Jag
vet ej, huru jag skall uttrycka mig, och skulle, oaktadt min innerliga
böjelse att öppna mitt hjerta, kanske afbryta, om jag ej fruktade att
ännu mer oroa e. m. med ett halft förtroende. E. m. må då veta, att
jag återfunnit enkedrottningen vid full helsa. Önskeligt för oss
alla, om hennes sinne också kunde lugnas. Både sorgen och förändringen
i hennes belägenhet ha förbittrat henne och utsätta henne för anfall
af ett mörkt och melankoliskt lynne, som ökar sig. Hvad mig i synnerhet
angår, finner jag med den största rörelse, att hon för mig ej mer hyser
samma ömhet, som fordom utgjorde min lycka; och jag har äfven förmärkt,
att den plats, jag nu innehar, till en del beröfvar mig denna hjertliga
kärlek, som var mig så dyrbar. Ekonomiska diskussioner angående skiljandet
af salig konungens hof (som nu blir mitt) ifrån min mors, diskussioner
hvilka jag omsorgsfullt söker att undvika, ha fullkomnat kölden oss
emellan. — Det är mera öfverensstämmande med det förtroende, min älskade
morbror alltid visat mig, att uppriktigt tillstå sakernas ställning,
än att dölja den. Jag är i alla fall säker, att e. m. ej lemnas derom
i okunnighet.»
Fredrik den stores svar lyder 146:
»Min herr broder! Ehuru mycket nöje e. m:ts bref göra mig, kan jag ej
neka, att jag läst det sista med smärta. Jag är moraliskt öfvertygad,
att den största olycka, som kan hända i e. m:s familj, är oenigheten.
De partier, som sönderslita Sverige och de makter, som blanda sina intriger
med de för hand varande faktionerna, begära ej bättre, än att se just
dem söndra sig, som för sitt eget intresse och sitt eget bestånd borde
vara oskiljaktiga. Jag har på länge ej haft bref ifrån min syster. Jag
är allt för aflägsnad ifrån den teater, å hvilken faktionerna i Sverige
sätta allt på spel att komma till sina ändamål, för att kunna yttra
mig till e. m. med fullkomlig kännedom om förhållandet. Allt hvad jag
kan göra är att enständigt bedja e. m. ej öfverlemna sig åt elaka hviskningar.
Jag tror, att en son kan tala med förtroende till sin mor. Ofta skingra
lätta förklaringar misstankar, som allt för lätt äro fattade. Man måste
förbinda sig att för hvarannan upptäcka alla de elaka ingifvelser, hvarmed
olycksbringande personer å ena eller andra sidan kunna framkomma. Med
ett ord: en mors och en sons intressen äro af den art, att de icke böra
kunna söndras; och e. m. kan vara försäkrad, att inför e. m. som inför
dess mor, inför e. m. som inför dess bröder, jag alltid skall yrka den
innerligaste enighet. Man vet hvad dagens Svenskar äro: obeständige,
lättsinnige, i stånd att byta parti för den lägsta egennytta, brinnande
för egen fördel, derför uppoffrande de dyraste pligter. Hvad skall det
blifva af, om i en sådan belägenhet och inför en nation, på hvilken
ej är att lita, man tillika måste misstro sin egen familj? Denna tanke
synes mig så faslig, att jag icke tviflar, det e. m. efter sin vishet
och klokhet skall förhindra, att den kommer till verklighet. Så våldsamma
sorger som de, hvilka öfverhopa min stackars syster, böra utan tvifvel
lemna något dystert och melankoliskt i hennes sinne. Men tiden är en
stor mästare, den ende att läka sådana olyckor som de, hvilka träffat
henne. Jag hoppas derpå och på den tröst, som hon skall finna inom sin
familj. Det deltagande, jag känner för e. m:ts person, fördubblar mina
önskningar för dess lycka så inom dess familj som i afseende på dess
regering. Jag är med den ömmaste tillgifvenhet
Min herr broder
eders maj:ts
gode bror och morbror
Federic 147
Den resa till Berlin, som enkedrottningen om hösten 1771
företog, var en lättnad å ömse sidor. Hon skrifver derom till sin son:
»Alla föremål återkalla min förlust. — Det finnes intet annat medel
än att aflägsna sig. — Det är i detta afseende jag får meddela e. m.
mitt beslut att göra en resa till Berlin i slutet af Oktober månad och
der passera vintern. 148
Konungen, min bror, har i flera bref uti de ömmaste ordalag bedt mig
komma, tilläggande sin önskan, att jag måtte taga med mig prinsessan,
min dotter, såsom den enda af min familj, som han ännu ej sett. — Hon
har min brors vänskap redan att tacka för det mest hedrande etablissement
i Quedlinburg». 149
Under sin resa skvifver enkedrottningen till konungen,
Nyköping d. 6 Nov. 1771: »Min k. son! Nolcken 150
har lemnat mig ditt bref, hvari du betygar din rörelse öfver min bortresa.
Jag ville kunna öfvertyga mig derom; men jag har allt för många skäl
att tro motsatsen och att anse alltsammans såsom komplimenter. Då man
ej ser hvarandra är frånvarelsen densamma, och afståndet gör intet till
saken. Jag är och skall alltid vara den gamla mamma. Det är just derigenom
jag misshagar dig, att jag säger sanningen rent ut. Vid mina år bättrar
man ej sin karakter. Min är öppen och uppriktig.»
Konungens svar fattas i samlingen. Men man ser, att han
beklagat sig öfver det nyss anförda. Enkedrottningen svarar från Ystad
den 17 Nov.: »Jag påminner mig ej att i mitt bref ifrån Nyköping ha
sagt något, som kan såra dig, endast att, då man ej ser hvarandra, det
kan vara detsamma, om man är skild på hundra mil eller en half. — Jag
döljer icke, att olyckorna öka sinnets retlighet, men det är i sådana
ögonblick, som mildhet ochi vänskap trösta. Då man i det stället endast
finner beräkning och äfven höghet, så lemnar jag dig att döma, hvad
verkan sådant skall göra på ett sönderslitet hjerta, som, troende sig
finna en öm son, blott ser en varelse, som fruktar att kompromettera
sin höghet genom betygandet af sin ömhet. Se der, huru jag funnit dig
i fem långa månader! Det är detta, som rågat min sorg. — Det förflutna
kan du aldrig ursäkta, och jag smickrar mig ej angående framtiden. Jag
söker att göra mig illusioner och tror ibland, att nedriga själar ha
ingifvit dig falska principer. — Jag söker urskulda ditt hjerta. Jag
är alltid mor och skall alltid bedja för din sällhet. Måtte du träffa
hjertan så uppriktiga som mitt och aldrig finna dig i den förskräckliga
belägenheten att vara ensam i verlden, utan någon för hvilken du kan
öppna ditt hjerta!»
Så snart hon kommer på tysk botten, är drottningen vid
bättre lynne. Hon skrifver från Stralsund d. 24 Nov.: »Jag reser direkt
till Berlin. Alla bref derifrån äro uppfylda af den ömmaste vänskap.
Konungen har skickat mig verser, som äro charmanta. — Jag har funnit
Stralsund fullt af nit och trohet. — Hvilken skilnad från Stockholm!
— Kunde du höra, huru man här tänker, skulle du älska de stackars Pommerinkarne.»
Berlin d. 7 Dec.: »Konungen har visat mig en glädje och
en tillfredsställelse, öfver hvad jag kunnat vänta. — Jag har ej ett
ögonblicks ledsnad. — Jag talar ej om min bror Henrik. — Det fordrades
mer tid att säga dig allt hvad jag har honom att tacka för. — Han är
mycket väl med kungen, och konversationen vid bordet är alltid emellan
oss tre. — Hvilken skilnad emellan hvad jag njuter och din belägenhet!
— — Prinsessan Filippina är charmant. Får jag henne till sonhustru,
skola alla mina förhoppningar uppfyllas. Om du älskar mig, laga att
denna sak snart blir afslutad!» 151
Kammarherren baron Nolcken skrifver på samma tid till
konungen:
D. 20 Dec. 1771, efter beskrifning på festen i Berlin
inom den kungliga familjen: »I allt detta visar sig ej konungen af Preussen.
Man skulle tro, att han sjelf känner, huru mycket hans närvaro skrämmer
bort alla nöjen, och till hvilken grad han uppväcker fruktan och förskräckelse.
Jag tror, att enkedrottningen är lika genomträngd af denna känsla som
hela hofvet.»
D. 28 Dec.: »Upptäckten af det ringa inflytande, enkedrottningen
har på konungen af Preussen, lugnar mig för framtiden. Det kommer aldrig
att finnas förtrolighet eller enstämmighet dem emellan. På fem dagar
har konungen blott besökt henne en gång. Han är aldrig ensam med henne,
och deras allmänna samtal vid bordet äro ofta i en ton af träta. Drottningen
är nästan i allt af motsatt tanke, i synnerhet då det rörer Sverige.
Omöjligheten för drottningen att förställa sig skall göra hennes olycka
här, som i Sverige.»
Följande utdrag äro ur bref af Lovisa Ulrika till Gustaf
III från slutet af 1771 och början af 1772 i Berlin:
— »Jag har haft bref från Voltaire, som ännu yttrar sin
saknad, att åldern hindrar honom att komma och besöka mig» —
— »Jag roar och undervisar mig med de lärde. Sulzer,
Merian, Thiébault, Gualtieri äro de älskvärdaste. Den namnkunnige Juden
152
har varit hos mig två och en half timme, utan att jag funnit tiden lång.»
— »Om någon tid får man veta ändamålet af de stora negotiationerna
emellan Ryssland och wienska hofvet. Min bror gör genom ett penndrag
en ny eröfring. 153
Det är blott vi, som äro och förblifva tiggare.»
Konungens försök att komponera partierna vid riksdagen
betraktade drottningen med stigande missnöje och såg deri endast oklokhet
eller falskhet, ehuru hon sjelf år 1768 väntat allt af negotiation och
ingen ting af revolution. »Jag fruktar», skrifver hon, »de steg du har
gjort att förena ständerna. Det är i deras söndring, som din lycka ligger.»
— »Jag fruktar, att något falskt steg skämmer bort alltsammans.
— Jag tror du är öfvertygad, att jag icke plägar bedraga mig, och att,
om du haft mamma tillstädes och rådfrågat henne, man skulle kanske vara
längre kommen.»
»Jag tror ej på dina biskopars grimaser. — Det stora föremålet
är att så blanda korten, att nödvändigheten tvingar ständerna taga en
diktator såsom i Rom. Om man ej för mycket tänkt på palliativ, kanhända
skulle vi redan ha sett slut på komedien.»
Några ord i Gustaf III:s tal till landtmarskalken och
talmännen d. 28 Nov. 1771, hvilka Lovisa Ulrika lämpade på Adolf Fredrik
eller kanske på sig sjelf och 1756 års minnen, bragte henne utom sig.
»Jag har emottagit ditt bref af d. 13 Dec», skrifver hon.
»Jag ville för mycket, att du hade sparat dig detta vackra tal. Det
är ej mera tidehvarfvet för teatereffekter, och Tessin hade före dig
uttömt sin vältalighet. I Guds namn affektera ej tänkesätt, som man
vet, att du ej eger! — Man känner dig. Man skall hviska hvarann i örat,
att du är falsk och förstäld, och att din regeringslystnad visat sig
mer än en gång. F. 154
är ej okunnig om de mått och steg, som tagas i Frankrike för att skaffa
de nödiga summorna för det stora ändamålet. — Håll dig stilla! var sann!
Det finnes ingen furste med sundt förnuft, om hvilken man ej supponerar,
att han vill regera genom sig sjelf. — Ett ställe i talet har frapperat
mig: att såsom andre konungar, mina företrädare, afvakta tillfällen
att öka min makt. Hvad vill det säga? Är det om din far du talar?
Store Gud! hvad det kostar på mig att lefva och höra sådana saker. Jag
vet, att du skall bli utom dig af förargelse att läsa detta bref». 155
—
Hon återkommer till hertig Karls giftermål:
»Staten behöfver tronarfvingar. I ären alla tre mina
söner. Genom hvilken af eder tronföljden befästes, är det alltid mitt
blod. Jag älskar min nièce såsom min dotter. Det kostar på mig
att afsäga mig den ljufva tillfredsställelsen att lefva med henne. Men
jag föredrager hennes lycka framför min. Må hon gifta sig med landtgrefven!
156
Jag har liten tid att ännu lefva. — Då jag svarar konungen, min bror,
skall jag säga rent ut, att du ej velat giftermålet.»
D. 23 Mars 1772 skrifver Gustaf III till riksrådet grefve
Schwerin, som hade åtföljt enkedrottningen till Berlin: »Min bror har
åtagit sig att underrätta drottningen, vår mor, om utgången af giftermålsunderhandlingen
med prinsessan Filippina, som legat henne så mycket om hjertat. Ständerna
äro emot detta giftermål. Man fruktar för brandenburgska huset. Min
bror synes ej särdeles sensibel öfver utgången. Det finnes vackra ögon,
som trösta honom. Kanhända har ej konungen af Preussen haft brådtom
att utbetala de 100,000 plåtar, som tillhöra prinsessan. Visst är, om
han hade velat, hade saken gått för sig. Säg mig, huru drottningen upptager
detta, och om hon ej låter sitt elaka lynne åter falla på mig, ehuru
jag hållit mig ganska passiv.»
Att underteckna den försäkran, som ständerna framlade
för konungen, sedan adeln i de långvariga stridigheterna derom med de
ofrälse stånden ändtligen måst gifva vika, afråder drottningen på det
högsta:
— »Om du undertecknar, så är allt förloradt. — Mitt bref
skall komma för sent att bestämma ditt beslut; men jag hoppas, att lyckan
och din gode ande skall förmå dig att neka underskriften och säga, att
en sådan akt ej kan ega varaktighet utan enstämmighet ibland alla stånden.
— Häri är ännu något, hvaraf du kan draga parti. Endera skall adeln
nödvändigt vanhedra sig offentligen genom att gifva efter, eller också
måste den kasta sig i dina armar, som bör bli slutet på romanen.»
Sedan konungen verkligen hade undertecknat (d. 4 Mars
1772), har drottningen förlorat allt hopp och skrifver den 17 Mars:
— »Hvad skall jag säga om dina fanders-affärer (affaires
diaboliques) ? Allt är förloradt, och för en hel regering finnes intet
mer att göra, utan underverk, som Gud ej mera gör. Allt hvad jag kan
säga dig är: sök att skaffa dig och dina bröder en angenäm lefnad! Om
Svenskarne älska orolighet och oordning, låt dem njuta af detta bedröfliga
skådespel, tillstoppa dina öron, nöj dig med att i det husliga lifvet
hafva beqvämlighet, hjertlighet, anständiga tidsfördrif, och gör för
öfrigt allt hvad de vilja! — Jag har talat vid konungen, min br'or.
Han tror, att du kommer ingen väg utan Ryssland, och råder dig att göra
ett besök i Petersburg.»
Den 3 .April. ». . . . Jag beklagar dig att ha förlorat
en senat, som var den förnuftigaste Sverige någonsin haft. 157
— Huru mycket önskade jag ej, att du vore en grefve med 100,000 plåtars
inkomst och kunde lefva under en vackrare himmel och med umgängsamma
menniskor!»
Af enkedrottningens korrespondens under samma tid med
sin lektör och hela familjens vän, Beylon, ser man en hufvudorsak
till missnöjet, hvilket i hennes bref till konungen ej så oförtäckt
framträder. — Det var dessa ekonomiska diskussioner i följd af skiljandet
af enkedrottningens hofstat från konungens, hvilka Gustaf III redan
i brefvet till sin morbror beklagar, och hvilka blefvo så mycket ömtåligare,
som drottningen under dem alltid gjorde gemensamma påståenden till sitt
eget och sina öfriga barns bästa emot konungen och oförnuftigt fordrade,
att i afseende på hennes eget och deras etablissement allt skulle regleras,
innan konungens egen stat bestämdes.
Huru peremtoriskt hon i detta afseende tillkännagaf sin
vilja, visar följande utdrag af ett hennes bref till Beylon:
»Herr Beylon skall säga konungen, min son, å mina vägnar,
att sedan jag fått veta uppskofvet med öfverläggningarna (hos ständerna)
angående min stat, och konungen emellertid trädt i possession, jag smickrar
mig med, att min son förklarar för ständerna, det han hvarken vill eller
kan begagna sig af denna förmån, innan mitt underhåll är bestämdt. Efter
den kalkyl jag gjort för samtliga hofven blir kostnaden blott ökad med
150,000 plåtar 158
årligen, nämligen konungen lika med salig kungen — jag,
hela kronprinsens anslag — Karl, tillökning af 100,000 plåtar
— Fredrik, tillökning af 50,000 plåtar. Men att jag framför allt
blir fru i mitt hus och eger nämna mina domestiker.»
Då det dröjde med reglerandet af hennes stat 159,
blef drottningen på det högsta otålig. Om hennes sinnesförfattning må
följande utdrag af ett hennes bref till Beylon vitna:
»Det är en gåta huru en person, som jag ej kan nämna 160,
sitter med armarna i kors, under det jag har i mina händer hans svar,
hvari han försäkrar, att han skall uppfylla mina gifna befallningar.
— Ni säger, att jag, oaktadt dröjsmålet, skall få skäl att blifva nöjd,
och exalterar er i beröm öfver den möda, en viss person gifver sig att
bringa mina angelägenheter till ett önskligt slut. Jag tviflar derpå
för min del. Jag hvarken är eller skall någonsin blifva hans dupe.
Det är han, som gifvit mig och hans stackars bröder, som äro i elände,
detta slag. Om han hade refuserat att inträda i besittning, tills hvar
och en fått sitt, skulle man påskyndat sakerna, och allt skulle vara
slut. Men derom bekymrar man sig ganska litet, och allt hvad man gör
är blott en formalitet. — Hans hjerta är blottadt, och mitt har fått
ett dödligt sår, som aldrig skall läkas. Allt hvad som händer honom
är en följd af hans dåliga uppförande. Man betalar honom med hans eget
mynt. Han har begynt med teaterkupper och försäkringar, hvilka ingen
kan lita på. Man ger honom lika för lika, öfverhopar honom med beröm,
skrattar i mjugg och håller honom under tygel. Man måste vara sann,
det är min grundsats, ej säga allt hvad man tänker; men då man blifver
satt i tillfälle att förklara sig, vill jag, att orden skola vara sanning,
så att man kan veta hvad man har att hålla sig till. — Man skrifver
mig till, det är sant, men i en stil, som stöter mig, som förvärrar
mitt onda: aldrig svar på hvad jag skrifver, och oärligheten lyser fram
på alla sidor. Jag ryser, då jag tänker på det ögonblick, då jag skall
sätta foten i vagnen för att återresa. Jag tror mig vara i samma fall
som Curtius, då han kastade sig i afgrunden. Ingen ting rörer mig i
det landet mer än mina bägge stackars (yngre) söner, hvilkas hjertan
och karakterer äro motsatsen af den äldstes. Min stackars Karl är offret
för hans intriger; giftermålet skulle eljest ej ha slagit felt. 161
Jag beder er säga dem, huru mycket jag älskar och aktar dem, och att
jag ej är sysslolös i afseende på deras angelägenheter. — Nu — jag tycker
mig se er, huru ni suckar och pustar. Jag är också ond på mig sjelf
att ha skrifvit allt detta skräp. Men mitt hjerta är fullt. Jag har
utgjutit det för eder, emedan jag tror och vet, att ni är säker. — I
Guds namn, bränn upp detta bref!»
Följande är ur Beylons svar, dateradt Stockholm den 20
Maj 1772: »Hvilket bref, gode Gud! Det kommer mig att darra. Det innehåller
väl saker, hvilka e. m. gjort mig den äran att anförtro mig redan före
eder afresa, men jag hade hoppats, att sex månaders frånvarelse, tillbragta
i ömhetens och vänskapens sköte, skulle lindra edert tröstlösa hjerta,
att hädanefter, lugnare och mer eder sjelf, e. m. ej mera skulle se
med sjuka ögon, som skåda föremålen helt annorlunda än de äro, att under
den öfvervägande inflytelsen af eder moderliga kärlek e. m. skulle döma
gynsammare om det, som ännu kunde förekomma eder mindre klart i edra
barns uppförande, eller förlåta det, hvaröfver ni ej mer kunde göra
er illusion... Men ack! detta förskräckliga bref har med ens tillintetgjort
mina förhoppningar. Min inbillning visar mig blott framtiden höljd i
den dystraste dunkelhet. Eder egen, hela eder familjs undergång måste
vara skrifven i himmelen, emedan, med allt det förstånd och den upplysning,
som ni eger, ni ej ser, att i denna röfvarekula eder välfärd beror af
eder enighet. — Jag tog mig friheten i mitt sista bref att säga e. m.,
att snön här midt i Maj månad gjorde mig melankolisk och kom mig att
frukta hemsjukan. 162
Nu fruktar jag ej blott. Dröjer jag här tre månader till, blir
mitt tillstånd obotligt. Men skulle jag dö på en gödselhög, denna gödselhög
skulle för mig vara en säng af rosor, der jag skulle befinna mig bättre
än midt i ett hof, omgifven af dess ståt och öfverhopad af godhet, om
jag skulle köpa detta goda med att nödgas vara en onyttig åskådare af
edra olyckor. Mitt ömma deltagande i edert öde kommer mig nu att frukta
eder återkomst lika lifligt, som jag förr har önskat den. Blif qvar,
i Guds namn, der ni är, efter e. m. der finner sig väl, hellre än att
återkomma hit med de sår, hvarur edert hjerta ännu blöder! Ja, nådigste
drottning, Sverige skulle bokstafligen blifva en afgrund för eder. Ni
skall der gå under — ej såsom Curtius, ty jag känner eder ha nog ädelmod
att som han vilja offra eder för fäderneslandets räddning — ni skall
förgås vid sakta eld och kanhända med fäderneslandet, utan annan frukt,
än att sjelf anses för orsaken dertill. Offer, såsom ni är, för eder
egen förblindelse, för orättvisa och den svartaste otacksamhet, huru
kan ni smickra er med, att man med eder skulle ha öfverseende?»
Innan enkedrottningen afreste, skref hon till konungen,
sin son:
. . . »Det är det sista brefvet du får ifrån Berlin.
Jag lemnar denna sälla vistelse för att återvända till helvetet. Jag
skall lefva indraget, ensam — gifve Gud ej länge!»
. . . I Stralsund träffade henne konungens sändebud och
bref med underrättelser om revolutionen den 19 Aug. 1772. — Detta
förändrade för ögonblicket allt. Hon var utom sig af glädje. — Hon skrifver
till Gustaf III: — »Ja, du är min son, och du är värd att vara det.
Gud välsigne dig i alla dina företaganden! Jag glömmer, jag förlåter
allt. Detta drag försonar oss för alltid . . . Ack, min älskade Gustaf,
glöm aldrig, att du är menniska, missbruka ej den makt, som Gud dig
gifvit! Lemna ett exempel åt efterverlden af en god, af en stor konung,
och må hela verlden medgifva, att monarkien är det lyckligaste af alla
regeringsaätt! — Glädjen gör mig helt förvirrad. Du älskar då din gamla
mor. Du är otålig att återse henne. Jag skall flyga i dina armar, och
kanhända skall jag dö af glädje. — Farväl, min älskade, min värdige
son! Du har min välsignelse». 163
Redan under det återstående af resan begynner likväl lifligheten
af detta första bifall att svalkas. Ifrån Göteborg gör hon konungen
föreställningar för det öfverseende, han visade grefve Hessenstein 164,
och yttrar sig derom med sin vanliga häftighet: »Du är ganska oförsigtig
med Hessenstein. Denne usling eftersträfvar konungavärdigheten. Det
är flera år, som jag derför misstänkt honom. Det är af yttersta vigt
att aflägsna en sådan person ur Sverige. — Behåll ej detta odjur omkring
dig!»
Den personliga sammanvaron medförde snart åter dessa kollisioner
emellan moderns och konungens myndighet, som ej tilläto någon bemedling,
och hvilka snart derför (den närmaste anledningen måtte vara liten eller
stor) skulle leda till en brytning. Gustaf III fruktade detta och skrifver
redan den 17 Jan. 1772 till sin morbror, prins Henrik af Preussen: »Det
har synts mig, såsom tviflade e. k. höghet om de känslor jag hyser för
en mor, hvilken jag alltid med ömhet skall älska. — E. k. h. är i detta
ögonblick omgifven af Svenskar. 165
Må e. k. h. underrätta sig, om jag något ögonblick glömt hvad jag är
mitt hjertas känslor skyldig. — Men min morbror har under sitt vistande
i mitt fädernesland också lärt känna hvad slags folk himmelen gifvit
mig till undersåtar, och huru vigtigt det är för mig att öfvertyga hela
verlden, att jag styrer sjelf, utan främmande inflytelser. Detta enda
ord må antyda hvad jag ville säga. Jag sparar eder och min granlagenhet
en ytterligare förklaring. — Se der orsaken till allt hvad som passerat!
Det är detta, som kommer mig att darra för framtiden, och hvad som mest
kostar på mig är, att man tillskrifver bristande ömhet å min sida, hvad
som endast är en politisk nödvändighet, som omsorgen för mitt personliga
anseende och min ära ålägger mig.»
Vi lemna derhän, om det var en så oundgänglig politisk
nödvändighet för konungen att indraga lifdrabantkorpsens tjenstgöring
hos hans mor efter hennes återkomst. Beylon remonstrerade förgäfves
emot detta beslut. Enkedrottningen, säger han 166,
ser deruti en skymf och har yttrat sig deröfver med den största smärta.
Hon har redan detta prerogativ af salig konungen. Skall sonen betaga
henne det? Karl XI:s mor njöt denna distinktion, till och med ehuru
hans gemål, den regerande drottningen, ej hade den. Beylon besvär konungen
att betänka sig, innan han bryter med sin mor.
Konungens bref till sin mor angående denna förändring
finnes i afskrift bland hans papper, med grefve Karl Fr. Scheffers hand,
och är af följande korta innehåll: att hans bror underrättat honom om
drottningens återkomst från Svartsjö och om den rörelse, med hvilken
hon sett, att hennes lifdrabanter ej mera voro vid hennes dörr. Konungen
bekänner sig ha felat deruti, att han ej förut underrättat sin mor om
förändringen. Denna vore en följd af ett löfte, hvilket han vid revolutionen
gifvit drabantkorpsen, att endast tjena hans person, hvilket löfte han
beder sin mor förlåta, att han måste hålla.
Denna afskrift af biljetten till enkedrottningen var innesluten
i följande bref från konungen till Beylon, dateradt Ekolsund d. 17 Dec.
1772: »Jag emottog nyss edert bref af d. 10 Dec. Utan att öppna det
skulle jag kunna ha sagt innehållet. Det hörer till edert öde att vara
familjens Mentor. Det är kanhända den minst behagliga kommissionen
vid ett hof, men, då man uppfyller den med så mycket nit, är det säkerligen
den hederligaste . . . Jag vill blott säga eder ett ord om saken med
drabanterna. Jag har endast en förebråelse att göra mig, — som
kommer ifrån denna olyckliga fruktan, som hennes (enkedrottningens)
sätt att vara ingifvit hennes barn, — att ej ha underrättat min mor
om den förändring, som skulle ske. — Utan att ingå i diskussion, om
Karl XI:s mor, som styrde riket med full rätt under sin sons
minderårighet, var i samma fall som min, får jag helt enkelt säga eder,
att på belöningsdagen i sistlidne September månad drabantkorpsen begärde
af mig såsom en nåd att endast göra vakt om min ensamma person, och
att jag beviljade detta. — Om ni frågar hofmännen af den förra tiden,
skall ni säkerligen få höra af dem, huru mycket drabanterna knorrade,
då man första gången stälde dem utanför drottningens dörr efter kung
Fredriks död. — Detta missnöje har tid efter annan åter brustit ut.
Jag har gifvit drottningen, min mor, hennes egen vakt under hennes eget
livré, hvilket är en distinktion i detta land. Se der, min k. Beylon,
allt hvad jag har att säga er i detta ämne! — Mitt parti är taget. Jag
har uppgjort en plan för mitt lif, om man trakasserar mig; jag
har uppgjort en annan, om man vill sauvera apparencerna. Men
af det uppförande, som man iakttager mot drottningen, min gemål, af
det sätt, hvarpå man handterar min bror 167,
bör jag tro, att jag måste taga mitt beslut. — Man ändrar sig ej vid
femti års ålder, och efter återkomsten har jag sett, att ju mer jag
gaf efter, desto högre stego anspråken. Man kalkulerade hvad man skulle
haft, om ständerna förblifvit herrar, och hvad man nu har; knappt en
dag gick förbi utan nya pretentioner, och vid minsta motsägelse behandlar
man mig såsom den sämsta menniska (comme le dernier des hommes).
Med all djup vördnad och strängaste iakttagande af hvad anständigheten
fordrar, skall jag lefva för mig; ty mitt åliggande är i alla fall tungt
nog. De ögonblick, som mina offentliga pligter lemna mig öfriga, må
väl tillhöra mig för att tillbringas i ro. Denna ro skall bli kort.
Ovädret samkar sig, och kanhända skall det denna sommar brista ut öfver
mig. — Ett godt mod och en god sak, se der hvad som uppehåller mig!
Om jag med bägge dessa stöd ligger under, beklagar jag blott dem, som
nedtrycka mig. Att lefva i sin familjs sköte är en utsigt, som jag måste
afsäga mig. Jag hade gjort mig denna angenäma illusion, och ni var vitne
till min glädje vid Ramsay's 168
återkomst. Man hade målat mig sakerna allt för mycket i rosenfärg. Ögonblicket
af vårt första möte förändrade detta hopp. — Vi känna hvarandra för
väl för att kunna dölja oss för hvarandra; och jag insåg från denna
stund klart, att om man ej återfick hela den makt, som man genom mitt
uppstigande på tronen förlorat, man aldrig skulle vara nöjd. Man sade
mig då, att allt hvad jag gjort för att vara till nöjes var en skyldighet,
och att allt hvad jag kunde göra ej mindre vore det. Med sådana principer
är det onödigt att göra något, ty man håller en räkning för intet. Också
skall jag inskränka mig till en sons noggranna och stränga pligt; i
allt annat skall jag vara konung. Se der min bekännelse!... Farväl,
min k. Beylon, älska mig alltid! trät på mig litet ibland, ty det bevisar
mig eder vänskap! Var öfvertygad, att bifallsrop ej förvirra mitt hufvud,
ty jag har aldrig klarare insett, huru lätt det är att usurpera en reputation,
än sedan jag eger en sådan. Jag sänder er en afskrift af mitt bref till
drottningen, min mor. Jag hoppas, att ni finner stilen vördnadsfull.
Det finnes ingen som understöder mig i mitt beslut i afseende på mamma,
och skälet är, att jag rådfrågar ingen i detta ämne.»
Hvad vi berättat bestämde Gustaf III:s förhållande till
Lovisa Ulrika för flera år, under hvilka man likväl, såsom konungen
säger, å ömse sidor bemödade sig att »sauvera apparencerna.» — Enkedrottningen
kunde det ej alltid. I ett bref till sin son (ty brefvexlingen upphörde
ej fullkomligt) säger hon sig ej ha kunnat uthärda det nya hofvets blickar,
då hon första gången der visade sig efter den händelse vi nyss beskrifvit,
och hvilken i sjelfva verket för allmänheten tillkännagaf slutet på
hennes välde. Jag skall framdeles få att berätta ännu en försoning år
1775, ännu en brytning år 1778 och slutligen sonens framträngande till
moderns dödssäng.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll