I början af sommaren 1854 blefvo flygeladjutanterna N. A. Arkas och Gerstenzweig kallade till kejsaren, där de träffade storamiralen, Konstantin Nikolajevitsch. “Min son”, yttrade därvid kejsaren, “har erhållit ett bref utan underskrift, i hvilket meddelas, att om det behagade fienden att intaga Sveaborg och Helsingfors, så skulle detta lätt kunna utföras inom 24 timmar, emedan den stora ö, som afstänger redden mot öster, icke är befästad. Fienden kan utan svårighet intaga densamma och sedan öfvergå från den ena holmen till den andra; då inloppen sedan falla i hans händer, kan hans flotta fullborda förstöringen. På grund häraf uppdrar jag åt er att tillsammans oförtöfvadt afresa dit för att i detalj besiktiga ifrågavarande holme och därefter afgöra, hvad som bör göras för att stärka försvaret af Helsingfors och Sveaborg, huru holmarna skola försvaras, på hvad sätt fartygen skola placeras för att kunna försvara inloppen till hamnen och understödja batterierna samt huru trupperna skola förläggas. Allt hvad ni besluta skola ni i mitt namn anbefalla till ofördröjligt verkställande. Skynden er, ty jag har erhållit säkra uppgifter om den fientliga flottans rörelser i Östersjön”.
Redan samma natt afreste de båda flygeladjutanterna till Helsingfors, där de träffade öfverbefälhafvaren, general Rokassoffsky, på en trädgårdsfest och här försiggick nu omedelbart en kort öfverläggning om sättet för besiktning af Sveaborg och de nyanlagda fästningsverken. “Öfverallt slogos vi af häpnad öfver odugligheten och det dåliga tillståndet af försvarsanstalterna”, läser man i Arkas' memoarer. “Några nyuppförda batterier voro så felaktigt placerade, att man måste förvåna sig öfver att någon velat öda sådana ofantliga kostnader på deras bestyckning och inredande; men däremot funnos inga batterier på de ställen där de hade varit mest behöfliga. De viktigaste delarna af fästningsverken på Gustafssvärd voro till den grad ohållbara, att man till ock med icke kunde verkställa skjutning med artilleri från dem. De i det anonyma brefvet uppgifna holmarna, som afstänga östra sidan af redden, voro i själfva verket obebodda och visade sig vara till den grad lätta att intaga samt befästas i och för beskjutning af såväl redden som staden och fästningsverken, att jag jämte flygeladjutanten Gerstenzweig på grund af den oss gifna allerhögsta fullmakten i Hans Majestät kejsarens namn gaf befallning om att ofördröjligen skrida till uppförandet af batterier på de af oss utsedda punkterna; därjämte befallde vi, att baracker skulle uppföras för trupperna samt att gator skulle upphuggas i skogen för att kunna framsläpa kanonerna.”
I juni 1854 uppehöll sig Gerstenzweig ånyo på Sveaborg. I ett bref till krigsministern, furst V. A. Dolgorukoff, skref han bl. a.: “I går (d. v. s. den 25 juni) besiktigade jag de båda batterierna på Sandhamn, till hvilkas uppförande man skred redan för mera än en månad sedan .... Arbetet går mycket långsamt .... Det är visserligen sant, att vid alla anordningar härstädes röjer sig mycken samvetsgrannhet, men i stället framträder en häpnadsväckande långsamhet”. Längre fram anmärker Gerstenzweig “bristen på energi och beslutsamhet”. “Man pratar mycket, skrifver ännu mera, men någonting reelt fås icke till stånd. Se här ett exempel bland många sådana. Det vidsträckta försvaret af Sveaborg med dess öar och Helsingfors erfordrar ett signalsystem för att till ett enda helt sammangjuta alla operationer såväl i fråga om truppbefälet som cheferna på de särskilda holmarna, på örlogsflottan, roddflottiljen och fästningen. Om inrättandet af ett sådant signalsystem har man talat och skriftväxlat i mer än en månad, men det oaktadt är frågan ännu icke afgjord. På detta förhållande har jag, med iakttagande af behörig försiktighet, fäst öfverbefälhafvarens uppmärksamhet”.
Kontreamiral Matjuschkin, som i slutet af 1854 afgaf en mycket detaljerad redogörelse för Sveaborgs tillstånd, kom äfven till den slutsatsen, att fästningen lätt kunde blifva tagen från Skanslandet samt att afhjälpandet af alla dess bristfälligheter skulle erfordra mycket lång tid.
“Det är svårt”, skref amiralen, “att under några få vintermånader sätta en ännu icke färdig och under mer än fyrtio år bortglömd fästning i ett sådant skick, att vår flotta bakom dess murar skulle befinna sig utom räckhåll för en fientlig eskader. Och om äfven fästningens vallar på sina ställen icke omedelbart hota att ramla, så kunna de dock på grund af sin svaga profil icke motstå de moderna kanonernas och bombernas förstörande verkan”.
Den 17 augusti 1854 uppdrog kejsaren åt Arkas att i detalj inspektera kanonslupsflottiljen vid Ruotsensalmi, de nya befästningarna å Sveaborg samt positionerna omkring Åbo. Dessutom föreskrefs det honom att vidtaga alla anordningar vid den i Helsingfors förlagda eskadern i ändamål att göra den färdig att utlöpa till hafs äfvensom att låta verkställa profskjutning från fästningsverken på Sveaborg. Kommendanten, generallöjtnant Sorokin I, ville på inga villkor tillåta någon dylik skjutning, emedan vallarna enligt hans öfvertygelse skulle ramla vid första skottet. “Desto bättre”, invände Arkas, “om de ramla nu och icke sedan, då de skulle behöfvas mot fienden”. Kommendanten höll likväl envist fast vid sin föresats, till dess Arkas fäste hans uppmärksamhet vid att kejsaren hade anbefallt profskjutningen och att den måste ske.
“På utsatt dag verkställdes skjutningen och — ganska riktigt nedrasade vallarna på en betydlig sträcka, om än icke efter första, utan efter sjunde skottet. Se där de granitklippor, på hvilka vi med så mycken öfvertygelse hade byggt vårt hopp!”
“Jag blef mycket glad”, fortsätter Arkas, “öfver denna förstörelse, emedan ingen ville tro mig, då jag tidigare i Petersburg samtalade härom med högsta chefen för fortifikationskåren; t. o. m. kejsaren hade svårt att tro det. Nu förelåg ett påtagligt bevis för mitt påstående och det gällde att ånyo uppbygga den nedrasade vallen. Jag gaf order om att från linjeskeppet “Rossija” upphämta samtliga reservsegel, med hvilka det nedrasade stället betäcktes, och kommenderade därpå 1,000 man till reparationsarbetet, som också var nästan afslutadt, då fienden första gången uppträdde framför fästningen”.
Fästningsverkens dåliga tillstånd bör icke förvåna oss, då vi betänka att nästan ingenting blifvit gjordt ända sedan 1808 för att underhålla dem i skick. Nu hade krigets åskor plötsligt börjat dundra och öfverallt sjöd arbetet. Det var kändt, att de mot fasta landet vända fästningsverken voro starkare än de mot hafvet riktade, emedan man under svenska tiden väntade hufvudanfallet från landsidan. På fortifikationsarbetena lämnar dåvarande (1855) chefen för ingenjörkommandot på Sveaborg, öfverste M. Pasypkin, följande beskrifning:
Murarna voro icke förstärkta medels krampor och stödjemurar och hade dessutom på sina ställen alls icke inrättats till försvar. På grund häraf var man nödsakad att framför de gamla verken från svenska tiden uppföra nya batterier. Och sålunda uppstod en ny fästning för att försvara den gamla. Den nya befästade positionen hade en längd af nära 10 kilometer. Byggnadsmaterial fanns icke till hands; växtligheten förslog knappt nog för tillverkandet af fasciner; sand stod visserligen att få, men sandtäkten var aflägset belägen och dess framforslande var förenadt med svårigheter. Till en början uppförde man batterierna af trä (bjälkar upphandlades i Helsingfors) och fyllde mellanrummet med bokad sten. Detta byggnadssätt var naturligtvis icke fullt pålitligt som skydd mot den fientliga elden.
I ett privat bref till generaladjutanten Todtleben (Sevastopols berömda försvarare) utlade öfverste Pasypkin ånyo sina åsikter om fästningens försvar och uppräknade vida fullständigare de bristfälligheter, som ovillkorligen borde afhjälpas: 1) på många ställen funnos palissader, som blott ökade faran för eldsvåda och dessutom utsatte garnisonen för att skadas af splittror; 2) inom fästningen funnos ett antal träbyggnader, hvilka icke medförde någon som helst nytta och därför borde undanskaffas; 3) förbindelsen mellan de olika holmarna var icke tillförlitlig; 4) de stora krutkällarna (för omkr. 34,000 kilo), i synnerhet i kaponiererna Coyet och Delvig, hade enkla, tunna murar, på grund hvaraf en explosion af krutförrådet i dessa kaponierer skulle medföra de närliggande batteriernas förstöring; 5) på många batterier voro vallgångarna byggda af plankor på bockar, hvilket konstruktionssätt måste anses vara mycket osäkert; 6) kanonernas skjutfält var mycket inskränkt, högst 30 grader; 7) embrassyrernas väggar voro alldeles för branta, nästan vertikala och dessutom så oskickligt torfbelagda att hela embrassyren skulle komma att igensopas af första träffande fientliga kula. Dessutom ansåg Pasypkin, att en fortifikationsofficer borde handhafva de tekniska detaljerna vid hela försvarslinjen, emedan endast en sådan fackman vore i stånd att som sig bör uppfatta försvarsoperationernas behof.
Under hela sju månader af året 1854 pågick emellertid ett forceradt arbete på fästningsverkens förstärkande. Alla till valls stående kanoner nedtogos och underlagen gjordes nya, en del af lavetterna samt de vridbara platformerna nybyggdes eller reparerades. Samtidigt tillverkades i laboratorierna åtskilliga slags tillbehör. Men trots all denna sjudande verksamhet var fästningen dock långt ifrån i fullt stridbart skick. Af en del handlingar framgår, att under 1855 återstod att uppställa ytterligare 449 kanoner och att anskaffa 27,000 bomber och granater samt 64,000 laddningar.
I hvad mån dessa sistnämnda brister blefvo afhjälpta är svårt att afgöra. Så mycket är säkert, att den ofvan nämnda konteramiral Matjuschkin mycket skarpt kritiserade såväl fästningens vallar som palissaderna, kanonerna och de många öfriga bristerna. ”I materiellt hänseende”, skref han till storamiralen, “och i konsten att använda vårt artilleri höra vi till det förflutna århundradet”. Matjuschkin tillade sedan, att “om fienden visste, att vi förfoga öfver blott 9 bombkanoner, samt kände till murarnas svaghet och huru litet kanoner vi hafva, så skulle han redan denna höst (1854) kunna förstöra allt”. “Men Sveaborgs oförtjänta rykte”, fortsätter han vidare, “har föranledt fienden att uppskjuta anfallet till dess han erhållit säkrare upplysningar. Till och med engelsmännens försiktiga attack har framkallat mycket bråk och skada. Högst få af våra projektiler komma att nå fram till fienden, men hos oss skall åtskilligt brinna och förstöras”.
Amiralen hade härmed påvisat många brister hos fästningen, men däraf får man ännu ej sluta sig till att han skulle ha erkänt möjligheten af att fienden kunde taga den. Han visste hvem han talade om och var fullt öfvertygad om att därest fienden vågade en landstigning, så skulle han mötas af garnisonens bajonetter. “I alla ugnar och i källarna skall finnas krut; kunna vi ej hålla oss, så spränga vi oss i luften”. Vidare tillade han, att flottan icke borde draga sig undan utom skotthåll utan måste medverka vid försvaret, emedan fartygens batterier voro starkare än fästningens.
På Sveaborg med Skanslandet och Sandhamn funnos år 1854 inalles 363 kanoner. Till deras serverande behöfdes 121 underofficerare och 2,156 menige man; men Sveaborgs artillerigarnison inskränkte sig till 47 underofficerare och 653 soldater. Det felande ersattes med infanterister ur finländska linjebataljonerna n:o 5 och 8.
Under år 1854 var Sveaborgs bestyckning med kanoner fördelad på följande sätt: på Gustafssvärd 61 kanoner, på Vargö 47, på Vester-Svartö 20, på Långör 15, på Skanslandet 27 och på Sandhamn 24.
Dessa kanoner af gammalt system kunde icke skjuta på afstånd öfverstigande 1,250 meter. Först under själfva kriget anskaffades till fästningen omkring 200 bombkanoner, hvilkas skotthåll uppgick till 2,100 à 2,500 meter.
Under första krigsåret (1854) voro på Sveaborg förlagda 3 generaler, 25 stabs (regements) officerare och 146 öfverofficerare samt 5,258 man underbefäl och manskap. Inberäknadt kvinnor, barn, betjäning och arrestanter uppgick antalet till 6,906 personer.
Under sitt besök i Helsingfors år 1854 befallde kejsar Nikolaj, att 483 familjer till underbefäl och manskap skulle bortflytta från Sveaborg; till boningsorter för dem bestämdes vissa platser inom Tavastehus län. På grund af befälets framställning måste äfven från Helsingfors bortflytta 107 dylika familjer för att lämna rum åt inryckande trupper och anvisades åt dem boningsorter i trakten af Lovisa.
Därjämte fäste vederbörande befäl äfven uppmärksamheten vid det faktum, att bland garnisonen funnos öfver tvåtusen katoliker och lutheraner. Dessutom räknade garnisonen något mer än 160 judar, för hvilkas bortflyttande till Helsingfors man omedelbart vidtog nödiga anstalter. Utom deras medfödda olämplighet för tjänsten inom en fästning tillkom ytterligare den omständigheten, att, enligt hvad man nu fått veta, några till Bomarsunds besättning hörande judar öfvergått till fienden och lämnat honom synnerligen värdefulla upplysningar om fästningen.
I medlet af juni 1855 besiktigades Sveaborg med alla dess fästningsverk af generalinspektörn för arméns ingenjörväsende, storfursten Nikolaj Nikolajevitsch. Den hos honom attacherade ingenjöröfversten V. D. Krencke har i sina anteckningar om Östersjökusternas försvar under denna kampanj lämnat en redogörelse för de senast vidtagna åtgärderna för Sveaborgs försättande i försvarsskick, enligt hvilken samtliga anstalter af den kejserliga mönsterherren blefvo godkända. De under föregående år utförda arbetena visade sig emellertid vara utförda på ett långt ifrån tillfredsställande sätt.
På tal om Sveaborgs fästningsverk kan det vara skäl att här omnämna en kuriositet, som dock utan tvifvel ursprungligen för sin upprinnelse haft att tacka någon särskild omständighet. Under kriget publicerades nämligen utrikes några ganska stora litograferade vyer af Sveaborg och Helsingfors, under titeln “Panorama vom Kriegsschauplatz” eller “Ansichten vom Kriegsschauplatz”. På dessa afbildades fästningen såsom liggande på holmar, hvilka högst betydligt höjde sig öfver hafsytan. Ibland dessa afbildningar framstår isynnerhet en litografisk vy med underskrift: “Helsingfors mit der Festung Sveaborg aus der Vogelperspektive, nach einer Skizze von Erik Sveynson 1854” (Carlsruhe, Verlag von J. Veith). De holmar, på hvilka fästningen är belägen, framställas här som höga, otillgängliga berg; på dessas nedre afsats afbildas sedan fästningsverken såsom en gördel. Stora sjögående fartyg framstå i jämförelse med dessa klippor som små båtar. I själfva verket är Sveaborg, som bekant, uppfördt på ganska låga klippor.
Öster om Sveaborg ligger ön Sandhamn (3 kilometer lång och omkr. 2 1/4 kilom. bred). Från sjön är den lätt tillgänglig, emedan redden utanför är rätt djup. I händelse af ett sjökrig skulle Sandhamn därför ha inneburit en allvarsam fara för fästningen, hvilket äfven framgick af Napiers rekognoscering den 12 juni 1854. För att hindra engelsmännen att landstiga blefvo ett antal matroser af tredje divisionen (konteramiral Rumjanzeff) utspridda i kedja längs stränderna. Men de hurtiga matroserna ville gärna taga fienden i närmare skärskådande och spridde sig därför på stranden i stället för att söka skydd bakom terränghindren. Engelsmännen å sin sida hälsade dem från sina trenne ångfartyg, hvarpå de återförenade sig med eskadern, som låg för ankar på ett af stånd af omkring 13 kilometer från fästningen.
Så snart den fientliga eskadern hade afseglat, beslöto kommendanten och amiralerna att oförtöfvadt uppföra tvenne batterier på Sandhamn. Ända till 1,000 matroser arbetade härpå dag och natt samt aflöstes tidtals af manskap från femte finländska linjebataljonen. Till den 27 juli 1854 voro de båda batterierna färdiga samt bestyckade med 12 kanoner. Men fienden närmade sig icke mera Sandhamn denna sommar.
I och med generaladjutant Bergs utnämning till öfverbefälhafvare blef det ånyo lif och rörelse på ön. I april 1855 reste han öfverallt omkring och besiktigade den kringliggande trakten samt utsåg platser för uppförandet af fyra nya batterier. Åt manskapet utlämnades dubbla tält, bräder till golf och halm till underlag i dem, hvarpå trupperna afsändes till arbetsplatserna. Virke och sand skulle få tagas på stället, utan att aftal behöfde träffas med befolkningen. Den 15 juni 1855, d. v. s. till dagen för storfursten Nikolaj Nikolajevitschs ankomst, voro de nya batterierna nästan färdiga, och redan den 22 i samma månad fingo tre af dem deltaga i den lilla affär, då en med lodningsarbete sysselsatt fientlig fregatt blef tvungen att draga sig tillbaka.
Härutöfver beslöt man att uppkasta ännu tvenne batterier, det ena för 16, det andra för 8 kanoner. Arbetet på dessa nya försvarsverk pågick natt och dag, så att de blefvo färdiga till den 10 augusti 1855 och då kunde med tillbörligt eftertryck emottaga fienden, som denna sommar anlände något senare än föregående år.
På tal om Sveaborg bör här framhållas, att fästningen i allmänhet saknade s. k. framskjutna fort och på grund däraf var utsatt för faran att blifva direkt bombarderad.
För att skydda Helsingfors mot anfall västerifrån uppfördes enligt general Rokassoffskys förslag sex strandbatterier (på de s. k. Rödber-gen), hvilka bestyckades med 38 kanoner.
Huru beskaffade voro nu de ryska marina stridskrafter, som koncentrerats omkring Sveaborg?
Först och främst funnos där de till tredje flottdivisionen hörande 14 fartygen med 143 officerare och en besättning af 6,793 man samt en bestyckning af öfver 700 kanoner af olika kaliber. Chef för denna division var (1855) viceamiral J. A. Schihmanoff. Hvad numerären angår, var denna division nog en allvarsam motståndare, men icke desto mindre var den dömd till overksamhet.
Dessutom var i närheten af Sveaborg förlagd den i tvenne brigader fördelade finländska skärgårdsflottiljen under befäl af den förut nämnda viceamiral Jepantschin.
På några af dessa kanonslupar funnos tvenne 24-pundiga kanoner, på andra en kanon och en grof haubits. Till vinnande af större rörlighet hade flottiljen tilldelats ångbåtar. För att servera kanonerna hade kommenderats nödigt antal soldater, hvilka till själfförsvar voro beväpnade med gevär. Till roddare användes landtvärnsmän, åt hvilka till själfförsvar hade utlämnats yxor och gevär. Denna flottilj skulle försvara kusten från Viborg till Sveaborg. Dess första brigad hade i maj 1854 sammandragits vid Ruotsensalmi, där man hade för afsikt att samla brigadens alla förråd och inrätta ett lasarett, men redan i slutet af månaden befallde general Rokassoffsky, att brigaden skulle afgå till Drumsö (vid Helsingfors). Andra brigaden opererade i trakten af Åbo och Björneborg. Vid ett tillfälle blefvo kanonsluparna utsatta för häftig sjögång, hvarvid de visserligen lade i dagen goda egenskaper, men likväl framhålles i en med anledning häraf uppsatt rapport, att kanonsluparna i händelse af ett fientligt anfall “naturligtvis skulle vara fullkomligt värnlösa, emedan man ej var i stånd att på något sätt surra fast kanonerna”.
Med anledning af att linjeskeppet “Andrej” och fregatten “Tsesarevitsch” redan i slutet af år 1854 läkte betydligt, beslöt generaladjutant Berg att behålla blott linjeskeppen “Rossija” och “Hesekiel” i fronten. Från de öfriga bortkommenderades besättningarna och kanonerna användes till strandbatteriernas bestyckning, hvilka åtgärder (i februari 1855) vunno kejsarens bifall. I juli 1855 försänktes med kejsarens begifvande blockskeppen n:o 9 och 10 i Långörsundet, hvarförutom i andra sund inalles blefvo försänkta ytterligare nio kanonslupar. De sämsta af dessa uppdrogos på land, så att vid tiden för fästningens bombardemang i stridslinjen funnos inalles 42 kanonslupar.
I farvattnen rundt omkring Sveaborg hade dessutom blifvit nedlagda 44 elektriska och 950 nobelska minor, hvarigenom i främsta rummet inloppen till Helsingfors västerifrån afspärrades. Farvattnet mellan Sandhamn samt Väster- och Östergrund blef också späckadt med minor, hvilkas batteri var förlagdt på Sandhamn.
De ryska minorna, efter professor Jacobis system, hade formen af en kon, från hvars spets ett tåg gick ned till ankaret. Minans inre var tillverkadt af zinkplåt och afdeladt i tvenne kamrar, af hvilka den nedre innehöll en svag krutladdning och den öfre en tändapparat. Explosionen af en sådan mina var emellertid ganska svag på grund af den obetydliga krutladdningen och emedan minan icke var fullt vattentät. Minafspärrningsarbetena omkring Sveaborg hade stått under ledning af stabskapten Sergejeff men blefvo sedermera (1855) anförtrodda åt mekanikern Nobel, som ansåg, att Finlands kuster voro synnerligt lämpliga för ett minkrig. Emellertid låg mineringskonsten ännu i sin linda, hvarför det ej var att förvåna sig öfver om fästningens försvarare icke synnerligen lyckligt opererade med detta nya vapen. Så hände sig t. ex., att fästningens ångbåt “Medvedj” (under befäl af kapten Wolschskij) törnade på en mina, ehuru den lyckades draga sig ur spelet med jämförelsevis lätta skador, tack vare den omständigheten, att stöten af explosionen icke träffade ångarens botten utan dess sida. Enligt ingenjörgeneralen Dæhns förslag hade man för öfrigt anordnat minafspärrning blott vid Sveaborg.
I betraktande af den brådska, med hvilken fästningarna och flottan måste utrustas, kunde det hela icke aflöpa utan oreda. Se här en liten episod, tecknad efter naturen. Den kända poeten A. Fét-Schenschin, som då var anställd i militärtjänst, skulle på grund häraf begifva sig till Östersjöprovinserna och afreste fördenskull i mars 1854 från Petersburg till sin tjänstgöringsort. “Vädret hade slagit om”, skrifver han i sin dagbok, “och blifvit blidare med regn, hvarigenom vägen förvandlades till snösörja, som räckte hästarna upp till knäet. För oss skulle man naturligtvis icke gjort sig något omak, men saken var den, att man som bäst höll på att transportera belägringsartilleri, och på grund häraf voro nu vägarna fullpackade med ester, som arbetade på vägens iståndsättande. Medan vi sålunda färdas mot vårt mål, upphinna vi en trängkolonn, som fastnat i drifvorna; slädarna voro förspända med tvenne och ända till trenne trespann, så att vi voro tvungna att med blott en häst för vår släde smyga oss förbi hela denna myllrande hop, som spärrade vägen. Hvarthän, kamrater? frågade jag en af trängsoldaterna. Vi släpa belägringskanoner från Sveaborg till Riga, ljöd svaret. Efter att hafva rest ungefär fem kilometer passera vi en ny trängkolonn med röda flaggor uppsatta på slädarna. Hvarthän? Vi transportera krut från Sveaborg till Riga. Och ånyo mötte vi om en stund en i motsatt riktning tågande träng, som förde belägringskanoner från Riga till Sveaborg. Det var klart, att både manskap och hästar sleto ut sig i följd af all denna byråkratiska oreda”.
På grund af den betydliga utsträckningen af Sveaborgs försvarslinje (positionerna upptogo längs fronten 14 kilometer eller inemot 27 kilom., om strandlinjens bukter medräknas), indelades denna i tre distrikt: centern kommenderades af t. f. kommendanten på Sveaborg, generallöjtnant Sorokin, högra flygeln af generallöjtnant Ramsay och den vänstra af generallöjtnant Gyldenstubbe.
Samtida till generallöjtnant Sorokin uttalade sig berömmande om honom. Under de tvenne dygn bombardemanget pågick vek han, likt en krigare, som beslutit att dö på sin post, icke från platsen utan uppehöll sig nästan hela tiden där för att utdela befallningar. I öfrigt ansågs han vara en person utan synnerlig begåfning samt något inbilsk. Emot sina underlydande var han tämligen barsk och ådagalade stor retlighet. Han hade varit vicedirektör för ingenjördepartementet och blef 1853 kommenderad till Sveaborg för att sätta fästningen i försvarsskick. Uppgiften var långt ifrån lätt, emedan Sveaborg under fyrtio år lämnats att förfalla, men sitt uppdrag fullgjorde Sorokin dock med nit och energi.
Som närmaste man i befälet fungerade generalmajor Alexejeff; chef för fästningsartilleriet var öfverste Gatzuk, för fortifikationsdetaljen öfverste Pasypkin.
Vid Helsingfors och Sveaborg koncentrerades nu 50 ½ bataljon, 12 ½ sotnjor och 52 fältkanoner. Hufvudinloppen till redden skyddades medels bommar samt förankrade örlogsfartyg, af hvilka 74-kanons-linjeskeppet “Hesekiel” låg mellan Långören och Väster-Svartö, 120-kanonskeppet “Rossija” i Gustafsvärdssundet samt 44-kanonsfregatten “Tsesarevitsch” mellan Kungsholmen och Sandhamn. Kanonsluparna voro förlagda i skydd af Sandhamn, invid Maskholmen.
De första skotten vid Sveaborg föllo den 22 juni 1855. Den vid Stor-Mjölö liggande engelska fregatten “Amfion”, föregången af tre slupar, lättade ankar och gick ut för att undersöka farvattnet. Men då fregatten härunder passerade de nyss uppförda batterierna på Sandhamn, öppnade dessa eld, hvilken fregatten besvarade ur sina grofva kanoner. Skottväxlingen fortfor tre timmar, hvarpå det fientliga fartyget nödgades draga sig tillbaka. Af batteriernas manskap stupade en och kontusionerades några; fregatten lämnade efter sig tvenne nyss igenfyllda grafvar på Stor-Mjölö.
En af de allierade flottornas amiraler företagen rekognoscering öfvertygade dem om, att ett anfall på Sveaborg var utförbart, hvarför de hos sina regeringar anhöllo om tillstånd att få skrida till anfall. Framställningen bifölls, till de allierade flottorna i Östersjön afsändes “bombarder” samt kanonbåtar och så snart dessa anländt, beslöto amiralerna Dundas och Penaud att sätta sina planer mot fästningen i verkställighet.
Den stillhet, som efter den 23 juni hade inträdt i nejden af Sveaborg, fortfor ända till slutet af juli. I början af sistnämnda månad ankom till ön Rönnskär, väster om Helsingfors, ett fientligt ångfartyg, som därpå började sysselsätta sig med lodningar. Efter några dagar anlände ännu några fientliga ångare och sålunda samlades en liten flottilj om åtta fartyg inom synhåll från fästningen men på ett afstånd af minst 5 ½ kilometer från denna. Dessa fartygs förnämsta sysselsättning bestod i att upploda och undersöka farvattnet, för hvilket ändamål de äfven tre nätter å rad omedelbart före bombardemanget närmade sig fästningen. Den 6 augusti syntes vid horisonten en stark rök. En så talrik eskader af örlogsfartyg hade ännu aldrig plöjt farvattnen vid Sveaborg. Snart blef det klart, att den fientliga flottan styrde kurs mot fästningen; men den stannade på ett afstånd af 4 ½ —5 ½ kilometer från denna. Hela flottan rangerade sig därpå i stridsordning, d. v. s. framsköt “bombarderna”, de flytande batterierna och kanonbåtarna samt lade sig i en bågformig linje mellan holmarna Melkö och Rönnskär i väster samt Gråhara i öster, hvarigenom eskadrarnas bataljlinje fick en längd af omkring 3,000 meter. På denna linje ankrade nu 77 fartyg af olika typ; där lågo sålunda 10 linjeskepp, 7 fregatter, 2 korvetter, 16 bombarder, 25 kanonbåtar, 4 flytande batterier, 2 jakter, 3 transportfartyg och 1 brigg.
De allierade voro således fullkomligt försäkrade om öfvervikten till sjöss och deras ofantliga flotta af rangskepp, som alls icke var upptagen af bombardemanget, kunde således när som hälst disponeras för att tillbakaslå hvarje rysk flottafdelning. Fartygen lade sig på ett afstånd af omkring 5 kilometer från de yttersta fästningsverken. Något framför deras linje och nästan i midten af densamma låg den lilla klippan Abrahamsholmen på 2,300 meters afstånd från fästningen och på denna skredo fransmännen genast till uppförandet af ett batteri af jordsäckar och afsedt för tre 11-tumsmörsare. Krutförrådet förlades i en fördjupning i berget och täcktes med ett blinderadt tak. Hela denna af fienden nu intagna position kunde utmärkt väl ses från det s. k. Observatorieberget vid Helsingfors. Knappt hade de fientliga fartygen intagit sina platser, innan de började nedtaga sina rår och i öfrigt borttaga öfverflödiga delar af utrustningen, hvaraf man kunde sluta sig till att de beredde sig till aktion. Då man för generaladjutant Berg rapporterade den position de allierades flotta intagit, ville han, efter hvad den hos honom anställde tjänstemannen C. von Philippeus berättade, icke sätta tro därtill, emedan detta ställe på de hemliga ryska sjökorten betecknades som ett område fylldt af “farliga grund”.
Sveaborg inväntade lugnt den annalkande stormen. Dess försvarare hade erhållit endast tvenne förhållningsregler: att undvika alla öfverilningar samt att aldrig skjuta på fienden, innan denna närmat sig inom skotthåll. Genom den senare ordern ville man naturligtvis förebygga onödigt bortödande af ammunition, ty det var redan kändt, att fienden var försedd med långskjutande kanoner, vida öfverträffande fästningens artilleri. Det lugn, som rådde på fästningen, tog sig bland annat uttryck i en bal, som försiggick hos kommendanten den 9 augusti och under hvilken gästerna öfverraskades af fiendens skott. Att numera slippa öfver till Helsingfors var ingen lätt sak i anseende till det redan öppnade bombardemanget; och ödet fogade egendomligt nog så, att en af de första sårade var en sjöofficers fru.
Den 9 augusti hördes kl. 7 på morgonen upp till Observatorieberget psalmsång från den fientliga eskadern; omedelbart därpå aflossades från det ståtliga amiralskeppet “Wellington” ett skarpt signalskott. Sveaborgs bombardemang tog härmed sin början och det storartade skådespelet utvecklades i all sin hemska prakt.
I fästningen hördes larmsignalerna ljuda, trumhvirflar och hornsignaler kallade enhvar till hans plats. De första skotten riktades mot Sveaborgs västra del, d. v. s. linjen mellan Väster-Svartö och Brunnsparken, och kort därpå började regnet af grofva projektiler nedfalla i fästningen: ett hundra eldgap kastade hvarje minut sina tunga kulor mot det orörliga målet. Kulornas hvinande, brakandet af de kreverande bomberna och kanonernas dunder fortfor sedan under 45 timmar å rad. Under hela tiden bombardemanget pågick rådde ett härligt sommarväder. Den svaga vinden blåste i riktning mot fästningen, i följd hvaraf Sveaborg snart insveptes i ett moln af krutrök, ur hvilket blott då och då framblänkte blixtarna ur fästningens kanoner, men snart framträdde allt tydligare långa eldtungor, betecknande talrika eldsvådor.
Den första eldsvådan utbröt kl. 10 f. m. på Lilla Öster-Svartö och kl. 12 inträffade en fruktansvärd explosion på Gustafssvärd, då fyra bombnederlag sprungo i luften. Fästningen genomlefde nu kritiska ögonblick. Men till all lycka exploderade icke alla bomberna på en gång utan i partier, under förloppet af några minuter. “Genom Guds synnerliga nåd”, yttrade kommendanten i sin rapport, “inskränkte sig skadan till en dödad och tre sårade soldater”. Fästningen hade nu blifvit antänd på flera ställen; förnämligast brunno trähusen, sluplidren samt magasin från svenska tiden. Första intrycket af allt detta föranledde generaladjutant Berg att telegrafera till grefve Grabbe i Reval: “De på Sveaborg utbrutna eldsvådorna äro fasaväckande”. Fienden å sin sida jublade vid åsynen af den effekt hans eld åstadkommit och hela hans stridslinje genljöd af hurrarop. Försvararna åter stodo där midt bland lågorna och röken, sökte så godt sig göra lät släcka eldsvådorna samt försvara sig och fällde icke modet. Och sålunda sprutade både flottan och fästningen eld och dundrade mot hvarandra.
Det syntes nu tydligt, att fienden ville antända fästningen utan att närma sig inom skotthåll för dennas kanoner, emedan intet enda af hans fartyg kom batterierna närmare än 2,000 yards; mörsarefartygen höllo sig t. o. m. på 3,000 (3,700) yards afstånd från fästningen. Engelsmännens försiktighet gick så långt, att de förlade sina slagskepp längst bakåt för att icke utsätta dem för att skadas. De fientliga kanonbåtarna befunno sig däremot hela tiden i ständig, kretsformig rörelse för att undgå att träffas af fästningens kanoner. Under sådana förhållanden hade försvararna i själfva verket mycket små utsikter att kunna tillfoga fienden någon skada. Bombarderna voro förlagda i en linje; deras antal utgjorde enligt någras uppgift 16, enligt andras 21 (däribland 5 franska). Det vapen, på hvilket de allierade lära ställt de största förhoppningarna, var mörsarna, hvilka man uppsatt på enkom härför byggda segelfartyg. Kanonbåtarna voro bestyckade med haubitser af mycket svår kaliber och utgjorde det närmast i ordning efter mörsarna kommande vapnet. Bombarderna voro medels trossar af öfver 800 meters längd fästade vid de för ankar liggande ångfartygen, hvarigenom de sistnämnda i fall af behof kunde draga bombarderna ur stridslinjen samt lämna dem snar hjälp. Dessutom hade man som hjälpare placerat fyra engelska bogserångare mellan ångfartygen och bombarderna. Kanonbåtarna voro att betrakta som skarpskyttar i denna strid, hvaremot bombardernas egentliga roll bestod i att öfversålla fästningen med bågskott, under det de flytande batterierna som mål fått sig anvisade fästningens granitmurar. Generallöjtnant Ramsay, som iakttog de fientliga fartygen från sidan, har anmärkt, att de franska kanonbåtarna gingo närmare fästningen än de engelska och att de opererade snabbare och djärfvare. Bombarderna kunde operera blott om dagen; nattetid ersattes de af kanonbåtarna, hvilka då gingo närmare fästningen och kastade brandraketer mot denna. Raketerna träffade sällan sitt mål (jemf. härmed Aug. Schaumans "Från sex årtionden i Finland", II. p. 182. Ö. a.) men injagade dock skräck hos ryssarna och hindrade dem att ägna alla sina krafter åt släckningsarbetet. Om dagen sökte kanonbåtarna draga till sig de belägrades uppmärksamhet för att därigenom tillåta bombarderna att i godan ro fortsätta sitt förstörelsearbete.
Stundom gjorde fienden försök att framsända sina kanonbåtar närmare fästningen, ehuru detta icke aflöpte utan förlust för dem. En mängd spillror, dem vågorna uppkastade på klipporna vid Sveaborg, en bogserbåt, som bortförde skadade kanonbåtar, och slutligen de svarta flaggor, som här och där hissades på de fartyg, hvilka träffats af fästningens glödande kulor eller bomber, vittnade därom. Likaså gjorde fienden försök att närma sig Skanslandet, Kungsholmen och Långör men blef hejdad af de säkra skotten från linjeskeppet “Hesekiel” och de närmaste strandbatterierna.
Under bombardemangets första dag blef äfven Alexandro-Nefska fästningskyrkan skadad under pågående gudstjänst, hvarvid en bomb träffade den västra väggen under ett af fönstren. Kort därpå slog en annan bomb genom den mellersta, stora kupolen, i följd hvaraf alla vaxljusen föllo ur en kandelaber och ett par helgonbilder blefvo skadade af skärfvorna.
I och med mörkrets inbrott, aftog bombardemanget visserligen något, men i stället blef skådespelet af striden mycket hemskare. Fienden företog sig nu att mot fästningen kasta congreveska brandraketer, som hväsande och hvisslande genomskuro luften, lämnande efter sig en eldstrimma och upplysande hela nejden. Allt detta återspeglades i det lugna hafvet och framkallade därigenom ett intryck, som om hela luftkretsen stod i brand. Bombarderna bogserades längre ut åt hafvet, där man ånyo påfyllde deras ammunition, som haft stark åtgång. Kl. 11 på kvällen återtogo de sin förra position.
Denna eldorkan rasade med oförminskad häftighet och i förening med ett bedöfvande dån samt skenet från eldsvådorna öfver Sveaborg och dess omgifning under hela den 10 augusti. Kanondundret hördes, om ock doft, ända till Reval, till hvilken ort afståndet fågelvägen är 80 kilometer.
Helsingfors' invånare hade det bästa tillfälle att iakttaga detta hemska skådespel af eld och blod från “Observatorieberget”, från hvilket man såg allt som i ett panorama. Till och med med blotta ögat kunde man urskilja de minsta af fiendens farkoster, hvilka ständigt voro i rörelse, samt äfven med blicken såväl följa projektilernas väg genom luften som öfverskåda fiendens hela stridsställning. Därför var också Observatorieberget ständigt tätt besatt med hopar af åskådare och militärbefäl, och ibland infann sig jämväl general Berg med sin militära svit. Man kunde härifrån ofta iakttaga, huru fienden aflossade ända till 600 skott i timmen mot fästningen. Åsyna vittnen till bombardemanget lade märke till, att de fientliga fartygens eld var mycket träffsäker, så att de flesta projektilerna lade sig inom fästningens område; men så var ju ock målet ofantligt stort.
I afseende på fästningens eld anmärker Elmgren i sina anteckningar, att den tydligen afgafs endast för att uppehålla modet hos garnisonen och visa fienden, att försvarsmedlen ännu ej voro uttömda. Det ryska krutet, tillägger samma ögonvittne, var mycket svagt och sålunda blef det Sveaborgs öde att nödgas spela en martyrs roll; i den form striden mellan fästningen och flottan nu utkämpades var den ojämn, emedan den sistnämnda hade lätt att tillfoga Sveaborg skada utan att själf utsätta sig för fästningens eld.
Så hade slutligen den fruktansvärda natten mellan den 9 och 10 augusti gått till ända, under det bombardemanget ytterligare tilltagit i styrka tack vare det batteri på 6 mörsare fransmännen med anmärkningsvärd snabbhet uppfört på Abrahamsholm. Och när solen sedan gick upp, belyste den ånyo den i full gång varande striden; längs hela linjen dundrade kanonerna och fästningen var som förut omgifven af en eldgördel.
Omkring kl. 10 f. m. utspelades på Gustafssvärd en episod, hvars möjliga följder ingen hade tid att tänka på under stridens hetta. Saken var den, att i kaponieren Coyet (på Gustafssvärd) befann sig en krutkällare, som vanligt betäckt med ett tjockt jordlager. Ur källarens tak stack upp ett ventilationsrör af bräder och detta antändes nu af de fientliga projektilerna. Hundratals personer hade väl sett detta olycksaliga trärör, men ingen hade ens kommit på den tanken, att ett sådant icke är på sin plats i taket på en krutkällare. Nu fingo dock alla ögonen öppnade för den öfverhängande faran, och det gällde att ögonblickligen släcka elden, om man ville förebygga allas undergång. Volontärer, både officerare och soldater, framkallades och samtliga ilade till stället samt kväfde elden med sina kappor, då vatten ej fanns tillhands. Inom kort lyckades man släcka elden och alla återgingo till sina platser, alldeles som om ingenting ovanligt hade passerat. Emellertid fanns i krutkällaren ett enormt förråd af krut!
Först långt senare blef denna episod ånyo framdragen ur glömskan och några af de tappra räddarna, bland andra sedermera generalen vid artilleriet Gadolin, blefvo utnämnda till riddare af S:t Georgsorden.
I sin rapport om bombardemanget skref amiral Dundas bland annat: “För att afleda fiendens uppmärksamhet gaf jag befallning om att jämväl fästningens flankpositioner skulle anfallas den 10 augusti”. På grund häraf gjorde tvenne engelska ångare och en fregatt ett försök att landsätta trupper på Drumsö (väster om Helsingfors), men dessa företag misslyckades ständigt på grund af den säkra eld, som riktades mot den anryckande fienden från strandbatterierna. De enda framgångar fienden vann på denna punkt var att han lyckades antända skogen samt förstöra telegrafstationen. Eldsvådan släcktes dock snart och telegrafstationen var redan påföljande dag reparerad. Mot batterierna på Ulrikasborg och Rödbergen riktades fiendens eld mycket sällan och tillfogade dem för öfrigt icke den ringaste skada.
På den andra (östra) flygeln låg ön Sandhamn, hvars försvarsverk äfven kommo att taga del i striden. På morgonen den 10 augusti öppnade tvenne engelska ångare eld mot ön men kunde icke länge hålla stånd mot de batterier, som upptogo striden och som nu räknade 66 kanoner. Sin missräkning öfver företagets ringa framgång sökte den engelska detachementschefen, kapten Wellesley, dölja med påståendet att han “tillfogat ett af de ryska batterierna betydlig skada”. Enligt måttlig beräkning hade fienden här aflossat ända till 400 skott.
Här må i detta sammanhang nämnas, att i en gemensam graf på Sandhamn sedermera blefvo jordade alla de på Sveaborgs positioner och på fartygen under den 9 och 10 augusti stupade. Och inom kort uppfördes öfver den i furuskogen liggande grafven en enkel minnesvård efter ritning af professorn baron Klodt.
Den tyngsta rollen under hela bombardemanget tillföll otvifvelaktigt linjeskeppet “Rossija”. Så som detta fartyg därunder låg förankradt och försäkradt med kettingar i det trånga Gustafssvärdssundet, blef det en sannskyldig martyr. Från det ögonblick bombardemanget tog sin början, skakade och stönade skeppets enorma skrof under verkan af de i bågformiga banor nedfallande fientliga bomberna. De projektiler, som flögo öfver fästningen, funno i “Rossija” ett ypperligt mål för sin förstörande verkan; med formligt raseri genomborrade de fartygets däck och sidor, krossade rundhultet och förstörde metalldelarna. Vattnet formligen kokade och fräste rundtomkring det af de nedfallande projektilerna. Det är svårt att skildra det verkliga helvete, som den rasande striden åstadkom inom fartygets trånga område. Dess besättning nödgades uthärda såväl röken och lågorna från eldsvådorna ombord som projektilernas bedöfvande knallar och skärfvornas hvinande; den måste vara vittne till huru läkarna förbundo och amputerade de sårade i en liten matroskoj, där golfvet var öfversköljdt af blod och vatten från brandpumparna. Här gaf prästen nattvarden åt de döende eller läste med korset i handen dödsbönerna öfver dem. Till råga på alla dessa fasor var fartygets krutdurk på ett hår när att antändas. Men lyckligtvis funnos bland besättningen många, som delade matrosen Feiho's åsikt då han utbrast: “Det är detsamma om man står där uppe eller här nere, ty sprängas vi i luften, få vi alla dela gemensamt öde”. Det var dessa våghalsar, som med underlöjtnant Popoff i spetsen inläto sig i en förtviflad strid med elden och lyckades släcka den, hvarigenom fartyget räddades. Sjutton timmar å rad nödgades “Rossija” stå utsatt för fiendens mördande eld, hvarunder fartyget förlorade 11 man i stupade och 89 sårade samt hade därjämte tre gånger elden lös ombord. Om natten bortfördes sedermera fartyget, som skadats af 19 bomber, och förankrades på ett ställe i hamnen. Under striden hade fartyget icke i egentlig mening kunnat försvara sig med eldgifning, om det också aflossade 352 skott, ty härtill kunde blott en kort 36-pundig kanon användas. Marinmännen vid baltiska eskadern visade sig härigenom fullt värdiga att i fråga om tapperhet och tålamod ställas i bredd med sina kamrater i Sevastopol. Chefen på “Rossija”, kaptenen af första rangen Poplonskij, lade i dagen mycken kallblodighet och duglighet och honom tillkommer i ej ringa grad förtjänsten af fartygets och besättningens räddning.
Af de öfriga fartygen var, såsom redan blifvit nämndt, linjeskeppet “Hesekiel”, kaptenen af första rangen Broftsyn, förankradt framför Långör-sundet och fregatten “Tsesarevitsch”, kaptenen af andra rangen Tokmatscheff, placerad invid Sandhamnsinloppet. Under bombardemanget blef “Hesekiel” visserligen något skadad men kvarstod dock på sin plats. Fregatten blef äfven träffad af en på långt afstånd kastad brandraket med led icke någon skada.
Under tvenne dagar efter bombardemanget kvarlåg den fientliga flottan vid Sveaborg.
Den 11 augusti kallade klockorna i fästningskyrkan de af belägringens mödor betungade försvararna till Herrens tempel för att lätta sina betryckta sinnen. På flottan hördes däremot fiendens buller och jubelrop. Under natten mot den 12 augusti kastades ännu några raketer; den 13 augusti kl. 8 f. m. lättade den fientliga flottan oförmodadt ankar och försvann snart ur sikte.
Det berättades sedermera, att den franska amiralen Penaud, efter det några större eldsvådor utbrutit på fästningen, skulle ha föreslagit sin engelska kollega att med flottorna bryta sig in i Sveaborgs hamn. De båda amiralerna öfvertygade sig dock snart om, att fästningens batterier ännu ej voro demolerade samt att de själfva voro i saknad af landstigningstrupper, hvarför de beslöto att uppgifva planen och läto bombardemanget upphöra. Den engelska amiralen fruktade mest af allt att få sina fartyg skadade.
Fästningens befäl intygade, att samtliga till dess garnison hörande officerare och manskap på ett framstående sätt uppfyllt sin plikt och städse ådagalagt den för den ryska krigaren karaktäristiska sinnesnärvaron samt att fiendens mördande eld icke lyckats nedslå de tappras mod.
Låtom oss nu se till hvad som försiggick i Helsingfors under bombardemanget.
Då faran för ett sådant närmade sig, började staden vidtaga särskilda åtgärder. Universitets-bibliotekets dyrbaraste böcker inpackades och gömdes i källaren; manuskripter och “Fennica”-afdelningen hade redan betydligt tidigare inlagts i lådor och afsändts till Laukko gård i Wesilaks socken (Tavastland). Finlands banks valutor öfverfördes först till Tavastehus och sedermera till S:t Michel. I undervisningsanstalterna afslutades lektionerna en månad tidigare än vanligt. I allmänhet hade man undangömt en mängd dyrbarheter i hvalfven under Nikolaj-kyrkan, och det antogs, att en del af universitetets dyrbarheter i största hemlighet blifvit dolda på samma ställe. Högskolans lärarepersonal hade på grund af ferierna samt i anledning af den genom inkvarteringen och blockaden uppkomna dyrheten bortflyttat till landsorten. Ett af åsynavittnena till dessa tilldragelser, S. G. Elmgren, förtäljer på följande sätt om det, som denna tid tilldrog sig i Helsingfors:
“Den 10 augusti inryckte i staden ett nytt ryskt regemente, som, enligt hvad ryktet förmälde, räknade inemot 4,000 man, ehuru dess numerär helt säkert var betydligt mindre, och slog upp bivack i Kajsaniemi park. Denna trupp var afsedd antingen för att afslå en fientlig landstigning eller för att förstärka Sveaborgs uttröttade garnison. Under en hel vecka var regementet förlagdt i Kajsaniemi, som härunder var stängd för allmänheten. Disciplinen bland trupperna var den tiden så fast inrotad, att då regementet sedan tågade vidare, träden i parken befunnos fullkomligt oskadade. Inga klagomål hade framställts af innehafvaren af det i parken belägna värdshuset; och då regementet aftågat, voro halmhögarna, på hvilka soldaterna sofvit, det enda som påminde om deras vistelse där”.
Egendomligt nog uppstod fruktan för fienden först efter det bombardemanget redan hade upphört. Tryckerierna började gömma sina tillbehör i källare, och ett af dem, det på hvilket “Helsingfors Tidningar” trycktes, flyttades t. o. m. till den i norra hamnen liggande Vrakholmen, där tvenne nummer af tidningen trycktes och därför af allmänheten blefvo kallade “Vrakholms Tidningar”. En och annan butik stängdes redan den 10 augusti, de öfriga följande dag. Emellertid nedföll inom själfva staden, enligt uppgift af Elmgren, blott en enda fientlig projektil, nämligen på Rödbergen, dess skärfvor nådde fram till Bangatan och Stora Robertsgatan, men någon skada anstiftades icke häraf. Likaså slog en bomb ned på stadskajen i närheten af de vid Brunnsparksvägen liggande magasinerna. Häraf framgår, att fienden åtminstone denna gång skonade staden och enskild egendom. Blott i Brunnsparken nedföllo inemot ett dussin bomber, hvilka dock förorsakade mindre skada än man hade anledning att befara. En af dessa bomber träffade badhuset, slog igenom vattentaket och golfvet till öfre våningen, förstörde en ugn i den nedre samt inträngde slutligen i jorden under huset. Af en annan bomb sönderslog en skärfva fönstret i samma hus, en annan inträngde i badhusets afdelning för damer och slutligen slog en bomb ner i marken framför trappan till Brunnshuset. Ingen eldsvåda uppstod dock häraf och de af bomberna förorsakade skadorna reparerades lätt.
Samma ögonvittne räknade för öfrigt inom Brunnsparkens område inalles nio gropar i marken efter nedslagna bomber. Af en annan samtidas uppgifter framgår, att dessa bomber dock kräfde ett människolif, i det att en nioårig flicka, som lekte på stranden vid Brunnsparken, blef på stället dödad af en bomb. Man begrafde henne med hedersbetygelser såsom fallen i strid.
Bombardemanget upphörde, men de fientliga fartygen kvarlågo, som sagdt, ännu tvenne dagar för ankar. Först måndagen den 13 augusti afgick hela den allierade eskadern. Men i stället för att nu lugna sig fattades stadsbefolkningen af en formlig panik. Alla började packa ihop sitt lösöre och så slingrade sig snart ett långt tåg af fordon norrut för att uppnå mera skyddade platser. Man resonerade som så, att fienden omöjligen kunde nöja sig med de obetydliga resultat han uppnått med Sveaborgs bombardemang och således helt säkert skulle göra ett försök att förstöra Helsingfors. Och då man häremot invände, att han ingenting skulle vinna genom ett sådant företag, fäste sig ingen därvid. Många af dem, som tidigare förhållit sig helt lugnt, grepos nu af en feberaktig flyttningsifver och lämnade staden på lördagen (den 11 aug.), helt säkert under inverkan af den uppjagade allmänna stämningen. Andra lade visserligen ihop sin lösegendom men beslöto dock att icke flytta ut på landet, innan bombardemanget ånyo vidtoge.
En intressant bild företedde Henriksesplanaden under natten: där kunde man se sängar, vaggor med små barn, soffor, på hvilka sofvo gamla ungkarlar; där sutto gamla gummor, samtalande om den yttersta dagen. På söndagen (den 12 aug.) predikades i kyrkorna öfver texten “Kristus grät öfver Jerusalem”; sinnesstämningen var mycket tryckt. I förstaden Tölö hade man utflyttat all lösegendom från husen, och på Högholmen, i norra hamnen, hade inemot 30 familjer helt idylliskt slagit sig ned och t. o. m. flyttande butiker hade där sökt sig marknad för de oumbärligaste förnödenheterna. Men de flesta hade dock tagit sin tillflykt till landsbygden. Lyckligtvis var vädret hela tiden ganska vackert, så att detta bivacklif under bar himmel aflöpte utan svårare följder.
På måndagen (den 13 aug.), då af hela den fientliga flottan icke mera syntes ett spår, började den fåtaliga befolkningen så småningom lugna sig, butikerna öppnades åter och enhvar återgick till sina hvardagliga sysslor, men de från staden utflyttade återvände icke omedelbart från landsbygden.
I den rapport amiral Dundas insände till regeringen om sina operationer vid Sveaborg framhöll han det stora antal byggnader han lyckats förstöra inom fästningen samt uppgaf, “att det icke skulle ha medfört någon fördel om bombardemanget hade fortsatts ännu en dag”. Och den franske amiralen Penaud inrapporterade, att “fienden hade tillfogats ett hårdt slag”. Engelska “Times” kungjorde till allmän kännedom, att bombardemanget hade kostat ryssarna omkring 2,000 stupade, 14 à 15 örlogsfartyg samt en materiell skada på 1 ½ miljon pund sterling. Den franska officiella tidningen “Moniteur Universel” gick ännu längre genorn att förklara, att Helsingfors var förvandladt till aska och att “Svéaborg n'existe plus”. Dessa orimligheter upprepas allt fortfarande i den västerländska pressen. Dock måste medgifvas, att äfven inom Ryssland den tiden cirkulerade en mängd ur luften gripna rykten om Sveaborgs bombardemang. Kaptenlöjtnant Aslambegoff, som då befann sig i Sevastopol, skref t. ex. i sina anteckningar: “Under bombardemangets första dag var hela garnisonen, tack vare befälets dumhet, uppställd under gevär och förlorade 500 man; vederbörande trodde synbarligen, att man med kanonbåtar kunde löpa till storms mot granitklippor. Andra dagen, då man slutligen insett, att det ej låter sig göra att med ångbåtar och bombarder klifva upp på klippor, tog man bort garnisonen och förlorade — 17 man. Tredje dagen var förlusten 3 man. Man har jämfört Sveaborgs bombardemang med Sevastopols. De likna hvarandra lika mycket som haren liknar en ko!”
“Ni har naturligtvis ur tidningarna inhämtat, att vår fiende firat sin seger och, som vanligt, uppfyllt hela Europa med sina lögner”, skref grefve Nesselrode till generaladjutant Berg. “Men snart skall väl sanningen varda uppenbarad för alla”.
De verkliga förlusterna uppgingo emellertid till följande belopp: Förlusten i manskap uppgick för engelsmännen till 33 man; enligt amiral Penauds uppgifter hade fransmännen ingen manspillan. Af fiendens fartyg skadades inalles 18. Den franska eskadern hade afskjutit 4,150 projektiler (af hvilka 2668 bomber). Enligt engelsmännens uppgifter hade ensamt deras bombarder aflossat 6,000 skott — ehuru en annan källa (“Revue Britannique”) anger andra siffror, på grund af hvilka bombarderna skulle ha kastat 3,099 (13 tums) bomber och kanonbåtarna 11,200 kulor och granater. Inalles hade, efter hvad man påstod, under det 45 timmar långa bombardemanget inkastats i fästningen omkring 18,500 projektiler (några uppgifva ända till 22,000 sådana). Enligt de beräkningar, som utförts i ryska marinministeriet, hade mot Sveaborg kastats 60,000 pud (närmare 1,000,000 kilo) järn, hvilken uppgift något så när stämmer öfverens med uppgiften i utländska tidningar, att de allierade förbrukat 2 ½ miljon skålpund järn och bly samt 250,000 skålpund krut.
Fästningens förluster uppgingo till 62 stupade och 199 sårade, hvarjämte genom fiendens eld en betydlig del af träbyggnaderna blef förstörd. Dessutom skadades linjeskeppet “Rossija” och tre kanonslupar. Enligt uppgift af chefen för fästningens artilleri, öfverste Gatzuk, af lossade detta 2,385 skott, hvarigenom 8 kanoner och 19 lavetter blefvo odugliga. Skadan, som orsakades af de uppbrunna byggnaderna, beräknades uppgå till ett belopp af 150,000 rubel, hvartill kommer en förlust på 336,437 rub. 26 kop. för uppbrändt skeppsbyggnadsmaterial m. m. Förlusterna på den ryska sidan kunna således icke anses ha varit betydliga. I själfva verket voro fästningens kanoner ännu oskadade, ammunition fanns i tillräckliga kvantiteter, proviantförråden voro föga skadade af bombardemanget, på manskap var ingen brist, förbindelserna med fasta landet voro öppna och fästningens vallar voro fullkomligt oskadade. Den 23 augusti (1855) skref kejsaren till furst Gortschakoff: “Härifrån intet nytt att förtälja. Efter ett två dagars bombardemang af Sveaborg, hvarigenom fästningen och batterierna ej ledo någon skada, begåfvo sig de fientliga eskadrarna till Reval.”
Emellertid saknades det icke i den västeuropeiska pressen röster, som uttryckte sitt missnöje med de allierade flottorna och framkastade frågan, hvarför de icke förstört Sveaborg. Flottorna hade dock gjort hvad de kunnat. De hade under ett 45 timmars oafbrutet bombardemang kastat mot fästningen 18 à 20 tusen projektiler och uppbränt träbyggnaderna i densamma. Men något vidare kunde de icke uträtta, emedan de saknade därtill erforderliga medel. Man bör nämligen erinra sig, att de allierade icke medförde några landstigningstrupper samt att ett under tvenne dygn fortsatt oafbrutet bombardemang förorsakat deras bombarder och mörsare så svåra skador, att det ej var att tänka på att vidare begagna dem utan grundlig reparation. Dessutom hade kanonernas rekyl mycket skadligt inverkat på fartygsskrofvens hållbarhet. Med ett ord sagdt, de allierade hade blifvit tvungna att afbryta bombardemanget.
Detta är numera ett af fienden själf konstateradt faktum. Till tidskriften “Mémorial de l'artillerie de la marine” för år 1890 var nämligen fogadt ett bihang, “Historique de l'artillerie de la marine 1692—1889”, i hvilket med anledning af Sveaborgs bombardemang bl. a. säges (pag. 138—190) att de engelska och franska bombarderna lade sig på redden, bakom Abrahamsholmen, på ett afstånd af 4,000 meter från fästningen. Belägringsbatteriet på denna holme opererade oafbrutet hela dagen och tillfogade fästningen stor skada. En mörsare sprang visserligen men blef ersatt med tvenne andra. Följande dag förnyades bombardemanget, men mot kvällen voro mörsarna icke mera i tillfälle att fortsätta elden, emedan de blifvit odugliga genom de starka laddningar man nödgats använda. Detsamma inträffade jämväl med mörsarna på de engelska kanonbåtarna och häri låg orsaken till att Sveaborgs bombardemang måste afbrytas. “(Ce fut cette circonstance qui mit fin au bombardement de Sveaborg).”
I samma riktning uttalade sig äfven omedelbart efter Sveaborgs bombardemang en sårad engelsk officer under samtal med ryska vice-konsuln Stare i Visby (på Gotland). Sagda officer medgaf, att de allierades företag mot Sveaborg varit framgångslöst samt starkt inverkat på andan inom flottan. I följd af det forcerade skjutandet hade 16 mörsare sprungit för engelsmännen, hvarjämte alla de öfriga pjeserna hade fått sprickor. Äfven Napier hade i ett bref till utgifvaren af “Times” framhållit detta faktum. Och slutligen erkänner också författaren af detta krigs historia, Léon Guérin (II, sid. 316), att de allierade icke kunde vinna någon vidare framgång vid Sveaborg, emedan deras mörsare och bombarder hade lidit så svåra skador.
De tunga dagarna för Sveaborg voro nu tilländalupna; fienden hade icke haft nog krafter och hjälpmedel för att krossa detta fäste. Sveaborg hade med heder bestått profvet. En så kompetent fackman som amiral Colomb (i sitt arbete “Sjökriget”, S:t Petersburg 1894) säger på tal härom att “detta bombardemang måste betecknas som ett bland de största företag, som någonsin blifvit iscensatta från hafvet mot en fästning”. Och trots detta blef de allierades påhitt ändå både ofullbordadt och resultatlöst.
För Sveaborg själft gick kriget icke spårlöst förbi. Ända till tiden för orientaliska kriget hade Sveaborgs hamn visserligen icke haft någon som helst betydelse såsom byggnadsort för örlogsfartyg men var dock en viktig örlogsstation, emedan baltiska flottans fartyg städse kunde finna skydd bakom dess murar. På grund häraf öfvervintrade hvarje år i tur och ordning en division af linjeskepp, fregatter, transportfartyg, briggar och skonertar. Därför funnos också på särskilda holmar anlagda allehanda slags marina etablissement och upplag. Efter kriget förlorade däremot Sveaborg sin förra betydelse; på grund af kejserlig befallning förordnades därpå, att framdeles endast upplag af stenkol och några andra förnödenheter för örlogsfartyg skulle förläggas till Helsingfors i stället för på Sveaborg. Flottan bortfördes och fästningen öfverlämnades åt landtrupperna.
Efter kriget uppstod frågan om att förvandla Helsingfors till en betydande örlogshamn. Hade denna plan blifvit genomförd, så hade det också blifvit af nöden att uppföra nya befästningar. Det var för öfrigt ej mer än naturligt, att kriget gaf anledning till många tankar och att en mängd nya förslag och planer skulle framträda. Bland öfriga sådana må här omnämnas idén att befästa Tavastehus, emedan denna stad är södra och västra Finlands viktigaste punkt, där landsdelens förnämsta industriella inrättningar befinna sig. Dessutom fann man, att i Tavastehus sammanlöpte alla vägar till de viktigaste städer i landet.
Därjämte fann generaladjutant Berg det vara af behofvet påkalladt att till Päijänne förlägga en mindre flottilj af kanonbåtar och transportfartyg “för att transportera de i trakten af Tavastehus förlagda trupperna till Jyväskylä eller ännu längre norrut i och för operationer mot Gamla Karleby och Uleåborg”.
I allmänhet ansåg man det vara svårt att hindra fienden att intaga de förnämsta kuststäderna, men man fann det därjämte vara af vikt att på ett afstånd af 4—5 dagsmarscher från hafskusten ha ett starkt detachement, som skulle kunna såväl understödja de svaga framskjutna förtrupperna som hindra fienden att tränga längre in i landet. Ett dylikt förslag hade antagligen för sitt upphof att tacka den omständigheten, att fiendens energiska anfall mot Helsingfors och Sveaborg hade tvingat den ryska ledningen att till dessa orter koncentrera mycket aktningsbjudande stridskrafter. Enligt generaladjutant Bergs åsikt måste man (för år 1856) här sammandraga en garnison af 36 bataljoner samt 8,000 man till servis för artilleriet och därtill ännu ha att disponera öfver ett starkt rörligt detachement i och för operationer till lands.
Man har för öfrigt skäl att antaga, att Tavastehus tilldrog sig en särskild uppmärksamhet äfven af den orsaken, att då engelsmännen förberedde sig till kampanjen 1855 och planlade ett anfall på Sveaborg såväl från land- som sjösidan, hade de för afsikt att till en början intaga Tavastehus och dit förlägga basen för sina operationer till lands.
Många brister måste själffallet fyllas och mycket nytt måste anskaffas. Men att genomföra allt detta visade sig mycket svårt, emedan Ryssland icke hade några bundsförvandter och statskassan enligt sista årets bokslut redan företedde en brist på 285 miljoner rubel. Då generaladjutant Berg vände sig till krigsministern med anhållan om ett antal kanoner af ett särskildt system, svarade man honom sålunda att han icke kunde erhålla flera än 35 sådana och att dessa exemplar måste hämtas ända ifrån Jekaterinenburg (i Ural).
__________
Genast efter det den baltiska kampanjen blifvit afslutad, var man färdig med att uppgöra en beräkning af de ernådda resultaten, hvarmed man sysselsatte sig både i västern och i Ryssland och hvarvid båda parterna, såsom ganska naturligt var, i början förifrade sig och gingo till ytterligheter.
Så skref t. ex. den ryska författaren grefve P. H. Grabbe i november 1854 i sina anteckningar: “Tidigt inseglade i Östersjön en stark anglo-fransk eskader med en landstigningskår af 15,000 man ombord, paraderade framför Kronstadt, Reval och Sveaborg, betvang en svag fästning på Åland, uppbringade några kofferdifartyg och fiskarbåtar samt plundrade i Finland några öppna kuststäder. Härmed afslutades fiendens intetsägande bedrifter, hvilka blefvo förhånade t. o. m. i hans hemland och hvilka icke stodo i rimligt förhållande till de ofantliga förberedelserna och kostnaderna”. Enligt grefve Levaschoffs påstående betraktade man i Petersburg hela baltiska expeditionen som en puff och höll före, att amiral Dundas iscensatte Sveaborgs bombardemang blott för att freda sitt samvete samt för att få något att inrapportera till sin regering.
Allt detta var dock snarare granna fraser än allvarsamma betraktelser. Det förgick någon tid innan man hunnit se sig omkring och omdömena blifvit mera sansade.
Så yttrade t. ex. marskalk Castellane: “Krigets offer ha icke motsvarats af sådana fördelar, som man haft skäl att vänta sig”. Och amiral Colomb, som i våra dagar underkastat affären vid Sveaborg en kritisk granskning, finner att bombardemangets resultat var en större explosion, några mindre sådana samt flera eldsvådor.
“En ståtlig och talrik flotta”, skref “Nautical Standard”, “utsänd af England under allmänt jubel, återvände med mycket tvifvelaktig triumf. Sveaborgs vallar stodo ännu orubbade och de ryska örlogsfartygen voro icke förstörda.” Längre fram återkom samma tidning till detta ämne genom att på tal om Östersjökampanjen framkasta frågan hvarför Sveaborgs strandbefästningar icke blefvo förstörda sedan det flytande citadellet, tredäckaren “Rossija”, blifvit tvunget att draga sig bort från Gustafssvärdssundet. Tidningen ansåg “att man med förhanden varande stridskrafter borde kunnat med fullständig framgång attackera fästningen.” . . . “Sedan de allierade flottorna förstört både den inre fästningen och strandbatterierna, hade de kunnat bemäktiga sig också hamnen samt de ryska örlogsfartygen, och då hade våra flottor verkligen kunnat vara stolta öfver en sådan triumf”. Dylika anmärkningar framkallade emellertid beriktiganden och förklaringar. Så uppgaf t. ex. amiral Richard Dundas, att det i hans plan icke ingick en allmän attack med fartygen mot Sveaborgs strandbefästningar i anseende till de förbättringar dessa undergått sedan året förut, utan hade hans och den franska amiralens förutsättning varit att inskränka sig till sådan förstöring af fästningen, som kunde åstadkommas med tillhjälp af mörsare.
I den tyska pressen ansåg man ganska riktigt, att förvärfvandet af några ruiner icke motsvarade värdet af förlusterna. Under kampanjerna 1854—1855 blefvo i själfva verket endast försvarslösa kuststäder intagna, ofulländade fästningar förstörda, försvarslösa städer antända, hvarjämte Petersburgs tullinkomster något minskades. Engelsmännens brandanläggningar och plundringar skadade vida mera deras eget goda namn och rykte än de ryska försvarsanstalterna. Kapandet af finska fartyg kunde icke medföra någon nytta för engelsmännen och de finska kusternas förhärjande kunde icke vara fördelaktigt för västmakterna. Därigenom hvarken försvagades Ryssland eller närmades Sverige och Finland till hvarandra. Knappast har någonsin en expedition företagits med så stora hjälpmedel och med så litet förutseende, skref granskaren i “Allgemeine Zeitung”.
I samma riktning uttalade sig tidningen äfven 1855, då resultatet af det andra årets kampanj förelåg till granskning. England visade sig starkt i fråga om plundring af fredliga sjöfarande samt då det gällde att uppbränna egendom, som icke lämpade sig att tagas som “god pris”. “Till och med de obetydliga framgångarna i Östersjön föllo på de franska landttruppernas lott”. Som slutresultat framgick att England icke på någon enda punkt hade lyckats komma jätten (Ryssland) att vackla, ehuru det hade påstått, att denna gigant stod på lerfötter. I engelsmännens alla företag hade hufvuddraget varit benägenheten för “småaktig hämnd”.
“Daily News” betraktade frågan från en annan sida. Enligt dess öfvertygelse hade Napier för att vinna framgång icke varit i behof af linjeskepp och fregatter utan af några mindre ångare och kanonbåtar. De sistnämnda borde vara så konstruerade, att de skulle kunna bära en kanon af mycket svår kaliber. Största delen af Napiers fartyg voro emellertid alldeles för stora för att med framgång kunna operera i Finska viken men i synnerhet i de trånga farvattnen vid Kronstadt och Sveaborg.
I samma anda uttalade sig äfven sir Charles Napier själf för sina landsmän (på en middag hos Londons lordmayor) för att förklara orsakerna till att det åt honom lämnade uppdraget icke blef utfördt. “Framför allt,” sade han, “var farvattnet icke nog djupt för våra fartyg. Dessutom voro batterierna så starka, att vi icke ens kunde tänka på att anfalla fästningen utan att sätta hela vår flotta på spel. Och sålunda förmodar jag, att jag i alla fall handlat förståndigt .... Då ett falskt rykte visste förtälja, att vi intagit Sevastopol, började man fråga, hvarför Napier icke hade tagit Kronstadt och S:t Petersburg. Ja, man har till och med frågat mig, hvarför jag icke tog Moskva!”
Enligt Napiers uppgifter var Englands flotta illa utrustad 1854, i hast bemannad med folk och led brist på lotsar; sjökorten voro fullkomligt värdelösa. Icke desto mindre ansåg Napier, att allt blifvit gjordt för att komma fram till Kronstadt; flottan hade trots allt blifvit förd fram mellan klippor och grund. Och hade flottan icke gått under på detta äfventyr, så var förtjänsten hvarken amiralitetets eller “Times”, hvilka båda hade gjort allt för att leda den till undergång. Under andra kampanjen hade åter amiralitetet gjort allt för att Dundas icke skulle vara i stånd att förstöra Sveaborg. Att döma af ett annat bref från sir Charles Napier hade hvarken engelska eller franska regeringen vid någondera expeditionen med flottorna till Östersjön någon genomtänkt plan för dessas operationer.
Så lydde Napiers förklaringar. En något annan uppfattning af frågan hyste amiralitetslorden, sir James Gregham. Af hans framställning få vi veta, att Napier redan i maj 1854 anmälde, att Sveaborg vore otillgängligt från såväl land- som sjösidan, men det oaktadt närmade sig amiralen ända till den 23 september icke fästningen på mindre af stånd än 8 miles (c. 12 kilom.). Att attackera Sveaborg var icke möjligt med de medel, som stodo England till buds; sådan var chefens för flottan åsikt. Inloppet till hamnen var så trångt och svårtillgängligt, “att blotta röken af ångbåtarna var tillräckligt för att försvara det utan tillhjälp af kanoner”. Detta inrapporterades i september, och häraf framgår klarligen, att England ingenting kunde uträtta till förstärkandet af dess stridskrafter i Östersjön. Däremot ansågo generalerna Jones, Mel och Baraguay d'Hilliers, hvilka efter Bomarsunds fall rekognoscerade Sveaborg, att fästningen kunde anfallas, om man landsatte 5,000 man på någon af de närliggande öarna. Se där orsaken till att man i England yrkade på, att Napier skulle närmare granska anfallsplanen, men han afböjde detta under förevändning af brist på hjälpmedel samt att fransmännen redan återvändt till hemlandet. Af detta framgår, att den engelska amiralen hvarken ådagalade djärfhet eller förtänksamhet.
På tal om Östersjökampanjerna 1854—1855 uppfunno västerlandets historiker nya omständigheter för att rättfärdiga de ofantliga allierade flottornas ringa framgång. Så skrifver t. ex. Chabot-Arnaud, att “resultaten af 1854 års sjökampanj i betydlig grad afkylde folkmassornas stämning såväl i England som i Frankrike. Västmakterna sände sina präktiga, väl bestyckade fartyg för att upptaga striden med en lika beskaffad motståndare men icke för att belägra en kustort.” Så snart de ryska krigsfartygen afstodo från att inlåta sig i strid, hade de allierades flottor i och med detsamma förlorat sin betydelse. Maktlösa gentemot så starka strandbatterier som de ryska, blefvo de allierades fartyg tvungna att på afstånd blockera de fientliga kusterna och voro fullkomligt urståndsatta att intränga i floderna och de inre vattnen på grund af fartygens stora djupgående; vida mindre egnade att utstå vinterns oväder och stormar än fartyg af smärre cert, voro dessa magnifika krigsredskap nödsakade att lämna plats åt nya element inom de allierade flottorna. Inom dessa gjorde sig snart på ett kännbart sätt gällande behofvet af grundgående fartyg, de där kunde framtränga öfverallt och som antingen skulle vara bestyckade med långskjutande kanoner för att icke behöfva frukta batteriernas eld eller ock förses med tillräckligt tjockt pansar för att utan större risk kunna närma sig de starkast försvarade platserna.
Det mål de allierade hade förelagt sig under 1855 års kampanj var själffallet att, så vidt möjligt var, draga en betydlig del af de ryska stridskrafterna från hufvudkrigsskådeplatsen samt att därefter mot någon af de ryska örlogshamnarna utföra en sådan operation, som de allierade flottornas resurser kunde medgifva. Och det måste erkännas, att detta mål i viss grad verkligen uppnåddes.
Östersjökampanjen hade dessutom ådagalagt huru mycket den ryska örlogsflottan blifvit efter i utvecklingen och huru dåligt dess tillstånd var. England, Frankrike och Amerika hade ända sedan 1836 begynt använda ångkraft till framdrifvande af sina krigsfartyg. I Ryssland fick man först 1841 färdig en ångfregatt, “Kamtschatka”, men därefter fortskred byggandet af krigsfartyg försedda med ångmaskiner ytterst långsamt i följd af bristen på lämpliga varf samt tekniska ledare äfvensom den hos de gamla sjöofficerarna (furst Menschikoff o. a.) inrotade fördomen mot propellerns användbarhet som framdrifvande kraft. Under de tvenne krigsåren byggdes visserligen i Ryssland 75 propellerkanonbåtar och 14 propellerkorvetter. Men icke ens denna förvånansvärda energi kunde upphjälpa flottans lägervall. “Det återstod oss blott”, säger ryska marinministeriets biograf, S. Ogorodnikoff, “att trösta oss med att blotta tillvaron af en segelflotta, som dolde sig i hamnarna, kunde tvinga första rangens sjömakter till dittills oerhörda ansträngningar och utgifter och till att utrusta en förut aldrig skådad flotta för att upptaga striden med oss”. Detta framhåller författaren i sin relation om ryska flottans tillstånd under kejsar Nikolaj I:s regering samt omnämner därvid att på örlogsflottans fullkomnande under åren 1853—1855 nedlades en kostnad af närmare 55 miljoner rubel.
Under Östersjökampanjen led visserligen äfven den ryska handeln, ehuru i ganska ringa grad i jämförelse med de enorma krafter västmakterna måste sätta i rörelse härför. De största utgifterna föranledde naturligtvis hufvudstaden, emedan det uppstod en synnerlig fruktan för dennas säkerhet. Till Petersburgs försvar uppfördes ett helt nät af befästningar vid Nevas mynningar, och vid Systerbäck och på andra närbelägna orter sammandrogs en styrka af inemot 137,000 man.
Det återstår ännu att omnämna den förlust i manskap, som drabbade de ryska trupperna i följd af den under ett fälttåg alltid oundvikliga och ökade sjukligheten.
Under året 1854 var öfverhufvudtaget hälsotillståndet i hela Finland otillfredsställande och i synnerhet var rödsoten mycket allmänt gängse, hvaremot trupperna mest ledo af koleran. Under krigstiden var kolerans intensitet naturligtvis beroende af det större eller mindre tilloppet till Finland af trupper från kejsardömet. Förut hade inom landet i allmänhet varit förlagda 14—16 tusen man, men under krigsåren uppgingo de för 1854 till 36 tusen, 1855 till 50 tusen och 1856 ända till 68 tusen man. Alla dessa stridskrafter voro dels inkvarterade längs kusten, dels i fästningarna dels på öarna och på grund däraf i trånga kvarter. På 300 svårt sjuka fanns blott en läkare. I de ryska hospitalerna afledo under 1854 87 man i kolera (af 221 insjuknade). Från september 1855 till och med juli 1856 dogo i samma sjukdom på Sveaborg 99 man, i Helsingfors 258 och i Åbo 449; medräknadt de utom dessa sjukhus aflidna, stiger dödssiffran i kolera till 1,635 man (af 2,695 insjuknade). Då man i mars 1856 började rusta sig till en ny kampanj, inrapporterade generaladjutant Berg, att det sanitära tillståndet i Finland öfverhufvudtaget befann sig i dåligt skick. Efter den utmattning kriget medfört hade tyfus börjat uppträda med ökad intensitet, hvarjämte intermittenta febrar voro mycket gängse.
Af den redogörelse, som afgafs af öfverläkaren vid ryska Östersjöflottan, Gaurovitz, framgår att sjukligheten under 1855 var mycket stor inom den skärgårdseskader, som var förlagd invid Åbo och hvars besättning bestod af 1,337 man, ehuru manskapet var förlagdt i luftiga baracker och erhöll god föda. Man ansåg, att orsaken härtill låg i de hygieniska förhållandena å Runsala och Hirvensalo öar, där detachementet var förlagdt. De närliggande långgrunda, vassbevuxna stränderna, stark värme och häftiga växlingar i väderleken samt starka dimmor framkallade den i landet under benämningen “augustifeber” kända sjukdomen.
Såsom vi sett, öfverdrefvo de allierade uppenbart sina framgångar under orientaliska kriget. Den mest sannfärdige af dem visade sig lord Clarendon vara; då han anlände till Pariskongressen, sade han, att “de tvenne föregående kampanjerna måste anses ha varit oafgjorda (indécises”). Af samma åsikt var äfven kejsar Napoleon. Han fann, att de allierade vunnit en betydande seger på Krim, men att den stått dem dyrt, “emedan ryssarna försvarat sig ärofullt”. Men då fråga blef om Östersjön, medgaf han (i ett samtal med baron Seebach, kanslern Nesselrodes svärson) “att de allierade ännu ej ernått några synnerliga resultat därstädes”, men att de hade för afsikt att nu (1856) “begagna sig af sjökrigsvetenskapernas framsteg för ett allvarsamt anfall på ryssarna i Östersjön för att förstöra Kronstadt”. Denna plan blef visserligen icke utförd på grund af synnerligen vägande skäl, dem Napoleon bäst har utlagt i ett förtroligt bref (af d. 22 nov. 1855) till drottning Victoria. Hans ord äga en särskild betydelse för Ryssland, emedan de återgifva verkliga anledningen till att icke blott Östersjökampanjen blef inställd, utan att hela kriget afslutades.
Såväl Palmerston som hans bundsförvant brann af längtan att återställa vapnens ära, emedan båda hittills rönt endast motgångar såväl på Krim som i Östersjön. Men huru och hvar borde de gemensamma krigsoperationerna utföras? England smickrade sig med hoppet att kunna utrusta en synnerligen stark sjögående eskader för att bemäktiga sig Kronstadt. Men det ingick icke i Frankrikes planer att uteslutande befordra engelsmännens intressen. “Förbundet med England har blifvit både mig och hela Frankrike ganska tungt”, yttrade kejsar Napoleon till den ofvannämnda baron Seebach; “jag har icke lust att arrangera Englands affärer genom ett fortsatt krig”. Frankrike hade låtit hänföra sig af drömmen att genomtåga hela Tyskland och uppträda som räddare af det förtryckta Polen. Engelsmännen funno det däremot icke synnerligen smickrande för sig att följa med i fransmännens svit. Ty England förstod endast sådant som lämnade utsikt till säker vinst. Drömmaren på tronen (Napoleon) lät leda sig af sin “point d'honneur”, gick till ytterligheter i frågor rörande försvaret af de nationella rättigheterna samt försökte i allmänhet att förläna sina krigsföretag ett skimmer af idealitet. Sådant förstod England icke och däraf uppstodo för de allierade svårigheter vid sammanjämkandet af deras vidare företag och planer. För Napoleon återstod endast att önska fred, något som han för öfrigt helt uppriktigt erkände i sitt bref till drottning Victoria. Men det fanns dessutom ett synnerligt viktigt skäl för honom att låta vapnen hvila: de allierade kunde nämligen numera icke hysa förhoppningar om framgång i ett fortsatt krig. “Huru gestaltar sig krigsläget för oss?” frågade Napoleon drottningen af England och gaf själf ett särdeles märkligt svar på spörsmålet.
“Eders Majestät”, skref han, “har i Orienten, efter hvad jag tror, 50,000 man och 10,000 hästar; mina stridskrafter uppgå till 200,000 man och 34,000 hästar. Eders Majestät har ofantliga flottor i Svarta hafvet och Östersjön och äfven jag har aktningsbjudande, om ock mindre talrika marina stridskrafter. Och se! Trots dessa imponerande stridsmedel är hela världen nu på det klara med att vi med egna krafter och utan hjälp af andra icke mäkta betvinga Ryssland, om vi än kunna tillfoga det mycken skada. Alltså, — hvad skola vi göra? Man kunde inskränka sig till defensiva åtgärder, blockera hamnarna i Östersjön och Svarta hafvet samt hålla de eröfrade hamnarna besatta med landttrupper, till dess Ryssland, utmattadt af sina rustningar, nödgas anhålla om fred. Man kunde äfven till gemensam kamp uppkalla de förslafvade nationerna, djärft proklamera Polens återuppståndelse samt Finlands och Kaukasiens oberoende” . . . “Men”, anmärkte kejsaren, “ett dylikt förfaringssätt vore dock mycket farligt och dessutom till en del icke förenligt med rättvisan. Slutligen kunde man måhända försäkra sig om ett förbund med Österrike och Preussen och tvinga Ryssland till fred såväl genom vapenmakt som genom att utöfva en påtryckning på den allmänna opinionen i Europa. Men England önskade icke anlita Österrikes bistånd”. “Tydligare kan man icke uttrycka öfvertygelsen, att en fortsättning af kriget, hvarigenom detta ej skulle föras in i hjärtat af Ryssland, vore blott en lek som ej ens “uppvägde kostnaden för belysningen””, säger S. Tatischtscheff i tidskriften “Russkij Vjestnik” (1888, X, p. 152-154).
På en konferens, som hölls i Paris mellan franska och engelska generaler under kejsarens presidium, beslöt man visserligen att förstärka trupperna på Krim och fördela dem i tvenne arméer, af hvilka den ena, på 80,000 man, skulle omringa Sevastopol, den andra, på 120,000 man, borde tåga mot Simferopol. Den engelska flottan skulle förnya anfallet mot Kronstadt. Men samtidigt härmed hade man redan i S:t Petersburg börjat taga fredsvillkoren under pröfning. I februari 1856 sammanträdde kongressen i Paris och genom fredsslutet den 30 mars af slutades kriget, som hade kostat:
Frankrike England Piemont Turkiet Ryssland förlorade 110,000 man och 4,000 miljoner francs i extraordinära utgifter.
