Januari
1918 |
Februari
1918 |
Mars
1918 |
April
1918 |
Maj
1918 |
Juni
1918 |
Juli
1918 |
Augusti
1918 |
September
1918 |
Oktober
1918 |
November
1918 |
December
1918 |
Januari
1918
Brev från
Julius af Sillén till sonen Elof af Sillén den 23 januari
1918
Strengnäs 23/I 18
Kära Elof!
Jag vill tala om för dig, hur det står till
med Mamma. Dels önskar jag ge dig några vinkar ifråga
om sättet att umgås med henne, då du kommer hem, dels
bör du veta, hur det står till, för den händelse
att jag skulle falla ifrån, och barnen komma att taga hand om
henne.
Mammas nervsjukdom har nu öfvergått till en
verklig själssjukdom. Ehuru hennes kroppsliga sjukdom är öfvervunnen,
temperaturen normal och hon inte har den minsta plåga, är
hon fortfarande alldeles otröstlig. Hon lider af melankoli, inte
i den beskedliga betydelsen ordet har i en följetong, utan af verklig
melankoli i vetenskaplig psykiatrisk betydelse, alltså af en af
de allra mest pinsamma sinnessjukdomar. Hon är ständigt djupt
bedröfvad, nästan förtviflad, utan att dock kunna uppge
något rimligt skäl för sin bedröfvelse. Tyvärr
kan man frukta, att, om detta tillstånd fortfar, hon skaffar sig
något skäl - nämligen ett inbilladt sådant, en
"fix idé". Men ännu så länge har hon,
efter hvad jag tror åtminstone, icke utbildat någon s. k.
vanidé. Hon så att säga letar efter någon: t.
ex. hon talar om hur svårt det är, att jag skall ha en så
oduglig hustru, eller att Märta har det så mödosamt,
eller hon ber under tårar tjänsteflickan om förlåtelse
o. s. v. Vid andra tillfällen oroar hon sig med anledning af dyrtider,
dock mindre öfver lifsmedelsbristen än däröfver,
att vi genom oklok hushållning - medan hon själf icke kan
se till våra intressen - måste bli ruinerade; och när
detta tema kommer på tapeten, är det alldeles särskilt
synd om den stackars Märta, som verkligen lägger i dagen den
största flit och nitälskan som husmoder och ingalunda förtjänar
någon tadel.
När någon främmande kommer in, berättar
Mamma under tårar om sin olycka att vara sjuk, fastän hon
"aldrig under femtioett år legat till sängs", och
vill förmå den främmande att förundra sig öfver,
att hon nu är klen, hvilket regelbundet leder till svaret, att
hon varit ovanligt lyckligt lottad, ett svar, som naturligtvis icke
är klokt och icke heller väl upptages af den sjuka. Öfverhufvud
förstå de besökande sig icke på att behandla henne.
Icke desto mindre ser jag gärna, att folk komma, och ber dem komma,
ty jag fruktar mest de ensliga grubblerierna, och det tyckes för
Mamma vara en lättnad att få klaga och gråta öfver
sitt elände, hvilket naturligtvis går bättre inför
sådana, som inte alldeles nyss lyssnat till samma klagomål.
Mamma säger, att deras besök trötta henne, att hon inte
orkar tala med någon, ja hon har t. o. m. bedt mig laga så,
att inte du eller Axel komma hem, emedan hon icke skulle orka med er.
Men i själfva verket synas besöken göra henne godt, och
jag skall bli mycket glad, när isarna tillåta en färd
öfver Agnesund: jag lofvar mig rätt mycket af ert besök.
Men naturligtvis under förutsättning, att ni sköta konversationen
på ett lämpligt sätt.
Du har naturligtvis rätt förstått hvad
jag härofvan sagt: jag menar alls inte, att Mamma är "sinnesförvirrad":
visst inte, hennes förstånd är fullkomligt orubbadt.
Det som är sjukt, är hennes känslolif, och det är
därför som man måste vara försiktig och klok vid
umgängelsen med henne. Hvad man har att iakttaga, är helt
enkelt att vara sig lik, att ta sakerna precis som förr - med ett
par undantag, om hvilka straxt mera - så att hon icke tycker sig
märka någon afsikt att trösta henne. Tror hon sig finna
något dylikt, blir hon misstänksam och förstämd.
Alltså: hör tåligt på hennes klagan och gråt,
uttala din glädje (men icke öfverdrifvet) öfver att den
egentliga sjukdomen, blodförgiftningen och febern, lyckligen gått
öfver, men säg henne också, att det nog kräfver
en ganska lång tid, till dess att sjukdomens följder, svagheten
hinner öfvervinnas: kanske först sommaren kan ge henne fulla
krafter åter, bör du säga.
Och så undantagen: berätta intet från
Salta, som kan uppskrämma henne, och tala icke alls om dyrtiden
och bristen. Framför allt, som jag redan sagt, visa dig icke alltför
angelägen att trösta utan tag saken lugnt: visa dig viss om
hennes blifvande tillfrisknande utan att mycket tala därom.
Helsningar till Gunhild och Elvira!
Far
Salta-bilder
från omkring 1918: