|
Ryssarnes
och norrmännens nordost färder. — Rodivan
Ivanow 1690. — Den stora nordiska expeditionen
1734-37. — Novaja Semljas förmenta metallrikedom.
— Juschkow 1757. — Sawwa Loschkin 1760.
— Rossmuislow 1768. — Lasarew
1819. — Lütke 1821-24. — Ivanow
1822-28. — Pachtussow 1832-35. — von
Baer 1837. — Ziwolka och Moissejew 1838-39.
— von Krusenstern 1860, 1862. — Ishafsfångstens
uppkomst och historia. — Carlsen 1868. —
Edv. Johannesen 1869, 1870. — Ulve, Mack och
Qvale 1870. — Mack 1871. — Upptäckt
af lemningar efter Barents' öfvervintring. —- Tobiesens
öfvervintring 1872-73. — Svenska expeditionerna
1875 och 1876. — Wiggins 1876. — Senare
resor till och från Jenisej.
Ryssarnes
och norrmännens nordost färder.
Af hvad jag ofvanför anfört framgår, att norra Rysslands
kustbefolkning långt före engelsmännen och holländarne idkade en
liflig sjöfart på Ishafvet, och att handelsfärder ofta företogos
från Hvita hafvet och Petschora till Ob och Jenisej, någon gång
helt och hållet till sjös rundt om Jalmal, men oftast endast delvis
till sjös och för öfrigt medelst landtransport öfver den nämnda
halfön. Man tillvägagick i senare fallet på följande sätt: först
seglade man genom Jugor-sundet och öfver södra delen af Kara-hafvet
till mynningen af en på Jalmal utfallande flod, Mutnaja; derpå rodde
man eller drog med tåg båtarne uppför floden och öfver tvenne sjöar
till en 350 meter bred ås, som på Jalmal bildar vattenskilnaden
mellan de åt vester och de åt öster rinnande floderna; öfver denna
ås släpades varor och båtar till en annan sjö, Selennoe, från hvilken
man slutligen begagnade vattentransport utför floden Selennaja till
Ob-viken.1
Dessa och andra liknande underrättelser insamlades
med stort besvär och ej utan fara af Muscovy Company's utskickade,
men bland de sålunda bevarade berättelserna finner man ej en enda
gång skildringen af någon särskild resa, på grund hvaraf man skulle
kunna jemte Willoughby, Burrough, Pet och Barents upptaga äfven
ett ryskt namn i nordostfartens äldre historia. Äfven Rysslands
egna häfdekällor måtte i detta hänseende vara lika ofullständiga,
att döma af den eljest sakrika historiska inledningen till Lütkes
resa. Käcka sjömän, men ingen Hakluyt föddes under 16:de och 17:de
seklen vid Hvita hafvets stränder, och derför hafva dessa sjömäns
namn och talet om deras färder länge sedan fallit i fullständig
glömska, på ett undantag när från en jemförelsevis sen tid.
Rodivan
Ivanow 1690.
I andra upplagan af Witsens stora arbete finner
man nämligen, s. 913, berättelsen om en olycklig fångstfärd till
Kara-hafvet, företagen år 1690, d. v. s. vid en tid, då sjöresorna
mellan Hvita hafvet och Ob-Jenisej redan höllo på att fullkomligt
afstanna. Berättelsen är upptecknad af Witsen efter muntligt meddelande
af en bland de skeppsbrutne, Rodivan Ivanow, hvilken flere
år varit styrman på ett ryskt fartyg, som begagnades till sälfångst
på Novaja Semlja och Waigatsch-ön.
År 1690 den 1 alt. 11 september
led denne Rodivan Ivanow med tvenne fartyg skeppsbrott på ön »Serapoa
Koska» (Serapows bank), förmodligen belägen i södra delen af Kara-hafvet.
Isen upptornade sig här om vintern till höga iskast med sådant buller,
att »man trodde verlden skulle förgås», och vid högvatten med stark
vind låg hela ön, på några kullar när, under vatten. På en af dessa
uppfördes vinterhuset. Det byggdes af lera, som knådades tillsammans
med blod och hår af säl och hvalross. Denna blandning hårdnade till
en fast massa, af hvilken väggarna uppfördes med tillhjelp af bräder
från fartyget. Stugan lemnade härigenom ett godt skydd, så väl mot
köld och oväder som mot björnar. I huset murades äfven en ugn, som
eldades med drifved, uppsamlad på stranden. Till lyse tjenade tran
från de fångade djuren. Inalles öfvervintrade här femton man, af
hvilka elfva dogo i skörbjugg. Till sjukligheten torde i främsta
rummet bristande rörelse hafva bidragit. De flesta lemnade nämligen
under den fem veckor långa vinternatten ej stugan. Friskast voro
de som rörde sig mest, t. ex. styrmannen, som var den yngste bland
manskapet och derför hade till åliggande att gå omkring på ön för
att uppsamla ved. Såsom orsak till dödligheten kan äfven anföras
den fullkomliga bristen på hemifrån medförda lifsmedel. De första
åtta dagarne utgjorde deras föda från hafsbottnen uppdraggad tång,
i hvilken något mjöl inblandades. Sedermera åt man kött af säl och
hvalross äfvensom af hvitbjörn och räf. Björn- och hvalrosskött
ansågs dock orent2,
hvarför man endast i nödfall spisade det, och räfköttet hade en
oangenäm smak. Stundom var matbristen så stor, att man nödgades
spisa lädret af skinnpelsarne och stöflarne. Antalet sälar
och hvalrossar, som fångades, var så stort, »att de dödade djuren
lagda tillsammans skulle bildat en hög af 90 famnars längd, lika
så stor bredd och sex fots höjd»3.
Dessutom funno de på ön en strandad hvalfisk.
Om våren kommo samojeder från fastlandet och plundrade
ryssarne på en del af deras fångst. Af rädsla för samojederna tordes
ej heller de öfverblifna fångstmännen gå öfver isen till fastlandet,
utan blefvo qvar på den öde ön, tills de genom en lycklig tillfällighet
afhemtades af några på fångstfärd utfarne landsmän. — I sammanhang
med berättelsen om denna färd omnämner Witsen, att året förut ett
ryskt fångstfartyg strandat öster om Ob.
Antagligt är, att redan mot slutet af sextonhundratalet
de ryska fångstfärderna till Novaja Semlja betydligt minskats. Handelsfärderna
torde redan långt förut hafva helt och hållet upphört. Det tyckes,
som om man efter Sibiriens fullständiga eröfring skulle föredragit
landvägen öfver den förut med sådan öfvertro betraktade Uralska
bergshöjden framför den osäkra sjöförbindelsen öfver Kara-hafvet,
och som om regeringen till och med skulle lagt hinder för den senare
genom att under sommaren utsätta vakter på Matwejew-ön och vid Jugor-sundet.4
Dessa skulle uppbära afgifter af fångst- och handelsmännen, men
troligt är att det härmed förenade reglementerandet och prejandet
beröfvade ishafsfärderna just det behag, som hittills förmått de
djerfvaste och raskaste bland befolkningen att egna sig åt den farliga
handeln på Ob och åt det med så många mödor och umbäranden förenade
fångstyrket.
Den
stora nordiska expeditionen 1734-37.
Det angifna förhållandet torde alltså vara orsaken
till, att man ej har reda på en enda sjöfärd i denna del af Ishafvet
under den tid, som förflöt mellan Rodivan Ivanows resa och »den
stora nordiska expeditionen». Denna undersökte bland andra delar
af ryska rikets vidsträckta nordkust äfven södra delen af de här
ifrågavarande farvattnen, åren 1734-35 genom Murawjew och Paulow,
samt 1736-37 genom Malygin, Skuratow och Suchotin. Dess hufvudarbetsfält
låg dock ej här, utan i sjelfva Sibirien, och jag skall derför först
längre fram redogöra för deras Karahafsfärder i sammanhang med redogörelsen
för utvecklingen af vår kunskap om Asiens nordkust. Här vill jag
om dem blott nämna, att de verkligen efter oerhörda ansträngningar
lyckades från Hvita hafvet framtränga till Ob, och att de
kartor öfver landet mellan denna flod och Petschora, som ännu begagnas,
till en del grunda sig på »den stora nordiska expeditionens» arbeten,
men att äfven Kara-hafvets dåliga rykte blifvit grundlagdt genom
de svårigheter, för hvilka denna expedition utsattes, svårigheter
till ej ringa del förorsakade af fartygens dåliga beskaffenhet och
en mängd misstag, som begingos vid deras utrustning, vid valet af
seglationstid m. m.
Novaja
Semljas förmenta metallrikedom. — Juschkow 1757.
|
Guldglänsande Ammonit från Novaja Semlja.
|
Ammonites
alternans v. Buch.
|
Liksom alla aflägsna okända länder, så har ock Novaja
Semlja af gammalt varit beryktadt för sin rikedom på ädla metaller.
Sjelfva ryktet har visserligen aldrig besannats och troligen endast
berott på förekomsten af malmspår och på den vackra guldglänsande
hinna af svafvelkis, med hvilken åtskilliga här förekommande försteningar
äro öfverdragna, men det har likväl gifvit anledning till en mängd
Novaja-Semlja-färder, af hvilka den första kända är styrman Juschkows
resa år 1757. Såsom fångststyrman hade han märkt de silfver- och
guldglänsande stenarne, och han lyckades öfvertyga en talghandlare
i Archangel, att det angaf stora skatter i jordens inre. För att
tillgodogöra sig dessa utrustade denne ett fartyg, hvarjemte han
lofvade belöna Juschkow med 250 rubel för upptäckten. Hela företaget
ledde dock ej till något resultat, emedan sjelfva skattgräfvaren
dog under öfverresan till Novaja Semlja (Lütke, s. 70).
Sawwa
Loschkin 1760.
Tre år derefter, 17605,
kom en från Olonets bördig fångststyrman Sawwa Loschkin på
den helt säkert riktiga tanken, att ostkusten af Novaja Semlja,
som aldrig besöktes af jägare, borde vara rikare på jagtbyte än
andra delar af ön. Lockad häraf och förmodligen äfven af begäret
att utföra något utomordentligt, företog han en fångstfärd dit.
Om denna resa vet man endast, att han verkligen lyckades färdas
omkring hela ön, tack vare en ihärdighet, som förmådde honom att
på denna sjelftagna uppgift använda två vintrar och tre somrar.
Det blef genom denna resa bevisadt, att Novaja Semlja verkligen
är en ö, något som ännu i medlet af förra århundradet af många geografer
betviflades.6
Rossmuislow
1768.
Äfven efter misslyckandet af Juschkows resa hade
ryktet om Novaja Semljas metallrikedom bibehållit sig, och 1768
utsändes derför å nyo löjtnant7
Rossmuislow med understyrman Gubin, ishafslotsen Tschirakin
och elfva man att leta efter de förmenta skatterna, hvarjemte han
äfven fick till uppgift att kartlägga okända delar af ön. Det fartyg,
som användes för denna ishafsfärd, måtte ej hafva varit synnerligen
utmärkt. Kort efter öfverresan upptäckte man nämligen i detsamma
på många olika ställen läckor, hvilka, så godt sig göra lät, måste
stoppas, och om dess seglingsförmåga säger Rossmuislow sjelf: »Så
länge vinden kom akter ifrån, hjelpte oss det stora seglet förträffligt,
men så snart den vände sig och blef motig, nödgades vi hissa ett
annat mindre segel, för hvilket vi drefvo tillbaka dit, hvarifrån
vi kommit». Sjelf tyckes Rossmuislow varit en för sitt värf utmärkt
duglig man. Utan att möta några ishinder, men till följd af fartygets
oduglighet i alla fall svårt nog, kom han till Matotschkin-sundet,
hvilket omsorgsfullt uppmättes och upplodades. Från ett högt berg
vid dess östra mynning såg han den 30 aug. alt.
10 sept. Kara-hafvet fullkomligt isfritt — och vägen till Jenisej
således öppen —, men fartyget var för en vidare seglats oanvändbart.
Han beslöt derför att öfvervintra vid en bugt, nära östra inloppet
till Matotschkin-sundet, hvilken bugt benämndes Tjulanaja Guba.
Hit flyttade han ett hus, som någon fångstman uppfört längre vester
ut vid sundet, hvarjemte ett annat hus, till hvilket virket medförts
hemifrån, uppfördes på en något östligare, i sundet utskjutande
udde. Det sistnämnda besökte jag år 1876. Väggarna stodo då ännu
qvar, men det platta, med jord och stenar belastade taket hade,
såsom ofta är fallet med öfvergifna trähus i polarländerna, instörtat.
Huset var litet och hade bestått af en förstuga samt ett rum med
ofantligt stor spis och väggfasta sängställen.
Den 20 sept. alt. 1 okt. tillfrös
Matotschkin-sundet, och några dagar derpå var Kara-hafvet istäckt
så långt ögat kunde nå. Så svåra stormar från nordost, vester och
nordvest med yrsnö voro rådande under vinterns lopp, att man knappast
kunde gå tio famnar från bostaden. En man öfverraskades under en
renjagt i husets granskap af ett sådant yrväder. Då han ej var återkommen
efter två dagars frånvaro, beslöt man att i journalen afföra honom
såsom »omkommen utan begrafning».
|
Bild från Matotschkin Schar.
|
Efter
en teckning af Hj. Théel (1875).
|
Den 17 alt. 28 april 1769 hade
man storm från SV med tjocka, regn och hagel, stora som halfva bösskulor.
Den 22 maj alt. 2 juni rasade en förfärlig
vind från NV, som från de höga bergen medförde en »bitter, röklik
luft» — det var helt säkert en föhn-vind. Den plågsamma, på sinnet
tryckande inverkan af denna vind är allmänt känd från Schweiz och
från nordvestra Grönland. På sistnämnda ställe störtar vinden med
ytterlig våldsamhet rätt ned från det inre landets isöken. Men långt
ifrån att derför medföra köld, höjes temperaturen plötsligen öfver
0°, snön liksom borttrollas genom smältning och afdunstning, och
menniskor och djur känna sig lidande af den plötsliga omkastningen
i väderleken. Dylika vindar förekomma för öfrigt i polartrakterna
öfverallt i granskapet af höga berg, och det är förmodligen
för deras skull, som man i Grönland anser en vintervistelse i bergomslutna
kitteldalar för högeligen osund och föranledande utbrott af skörbjugg
hos invånarne.
Utan att regelbundet taga någon rörelse i det fria,
uppehöll sig manskapet under vintern hela dagar, ja hela veckor
å rad i sina små, omsorgsfullt tätade stugor. Det är häraf lätt
förklarligt, att de ej kunde undgå skörbjugg, hvaraf de flesta tyckas
varit angripna och sju dogo, bland dem Tschirakin. Det är förvånande,
att någon enda kunde med ett sådant lefnadssätt under den mörka
polarnatten undgå att duka under. Härtill torde företrädesvis qvasbrygderna,
det dagligen bakade brödet och kanske äfven rökugnarne hafva bidragit.
Den 18 alt. 29 juli egde islossningen
rum i Matotschkin Schar, och den 2 alt. 13
aug. var sundet fullkomligt isfritt. Ett försök gjordes nu att öfver
Kara-hafvet fortsätta resan, och man sökte för detta ändamål sätta
det redan från början bristfälliga, nu yttermera sönderfrusna fartyget
i stånd genom att, så godt sig göra lät, stoppa dess läckor med
en blandning af lera och förmultnadt sjögräs. »Flytande likkistor»
hafva ofta användts vid arktiska färder, och mången gång med större
framgång än örlogsvarfvens stoltaste skepp. Denna gång måste dock
Rossmuislow, efter att hafva seglat några få mil öster ut från Matotschkin-sundet,
för att undvika en säker undergång återvända till sitt vinterqvarter,
der han lyckligtvis träffade en rysk fångstman, med hvilken han
anträdde återfärden till Archangel. Några ädla metaller fann man
icke och »ej heller perlmusslor», men väl anförtrodde Tschirakin
för Rossmuislow, att han på ett visst ställe af sydstranden funnit
ett klippblock af så utomordentlig skönhet, att det på ljusa dagen
strålade med den härligaste eld. Efter Tschirakins död sökte Rossmuislow
få rätt på stenen, men förgäfves, och han utfor derför i häftiga
förebråelser mot sin aflidne kamrat. Jag kan dock fritaga denne
från beskyllningen för lögnaktighet. Under 1875 års resa fann jag
nämligen uti flere bland skifferblocken i trakten små qvartsgångar,
som genomkorsade stenmassan, och hvilkas väggar voro betäckta med
hundratals skarpt utbildade och af spegelblanka ytor begränsade
bergkristaller. Tschirakins ädelsten var utan tvifvel intet annat
än en drus af denna skimrande, men värdelösa stenart.
Ännu en gång, nära femtio år efter Rossmuislows resa,
utsändes (år 1807) en bergsman, Ludlow, för att närmare undersöka
öns förmenta metallrikedom. Han återvände utan att hafva funnit
några malmskatter, men med de första upplysningar om landets geologiska
byggnad, och hans följeslagare Pospjelow hafva vi att tacka
för åtskilliga omsorgsfulla kartografiska arbeten öfver Novaja Semljas
vestkust.
Lasarew
1819.
Den nästa Novaja-Semlja-expeditionen utrustades och
utsändes år 1819 under löjtnant Lasarew från örlogsvarfvet
i Archangel och egde i förhållande till sina föregångare att förfoga
öfver ganska rikliga tillgångar. Men Lasarew var tydligen ej vuxen
den uppgift, han åtagit sig att föra befäl på en arktisk forskningsfärd.
Midt på sommaren insjuknade en mängd af hans manskap i skörbjugg.
Några få veckor efter det han lemnat Archangel, på en tid då nästan
hvarje större drifisstycke innehåller samlingar med härligt dricksvatten
och strida snöbäckar öfverallt vid kusterna utgjuta sig i hafvet,
klagar han öfver svårigheten att förskaffa sig färskt vatten
o. s. v. Hela resan blef derför fullkomligt resultatlös.
Lütke
1821-24.
|
Friedrich Benjamin von Lütke,
|
född 1797 i S:t Petersburg.
|
Af vida större betydelse voro kapten-löjtnanten (sedermera
amiralen grefve) Lütke's8
med synnerlig omtanke och vetenskaplig insigt ledda sjöfärder till
Novaja Semlja somrarne 1821, 1822, 1823 och 1824. Beskrifningen
öfver dem bildar ännu en af de rikhaltigaste källskrifter för kännedomen
om denna del af polarhafvet. Men då ej heller han på något ställe
framträngde längre än sina föregångare, så ingår en redogörelse
för hans resor icke i planen för den historiska delen af detta arbete.
Bland ryska resor må här ytterligare anföras:
Ivanow
1822-28.
Styrman Ivanows resor 1822-28, hvarunder han
kartlade kusten mellan Kara-floden och Petschora genom färder till
lands i samojedslädar.
Pachtussow
1832-35.
Pachtussows resor 1832-35.9
Köpmannen W. Brandt och forsttjenstemannen Klokow
i Archangel utsände 1882 en ganska omfattande expedition från denna
stad dels för att åter upptaga sjöförbindelsen med Jenisej, dels
för kartläggning af Novaja Semljas ostkust och för hvalrossfångst
derstädes. Tre fartyg användes för ändamålet, nämligen en karbass10
bemannad med 10 man, deri inberäknad befälhafvaren, löjtnanten vid
styrmanskåren Pachtussow, som förut under färder med Ivanow blifvit
väl bekant med land och folk vid ishafskusten; skonaren »Jenisej»
under löjtnant Krotow med 9 man, och en fångst-lodja förd
af fångststyrmannen Gwosdarew. Pachtussow skulle upptaga
Novaja Semljas ostkust, Krotow segla genom Matotschkin-sundet och
öfver Kara-hafvet till Jenisej, Gwosdarew åter göra fångst för att
betäcka en del af omkostnaderna.
Pachtussow kunde ej framtränga i Kara-hafvet, men
han öfvervintrade första gången vid södra Novaja Semlja på 70° 36'
n. br. och 59° 32' o. l. från Greenwich i ett gammalt, der påträffadt
hus, som enligt inskrift på ett vid detsamma befintligt kors var
uppfördt år 1759. Det murkna huset iståndsattes med driftimmer,
som fans i trakten i riklig mängd. En särskild badstuga bygdes och
blef förbunden med boningshuset medelst en gång, uppförd af tomtunnor
och täckt med segelduk. Elfva dagar åtgingo för att ställa det gamla
huset så i ordning, att man kunde flytta in deruti. Det kunde sedermera
hållas så varmt, att man kunde uppehålla sig der i skjortärmarna
utan att frysa. Den insigtfulle och för sitt värf synnerligen lämplige
befälhafvaren lät ej manskapet förfalla till sysslolöshet, osnygghet
och lätja, utan höll dem till regelbundet arbete, badning och ömsning
af linne två gånger i veckan. Hvarannan timme gjordes meteorologiska
iakttagelser. Hela vintern förblef manskapet friskt, men på våren
(i mars) utbröt, oaktadt de vidtagna försigtighetsmåtten, skörbjugg,
af hvilken sjukdom två man dogo i maj. Många gånger under vintern
bröt isen upp, och Kara-hafvet blef ett stycke från stranden isfritt
så långt ögat kunde nå. En renhjord om 500 stycken sågs i slutet
af september, en mängd räfvar fångades i fällor, och två isbjörnar
dödades. Gäss visade sig första gången om våren den 15 alt.
27 maj.
Nästföljande sommar rodde Pachtussow upp längs
ostkusten till 71° 38' n. br. Vid venstra stranden af en flod, som
kallades Sawina, träffade han en mycket god hamn. Lemningarna af
en der belägen stuga, vid hvilken ett kors fans upprest med inskrift
»Sawwa Th—anow 9 juni 1742», ansåg han härröra från Sawwa Loschkins
färd. Efter återkomsten från denna båtresa gick Pachtussow om bord
på sitt fartyg och seglade 11 alt. 23 juli
— 13 alt. 25 aug. utan ishinder längs ostkusten
norr ut till Matotschkin-sundet. Under denna resa passerades en
annan mycket god hamn vid 72° 26' n. br. i en bugt, som kallades
Lütkes bay. Derpå återvände Pachtussow genom Matotschkin-sundet
till Petschora. Äfven utmed ostkusten af Novaja Semljas norra
ö var hafvet isfritt, men de vid afresan från Archangel för 14 månader
afsedda förråden voro nu så medtagna, att den käcke polar-fararen
icke kunde begagna sig af detta tillfälle att kanske kringsegla
hela Novaja Semlja.
Af de tvenne öfriga fartygen, som samtidigt med Pachtussows
utlupit från Archangel, återvände lodjan med rikt jagtbyte, men
deremot hörde man ej något vidare från »Jenisej». En berättigad
oro för dess öde jemte önskan att få en lika god kunskap om norra
öns ostkust, som man nu erhållit om den södras, gaf anledning till
Pachtussows andra resa.
För denna utrustade regeringen tvenne fartyg, en skonare
och en »karbass», som erhöllo namn efter de tvenne officerarne på
»Jenisej», Krotow och Kasakow. På den förra öfvertogs befälet af
Pachtussow, på den senare af styrman Ziwolka. Denna gång
öfvervintrade man 1834-35 på södra sidan af Matotschkin-sundet vid
utloppet af floden Tschirakina i ett för ändamålet uppfördt hus,
för hvilket man, utom medfördt virke, använde lemningarna af tre
i i granskapet funna gamla kojor äfvensom det på stranden träffade
vraket af Rossmuislows farkost. Huset var ett palats i jemförelse
med det, i hvilket Pachtussow förut öfvervintrat. Det bestod af
två rum, det ena 21x16 fot afsedt för manskapet (14 man), det andra
12x10 fot för officerarne och fältskären; dertill kom som vanligt
en badstuga. Matotschkin-sundet tillfrös först den 16 alt.
28 nov. Termometern sjönk aldrig under qvicksilfrets fryspunkt,
och vinterkölden kunde lätt fördragas, emedan manskapet var klädt
i samojedisk drägt. Men snöstormarne voro så svåra, att man ibland
icke på åtta dagar kunde lemna huset, hvilket blef så igensnöadt,
att rököppningen i taket flere gånger måste användas såsom dörr.
Huset var ej försedt med någon verklig skorsten, utan inrättadt
som ett pörte. Af björnar, hvilka i mängd kommo till huset, dödades
elfva, hvaraf en på taket och en i förstugan. Under vintern hölls
manskapet i ständig sysselsättning med räffångst och andra arbeten.
Helsotillståndet var också för den tidens förhållanden ganska godt.
Endast två man dogo. På våren kartlades Matotschkin-sundet och en
del af norra öns ostkust genom slädfärder, hvarpå man under sommaren,
ehuru förgäfves, sökte kringsegla den norra ön. Åska med häftigt
regn inträffade den 12 alt. 24 juni. Den 3
alt. 15 sept. seglade man åter till Archangel.
Beklagligen insjuknade Pachtussow kort efter ankomsten dit i nervfeber
och dog den 7 alt. 19 nov. 1835. Det var en
stor förlust, ty genom hängifvenhet för den sak åt hvilken han egnat
sig, genom omtanke, mod och ihärdighet intager han ett af de främsta
rummen bland alla länders polarfarare. Dessutom hafva få äldre arktiska
expeditioner hemfört en sådan följd af värderika astronomiska ortbestämningar,
geodetiska mätningar, meteorologiska observationer, iakttagelser
öfver ebb och flod m. m. som Pachtussows.11
von
Baer 1837.
År 1837 företog den berömde naturforskaren K.
E. v. Baer sin resa till Novaja Semlja, tillsammans med löjtnant
Ziwolka, geognosten Lehmann, tecknaren Röder
och preparatorn Philippow.12
Man besökte Matotschkin Schar, framträngde i båt till dess östra
del och fann Kara-hafvet isfritt, landade derpå vid Besimannaja
Bay, Nechwatowa och på en ö i Kostin Schar. Expeditionen hann sålunda
ingenstädes så långt som dess föregångare, men den är af betydelse
såsom den första af en verklig vetenskapsman utförda naturhistoriska
undersökning af det Novaja Semlja omgifvande Ishafvet. Med all den
aktning, man måste hysa för v. Baers stora namn som vetenskapsman,
kan man dock ej förneka, att genom hans på en flygtig undersökning
grundade uppsatser om öns naturbeskaffenhet en mängd oriktiga föreställningar
fått insteg i den vetenskapliga litteraturen om det östra Ishafvets
naturförhållanden.
Ziwolka
och Moissejew 1838-39.
|
August Karlowitsch Ziwolka,
|
född 1810 i Warschau, död
1839 på Novaja Semlja.
|
Efter
en pennteckning meddelad af Herr Paul Daschkoff.
|
För att slutföra öns kartläggning utsände ryska regeringen
1838 en ny expedition under löjtnanterna Ziwolka och Moissejew.
Man öfvervintrade 1838-39 i Melkaja Guba på Novaja Semljas vestkust
vid 73° 57' n. br., men denna gång saknades Pachtussows omtanke
och insigt, och öfvervintringen blef mycket olycklig. Af expeditionens
25 man insjuknade under vintern de flesta i skörbjugg; nio dogo,
deribland Ziwolka sjelf. Under våren måste utflygter för kringliggande
kusters kartläggning afbrytas, emedan man ej fört med sig snöglasögon
— något som Pachtussow ej försummat, hvarjemte han till skydd mot
snöns bländande sken plägat svartfärga det undre ögonlocket.
Genom expeditionen blefvo dock betydliga sträckor
af Novaja Semljas vestkust kartlagda, och värderika bidrag erhöllos
till kännedom om denna trakts temperaturförhållanden. Dessa visade
sig mindre stränga, än man väntat. Under vintern sjönk temperaturen
aldrig under -33°; i juli månad hade man endast under tre nätter
frost, men ett par gånger iakttogs +18° i skuggan; i augusti var
det endast tre timmars frost. Allt detta beror naturligtvis på granskapet
af varma hafströmmar och ett året om öppet haf på ringa afstånd
från kusten.
Med denna olyckliga och, efter hvad det tyckes, mindre
väl anordnade resa afslötos de ryska Novaja-Semlja-färderna för
en lång tid. Före den norska fångstperiodens början har man nämligen
i nordostfärdernas historia att ytterligare anföra endast två ryska
sjöfärder.
von
Krusenstern 1860, 1862.
Den första af dessa föranleddes af ryska örlogskaptenen
Paul von Krusensterns önskan att med en honom tillhörig,
för tillfället i Petschora befintlig skonare, Jermak, företaga en
ishafsfärd för att kartlägga kusterna längre öster ut. Han ämnade
sjelf öfvertaga befälet och medtaga såsom underbefälhafvare sin
son löjtnanten vid ryska marinen Paul von Krusenstern d. y.
Denne sändes förut för att sätta i stånd Jermak, hvilket han med
beundransvärd omtänksamhet och duglighet verkstälde, så godt sig
göra lät, i en trakt, der då för tiden nästan allt, som behöfdes
för ett fartygs utrustning, saknades. Sjelf kunde den äldre v. Krusenstern
ej i tid komma till afseglingsorten, hvarföre befälet öfverlemnades
åt sonen.
Denne lemnade Petschoras mynning den 29 aug. alt.
10 sept. 1860. Tre dagar derefter kom han till Kariska porten, hvilken
var fullkomligt isfri, likasom det öster ut belägna hafvet. Men
den sena årstiden, Jermaks bristande utrustning och, efter hvad
det tyckes, äfven ordalydelsen i de order han mottagit, tvungo honom
att vända, sedan han trängt ett stycke in i Kara-hafvet. Den 7 alt.
19 sept. ankom han således, utan att hafva nått sitt mål, åter till
Petschora. Försöket att från denna flod framtränga öster ut upptogs
å nyo år 1862 på föranstaltande af den såsom rastlös ifrare för
sjöförbindelser mellan Sibirien och Europa sedermera så bekante
Michael Sidoroff. Jermak sattes åter i stånd och jemte den
en däckad norsk lotsbåt, som erhöll namnet »Embrio». Befälet öfvertogs
af P. v. Krusenstern d. y. Han lemnade ankarplatsen Kuya vid Petschora
den 1 alt. 13 aug. Den 14 alt.
26 aug. seglade de två små fartygen in i Jugor Schar efter att under
vägen länge hafva varit uppehållna af storm och motvind. Några af
fångstmän uppförda hyddor sågos på högra stranden af sundet, och
på ömse sidor deraf »samojed-tschums» (tält af renskinn) jemte renar.
Invånarne hade klättrat upp på taken och gåfvo genom åtbörder
sin förvåning till känna. Båda fartygen kastade ankar i i granskapet
af Waigatsch-ön. Men ett par timmar derefter drefvo med ändrad ström
stora ismassor in i hamnen, lösryckte Jermak från dess ankare och
förde fartyget in i Kara-hafvet. Endast med mycken möda kunde det
komma loss och ankra i Jugor Schars östra mynning.
|
Paul von Krusenstern d. y.,
|
född i Reval 1834. död i
Dorpat 1871.
|
Den 15 alt. 27 aug. lyfte v.
Krusenstern åter ankar för att antingen framsegla vidare öster ut
eller ock uppsöka en säkrare ankarplats än den, han för tillfället
tvungits att anlöpa. Men vinden var så svag, att man ej kunde hålla
en af strömmen oberoende kurs. Det blef derför nödvändigt att förtöja
fartyget vid ett stort isfält, och med detta dref Jermak under de
följande dagarne allt längre och längre in i Kara-hafvet. Snart
var fartyget helt och hållet inneslutet af is och derigenom redlöst.
Vädret var ofta vackert, termometern visade + 4°, en stark luftspegling
upplyfte bilden af isstyckena vid horisonten och gaf dem de underbaraste
och praktfullaste former. Öfverallt på isen funnos sötvattensdammar,
af hvilka några hade stort omfång och ej obetydligt djup. På det
närmast fartyget belägna isfältet funnos sålunda fyra särskilda
»sjöar», af hvilka en användes till dricksvatten, en till fyllandet
af vattenförrådet, en till tvättvatten för folket och slutligen
en till bykning.
Den 22 aug. alt. 3 sept. började
isen vid en lindrig VSV-vind skjutas tillsammans. Öfvertygad att
fartyget snart skulle krossas, började man rädda matförråd och båtar
på isen, men pressningen upphörde snart. Det föll ett starkt regn,
som sedermera, då vinden ändrat sig till nordvest, öfvergick
till snöfall. Den 26 aug. alt. 7 sept. fick
man kusten af Jalmal i sigte. En famnstjock isflak sköt sig under
fartyget och kantrade det öfver åt styrbordssidan. Följande dag
hade man storm från SSV med snö. Den påträngande isen skakade fartyget
flere gånger så våldsamt, att manskapet rusade upp för att berga
proviant m. m. på isen. Man var nu vid granskapet af 70° n. br.
och 65° ostl. längd från Greenwich, ungefär midt för mynningen af
Kara-flodens utloppsvik. Manskapet arbetade hela dagen för att med
yxor och jernstörar afhugga skarpt framskjutande kanter af de isblock,
som pressades mot fartyget. Den 30 aug. alt.
11 sept. hade man varmt väder med regn. Isen var i så stark rörelse,
att man ej kunde gå ut på densamma. På eftermiddagen samma dag erhöll
Jermak flere våldsamma stötar, och skrofvet lyftades en fot i höjden.
Den l alt. 13 sept. utbröt en våldsam storm,
som dref fartyget mot nordost. Man väntade hvarje ögonblick, att
det skulle krossas, och uppslog derför ett tält på isen, för att
deri upplägga en del af lifsmedlen från lastrummet. Äfven ved
nedfördes. Det var Rysslands tusenårsdag, och den firades med en
festbål och glada sånger, oaktadt man hvarje ögonblick kunde vänta
att se fartyget krossadt bland de ismassor, som pressades tillsammans
under det förfärliga stormvädret. Den 2 alt.
14 sept. pressades fartygets förstäf fem fot upp öfver vattenlinien,
och hela natten hade ett ständigt brakande hörts i skrofvet. Vattnet
trängde hastigt in till en höjd af två fot. Alla man lemnade fartyget
och flyttade på isen, men kort derpå sprang det väldiga isfältet,
på hvilket tältet var upprest, sönder, hvaremot läckan i fartyget
åter slöt sig, hvarför manskapet flyttade tillbaka om bord. Den
3 alt. 15 sept. pressades fartyget åter så,
att däcket tidtals böjdes till ett hvalf. Den 7 alt.
19 sept. kallade v. Krusenstern besättningen tillsammans för att
låta den bland sig utvälja tre personer, hvilka skulle rådslå med
befälhafvaren om bästa medlen till räddning, och två dagar senare
öfvergafs fartyget efter en måltid, vid hvilken manskapet bokstafligen
bjöds på allt hvad huset förmådde. Derpå bröto de upp mot land,
men det blef en ytterst mödosam vandring till följd af isens ojemna
beskaffenhet. Snart måste de lemna den båt, som de i början sökt
släpa med sig öfver isen, och lasta det nödvändigaste af provianten
på egna ryggar. Vid uppbrottet hade en matros hemligen åtkommit
så mycket bränvin, att han under första dagsmarschen fick tillfälle
att supa sig dödfull. Att bära honom med sig, var ej möjligt, att
vänta ej rådligt. Han qvarlemnades derför att sofva ruset af sig,
och för att detta skulle ske så fort som möjligt, afkläddes han,
så att han blef liggande i blotta skjortan på isen. Följande dag
upphann han dock sina kamrater efter att hela natten i mörkret hafva
följt deras spår. Ofta mötte man öppna ställen, öfver hvilka man
måste färdas på drifisblock, som roddes fram med båtshakarne. En
gång, då de skeppsbrutna på detta sätt foro fram på en redan fullastad
isfärja, syntes sex stycken hvalrossar i granskapet. Dessa visade
benägenhet att göra sjöfararne sällskap på isstycket, hvilket i
så fall ovilkorligen skulle hafva sjunkit, och först sedan en kula
blifvit jagad genom anförarens hufvud, uppgåfvo djuren sin om lika
stor sällskaplighet som obekantskap med menniskan vittnande hviloplan.
Sedan Krusenstern och hans följeslagare flere dagar å rad drifvit
af och an på ett isstycke i granskapet af land och tillryggalagt
långa sträckor genom att hoppa från isstycke till isstycke, nådde
de ändtligen stranden den 16 alt. 28 sept.
Strax i granskapet fans en tältplats, hvars invånare (samojeder)
mottogo de skeppsbrutna vänligt och undfägnade dem med renherdens
läckerheter, rått och kokt renkött, rentunga, renmerg, rå fisk och
gåsfett. Efter slutad måltid lade de trötta vandrarne sig att sofva
i samojedtälten på mjuka renskinn; »alla sorger och besvär voro
förgätna; vi kände ett oändligt välbefinnande, som om vi kommit
till paradiset». Derifrån reste de i renslädar till Obdorsk, öfverallt
vänligt och gästfritt emottagna af de vilda stammarne på vägen,
ehuru gästfriheten någon gång blef besvärlig, t. ex. då en ostjak
nödgade v. Krusenstern att dricka te sex gånger om dagen, hvarje
gång sex koppar, och såsom synnerlig läckerhet bjöd honom ett extrakt
af tobak med bränvin.13
Krusensterns äfventyrliga resa öfver Kara-hafvet är
ett af de många bevisen derpå, att en ishafsfarare framför allt
bör undvika att komma i besätt. Just den omständigheten, att det
isfält, i hvilket han fastnade i granskapet af Jugor Schar, kunde
drifva öfver till ostkusten af Kara-hafvet, visar, att detta vid
den tiden var för det mesta isfritt, och att en ångbåt eller en
god seglare detta år, liksom troligen äfven det föregående, ganska
väl kunnat nå Obs och Jenisejs mynningar. Berättelsen om v. Krusensterns
resa är för öfrigt den första fullständiga skildring man har om
en färd från vester till öster öfver Kara-hafvet. Föga kunde man
då ana, att inom ett årtionde derefter en mängd fartyg fritt och
obehindradt skulle segla fram samma väg.
Ishafsfångstens
uppkomst och historia.
Kort efter de tvenne resor jag ofvanför beskrifvit,
och innan dessa blifvit allmännare kända inom den vesteuropeiska
geografiska litteraturen, inträdde ett nytt skede i seglationen
på Kara-hafvet, hvilket inleddes derigenom, att norska fångstmän
tvungos att söka nya jagtfält vid och bortom Novaja Semlja.
Spetsbergsfångstens historia har ännu ej blifvit på
ett nöjaktigt sätt skrifven och är i många hänseenden mycket dunkel.
Man antager, att efter Spetsbergens upptäckt år 1596 af Barents,
ishafsfångsten började under Bennets första resa år 1603
med dödande af hvalross på Beeren Eiland, och att hvalfångsten inleddes
genom Jonas Poole år 1610. Men redan följande år träffade
Poole, hvars fartyg då förlist vid Spetsbergens vestkust, i Hornsund
ett skepp från Hull, åt hvilket han anförtrodde bergandet af sin
last, och tvenne år senare nödgades engelsmännen, för att afhålla
främlingar från den fångstplats de ville monopolisera, utsända sju
örlogsfartyg, hvilka der träffade åtta spanska samt en mängd holländska
och franska fångstfartyg (Purchas, III s. 462, 716, m. fl.
st.). Äfven i våra dagar sprider sig underrättelsen om nya
förvärfskällor ej så hastigt, som här skulle varit fallet, så vida
ej, jemte den upptäcktshistoria, som skrifvits af Hakluyt, Purchas,
de Veer m. fl., en icke känd upptäckts- och fångsthistoria funnes,
rörande hvilken några enskildheter möjligen ännu stå att hemta från
S. Sebastians, Dünkirchens, Hulls och andra hamnstäders arkiv.
Huru det än må vara härmed, säkert är, att de engelska
och holländska nordostfärderna gåfvo uppslag till en hvalfångst
i hafvet kring Spetsbergen, hvilken med mångfaldiga millioner ökade
dessa rika handelsstaters nationalförmögenhet. Fångsten försiggick
till en början omedelbart vid kusterna, men härifrån blefvo hvalarna
snart bortdrifna, så att hvalfångarne måste söka andra jagtplatser,
först längre ut i hafvet mellan Spetsbergen och Grönland, så i Davis
Strait och slutligen i Södra Ishafvet eller i hafven på ömse sidor
om Beringssund.
Spetsbergen förblef, sedan hvalfångsten i dess närhet
upphört, temligen öfvergifvet, tills ryssarne började slå sig ned
derstädes, företrädesvis för idkande af räf- och renjagt. Om deras
fångstfärder känner man mycket litet, men att de varit vida omkring
framgår deraf, att lemningar efter deras bostäder eller jagtstugor
träffas vid nästan alla Spetsbergens fjordar. De tyckas ofta hafva
öfvervintrat, troligen emedan deras fartygs dåliga beskaffenhet
endast under högsommaren tillät dem att segla fram och tillbaka
till Spetsbergen, och de således ej utan öfvervintring kunde deltaga
i höstjagten, under hvilken man erhåller de flesta och fetaste renarne;
ej heller kunde vinterräfvarnes tjocka och dyrbara pelsar vinnas
utan öfvervintring.14
Men äfven ryssarnes jagtfärder till Spetsbergen hafva för länge
sedan afstannat. Deras sista färd dit egde rum 1851-52 och hade
en mycket olycklig utgång för de fleste af deltagarne, i det att
af 20 man 12 dogo. Deremot fortfara de i slutet af förra århundradet
började, hufvudsakligast för säl- och hvalrossfångst afsedda norska
Spetsbergsfärderna ännu. Äfven deras historia är, till och med här
i norden, ytterst ofullständigt känd, åtminstone intill 1858, då
svenska vetenskapliga expeditioner började regelbundet besöka dessa
trakter och i sina reseberättelser upptaga mer eller mindre fullständiga
notiser om den norska jagten, ett exempel som sedan följts, ehuru
ingalunda synnerligen fullständigt och systematiskt, af redaktörer
för norska och utländska tidningar och tidskrifter, i främsta rummet
Petermanns Mittheilungen.15
|
Norsk fångstskuta.
|
Pröven,
använd af 1875 års svenska expedition till Jenisej.
|
På 1860-talet började villebrådet (hvalross, säl,
björn och ren) på Spetsbergen att aftaga i sådan grad, att fångstmännen
nödgades söka sig nya jagtmarker. De vände sig först till de norra
och östra, mindre lätt tillgängliga delarne af Spetsbergen, sedermera
ännu längre öster ut mot Novaja Semlja och bortom denna ö till Kara-hafvet,
och de nådde här längre än alla deras föregångare. I nordostpassagens
historia måste derför några blad alltid inrymmas åt dessa små, endast
för sommaren provianterade fångstskutors djerfva Novaja-Semlja-färder.
Carlsen
1868. — Edv. Johannesen 1869, 1870.
Den norske fångstman, som först besökte Novaja Semlja
var Elling Carlsen, sedermera bekant såsom deltagare i den
österrikiska polarexpeditionen. År 1868 seglade han med en slup
från Hammerfest på fångstfärd öster ut, inträngde i Kara-hafvet
genom Kariska porten, men vände snart åter genom Jugor Schar och
seglade derefter norr ut ända till Kap Nassau. Lockad af den rika
fångsten återvände han äfven följande år till samma trakter och
lyckades då i Kara-hafvet tränga ända till granskapet af Beli Ostrow,
hvarifrån han tog återvägen till Norge genom Matotschkin Schar.
Carlsens föredöme följdes genast af flere norska fångstmän, bland
hvilka en, Edvard Johannesen, gjorde en ytterst märklig resa,
hvarför jag här vill med några ord redogöra,
|
|
Elling Carlsen,
|
Edvard Holm Johannesen,
|
född 1819 i Tromsö.
|
född 1844 i Balsfjordens
Præstegjæld.
|
Johannesen ankrade den 31 maj 1869 vid Meschduscharski-ön,
utan att under färden dit hafva sett någon drif-is. Derpå seglade
han upp längs Novaja Semljas vestkust i nästan isfritt vatten förbi
Matotschkin-sundet till Kap Nassau, som nåddes den 19 juni. Derifrån
återvände han, följande kusten mot söder, tills han den 29 juni
genom Kariska porten seglade in i Kara-hafvet. Detta passerades
i ganska isfritt vatten, och sedan han kommit till dess östra sida,
följde han Jalmals kust mot norr till Beli Ostrow. Denna ö nåddes
den 7 augusti, och derifrån styrde han söder ut längs Novaja Semljas
ostkust ända till Kariska porten, genom hvilken återvägen togs till
Norge.16
Samma år seglade äfven den engelske sportsmannen Mr
John Palliser17
öfver Kara-hafvet, genom Matotschkin-sundet till Beli Ostrow. Han
återvände genom Jugor Schar med en rik fångst18
från detta jagtområde, der hvalrossen förut ostördt tumlat sig bland
drifisen, och der hvitbjörnen ännu ej mött sin öfverman.19
Dessa resor höra till de märkligaste, den arktiska
sjöfartshistorien har att uppvisa. De öfverändakastade med ens alla
de teorier, man på grund af ett ofta ytligt studium af föregående
misslyckade färder hade uppstält om isförhållandena i hafvet öster
om Novaja Semlja, och de bilda derigenom utgångspunkten för ett
nytt tidskifte i nordostfärdernas historia.
Efter återkomsten till Norge insände Johannesen till
vetenskaps-akademien i Stockholm en uppsats om sin resa år 1869
och om sina hydrografiska iakttagelser i Kara-hafvet, hvilken belönades
med en medalj i silfver. Denna fick jag i uppdrag att till honom
öfversända, hvarvid jag i den med anledning häraf uppkomna brefvexlingen
en gång skämtsamt nämnde, att en kringsegling af Novaja Semlja helt
säkert skulle medföra en medalj i guld af samma berömda vetenskapliga
myndighet, som lemnat honom medaljen i silfver. Sjelf reste jag
den följande sommaren 1870 till Grönland och återkom derifrån sent
om hösten. Jag hade då den glädjen att af kapten Johannesen få mottaga
en ny, sedermera i Öfversigt af Kgl. Vet.-akad. förhandlingar för
år 1871, s. 157, införd afhandling: »Hydrografiske Iakttagelser
under en Fangsttour 1870 rundt om Novaja Semlja». Johannesen reste
nu liksom förra gången först af och an längs Novaja Semljas vestkust,
derpå genom Kariska porten, som passerades den 12 juli. Derifrån
följdes ostkusten af Waigatsch till Mestni-ön, hvarest han kom i
beröring med samojeder, med anledning hvaraf han gör den för
filologer helt säkert oväntade anmärkningen, att i samojedernas
språk »kjendtes enkelte norske ord». Deras yttre var just ej tilldragande.
De hade platta näsor, voro förfärligt skelögda, och mången hade
äfven sned mun. Männen mottogo främlingarne uppstälda i en rad,
med qvinnorna i andra ledet. Alla voro mycket vänliga. Den 11 aug.
var han vid Jalmals kust på 71° 48' n. br., hvarifrån han seglade
öfver till Novaja Semlja för att intaga ved och vatten. Han ankrade
i granskapet af Udde-bay på 73° 48' n. br. och såg der tjugu vildrenar.
Derpå seglade han åter öfver Kara-hafvet till Jalmal.
Under dessa kryssningar i Kara-hafvet hade sommaren
förflutit. Johannesen hade fått full fångst, men beslöt det
oaktadt nu vid en årstid, då fångstmännen vanligen återvända till
Norge, att se till om ej till på köpet det utsatta priset kunde
vinnas. Kursen stäldes först åt nordost, sedan åt vester till Novaja
Semljas nordkust, som nåddes den 3 sept. Hela hafvet var här isfritt,
hvilket Johannesen, på grund af fyndet af norska fiskegarnsflöten
bland drifveden, ansåg bero på Golfströmmens inverkan. Härifrån
återvände han till Norge efter att hafva fullbordat en färd som
några år förut alla geografiska auktoriteter skulle ansett som en
omöjlighet. Jag behöfver knappast nämna, att akademien i Stockholm
infriade det af en bland dess ledamöter utan behörig fullmakt gifna
löftet. Johannesen var då 26 år gammal. Son af en duglig fångstman,
hade han sedan barndomsåren deltagit i ishafsfärder och sålunda
uppvuxit i det yrke, åt hvilket han egnade sig.
Ulve,
Mack och Qvale 1870.
Samma år gjorde äfven flere andra fångstmän märkliga
resor i Kara-hafvet. Kapten E. A. Ulve seglade först längs
vestkusten af Novaja Semlja till 76° 47' n. br., derpå åter till
Matotschkin Schar och genom detta den 7 och 8 augusti in i Kara-hafvet,
som var fullkomligt isfritt på några få mycket spridda isstycken
när. Efter att hafva seglat af och an på Kara-hafvet i olika rigtningar,
återvände han genom Kariska porten den 24 augusti. En likartad resa
gjorde kapten F. E. Mack. Han seglade från 28 juni till 8
juli norr ut längs Novaja Semljas vestkust, som var isfri mellan
Petschora och Amiralitets-halfön, der fast is vidtog, och der 14
segelfartyg och 2 ångare nu voro samlade. Den 8 och 9 juni hördes
här åska. Från Amiralitets-halfön seglade Mack åter först
mot söder och derpå (den 18 juli) genom Matotschkin-sundet in i
Kara-hafvet, som var nästan isfritt. Kapten P. Qvale åter
och navigatör A. O. Nedrevaag inträngde genom Jugor-sundet
i Kara-hafvet och seglade här ända till 75° 22' n. br. och 74° 35'
ostl. längd från Greenw.20
Mack
1871.
Äfven år 1871 gjorde en mängd fångstmän märkliga
resor i Kara-hafvet. Af dessa trängde dock endast en, Mack med skonerten
Polarstjernen, längre mot öster än alla föregångare. Den 14 juni
seglade han in i Kara-hafvet genom Kariska porten, men fann hafvet
ännu täckt med sammanhängande fast is af 1,8-2 meters tjocklek.
Han vände derför och seglade norr ut längs Novaja Semljas vestkust
till Golfströms-öarna (76° 10' n. br.), vid hvilka han dröjde till
den 3 augusti. Lufttemperaturen steg här till +10,5°. Det namn,
de norska fångstmännen gifvit dessa öar, är härledt af den mängd
föremål från sydligare haf, som Golfströmmen för med sig dit upp,
såsom fiskflöten från Norges kuster, å hvilka egarnes bomärken ofta
igenkännas af fångstmännen, bönor af Entada Gigalobium från Vestindien,
pimpsten från Island, spillror af skeppsvrak o. s. v. Den 3 aug.
passerade Mack Novaja Semljas nordligaste udde. Härifrån seglade
han in i Kara-hafvet, der is i början mötte. Längre fram försvann
dock isen fullständigt, och Mack uppnådde den 12 sept. 75° 25' n.
br. och 82° 30' ostl. längd fr. Greenw. (enl. Petermann; 81° 11'
längd enl. Tromsö Stiftstidende). Återvägen togs genom Jugor Schar,
som passerades den 26 sept.21
Samma år försökte E. Johannesen länge förgäfves att komma in i Kara-hafvet
genom de sydliga sunden, seglade sedan norr ut längs vestkusten
af Novaja Semlja och lemnade Kap Nassau först den 15 oktober.
Upptäckt
af lemningar efter Barents' öfvervintring.
Från samma år meddelar Petermann äfven ganska märkliga
journaler af de norska fångstkaptenerna S. Tobiesen, H.
Ch. Johannesen, J. N. Isaksen, Sören Johannesen,
Dörma, Simonsen och E. Carlsen, men då ingen
af dessa djerfva sjömän detta år i norr eller öster framträngde
bortom de ställen, hvilka deras föregångare uppnått, får jag i af
seende å deras färder hänvisa till Mittheilungen för 1872 (s. 386-391
och 395) äfvensom till de kartor, som äro intagna i samma band af
denna tidskrift (tafl. 19 och 20) och som grunda sig på professor
H. Mohns i Kristiania bearbetning af hans landsmäns iakttagelser.
I af seende å kapten E. Carlsens resa må dock nämnas, att under
denna en upptäckt gjordes, hvilken blifvit betecknad såsom fyndet
af ett arktiskt Pompeji, märkvärdigt väl skyddadt mot åverkan af
tidens tand, dock icke af lava och vulkanisk aska, utan af is och
snö. Då Carlsen den 9 sept. gick i land på Novaja Semljas nordöstra
kust vid 76° 7' n.br., fann han nämligen der ett infallet, 10 meter
långt och 6 meter bredt hus, för länge sedan öfvergifvet och fyldt
med grus och is. Från detta frusna grus uppgräfdes en mängd husgerådssaker,
böcker, kistor m. m., hvilka visade, att det var lemningarna af
Barents' vinterbostad, som nu, nära tre hundra år efter det stället
öfvergifvits, åter kommo i dagsljuset, så väl bibehållna att de
gåfvo en liflig bild af det sätt, på hvilket europeen tillbragt
sin första vinter i de verkliga polartrakterna. Sedan Carlsen på
stället upprest en varde, i hvilken han lade en bleckflaska med
berättelse om fyndet, tog han de vigtigaste af de funna sakerna
om bord och återvände till Norge. Här såldes fyndet till en början
för 10,800 kronor till en engelsman, Mr Ellis C. Lister Kay, som
sedermera för inköpspriset afstod relikerna till den holländska
regeringen. De finnas nu uppstälda i marindepartementet i Haag uti
ett modellrum, som är en noggrann afbildning efter det inre af Barents'
hus på Novaja Semlja.22
Efter Carlsen besöktes Barents' vinterhamn dels år
1875 af norske fångstmannen M. Gundersen, som bland annat
der träffade en krossad kista innehållande två kartor och en holländsk
öfversättning af berättelsen om Pets och Jackmans resor, dels år
1876 af Mr Charles Gardiner, som genom mera systematiska
gräfningar i ruinen lyckades hopbringa ytterligare ett betydligt
antal märkliga saker, bland hvilka det bläckhorn och de pennor,
som polarfararne användt för snart 300 år sedan, och ett kruthorn,
innehållande en kort berättelse, undertecknad af Heemskerk och Barents,
om expeditionens vigtigaste öden. Gundersens fynd finnes, så vidt
jag vet, ännu i Hammarfest [sic]; Gardiners
har blifvit öfverlemnadt till holländska regeringen för att jemte
de öfriga Barents-relikerna förvaras i Haag.
År 1872 voro isförhållandena så väl norr om Spetsbergen
som omkring Novaja Semlja ytterst ogynsamma23,
och flere af de vetenskapliga expeditioner och fångstfärder, som
detta år besökte Ishafvet, ledo der svåra missöden och olyckor.
Fem af Tromsös bästa fångstfartyg förliste i isen; den svenska expeditionen,
som detta år utgick mot norden, kunde ej, såsom afsedt var, uppföra
sin vinterbostad på Sjuöarna, utan nödgades öfvervintra vid det
sydligare, i granskapet af 80° belägna Mosselbay; och den under
Payers och Weyprechts ledning stälda österrikiska expeditionen blef
innesluten af is redan några få timmar efter det dess is-kampagn
på allvar tagit sin början. Det är bekant, hurusom denna omsorgsfullt
utrustade expedition sedermera under två vintrar å rad dref omkring
i Ishafvet, tills den slutligen stannade vid ett norr om Novaja
Semlja beläget, förut okändt land, som erhöll namn efter Österrikes
kejsare Frans Josef. Dessa tvenne expeditioner berörde dock ej områden,
som ligga i granskapet af Vegas färd, hvarför jag här icke kan vidare
uppehålla mig vid dem.24
Men samma år egde en öfvervintring rum vid Novaja Semljas vestkust,
som jag anser mig böra något utförligare omnämna, dels emedan en
af Norges käckaste ishafsfarare under densamma fann sin bane, dels
emedan den visar oss åtskilliga nya, förut oberörda sidor af vinterlifvet
i den höga norden.
Tobiesens
öfvervintring 1872-73.
|
Sivert Kristian Tobiesen,
|
född 1821 i Tromsö, död 1873
på Novaja Semlja.
|
Sivert Tobiesen var bland de norska fångstskepparne
en af de äldste och djerfvaste; han hade med lif och själ egnat
sig åt sitt yrke och uti detsamma varit utsatt för många faror och
svårigheter, som han genom mod och omtanke vetat undgå. År
1864 hade han kringseglat nordöstra delen af Nordostlandet och gjort
en synnerligen god fångst, men då han skulle begifva sig på hemvägen,
instängdes hans fartyg af is nära södra inloppet till Hinlopen Strait,
der samma öde drabbade äfven två andra fångstskutor, förda den ena
af den gamle fångstskepparen Mattilas, som vintern 1872-73
dog i ett tält vid Greyhook, den andra af skepparen J. Åström.
Man nödgades rädda sig i båtarne, i hvilka man rodde genom Hinlopen
Strait till mynningen af Isfjorden, der de skeppsbrutna mötte och
bergades af 1864 års svenska expedition.25
Vintern 1865-1866 tillbragte han lyckligt i en för ändamålet uppförd
stuga på Beeren Eiland och meddelade svenska vetenskaps-akademien
en följd af värderika meteorologiska iakttagelser, gjorda under
öfvervintringen.26
|
Tobiesens vinterhus på Beeren Eiland.
|
Efter
en skiss af författaren.
|
Efter 1868 hade han gjort flere lyckliga och delvis
i geografiskt hänseende märkliga fångstresor till Novaja Semlja,
och år 1872 var han äfven på fångsttur till samma trakter. Då han
ej kunde komma in i Kara-hafvet, seglade han upp längs vestkusten,
der han i medlet af september månad blef instängd i granskapet af
Korsöarna. Härifrån reste sju af manskapet i båt söder ut för att
uppsöka fartyg, men Tobiesen sjelf, hans. son och två man blefvo
qvar om bord. Af proviant hade man endast ett mindre fat bröd, en
säck kanter och bitar af skeppsskorpor, obetydligt kaffe, te, socker,
sirap, hafregryn, salt kött, salt fisk, några marker fläsk, ett
par bleckaskar med torra grönsaker, litet dåligt smör o. s. v. Ved
fans tillräckligt om bord och i land. Oaktadt den dåliga utrustningen
tog man oförväget i hop med förberedelserna till öfvervintringen,
samlade drifved i högar på stranden, slog ett tält af segel öfver
fartyget, skottade snö kring dess sidor, täckte däcket med hudar
af säl och hvalross, som fångats under sommaren, gjorde hvad man
kunde för att åstadkomma god luftvexling om bord o. s. v. En mängd
björnar kommo under början af öfvervintringen till vinterstationen,
hvarför man hade rik tillgång på färskt björnkött. Så länge detta
räckte, var helsan god, men då det vid nyåret tog slut, utgjordes
under tre veckor hufvudfödan af salt illaluktande björnkött. Tobiesen
och en man blefvo nu sjuka. Kölden steg till -39½°C.27
Den 29 april 1873 dog Tobiesen i skörbjugg. I maj månad sjuknade
äfven sonen och dog den 5 juli. Man hade under tiden nödgats flytta
i land, emedan fartyget blifvit läck. De två återstående af manskapet
voro visserligen äfven angripna af skörbjugg, men kommo sig. De
rodde i augusti månad söder ut och blefvo bergade af ett ryskt fångstfartyg.
De sju männen, harpuneraren Henrik Nilsen, Ole Andreas
Olsen, Axel Henriksen, Amandus Hansen, Nils Andreas Foxen, Johan
Andersson och Lars Larsen, hvilka om hösten rodde bort, hade ytterst
märkvärdiga öden. Då de lemnade fartyget, kunde de endast taga med
sig 14 skeppsskorpor, 6 askar tändstickor, två bössor med ammunition,
en kikare, en kaffepanna och en gryta, men inga vinterkläder till
skydd mot kölden. Till en början måste de, för att komma till öppet
vatten, draga båten ungefär 7 kilometer öfver isen. Derpå satte
de kursen mot söder längs land. Resan blef ytterst besvärlig. Mörkret
och kölden tilltogo, stormen likaså, och hvad som var värst af allt,
de medförda lifsmedlen voro mycket snart förtärda. Redan andra dagen
voro de dock nog lyckliga att få skjuta en björn; senare lyckades
de äfven döda ett par sälar. Slutligen, efter att ha rott och
till en del seglat ungefär tre veckor (de hade ingen almanacka med
sig) och tillryggalagt nära 400 kilometer, kommo de till två små
jagt- eller förrådshus, som ryssar uppfört på norra sidan af Gåslandet.
För att åtminstone få tak öfver hufvudet slogo de uttröttade männen
sig ned här, oaktadt de i huset funno hvarken lifsmedel, kläder
eller fångstredskap. Af hunger, törst, köld och den långa båtfärden
voro de alla i hög grad medtagna, deras fötter voro uppsvullna och
till en del förfrusna.
De stannade i huset ungefär tre veckor och sköto under
tiden en säl, två hvita räfvar och fyra renar, med hvilka de uppehöllo
lifvet, men som inga renar vidare tycktes kunna erhållas, och tillfälle
att skjuta sälar eller björnar icke vidare yppade sig, beslöto
de att lemna huset och försöka komma till Waigatsch-ön. Då de bröto
upp, togo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen gevären och ammunitionen,
under det de öfriga fem begåfvo sig å väg med några små vid
stugan träffade kälkar, på hvilka de lastade hvad de hade af kläder
och bohag. Båten lemnades qvar. Kort efter sedan de lemnat huset,
blefvo Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen i snöyran skilda från
de öfriga, som drogo kälkarne. Dessa sistnämnda kommo nu öfverens
att draga lott, om de skulle återvända till huset eller fortsätta
vandringen, och då lotten utföll för det senare, läto de den råda
och gingo alltså söder ut.28
Deras ställning var nu högst förtviflad. När de lemnade
huset, hade de ungefär ¼ kilogram renkött och litet späck
hvar. Vädret var förfärligt, illa voro de klädda, och de saknade
vatten. Följaktligen blef det endast helt små dagsresor de kunde
göra. Om nätterna gräfde de ned sig i snön, och medan de öfriga
sofvo, höll en man ständigt vakt, för att hindra att de andra öfversnöades,
samt för att hålla björnar på afstånd. Emellertid höllo alla ut
till den sjette natten. Då dog Amandus Hansen. De öfriga måste lemna
honom i snön och fortsätta resan så godt de kunde, men de hade småningom
blifvit så kraftlösa och utsvultna, att de, efter att antagligen
hafva tillryggalagt omkring 100 kilometer, för det mesta längs kusten,
måste lemna äfven kälkarne och det mesta af hvad de hade med sig.
Den sjunde eller åttonde dagen fingo de se litet uppstapladt bränsle
samt spår efter en kälke i snön. Genom att följa detta spår ungefär
10 kilometer träffade de på ett litet hus, hvilket de funno bebodt
af samojeder, som genast togo vänligt emot dem och förplägade dem
på bästa sätt. I synnerhet visade de sig omsorgsfulla mot Nils Andreas
Foxen, hvars tår voro förfrusna och som ock i öfrigt var mycket
medtagen.
Dessa samojeder, tre män, tre qvinnor och en gosse,
talade ryska. De hade slagit sig ned för vintern på södra delen
af Gåslandet för att skjuta säl och hvalross. De hade med sig en
stor barkass, förutom några små samojedbåtar, och voro jemförelsevis
väl försedda med renkött, mjöl, te, socker m. m. Deras bössor voro
gamla flintlåsgevär, men de sköto säkert. Hos dessa menniskor stannade
de fyra skeppsbrutna hela vintern och hade det temligen godt. När
vädret tillät det, voro de samojederna behjelpliga att fånga säl,
och vid oväder fördrefvo de tiden så godt de kunde, hvaremot samojederna
då gerna sysselsatte sig med att spela kort eller dam. För att undgå
skörbjugg, rörde sig samojederna ofta i fria luften och åto renköttet
dels kokadt, dels rått, samt drucko blodet. De bodde i huset till
fram i mars, då de af brist på bränsle måste sönderhugga det. I
stället flyttade man då in i ett tält af renskinn. Dessa samojeder
tyckas till namnet varit kristna, ehuru de måtte haft högst besynnerliga
begrepp om sin nya gud. När de t. ex. sågo en säl, men icke träffade
den med sitt skott, sköto de mot solen, emedan de trodde, att guden
var vredgad på dem. De lefde i ett slags äktenskap, men om mannen
blef ovän med hustrun eller ledsnade på henne, kunde han taga en
annan; ur hade de icke, men hade dock någorlunda väl reda på tiden
med hjelp af stjernorna och solen; i stället för almanacka begagnade
de ett trästycke, hvari de för hvarje dag skuro ett hak. Ehuru de
emellanåt trätte och hotade hvarandra, voro de dock i det hela fredliga
och fogliga samt visade mycken godhet mot de fyra skeppsbrutna,
hvilka de försågo med varma skinnkläder och hela tiden med en efter
omständigheterna riklig föda, så att desse icke ledo någon nöd.
Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen hade, då de i
snöyran skildes från kälkpartiet, hvardera ¼ kilogram kött
och sina gevär, men ingenting vidare. Någon fångst lyckades det
dem icke att göra, och ehuru de icke voro mycket långt från huset,
behöfde de dock 3½ dygn, innan det lyckades dem att komma
tillbaka dit. Emellertid hade äfven dessa båda olyckskamrater blifvit
skilda åt. Henrik Nilsen fann först huset, tände upp eld, stekte
och åt några stycken räfkött, som lågo qvar. Ole Andreas Olsen,
som i förtviflan hade sökt släcka sin törst med sjövatten, var så
kraftlös, att då han fram på natten kom till båten, som låg på strandbrädden,
kunde han icke gå upp till huset. Han hade uppehållit lifvet med
att äta snö och förtära stora stycken af sin päsk, som var tillverkad
af de råa hudarne af renar, som de förr hade skjutit. Efter att
hafva legat en stund i båten, kröp han upp till huset, der han fann
Henrik sofvande vid elden, som ännu icke hade alldeles slocknat.
Följande dag började båda att vidtaga anordningar för ett långvarigare
uppehåll i huset. Men här fans ingenting, hvarken lifsmedel, husgeråd
eller annat. Under den första tiden lyckades det dem icke heller
att göra någon fångst, och de uppehöllo lifvet i mer än fjorton
dagar med att koka och gnaga köttet från ben af renar, sälar
och björnar, som lågo qvar under snön efter ryssarnes jagter det
föregående året. Slutligen, kort före jul, lyckades det dem att
fälla en ren. Strykstickorna voro nu slut, men de gjorde upp eld
genom att skjuta med krutblandade förladdningar i gammalt tågvirke,
som ryssarne qvarlemnat, och hvilket de plockade sönder och torkade.
Det ena rysshuset eller boden refvo de ned och använde till bränsle.
Yxa eller såg hade de icke, men de splittrade bränslet med hjelp
af ett stycke jern, som de togo från båtkölen, och hvaraf de medelst
några stenar förfärdigade ett slags knif. Af några spikar, som de
äfven togo från båten, smidde de likaledes medelst stenar nålar;
rensenor begagnade de till tråd, och af hudarne sydde de sig kläder.
De vistades i huset till in i april. Under denna tid sköto de elfva
renar och en björn, så att de egentligen icke ledo af hunger, men
i midten af april hade de krut qvar endast till tre skott, och de
insågo nu omöjligheten af att lifnära sig längre på detta ställe,
hvarföre de beslöto att begifva sig längre söder ut för att om möjligt
uppnå Waigatsch-ön. De begåfvo sig nu i väg till lands längs hafsstranden
och lemnade båten qvar. Efter några dagars förlopp ankommo emellertid
äfven de till samma samojeder, hos hvilka de öfriga fyra af besättningen
voro, och de stannade nu till midten af juni hos samojederna, som
egnade dem samma gästfria behandling som deras olyckskamrater. Då
man vid den tiden beslöt att hemta båten från rysshuset för att
begifva sig söder ut, förklarade Johan Andersson, svensk till börden,
att han önskade stanna qvar hos samojederna och icke ville följa
de andra fem på hemfärden.
Dessa drogo nu båten två dagar öfver isen, men då
den blef för tung, måste de skära af den på midten och lemna ena
hälften qvar. Af ett stort sälskinn, som de fått af samojederna,
gjorde de akterspegel till den andra halfvan, hvilken de fortforo
att draga på isen i tre dagar, tills de kommo till öppet vatten.
Derpå rodde de i den stympade båten i tio dagar, till dess de uppnådde
en fast iskant vid Waigatsch-öarna, der de åter träffade samojeder.
Äfven hos dessa, som likväl hvarken talade ryska eller qvänska,
och af hvilka de blott med svårighet kunde göra sig förstådda, rönte
de ett godt bemötande. De stannade der i åtta dagar och fingo god
förplägning. Dessa samojeder hade tama renar, med hvilka de fortskaffade
de skeppsbrutna söder ut, tills de mötte ett fartyg, med hvilket
fyra återvände till Norge. Men nu ville ej heller Lars Larsen resa
hem, utan¦önskade stanna qvar hos den samojedfamilj, med hvilken
de sist sammanträffat. Samojedlifvet måtte dock ej vara så behagligt,
ty ett eller par år derefter kommo de båda hos samojederna qvarblifna
männen hem. Såsom belöning för den gästfrihet de skeppsbrutna fångstmännen
rönt af samojederna på Gåslandet, erhöllo dessa af norska regeringen
en mängd skänker, bestående af kläder, perlor, bakladdningsgevär
med ammunition m. m., hvilka öfverlemnades åt dem med högtidliga
tal och skålar den 17 juli 1880. Under den fest, som med anledning
häraf firades vid Novaja Semljas kust, druckos skålar i champagne,
och det berättas, att denna dryck smakat samojederna mycket väl.29
|
Joseph Wiggins.
|
Lika litet som Tobiesen kunde någon annan fångstman
år 1872 och ej heller år 1873 tränga in i Kara-hafvet, hvars inlopp
under dessa somrar spärrades af ett tätt drifisband, som utbredde
sig längs Novaja Semljas och Waigatsch-öns ostkuster ända till fasta
landet. Enligt förmenande af en mängd erfarna fångstmän, med hvilka
jag talat härom, skall detta isband dock hafva varit endast några
få sjömil bredt, och antagligt är derför, att ej heller dessa år
något hinder skulle förefunnits att om hösten framtränga denna väg
längre mot öster.
År 1874 blefvo deremot isförhållandena ganska gynsamma,
och mången fångstman seglade åter som förut kors och tvärs öfver
Kara-hafvet, hvilket detta år äfven besöktes af en engelsman, kapten
J. Wiggins. Ingen af dessa trängde dock längre mot öster
eller norr än Johannesen, Carlsen, Mack m. fl. under åren 1869-70.
Svenska
expeditionerna 1875 och 1876.
Först det följande året togo nordostfärderna åter
ett i så väl rent geografiskt som praktiskt hänseende vigtigt steg
framåt, då det lyckades mig att med en fångstjakt Pröven, förd
af fångstkaptenen Isaksen, genom Jugor-sundet, som passerades den
2 augusti, och öfver det nästan isfria Kara-hafvet segla ända till
mynningen af Jenisej. Pröven fälde sitt ankar der den 15 augusti
1875, i eller rättare strax utanför samma ypperliga hamn, der Vega-expeditionen
låg för ankar den 6-10 augusti 1878. Härifrån seglade jag under
åtskilliga svårigheter jemte dr Stuxberg och dr Lundström samt tre
man i en nordlandsbåt uppför floden till Saostrowskoj, der vi mötte
en ångbåt, med hvilken vi sedermera följde till Jenisejsk. Vid afresan
från Dicksons hamn lemnade jag befälet öfver Pröven åt dr Kjellman,
som jemte dr Théel sjövägen återvände till Europa öfver Kara-hafvet
och genom Matotschkin-sundet. Detta passerades under återresan den
4-11 september.
Genom 1875 års färd blef jag den förste, som lyckades
från Atlantiska hafvet i fartyg framtränga till mynningen af de
stora sibiriska floderna. Ett af de mål de gamla nordostfararne
för sig uppstält hade sålunda ändtligen blifvit löst och det på
ett sätt, som lofvade att blifva af ofantlig praktisk betydelse
för hela Sibirien. Färden uppfattades äfven så af tongifvande män
i österns stora rike, och vår hemresa från Jenisejsk öfver Krasnojarsk,
Tomsk, Omsk, Jekaterinenburg, Nischni-Novgorod, Moskwa och S:t Petersburg
blef derför en färd från fest till fest. Men samtidigt höjde sig
ock en mängd röster, som förklarade, att Prövens framgång berott
på en tillfällig förening af lyckliga omständigheter, hvilken ej
så snart skulle förnyas. För att visa, att så ej var förhållandet,
och för att sjelf bringa de första varor sjöledes till Sibirien,
företog jag min andra Jenisej färd 1876, hvarvid jag med ångbåten
Ymer framträngde ej allenast till flodmynningen utan äfven uppför
floden till granskapet af Jakoviewa vid 71° n.br. Härifrån återvände
jag samma år sjöledes till Europa.30
I Jenisejs mynningsvik upptäcktes en betydande ö, som jag uppkallade
efter herr Alexander Sibiriakoff, hvilken bestridt de hufvudsakligaste
kostnaderna för expeditionen. Innan jag anträdde denna resa, besökte
jag verldsutställningen i Philadelphia, och det torde förtjena omnämnas,
att jag med en af de vanliga reslägenheterna lemnade New-Yorks hamn
den 1 juli och, efter att i Norge hafva gått om bord på mitt eget
fartyg, den 15 aug., d. v. s. efter fyratiosex dagar, ankom till
Jenisejs mynning.
Wiggins
1876.
Samma år företog äfven kapten Wiggins en resa till
Jenisej, hvarvid han med en ångbåt trängde uppför floden bortom
den mellan 70° och 71° n. br. belägna ö-labyrinten. Fartyget öfvervintrade
här, men förliste följande vår vid islossningen.31
Senare
resor till och från Jenisej.
Prövens och Ymers resor inledde åtskilliga verkliga
handelsfärder till Jenisej och Ob, af hvilka jag dock här endast
kan i största korthet omnämna följande:
Svenska ångbåten Fraser, förd af tyske kaptenen
Dallmann, reste 1877, efter att hafva blifvit utrustad i
Göteborg för Sibiriakoffs räkning, med last från Bremen till Jenisej
och åter. Fartyget lemnade Hammerfest den 9 aug., kom till Goltschicha
den 21 aug., anträdde återfärden den 14 sept. och kom den 24 i samma
månad tillbaka till Hammerfest.
Ångbåten Louise, förd af kapten Dahl,
med en last af jern, olivolja och socker, gjorde samma år den första
resan från England till Tobolsk. Han afreste från Hull den 18 juli
och ankom till Tobolsk den 20 sept.32
Kapten Schwanenberg reste med en i Jenisej
bygd halfdäckad slup, Utrennaja Saria, från Jenisej till
Europa. Till hvad jag förut nämnt om denna färd må här ytterligare
läggas några ord.
Under den öfversvämning om våren 1877, som nödgade
styrman Nummelin att under åtta dagar söka sin tillflykt på taket
af den bräckliga bostad, der han tillbragt vintern, förliste det
i Jenisejsk bygda fartyget »Norrskenet» eller Sewernoe Sianie. Schwanenberg,
som snart derpå kom till trakten, lyckades att af en engelsman,
Mr Seebom, få tillhandla sig ett annat litet fartyg, som
äfven var bygdt i Jenisejsk af herr Boiling, egentligen för att
ditforsla de varor, som jag 1876 med Ymer fört till Korepowskoi,
en på Jenisejs strand vid 71° 19' n. br. belägna simovie. Varorna
blefvo dock afhemtade med ångbåt, hvarför fartyget såldes af Boiling
till Mr Seebom, som med detsamma gjorde en utflygt för ornitologiska
studier tiJl Jenisejs nedra lopp. Han kallade fartyget Ibis. När
Mr Seebom ej mer behöfde det, var det i början fråga om att det
skulle öfvertagas af kapten Wiggins, hvilken, såsom ofvan är nämdt,
året förut hade kommit till Jenisej med ett litet ångfartyg, hvilket
öfvervintrat vid öarna i floden och nu under islossningen strandat.
Han ville på Ibis föra sitt folk antingen hem eller till Ob, men
de engelska sjömännen förklarade, att de ej för all verldens ära
och rikedom ville resa med det fartyget. Härigenom blef Schwanenberg
i tillfälle att forvärfva fartyget, hvars namn han nu ändrade
till Utrennaja Saria (Morgonrodnaden), och till alla erfarna sjömäns
förvåning förde han det verkligen lyckligt öfver till Norge. Det
bogserades sedan längs kusten till Göteborg, vidare genom Göta kanal
till Stockholm och gick slutligen öfver Östersjön till S:t Petersburg.
|
|
David Ivanowitsch Schwanenberg,
|
Gustaf Adolf Nummelin,
|
född 1831 i Kurland.
|
född 1853 i Viborg.
|
Den 13 augusti hissade Schwanenberg den ryska flaggen
på sitt lilla fartyg. Under utresan mötte han i Jenisejs mynning
Sibiriakoffs ångbåt Fraser, förd af kapten Dallmann, som förgäfves
sökte öfvertala honom att afstå från den äfventyrliga färden. Den
24 aug. ankrade han vid Beli Ostrow, den 30 aug. passerades Kariska
porten, och den 11 sept. nåddes Vardö. Till Kristiania ankom Utrennaja
Saria den 31 okt., till Göteborg den 15 november, Motala passerades
den 20 nov., Stockholm nåddes den 23 november och S:t Petersburg
den 3 december. Öfverallt i Skandinavien blefvo de djerfva sjömännen
på det hjertligaste mottagna. Deras fartyg var det första, som seglat
från staden Jenisejsk till Europa, och är ännu, då detta skrifves,
det enda.
|
Jakten Utrennaja Saria.
|
»Morgonrodnaden» höll i längd 56 fot, i bredd 14 fot
och var 6 fot djupgående. Akter ut fans en liten kajuta, som knappast
rymde tre man. För ut kokades maten. Lasten utgjordes af en mindre
qvantitet grafit, fisk, pelsverk m. fl. prof på Sibiriens alster.
Bemanningen bestod af kapten Schwanenberg, styrmännen
Nummelin och Meywaldt samt två för brott förviste, hvilka på detta
oväntade sätt återkommo till sin hembygd. Jag tager för gifvet,
att de der genom den ovanliga sjöbragd, de varit med om, vunno förlåtelse
för forna förbrytelser.
|
|