IV. Cecilia67 1572-81

Genom sitt sunda läge vid strömmen och skogen ansågs Arboga som en säker tillflyktsort under pesttider. Detta var åtminstone en af anledningarna, som förmådde prinsessan Cecilia att här taga sin bostad. Under sin nioåriga vistelse i Arboga, som efter sägnen egnades åt nöjen och upptåg, bebodde hon kungshuset 68. Hvad vi veta om hennes vistelse här, visar, att det ej endast fanns romantik i hennes lif, utan äfven prosa. Hennes excentriska lynne fann sig oupphörligen retadt af småstadsförhållandena härstädes. Den kärlek, som hon eljes med leende behag slösade rundt omkring sig, får ej i våra urkunder någon plats.

Bortskämd och fjäsad för sin skönhet, medtog Cecilia till Arboga lusten att härska. Redan före sin ankomst hit vill hon taga makten öfver Arboga i sina händer genom att förbjuda stockholmarne tillträde till Arboga för pestens skull. Gräfin zu Arbo var den titel, hvarunder Cecilia skref sig under sin vistelse i Arboga. I början åtminstone synes hon hafva representerat konungamakten här. Johan skrifver det ena brefvet efter det andra till henne med uppdrag att öfvervaka än det ena, än det andra. Så erhåller hon 1573 bref angående nåd för några gamla borgare, som äro uppskrifna i riksens register, att blifva förskonade, så att de få sköta sitt, emedan yngre nyantagna personer finnas. Samma år har Cecilia skrifvit om handeln i Arboga, hvaröfver hon försäkrar sig skola hafva inseende. Arbogaborna ha visat olydnad emot kongl. majestäts ordinantz och plakat. Detta skall nu bli ändradt. Cecilias fogde, Ambjörn Svenson, skall ha inseende öfver Petri marknad, lysa den, före alla andre uppköpa »hvad som vi till vårt behof vele».

Snart börjar dock Cecilia taga sig en myndighet öfver Arboga, som hennes broder, konungen, anser sig böra allvarligen stäfja. År 1574 hade nådiga fru Cecilia lagt en ovanlig tull på arbogaborna, som klaga. Utslaget af Johan lyder, att Cecilia har ej att pålägga någon tull på dem, som ej äro henne undergifna, ej heller med dem att beställa. Johan anmodar henne att lemna ifrån sig, hvad hon anhållit. Det tagna godsets egare få fullmakt att taga det igen, det kan vara mera ljuft eller ledt.

Det är lätt att förstå, att Cecilias ställning i Arboga redan till följd häraf icke var den bästa. Ännu mer försvårades hennes ställning till borgerskapet genom hennes klagomål för Johan öfver borgarnes försummelse att restaurera stadskyrkan samt hennes begäran att få kungsgården uppbyggd efter branden samt stenhuset täckt.

I rådstugurätten förhandlades det ena målet efter det andra, där Cecilia är kärande part. Hennes tjänare, Clement Davidson, skrifvare, anklagar 1576 en hustru för några bistockar hon stulit honung utur. Den anklagade blef förvisad ur staden.

Ständiga trakasserier har Cecilia med sina tjänare. En af dem har brutit sig in i stadens kista och uttagit en, som förbrutit sitt lif, men benådades, med villkor att förplikta sig till trohet emot h. f. n. Detta höll han så, att han utöste de gröfsta smädelser öfver h. f. n. och hela hennes hus 69 »och skelde h. f. n. för en löss prest». — Cecilia var vid denna tid, 1577, redan änka och katolik.

Samma år 1577 kom för rätta högborna furstinnas profoss, Hans, samt hennes nåds fogde, Ambjörn Svenson, och förde en, benämnd Daniel, hennes nåds tjänare, i rätta om något sölfver, som han ifrån hennes nåd stulit hade, och han icke kunde reda sig ifrån den saken, blef så dömd till lifvet efter Sveriges lag.

År 1578 har en bonde i Aplegården tagit okastad råg i vår nådig furstinnans lada.

Hans köksmästare 70 var 1580 uppe i rätten och benådade Anders gullsmed (anklagad af mäster Hans för kjortelstöld) på hennes nåds vägnar. Däraf synes, att Cecilia äfven utöfvat benådningsrätt.

Efter Cecilias afflyttning får Arboga en ny fogde öfver Arbogård och staden, Olof Olson. Markgrefvinnan styrde nu färden mot andra öden. Guldsanden, som strötts öfver protokollen från hennes tid, har bevarats mellan protokollens blad och glittrar en till mötes, som den nyss vore strödd. Men glansen, som omgaf Cecilias romantiska ungdom, bleknade, när ungdom och fägring blåst bort. Ett lif som hennes — utan Gud och utan frid — är som gullsand för vind. Det är tårar värdt, hvad som där gick förloradt.

År 1593 kräfver Hans Black på markgrefvinnans vägnar. 1594 får man veta, att den kräfde är Lasse Hinderson. Han och Hans Black skola då mötas i kongl. majestäts räkningskammare om de restantier, »som af honom fordrar markgrefvinnans wegnar». År 1607 är saken uppgjord, och Hans Black har goda breff och bevis af markgrefvinnan att hon af honom mottagit liqvid.

Kanske hade Cecilias goda hjärta bevisat en hjälpsamhet, som hon, när hennes egna omständigheter blefvo knappa, kom att ångra.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 12 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt