Genom sitt sunda läge vid strömmen och skogen ansågs Arboga som en
säker tillflyktsort under pesttider. Detta var åtminstone en af anledningarna,
som förmådde prinsessan Cecilia att här taga sin bostad. Under sin nioåriga
vistelse i Arboga, som efter sägnen egnades åt nöjen och upptåg, bebodde
hon kungshuset 68.
Hvad vi veta om hennes vistelse här, visar, att det ej endast fanns
romantik i hennes lif, utan äfven prosa. Hennes excentriska lynne fann
sig oupphörligen retadt af småstadsförhållandena härstädes. Den kärlek,
som hon eljes med leende behag slösade rundt omkring sig, får ej i våra
urkunder någon plats.
Bortskämd och fjäsad för sin skönhet, medtog Cecilia till Arboga lusten
att härska. Redan före sin ankomst hit vill hon taga makten öfver Arboga
i sina händer genom att förbjuda stockholmarne tillträde till Arboga
för pestens skull. Gräfin zu Arbo var den titel, hvarunder Cecilia
skref sig under sin vistelse i Arboga. I början åtminstone synes hon
hafva representerat konungamakten här. Johan skrifver det ena brefvet
efter det andra till henne med uppdrag att öfvervaka än det ena, än
det andra. Så erhåller hon 1573 bref angående nåd för några gamla borgare,
som äro uppskrifna i riksens register, att blifva förskonade, så att
de få sköta sitt, emedan yngre nyantagna personer finnas. Samma år har
Cecilia skrifvit om handeln i Arboga, hvaröfver hon försäkrar sig skola
hafva inseende. Arbogaborna ha visat olydnad emot kongl. majestäts ordinantz
och plakat. Detta skall nu bli ändradt. Cecilias fogde, Ambjörn Svenson,
skall ha inseende öfver Petri marknad, lysa den, före alla andre uppköpa
»hvad som vi till vårt behof vele».
Snart börjar dock Cecilia taga sig en myndighet öfver Arboga, som hennes
broder, konungen, anser sig böra allvarligen stäfja. År 1574 hade nådiga
fru Cecilia lagt en ovanlig tull på arbogaborna, som klaga. Utslaget
af Johan lyder, att Cecilia har ej att pålägga någon tull på dem, som
ej äro henne undergifna, ej heller med dem att beställa. Johan anmodar
henne att lemna ifrån sig, hvad hon anhållit. Det tagna godsets egare
få fullmakt att taga det igen, det kan vara mera ljuft eller ledt.
Det är lätt att förstå, att Cecilias ställning i Arboga redan till
följd häraf icke var den bästa. Ännu mer försvårades hennes ställning
till borgerskapet genom hennes klagomål för Johan öfver borgarnes försummelse
att restaurera stadskyrkan samt hennes begäran att få kungsgården uppbyggd
efter branden samt stenhuset täckt.
I rådstugurätten förhandlades det ena målet efter det andra, där Cecilia
är kärande part. Hennes tjänare, Clement Davidson, skrifvare,
anklagar 1576 en hustru för några bistockar hon stulit honung utur.
Den anklagade blef förvisad ur staden.
Ständiga trakasserier har Cecilia med sina tjänare. En af dem har brutit
sig in i stadens kista och uttagit en, som förbrutit sitt lif, men benådades,
med villkor att förplikta sig till trohet emot h. f. n. Detta höll han
så, att han utöste de gröfsta smädelser öfver h. f. n. och hela hennes
hus 69
»och skelde h. f. n. för en löss prest». — Cecilia var vid denna tid,
1577, redan änka och katolik.
Samma år 1577 kom för rätta högborna furstinnas profoss, Hans, samt
hennes nåds fogde, Ambjörn Svenson, och förde en, benämnd Daniel, hennes
nåds tjänare, i rätta om något sölfver, som han ifrån hennes nåd stulit
hade, och han icke kunde reda sig ifrån den saken, blef så dömd till
lifvet efter Sveriges lag.
År 1578 har en bonde i Aplegården tagit okastad råg i vår nådig furstinnans
lada.
Hans köksmästare 70
var 1580 uppe i rätten och benådade Anders gullsmed (anklagad af mäster
Hans för kjortelstöld) på hennes nåds vägnar. Däraf synes, att Cecilia
äfven utöfvat benådningsrätt.
Efter Cecilias afflyttning får Arboga en ny fogde öfver Arbogård och
staden, Olof Olson. Markgrefvinnan styrde nu färden mot andra öden.
Guldsanden, som strötts öfver protokollen från hennes tid, har bevarats
mellan protokollens blad och glittrar en till mötes, som den nyss vore
strödd. Men glansen, som omgaf Cecilias romantiska ungdom, bleknade,
när ungdom och fägring blåst bort. Ett lif som hennes — utan Gud och
utan frid — är som gullsand för vind. Det är tårar värdt, hvad som där
gick förloradt.
År 1593 kräfver Hans Black på markgrefvinnans vägnar. 1594 får man
veta, att den kräfde är Lasse Hinderson. Han och Hans Black skola då
mötas i kongl. majestäts räkningskammare om de restantier, »som af honom
fordrar markgrefvinnans wegnar». År 1607 är saken uppgjord, och Hans
Black har goda breff och bevis af markgrefvinnan att hon af honom mottagit
liqvid.
Kanske hade Cecilias goda hjärta bevisat en hjälpsamhet, som hon, när
hennes egna omständigheter blefvo knappa, kom att ångra.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll