Dresden, den 19. okt. 33.
Kära Mamma!
Jag borde ha skrivit till Er för länge sedan,
men det är ju så mycket att göra nu igen, när allting
skall bli klart till slutet av november. I synnerhet då min yngre
syster skall lämna oss i morgon för att praktisera ett halvt
år i Freiburg hade vi mycket att tänka på i de sista
dagarna.
Jag hoppas att Henning har ringt till Er när han
hade uppehåll i Stockholm i söndags. Så Ni ha kanske
hört vilka underbara dagar vi ha haft här i Berlin och Dresden.
Om det bara inte hade varit så hemskt kort! Men kära Mamma,
jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara så härligt
tillsammans med Henning. Visst har jag alltid drömt om detta ögonblick,
men i verkligheten var det tusen gånger skönare ändå.
Jag tror vi kände bägge två från första ögonblicket
att vi höra tillsammans. Och jag kan inte tänka mig något
skönare i mitt liv än att vara honom en god maka och göra
honom sitt hus till ett verkligt hem. jag hoppas av hela mitt hjärta
att vi alltid skola förstå varann lika förträffligt
som i dessa dagar vi fick vara tillsammans nu. Jag kan inte säga
hur glad jag är att jag nu får visa mina känslor för
Henning så som de ha varit för länge sedan. Redan för
länge sen hade dessa "Onkel"haftiga känslor förvandlats
till helt annorlunda, fast jag visste inte själv riktigt klart
om det. Men nu känner jag mig som i sjunde himmelen. Jag säger
alltid att jag har varit i Sverige sex gånger förut, men
nu kommer jag i sjunde himmelen. Och att bli en verklig dotter för
mamma och syster till Gunhild, ingen flicka kan ha det bättre på
jorden!
Henning och jag skulle helst vilja gifta oss så
snart som möjligt. Men det är ju så många formaliteter
som måste betänkas först och det går ganska långsamt.
Egentligen hade vi tänkt oss bröllopet skulle vara den 25.
november, men efter jag har hört vad som hör till först
fruktar jag att det får vara litet senare. Men vi bara bestämde
ett datum utan att fråga Eder. Är det egentligen inte rysligt
att jag önskar mig ha bröllopet hos Eder? Tänk ett sånt
oerhört besvär det blir för Eder! Men först hade
jag bara tänkt på att Ni alla skulle vara med vid vårt
bröllopet. Och då Eder valuta står så dåligt
skulle Ni ju ej ha kunnat resa ner allihopa! Och här hos min mor
är det nästan för trångt för att ha främmande
här, mina syskon är inte alla hemma och även alla mina
vänner bo så långt ifrån Dresden. Men hos Er
känna vi alla varandra, vore det inte mycket skönare? Även
för Henning. Jag tycker också att det vore härligt att
få visa min mor och min bror Gerd Ert hem och mitt andra fosterland
över huvudtaget (bättre sagt: mitt första fosterland
måste jag säga nu). Det är ju synd att det skall vara
just i november-december, där Sverige väl inte är som
ljuvligast. Men de glädja sig redan mycket ändå att
få komma med. Men kära Mamma, jag ber Eder skriva om Ni kanske
tycka det blir för mycket att ha bröllopet på Salta,
det är ju inte länge före jul så Gunhild har så
mycket att göra ändå.
Egentligen ville jag fråga Mamma om allt möjligt
t. ex. allt som beträffar utstyrelsen. Henning har ju redan många
saker, han kunde inte själv säga och därför ville
jag fråga Eder vad han har av linne, av silver, porslin och allt
annat husgeråd. Efter jag har studerat så länge har
jag naturligtvis ej fått så mycket till en utstyrelse, och
jag är mycket ledsen nu att jag har så lite att ta med mig
i äktenskapet. Min mor förlorade ju så mycket under
inflationstiden, men det kan inte hjälpas nu. Ja, nu hörde
vi efter hur mycket frakten av alla mina saker skulle kosta. Det blir
nog ganska dyrt, förstås därför ha vi tänkt
oss att jag skall köpa allting som behövs ännu i Sverige.
Då sparar jag pengar efter frakten och får kanske också
litet mera för valutans skull. Vad menar Ni? Jag tänker bara
ta med mig allting jag har redan, det blir ganska mycket ändå.
Av linne har jag handdukar, kökshanddukar, bordsdukar, sängkläder.
Lite silver och porslin. Sen skall symaskinen följa med och även
flygeln, kan Ni tänka Er. Henning tyckte också att det vore
trevligt att ha en sådan "attraktion". Och om jag inte
än spelar så värst bra, tror jag, att jag kunde lära
mig litet mera med tiden. Det var alltid bestämt att jag skulle
ärva flygeln och då går det ju bara nu att ta den med
ihop med alla andra saker. Och transporten är ju inte alls så
dyrt som en nu [sic] piano.
Jag vill för övrigt se först vad som behövs
i hushållet dessutom, att jag inte köper något som
Henning har redan. Då vore det väl bäst att skaffa allting
nytt först i Sverige. För att vi kunna ta ut mera pengar än
200 Mark måste vi visa fram en skriftlig "Eheversprechen"
som Henning fick underteckna. Vi tyckte det var så hemskt roligt.
Det föreföll som om vi inte trodde på honom. Men alla
affär med pengar äro ju så besvärliga i Tyskland
nuförtiden.
Ja, nu ber jag Eder skriva om allting som skall betänkas
före bröllopet och vad Ni mena om allting. Jag är så
glad och aufgeregt i tanken att snart få komma till Eder och att
bli Hennings fru! Hans bild som även Ni har i förmaket står
nu också i vårt rum. Jag tycker så mycket om den.
Många hjärtliga hälsningar till Eder alla
från Helene.