Vegas färd - Sjette kapitlet

Ryssarnes och norrmännens nordost färder.Rodivan Ivanow 1690.Den stora nordiska expeditionen 1734-37.Novaja Semljas förmenta metallrikedom. — Juschkow 1757.Sawwa Loschkin 1760.Rossmuislow 1768.Lasarew 1819.Lütke 1821-24.Ivanow 1822-28.Pachtussow 1832-35.von Baer 1837.Ziwolka och Moissejew 1838-39.von Krusenstern 1860, 1862.Ishafsfångstens uppkomst och historia.Carlsen 1868. — Edv. Johannesen 1869, 1870.Ulve, Mack och Qvale 1870.Mack 1871.Upptäckt af lemningar efter Barents' öfvervintring. —- Tobiesens öfvervintring 1872-73.Svenska expeditionerna 1875 och 1876.Wiggins 1876.Senare resor till och från Jenisej.

Ryssarnes och norrmännens nordost färder.

Af hvad jag ofvanför anfört framgår, att norra Rysslands kustbefolkning långt före engelsmännen och holländarne idkade en liflig sjöfart på Ishafvet, och att handelsfärder ofta företogos från Hvita hafvet och Petschora till Ob och Jenisej, någon gång helt och hållet till sjös rundt om Jalmal, men oftast endast delvis till sjös och för öfrigt medelst landtransport öfver den nämnda halfön. Man tillvägagick i senare fallet på följande sätt: först seglade man genom Jugor-sundet och öfver södra delen af Kara-hafvet till mynningen af en på Jalmal utfallande flod, Mutnaja; derpå rodde man eller drog med tåg båtarne uppför floden och öfver tvenne sjöar till en 350 meter bred ås, som på Jalmal bildar vattenskilnaden mellan de åt vester och de åt öster rinnande floderna; öfver denna ås släpades varor och båtar till en annan sjö, Selennoe, från hvilken man slutligen begagnade vattentransport utför floden Selennaja till Ob-viken.1

Dessa och andra liknande underrättelser insamlades med stort besvär och ej utan fara af Muscovy Company's utskickade, men bland de sålunda bevarade berättelserna finner man ej en enda gång skildringen af någon särskild resa, på grund hvaraf man skulle kunna jemte Willoughby, Burrough, Pet och Barents upptaga äfven ett ryskt namn i nordostfartens äldre historia. Äfven Rysslands egna häfdekällor måtte i detta hänseende vara lika ofullständiga, att döma af den eljest sakrika historiska inledningen till Lütkes resa. Käcka sjömän, men ingen Hakluyt föddes under 16:de och 17:de seklen vid Hvita hafvets stränder, och derför hafva dessa sjömäns namn och talet om deras färder länge sedan fallit i fullständig glömska, på ett undantag när från en jemförelsevis sen tid.

Rodivan Ivanow 1690.

I andra upplagan af Witsens stora arbete finner man nämligen, s. 913, berättelsen om en olycklig fångstfärd till Kara-hafvet, företagen år 1690, d. v. s. vid en tid, då sjöresorna mellan Hvita hafvet och Ob-Jenisej redan höllo på att fullkomligt afstanna. Berättelsen är upptecknad af Witsen efter muntligt meddelande af en bland de skeppsbrutne, Rodivan Ivanow, hvilken flere år varit styrman på ett ryskt fartyg, som begagnades till sälfångst på Novaja Semlja och Waigatsch-ön.

År 1690 den 1 alt. 11 september led denne Rodivan Ivanow med tvenne fartyg skeppsbrott på ön »Serapoa Koska» (Serapows bank), förmodligen belägen i södra delen af Kara-hafvet. Isen upptornade sig här om vintern till höga iskast med sådant buller, att »man trodde verlden skulle förgås», och vid högvatten med stark vind låg hela ön, på några kullar när, under vatten. På en af dessa uppfördes vinterhuset. Det byggdes af lera, som knådades tillsammans med blod och hår af säl och hvalross. Denna blandning hårdnade till en fast massa, af hvilken väggarna uppfördes med tillhjelp af bräder från fartyget. Stugan lemnade härigenom ett godt skydd, så väl mot köld och oväder som mot björnar. I huset murades äfven en ugn, som eldades med drifved, uppsamlad på stranden. Till lyse tjenade tran från de fångade djuren. Inalles öfvervintrade här femton man, af hvilka elfva dogo i skörbjugg. Till sjukligheten torde i främsta rummet bristande rörelse hafva bidragit. De flesta lemnade nämligen under den fem veckor långa vinternatten ej stugan. Friskast voro de som rörde sig mest, t. ex. styrmannen, som var den yngste bland manskapet och derför hade till åliggande att gå omkring på ön för att uppsamla ved. Såsom orsak till dödligheten kan äfven anföras den fullkomliga bristen på hemifrån medförda lifsmedel. De första åtta dagarne utgjorde deras föda från hafsbottnen uppdraggad tång, i hvilken något mjöl inblandades. Sedermera åt man kött af säl och hvalross äfvensom af hvitbjörn och räf. Björn- och hvalrosskött ansågs dock orent2, hvarför man endast i nödfall spisade det, och räfköttet hade en oangenäm smak. Stundom var matbristen så stor, att man nödgades spisa lädret af skinnpelsarne och stöflarne. Antalet sälar och hvalrossar, som fångades, var så stort, »att de dödade djuren lagda tillsammans skulle bildat en hög af 90 famnars längd, lika så stor bredd och sex fots höjd»3. Dessutom funno de på ön en strandad hvalfisk.

Om våren kommo samojeder från fastlandet och plundrade ryssarne på en del af deras fångst. Af rädsla för samojederna tordes ej heller de öfverblifna fångstmännen gå öfver isen till fastlandet, utan blefvo qvar på den öde ön, tills de genom en lycklig tillfällighet afhemtades af några på fångstfärd utfarne landsmän. — I sammanhang med berättelsen om denna färd omnämner Witsen, att året förut ett ryskt fångstfartyg strandat öster om Ob.

Antagligt är, att redan mot slutet af sextonhundratalet de ryska fångstfärderna till Novaja Semlja betydligt minskats. Handelsfärderna torde redan långt förut hafva helt och hållet upphört. Det tyckes, som om man efter Sibiriens fullständiga eröfring skulle föredragit landvägen öfver den förut med sådan öfvertro betraktade Uralska bergshöjden framför den osäkra sjöförbindelsen öfver Kara-hafvet, och som om regeringen till och med skulle lagt hinder för den senare genom att under sommaren utsätta vakter på Matwejew-ön och vid Jugor-sundet.4 Dessa skulle uppbära afgifter af fångst- och handelsmännen, men troligt är att det härmed förenade reglementerandet och prejandet beröfvade ishafsfärderna just det behag, som hittills förmått de djerfvaste och raskaste bland befolkningen att egna sig åt den farliga handeln på Ob och åt det med så många mödor och umbäranden förenade fångstyrket.

Den stora nordiska expeditionen 1734-37.

Det angifna förhållandet torde alltså vara orsaken till, att man ej har reda på en enda sjöfärd i denna del af Ishafvet under den tid, som förflöt mellan Rodivan Ivanows resa och »den stora nordiska expeditionen». Denna undersökte bland andra delar af ryska rikets vidsträckta nordkust äfven södra delen af de här ifrågavarande farvattnen, åren 1734-35 genom Murawjew och Paulow, samt 1736-37 genom Malygin, Skuratow och Suchotin. Dess hufvudarbetsfält låg dock ej här, utan i sjelfva Sibirien, och jag skall derför först längre fram redogöra för deras Karahafsfärder i sammanhang med redogörelsen för utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. Här vill jag om dem blott nämna, att de verkligen efter oerhörda ansträngningar lyckades från Hvita hafvet framtränga till Ob, och att de kartor öfver landet mellan denna flod och Petschora, som ännu begagnas, till en del grunda sig på »den stora nordiska expeditionens» arbeten, men att äfven Kara-hafvets dåliga rykte blifvit grundlagdt genom de svårigheter, för hvilka denna expedition utsattes, svårigheter till ej ringa del förorsakade af fartygens dåliga beskaffenhet och en mängd misstag, som begingos vid deras utrustning, vid valet af seglationstid m. m.

Novaja Semljas förmenta metallrikedom. — Juschkow 1757.

Guldglänsande Ammonit från Novaja Semlja.
Ammonites alternans v. Buch.

Liksom alla aflägsna okända länder, så har ock Novaja Semlja af gammalt varit beryktadt för sin rikedom på ädla metaller. Sjelfva ryktet har visserligen aldrig besannats och troligen endast berott på förekomsten af malmspår och på den vackra guldglänsande hinna af svafvelkis, med hvilken åtskilliga här förekommande försteningar äro öfverdragna, men det har likväl gifvit anledning till en mängd Novaja-Semlja-färder, af hvilka den första kända är styrman Juschkows resa år 1757. Såsom fångststyrman hade han märkt de silfver- och guldglänsande stenarne, och han lyckades öfvertyga en talghandlare i Archangel, att det angaf stora skatter i jordens inre. För att tillgodogöra sig dessa utrustade denne ett fartyg, hvarjemte han lofvade belöna Juschkow med 250 rubel för upptäckten. Hela företaget ledde dock ej till något resultat, emedan sjelfva skattgräfvaren dog under öfverresan till Novaja Semlja (Lütke, s. 70).

Sawwa Loschkin 1760.

Tre år derefter, 17605, kom en från Olonets bördig fångststyrman Sawwa Loschkin på den helt säkert riktiga tanken, att ostkusten af Novaja Semlja, som aldrig besöktes af jägare, borde vara rikare på jagtbyte än andra delar af ön. Lockad häraf och förmodligen äfven af begäret att utföra något utomordentligt, företog han en fångstfärd dit. Om denna resa vet man endast, att han verkligen lyckades färdas omkring hela ön, tack vare en ihärdighet, som förmådde honom att på denna sjelftagna uppgift använda två vintrar och tre somrar. Det blef genom denna resa bevisadt, att Novaja Semlja verkligen är en ö, något som ännu i medlet af förra århundradet af många geografer betviflades.6

Rossmuislow 1768.

Äfven efter misslyckandet af Juschkows resa hade ryktet om Novaja Semljas metallrikedom bibehållit sig, och 1768 utsändes derför å nyo löjtnant7 Rossmuislow med understyrman Gubin, ishafslotsen Tschirakin och elfva man att leta efter de förmenta skatterna, hvarjemte han äfven fick till uppgift att kartlägga okända delar af ön. Det fartyg, som användes för denna ishafsfärd, måtte ej hafva varit synnerligen utmärkt. Kort efter öfverresan upptäckte man nämligen i detsamma på många olika ställen läckor, hvilka, så godt sig göra lät, måste stoppas, och om dess seglingsförmåga säger Rossmuislow sjelf: »Så länge vinden kom akter ifrån, hjelpte oss det stora seglet förträffligt, men så snart den vände sig och blef motig, nödgades vi hissa ett annat mindre segel, för hvilket vi drefvo tillbaka dit, hvarifrån vi kommit». Sjelf tyckes Rossmuislow varit en för sitt värf utmärkt duglig man. Utan att möta några ishinder, men till följd af fartygets oduglighet i alla fall svårt nog, kom han till Matotschkin-sundet, hvilket omsorgsfullt uppmättes och upplodades. Från ett högt berg vid dess östra mynning såg han den 30 aug. alt. 10 sept. Kara-hafvet fullkomligt isfritt — och vägen till Jenisej således öppen —, men fartyget var för en vidare seglats oanvändbart. Han beslöt derför att öfvervintra vid en bugt, nära östra inloppet till Matotschkin-sundet, hvilken bugt benämndes Tjulanaja Guba. Hit flyttade han ett hus, som någon fångstman uppfört längre vester ut vid sundet, hvarjemte ett annat hus, till hvilket virket medförts hemifrån, uppfördes på en något östligare, i sundet utskjutande udde. Det sistnämnda besökte jag år 1876. Väggarna stodo då ännu qvar, men det platta, med jord och stenar belastade taket hade, såsom ofta är fallet med öfvergifna trähus i polarländerna, instörtat. Huset var litet och hade bestått af en förstuga samt ett rum med ofantligt stor spis och väggfasta sängställen.

Den 20 sept. alt. 1 okt. tillfrös Matotschkin-sundet, och några dagar derpå var Kara-hafvet istäckt så långt ögat kunde nå. Så svåra stormar från nordost, vester och nordvest med yrsnö voro rådande under vinterns lopp, att man knappast kunde gå tio famnar från bostaden. En man öfverraskades under en renjagt i husets granskap af ett sådant yrväder. Då han ej var återkommen efter två dagars frånvaro, beslöt man att i journalen afföra honom såsom »omkommen utan begrafning».

Bild från Matotschkin Schar.
Efter en teckning af Hj. Théel (1875).

Den 17 alt. 28 april 1769 hade man storm från SV med tjocka, regn och hagel, stora som halfva bösskulor. Den 22 maj alt. 2 juni rasade en förfärlig vind från NV, som från de höga bergen medförde en »bitter, röklik luft» — det var helt säkert en föhn-vind. Den plågsamma, på sinnet tryckande inverkan af denna vind är allmänt känd från Schweiz och från nordvestra Grönland. På sistnämnda ställe störtar vinden med ytterlig våldsamhet rätt ned från det inre landets isöken. Men långt ifrån att derför medföra köld, höjes temperaturen plötsligen öfver 0°, snön liksom borttrollas genom smältning och afdunstning, och menniskor och djur känna sig lidande af den plötsliga omkastningen i väderleken. Dylika vindar förekomma för öfrigt i polartrakterna öfverallt i granskapet af höga berg, och det är förmodligen för deras skull, som man i Grönland anser en vintervistelse i bergomslutna kitteldalar för högeligen osund och föranledande utbrott af skörbjugg hos invånarne.

Utan att regelbundet taga någon rörelse i det fria, uppehöll sig manskapet under vintern hela dagar, ja hela veckor å rad i sina små, omsorgsfullt tätade stugor. Det är häraf lätt förklarligt, att de ej kunde undgå skörbjugg, hvaraf de flesta tyckas varit angripna och sju dogo, bland dem Tschirakin. Det är förvånande, att någon enda kunde med ett sådant lefnadssätt under den mörka polarnatten undgå att duka under. Härtill torde företrädesvis qvasbrygderna, det dagligen bakade brödet och kanske äfven rökugnarne hafva bidragit.

Den 18 alt. 29 juli egde islossningen rum i Matotschkin Schar, och den 2 alt. 13 aug. var sundet fullkomligt isfritt. Ett försök gjordes nu att öfver Kara-hafvet fortsätta resan, och man sökte för detta ändamål sätta det redan från början bristfälliga, nu yttermera sönderfrusna fartyget i stånd genom att, så godt sig göra lät, stoppa dess läckor med en blandning af lera och förmultnadt sjögräs. »Flytande likkistor» hafva ofta användts vid arktiska färder, och mången gång med större framgång än örlogsvarfvens stoltaste skepp. Denna gång måste dock Rossmuislow, efter att hafva seglat några få mil öster ut från Matotschkin-sundet, för att undvika en säker undergång återvända till sitt vinterqvarter, der han lyckligtvis träffade en rysk fångstman, med hvilken han anträdde återfärden till Archangel. Några ädla metaller fann man icke och »ej heller perlmusslor», men väl anförtrodde Tschirakin för Rossmuislow, att han på ett visst ställe af sydstranden funnit ett klippblock af så utomordentlig skönhet, att det på ljusa dagen strålade med den härligaste eld. Efter Tschirakins död sökte Rossmuislow få rätt på stenen, men förgäfves, och han utfor derför i häftiga förebråelser mot sin aflidne kamrat. Jag kan dock fritaga denne från beskyllningen för lögnaktighet. Under 1875 års resa fann jag nämligen uti flere bland skifferblocken i trakten små qvartsgångar, som genomkorsade stenmassan, och hvilkas väggar voro betäckta med hundratals skarpt utbildade och af spegelblanka ytor begränsade bergkristaller. Tschirakins ädelsten var utan tvifvel intet annat än en drus af denna skimrande, men värdelösa stenart.

Ännu en gång, nära femtio år efter Rossmuislows resa, utsändes (år 1807) en bergsman, Ludlow, för att närmare undersöka öns förmenta metallrikedom. Han återvände utan att hafva funnit några malmskatter, men med de första upplysningar om landets geologiska byggnad, och hans följeslagare Pospjelow hafva vi att tacka för åtskilliga omsorgsfulla kartografiska arbeten öfver Novaja Semljas vestkust.

Lasarew 1819.

Den nästa Novaja-Semlja-expeditionen utrustades och utsändes år 1819 under löjtnant Lasarew från örlogsvarfvet i Archangel och egde i förhållande till sina föregångare att förfoga öfver ganska rikliga tillgångar. Men Lasarew var tydligen ej vuxen den uppgift, han åtagit sig att föra befäl på en arktisk forskningsfärd. Midt på sommaren insjuknade en mängd af hans manskap i skörbjugg. Några få veckor efter det han lemnat Archangel, på en tid då nästan hvarje större drifisstycke innehåller samlingar med härligt dricksvatten och strida snöbäckar öfverallt vid kusterna utgjuta sig i hafvet, klagar han öfver svårigheten att förskaffa sig färskt vatten o. s. v. Hela resan blef derför fullkomligt resultatlös.

Lütke 1821-24.

Friedrich Benjamin von Lütke
Friedrich Benjamin von Lütke,
född 1797 i S:t Petersburg.

Af vida större betydelse voro kapten-löjtnanten (sedermera amiralen grefve) Lütke's8 med synnerlig omtanke och vetenskaplig insigt ledda sjöfärder till Novaja Semlja somrarne 1821, 1822, 1823 och 1824. Beskrifningen öfver dem bildar ännu en af de rikhaltigaste källskrifter för kännedomen om denna del af polarhafvet. Men då ej heller han på något ställe framträngde längre än sina föregångare, så ingår en redogörelse för hans resor icke i planen för den historiska delen af detta arbete.

Bland ryska resor må här ytterligare anföras:

Ivanow 1822-28.

Styrman Ivanows resor 1822-28, hvarunder han kartlade kusten mellan Kara-floden och Petschora genom färder till lands i samojedslädar.

Pachtussow 1832-35.

Pachtussows resor 1832-35.9 Köpmannen W. Brandt och forsttjenstemannen Klokow i Archangel utsände 1882 en ganska omfattande expedition från denna stad dels för att åter upptaga sjöförbindelsen med Jenisej, dels för kartläggning af Novaja Semljas ostkust och för hvalrossfångst derstädes. Tre fartyg användes för ändamålet, nämligen en karbass10 bemannad med 10 man, deri inberäknad befälhafvaren, löjtnanten vid styrmanskåren Pachtussow, som förut under färder med Ivanow blifvit väl bekant med land och folk vid ishafskusten; skonaren »Jenisej» under löjtnant Krotow med 9 man, och en fångst-lodja förd af fångststyrmannen Gwosdarew. Pachtussow skulle upptaga Novaja Semljas ostkust, Krotow segla genom Matotschkin-sundet och öfver Kara-hafvet till Jenisej, Gwosdarew åter göra fångst för att betäcka en del af omkostnaderna.

Pachtussow kunde ej framtränga i Kara-hafvet, men han öfvervintrade första gången vid södra Novaja Semlja på 70° 36' n. br. och 59° 32' o. l. från Greenwich i ett gammalt, der påträffadt hus, som enligt inskrift på ett vid detsamma befintligt kors var uppfördt år 1759. Det murkna huset iståndsattes med driftimmer, som fans i trakten i riklig mängd. En särskild badstuga bygdes och blef förbunden med boningshuset medelst en gång, uppförd af tomtunnor och täckt med segelduk. Elfva dagar åtgingo för att ställa det gamla huset så i ordning, att man kunde flytta in deruti. Det kunde sedermera hållas så varmt, att man kunde uppehålla sig der i skjortärmarna utan att frysa. Den insigtfulle och för sitt värf synnerligen lämplige befälhafvaren lät ej manskapet förfalla till sysslolöshet, osnygghet och lätja, utan höll dem till regelbundet arbete, badning och ömsning af linne två gånger i veckan. Hvarannan timme gjordes meteorologiska iakttagelser. Hela vintern förblef manskapet friskt, men på våren (i mars) utbröt, oaktadt de vidtagna försigtighetsmåtten, skörbjugg, af hvilken sjukdom två man dogo i maj. Många gånger under vintern bröt isen upp, och Kara-hafvet blef ett stycke från stranden isfritt så långt ögat kunde nå. En renhjord om 500 stycken sågs i slutet af september, en mängd räfvar fångades i fällor, och två isbjörnar dödades. Gäss visade sig första gången om våren den 15 alt. 27 maj.

Nästföljande sommar rodde Pachtussow upp längs ostkusten till 71° 38' n. br. Vid venstra stranden af en flod, som kallades Sawina, träffade han en mycket god hamn. Lemningarna af en der belägen stuga, vid hvilken ett kors fans upprest med inskrift »Sawwa Th—anow 9 juni 1742», ansåg han härröra från Sawwa Loschkins färd. Efter återkomsten från denna båtresa gick Pachtussow om bord på sitt fartyg och seglade 11 alt. 23 juli — 13 alt. 25 aug. utan ishinder längs ostkusten norr ut till Matotschkin-sundet. Under denna resa passerades en annan mycket god hamn vid 72° 26' n. br. i en bugt, som kallades Lütkes bay. Derpå återvände Pachtussow genom Matotschkin-sundet till Petschora. Äfven utmed ostkusten af Novaja Semljas norra ö var hafvet isfritt, men de vid afresan från Archangel för 14 månader afsedda förråden voro nu så medtagna, att den käcke polar-fararen icke kunde begagna sig af detta tillfälle att kanske kringsegla hela Novaja Semlja.

Af de tvenne öfriga fartygen, som samtidigt med Pachtussows utlupit från Archangel, återvände lodjan med rikt jagtbyte, men deremot hörde man ej något vidare från »Jenisej». En berättigad oro för dess öde jemte önskan att få en lika god kunskap om norra öns ostkust, som man nu erhållit om den södras, gaf anledning till Pachtussows andra resa.

För denna utrustade regeringen tvenne fartyg, en skonare och en »karbass», som erhöllo namn efter de tvenne officerarne på »Jenisej», Krotow och Kasakow. På den förra öfvertogs befälet af Pachtussow, på den senare af styrman Ziwolka. Denna gång öfvervintrade man 1834-35 på södra sidan af Matotschkin-sundet vid utloppet af floden Tschirakina i ett för ändamålet uppfördt hus, för hvilket man, utom medfördt virke, använde lemningarna af tre i i granskapet funna gamla kojor äfvensom det på stranden träffade vraket af Rossmuislows farkost. Huset var ett palats i jemförelse med det, i hvilket Pachtussow förut öfvervintrat. Det bestod af två rum, det ena 21x16 fot afsedt för manskapet (14 man), det andra 12x10 fot för officerarne och fältskären; dertill kom som vanligt en badstuga. Matotschkin-sundet tillfrös först den 16 alt. 28 nov. Termometern sjönk aldrig under qvicksilfrets fryspunkt, och vinterkölden kunde lätt fördragas, emedan manskapet var klädt i samojedisk drägt. Men snöstormarne voro så svåra, att man ibland icke på åtta dagar kunde lemna huset, hvilket blef så igensnöadt, att rököppningen i taket flere gånger måste användas såsom dörr. Huset var ej försedt med någon verklig skorsten, utan inrättadt som ett pörte. Af björnar, hvilka i mängd kommo till huset, dödades elfva, hvaraf en på taket och en i förstugan. Under vintern hölls manskapet i ständig sysselsättning med räffångst och andra arbeten. Helsotillståndet var också för den tidens förhållanden ganska godt. Endast två man dogo. På våren kartlades Matotschkin-sundet och en del af norra öns ostkust genom slädfärder, hvarpå man under sommaren, ehuru förgäfves, sökte kringsegla den norra ön. Åska med häftigt regn inträffade den 12 alt. 24 juni. Den 3 alt. 15 sept. seglade man åter till Archangel. Beklagligen insjuknade Pachtussow kort efter ankomsten dit i nervfeber och dog den 7 alt. 19 nov. 1835. Det var en stor förlust, ty genom hängifvenhet för den sak åt hvilken han egnat sig, genom omtanke, mod och ihärdighet intager han ett af de främsta rummen bland alla länders polarfarare. Dessutom hafva få äldre arktiska expeditioner hemfört en sådan följd af värderika astronomiska ortbestämningar, geodetiska mätningar, meteorologiska observationer, iakttagelser öfver ebb och flod m. m. som Pachtussows.11

von Baer 1837.

År 1837 företog den berömde naturforskaren K. E. v. Baer sin resa till Novaja Semlja, tillsammans med löjtnant Ziwolka, geognosten Lehmann, tecknaren Röder och preparatorn Philippow.12 Man besökte Matotschkin Schar, framträngde i båt till dess östra del och fann Kara-hafvet isfritt, landade derpå vid Besimannaja Bay, Nechwatowa och på en ö i Kostin Schar. Expeditionen hann sålunda ingenstädes så långt som dess föregångare, men den är af betydelse såsom den första af en verklig vetenskapsman utförda naturhistoriska undersökning af det Novaja Semlja omgifvande Ishafvet. Med all den aktning, man måste hysa för v. Baers stora namn som vetenskapsman, kan man dock ej förneka, att genom hans på en flygtig undersökning grundade uppsatser om öns naturbeskaffenhet en mängd oriktiga föreställningar fått insteg i den vetenskapliga litteraturen om det östra Ishafvets naturförhållanden.

Ziwolka och Moissejew 1838-39.

August Karlowitsch Ziwolka
August Karlowitsch Ziwolka,
född 1810 i Warschau, död 1839 på Novaja Semlja.
Efter en pennteckning meddelad af Herr Paul Daschkoff.

För att slutföra öns kartläggning utsände ryska regeringen 1838 en ny expedition under löjtnanterna Ziwolka och Moissejew. Man öfvervintrade 1838-39 i Melkaja Guba på Novaja Semljas vestkust vid 73° 57' n. br., men denna gång saknades Pachtussows omtanke och insigt, och öfvervintringen blef mycket olycklig. Af expeditionens 25 man insjuknade under vintern de flesta i skörbjugg; nio dogo, deribland Ziwolka sjelf. Under våren måste utflygter för kringliggande kusters kartläggning afbrytas, emedan man ej fört med sig snöglasögon — något som Pachtussow ej försummat, hvarjemte han till skydd mot snöns bländande sken plägat svartfärga det undre ögonlocket.

Genom expeditionen blefvo dock betydliga sträckor af Novaja Semljas vestkust kartlagda, och värderika bidrag erhöllos till kännedom om denna trakts temperaturförhållanden. Dessa visade sig mindre stränga, än man väntat. Under vintern sjönk temperaturen aldrig under -33°; i juli månad hade man endast under tre nätter frost, men ett par gånger iakttogs +18° i skuggan; i augusti var det endast tre timmars frost. Allt detta beror naturligtvis på granskapet af varma hafströmmar och ett året om öppet haf på ringa afstånd från kusten.

Med denna olyckliga och, efter hvad det tyckes, mindre väl anordnade resa afslötos de ryska Novaja-Semlja-färderna för en lång tid. Före den norska fångstperiodens början har man nämligen i nordostfärdernas historia att ytterligare anföra endast två ryska sjöfärder.

von Krusenstern 1860, 1862.

Den första af dessa föranleddes af ryska örlogskaptenen Paul von Krusensterns önskan att med en honom tillhörig, för tillfället i Petschora befintlig skonare, Jermak, företaga en ishafsfärd för att kartlägga kusterna längre öster ut. Han ämnade sjelf öfvertaga befälet och medtaga såsom underbefälhafvare sin son löjtnanten vid ryska marinen Paul von Krusenstern d. y. Denne sändes förut för att sätta i stånd Jermak, hvilket han med beundransvärd omtänksamhet och duglighet verkstälde, så godt sig göra lät, i en trakt, der då för tiden nästan allt, som behöfdes för ett fartygs utrustning, saknades. Sjelf kunde den äldre v. Krusenstern ej i tid komma till afseglingsorten, hvarföre befälet öfverlemnades åt sonen.

Denne lemnade Petschoras mynning den 29 aug. alt. 10 sept. 1860. Tre dagar derefter kom han till Kariska porten, hvilken var fullkomligt isfri, likasom det öster ut belägna hafvet. Men den sena årstiden, Jermaks bristande utrustning och, efter hvad det tyckes, äfven ordalydelsen i de order han mottagit, tvungo honom att vända, sedan han trängt ett stycke in i Kara-hafvet. Den 7 alt. 19 sept. ankom han således, utan att hafva nått sitt mål, åter till Petschora. Försöket att från denna flod framtränga öster ut upptogs å nyo år 1862 på föranstaltande af den såsom rastlös ifrare för sjöförbindelser mellan Sibirien och Europa sedermera så bekante Michael Sidoroff. Jermak sattes åter i stånd och jemte den en däckad norsk lotsbåt, som erhöll namnet »Embrio». Befälet öfvertogs af P. v. Krusenstern d. y. Han lemnade ankarplatsen Kuya vid Petschora den 1 alt. 13 aug. Den 14 alt. 26 aug. seglade de två små fartygen in i Jugor Schar efter att under vägen länge hafva varit uppehållna af storm och motvind. Några af fångstmän uppförda hyddor sågos på högra stranden af sundet, och på ömse sidor deraf »samojed-tschums» (tält af renskinn) jemte renar. Invånarne hade klättrat upp på taken och gåfvo genom åtbörder sin förvåning till känna. Båda fartygen kastade ankar i i granskapet af Waigatsch-ön. Men ett par timmar derefter drefvo med ändrad ström stora ismassor in i hamnen, lösryckte Jermak från dess ankare och förde fartyget in i Kara-hafvet. Endast med mycken möda kunde det komma loss och ankra i Jugor Schars östra mynning.

Paul von Krusenstern 1834-1871
Paul von Krusenstern d. y.,
född i Reval 1834. död i Dorpat 1871.

Den 15 alt. 27 aug. lyfte v. Krusenstern åter ankar för att antingen framsegla vidare öster ut eller ock uppsöka en säkrare ankarplats än den, han för tillfället tvungits att anlöpa. Men vinden var så svag, att man ej kunde hålla en af strömmen oberoende kurs. Det blef derför nödvändigt att förtöja fartyget vid ett stort isfält, och med detta dref Jermak under de följande dagarne allt längre och längre in i Kara-hafvet. Snart var fartyget helt och hållet inneslutet af is och derigenom redlöst. Vädret var ofta vackert, termometern visade + 4°, en stark luftspegling upplyfte bilden af isstyckena vid horisonten och gaf dem de underbaraste och praktfullaste former. Öfverallt på isen funnos sötvattensdammar, af hvilka några hade stort omfång och ej obetydligt djup. På det närmast fartyget belägna isfältet funnos sålunda fyra särskilda »sjöar», af hvilka en användes till dricksvatten, en till fyllandet af vattenförrådet, en till tvättvatten för folket och slutligen en till bykning.

Den 22 aug. alt. 3 sept. började isen vid en lindrig VSV-vind skjutas tillsammans. Öfvertygad att fartyget snart skulle krossas, började man rädda matförråd och båtar på isen, men pressningen upphörde snart. Det föll ett starkt regn, som sedermera, då vinden ändrat sig till nordvest, öfvergick till snöfall. Den 26 aug. alt. 7 sept. fick man kusten af Jalmal i sigte. En famnstjock isflak sköt sig under fartyget och kantrade det öfver åt styrbordssidan. Följande dag hade man storm från SSV med snö. Den påträngande isen skakade fartyget flere gånger så våldsamt, att manskapet rusade upp för att berga proviant m. m. på isen. Man var nu vid granskapet af 70° n. br. och 65° ostl. längd från Greenwich, ungefär midt för mynningen af Kara-flodens utloppsvik. Manskapet arbetade hela dagen för att med yxor och jernstörar afhugga skarpt framskjutande kanter af de isblock, som pressades mot fartyget. Den 30 aug. alt. 11 sept. hade man varmt väder med regn. Isen var i så stark rörelse, att man ej kunde gå ut på densamma. På eftermiddagen samma dag erhöll Jermak flere våldsamma stötar, och skrofvet lyftades en fot i höjden. Den l alt. 13 sept. utbröt en våldsam storm, som dref fartyget mot nordost. Man väntade hvarje ögonblick, att det skulle krossas, och uppslog derför ett tält på isen, för att deri upplägga en del af lifsmedlen från lastrummet. Äfven ved nedfördes. Det var Rysslands tusenårsdag, och den firades med en festbål och glada sånger, oaktadt man hvarje ögonblick kunde vänta att se fartyget krossadt bland de ismassor, som pressades tillsammans under det förfärliga stormvädret. Den 2 alt. 14 sept. pressades fartygets förstäf fem fot upp öfver vattenlinien, och hela natten hade ett ständigt brakande hörts i skrofvet. Vattnet trängde hastigt in till en höjd af två fot. Alla man lemnade fartyget och flyttade på isen, men kort derpå sprang det väldiga isfältet, på hvilket tältet var upprest, sönder, hvaremot läckan i fartyget åter slöt sig, hvarför manskapet flyttade tillbaka om bord. Den 3 alt. 15 sept. pressades fartyget åter så, att däcket tidtals böjdes till ett hvalf. Den 7 alt. 19 sept. kallade v. Krusenstern besättningen tillsammans för att låta den bland sig utvälja tre personer, hvilka skulle rådslå med befälhafvaren om bästa medlen till räddning, och två dagar senare öfvergafs fartyget efter en måltid, vid hvilken manskapet bokstafligen bjöds på allt hvad huset förmådde. Derpå bröto de upp mot land, men det blef en ytterst mödosam vandring till följd af isens ojemna beskaffenhet. Snart måste de lemna den båt, som de i början sökt släpa med sig öfver isen, och lasta det nödvändigaste af provianten på egna ryggar. Vid uppbrottet hade en matros hemligen åtkommit så mycket bränvin, att han under första dagsmarschen fick tillfälle att supa sig dödfull. Att bära honom med sig, var ej möjligt, att vänta ej rådligt. Han qvarlemnades derför att sofva ruset af sig, och för att detta skulle ske så fort som möjligt, afkläddes han, så att han blef liggande i blotta skjortan på isen. Följande dag upphann han dock sina kamrater efter att hela natten i mörkret hafva följt deras spår. Ofta mötte man öppna ställen, öfver hvilka man måste färdas på drifisblock, som roddes fram med båtshakarne. En gång, då de skeppsbrutna på detta sätt foro fram på en redan fullastad isfärja, syntes sex stycken hvalrossar i granskapet. Dessa visade benägenhet att göra sjöfararne sällskap på isstycket, hvilket i så fall ovilkorligen skulle hafva sjunkit, och först sedan en kula blifvit jagad genom anförarens hufvud, uppgåfvo djuren sin om lika stor sällskaplighet som obekantskap med menniskan vittnande hviloplan. Sedan Krusenstern och hans följeslagare flere dagar å rad drifvit af och an på ett isstycke i granskapet af land och tillryggalagt långa sträckor genom att hoppa från isstycke till isstycke, nådde de ändtligen stranden den 16 alt. 28 sept. Strax i granskapet fans en tältplats, hvars invånare (samojeder) mottogo de skeppsbrutna vänligt och undfägnade dem med renherdens läckerheter, rått och kokt renkött, rentunga, renmerg, rå fisk och gåsfett. Efter slutad måltid lade de trötta vandrarne sig att sofva i samojedtälten på mjuka renskinn; »alla sorger och besvär voro förgätna; vi kände ett oändligt välbefinnande, som om vi kommit till paradiset». Derifrån reste de i renslädar till Obdorsk, öfverallt vänligt och gästfritt emottagna af de vilda stammarne på vägen, ehuru gästfriheten någon gång blef besvärlig, t. ex. då en ostjak nödgade v. Krusenstern att dricka te sex gånger om dagen, hvarje gång sex koppar, och såsom synnerlig läckerhet bjöd honom ett extrakt af tobak med bränvin.13

Krusensterns äfventyrliga resa öfver Kara-hafvet är ett af de många bevisen derpå, att en ishafsfarare framför allt bör undvika att komma i besätt. Just den omständigheten, att det isfält, i hvilket han fastnade i granskapet af Jugor Schar, kunde drifva öfver till ostkusten af Kara-hafvet, visar, att detta vid den tiden var för det mesta isfritt, och att en ångbåt eller en god seglare detta år, liksom troligen äfven det föregående, ganska väl kunnat nå Obs och Jenisejs mynningar. Berättelsen om v. Krusensterns resa är för öfrigt den första fullständiga skildring man har om en färd från vester till öster öfver Kara-hafvet. Föga kunde man då ana, att inom ett årtionde derefter en mängd fartyg fritt och obehindradt skulle segla fram samma väg.

Ishafsfångstens uppkomst och historia.

Kort efter de tvenne resor jag ofvanför beskrifvit, och innan dessa blifvit allmännare kända inom den vesteuropeiska geografiska litteraturen, inträdde ett nytt skede i seglationen på Kara-hafvet, hvilket inleddes derigenom, att norska fångstmän tvungos att söka nya jagtfält vid och bortom Novaja Semlja.

Spetsbergsfångstens historia har ännu ej blifvit på ett nöjaktigt sätt skrifven och är i många hänseenden mycket dunkel. Man antager, att efter Spetsbergens upptäckt år 1596 af Barents, ishafsfångsten började under Bennets första resa år 1603 med dödande af hvalross på Beeren Eiland, och att hvalfångsten inleddes genom Jonas Poole år 1610. Men redan följande år träffade Poole, hvars fartyg då förlist vid Spetsbergens vestkust, i Hornsund ett skepp från Hull, åt hvilket han anförtrodde bergandet af sin last, och tvenne år senare nödgades engelsmännen, för att afhålla främlingar från den fångstplats de ville monopolisera, utsända sju örlogsfartyg, hvilka der träffade åtta spanska samt en mängd holländska och franska fångstfartyg (Purchas, III s. 462, 716, m. fl. st.). Äfven i våra dagar sprider sig underrättelsen om nya förvärfskällor ej så hastigt, som här skulle varit fallet, så vida ej, jemte den upptäcktshistoria, som skrifvits af Hakluyt, Purchas, de Veer m. fl., en icke känd upptäckts- och fångsthistoria funnes, rörande hvilken några enskildheter möjligen ännu stå att hemta från S. Sebastians, Dünkirchens, Hulls och andra hamnstäders arkiv.

Huru det än må vara härmed, säkert är, att de engelska och holländska nordostfärderna gåfvo uppslag till en hvalfångst i hafvet kring Spetsbergen, hvilken med mångfaldiga millioner ökade dessa rika handelsstaters nationalförmögenhet. Fångsten försiggick till en början omedelbart vid kusterna, men härifrån blefvo hvalarna snart bortdrifna, så att hvalfångarne måste söka andra jagtplatser, först längre ut i hafvet mellan Spetsbergen och Grönland, så i Davis Strait och slutligen i Södra Ishafvet eller i hafven på ömse sidor om Beringssund.

Spetsbergen förblef, sedan hvalfångsten i dess närhet upphört, temligen öfvergifvet, tills ryssarne började slå sig ned derstädes, företrädesvis för idkande af räf- och renjagt. Om deras fångstfärder känner man mycket litet, men att de varit vida omkring framgår deraf, att lemningar efter deras bostäder eller jagtstugor träffas vid nästan alla Spetsbergens fjordar. De tyckas ofta hafva öfvervintrat, troligen emedan deras fartygs dåliga beskaffenhet endast under högsommaren tillät dem att segla fram och tillbaka till Spetsbergen, och de således ej utan öfvervintring kunde deltaga i höstjagten, under hvilken man erhåller de flesta och fetaste renarne; ej heller kunde vinterräfvarnes tjocka och dyrbara pelsar vinnas utan öfvervintring.14 Men äfven ryssarnes jagtfärder till Spetsbergen hafva för länge sedan afstannat. Deras sista färd dit egde rum 1851-52 och hade en mycket olycklig utgång för de fleste af deltagarne, i det att af 20 man 12 dogo. Deremot fortfara de i slutet af förra århundradet började, hufvudsakligast för säl- och hvalrossfångst afsedda norska Spetsbergsfärderna ännu. Äfven deras historia är, till och med här i norden, ytterst ofullständigt känd, åtminstone intill 1858, då svenska vetenskapliga expeditioner började regelbundet besöka dessa trakter och i sina reseberättelser upptaga mer eller mindre fullständiga notiser om den norska jagten, ett exempel som sedan följts, ehuru ingalunda synnerligen fullständigt och systematiskt, af redaktörer för norska och utländska tidningar och tidskrifter, i främsta rummet Petermanns Mittheilungen.15

Norsk fångstskuta
Norsk fångstskuta.
Pröven, använd af 1875 års svenska expedition till Jenisej.

På 1860-talet började villebrådet (hvalross, säl, björn och ren) på Spetsbergen att aftaga i sådan grad, att fångstmännen nödgades söka sig nya jagtmarker. De vände sig först till de norra och östra, mindre lätt tillgängliga delarne af Spetsbergen, sedermera ännu längre öster ut mot Novaja Semlja och bortom denna ö till Kara-hafvet, och de nådde här längre än alla deras föregångare. I nordostpassagens historia måste derför några blad alltid inrymmas åt dessa små, endast för sommaren provianterade fångstskutors djerfva Novaja-Semlja-färder.

Carlsen 1868. — Edv. Johannesen 1869, 1870.

Den norske fångstman, som först besökte Novaja Semlja var Elling Carlsen, sedermera bekant såsom deltagare i den österrikiska polarexpeditionen. År 1868 seglade han med en slup från Hammerfest på fångstfärd öster ut, inträngde i Kara-hafvet genom Kariska porten, men vände snart åter genom Jugor Schar och seglade derefter norr ut ända till Kap Nassau. Lockad af den rika fångsten återvände han äfven följande år till samma trakter och lyckades då i Kara-hafvet tränga ända till granskapet af Beli Ostrow, hvarifrån han tog återvägen till Norge genom Matotschkin Schar. Carlsens föredöme följdes genast af flere norska fångstmän, bland hvilka en, Edvard Johannesen, gjorde en ytterst märklig resa, hvarför jag här vill med några ord redogöra,

Elling Carlsen Edvard Holm Johannesen
Elling Carlsen,
Edvard Holm Johannesen,
född 1819 i Tromsö.
född 1844 i Balsfjordens Præstegjæld.

Johannesen ankrade den 31 maj 1869 vid Meschduscharski-ön, utan att under färden dit hafva sett någon drif-is. Derpå seglade han upp längs Novaja Semljas vestkust i nästan isfritt vatten förbi Matotschkin-sundet till Kap Nassau, som nåddes den 19 juni. Derifrån återvände han, följande kusten mot söder, tills han den 29 juni genom Kariska porten seglade in i Kara-hafvet. Detta passerades i ganska isfritt vatten, och sedan han kommit till dess östra sida, följde han Jalmals kust mot norr till Beli Ostrow. Denna ö nåddes den 7 augusti, och derifrån styrde han söder ut längs Novaja Semljas ostkust ända till Kariska porten, genom hvilken återvägen togs till Norge.16

Samma år seglade äfven den engelske sportsmannen Mr John Palliser17 öfver Kara-hafvet, genom Matotschkin-sundet till Beli Ostrow. Han återvände genom Jugor Schar med en rik fångst18 från detta jagtområde, der hvalrossen förut ostördt tumlat sig bland drifisen, och der hvitbjörnen ännu ej mött sin öfverman.19

Dessa resor höra till de märkligaste, den arktiska sjöfartshistorien har att uppvisa. De öfverändakastade med ens alla de teorier, man på grund af ett ofta ytligt studium af föregående misslyckade färder hade uppstält om isförhållandena i hafvet öster om Novaja Semlja, och de bilda derigenom utgångspunkten för ett nytt tidskifte i nordostfärdernas historia.

Efter återkomsten till Norge insände Johannesen till vetenskaps-akademien i Stockholm en uppsats om sin resa år 1869 och om sina hydrografiska iakttagelser i Kara-hafvet, hvilken belönades med en medalj i silfver. Denna fick jag i uppdrag att till honom öfversända, hvarvid jag i den med anledning häraf uppkomna brefvexlingen en gång skämtsamt nämnde, att en kringsegling af Novaja Semlja helt säkert skulle medföra en medalj i guld af samma berömda vetenskapliga myndighet, som lemnat honom medaljen i silfver. Sjelf reste jag den följande sommaren 1870 till Grönland och återkom derifrån sent om hösten. Jag hade då den glädjen att af kapten Johannesen få mottaga en ny, sedermera i Öfversigt af Kgl. Vet.-akad. förhandlingar för år 1871, s. 157, införd afhandling: »Hydrografiske Iakttagelser under en Fangsttour 1870 rundt om Novaja Semlja». Johannesen reste nu liksom förra gången först af och an längs Novaja Semljas vestkust, derpå genom Kariska porten, som passerades den 12 juli. Derifrån följdes ostkusten af Waigatsch till Mestni-ön, hvarest han kom i beröring med samojeder, med anledning hvaraf han gör den för filologer helt säkert oväntade anmärkningen, att i samojedernas språk »kjendtes enkelte norske ord». Deras yttre var just ej tilldragande. De hade platta näsor, voro förfärligt skelögda, och mången hade äfven sned mun. Männen mottogo främlingarne uppstälda i en rad, med qvinnorna i andra ledet. Alla voro mycket vänliga. Den 11 aug. var han vid Jalmals kust på 71° 48' n. br., hvarifrån han seglade öfver till Novaja Semlja för att intaga ved och vatten. Han ankrade i granskapet af Udde-bay på 73° 48' n. br. och såg der tjugu vildrenar. Derpå seglade han åter öfver Kara-hafvet till Jalmal.

Under dessa kryssningar i Kara-hafvet hade sommaren förflutit. Johannesen hade fått full fångst, men beslöt det oaktadt nu vid en årstid, då fångstmännen vanligen återvända till Norge, att se till om ej till på köpet det utsatta priset kunde vinnas. Kursen stäldes först åt nordost, sedan åt vester till Novaja Semljas nordkust, som nåddes den 3 sept. Hela hafvet var här isfritt, hvilket Johannesen, på grund af fyndet af norska fiskegarnsflöten bland drifveden, ansåg bero på Golfströmmens inverkan. Härifrån återvände han till Norge efter att hafva fullbordat en färd som några år förut alla geografiska auktoriteter skulle ansett som en omöjlighet. Jag behöfver knappast nämna, att akademien i Stockholm infriade det af en bland dess ledamöter utan behörig fullmakt gifna löftet. Johannesen var då 26 år gammal. Son af en duglig fångstman, hade han sedan barndomsåren deltagit i ishafsfärder och sålunda uppvuxit i det yrke, åt hvilket han egnade sig.

Ulve, Mack och Qvale 1870.

Samma år gjorde äfven flere andra fångstmän märkliga resor i Kara-hafvet. Kapten E. A. Ulve seglade först längs vestkusten af Novaja Semlja till 76° 47' n. br., derpå åter till Matotschkin Schar och genom detta den 7 och 8 augusti in i Kara-hafvet, som var fullkomligt isfritt på några få mycket spridda isstycken när. Efter att hafva seglat af och an på Kara-hafvet i olika rigtningar, återvände han genom Kariska porten den 24 augusti. En likartad resa gjorde kapten F. E. Mack. Han seglade från 28 juni till 8 juli norr ut längs Novaja Semljas vestkust, som var isfri mellan Petschora och Amiralitets-halfön, der fast is vidtog, och der 14 segelfartyg och 2 ångare nu voro samlade. Den 8 och 9 juni hördes här åska. Från Amiralitets-halfön seglade Mack åter först mot söder och derpå (den 18 juli) genom Matotschkin-sundet in i Kara-hafvet, som var nästan isfritt. Kapten P. Qvale åter och navigatör A. O. Nedrevaag inträngde genom Jugor-sundet i Kara-hafvet och seglade här ända till 75° 22' n. br. och 74° 35' ostl. längd från Greenw.20

Mack 1871.

Äfven år 1871 gjorde en mängd fångstmän märkliga resor i Kara-hafvet. Af dessa trängde dock endast en, Mack med skonerten Polarstjernen, längre mot öster än alla föregångare. Den 14 juni seglade han in i Kara-hafvet genom Kariska porten, men fann hafvet ännu täckt med sammanhängande fast is af 1,8-2 meters tjocklek. Han vände derför och seglade norr ut längs Novaja Semljas vestkust till Golfströms-öarna (76° 10' n. br.), vid hvilka han dröjde till den 3 augusti. Lufttemperaturen steg här till +10,5°. Det namn, de norska fångstmännen gifvit dessa öar, är härledt af den mängd föremål från sydligare haf, som Golfströmmen för med sig dit upp, såsom fiskflöten från Norges kuster, å hvilka egarnes bomärken ofta igenkännas af fångstmännen, bönor af Entada Gigalobium från Vestindien, pimpsten från Island, spillror af skeppsvrak o. s. v. Den 3 aug. passerade Mack Novaja Semljas nordligaste udde. Härifrån seglade han in i Kara-hafvet, der is i början mötte. Längre fram försvann dock isen fullständigt, och Mack uppnådde den 12 sept. 75° 25' n. br. och 82° 30' ostl. längd fr. Greenw. (enl. Petermann; 81° 11' längd enl. Tromsö Stiftstidende). Återvägen togs genom Jugor Schar, som passerades den 26 sept.21 Samma år försökte E. Johannesen länge förgäfves att komma in i Kara-hafvet genom de sydliga sunden, seglade sedan norr ut längs vestkusten af Novaja Semlja och lemnade Kap Nassau först den 15 oktober.

Upptäckt af lemningar efter Barents' öfvervintring.

Från samma år meddelar Petermann äfven ganska märkliga journaler af de norska fångstkaptenerna S. Tobiesen, H. Ch. Johannesen, J. N. Isaksen, Sören Johannesen, Dörma, Simonsen och E. Carlsen, men då ingen af dessa djerfva sjömän detta år i norr eller öster framträngde bortom de ställen, hvilka deras föregångare uppnått, får jag i af seende å deras färder hänvisa till Mittheilungen för 1872 (s. 386-391 och 395) äfvensom till de kartor, som äro intagna i samma band af denna tidskrift (tafl. 19 och 20) och som grunda sig på professor H. Mohns i Kristiania bearbetning af hans landsmäns iakttagelser. I af seende å kapten E. Carlsens resa må dock nämnas, att under denna en upptäckt gjordes, hvilken blifvit betecknad såsom fyndet af ett arktiskt Pompeji, märkvärdigt väl skyddadt mot åverkan af tidens tand, dock icke af lava och vulkanisk aska, utan af is och snö. Då Carlsen den 9 sept. gick i land på Novaja Semljas nordöstra kust vid 76° 7' n.br., fann han nämligen der ett infallet, 10 meter långt och 6 meter bredt hus, för länge sedan öfvergifvet och fyldt med grus och is. Från detta frusna grus uppgräfdes en mängd husgerådssaker, böcker, kistor m. m., hvilka visade, att det var lemningarna af Barents' vinterbostad, som nu, nära tre hundra år efter det stället öfvergifvits, åter kommo i dagsljuset, så väl bibehållna att de gåfvo en liflig bild af det sätt, på hvilket europeen tillbragt sin första vinter i de verkliga polartrakterna. Sedan Carlsen på stället upprest en varde, i hvilken han lade en bleckflaska med berättelse om fyndet, tog han de vigtigaste af de funna sakerna om bord och återvände till Norge. Här såldes fyndet till en början för 10,800 kronor till en engelsman, Mr Ellis C. Lister Kay, som sedermera för inköpspriset afstod relikerna till den holländska regeringen. De finnas nu uppstälda i marindepartementet i Haag uti ett modellrum, som är en noggrann afbildning efter det inre af Barents' hus på Novaja Semlja.22

Efter Carlsen besöktes Barents' vinterhamn dels år 1875 af norske fångstmannen M. Gundersen, som bland annat der träffade en krossad kista innehållande två kartor och en holländsk öfversättning af berättelsen om Pets och Jackmans resor, dels år 1876 af Mr Charles Gardiner, som genom mera systematiska gräfningar i ruinen lyckades hopbringa ytterligare ett betydligt antal märkliga saker, bland hvilka det bläckhorn och de pennor, som polarfararne användt för snart 300 år sedan, och ett kruthorn, innehållande en kort berättelse, undertecknad af Heemskerk och Barents, om expeditionens vigtigaste öden. Gundersens fynd finnes, så vidt jag vet, ännu i Hammarfest [sic]; Gardiners har blifvit öfverlemnadt till holländska regeringen för att jemte de öfriga Barents-relikerna förvaras i Haag.

År 1872 voro isförhållandena så väl norr om Spetsbergen som omkring Novaja Semlja ytterst ogynsamma23, och flere af de vetenskapliga expeditioner och fångstfärder, som detta år besökte Ishafvet, ledo der svåra missöden och olyckor. Fem af Tromsös bästa fångstfartyg förliste i isen; den svenska expeditionen, som detta år utgick mot norden, kunde ej, såsom afsedt var, uppföra sin vinterbostad på Sjuöarna, utan nödgades öfvervintra vid det sydligare, i granskapet af 80° belägna Mosselbay; och den under Payers och Weyprechts ledning stälda österrikiska expeditionen blef innesluten af is redan några få timmar efter det dess is-kampagn på allvar tagit sin början. Det är bekant, hurusom denna omsorgsfullt utrustade expedition sedermera under två vintrar å rad dref omkring i Ishafvet, tills den slutligen stannade vid ett norr om Novaja Semlja beläget, förut okändt land, som erhöll namn efter Österrikes kejsare Frans Josef. Dessa tvenne expeditioner berörde dock ej områden, som ligga i granskapet af Vegas färd, hvarför jag här icke kan vidare uppehålla mig vid dem.24 Men samma år egde en öfvervintring rum vid Novaja Semljas vestkust, som jag anser mig böra något utförligare omnämna, dels emedan en af Norges käckaste ishafsfarare under densamma fann sin bane, dels emedan den visar oss åtskilliga nya, förut oberörda sidor af vinterlifvet i den höga norden.

Tobiesens öfvervintring 1872-73.

Sivert Kristian Tobiesen
Sivert Kristian Tobiesen,
född 1821 i Tromsö, död 1873 på Novaja Semlja.

Sivert Tobiesen var bland de norska fångstskepparne en af de äldste och djerfvaste; han hade med lif och själ egnat sig åt sitt yrke och uti detsamma varit utsatt för många faror och svårigheter, som han genom mod och omtanke vetat undgå. År 1864 hade han kringseglat nordöstra delen af Nordostlandet och gjort en synnerligen god fångst, men då han skulle begifva sig på hemvägen, instängdes hans fartyg af is nära södra inloppet till Hinlopen Strait, der samma öde drabbade äfven två andra fångstskutor, förda den ena af den gamle fångstskepparen Mattilas, som vintern 1872-73 dog i ett tält vid Greyhook, den andra af skepparen J. Åström. Man nödgades rädda sig i båtarne, i hvilka man rodde genom Hinlopen Strait till mynningen af Isfjorden, der de skeppsbrutna mötte och bergades af 1864 års svenska expedition.25 Vintern 1865-1866 tillbragte han lyckligt i en för ändamålet uppförd stuga på Beeren Eiland och meddelade svenska vetenskaps-akademien en följd af värderika meteorologiska iakttagelser, gjorda under öfvervintringen.26


Tobiesens vinterhus på Beeren Eiland.
Efter en skiss af författaren.

Efter 1868 hade han gjort flere lyckliga och delvis i geografiskt hänseende märkliga fångstresor till Novaja Semlja, och år 1872 var han äfven på fångsttur till samma trakter. Då han ej kunde komma in i Kara-hafvet, seglade han upp längs vestkusten, der han i medlet af september månad blef instängd i granskapet af Korsöarna. Härifrån reste sju af manskapet i båt söder ut för att uppsöka fartyg, men Tobiesen sjelf, hans. son och två man blefvo qvar om bord. Af proviant hade man endast ett mindre fat bröd, en säck kanter och bitar af skeppsskorpor, obetydligt kaffe, te, socker, sirap, hafregryn, salt kött, salt fisk, några marker fläsk, ett par bleckaskar med torra grönsaker, litet dåligt smör o. s. v. Ved fans tillräckligt om bord och i land. Oaktadt den dåliga utrustningen tog man oförväget i hop med förberedelserna till öfvervintringen, samlade drifved i högar på stranden, slog ett tält af segel öfver fartyget, skottade snö kring dess sidor, täckte däcket med hudar af säl och hvalross, som fångats under sommaren, gjorde hvad man kunde för att åstadkomma god luftvexling om bord o. s. v. En mängd björnar kommo under början af öfvervintringen till vinterstationen, hvarför man hade rik tillgång på färskt björnkött. Så länge detta räckte, var helsan god, men då det vid nyåret tog slut, utgjordes under tre veckor hufvudfödan af salt illaluktande björnkött. Tobiesen och en man blefvo nu sjuka. Kölden steg till -39½°C.27 Den 29 april 1873 dog Tobiesen i skörbjugg. I maj månad sjuknade äfven sonen och dog den 5 juli. Man hade under tiden nödgats flytta i land, emedan fartyget blifvit läck. De två återstående af manskapet voro visserligen äfven angripna af skörbjugg, men kommo sig. De rodde i augusti månad söder ut och blefvo bergade af ett ryskt fångstfartyg.

De sju männen, harpuneraren Henrik Nilsen, Ole Andreas Olsen, Axel Henriksen, Amandus Hansen, Nils Andreas Foxen, Johan Andersson och Lars Larsen, hvilka om hösten rodde bort, hade ytterst märkvärdiga öden. Då de lemnade fartyget, kunde de endast taga med sig 14 skeppsskorpor, 6 askar tändstickor, två bössor med ammunition, en kikare, en kaffepanna och en gryta, men inga vinterkläder till skydd mot kölden. Till en början måste de, för att komma till öppet vatten, draga båten ungefär 7 kilometer öfver isen. Derpå satte de kursen mot söder längs land. Resan blef ytterst besvärlig. Mörkret och kölden tilltogo, stormen likaså, och hvad som var värst af allt, de medförda lifsmedlen voro mycket snart förtärda. Redan andra dagen voro de dock nog lyckliga att få skjuta en björn; senare lyckades de äfven döda ett par sälar. Slutligen, efter att ha rott och till en del seglat ungefär tre veckor (de hade ingen almanacka med sig) och tillryggalagt nära 400 kilometer, kommo de till två små jagt- eller förrådshus, som ryssar uppfört på norra sidan af Gåslandet. För att åtminstone få tak öfver hufvudet slogo de uttröttade männen sig ned här, oaktadt de i huset funno hvarken lifsmedel, kläder eller fångstredskap. Af hunger, törst, köld och den långa båtfärden voro de alla i hög grad medtagna, deras fötter voro uppsvullna och till en del förfrusna.

De stannade i huset ungefär tre veckor och sköto under tiden en säl, två hvita räfvar och fyra renar, med hvilka de uppehöllo lifvet, men som inga renar vidare tycktes kunna erhållas, och tillfälle att skjuta sälar eller björnar icke vidare yppade sig, beslöto de att lemna huset och försöka komma till Waigatsch-ön. Då de bröto upp, togo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen gevären och ammunitionen, under det de öfriga fem begåfvo sig å väg med några små vid stugan träffade kälkar, på hvilka de lastade hvad de hade af kläder och bohag. Båten lemnades qvar. Kort efter sedan de lemnat huset, blefvo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen i snöyran skilda från de öfriga, som drogo kälkarne. Dessa sistnämnda kommo nu öfverens att draga lott, om de skulle återvända till huset eller fortsätta vandringen, och då lotten utföll för det senare, läto de den råda och gingo alltså söder ut.28

Deras ställning var nu högst förtviflad. När de lemnade huset, hade de ungefär ¼ kilogram renkött och litet späck hvar. Vädret var förfärligt, illa voro de klädda, och de saknade vatten. Följaktligen blef det endast helt små dagsresor de kunde göra. Om nätterna gräfde de ned sig i snön, och medan de öfriga sofvo, höll en man ständigt vakt, för att hindra att de andra öfversnöades, samt för att hålla björnar på afstånd. Emellertid höllo alla ut till den sjette natten. Då dog Amandus Hansen. De öfriga måste lemna honom i snön och fortsätta resan så godt de kunde, men de hade småningom blifvit så kraftlösa och utsvultna, att de, efter att antagligen hafva tillryggalagt omkring 100 kilometer, för det mesta längs kusten, måste lemna äfven kälkarne och det mesta af hvad de hade med sig. Den sjunde eller åttonde dagen fingo de se litet uppstapladt bränsle samt spår efter en kälke i snön. Genom att följa detta spår ungefär 10 kilometer träffade de på ett litet hus, hvilket de funno bebodt af samojeder, som genast togo vänligt emot dem och förplägade dem på bästa sätt. I synnerhet visade de sig omsorgsfulla mot Nils Andreas Foxen, hvars tår voro förfrusna och som ock i öfrigt var mycket medtagen.

Dessa samojeder, tre män, tre qvinnor och en gosse, talade ryska. De hade slagit sig ned för vintern på södra delen af Gåslandet för att skjuta säl och hvalross. De hade med sig en stor barkass, förutom några små samojedbåtar, och voro jemförelsevis väl försedda med renkött, mjöl, te, socker m. m. Deras bössor voro gamla flintlåsgevär, men de sköto säkert. Hos dessa menniskor stannade de fyra skeppsbrutna hela vintern och hade det temligen godt. När vädret tillät det, voro de samojederna behjelpliga att fånga säl, och vid oväder fördrefvo de tiden så godt de kunde, hvaremot samojederna då gerna sysselsatte sig med att spela kort eller dam. För att undgå skörbjugg, rörde sig samojederna ofta i fria luften och åto renköttet dels kokadt, dels rått, samt drucko blodet. De bodde i huset till fram i mars, då de af brist på bränsle måste sönderhugga det. I stället flyttade man då in i ett tält af renskinn. Dessa samojeder tyckas till namnet varit kristna, ehuru de måtte haft högst besynnerliga begrepp om sin nya gud. När de t. ex. sågo en säl, men icke träffade den med sitt skott, sköto de mot solen, emedan de trodde, att guden var vredgad på dem. De lefde i ett slags äktenskap, men om mannen blef ovän med hustrun eller ledsnade på henne, kunde han taga en annan; ur hade de icke, men hade dock någorlunda väl reda på tiden med hjelp af stjernorna och solen; i stället för almanacka begagnade de ett trästycke, hvari de för hvarje dag skuro ett hak. Ehuru de emellanåt trätte och hotade hvarandra, voro de dock i det hela fredliga och fogliga samt visade mycken godhet mot de fyra skeppsbrutna, hvilka de försågo med varma skinnkläder och hela tiden med en efter omständigheterna riklig föda, så att desse icke ledo någon nöd.

Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen hade, då de i snöyran skildes från kälkpartiet, hvardera ¼ kilogram kött och sina gevär, men ingenting vidare. Någon fångst lyckades det dem icke att göra, och ehuru de icke voro mycket långt från huset, behöfde de dock 3½ dygn, innan det lyckades dem att komma tillbaka dit. Emellertid hade äfven dessa båda olyckskamrater blifvit skilda åt. Henrik Nilsen fann först huset, tände upp eld, stekte och åt några stycken räfkött, som lågo qvar. Ole Andreas Olsen, som i förtviflan hade sökt släcka sin törst med sjövatten, var så kraftlös, att då han fram på natten kom till båten, som låg på strandbrädden, kunde han icke gå upp till huset. Han hade uppehållit lifvet med att äta snö och förtära stora stycken af sin päsk, som var tillverkad af de råa hudarne af renar, som de förr hade skjutit. Efter att hafva legat en stund i båten, kröp han upp till huset, der han fann Henrik sofvande vid elden, som ännu icke hade alldeles slocknat. Följande dag började båda att vidtaga anordningar för ett långvarigare uppehåll i huset. Men här fans ingenting, hvarken lifsmedel, husgeråd eller annat. Under den första tiden lyckades det dem icke heller att göra någon fångst, och de uppehöllo lifvet i mer än fjorton dagar med att koka och gnaga köttet från ben af renar, sälar och björnar, som lågo qvar under snön efter ryssarnes jagter det föregående året. Slutligen, kort före jul, lyckades det dem att fälla en ren. Strykstickorna voro nu slut, men de gjorde upp eld genom att skjuta med krutblandade förladdningar i gammalt tågvirke, som ryssarne qvarlemnat, och hvilket de plockade sönder och torkade. Det ena rysshuset eller boden refvo de ned och använde till bränsle. Yxa eller såg hade de icke, men de splittrade bränslet med hjelp af ett stycke jern, som de togo från båtkölen, och hvaraf de medelst några stenar förfärdigade ett slags knif. Af några spikar, som de äfven togo från båten, smidde de likaledes medelst stenar nålar; rensenor begagnade de till tråd, och af hudarne sydde de sig kläder. De vistades i huset till in i april. Under denna tid sköto de elfva renar och en björn, så att de egentligen icke ledo af hunger, men i midten af april hade de krut qvar endast till tre skott, och de insågo nu omöjligheten af att lifnära sig längre på detta ställe, hvarföre de beslöto att begifva sig längre söder ut för att om möjligt uppnå Waigatsch-ön. De begåfvo sig nu i väg till lands längs hafsstranden och lemnade båten qvar. Efter några dagars förlopp ankommo emellertid äfven de till samma samojeder, hos hvilka de öfriga fyra af besättningen voro, och de stannade nu till midten af juni hos samojederna, som egnade dem samma gästfria behandling som deras olyckskamrater. Då man vid den tiden beslöt att hemta båten från rysshuset för att begifva sig söder ut, förklarade Johan Andersson, svensk till börden, att han önskade stanna qvar hos samojederna och icke ville följa de andra fem på hemfärden.

Dessa drogo nu båten två dagar öfver isen, men då den blef för tung, måste de skära af den på midten och lemna ena hälften qvar. Af ett stort sälskinn, som de fått af samojederna, gjorde de akterspegel till den andra halfvan, hvilken de fortforo att draga på isen i tre dagar, tills de kommo till öppet vatten. Derpå rodde de i den stympade båten i tio dagar, till dess de uppnådde en fast iskant vid Waigatsch-öarna, der de åter träffade samojeder. Äfven hos dessa, som likväl hvarken talade ryska eller qvänska, och af hvilka de blott med svårighet kunde göra sig förstådda, rönte de ett godt bemötande. De stannade der i åtta dagar och fingo god förplägning. Dessa samojeder hade tama renar, med hvilka de fortskaffade de skeppsbrutna söder ut, tills de mötte ett fartyg, med hvilket fyra återvände till Norge. Men nu ville ej heller Lars Larsen resa hem, utan¦önskade stanna qvar hos den samojedfamilj, med hvilken de sist sammanträffat. Samojedlifvet måtte dock ej vara så behagligt, ty ett eller par år derefter kommo de båda hos samojederna qvarblifna männen hem. Såsom belöning för den gästfrihet de skeppsbrutna fångstmännen rönt af samojederna på Gåslandet, erhöllo dessa af norska regeringen en mängd skänker, bestående af kläder, perlor, bakladdningsgevär med ammunition m. m., hvilka öfverlemnades åt dem med högtidliga tal och skålar den 17 juli 1880. Under den fest, som med anledning häraf firades vid Novaja Semljas kust, druckos skålar i champagne, och det berättas, att denna dryck smakat samojederna mycket väl.29

Joseph Wiggins
Joseph Wiggins.

Lika litet som Tobiesen kunde någon annan fångstman år 1872 och ej heller år 1873 tränga in i Kara-hafvet, hvars inlopp under dessa somrar spärrades af ett tätt drifisband, som utbredde sig längs Novaja Semljas och Waigatsch-öns ostkuster ända till fasta landet. Enligt förmenande af en mängd erfarna fångstmän, med hvilka jag talat härom, skall detta isband dock hafva varit endast några få sjömil bredt, och antagligt är derför, att ej heller dessa år något hinder skulle förefunnits att om hösten framtränga denna väg längre mot öster.

År 1874 blefvo deremot isförhållandena ganska gynsamma, och mången fångstman seglade åter som förut kors och tvärs öfver Kara-hafvet, hvilket detta år äfven besöktes af en engelsman, kapten J. Wiggins. Ingen af dessa trängde dock längre mot öster eller norr än Johannesen, Carlsen, Mack m. fl. under åren 1869-70.

Svenska expeditionerna 1875 och 1876.

Först det följande året togo nordostfärderna åter ett i så väl rent geografiskt som praktiskt hänseende vigtigt steg framåt, då det lyckades mig att med en fångstjakt Pröven, förd af fångstkaptenen Isaksen, genom Jugor-sundet, som passerades den 2 augusti, och öfver det nästan isfria Kara-hafvet segla ända till mynningen af Jenisej. Pröven fälde sitt ankar der den 15 augusti 1875, i eller rättare strax utanför samma ypperliga hamn, der Vega-expeditionen låg för ankar den 6-10 augusti 1878. Härifrån seglade jag under åtskilliga svårigheter jemte dr Stuxberg och dr Lundström samt tre man i en nordlandsbåt uppför floden till Saostrowskoj, der vi mötte en ångbåt, med hvilken vi sedermera följde till Jenisejsk. Vid afresan från Dicksons hamn lemnade jag befälet öfver Pröven åt dr Kjellman, som jemte dr Théel sjövägen återvände till Europa öfver Kara-hafvet och genom Matotschkin-sundet. Detta passerades under återresan den 4-11 september.

Genom 1875 års färd blef jag den förste, som lyckades från Atlantiska hafvet i fartyg framtränga till mynningen af de stora sibiriska floderna. Ett af de mål de gamla nordostfararne för sig uppstält hade sålunda ändtligen blifvit löst och det på ett sätt, som lofvade att blifva af ofantlig praktisk betydelse för hela Sibirien. Färden uppfattades äfven så af tongifvande män i österns stora rike, och vår hemresa från Jenisejsk öfver Krasnojarsk, Tomsk, Omsk, Jekaterinenburg, Nischni-Novgorod, Moskwa och S:t Petersburg blef derför en färd från fest till fest. Men samtidigt höjde sig ock en mängd röster, som förklarade, att Prövens framgång berott på en tillfällig förening af lyckliga omständigheter, hvilken ej så snart skulle förnyas. För att visa, att så ej var förhållandet, och för att sjelf bringa de första varor sjöledes till Sibirien, företog jag min andra Jenisej färd 1876, hvarvid jag med ångbåten Ymer framträngde ej allenast till flodmynningen utan äfven uppför floden till granskapet af Jakoviewa vid 71° n.br. Härifrån återvände jag samma år sjöledes till Europa.30 I Jenisejs mynningsvik upptäcktes en betydande ö, som jag uppkallade efter herr Alexander Sibiriakoff, hvilken bestridt de hufvudsakligaste kostnaderna för expeditionen. Innan jag anträdde denna resa, besökte jag verldsutställningen i Philadelphia, och det torde förtjena omnämnas, att jag med en af de vanliga reslägenheterna lemnade New-Yorks hamn den 1 juli och, efter att i Norge hafva gått om bord på mitt eget fartyg, den 15 aug., d. v. s. efter fyratiosex dagar, ankom till Jenisejs mynning.

Wiggins 1876.

Samma år företog äfven kapten Wiggins en resa till Jenisej, hvarvid han med en ångbåt trängde uppför floden bortom den mellan 70° och 71° n. br. belägna ö-labyrinten. Fartyget öfvervintrade här, men förliste följande vår vid islossningen.31

Senare resor till och från Jenisej.

Prövens och Ymers resor inledde åtskilliga verkliga handelsfärder till Jenisej och Ob, af hvilka jag dock här endast kan i största korthet omnämna följande:

Svenska ångbåten Fraser, förd af tyske kaptenen Dallmann, reste 1877, efter att hafva blifvit utrustad i Göteborg för Sibiriakoffs räkning, med last från Bremen till Jenisej och åter. Fartyget lemnade Hammerfest den 9 aug., kom till Goltschicha den 21 aug., anträdde återfärden den 14 sept. och kom den 24 i samma månad tillbaka till Hammerfest.

Ångbåten Louise, förd af kapten Dahl, med en last af jern, olivolja och socker, gjorde samma år den första resan från England till Tobolsk. Han afreste från Hull den 18 juli och ankom till Tobolsk den 20 sept.32

Kapten Schwanenberg reste med en i Jenisej bygd halfdäckad slup, Utrennaja Saria, från Jenisej till Europa. Till hvad jag förut nämnt om denna färd må här ytterligare läggas några ord.

Under den öfversvämning om våren 1877, som nödgade styrman Nummelin att under åtta dagar söka sin tillflykt på taket af den bräckliga bostad, der han tillbragt vintern, förliste det i Jenisejsk bygda fartyget »Norrskenet» eller Sewernoe Sianie. Schwanenberg, som snart derpå kom till trakten, lyckades att af en engelsman, Mr Seebom, få tillhandla sig ett annat litet fartyg, som äfven var bygdt i Jenisejsk af herr Boiling, egentligen för att ditforsla de varor, som jag 1876 med Ymer fört till Korepowskoi, en på Jenisejs strand vid 71° 19' n. br. belägna simovie. Varorna blefvo dock afhemtade med ångbåt, hvarför fartyget såldes af Boiling till Mr Seebom, som med detsamma gjorde en utflygt för ornitologiska studier tiJl Jenisejs nedra lopp. Han kallade fartyget Ibis. När Mr Seebom ej mer behöfde det, var det i början fråga om att det skulle öfvertagas af kapten Wiggins, hvilken, såsom ofvan är nämdt, året förut hade kommit till Jenisej med ett litet ångfartyg, hvilket öfvervintrat vid öarna i floden och nu under islossningen strandat. Han ville på Ibis föra sitt folk antingen hem eller till Ob, men de engelska sjömännen förklarade, att de ej för all verldens ära och rikedom ville resa med det fartyget. Härigenom blef Schwanenberg i tillfälle att forvärfva fartyget, hvars namn han nu ändrade till Utrennaja Saria (Morgonrodnaden), och till alla erfarna sjömäns förvåning förde han det verkligen lyckligt öfver till Norge. Det bogserades sedan längs kusten till Göteborg, vidare genom Göta kanal till Stockholm och gick slutligen öfver Östersjön till S:t Petersburg.

David Ivanowitsch Schwanenberg Gustaf Adolf Nummelin
David Ivanowitsch Schwanenberg,
Gustaf Adolf Nummelin,
född 1831 i Kurland.
född 1853 i Viborg.

Den 13 augusti hissade Schwanenberg den ryska flaggen på sitt lilla fartyg. Under utresan mötte han i Jenisejs mynning Sibiriakoffs ångbåt Fraser, förd af kapten Dallmann, som förgäfves sökte öfvertala honom att afstå från den äfventyrliga färden. Den 24 aug. ankrade han vid Beli Ostrow, den 30 aug. passerades Kariska porten, och den 11 sept. nåddes Vardö. Till Kristiania ankom Utrennaja Saria den 31 okt., till Göteborg den 15 november, Motala passerades den 20 nov., Stockholm nåddes den 23 november och S:t Petersburg den 3 december. Öfverallt i Skandinavien blefvo de djerfva sjömännen på det hjertligaste mottagna. Deras fartyg var det första, som seglat från staden Jenisejsk till Europa, och är ännu, då detta skrifves, det enda.

Jakten Utrennaja Saria
Jakten Utrennaja Saria.

»Morgonrodnaden» höll i längd 56 fot, i bredd 14 fot och var 6 fot djupgående. Akter ut fans en liten kajuta, som knappast rymde tre man. För ut kokades maten. Lasten utgjordes af en mindre qvantitet grafit, fisk, pelsverk m. fl. prof på Sibiriens alster.

Bemanningen bestod af kapten Schwanenberg, styrmännen Nummelin och Meywaldt samt två för brott förviste, hvilka på detta oväntade sätt återkommo till sin hembygd. Jag tager för gifvet, att de der genom den ovanliga sjöbragd, de varit med om, vunno förlåtelse för forna förbrytelser.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 9 november 2007.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt