I skuggan af kyrka och kloster växte medeltidens skolor upp. I Arboga
hade franciskanerna skola 351,
som hade stort rykte och utgjorde ett seminarium, hvarifrån djäknarna
efter slutad skolgång omedelbart vigdes till präster 352.
Dessa djäknar bidrogo ej litet genom sin sång och musik att höja glädjen
vid Pers- och Olofsmässan samt helgonfesterna, för att ej tala om deras
kyrko- och begrafningssång 353.
Likaså hade de sina egna fester 354
och föreställningar, som inbragte dem ansenliga extra inkomster. Icke
underligt, att studerande från olika håll af Sverige strömmade hit.
Med det vagabondlif, som medeltidens djäknar förde, blef samlingen mycket
brokig, och djäknelifvets glada och poetiska sida var ej den enda. Protokollen
föra oss in i en värld af råa uppträden, slagsmål, våldsbragder och
hemgång. Det är ej skolans frukt, endast ett bevis på, hur långsamt
den medfödda ondskan och råheten försvinner, trots skolans fostrande
makt. Vagabondlifvet, eller vandringen från skola till skola, inledde
i frestelser, som med dess upphörande försvunno.
Oftast få djäknarna själfva stryk. År 1481 blef en djäkne slagen blå
om hela kroppen och synas af kämnärerna. År 1480 heter det: En diänge
(diäkne), som het Rasmus, war saker for en qvinna, som han slo blaa.
Samma djägne belaten for XII mark. År 1471 synades den åverkan, som
djäknar gjort hem till Sven i Skämo, »tha war thet affslagith een nase
oc twa portha oc een dör voro bultade medh steen oc öxa, hambrom och
stunget mz frizpikom». Instämda för rätten uteblefvo de.
Knappast bättre är det djäknelif, vi möta vid inträdet i nyare tiden.
Stöld, slagsmål, otukt 355
äro de vanliga djäkneförbrytelserna. Fylleri räknas ej ännu som lagöfverträdelse.
Däremot finna vi en djäkne anklagad för att olofvandes ha huggit gärdsle,
en annan för att ha drifvit landsköp, en tredje för hästtjufnad och
stöld i Arboga stadskyrka, där han somnade och greps, 1607. Denne —
Jonas Laurentii var hans namn — blef förvist staden och skolan. Tvenne
mord, föröfvade af djäknar, omtalas 1597 och 1600 356.
Om djäknen Samuel heter det 1611, att han slog Lars Larsons son på Vreten
med en knif monga stick och hade honom under sig och marterade honom
illa. Lögnaktiga rykten, af djäknar, satta i omlopp om hustrur och flickor,
omtalas. En student Erik Prytz 357,
son till rektor Johannes P. härstädes och bror till sedermera biskop
Andreas Prytz, kom 1608 i dåligt sällskap med en tjänare hos grefve
Johan, som »förslemade» sin herres pengar och bland annat förärade Erik
en verria och sverdstaska och ett par garnstrumpor för penningar 6 daler.
Någon gång hände, att djäknarna blefvo tillsatta att vakta i Persmässa.
Erik djäkne blef 1600 tillsatt på Vreten, att märka allt fast under
stadens märke. Äfven i politiken hände det, att djäknar blandade sig.
Så beskylldes en djäkne på kungsgården 1598 hafva tagit parti för Sigismund
i striden mot hertig Carl, och i stället för att akta sin skola ha dragit
kring om landet att lura efter hvad högborne furste, hertig Carl beställer
i riket.
Frampå 1600-talet börja morden och våldsamheterna aftaga. År 1644 blef
en djäkne, Johannes, af Hieronymi son Ballam skjuten genom låret med
17 hagel. Slagsmål med gesällerna och s. k. grassatgång blifva
så mycket vanligare. Markus vid bommen hade en dotter Annika. Dit gingo
ofta studenter (= djäknar) och där blef slagsmål mellan dem och soldaterna
(1627). Hos vinskänken Samuel blef 1667 studenten Daniel Nilson öfverfallen
och slagen af värden, då han ej ville betala, miste hatt, halskläde
och rock. Samuel vinskänk vardt härför stämd för rätta. År 1665 fick
en djäkne, Laurentius Stephani, som satt ut ett osant rykte om en flicka,
plikta med skolans fängelse.
Andra djäknar voro fredligare af sig, men undgingo lika litet att väcka
förargelse. Några höllo byskolor. Så nämnes 1667 en gammal djäkne,
Olof Person, som hafver läst för barnen i Medåker. I staden väckte dessa
byskolor mycken förargelse och rektorerna ansågo genom dem sina privilegier
förnärmade. Icke mindre anstöt väckte andra genom sitt predikande eller
s. k. mässäljande, hvarom stränga förbud gång på gång utgingo från domkapitlen,
efter vederbörande pastorers klagomål 358.
De paskiller, eller rimmade smädeskrifter, som vid 1600-talets slut,
till allmän förargelse eller skadeglädje, blefvo uppspikade på enskilda
personers husportar, ja, på själfva rådhusporten, hade i regeln djäknar
till författare eller voro åtminstone renskrifna af dem. Maria, dotter
till hustru Margareta, Mårten gullsmeds, hade 1648 hjälpt sin mor att
skrifva en paskill om hustru Lisbeth, som blef så grof, att ett vittne
försvor sig ej kunna återgifva ett ord däraf, om än bödeln skulle hugga
henne hufvudet af. Af en mildare redaktion, som renskrefs af studiosus
Johannes Leckander, meddelas följande strofer som en kvinnospegel för
dem, som bevarat den gamla arten:
Att skvallra jag ej förgäta vill,
Om än jag lefde hundrade år till.
Jag baktalar hvar kvinna och man.
Ty heter jag skvallerbytta försann,
Akten eder väl för migh,
Thy jag är ganska illistig.
Paskillen börjar sålunda: Jag, Dengels Lisa, med det vedernampnet Mynta
i hörnet, Arboga skvallers hofmästarinna och principall förmynderska,
bekänner mig hafva utgå låtit denna rim, migh till ingen heder och mycken
skam.
På 1700-talet möta vi icke djäknar mer, utan »scholepiltar». De råa
slagsmålen ha upphört, men förklädnader och upptåg på gatorna fortforo
359.
I skolestugan spelades julkomedier ännu 1758 360.
En juledans brukade i skolans öfre sal hållas, men golfvet där var redan
1749 så klent, att det sviktade och ej ansågs hålla, utan stöd af understolpar,
»hvarförutan vi alla på en gång kunde bli dräpna». Om skolans inre få
vi för samma tid den upplysningen, att den spisel, som fanns, gaf en
förfärlig hetta i ena ändan af rummet, medan i den andra ändan rådde
en förfärlig köld. Den, som satt närmast, försmäktade af hetta, och
de längst ifrån stelnade af köld. Man kommer att tänka på Muspelheim
och Niflheim!
Om skolans inredning få vi först 1749 veta, att hon bestod af
blott 1 läsrum, där den förnämsta klassen från de andra klasserna skildes
genom ett uppsatt brädskrank eller galleri. För det myckna sorlets afstängande
samt värmens ständiga bibehållande i den främsta klassen begäres nu
några stycken skottluckor att täppa med, hvilka luckor ock därjämte
uti alla klasserna kunde brukas till nödiga skrif- och räknetaflor,
samt ingången till samma rum äfven med dörrar förses. Om katedern
säges, att den är oformlig och slätt och kan brukas hvarken af discentes
eller docentes, särdeles då man nu och framdeles tänkt här uti skolan
äfven hålla några publika föreläsningar, samt orationer och disputationer
m. m.
Om skolans yttre heter det, att den af gammalt är täckt med
näfver, vanligen hade söndriga fönster, inslagna af skalkar, med luckor
förspikade i öfre våningen, och att aftonsångspungpengarna utgingo till
scholepiltarnas understöd och scholefönstrens förbättring, men blefvo
indragna 1660. År 1650 refs den gamla skolan, och en kalkbod uppfördes
af virket öster om kyrkan. År 1730 ombygges skolan med öfverbyggnad
åt klockaren på samma plats, där nu folkskolehuset står, s.o. vid kyrkan.
År 1750 bodde klockaren i nedre våningen, och skolan var ofvanpå 361.
Läsningen begyntes ursprungligen kl. 5 om morgnarna. Kurserna äro de
samma som vid andra skolor. År 1752 lästes Donatus och grammatiken.
Främsta klassen hette på 1500-talet classis rectoris eller logices et
rhetorices 362.
År 1772 voro undervisningsämnena: 1) kristendomskunskapen, 2) universalhistorien,
efter Hübners undervisning, 3) geografien, förnämligast öfver Sverige,
4) naturliga lagen efter Johan Hallmans korta inledning, 5) stilen,
6) aritmetica vulgaris, 7) latiniteten 363.
Examen påbjöds 1672.
Diskantsången var djäknelifvets poesi. Den öfvergick från 15- och 1600-talets
domini till 1700-talets piltar, men öfverlefde ej det senare århundradets
midt. I äldre tider sjöngo djäknarna ihop pengar från dörr till dörr.
År 1751 beklagar rektor Hvasser, att denna sed upphört. För sång och
musik vid begrafningar, i Persmässa, midsommarafton på djäkneklinten,
liksom för musicerande vid andra högtidliga tillfällen, fingo djäknarna
betaldt i öl. Deras körsång bakom korskranket i kyrkan upphörde, då
de fingo sina platser på bänkar i midtgången nedanför predikstolen.
Under sockengångarna fingo de, liksom franciskanerna, hvilkas
rätt de ärft, andas frihetens förföriska luft. Åkerbo härad och V. Rekarna
lades af Gustaf I under Arboga scholestufva 1554. När sockengången indrogs
1624, såsom »ett stort hinder för ungdomens studier och en rätt till
allahanda odygd", miste Arboga djäknar sitt underhåll. År 1652 återficks
sockengången, men skolan kom aldrig mer i sitt gamla flor 364.
Den sista socken, där djäknarna ännu i Lohmans tid gingo sockengång,
var Himmeta 365.
Äfven Linde och Ljusnarsberg hade varit anslagna till arbogadjäknarnas
sockengång, men hade dragits till Västerås skola, klagas 1649. En djäkne,
Ericus Olai, slog i Arboga sönder fönster hos borgmästaren nattetid.
Ute på sockengång i Lindesberg hade han slagit sönder dörren till Cleophas
Antonis gatubod. Den djäknen gjorde hemgång i stället för sockengång.
De voro dock icke ensamma på detta område. Deras lärare, kollegerna
eller »hörarne», täflade med dem. De socknar, där dessa på 1700-talet
samlade kollekter, voro för kollega superior Fellingsbro, Medåker, Näsby
och Ervalla, Säterbo; för kollega inferior Lilla Schedvi, Medåker. Sockengången
kallades prior eller posterior, den senare efterskörd, där en lyckligare
förut samlat. Kollega superior hade prior sockengång i Medåker, Näsby
och Ervalla, Säterbo; posterior i Fellingsbro, där rektor var prior
1751; kollega inferior prior i Schedvi; posterior i Säterbo, Medåker
366.
Sockengången slog emellertid oftast klent ut. År 1799 klagas, att lärare
måste träla och sucka under den uslaste belöning. Allmosor till skolan
var ej mer, som i katolska tiden, ett godt verk. Rektor hade 1627 erhållit
110 dalers lön och 10 daler i hushyra att uttagas i 3 omgångar. År 1749
har lönen ej höjts. Hvasser begär då handräckning att utfå sockengångspengarna,
som restera sedan flera år. Han begär intet af sådana, som äro fattiga
eller i nöd. Då restlistan sändes omkring i södra kvarteren, nekade
alla, utom en, och sade sig för ingen del vara skyldiga härtill. Till
rektorslön hörde dock dessutom: 1) accidentier, terminspengar och föräringar,
2) omgång vid advent i staden, 3), 4), omgång vid julen i landsförsamlingen
och i Fellingsbro. Hvassers ord torde ej vara öfverdrifna, att han lefvat
här i trångmål och fattigdom med en knapp samt stympad lön. När en skollärare
dör under 1600-talet, omtalas det i likboken utan namn med orden en
fattig scholebetjent eller fattig scholeperson. Arbogaborna
hade sitt att sköta och tänkte ej mycket på skolan. Kollegerna måste
stämma till rätta för att utfå sin lön. När Hvasser anklagades för domkapitlet,
frågade biskopen, hur det kom till, att Arboga aldrig kunde lefva fredligt
med sina präster. Hvasser var dock, såsom vi skola få se, ej utan skuld.
Skolans sigill meddelas af Lohman och visar 2 korslagda ris och 1 färla.
I omskriften: Sigillum scholæ arbogensis 367.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll