Vid 1778 års riksdag hade ständerna bifallit konungens
förslag om mildring af dödsstraffet i vissa fall för häfdad qvinna,
som begår barnamord, »emedan — heter det i hofrättens cirkulär derom
15
— k. m. med särdeles bekymmer funnit, att fruktan för det i lagen stadgade
dödsstraffet icke förmått att afhålla från brottet, i det flere exempel
visat, att ofta lägrad qvinna, först af blygsel för sitt tillstånd eller
den skymf, som dermed följde, och dernäst af bekymmer öfver förlägenhet
med barnets skötsel och underhållande, blifvit bragt att begå sådan
menskligheten vanhedrande gerning, för hvilken sjelfva naturen hade
afsky, då dödsstraffet ofta blifvit ansedt såsom en önskad utväg för
henne att på en gång varda både skam och bekymmer qvitt.» — Konungen
återkom till detta ämne vid innevarande riksdag och förordade det på
rikssalen till ständerna med följande ord: »Den nödiga ändring, som
jag tror fordras i allmänna lagen att förekomma mängden af de olyckliga
brott, för hvilka naturen ryser, är innehållet af den proposition, som
nu skall eder föreläggas.» — Den lydde på afskaffandet af dödsstraffet
för så beskaffade brott. Lagutskottet afstyrkte den; och ständerna afslog
den ej blott, utan presteståndet fordrade upphäfvandet af den i detta
afseende år 1778 införda mildringen och gjorde detta till ämne för ett
ståndets enskilda besvär. I sitt svar derpå efter riksdagens slut utvecklar
konungen sina skäl mot en sådan återgång och slutar med följande ord:
»En författning, på sådana grunder bygd, tål ingen ändring, äfven så
litet som dessa kunna motsägas. De till riksens ständer öfverlemnade
handlingar innehålla ännu flera skäl, som hos k. m. förekommit vid detta
ömma ärende, och har k. m. dermed gjort hos sin och alla konungars domare
redo för sitt uppsåt. Hvad sagdt är gör till fyllest presteståndet till
åtlydnad och efterrättelse.»16
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll