www.zenker.se

Brev och bilder från 1918

Januari 1918 Februari 1918 Mars 1918 April 1918 Maj 1918 Juni 1918
Juli 1918 Augusti 1918 September 1918 Oktober 1918 November 1918 December 1918

Januari 1918

Brev från Julius af Sillén till sonen Elof af Sillén den 23 januari 1918

Strengnäs 23/I 18

Kära Elof!

Jag vill tala om för dig, hur det står till med Mamma. Dels önskar jag ge dig några vinkar ifråga om sättet att umgås med henne, då du kommer hem, dels bör du veta, hur det står till, för den händelse att jag skulle falla ifrån, och barnen komma att taga hand om henne.

Mammas nervsjukdom har nu öfvergått till en verklig själssjukdom. Ehuru hennes kroppsliga sjukdom är öfvervunnen, temperaturen normal och hon inte har den minsta plåga, är hon fortfarande alldeles otröstlig. Hon lider af melankoli, inte i den beskedliga betydelsen ordet har i en följetong, utan af verklig melankoli i vetenskaplig psykiatrisk betydelse, alltså af en af de allra mest pinsamma sinnessjukdomar. Hon är ständigt djupt bedröfvad, nästan förtviflad, utan att dock kunna uppge något rimligt skäl för sin bedröfvelse. Tyvärr kan man frukta, att, om detta tillstånd fortfar, hon skaffar sig något skäl - nämligen ett inbilladt sådant, en "fix idé". Men ännu så länge har hon, efter hvad jag tror åtminstone, icke utbildat någon s. k. vanidé. Hon så att säga letar efter någon: t. ex. hon talar om hur svårt det är, att jag skall ha en så oduglig hustru, eller att Märta har det så mödosamt, eller hon ber under tårar tjänsteflickan om förlåtelse o. s. v. Vid andra tillfällen oroar hon sig med anledning af dyrtider, dock mindre öfver lifsmedelsbristen än däröfver, att vi genom oklok hushållning - medan hon själf icke kan se till våra intressen - måste bli ruinerade; och när detta tema kommer på tapeten, är det alldeles särskilt synd om den stackars Märta, som verkligen lägger i dagen den största flit och nitälskan som husmoder och ingalunda förtjänar någon tadel.

När någon främmande kommer in, berättar Mamma under tårar om sin olycka att vara sjuk, fastän hon "aldrig under femtioett år legat till sängs", och vill förmå den främmande att förundra sig öfver, att hon nu är klen, hvilket regelbundet leder till svaret, att hon varit ovanligt lyckligt lottad, ett svar, som naturligtvis icke är klokt och icke heller väl upptages af den sjuka. Öfverhufvud förstå de besökande sig icke på att behandla henne. Icke desto mindre ser jag gärna, att folk komma, och ber dem komma, ty jag fruktar mest de ensliga grubblerierna, och det tyckes för Mamma vara en lättnad att få klaga och gråta öfver sitt elände, hvilket naturligtvis går bättre inför sådana, som inte alldeles nyss lyssnat till samma klagomål. Mamma säger, att deras besök trötta henne, att hon inte orkar tala med någon, ja hon har t. o. m. bedt mig laga så, att inte du eller Axel komma hem, emedan hon icke skulle orka med er. Men i själfva verket synas besöken göra henne godt, och jag skall bli mycket glad, när isarna tillåta en färd öfver Agnesund: jag lofvar mig rätt mycket af ert besök. Men naturligtvis under förutsättning, att ni sköta konversationen på ett lämpligt sätt.

Du har naturligtvis rätt förstått hvad jag härofvan sagt: jag menar alls inte, att Mamma är "sinnesförvirrad": visst inte, hennes förstånd är fullkomligt orubbadt. Det som är sjukt, är hennes känslolif, och det är därför som man måste vara försiktig och klok vid umgängelsen med henne. Hvad man har att iakttaga, är helt enkelt att vara sig lik, att ta sakerna precis som förr - med ett par undantag, om hvilka straxt mera - så att hon icke tycker sig märka någon afsikt att trösta henne. Tror hon sig finna något dylikt, blir hon misstänksam och förstämd. Alltså: hör tåligt på hennes klagan och gråt, uttala din glädje (men icke öfverdrifvet) öfver att den egentliga sjukdomen, blodförgiftningen och febern, lyckligen gått öfver, men säg henne också, att det nog kräfver en ganska lång tid, till dess att sjukdomens följder, svagheten hinner öfvervinnas: kanske först sommaren kan ge henne fulla krafter åter, bör du säga.

Och så undantagen: berätta intet från Salta, som kan uppskrämma henne, och tala icke alls om dyrtiden och bristen. Framför allt, som jag redan sagt, visa dig icke alltför angelägen att trösta utan tag saken lugnt: visa dig viss om hennes blifvande tillfrisknande utan att mycket tala därom.

Helsningar till Gunhild och Elvira!

Far

 

Salta-bilder från omkring 1918:

Elof i sitt arbetsrum på Salta mot sydost omkring 1918. På den tiden var biblioteket delat i två rum.
Elvira ("Mimmi") vattnar i salen. I bakgrunden mot söder salongen. Där kan man skönja Cederströms "Karl XII:s likfärd".
Stora salen på Salta med salongen i bakgrunden. När vi kom till Sverige som små, lärde morfar Elof oss att kalla rummet "Rittersaal", riddarsalen!
Salen mot nordost med kakelugnen. Den vänstra tavlan föreställer slaget vid Issos.

Ansvarig utgivare: Stefan Zenker, www.zenker.se

 
Till Liber hemsida  
Senast ändrat eller kontrollerat den 29 maj 2013.