Gumlösa (Gudmundlösa)

Gumlösa by - ursprungligen benämnd Gudmundlösa - innefattade två hemman, varav det ena enligt 1562 års frälselängd tillhörde Jöran Tulsson till Ravenäs; det andra ägdes förmodligen av bönder. Under 1500-talets sista år redovisas båda hemmanen såsom tillhörande Claes Bielke (även ägare till Bjelkesta), vilken i striderna mellan hertig Karl och Sigismund anslöt sig till den senare. Räfsten vid 1600 års riksdag drabbade även honom; han benådades dock till livet och efter flera års fängelsevistelse blev han landsförvist. Hans stora godskomplex - däri Gumlösa ingick - indrogs till Kronan.

Gumlösa kom sedan att lyda under den till Frans Wackerbart i början av 1600-talet donerade egendomen Kurön, även den belägen i Teda socken fastän väster om Lilla Oxfjärden. Sedermera räknades gården såsom appertinens till det i grannsocknen belägna säteriet Målhammar.

I slutet av 1680-talet, då Gumlösa var i Johan Adlercronas händer, indrogs gården i avräkning mot Kronans stora fordringar hos Adlercrona.

Den indelades sedan på kavalleriet som Nr 74 under majorens kompani Livregementet till häst och fick då benämningen Gumlösa kronorusthåll om 2 mantal.

Den, som brukade ett kronorusthåll, var befriad från huvudparten av de utav jorden utgående skatterna men skulle i stället utgöra följande prestationer: tillhandahålla en mönstergill ryttare och en mönstergill häst, ge ryttaren beklädnad, beväpning och sadelmundering samt lön ävensom hålla honom bostad i form av ett torp med mindre tillhörande jordområde.

Rätten att besitta ett kronorusthåll kunde ärvas och även överlåtas. Emellertid hölls genom landshövdingen och regementschefen noggrann uppsikt att endast lämpliga personer var rusthållare.

En rusthållare kunde genom s.k. skatteköp från Kronan förvärva äganderätten till rusthållet; givetvis under förutsättning att indelningen kvarstod.

Under 1600-talets sista år var riksrådet Didrik Wrangel rusthållare på Gumlösa. Hans efterträdare blev majoren vid Livregementet till häst Georg Adlerberg - Georg von Heijnes svärfar. [Anm. "Heijne" stavas genomgående "Heijnne" i originalet. Här används "Heijne" för att underlätta sökning. /SZ] Adlerberg avled under 1706 års fälttåg. Hans efterlevande kvarstodo såsom rusthållare ända till år 1756, då regementets generalmönsterrulla innehåller anteckningen, att rusthållet som arv tillfallit Georg von Heijnes hustru; år 1731 hade nämligen Georg Adlerbergs änka Maria Utterclou avlidit på sin egendom Uttersberg i Skinnskattebergs socken.

Då hade emellertid Georg von Heijne med sin familj i åtskilliga år bott på Gumlösa. Sannolikt flyttade han dit 1715 eller 1716. Mantalslängden för år 1720 upptar honom såsom brukare av gården med eget folk och djurbesättning.

Vid demobiliseringen 1721 erhöll von Heijne avsked från sin generaladjutantsbeställning och han gick sedan tjänstlös till 1729 då han vid Västmanlands regemente erhöll en majorsindelning, varmed följde bostället Gränby i trakten av Köping. Emellertid saknade bostället manbyggnad och han torde därför ha behållit Gumlösa som stadigvarande bostad till år 1736, då han i Skinnskatteberg, som låg inom regementets område, förvärvade ett litet järnbruk med tillhörande gård, Lockmanshammaren. Därmed hade han två boplatser.

Maria Utterclou köpte år 1715 från Kronan några gårdar i närheten av Gumlösa, nämligen Tollstad, Gryta och Uddala, varom mera nedan. Georg von Heijne fick överta dessa, som således blev utgårdar under Gumlösa.

Kapital synes hava nedlagts på Gumlösa gårds byggnader. Tidigt på våren 1720 var Georg von Heijne i färd med att söka erhålla säterifrihet för Gumlösa, ett i och för sig hopplöst företag, eftersom enligt gällande författningar inga nya säterier fick bildas. I en skrift till häradsrätten lämnas en redogörelse för bebyggelsen:

Därtill kom två flygelbyggnader, ett örtehus och fullgoda ekonomibyggnader. Åker och äng uppgavs vara uti god hägnad och skötsel.

Ärendets vidare handläggning stoppades redan hos landshövdingen, som, under åberopande av förbudet mot nya säterier, vägrade att vidare befordra saken till Kungl. Maj:t.

Synbarligen i samband härmed ingavs en ansökan att få skatteköpa rusthållet. Ansökningen blev dock icke fullföljd.

Den 27 september 1721, då Georg von Heijne befann sig i Stockholm, nedbrann nattetid hela manbyggnaden jämte inventarier. Den till häradsrätten vid tinget i oktober 1721 ingivna ansökningen om brandstod från häradet uppskattade byggnaden till värde av 10.000 daler kmt och lösöret till 8.500 daler.

Häradshövdingen fann skäligt att brandstodshjälp utgick från häradet, men nämnden och tingsmenigheten knorrade. Gården hade länge brukats och bebotts av herrskap. Den hade därvid aldrig bidragit att ersätta skador genom eld på andra hemman. Den avbrända byggnaden hade uppsatts endast för herrskapets skull och var inte för gården nödig, enär erforderligt antal byggnader ännu fanns kvar.

Häradsrätten beslöt emellertid, "att brandstodshjälp för byggnaden skulle utgå av häradets alla kronoskatte-, frälse-, akademi- och prebendehemman med ett halvt spann säd eller dess värde efter årets markegång av vart helt hemman och proportionaliter av de mindre". För lösöret kunde mot förbudet i Kungl. Brevet d. 22 december 1692 inte ersättning utgå.

Den 3 april 1754 antogs Georg Elias von Heijne till rusthållare för Gumlösa och 1762 - då han blivit ägare av Salta säteri - medgavs honom att skatteköpa Gumlösa för en summa av 573 daler 12 öre silvermynt.

I februari 1768 träffades ett avtal mellan å ena sidan Georg Elias von Heijne och å andra sidan hans hustru Inga och styvsonen Adolph Fredric Bergenstierna, varigenom Gumlösa skulle gå i byte mot en ärvd hälft uti stenhuset Nr 46 vid Järntorget i Stockholm. Då emellertid släktingar till Inga von Heijne begärde att få utöva sin bördsrätt till andelen i stenhuset, fick hela bytesavtalet enligt träffad överenskommelse återgå.

Den 7 januari 1769 sålde Georg Elias Gumlösa till hovkvartermästaren Anders Forsner för en summa av 3.428 rdr. 27 ½ sk. banco jämte äreskänk av 143 rdr banco.

Utdrag ur Åsunda Häradsrätt dombok vid vintertinget 1773 uti Enögla den 15 oktober.

"Hos Häradsrätten upwiste prosten och kyrkioherden i Teda Magnus Lewerin en öfverenskommelse af fölliande innehåll: I stället för de hertill brukelige samt för sin längd och sumpiga beskaffenhet beswärliga wägar öfver Teda kyrkiogiärde, hwarutaf den ena löper ifrån Salta i wäster åt kyrkian och den andra i öster åt Walla by, hafwa underskrefne deltagare i nyssnämnda wägar, i allmän sochenstämma stadnat i det enhälliga beslut att så snart det nu i säde warande sädesgiärdet tillåter uptaga en ny och enda wäg, som kommer att gå i linea recta ifrån Salta fram till stora wägen igenom sochnen midt emot det nya Saltatorpet Nyhammar, hwilken wägs underhållande blifwer så mycket drägeligare och mindre kostsamt, som han eij allenast är långt kortare än de förre twenne wägar utan ock kornmer att gå öfwer mest högländ och fast åkermark; önskandes för öfrigit att hwad således öfwerenskommit är måtte wid näst instundande Åsunda wälloflige Härdsting blifwa lagligen fastställdt.

G.E. von Heijnne	Magnus Lefwerin
Anders Forssner	Anders Werner.

Denna öfwerenskommelse blef offenteligen upläst, hwarwid eij något af nämnden eller tingsallmogen war att påminna, och resolverades:

Att som den föreslagna nya vägen är kortare och har fastare grund än de gamla wägerna; så will Häradsrätten denna nya wägs anläggande tillåta så att den i framtiden af wederbörande kommer behörigen att underhållas; dock i fall den skulle löpa öfwer någons ägor, som eij underskrifwit öfwerenskommelsen eller i sockenstämman hörd blifwit, lämnas honom öppet att med påminnelse härwid inkomma. "