Till grefve Creutz skrifver konungen den 5. Februari 1783,
vid första underrättelsen att amerikanska kriget närmade
sig sitt slut: — »Nyheten om fredspreliminärernas undertecknande
28,
som jag i går erhöll öfver Holland, kommer tillika att
innan kort medföra en förändring i det inre af min ministèr,
hvarom jag anser nödigt att underrätta eder. Grefve (Ulrik) Scheffer
har sedan flera år enständigt anhållit om sitt afsked. Hans eget helsotillstånd
och i synnerhet hans hustrus 29
nästan oupphörliga sjuklighet ha varit de skäl, hvilka han inför mig
gjort gällande. Jag har alltid satt mig emot denna hans önskan, och
ni kan lätt döma, att en vänskap, grundad på den mest förtjenta högaktning
och det oinskränktaste förtroende, äro känslor som borde förmå mig att
göra det lifligaste motstånd. Slutligen, då han i våras återkom till
samma yrkande, öfverenskom jag med honom, att han skulle invänta freden,
att denna skulle bli den epok, då jag såge mig nödgad att gifva efter
för hans åstundan, men att det blefve nödvändigt för honom att ännu
ett år efter fredsslutet stanna qvar i embetet för att deri införa sin
efterträdare och inviga honom i de ärenden, hvilka jag honom anförtrott.
I dag har han skrifvit mig till och uppmanat mig att hålla mitt ord.
Gikten, som hos honom satt sig i fötterna, och en fluss, som i dag hållit
mig vid sängen, hafva hindrat oss att se hvarandra. Jag tänker emellertid
ej så lätt ge vika; men jag har allt skäl att frukta och är öfvertygad,
att jag ej skall lyckas. Derför skyndar jag att begagna mig af den kurir,
som jag nu sänder er i anledning af amerikanska traktaten, för att prevenera
er, det jag ämnar åt eder grefve Ulrik Scheffers plats, och att, om
jag ej lyckas att qvarhålla honom, ni inom kort tid får order att återkomma.
Åtskilliga arrangementer i afseende på denna förändring, hvilka jag
nu ej har tid att för eder detaljera, förbinda mig att ej deklarera
eder nomination före eder hitkomst. Men ni kan likväl för det närvarande
göra grefve Vergennes förtroende deraf. Jag har emellertid ansett nödigt
för edra egna affärer att underrätta eder i tid om en så stor flyttning
som den, hvarigenom ni kommer att lemna Paris. Jag ber er derför vara
beredd på eder afresa. Såsom pretext kan ni anföra nödvändigheten af
er reception såsom riddare och kommendör af min orden den 28 nästkommande
April. 30
Jag vill ock säga er, att jag redan nämt eder efterträdare, och att
det blir en ambassadör. Den person, som jag kommer att skicka, är redan
derom underrättad och har emottagit mitt skriftliga löfte. Hvad Staël
angår, så blir jag vid mitt ord. Om han gifter sig med mademoiselle
Necker, skall han blifva min minister plenipotentiär. 31
Jag ber er före er afresa göra er försäkrad om förnyelsen af subsidietraktaten,
som löper till ända med nästa år 1784; och det lär blifva lättare för
er än för er efterträdare att utverka detta i det ögonblick, då ni lemnar
ambassaden för att blifva premierminister. Kan ni genom edert inflytande
öka summan, så vore det så mycket bättre. Se der, min k. grefve, en
oväntad nyhet; men ni hade bort sedan lång tid tillbaka tillräckligt
känna min vänskap och mitt förtroende för att förmoda er ämnad till
grefve Scheffers efterträdare. Jag vet, att det för er skall blifva
en stor uppoffring att qvittera Paris för att återkomma till ett land,
der ni ej varit på 20 år. Men jag ber eder betänka, att detta land är
edert fädernesland, och att hvarje medborgare är skyldig sig sjelf till
dess tjenst. Hvad mig angår, så skall jag blifva glad att återse eder
och att finna mig lättad i affärernas börda af en minister med eder
skicklighet.»
Ambassadören var så mycket tacksammare, som konungen ännu
en gång betalade hans skulder. Han skrifver den 1 Mars 1783: »Jag ser
med glädje, att e. m:t befaller mig innan min afresa begära försäkran
om subsidiernas förnyelse. Af den nära föreningen emellan e. m:t och
detta hof beror i yttre afseende styrkan och lyckan af e. m:ts regering.
Jag vill ej för e. m:t dölja, att negotiationen torde bli svår nog.
De bägge sista kampagnerna och hr de Fleury's mindre lyckliga administration
ha förstört krediten och uttömt den kungliga skattkammaren. En tillväxt
i skuld af mer än en milliard, konungens sparsamhet och ministrarnes
behof att hushålla skola lägga hinder i vägen. Men den vänskap, som
konungen i Frankrike hyser för e. m:t, och, om jag vågar tillägga, den,
som förenar grefve Vergennes med mig, derjämte den vigt, som min nya
ställning gifver, betaga mig ej allt hopp om framgång. . . Den tafla,
jag bilägger af mina skulder, skall synas i sanning förskräckande. Men
e. m:ts befallning och min nya bestämmelse fordra, att jag ingen ting
döljer. Lyckas det mig att erhålla en fullständig förnyelse af subsidierna
skall jag derigenom hafva gjort e. m:t och staten någon tjenst och kan
emottaga betalningen af mina skulder utan förebråelse. Är jag nog olycklig
att förfela ändamålet, vore det ett brott att inleda e. m:t i en så
stor uppoffring af folkets tillgångar för att godtgöra mina förvillelser.
E. m:ts rättvisa fordrar då att jag ensam må bli offret. Jag skall underkasta
mig att vara olycklig; men jag skall ej vara brottslig.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll