Texten rörande denne för oss tidigare okände anfader är hämtad från Riddarhusets Minerva-databas. Den återger forskningsresultat från genealogerna Niklas Kant och Sven Wallerstedt om ätten 2001 af Silléns äldsta kända släktled. (Jag har här utelämnat de rikliga källhänvisningarna, som kan uppsökas i Minerva.
Gustaf Sileen (son av Jonas Stephani). Inskrevs 1652-10-19 vid Uppsala universitet som ’Gustavus Jonæ Walingius Suderm(annus)’ och senare skrevs ’Silensis, sedan Silenius’. Sistnämnda namn är antaget efter sjön Sillen, som Vårdinge prästgård ligger vid stranden av. Gustaf Sillenius (i adjektiv ’Gusta(vo) Sillenio’), kyrkoherdens i Vårdinge (’Wålinge’) son, rekommenderades 1661-10-02 ett kungligt stipendium. Om kyrkoherdesonen står i nationsmatrikeln ’Eleganti peregrinatione defunctus domi inter varios fatorum vicissitudines privatus vixit’, det vill säga ’Avled efter att efter en elegant peregrination levt ett privat liv hemma mitt i ödets olika växlingar’.
Var preceptor åt Chrisman Lillie (af Greger Mattssons ätt, född 1652, död 1682) 1670-11-25. Gjorde utrikesresor som hovmästare hos honom 1676–1677 (se nedan). Var från 1689, antecknad som ’Gustaf Sileen’, bosatt på Brottninge i Stigtomta socken, Södermanlands län, vilken gård han tillträtt genom sitt gifte. Död 1692, enligt sonens uppgift från 1727-05-15. Uppges också 1693 vara avliden och kallas salig hovmästaren ’Silen’ (ändrat från Salen) 1694-02-15.
I koncept till Johan Adam Rehbinders Swea Rikes Ridderskap och Adel, utgivna 1781, 1782, 1794, anges: "Stamfadren Gustaf Sillén, Skattebondes son ifrå Sille-bÿ i samma landsort, war en studerad man; giffte sig, effter förrättade utrikes resor, med en förmögen Rådmans i Nyköping, Per Carlssons dotter, satte sig ned på Bråttninge Rusthåll i nämde landsort, ock dog bittida utan andra barn än förnämde Carl Sillén." samt: "Gustaf Sillèn, hwilken effter anlagde studier wid Kong. Academien i Upsala 1676 och 1677 såsom Hofmästare hos Crisman Lillie giorde utrikes resor, och effter återkomsten till Riket satte sig neder i Södermanland på Rusthållet Brottninge; war gifft med Bokhållaren Lunds änka N. N. Pers dotter. Rådmannens i Nyköping Per Carlssons dotter och sÿster till Kong. Stallmästaren Eijlerts Ehrenreuters fru." Att han reste utrikes 1676 och 1677 som Chrisman Lillies hovmästare framgår i hans efterlämnade handskrivna resebeskrivning "som hos ätten förwaras".
Uppgiften om att Gustaf varit skattebondeson från Sille by (i Västerljungs socken, Södermanlands län), är sannolikt konstruerad av Rehbinder utifrån Gustafs tillnamn, för någon student Gustaf i Uppsala som skulle kunna vara bondson därifrån finns inte i universitetsmatrikeln 1660–1676. Gustaf uppgavs ha hetat "Gustaf Silléen", innan detta 1932 ändrades till Johannes Laurentii Sillenius, med samma personuppgifter i övrigt, förutom att han skulle ha studerat i Åbo 1669, i Lund 1671-08-17 och i Uppsala 1673-09-13. Denne student vid de tre lärosätena, som det tack vare informationen i studentmatriklarna är säkert att det rör sig om en och samme person från Södermanland (’Sudermannus’), menades 1932 vara adliga ätten af Silléns stamfader, tydligen på grund av att hans studier låg närmare i tid till den enligt ovannämnda uppgift 1676–1677 genomförda utrikesresan, men klargörandet av att förnamnet på hovmästaren på Brottninge verkligen varit Gustaf omöjliggör den identifieringen. Uppgiften att ätten af Silléns stamfader skulle ha hetat Johannes Laurentii Sillenius har föranlett recensenten ’G. I.’ 1934 och Molin att avfärda en identifiering av ätten af Silléns stamfader med Gustavus Jonæ Walingius, vilken gjorts av Lagerholm 1933.
Att Gustaf Sileen hade en yrkesrelation med Chrisman Lillie styrks av att dennes arvinge, systern Beata Lillie, död 1696, testamenterade Blåvik i Ekeby socken (nu Blåvik), Östergötlands län, till kvartermästaren Wilhelm ’Holdtz’ och dennes styvson Carl ’Silentz’, det vill säga Gustafs Sileens änkas nye man och Sileens son. Vid Jönåkers häradsrätt 1727-05-19 nämns att Beata Lillie 1695-02-16 givit Holtz en livstidsdonation på hemmanet Blåvik i Östergötland.
Gift 1688/89 med Maria Rehnberg (Reenberg), i hennes 2:a gifte. (Gift 1:o med Abraham (Abram) Salmonsson (i början av 1780-talet, se ovan, kallad bokhållaren Lund). Bosatt på Brottninge ännu ej 1670 men senast från 1676. Död 1687/88.) Gift 3:o, vilket framkommer av hennes son Carl Silléens skrift 1727-05-15, se vid honom, med Wilhelm (Carlsson) Holtz. Gemen vid Livregementet till häst; korpral 1682; kvartermästare 1693; kornett 1699-10-24; avsked 1700-04-07 för ålderdom. Underskrev 1729-10-16 en handling angående delningen av kvarlåtenskapen efter hans för några år sedan avlidna maka "Maria Reenberg".
Som änka på Brottninge anklagades Maria ’Reenberg’ 1694-02-15 och 1694-05-24 av fogden på Vik (i Stigtomta socken) angående sängkläder som hon lånat av honom och av vilka det mesta hade förts tillbaka till Vik av drängen Abraham Abrahamsson. (Drängen var av namnet att döma möjligen hennes son i 1:a giftet?) Levde som änka ännu 1695 på Brottninge. Död 1722, enligt uppgift från 1727-05-15 av sonen Carl (se vid denne). Dotter av rådmannen i Nyköping Per Carlsson och Anna Knutsdotter (Marias moder har tidigare uppgetts heta Elisabet Rehnberg, men det var i själva verket namnet på Marias syster). En annan dotter till Per Carlsson var gift med kunglige stallmästaren Eilert Ehrenreuter. Då denne ("Ellert Gerdessen") gifte sig 1675-05-25 i Riddarholmens församling, Stockholm, framkommer att hennes namn var "Elisabeth Pedersdåtter Rehnberg". Litteratur: Niklas Kant manus ’Rådmannen i Nyköping Per Carlsson och hans släktkrets’.
Om Marias syster Elisabet Rehnberg har jag i oktober 2013 fått följande underrättelse från släktforskaren Stina Larsson (stort tack!):
"Vid ett besök på Rigsarkivet i Köpenhamn sökte jag igenom de ”Opsnappade brev” som beslagtagits av dansk militär under 1670-talet. Jag hittade de brev jag sökte och så fångade ett annat brev min uppmärksamhet. Det började: ”Min hiärtans kiäreste Man…”. Inget stort drama, inga avslöjade hemligheter och ingen jag hört talas om, men en liten personlig inblick i livet för snart 350 år sedan. Ett brev som aldrig kom fram till sin mottagare. Hon som skrev brevet hette Elisabet Renbärgh och det är undertecknat i Nykioping 1676 (inget närmare datum)."
Bild av handskriften. (Texten nedan något redigerad för att underlätta läsningen. /SZ)
Min Hiärtans Kiäreste Man. Edert bref hafver iagh bekomit, hvilket migh af hiärtat kiärt är, att ni min kiäreste äre vidh hälsan, dät gudi ske låf. Iagh tackar och gudh för vår hälsa och sundhet alla samans.
Eder kåfert fik iagh hit mädh en af kungens fålk, hvadh han är för en vet iagh inte, utan vi hafva väll mädh honom gifvit honom äta och dricka både när han kom hit och när han kom tillbaka igen och drogh utföre. Gudh gifve att iag hafver fåt eder mädh hem när koferten kom hem, män iagh måste varda till frids. När gudh vill så sker dät. Iagh bidir gudh flitigt, så hopes iagh han läto höra min bön mädh gudhs hiälp.Dät som ni hafva bidit far om, dät giör han sin flit om, för han säger att han hafver störe åhåga om vårt än han hafver om sit ägit. Han skall fråga där äfter mädh all flit om han får någon gårdh. Far han hafver låtit fråga äfter i Stocholm om där skall vara någon fara i banko. Så säger de att dätt förs hvar äviga dagh in pänningar i banko så myke de kuna hina mäd och menar, att dät skall hava ingen nödh, män far skall altidh höra där äfter om de taga dädan sina päningar, så skall han låta taga dädan våra.
Än gudi ske låf äre vi säkra på däna orten så länge som gudh vill. Gudh låt dät så länge vara och låte aldrigh fienden koma för våra dörar. Gudh låte os sitia uti våra fatiga hus och hem mädh fridh och rolighet. Mera hafver iagh inte till att skrifva däna gången. Dät är i hast skrifvit, gudh vet om ni min kiäresta kan läsa dätt. Här mädh befaler iagh eder både till lif och siäll i guts nådiga beskydh och beskiärm. Härren välsigne eder ingång och utgångh. Far o mor och syskon alla samans hälsa eder mykit flitigt, och iagh mädh min lila doter hälsa eder mykit flitigt, gudh alsmäktigh han behvara häne. Så är hon mykit snab af sigh och kiäner grant igen migh och far och mor.
Nykioping den [lucka]1676 Far nu väll och för blifver eder
hiärtans Kiäresta hustru
Elisabet RenbärghBarn: