www.zenker.se

Liber 1952

          December 1951
Januari 1952 Februari 1952 Mars 1952 April 1952 Maj 1952 Juni 1952
Juli 1952 Augusti 1952 September 1952 Oktober 1952 November 1952 December 1952

Anm. Det fanns inga foton i Liber 1952 utom Pappas brännskada. Jag har hämtat dem från Pappas småbildsarkiv. /SZ

Företal

Redaktionen överlämnar åter en ny Liber åt sin gamla läsekrets och vill påpeka att de händelser och episoder, som här skildrats säkert hos samtliga läsare ännu äro i färskt minne. Lägg då undan Liber och läs den om endast 2 år och Ni blir häpen och överraskad och nickar igenkännande: Åh, var det 1952, som Rolf blev biten av hästen.

Med varm julhälsning!

Redaktionen, Springflickan

Quod evenit?

December 1951

Hösten 1951 framskred och höstterminen närmade sig sitt slut. Den dag, då Stefan och mamma voro på Operan, skulle Stefan ha geografiskrivning på Syd-europa och Balkan-länderna följande dag. Han kunde ingenting. Vad göra? Geografiboken medfördes och i tunnelbanan och i mellanakten utsattes Stefan för ett korsförhör, som förskaffade honom ett AB.


 

Rolf gav morbror Henning och tant Lene ett par hjärtan av choklad med fin vers till.


Så kom vi i god tid till Salta.

Ett par dar före jul ringde vi till Faster för att bestämma, vilken buss hon skulle komma med. Intet svar vid någon tid på dygnet. Genom Evy Smith fick vi reda på att portvakten gått in i lägenheten och funnit sängen orörd. Med stor oro for vi till Strängnäs och mötte där Faster på gatan till synes pigg och kry, men svårt nervsjuk. Hon var nu glad att få lämna Strängnäs och följa med till Salta. På Salta kunde hon ändå ej få lugn och ro och blev bara allt mer förtvivlad.

På söndagen före jul kom Hillevi och Barbro med en norsk familj från Stockholm. Och vi gjorde en härlig skogspromenad.

Hela julen vart dyster och tung genom Fasters sjukdom. På juldagsmorgonen vart det strejk i lagårn, så morfar och mormor fick sköta mjölkningen, sedan de purrat Erik Z. för att få anvisning på, hur mjölkmaskinerna skulle sättas ihop.

Annars spelade vi "Börs". På Annandagen kom farbror Axel för att tala med Faster. Och till nyår for mamma med Faster till Upsala, där hon senare fick komma in på Akademiska Sjukhuset. Mamma hälsade sen på hos morbror Erik på Jumkilsgatanoch fick smaka på Tante Karins julbak och fick ärva Burrs rysliga snuva.


Erik Z. hade i hemlighet lärt sig tyska och överraskade pappa på julaftonen med att läsa upp ett stycke ur Wir ziehen nach Zürich, Wien, Berlin.

Januari 1952

Så började vårterminen och en dag kom ett paket att avhämta mot postförskott från morbror Erik till Rolf. Sedan Rolf erlagt 6,23 öppnades paketet med stor spänning och befanns innehålla 1 par begagnade rör. Rolf tackade genom att sända in ett par kronor till Radiohjälpens önskekonsert och begärde Skridskoåkarna av Waldteufel "med tack till min snälla morbror". Det var många i Sveriges land som lystrade, när de hörde Rolf Zenkers namn i radio.

Redan i januari gav Rolf en lyckad fest för sina vänner i fjärde klass. Det var både flickor och pojkar och dom ordnade kabaret och pristävlingar och hade riktigt skojigt. Pappa och mamma hade väl också några smärre bjudningar under våren, som avslutades med syjuntans supé med dans på restaurant.

Februari 1952

Mamma och Stefan gick på Aida på Operan[Mamma och Stefan gick på Aida på Operan. Torsten Ralf gästspelade och en ung Birgit Nilsson fick mycket applåder. /SZ]


Stefan och mormor reste upp till Luleå och hälsade på morbror Erik o. tant Karin under februarilovet. Rolf, Erik och mamma reste till morfar och Eva på Salta.

Märta af Sillén 1884 - 1952 dödsannonsPå söndagsmorgonen fick vi telefon från Farbror Axel, att Faster hade dött den 16 februari på ett hem utanför Upsala. Hon hade blivit så utmattad efter chockbehandling, att hjärtat inte stod ut. Söndagen den 17 febr. var solig och vacker med mycket snö och morfar, mamma, Rolf och Erik gjorde en härlig skidtur runt Strömst, Vånkalite och Ingeborg. Följande dag gjorde vi åter en tur. Nu till Lenneps. Vi träffade på en liten, liten harunge i spåret. Rolf åkte långt i förväg och när vi andra efter kaffe hos Lenneps for hem igen, mötte vi Rolf av en slump, när han gjorde ett andra varv runt Strömsta och Ingeborg för att leta efter oss i skymningen. En kväll gjorde vi en månskenstur till Strömsta, där vi var bjudna på kaffe och där Farbror Axel bjöd Rolf på hans första cigarrett.

Den 22 februari for morfar och mamma till Strängnäs på Fasters begravning. En vacker vinterdag. Dahlbom förrättade jordfästningen och vi sjöng: Lär mig Du skog att vissna glad. Efteråt åt vi lunch några stycken på Stadshotellet.

Aila och Rutger Wall 23. II. 1952.
Ingick ej i Liber

Mars 1952

Islossning på Gubbängstorg

[Anm. Ingmar Ögren bodde på Cirkelvägen och var jämnårig med Rolf. Han blev senare civilingenjör och arbetade på Försvarets Materielverk. /SZ]

Karin Björklund 60 år

 


Per Norlin, Fred Cronstedt, Birgitta Hård af Segerstad

Stefan hann trots vårens myckna skolarbete med att ge ut en tidning i klassen. Han hade ett särskilt presskort och påskrift av rektor Norman: Auktoriserad intervjuare.

Brev från Sibylle Zenker den 24 mars 1952.

April 1952

Brev från Sibylle Zenker den 4 april 1952.

Påsken 1952 firades tillsammans med morbror Erik, Irmeli och fam. Tiblin på Salta. Irmeli var påskhäxa. Vi hörde ivrigt på alla dagsnyheter:

Eric Oxenstierna försvunnen?

Brev från Sibylle Zenker den 15 april 1952.

Denna betydelsefulla dag var pappa ej hemma utan skickade ett chiffermeddelande till Erik från Laxå:

När pappa sen kom hem några dagar senare, såg han ut så här:

Han hade otäcka brandsår på handen efter en kortslutning.

Maj 1952

Märta-dagen var en söndag och Stefan uppvaktade mamma med två praktfulla pelargonier. På e.m. var pappa, mamma och Erik bjudna till Klerckers, där Erik fick leka med Hans och hans elektriska tåg.

Stefan hade bjudning för sina vänner på sin födelsedag, dock voro endast pojkar inbjudna.

Stefan hade en egendomlig lappskrivning i kristendom, som gav 58 poäng, där det gällde att räkna upp så många "kristna ord" som möjligt. Erik: Hade Du skrivit "morfar" också, så hade Du kunnat få 59 poäng, för det är ju nästan ett kristet ord det med.

Planerna för sommaren började mer och mer ta form. Pappa och mamma skulle resa till Tyskland. Men tänk om....tänk om....om....pojkarna rentav skulle kunna få följa med. Kanske Rolf, som ej fick fara till Luleå, eller Stefan och Rolf, som är stora och förståndiga, eller kanske Erik, som är så intresserad av historiska rundturer. Hur mycket skulle det kosta? Om man hyrde en bil i Tyskland blev det inte så dyrt att ta pojkarna med. Men skulle dom kunna hålla sig snälla och trevliga en hel lång resa? Saken borde noga övervägas och ingenting fick sippra ut för pojkarna i förtid.

Åtskilliga besök gjordes på resebyråer etc. för att skaffa broschyrer och kartor. Och så en kväll, när vi alla voro församlade yttrade pappa lite vårdslöst: I sommar ska vi resa till Tyskland med hela familjen. Ingen av pojkarna reagerade det minsta och pappa och mamma var lite besvikna, att dom var så bortskämda att dom ej gladde sig det minsta åt en utlandsresa. Men det var fel. Saken var bara den att ingen trodde att det fanns någon verklig bakgrund till pappas uttalande.

Brev från Gerd till ADAC den 9 maj 1952 om hyrbil.
Brev från ADAC till Gerd den 15 maj 1952.
Brev från Gerd till hyrbilsfirma den 20 maj 1952.
Brev från Gerd till ADAC den 20 maj 1952 om tätplatser.

Om en stund kommo alla tre åter in rusande: Menar ni verkligen allvar? Ska vi verkligen få följa med?

I barnkammaren sattes nu upp en Tysklands-karta, där vår resroute inritades.

Det var mycket att tänka ut före avresan. Både varma och tunna kläder måste vi ta med. Tältet och sovsäckar.

I Rolfs klass pågick standardprov för inträde till 1:5. Själv var han ganska säker på att komma in.

Brev från Renate Zenker till Märta den 25 maj 1952.

Juni 1952

Brev från Erna ("Sibylle") Zenker den 2 juni 1952.

Efter examen for vi ut till Salta en vecka. Sedan var det dags att åter fara till Gubbängen, ty avresan skulle ske med kvällståget den 19 juni. Vi reste in den 17 för att först skaffa några papper som Mutti behövde. Hon skulle också resa till Tyskland. Först till Bremen och sedan flyga till Berlin och hälsa på Hertha och Nanna.

På onsdag, medan vi höll på att packa som värst, ringde det plötsligt på dörren och där stod mormor, som kommit upp extra för att vifta av oss.

Vi avreser. På Centralen voro församlade mormor, Kerstin Stenström och Mariann Bagge. Och 21,15 rullade Nord-expressen söderut med familjen Zenker och deras 11 collin.

I Södertälje gingo vi till sängs, Rolf och mamma lågo tillsammans och vi sov nog rätt dåligt. Men vilken spänning det låg i luften. Rolf undrade, vad det innebar att inleda ett sexuellt förhållande och sålunda småpratande kom vi till Alvesta. Sov åter ett tag och snart stannade vi på Malmö Central, där pappa måste ut och växla ett par hundralappar, som ej fingo utföras.


På färjan blåste det kallt, kallt. I Köpenhamn fick vi fasligt bråttom att tränga oss igenom tullen, få tag i en taxi och så hinna till Hovedbangården, där tåget mot Korsör skulle gå. Vi kom lagom instånkandes för att se det sakta glida ut från stationen. - Men den vänlige danske konduktören på Nordexpressen hjälpte oss med nya platser, så nu fick vi ta vägen över Flensburg i stället. [Anm. Jag minns att jag tog ett högtidligt steg från tåget ner på tysk mark efter åtta långa år, ungefär som vid Håkons återkomst till Norge. /SZ] Där åt vi middag på stationen. Det var så spännande att se, hur pojkarna skulle ställa sig till tysk mat. Särskilt Erik var räddhågad. Soppan med makaroner i föll honom inte så värst i smaken, men köttet var gott och sen en skål med småplommon till efterrätt.

Mellan Flensburg och Kiel såg vi många flyktingläger och baracker. Och i Kiel mötte vi de första ruinerna. Det var skrämmande, när vi sent på kvällen gingo till vårt hotell genom gator, som blott voro kantade med små kiosker. Det var allt, vad man haft råd att bygga upp efter kriget. På rådhusplatsen pågick dansövningar på en estrad inför die Kieler Woche. Det hela såg så "utländskt" och spännande ut i strålkastarbelysning så här mitt i natten.

På hotellet var det skojigt att stoppa ned de små, små pojkarna i de stora, stora tyska sängarna. På morgonen följande dag gjorde pojkarna och mamma uppköp medan pappa hämtade bilen. Rolf gav en slant åt en krigsinvalid utan ben, som satt direkt på marken och spelade handklaver.

Med en viss respekt för den tunga trafiken på de relativt smala vägarna startade vi så efter att ha ätit Eis hos "Lottes Eis" för endast 10 Pfennig.Pojkarna kunde nu redan säga Was kostet das? och därmed kan man ju hjälpa sig fram ett gott stycke.

I Hamburg var det besvärligt att komma i rätt fil och att hitta överhuvudtaget. Vi kände igen flera byggnader från bilder och såg även stora bunkrar. Men vi hade bråttom. Erik hade de sista dagarna på Salta varit tillsammans med en pojke, som strax eftteråt sjuknat i mässlingen och vi hade varit i stort bryderi, om vi överhuvudtaget skulle våga ta honom med. Nu var han med och skulle han bli sjuk, så ville vi åtminstone ha hunnit till Sydtysklands vackra natur, så vi andra skulle ha något att njuta av.

I Lüneburger Heide tältade vi en kall och regnig natt i en trakt uppfylld av flyktingar och farliga element [efterlyst mördare från Soltau bl.a. /SZ]. Vi sov med en viss spänning den natten, då ledaren för ett pojkläger i närheten hade bjudit oss att tälta tillsammans med dom för att ha full trygghet; dom skulle ha vakt hela natten. Men vi hade ingen lust att flytta tältet en gång till utan tog risken.

Mamma vågade ej köra den främmande bilen och i högertrafik och allting. Men rätt som det var steg pappa ur och då tvingades mamma att byta plats med pappa och tänk, att hon kunde köra Volkswagen.

Efter middag på Zur guten Klause i Hannover, kom vi till välbekanta trakter vid Werrahof och övernattade i Hannöversch Münden på hotell Eberburg högt ovanför den gamla vackra lilla staden. "Det här hotellet ska jag rekommendera mina klasskamrater för det har ju en otroligt vacker utsikt" sa Erik. Innan vi gick i säng åt vi på ett Gasthaus i ett gammalt korsvirkeshus, som verkade rena medeltiden. Och när vi gick därifrån spelade musiken i radion Auf Wiederseh'n.

Kassel var mycket förstört och just inte något uppröjt utan höga träd växte på ruinhögarna kring torget och vid Gemäldegalerie. Vi köpte jordgubbar och annat gott och slog oss ned i en bokskog vid Autobahn och åt. Ideligen öppnade sig nya vyer, den ena vackrare än den andra. Vi hade så mycket att beundra, så när två Autobahn korsade varandra körde vi fel och kom rakt emot Dresden. Nu var det snart slut med harmonin. All trafik upphörde. Vi voro de enda i den riktningen. Mamma skrek och besvor pappa att stanna. Men det får man inte på en Autobahn. "Ska det här vara en semester- och nöjesresa?"


Domen i FuldaRedan började skyltar på ryska ge anvisning på närheten till den ryska zonen, då äntligen en Ausfahrt, den sista före gränsen gjorde det möjligt för oss att 12 km från Östtyskland svänga av och snabbt fara till Fulda, den första katolska stad vi nådde. I Domen gick en munk och pekade på de fyra ärkeänglarna i korets målningar för en grupp barn.

Tältplatser är det ont om i Tyskland, men finns det en, som är belägen tätt intill zongränsen och därtill på Rhön, segelflygarnas berg, så varför ej utnyttja den bestämde pappa, trots mammas protester. Utsikten däruppe var som en tavla av Caspar David Friedrich. Kallt var det också, där kan ej äpplen mogna. Men i Segelklubbens hus, där vi åt var det förtjusande trevligt i allmogestil och med vackra blomsteruppsatser på borden med rosor och nejlikor blandade med späda grankvistar. Här berätta man, om hur flyktingar brukade gå över gränsen och hur några bönder t.o.m. lyckats driva med sig sina koskockar. Och värden gick från det ena bordet till det andra och pratade med sina gäster medan han serverade Bier och Apfelsaft.

På backiga och slingriga vägar letade vi oss ned till Maindalen, där de första vinstockarna fanns att se. I det gamla biskopsresidenset Veitshöchheim stannade vi i slottsparken och matade biskopens svanar och fiskar. Men sen skulle vi ha mat själva också och då passade Stefan på att stjälpa i sig en stor, alltför stor del av pappas Bier. Men det fick han ångra nästa natt i Rothenburg.

Likt Gustaf II Adolf stormade vi in i Würzburg och tyckte nästan att vi såg Regina von Emmeritz sitta uppe i Marienburg och med fasa se ned på bron, där finnarna en gång angrep, medan pater Hieronymus viskade: Maledicti Fennones.


Wirtschaftswunder 1952I Würzburg fanns ej mycket kvar från de ställen, som pappa och mamma besökt 1937. Bara ruiner och grushögar. Men Rothenburg var nästan oskadat och där strövade vi omkring på de välkända gatorna. Vi fick tälta tätt intill den medeltida stadsmuren och här samlade sig nu en del pojkar när vi slog läger. På denna affärs- (Rolfs) och nöjesresa var det ju också meningen att pojkarna skulle lära sig tyska. Det här var ju ett lämpligt tillfälle, tänkte mamma och frågade Stefan och Rolf, om de vågade slåss med de tyska pojkarna. Jakande svar, men något häpna ansikten. Samma fråga på tyska. Genom att mamma på detta sätt tjänstgjorde som tolk, fick hon igång ett slagsmål. Stefan och Rolf besegrades dock omedelbart och något språkligt utbyte av bataljen hade de inte. Jordgubbarna i Rothenburg voro stora som Hampus.

Stefan sjuk i MünchenStefan mådde illa på natten och på morgonen tvättade vi hans kräklakan i Tauber under den gamla bron från romartiden, som sprängts under kriget.

Genom de vackra småstäderna Weissenburg och Ellingen kom vi via Ingolstadt till München. Mitt i den värsta eftermiddagstrafiken skulle pappa lotsa oss igenom staden, "för här hittar jag" som han sa. Men genom alla bombningar var staden så förändrad att vi fick åka hit och dit. I Perlach bodde vi ett stycke ut i förstäderna och där fick Stefan ligga en dag för att bli frisk. Men dagen därpå var hans mage tydligen åter i form. "Jag vill ha fläskkotlett" sa han. Och vilken härlig fläskkotlett vi fick sen en het dag i Hofgarten, sen vi en hel f.m. tröttat ut oss i Deutsches Museum. [Anm. Därifrån minns jag att man fick lysa igenom sina händer med röntgenstrålar och se handens ben på en bildskärm... /SZ]

Deutsches Museum i München


Vattnet i Isar var så gnistrande grönklart och vi följde Isar ett stycke genom Grünewald, där vi besteg ett utsiktstorn och sen deltog i en katolsk gudstjänst. Prästen gick runt i församlingen och stänkte vigvatten på de trogna, men oss genomskådade han tydligen som protestanter, ty med en iskall blick full av förakt stänkte han med bakvänd hand några få droppar på oss.


Hos Heimanns talade vi om Adenauer och hans politik och Elisabeth var rädd, att han skulle lyckas genomföra värnplikten. Och vi fick höra mycket om striden mellan katolskt och protestantiskt i Nürnberg.


På lördagsmorgonen bröt vi upp från vårt vackra läger vid Seehammer See, där månen lyste över vattnet medan vi badade på kvällen och de första alperna stod oförglömligt majestätiska med snöiga toppar. Nu hade vi nått resans höjdpunkt och den underbara vägen in till Berchtesgaden är oförglömlig. - I branta stigningar mellan berg och sjöar klättrade BS 60 - 3500. Sluttningarna var klädda med saftigt grönt gräs. Nu fanns det inga åkerlappar ens, bara dessa mjuka gräsmattor, där vi helst velat ligga stilla och bara njuta och så de kristallgröna bäckarna.

Nessi såg klen och svag ut efter alla krigets sorger och stapatser. De bodde i en liten våning men gladde sig åt att få flytta in i en ordentlig veckan därpå. Pojkarna vart förtjusta i Burgel, särskilt Rolf, som låg sjuk hos Kiendls en dag medan Burgel fuktade hans sjuka panna.


Vi tältade hos der gnädigen Frau von Wedemeyer i Schönau. Hon var släkt med hela tyska högadeln och där var det ingen ovanlighet att man mötte baron von Bismarck på väg från toaletten, men då rusade han givetvis tillbaka och höll upp dörren igen.


Stefan, Gerhard, Burgl, Gerold, Erik - Berchtesgaden 1952

Vykort från Stefan till morfar Elof den 29 juni 1952.

Schloss Mirabell i SalzburgVi besåg alla sevärdheter i Berchtesgaden med omnejd. [Bäst minns jag saltgruvan med en underjordisk sjö. /SZ] Gjorde ett besök i Salzburg och lämnade staden (B.) först efter flera dagar och foro en eftermiddag vägen tillbaka igen förbi Chiemsee, där vi satt i skymningen och åt bullar. Vi tältade vid Simsee och badade i det ljumma vattnet. Värmeböljan fortgick. Efter en lika vacker resa igen kom vi över Bad Tölz till de vackra sjöarna Kochelsee, där vi badade och Walchensee, där vi tältade.
Det var otroligt vackert, som Erik sade ideligen. Rolf som sällan är mycket för naturscenerier, lät också undslippa sig ett: Ett sånt vackert landskap. Och medan vi låg och väntade på sömnen satt gymnasister från Berlin kring en lägereld och sjöng Dona nobis pacem. I en stor stubbe nära stranden fanns ett hål, där det bor en släkting till Peter Plys i Bastuhagen, Max Plys och han hade fullt med lysmaskar, som flög runt om stubben och därinne fick man dricka Bier.


Juli 1952

Erik i MittenwaldFrån en het förmiddag i Mittenwald, där vi besökte den svala rikt smyckade kyrkan, kom vi till Garmisch och vandrade mellan klyftorna i Partnachklamm, där vattnet stänkte upp i de mörka gångarna. Den 4:e juli tältade vi vid "det gröna ögat" den lilla sjön Eibsee vid foten av Zugspitze. Pappa simmade i månskenet medan strålkastaren på meteorologiska stationen på Zugspitze glänste som en stjärna och amerikanarna firade sin nationaldag med raketer och jazzmusik.

Partnachklamm


Följande morgon gick vi upp tidigt och for med tåget upp på Zugspitzes topp. På toppen av Zugspitze såg man in i Schweiz, Österrike och Italien. Det är en känsla av att skåda in i evigheten att bara se bergstoppar glänsa i all oändlighet, när solen skiner.

Kugghjulsbana till Zugspitze Mamma på toppen av Zugspitze
Pappa på Zugspitze

Utsikt från Schneefernhaus på Zugspitze

Resan gick vidare över Ettal, Oberammergau till Kirche auf der Wies, där vi bodde under en transformator medan blixtarna ljungade över Sydtyrolens berg. På söndagen voro vi i den vackra Wallfahrtskirche i mässan, innan vi lämnade Allgäu och via Füssen kommo till Nesselwang och åt äppelkaka och sen rullade ned genom fruktträdgården till Bodensjön.

Lindau var fascinerande på söndagskvällen med alla flaggor, allt folk allt ljus och så spelbanken. Vi gick och drev i staden och njöt, satt på piren vid lejonet och hörde franska soldater flirta med tyska flickor.
När pojkarna kommit till ro i tältet, satt pappa och mamma på trappan, som ledde ned till vattnet och drack i månens sken:

Schloss Meersburg vid Bodensjön

Utefter Bodensjöns strand for vi till Friedrichshafen och Meersburg. Överallt fruktträdgårdar och mycket körsbär. På färjan från Meersburg till Konstanz kunde minst 30 bilar fraktas på en gång och på en kort stund hade vi kommit tvärs över Bodensjön. Vilka underbara bad i Konstanz! Rolf lärde sig simma och Erik "nästan". Där var sång och musik på kvällen och varmt och sydländskt.

Och intill Konstanz ligger Mainau med sin vackra park, sina många värdshus och det långa tåget av turister. Där drack vi Bier i Torkelkeller, där det jättestora ölfatet finns.

I Radolfzell läste vi på värdshusens olika matsedlar och tvekade var vi skulle gå in, men då kom den ena värden, som först sett oss göra vårt intåg i den lilla staden, springande tvärs över gatan, när vi just skulle gå in till hans konkurrent och ropade: Meine Herrschaften, ich habe doch schon einen Tisch für Sie reserviert! - Så vi följde förstås med honom in och där stod hans båda matsalar tomma, så när som på det bordet, som han "reserverat" åt oss. Men o, vad han bjöd på mycket körsbär till pannkakorna.

Tante Cläre och Pappa
Ingick ej i Liber.

Utsikt från Freiburg-domenNu letade vi oss fram mot schweiziska gränsen och just när vi nådde det ställe, där pappa gav sig över till Anderlitschka tog det vackra vädret slut och ett häftigt åskmoln sköt väldiga blixtar. Det kraftigaste åskväder vi sett. Så vi steg in i bilen i hast och lämnade den historiska marken och gav oss in i Schwarzwald genom Höllental till Himmelreich och så stack Freiburgs domkyrkotorn upp. I Cläres lilla hus blev vi översvallande emottagna. Och genast inkvarterade för natten. Där satt vi bland släktminnen och fick höra om alla deras svårigheter under kriget.

Dagen därpå besteg vi domkyrkotornet med stor försiktighet, för sandstenskrusidullerna, som nedifrån såg ut som ett fint spetsverk, var vid nära påseende stora, men satt alldeles lösa och och hade vi petat ned en, så hade det varit synd om de små människorna på torget. Cläre följde sedan med på en tur till Feldberg, men där var dimma och molnen hängde långt ned bland träden, så vi fick ingen utsikt.

Till Heidelberg kom vi den 10 juli. Pojkarnas enda önskan nu var att slippa se något sevärt utan i stället bada. Men vi gick omkring lite och såg oss om. Erik köpte sig en fin plånbok. Upp till slottsruinen orkade vi inte utan stannade vid Rhenstranden. Och för första och enda gången lämnade pappa och mamma pojkarna ensamma i tältet och smög sig in till en Weinstube i stan, medan den mångfärgade fontänen spelade i Neckar utanför det stora hotellet.

Och medan vi drack Mosel sjöng och spelade ett par studenter gamla visor.


Goethehaus i FrankfurtNu började tiden lida och de dagar voro räknade, som vi fingo ha bilen kvar. På Autobahn ilade vi förbi Rhein-Main flygplatsen till Frankfurt efter att ha rest igenom en öppen trakt. Här måste vi ju se oss lite omkring och äta frankfurter korv förstås på Zur Börse. Sen tittade vi på Goethes hus, och en djurhandel med apor och ormar väckte ännu större intresse.


Mainz var liksom Frankfurt mycket förstört. Här for vi över Vater Rhein och nu kom en helt ny natur igen. Vi köpte jordgubbar och körsbär av en gubbe i en av de många trädgårdarna vid vägen och mat i Bacharach och slog oss sen ned vid Rhen. Men där var det omöjligt att simma, för floden var så strid, så man bara sköljdes framåt. Men att kasta smörgås med de flata skifferstenarna gick fint.

Vid Burg Namedy fanns en spritt ny fräsch tältplats på en grön äng och här firades pappas 43-årsdag. Födelsedagsbordet dukades på en kappsäck och pappa tog ut det ena framsätet ur bilen för att sitta bekvämt riktigt. Här hyllades nu pappa ytterligare efter morgonens sånguppvaktning i Heidelberg.

I Bonn handlade mamma på Sterngasse, medan pappa och pojkarna var i Beethoven-huset. Adenauers hus såg vi också, men ej tant Gertruds.

Kölnerdomen 1952Köln var en skakande upplevelse. Där fanns inget kvar utom domen och även den var svårt skadad och till ena delen avspärrad. Därinne gick munkar i röda kåpor och samlade in pengar. Vid ett litet altare hängde en madonnabild fylld av guld och ädelstenar.

Stefan och Rolf i Köln 1952


Vi häpnade över att här i det stora industriområdet dock hitta så mycket grönt och så mycket jordbruk. På vägen till Wuppertal kom vi genom Lennep! [Anm. Våra församlingspräster i Teda hette Köndell och Lennep. /SZ] Här ställdes pojkarna upp för fotografering vid stadsgränsen.

Min kusin Renate Henschke f. Zenker i Wuppertal 1952Till slut hittade vi Renates skola i Wuppertal och henne själv, nu en stor självständig dam. Vi satt ett par timmar på ett konditori tillsammans och berättade. Hon var ledsen för Hans' sjukdom men glad att själv ha fått börja ett nytt liv.

Den natten låg vi ute i skogen, där det inte fanns spår av nån människoboning. Endast två jägare stod stödda på sina gevär och betraktade oss genom kikare. Ingen krökte likväl ett hårstrå på vårt huvud och vi vaknade levande på söndagsmorgonen, med den stora eken på gräsmattan framför tältet. Erik ordnade sina olika märken, som han sparat i sin nya plänbok och pappa knäppte.

Nu återstod en lång etapp till Bremen, där vi skulle träffa Mutti, som återvänt från Berlin. På den ensmörjda [?] vägen sedan vi passerat Teutoburger Wald och Porta Westfalica blev pojkarna bråkiga baki bilen. Deras förutseende far, som alles einkalkuliert hatte, tog då fram ett lite kort ur sin plånbok och med hjälp av sitt förstoringsglas kunde han nu hålla frågesport, tack vare att han före resan hade fotograferat av en Gösta Knutsson-bok.

I Bremen åt vi middag i Rathauskeller och skålade och firade resans nära förestående avslutning. Erik sa helt spontant: Jag tycker vi skulle hålla ett tal och tacka pappa för den här resan. Och med vin och Traubensaft satt vi där i den sagoomspunna källaren med dess små privatkrypin för rådsherrarna.


Tante Marga Schultzky f. AckermannHos Schultzkys i Bremen. Min farmor står bakom mig. Hennes syster Marga skymmer min mamma.

Det blev en glad kaffestund hos Schultzkys. Mutti var nöjd och glad efter mötet i Berlin. Så skildes vi åter och vi ilade till Hamburg där ringen åter slöts och natten började falla på, då mamma på andra sidan staden i skumrasket upptäckte en liten sjö.

 

Här fanns en bondgård och det kändes tryggt att få bo intill den, men det var så sent här i Quickborn och så mörkt att vi höll på att slå upp tältet mitt i en gödselhög, vars lukt dock räddade oss i sista stund från detta vanskliga företag. Mörkt var det ju, så mörkt att vi badade spritt nakna i den lilla sjön i den lilla bokskogen.

Morgonens mål bestod av massor av Brötchen så färska och goda med Marmelade. I Kiel fortsatte vi med bilen ut till Laboe och slog upp tältet för sista gången, nu nedanför minnesmärket från första världskriget. Vi fick ta adjö av vår goda Volkswagen och binda av den dess fina blomsterbukett, som suttit på kofångaren alltsedan pappas födelsedag. Och pappa for och lämnade tillbaka bilen.

Vi badade, men frös i den vilda stormen. Rolf gjorde stora kola-uppköp vid stranden.

Ej i Liber.
Uppbrott kl. 7 nästa morgon. Nu måste allt bäras till båten, som gick in till Kiel. Före sjöresan gav mamma de sina en kraftig dos sjösjukemedel, som kom alla fem att i ett halvt berusat tillstånd företaga resan till Korsör. Mamma raglade över torget i Kiel för att köpa lite rökt ål med hem. Och medan havet låg soligt och stilla färdades familjen Zenker sömndrucken och omtöcknad fram däröver.

I Köpenhamn vaktade stackars pappa kappsäckarna medan mamma och pojkarna åt jordebær och piskeflöde. Och på nattfärjan till Malmö vimlade det av exotiska resenärer till olympiaden i Helsingfors. Vi satt ute och njöt av den vackra överresan med alla ljusen från danska och svenska kusten. Men i Malmö blev det fart på mamma. Hon lämnade bagaget åt pappa och rusade i taxi till tåget för att skaffa sovvagnsbiljetter. Slut! Nåja vi fick skapliga platser i sittvagnen och kunde sova lite ändå. Stefan på luftmadrassen på golvet bredvid Erik.

I Gubbängen ringde vi till Salta och fick höra, att mormor var i Stockholm. Hon ringde sen på försök till Gubbängen, så vi möttes i glädje på Centralen och fick sällskap till Salta.

Augusti 1952

På Salta hölls nu den stora sommarmiddagen med gäster ända bort från Trögden. Vi fick nu av baron Hermelin lära oss hur en artig kavaljer för glaset, när han skålar, en lärdom, som särskilt Erik Zenker haft stor nytta utav.

Samma dag familjen Zenker avreste till Tyskland annonserade morbror Erik i E.P. efter en motorbåt. Han fick ett svar av linjeförman Jensen och var en månad befälhavare på M.S. Albertina. Familjen Zenker var lycklig nog att komma hem i tid för att få göra en tur med farkosten, innan den överfördes till Kurö med hjälp av Rolf Z. och herr Jensen. Den dagen åt vi Jensen-bullar.


Barbro af Sillén 1952, knappt tre årErik af Sillén 1952

Morbror Erik med familj for en vecka till Västkusten. Pappa måste börja arbeta igen men de övriga i familjen körde hö med morfar, medan gården i övrigt hade semester.

På sommaren inträffade ett otäckt olycksfall, som kunnat bli än värre, då morfar efter en het och lång arbetsdag stoppade in handen i skördetröskan och fick fingrarna svårt skurna. Svimfärdig kom han blödande hem från Oxbacken och fick fara in på sjukhuset och få det omlagt.


Medan morfar och mormor voro på möte i Söderköping, foro vi andra till Rotebro och hälsade på Tant Eva på sjukhemmet, där hon vistades efter sitt benbrott i Gubbängen i april.

Rolf var även utsatt för en annan olycka, då Göta bet honom lite i kinden. Vi fick fara in till sjukhuset och få en serumspruta.

Brev från Armgart Seidel till Gunhild af Sillén den 19 augusti 1952.
Brev från Marianne Schweitzer till Märta o. Gerd den 19 augusti 1952.

Mariann Tiblin och Birgitta Adler kom på en cykeltur till Salta och Aspö prästgård en kväll då vi med mormor varit på bio och sett Simon i Backabo och Zatopek på olympiaden. Pappa kom till Salta på lördagarna och sista gången var också Mutti med och firade mormors födelsedag.

När terminen åter började gick Stefan i 3:5a, Rolf i 1:5d och Erik i klass 2.


September 1952

[Alice Ekstedt f. Bildt död. - Hemmansägaren och kyrkvärden Melker Andersson i Sjogsta död. /SZ]

Brev från Marianne Schweitzer till Gunhild den 15 september 1952.
Brev från Cläre Immisch den 20 september 1952.

I september passerade mormor och morfar Gubbängen på väg till Rom...

Oktober 1952

...och på Rolfs födelsedag återvände de fyllda av heliga minnen och paratyfus och överlämnade en speldosa till 11-åringen samt en bild av påven.

Alla blevo vi överhopade av fina presenter. Särskilt bör framhållas den vackra sängkammarkronan.

På hösten blev Stefan invald i klassens nöjeskommitté och hade ett sammanträde hemma för Monica Lindström, Britta Storm och Jack Landgren.
[Eric och Edith Oxenstierna]
[Min klasskamrat Monica Gårdholm /SZ]

Klerckers och Oxenstiernas åt rådjursstek hos oss i oktober. Eric berättade mycket roligt om sin resa i Tyskland.

Brev från Marianne Schweitzer den 18-20 oktober 1952.

På mammas födelsedag hade vi kafferep, då mormor var med och filmförevisning från Tysklandsresan. Då Henning och Lene besökte oss i oktober kom bud om att Hans avlidit i Dresden efter sina svåra fysiska och psykiska plågor.

November 1952

Den 1 november kom tant Eva åter till Salta, men var klen och orolig och måste tas in på sjukhuset en vecka för att få igen sin sömn.

I början av november flyttade morbror Erik i Luleå och vi hade då Irmeli och Burr en vecka i Gubbängen. Det var så roligt och vi älskade varandra högt. Burr gick t.o.m. så långt att hon uteslöt pappa och mamma ur aftonbönen och inneslöt farbror Gerd och Faster Mörta i stället. [Sic! Barnen kallade henne så! /SZ]

Brev från Marianne Schweitzer den 2 november 1952.

Efter Ragnar Anderssons disputation for morbror och hämtade flickorna.

[Lektor Halvar Nilsson, docent Gert Hornwall, Ragnar Andersson, redaktör Bengt Hultin.]

Hans majestät Konung Gustaf VI Adolf fann för gott att i samband med sin 70-årsdag hålla ordenskapitel. Och mamma kunde klockan sju på morgonen telefonera och gratulera riddaren.

Elof af Sillén får vasaorden 1952

Biobesöken under hösten voro för pojkarnas del mest matinéer. Pappa och mamma såg på teatern Jag älskar dig, markatta av Noel Coward, Det sista rummet av Graham Greene och Din nästas huvud av Aymé. Men Stefan och mamma hade också varit på Operan och sett Aida och Lohengrin. Men den verkliga familjesöndagen hade vi första advent, då vi först sjöngo Hosianna i Clara kyrka, sedan gingo på Kyrkomatiné, därpå åto korv på Hötorget och besåg den nya tunnelbanan där. Sist ilade vi till Palladiums 3-föreställning av I v a n h o e.

December 1952

Hos Ernst voro pappa och mamma på fin middag och fingo en stor påse gotter med hem åt pojkarna.

I skolan var det ideligen föräldramöten, där mamma i egenskap av vice klassmamma ofta serverade. En gång var själve Snoddas vår gäst och mamma djärvdes växla några ord med honom. - På Luciadagen hade vi Carlowitz, Ögrens och Kallenfeldts som gäster.

[Tidningsartikel om rektorn för skolradion Gustaf Ögren. /SZ]

Brev från Sibylle Zenker f. Tietze den 14 december 1952.

Innan Stefan lärt sig tyska.

Framemot jul äntligen började mormor bli kvitt den italienska sjukan och proppade sin nya kylbox full av kött, fisk och bullar för att möta familjeinvasionen.

Så lider år 1952 mot sitt slut. På Salta är det tomt att veta att Faster inte kommer mera. Ute är det så underbart vackert med lite kyla, tillräckligt med snö. I kväll kommer pappa. Klockan 5,30 håller Köndell julotta och fjärdedagen kommer dom från Luleå. Tant Eva slår in kola och den gröna kronan är färdig. Men från Dresden ha vi sorgliga nyheter, att intet i livsmedelsväg finns att köpa och att ingen kan gläda sig åt julen där.

God Jul och Gott nytt år önskas alla läsare av Liber år 1952.

Ansvarig utgivare: Stefan Zenker, www.zenker.se

 
Till Liber hemsida  
Senast ändrat eller kontrollerat den 5 januari 2015.