©Teda hembygdsförening 2008

2. Från Fredriksdal till Fröberga
Gamla namn och benämningar, minnen och skrönor från Teda


Namn och benämningar är betydelsebärande. De uppkommer inte av en slump utan har en bakgrund som ger ledtrådar till bygdens historia. På initiativ av Åsa Olofsson har en arbetsgrupp inom Teda hembygdsförening under vintern 2002 inventerat namn och benämningar inom Teda socken. Under arbetets gång har det vidgats till att allt mer handla om människor, händelser och företeelser som är förknippade med orden. Tyngdpunkten i tid ligger på 1900-talets första hälft, en tid vars minnesavtryck nu hänger i sköra trådar och vars fysiska form ofta försvunnit. Ett exempel på detta är att gamla åkrar som avgränsades av öppna diken, stenmurar med mera, genom täckdikning och stenröjning förvandlats till stora sammanhängande skiften som nu endast har beteckningar på lantbrukarnas blockkartor.

Teda och det vägnät som förbinder byar och gårdar idag.

Teda socken består av en handfull byar med en kärna av gamla jordbruksfastigheter, tre anrika herrgårdar samt prästgården och kyrkan. För var och en av dem ger vi en kort inledande beskrivning som kompletterar tidigare och mer offentliga källor. Exempel på äldre och nyare sådana källor är Sveriges Bebyggelse från 1946, Från Mälarvik till Skogsbygd utgiven 1993, Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering, tidningsklipp i Enabygdsarkivet i Grillby och uppgifter ur skilda källor som är tillgängliga på nätet.

I Riksantikvariets fornminnesförteckning har varje fornminne i socknen det nummer som vi anger i de inledande bybeskrivningarna.

Hembygdsföreningen har anskaffat en stor karta (skala 1:7500) med en arbetskopia. På kopian har vi skrivit in ett urval gamla namn och benämningar och den finns nu tillgänglig i församlingshemmet.

Den fortsatta berättelsen följer en tänkt vandring genom Teda längs landsvägen med utvikningar till byarna vid sidan om denna. Vi kommer in i Teda socken vid Fredriksdal på gränsen till Svinnegarns socken, därefter går vägen västerut till den skarpa kurvan vid Gumlösa där den fortsätter i nordvästlig riktning till Fröberga på gränsen till Tillinge socken.

Valla med Karång och Fredriksdal

Byn Valla har omfattat tre jordbruksfastigheter och flera bostadsfastigheter samt en affärsfastighet. Jordbruksfastigheterna var Valla prästgård (ett komministerboställe) och de två som nu ingår i den fastighet som ägs av familjen Jarl. Den mindre av dessa ägdes före sammanslagningen av en Lars-Arvid, och benämningen Lars-Arvids lever kvar. Lars-Arvids son John Andersson blev ägare också till den större fastigheten efter Jacob Widerlund. I en annan mindre fastighet i Vallabyn bodde en man vid namn Hedlund och hans hustru Anna-Greta. Deras dotter Edla gifte sig med skomakaren Bernhard Karlsson i Karång. I beteshagen nordväst om byn har det funnits en smedja, och delar av inredningen finns bevarad i J. P. Johanssonsällskapets museum i Enköping.

Alf Svanteson, som var bodbiträde i Valla lanthandel på 1940-talet, berättar: "Handlanden och hemmansbrukaren Johan Fredrik Björklund var 1886 innehavare av lanthandeln i Valla. Han var född i Teda den 14 juli 1853 och hans hustru Tekla Augusta, född Berg, den 6 juli 1861 i Vårfrukyrka. Rörelsen övertogs så småningom av döttrarna Ida och Asta, som i sin tur drev handeln till 1946. Detta år köpte Einar Wall handeln och sonen Rutger blev föreståndare. 1962 lades verksamheten ner på grund av dålig lönsamhet, detta i sin tur beroende på att avfolkningen slog rätt hårt i bygden. I affären inrymdes även telefonväxeln som omfattade 40 abonnenter. Svinnegarn var av någon anledning namnet på växeln, som fanns kvar till automatiseringen på 40-talet.

I en typisk sådan lanthandel fanns i stort sett allt som kunde tänkas: från hästskor, sågar, yxor och fönsterglas till blåbyxor och underkläder för både damer och herrar. Posten till byarna lämnades av brevbäraren i affären vid middagstid och hämtades av respektive adressat på eftermiddagen. Livsmedel var ju den huvudsakliga inkomstkällan för handlaren. Från grossisten levererades en gång i veckan de varor som hade beställts. Det fanns ju inga färdiga förpackningar utan det mesta kom i lösvikt och skulle sedan vägas upp i påsar av expediterna. Det var en sport att ur en säck strösocker på 50 kg få fram 51 stycken 1-kilospåsar. Sillen kom i stora tunnor. Det fanns tre sorter: fet-, stek- och fladensill. Någon lagstadgad arbetstid fanns inte - så länge det fanns kunder varade jobbet."

Förutom handelsboden bedrevs även taxirörelse i byn. På komministergården var O. L. Tibbelin arrendator och på 1920-talet hade sonen Fritz personbil. Vid sidan av arbetet på gården skjutsade han folk i det då bilglesa Teda. När det blev brukarbyte på gården togs taxirörelsen över av sonen i den nya familjen, Axmar Holmberg, som i sin tur sålde den till Herman Englund, Hov i Svinnegarn.

Fredriksdal. Huset t. h. är idag renoverat. I huset t. v. (rivet idag) bodde Anselm Viderlund i början av 1900-talet. På motorcykeln Ingrid och Nils Wik. Bilden tillhör Eivor Svanteson.

Fredriksdal ligger alldeles vid gränsen mellan Svinnegarns och Teda församlingar och är alltså det första Tedahus som man möter efter vägen Huseby-Gryta och det är nyligen utbyggt. Där har tidigare funnits en smedja. På motsatta sidan av Tedavägen ligger en källare som tidigare hade en överbyggnad. Under 1900-talets första decennier bodde Anselm Viderlund där. Han var skomakare, men framför allt lever hans minne kvar hos äldre sockenbor genom hans ytterligt ovårdade yttre. Hans uppenbarelse var så skrämmande att han av polisen blev varnad för att gravida kvinnor kunde bli så skrämda av hans åsyn att de väntade barnen kunde ta skada.

I Karång finns numera tre bostadsfastigheter. På äldre bykartor finns namnet Karång och ett torp benämnt Fogelsången inom bygränsen.

Fornminnen i Valla och Karång

• Väghållningssten, Risberga i Karångbacken. Nr 46.
• Yxa (eller skrapa?) i bränd lera, Karång. Nr 1.
• Tre älvkvarnar, Valla. Nr 2, 3 och 6.
• Två gravfält, Valla. Nr 4 och 5.
• Enligt muntliga uppgifter finns en hällristning i närheten av Karång men den har hittills inte kunnat lokaliseras.

Risberga

Vid enskiftesförrättningen 1815 fanns fyra fastigheter i byn samt ett soldattorp. Jord- och skogsmark till tre av dessa ingår i den fastighet som nu ägs av bröderna Tibbelin. Deras farfar, Albert Tibbelin, köpte år 1919 den fastighet som till 1915 ägts av Janne Färner. Under åren däremellan ägdes gården av ett skogsföretag som avverkade den mäktiga skogen. 1920 köpte Albert Tibbelin grannfastigheten av paret Alfred och Emma Jansson. Mangårdsbyggnaden på dagens Tibbelinska fastighet hör till Färnerdelen av gården. På 1960-talet förvärvade Ture Tibbelin den mindre fastighet som ägdes av Axel och Maria Johansson. Från denna avstyckades under 1980-talet fyra tomter. Två av dem till permanentbostäder som nu, 2008, ägs av familjerna Jonsson-Wahlman och Berg-Åhlen. De två fritidshusen ägs av Stig Lindholm.

Den fastighet som nu ägs av familjen Larsson tillhörde vid skiftet 1815 ägaren till Målhammar, och i skifteshandlingarna kallas gården ibland Målhammarsgården. Den har ägts inom samma släkt från mitten på 1850-talet, nu i femte generationen.

Namnen Soldatvreten och Käckens källa tyder på att det soldattorp som funnits, men inte är klart lokaliserat, legat på Storängsåsen.

Mor Fredrikas koja är en gammal benämning på den låga äldre stuga som finns på Tibbelins fastighet. Denna Mor Fredrika finns nämnd i ett undantagskontrakt från 1892, där änkan Fredrika Persdotter överlåter fastigheten 7/12 mantal Risberga nr 1 till Johan Erik Färner. Senare kallas samma stuga allmänt för Augustas stuga efter Augusta Tibbelin, farmor till nuvarande ägare. Hon bodde under många år i denna stuga vid Risberga byväg.

Färnersberg kallas en berghäll på byvägen och anknyter till far och son Färner, som ägde en av de fastigheter som nu ingår i Tibbelinsgården.

Moster Emmas stuga kallades det hus som nu tillhör Stefan Jernqvist. Moster Emma var den Emma Jansson som tillsammans med maken Alfred ägt den nedre av de fastigheter som nu ingår i Tibbelins fastighet. När den sålts till Albert Tibbelin 1920 flyttade de hit. Alfred dog redan 1923 men Emma levde till 1944. Parets döttrar hade dött unga i tuberkulos och därför testamenterade de sin kvarlåtenskap till Teda kyrka, som bevarar deras minne genom förvaltningen av donationsfonden.

Källarbacken kallas numera den fritidsfastighet som tillhör familjen Jonsson. Där låg tidigare det i bygden kända föreningshuset, som revs i mitten på 1960-talet. Dess historia berättas i ett eget kapitel.

Det fritidshus som finns på Larssons fastighet och tillhör familjen Kylborn har ursprungligen varit en undantagsstuga som flyttats från Karinbo i Svinnegarn till Risberga.

Markerna har ibland benämningar som speglar belägenhet, form eller egenskaper. Den ås som ligger sydost om byn i riktning mot Huseby och här benämns Storängsåsen har också kallats Nordpolen, vilket antyder att den fått sitt namn med utgångspunkt från Huseby. I skogen nära gränsen mot Hjortsberga finns en källa som kallas Hällkaret.

De ursprungliga åkrarna är numera sammanlagda till större sammanhängande skiften, men flera äldre benämningar är kända. Namn som Norrhålet, Svinhusåkern, Skogsåkern och Smibacken speglar belägenhet, Dyn och Storängen återger egenskaper hos jorden. De mycket vanliga åkernamn som innehåller ledet äng torde genomgående vara lågt belägna fält som dränerats och odlats upp relativt sent. Smalängen, Arslet och Femhörningen är inspirerade av åkrarnas form. Namnet Kåltäppan fanns i skifteshandlingarna från 1815 och motsvarar det vi i dag kallar trädgård. Linda förekom ofta förr och används fortfarande som benämning på gräsbevuxen mark.

Fornminnen

• Två stensättningar. Nr 16 och 17.
• Bebyggelselämning. Nr 35.

Hjortsberga

Bynamnet har funnits i flera former. På 1680-talet fanns stavningen Josedberga. I handlingar från 1700- och tidigt 1800-tal skrivs det Joolsberga. Redan i en handling från 1830-talet finns den nuvarande stavningen Hjortsberga, men i boken Sveriges Bebyggelse från 1947 skrivs det Jordsberga. Numera används formen Hjortsberga konsekvent.

I byn Hjortsberga finns två jordbruksfastigheter, Eklunds och Johanssons, bostadsfastigheten Ekensberg samt flera fritidshus.

Gustav och Ellen Eklund, föräldrar till nuvarande ägare Manfred Eklund, köpte gården 1946. Före dem hade gården funnits i samma släkt sedan mitten av 1600-talet. Olle Hjortsberg i Lund har forskat om denna släkt och klarlagt att den kände konstnären Olle Hjortzberg härstammar från Hjortsberga. Han var född 1872, konstnär, professor och direktor vid Konsthögskolan och särskilt känd för sin kyrkokonst. Släkten Hjortsbergs/Hjortzbergs rötter i Hjortsberga går tillbaka till rusthållaren Olof Olsson, född i mitten på 1600-talet. Två söner stannade kvar på Hjortsberga och tog namnet Hjortsberg. Den yngste sonen Pehr stavade namnet Hjortzberg och blev anfader till den kände konstnären. Från en av de äldre bröderna går en direkt släktförbindelse till kyrkvärdsmor Matilda Andersson, som tillsammans med sin make fanns på Hjortsberga fram till 1920-talet. Genom äktenskap fanns en fortsatt släktförbindelse till George Pettersson, som sålde gården till Eklunds. Under familjen Eklunds tid har Hjortsberga blivit särskilt känt för den stora biodlingen.

Fastigheten Ekensberg tillhörde under 1900-talets första decennier dragonen och stenhuggaren Viktor Tapper. Ekensberg kallades därför länge för Tappers. Viktor Tapper var född i Villberga 1849 och antogs som dragon 1867. Hans stenhuggararbeten finns bevarade på många platser i bygden i form husgrunder, murade brunnar, socklar med mera. I Risbergaskogen finns stenblock ur vilka Tapper kilat ut råmaterialet. Viktor Tapper bodde från början på granntomten, det ursprungliga dragontorpet, som senare ägdes av familjen Fredriksson. Denna tomt är numera utan byggnader och igenväxt, men husgrunder och syrener är minnen från den tid då det var bebott. Viktor Tapper köpte Ekensberg av en målare Pettersson. Familjen Tapper har ett omfattande nät av släktingar i senare generationer i bygden, men när Åke Vennerstein (sonson till Viktor Tapper) och hans hustru Svea 1999 sålde Ekensberg gick gården ur släkten. Köpare var Lene och Kennet Lööv, ungdomar från Stockholmstrakten som bosatt sig permanent på fastigheten. Efter att ha använts som fritidshus i 70 år är Ekensberg ånyo åretruntbostad.

På det ovan nämnda dragontorpet bodde den mycket omtalade Hjalmar Fredriksson, som avled 1953. På bykartan från 1815 kallas stället Ryttartorpet. Nära gränsen till Ryttartorpet finns rester efter grunden till Tildas rökstuga. Den byggdes av Hjalmar Fredriksson för rökning av köttvaror, vilket hans mor Jenny ofta gjorde. Namnet Tildas rökstuga kan dock anknyta till kyrkvärdsmor Mathilda Andersson i Hjortsberga.

På Eklunds fastighet finns ett hus som kallas Skottboden, en tragisk påminnelse om att kyrkvärden Theodor Alfred Andersson, Plogen kallad, begick självmord i detta hus år 1922. Hans son Johan August som kallades Kläppen - hans ena öra hade en utväxt, formad som en kläpp - hade avlidit 1921. Vid Johan August Anderssons begravning inträffade en händelse som ännu lever kvar i äldre Tedabors minne. Enköpings-Posten skrev: "Under pågående begravningsringning i Teda förra veckan gick storklockans kläpp tvärt av och föll ner i klockstapeln. En tur i olyckan var att kläppen inte slungades ut på landsvägen, som drar alldeles tätt förbi klockstapeln. Begravningsprocessionen höll just på att ordna sig där. Om den tunga kläppen fallit ner bland begravningsgästerna kunde lätt stora olyckor ha inträffat. Det torde nu komma att dröja någon tid innan kläppen hinner lagas och man åter kan ringa med storan i Teda." Visst är det ett märkligt sammanträffande att kyrkklockans kläpp brast när Kläppen begravdes.

Den fastighet i Hjortsberga som nu tillhör familjerna Johansson-Spångberg ägdes fram till 1945 av familjen Hjort med den kände finsnickaren och jägaren Daniel Hjort. Han hette som barn Andersson och tog alltså sitt nya efternamn efter gårdsnamnet. (Ett senare kapitel i denna bok ägnas åt Daniel Hjort.) Liksom grannen Hjalmar Fredriksson byggde Daniel Hjort en rökbastu till sin mor Karolina, men den var av mer avancerad konstruktion med liggande rökgång. Backarna där denna rökbastu låg är nu tomter till fritidshus — av Hjalmar Fredriksson döpta till Karolinska institutet — har också kallats Tuppenhof.

Den långa raksträckan på Hjortsberga byväg har i nutid döpts till Salta rakan. Åkrar på Hjortsberga är kända som Häggvreten, Prästgårdsskiftet, Drällsta-äng och Dyn, alla namn med tydlig anknytning. Betydelsen av namnet Flask-backarna är däremot okänd.

Strömsta

Strömsta säteri är Teda sockens största egendom med månghundraårig historia, under stormaktstiden säte för människor med ledande ställning i landet. Det har därför även fått ett eget kapitel i boken. Före den genomgripande rationalisering av jordbruket som tog fart efter andra världskriget hade godset många anställda, varför många äldre i bygden har minnen från arbete och/eller uppväxttid på Strömsta.

Gårdens dammar är från 1700-talet och var troligen lertag till tegelbruket från början.

På Strömstas mark vid Oxfjärden har det funnits en ångbåtsbrygga.

Torp

Cirka 15 torp finns eller har funnits på Strömsta och de är nu utmarkerade med träskyltar:

Ektorp, Skuggan, Holmen, Stockröret, Kvarntorpet, Bryggan (dagens Fiskartorpet), Lilla Lund, Lundbo, Nybygget, Vargbo, Persbo, Vulfsberg, Pålsbo, Västantorp, Sturelund och Täppskär.

På torpet Nybygget under Strömsta bodde Tilda (ovan utanför torpet) och August Forsberg. Bilderna tillhör Lennart Södergran och Alf Svanteson.

Åkrar och hagar

Stöveln, Västantorpsgärdet, Pålsbogärdet, Holmgärdet, Lundbogärdet, Kvarntorps äng, Kvarntorpsvreten, Sjöängsvreten, Fiskarvreten, Tjurhagen, Fiskarhagen, Solberga äng, Persbo äng, Tegelhagen (efter ett mindre tegelslageri som låg där på 1700-talet) och Kalvtomten.

Backar

Trumpetarbacken, Grankulla, Hjälmbacken, Konvaljbacken och Backabackarna (efter gården Backa som låg här på 1700-talet).

Vägar

Fiskarallén (från gården mot Fiskartorpet), Lilla allén, även kallad Lilla Lervägen (från gården mot Ektorpet), Lervägen (förbi dammarna mot torpen Lundbo och Nybygget) och Gröna vägen (från gården mot Solberga och Västantorp).

Fornlämningar

• Stensättning och lämningar av två dammar efter en skvaltkvarn (årtalet 1791 finns inhugget på en sten). Nr 43 och 44.

• Kvarndammarna till höger om vägen vid färdriktning mot Strömsta och nära gränsen mot Salta är inte medtagna i fornminnesförteckningen.

Salta

Salta gårds historia under fem generationer fram till nuvarande ägare Rolf Zenker har beskrivits av Märta Zenker och hennes berättelse återges i ett eget kapitel. Till Salta hör Enberga, som har varit en självständig gård. Husgrunder intill Tedavägen markerar var denna gårds bebyggelse funnits. Utöver byggnaderna vid Salta gårdscentrum finns tre bostadshus som tillhör Salta vid Granlund. Tidigare fanns ett äldre hus vid Solberga nära gränsen mot Strömsta. På 1920-talet fanns en sommarkoloni för barn. Salta vaskan var tidigare en flitigt använd badplats och namnet antyder att man även tvättat där.

Åkrar och hagar

Bastuhagen, Borgsgärdet, Älvkvarns backe, Granlunds hage, Trädgårdsgärdet, Enberga, Prästgårdsgärdet, Bastuhagen, Margaretelund, Tallbacken, Plogen, Oxbacken, Rovlandsbackarna, Sjöhagen, Solberga, Solbergaskogen, Stallgärdet, Lilla Backen, Plätt-Majas stuga, Elofslund, Enberga och Hjälmen (en stolplada utan väggar kallas hjälm).

Byggnader, torp och gamla gårdsplatser

Enberga, Margaretelund, Solberga, Granlund, Borgkojan (efter dragonen August Borg, född Jansson 1849 och antagen som dragon 1873) och Dragontorpet.

Fornlämningar

På Salta finns socknens rikaste förekomst av fornlämningar:

• Fem gravfält. Nr 7, 9, 11, 13 och 14.

• Fyra stensättningar. Nr 8, 12, 20 och 42.

• Två skärvstenshögar. Nr 40 och 41.

• Stensättning, möjligen en förstörd varggrop. Nr 36.

• Bebyggelselämningar. Nr 31, 32, 34, 37, 38 och 39.

• Soldattorp på karta från 1691. På karta över Enberga från 1861 är soldattorpet fattigstuga. Beteckningen Tjärdal markerar att man där framställt tjära.

Teda kyrka

Utefter Tedavägen, på båda sidor om kyrkan, finns ett par ställen som kallats för Likbron. Benämningen återspeglar en gammal begravningssed. Vid den granrisbeströdda likbron skulle begravningsföljet stanna och invänta klockringning. Östra likbron i riktning mot Svinnegarn fanns vid mötesplatsen i närheten av Enberga, och Västra likbron i riktning mot Gryta fanns mellan Gumlösa och Prästgårdsvägen där det nu finns ett vägmärke. Likstenen, som fanns cirka 100 meter in på vägen mot prästgården, hade samma funktion för begravningsföljen som kom den vägen. Vid en begravning en kall vinterdag på 1930-talet blev väntan vid likbron lång då prästen blivit "opasslig". En vikarie fick tillkallas från Tillinge och i väntan på honom fick begravningsföljet tillstånd att komma in i kyrkan trots att klockringning ej utförts.

Fornlämning

• Kyrkan i sin helhet är socknens starkaste brygga till gången tid genom sin historia från 1200-talet, men den enda registrerade fornlämningen är det kända gravklotet. Nr 15.

Prästgården

I äldre tider drev prästerna jordbruken på prästgårdarna i egen regi. Så var det i Teda fram till 1919 då Anders Petter Hellström tillträdde som arrendator. Nu arrenderas Prästgården av familjen Spång, som också arrenderar andra gårdar och idag är de enda lantbrukarna i Teda med mjölkproduktion.

Åkrar och betesmark

Endast ett par äldre benämningar är kända. Det kuriösa namnet Lösjordsbyxorna syftar dels av jordarten, dels på att ett dike gick en bit upp på skiftet som därför fick en form som påminde om byxor. Ett annat skifte kallades Bastuskiftet och minner om en bastu som enligt säker muntlig källa använts för bad, till skillnad från tidigare nämnda bastur som brukats för rökning av korvar och skinkor.

Källbackalund är en betesmark med höga botaniska naturvärden. Hembygdsföreningen har medverkat med inhägnad och rensning av den källa som gett torpet dess namn.

Fornlämningar

  • Röse, Källbackalund. Det kallas Stjärnan på grund av sin form med utskjutande uddar från den centrala kärnan. Flera stensättningar med denna form är kända i bygden, bl. a. vid Lillkyrka fornstig, men innebörden av formen är okänd eller i varje fall omtvistad. Nr 19.
  • Röse, Furuberg. Nr 21.
  • Runsten - säkert dokumenterad men sedan länge försvunnen. Det finns två versioner av vart den tagit vägen. Riksantikvarieämbetet uppger att den någon gång 1914-15 blivit inmurad i en svale (ingång) till en källare på uppdrag av kyrkoherde Åkerlund. Denna uppgift har lämnats av Hjalmar Fredriksson och Karl Södergran. Gunnar Hellström, som avled 2008, har uppgett att runstenen i mitten av 1920-talet användes till underlag för stolpar som bär upp prästgårdens loge (ungefär mitt på framsidan) och att den var trasig när den togs i bruk för logbygget. En rimlig förklaring till de två versionerna är att stenen delats och använts till såväl källare som loge. Nr 30.

Runstenen på prästgårdsmarken dokumenterades lyckligtvis innan den försvann. Så här såg den ut.

Tollsta

Fastigheten Tollsta är en av de äldsta byggnader som finns i socknen. Den var under 1600-talet en jordbruksfastighet med utjordar i andra byar. Så småningom blev bostadshuset arbetarbostäder under Gumlösa. År 1921 gjorde lantarbetare A. L. Hedberg från Drällsta i Tillinge upp med dåvarande ägaren till Gumlösa, majoren Kistner, om att få hyra de då tomma bostäderna. Syftet var att öppna en lanthandel. Det fanns redan en handel i socknen, men Hedberg var tydligen optimist och redan 1922 var handeln etablerad. En häst, släde och en s.k. skånsk vagn inköptes och Hedberg idkade någon slags gårdfarihandel, inte bara i Teda utan också i grannsocknarna. Det fanns mycket folk på de större gårdarna på den tiden. På någon av gårdarna i bygden förbjöd ägaren fru Hedberg att bedriva handel med statarfruarna.

Nina Hellström i bilen framför huset i Tollsta 1924. Bilden tillhör Eivor Svanteson.

1923 eller 1924 inköptes den första bilen, en T-ford från Yngve Svenssons bilhandel i Västerås, som senare gjordes om till varubil. Mellan förarhytten och själva varulagret fanns en öppning och längst bak en dörr som öppnades när det var tid för handel. På förarsätet stod handlaren på knä med överkroppen in genom öppningen och expedierade. Hemma i affären skötte hustrun Hilda kommersen och dottern Kristina (Nina Hellström) hjälpte till där det bäst behövdes. Varorna hämtades både från Enköping, och - allra mest - från Hakon Svensson i Västerås, bror till den ovan nämnde bilhandlaren Yngve. Makarna Hedberg drev handeln till 1939, då sonen Knut och hans sambo Klara Andersson övertog rörelsen. Några år därefter hade de planer på att flytta affären till en tomt intill kyrkan. Detta avstyrktes dock av kyrkorådet, som ansåg att en handelsbod så nära skulle störa friden kring kyrkan. Som kompensation erbjöd kyrkorådet att de skulle lösa in den tomt som inköpts, men tydligen skrinlades planerna utan denna inlösen. Några år in på 1960-talet upphörde verksamheten. Ägarnas stigande ålder och minskat kundunderlag gjorde att ytterligare en lanthandel gick till hävderna.

Fornlämningar

• Bebyggelselämningar.

Furuberg och Leversta

Vid Sagåns utlopp i Oxfjärden ligger Furuberg där nu den femte generationen Södergran/Karlsson bor. Den förste Södergran kom dit 1873 och dennes son, Kalle Södergran, var en känd profil i bygden under 1900-talets första hälft. Han var framför allt fiskare men också en mångsysslare som byggde båtar, slaktade och gjorde dagsverken. Fisket i Oxfjärden beskrivs i ett eget kapitel. Kalle och Maria Södergran blev föräldrar till 11 barn. En son dog vid tre års ålder, men genom de övriga tio syskonen och deras avkomlingar finns det nu en stor Södergransläkt med rötter i Furuberg, några av dem bosatta i bygden. Dottersonen Ivar Karlsson har Leversta, vid vägen till Furuberg, som fritidshus och Ivar Karlssons son Lars och hans fru Anita bor nu i ett nybyggt hus på Furuberg.

Gumlösa

Gumlösas intressanta historia berättas i ett eget kapitel.

Åkrar och hagar

Herrängen (vid ån), Kärleksbacken (på båda sidor om Tedavägen, omedelbart efter den skarpa kurvan vid avfarten till Gumlösa i riktning mot Kromsta), Trädgårdsladsbacken, Kärringbacken, Värmlandsplogen, Pilhagen, Storängen, Ekbacken, Bränningen och Ugglebacken.

Det mycket speciella namnet Värmlandsplogen förklaras med att värmlänningar som kom och gästarbetade - och bland annat åtog sig plöjning - gärna fick arbeta med svårplöjda skiften. Värmlandsplogen var ett sådant.

Celinas stuga och backe

På den fastighet som nu ägs av Agneta von Schoting och Erkki Björlestrand finns Celinas backe och stuga, uppkallade efter Celina Blomqvist. Om denna kvinna berättar Alf Svanteson följande:

"Om man frågar en infödd Tedabo var Gumlösa grindstuga ligger så är det säkert många som inte kan placera den. Säger man däremot Celinas stuga så vet det stora flertalet vilken stuga det gäller. I skogsbrynet mot Kromsta i Celinas backe låg en vitrappad stuga med en stor, flerstammig rönn vid knuten. Ett stort kök och en liten kammare var hela boytan, två små fönster på köket och ett i kammaren. En bit längre bak i skogen låg lagåm med vedbod och utedass. Tvärs över landsvägen låg jordkällaren och ett hundratal meter ut på ett gärde låg brunnen. I denna stuga bodde i många år Celina, född 1880 i Litslena, med sin gubbe Johan, född 1879 i Teda. Johan var som det hette kogubbe på Gumlösa och hölls vad man tror i Herrens tukt av sin hustru. Inte så att Celina var elak men ganska så bestämd. Det finns ännu i denna dag ett uttryck här i Teda: 'Ach sa Celina'. Jag har ett minne av henne som jag nu, men inte då, tyckte var roligt. Jag arbetade på 1940-talet som expedit i Valla lanthandel och hade till uppgift att varje onsdag åka i socknen och ta upp order på varor. Den här onsdagen kom jag till Celina och blev avsynad att skorna var rena. Det var noga med att man inte drog in. Efter besiktningen utbrast gumman: 'Kors är det Svanteson som kommer. Jag trodde det var Rutger så jag satte på kaffepannan'. Rutger var butikföreståndaren. Tala om klasskillnad! Celina var en mycket duktig husmor; så rent och städat som i denna lilla koja får man nog söka länge för att finna. Fönstren var fyllda med de allra finaste pelargonior och andra krukväxter. Celina handarbetade flitigt med stickning och virkning. 1954 miste Celina sin Johan som då varit dålig en tid, men då var det inte på modet att söka för sina krämpor. Det går nog över sa man, men Johan dröjde för länge så när han kom under vård var det för sent. Det sista minnet vår familj har av Celina var när hon stod på stugtrappan och väntade på att bli hämtad till sjukhuset. 'Nu kommer dom och tar mig' sa en mycket ledsen och rädd Celina. 1960 dog Celina."

Fornlämningar

• Bebyggelselämningar.

• Dragontorp.

• Stensättning. Nr 22.

Kromsta

Kromsta gårds marker sträcker sig i öst-västlig riktning. Längst i väster gränsar ägorna mot Sagån och länsgränsen till Västmanland. I åbrinken kan man skönja spåren av en grävd liten hamn, gjord på 1950-talet av dåvarande ägaren Erik Olofsson.

Erik Olofsson gjorde fisketurer med någon av sina båtar ut på Mälaren men fiskade också i ån, ofta med långrev eller nät. Färsk fisk var på den tiden en välkommen omväxling i kosten. Ål, asp, lake, gös, gädda, abborre och braxen var fiskar som hamnade på matbordet.

Knappt en halv kilometer från Sagån finns de två ekbevuxna Åbackarna. Det är det enda som finns kvar av den lövträdsdominerade ängs- och skogsmark som kan ses på storskifteskartan från 1768. De sista delarna av skogsmarken odlades upp så sent som på i början av 1950-talet.

I östlig riktning från ån räknat går Åängsvägen upp mot gården. Den passerar genom en av de två Brunnsbackarna, den s.k. Stora brunnsbacken. Varifrån backarna har fått sitt namn är inte känt, men kanske har där funnits brunnar en gång i tiden eftersom odlingar fanns runt backarna redan på 1700-talet. Inget av detta kan dock ses i dag.

En iakttagelse man kan göra när man vandrar på åkrarna väster om Tedavägen är de många glas- och porslinsskärvor som ligger i jorden. Man kan hitta mängder, kanske ett kaffekoppsöra eller en bit pressglas. De finns där som minne från den tid då åkermarken gödslades med pudrett från Stockholmtrakten. Det sägs att den pudrett som finns här kom från Gustavsberg, där det fanns en porslinsfabrik. Pudrettgödingen bestod av latrin, uppblandad med kalk eller torv och annat avfall. Den användes i trädgårdar och odlingar i städerna, men framställdes i sådana mängder att transporter ut till landsbygden blev nödvändiga och frakten gick sjövägen. De s.k. dyngpråmarna kom nattetid, lade till på en lämplig plats och så kärrades pudretten ut på åkrarna. Stanken var ohygglig och arbetet förhatligt. Ofta var det drängarna på gårdarna som fick utföra sysslan. Runt förra sekelskiftet och några årtionden framåt var detta ett vanligt sätt att lösa städernas avfallshantering.

Skogar och backar

Åbackarna (två invid varandra), Brunnsbackarna, Källarbacken, Björkplanteringen (tall och granskog som totalavverkades och planterades med björk i början av 1930-talet innan Kromsta köptes från Gumlösa av Erik Joel Olofsson 1933), Kromstaskogen, Näbben till grind (Björkplanteringens spets mot Ekeby - grinden fanns tidigare på Ekebyvägen, på gränsen mellan Ekebys och Kromstas ägor), Heddas backe (Söderlunds backe, f.n. Kajs backe, platsen har bytt namn beroende på vem som bott där).

Vägar

Ekebyvägen, Gamla Kromstavägen och Åängsvägen.

Ängar och åkrar

Åängen, Mellangärdet, Skansvreten, Nyodlingen, Transformatorgärdet, Kromstaängen, Kromsta hårdgärde och Jungvalls täppa.

Transformatorgärdet är den åker som gränsade till den transformatorstation av tegelsten som Teda elektriska distributionsförening uppförde 1916 på Kromstas ägor. Ordförande i föreningen var J.A.T. Treskow från Målhammar. Jungvalls täppa har fått sitt namn efter Johan Petter Jungvall, född 1833 i Kärrbo och gift med Brita Lovisa Andersdotter, född 1834 i Torstuna.

Bosättningar som inte finns längre

Namn som slutar på -sta tyder på att här låg en mycket gammal boplats. Vid Gamla Kromsta fanns troligen så småningom en by med gästgivargård. Det fanns inskrivet på gamla kartor (enligt Gun Olofsson), tyvärr förkomna i dag. Gamla mynt har upphittats. Kartor från sent 1600-tal och framåt visar (enligt Petter Gedda) hur Kromsta ägor såg ut och hur marken odlades. Spår från 1700-talet i form av diken och husgrunder kan lätt ses än i dag. Nr 33.

Skanskojan fick sitt namn efter soldaten Skans. Huset revs 1958. På Skanskojans plats uppfördes Kromsta gårds nuvarande mangårdsbyggnad 1957-58. Soldat 101 Skans på Kromsta, född Lars Persson, tog sig namnet Björkvall och fick senare soldatnamnet Skans. Han levde under åren 1809-1860 och dog på torpet Kromsta i bröstinflammation. Han var gift med Maja-Lisa Hjort, 1812-1867, soldatdotter från Drällsta i Tillinge. I slutet av sin levnad var hon fattighjon på Kromsta och dog av slag. Dessa uppgifter om paret Skans har lämnats av Birgitta Friberg, Täby, släkt med Skans på sin morfars sida.

Om soldaten Skans kunde C. O. Carlsson i Risberga, avliden 1924, berätta. Hans berättelse återges här av sonsonen Nils Karlsson, född 1906:

"Skans, eller Skansen, roade sig med att klä ut sig med en gammal päls och horn på huvudet. Sålunda skrudad gömde han sig en mörk kväll i en nygrävd grav på kyrkogården och inväntade ungdomar som i sin tur tänkte skrämma andra ungdomar genom att spöka på kyrkogården. Vid lägligt tillfälle reste sig Skansen ur graven och ropade 'Såg du nån komma?' Det blev ett talesätt i bygden. 'Såg du nån komma sa Skansen'. En annan gång gjorde Skansen i samma utstyrsel en gårdfarihandlare så vettskrämd att han flydde från sitt lager, vilket Skansen tog hand om."

Fornminnen

• Bebyggelselämning. Nr 33.

• Stengrund efter smedja.

• Två gravfält. Nr 28 och 29.

• Älvkvarn (Åsastenen).

Ekeby

Ekeby består av två gårdar och dit hör också det under Sjogsta nämnda Stentorpet. Till Ekeby hör åkerjord som tillhör prästgården, ett s.k. prästfall. Prästfall var markområden av varierande storlek, ofta mycket små och insprängda i annan åkerjord, som tillfallit kyrkan genom donationer eller gåvor. Prästfallet i Ekeby är 6,5 ha, vilket är ovanligt stort.

Aina Jonsson i Ekeby mjölkar och döttrarna Barbro och Eivor ser på. Juni 1942. Bilden tillhör Eivor Svanteson.

På gårdsplanen till Svantesons fastighet finns en botanisk raritet, nämligen Sveriges äldsta päronträd, som behandlas i ett eget kapitel.

Åkrar, vägar och backar med mera

Stora Sten, Stockholmsgärdet, Folkes grind, Långåkern, Gammel-Kromstavägen, Grannasbiten, Smibacken, Bykällan, Rökkursbacken, Ängen, Skogsgärdet, Åkerbyjorden, Källan, Hallonfallet, Stövelåkern, Prästfallet och Solsta Café.

Sjogsta

I den ursprungliga byn Sjogsta finns tre gårdar. I boken Från Mälarvik till skogsbygd uppmärksammas Sjogsta för den väl samlade och bevarade bebyggelsen med ursprung från 1800-talet. Till Sjogsta hör också den by där bland andra familjerna Valapuro (Solhem), Strömnes-Gustavsson och Klang (Nysäter) bor, socknens bäst samlade boendeområde. Vid slutet av avtagsvägen vid Solhem ligger Eliseberg, som också kallats Loströms efter en tidigare ägare. Under 2008 har även ett nytt bostadshus uppförts. Tomtgranne med Eliseberg är Stentorpet, som dock tillhör Ekeby. Det hus som tillhör familjen Gustavsson har en gång varit fattigstuga. Det hus som tillhör familjen Klang har en gång ägts av en man vid namn Lind och har följaktligen kallats Lindkojan. Även Fröberga är avstyckat från Sjogstabyn.

Om den västligaste Sjogstagården kan berättas att den ursprungligen bestod av två gårdar. Vid Vilhelmina Anderssons giftermål med Karl Erik Andersson från Gryta på 1880-talet inköptes den västligaste fastigheten och lades ihop med den bredvidliggande till den gård som finns i dag. Vid denna tid fanns ingen brudkrona i Teda kyrka, utan den lånades från Enköpings-Näs. Det berättas att kronan föll ur vagnen när Vilhelminas far hämtade den till Teda. Detta betydde otur enligt gammalt talesätt. Och olyckor drabbade Vilhelmina Andersson. Hon blev tidigt änka med tre barn och i samma veva dog den av hennes föräldrar som bodde kvar på gården. Vilhelmina klarade dock av påfrestningarna och levde kvar på gården till sin död 1938.

Fornminnen

• Grav- och skärvstenshög. Nr 18.

• Stensättning. Nr 24.

• Älvkvarn med cirka 300 skålgropar,

• Älvkvarn med rest sten, röd granit. Nr 26

• Vägsten med årtal, Kurö.

Byggnader

Blinda Linas stuga (se Fröberga), bysmedja (omedelbart väster om byn), Nysäter, Hjortsborg, Solhem, Stentorpet och Eliseberg.

Åkrar och hagar

Orrmorshålet, Våmbarna, Åängen, Utskogsskiftet, Bollplan, Prästjorden, Vargskiftet, Västergärde, Blåhallonåkern, Ekeby äng, Oppängen, Orrmorshagen, Grönavägsbacken, Bastubacken, Björkhagen, Ogstahage, Dräggen, Ekeby hage och Lindan.

Fröberga

Vid resan på Tedavägen i riktning mot Gryta är Fröberga Teda sockens gränsfastighet mot Tillinge. Namnet har Fröberga fått av en tidigare ägare vid namn Fröberg. Till fastigheten hör betesmark som kallas Storhagen och Lillhagen.

På Fröberga finns Teda sockens enda verkstads- och tillverkningsindustri, som har drivits av släkten Carlsson i tre generationer. Denna verkstads historia ingår i beskrivs i ett eget kapitel.

På andra sidan Tedavägen, omedelbart efter Fröberga i riktning mot Gryta, finns grunder efter torpet Korpsnaret. Där fanns också Blinda Linas stuga. Enligt muntlig berättelse fanns det en blind kvinna i Korpsnaret och troligen var det hon som kallades blinda Lina. Vid Korpsnaret är vi framme vid Tillinge-gränsen och där slutar vår minnesvandring genom Teda.

Fornminnen

• Röse. Nr 45.

• Stensättningar. Nr 24 och 25.

• Vägsten vid parkeringsplatsen (ditflyttad, ej registrerad).

Innehåll ¦ Nästa avsnitt

Ansvarig utgivare: Stefan Zenker, www.zenker.se

 
Senast ändrat eller kontrollerat den 14 november 2015.