Vid 1778 års riksdag hade ständerna bifallit konungens förslag om mildring af dödsstraffet i vissa fall för häfdad qvinna, som begår barnamord, »emedan — heter det i hofrättens cirkulär derom ¹⁵ — k. m. med särdeles bekymmer funnit, att fruktan för det i lagen stadgade dödsstraffet icke förmått att afhålla från brottet, i det flere exempel visat, att ofta lägrad qvinna, först af blygsel för sitt tillstånd eller den skymf, som dermed följde, och dernäst af bekymmer öfver förlägenhet med barnets skötsel och underhållande, blifvit bragt att begå sådan menskligheten vanhedrande gerning, för hvilken sjelfva naturen hade afsky, då dödsstraffet ofta blifvit ansedt såsom en önskad utväg för henne att på en gång varda både skam och bekymmer qvitt.» — Konungen återkom till detta ämne vid innevarande riksdag och förordade det på rikssalen till ständerna med följande ord: »Den nödiga ändring, som jag tror fordras i allmänna lagen att förekomma mängden af de olyckliga brott, för hvilka naturen ryser, är innehållet af den proposition, som nu skall eder föreläggas.» — Den lydde på afskaffandet af dödsstraffet för så beskaffade brott. Lagutskottet afstyrkte den; och ständerna afslog den ej blott, utan presteståndet fordrade upphäfvandet af den i detta afseende år 1778 införda mildringen och gjorde detta till ämne för ett ståndets enskilda besvär. I sitt svar derpå efter riksdagens slut utvecklar konungen sina skäl mot en sådan återgång och slutar med följande ord: »En författning, på sådana grunder bygd, tål ingen ändring, äfven så litet som dessa kunna motsägas. De till riksens ständer öfverlemnade handlingar innehålla ännu flera skäl, som hos k. m. förekommit vid detta ömma ärende, och har k. m. dermed gjort hos sin och alla konungars domare redo för sitt uppsåt. Hvad sagdt är gör till fyllest presteståndet till åtlydnad och efterrättelse.»¹⁶

Nästa avsnitt ¦ Innehåll