Ett pris i Svenska akademien blef nu en väg till heder
och lycka. Vid 1787 års täflan öfverraskades akademien genom Äreminnet
öfver Birger Jarl, som med ens förde detta slags retorik till sin
höjd och i sjelfva verket till sin gräns, — men med så mycken genialitet
och ett så stort, hittills ovanligt välde öfver språket, att denna panegyrik
blifvit i sitt slag oöfverträffad, och att dermed endast det 1788 belönta
äreminnet öfver riksrådet och riksamiralen Gyllenhjelm af samme författare,
hvilket äfven erhöll akademiens stora pris, kunde täfla. Denne var en
hittills okänd ung man, som ej heller genast gaf sig till känna. 149
— Så begynte hos oss Lehnbergs rykte. Med honom var mästerskapet
i denna akademiska vältalighet på en gång hunnet. Man kunde svårligen
i den riktningen gå längre; och äreminnets retorik, ehuru ännu någon
tid flitigt hos oss öfvad för akademiska pris, blef i sjelfva verket
stillastående. Ett bevis derpå, att redan den punkt, der man på denna
bana måste vända om, var uppnådd, är, att Lehnberg sjelf, efter dessa
bägge lysande framgångar, förblef literärt ofruktsam och nöjde sig med
utmärkelsen af en enkel, städad och mild predikant. Ej alla hänfördes
af denna nya akademiska vältalighet. Den gamle Höpken, sjelf en mästare
i en föregående tids mindre slipade, men manliga språk, ogillade den.
150
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll