Afresa från Måsö. — Gåslandet. — Isförhållanden. — Expeditionens fartyg samlas vid Chabarowa. — Samojedbyn derstädes. — Kyrkan. — Ryssar och samojeder. — Besök i Chabarowa 1875. — Köp af samojediska afgudar. — Samojedernas klädedrägt och bostäder. — Jemförelse mellan polarfolken. — Offerplatser och samojedgraf på Waigatsch-ön besökas. — Äldre underrättelser om samojederna. — Deras plats inom etnografien.

Afresa från Måsö.

Vega uppehölls vid Måsö af ihållande motvind, regn, dimma och ytterligt svår sjö ända till den 25 juli om aftonen. Oaktadt väderleken fortfarande var mycket ogynsam, lyftade vi då, otåliga att komma vidare, ankar och ångade genom Magerö-sundet ut till sjös. Samtidigt lättade äfven Lena, hvilken fått order att, så vidt möjligt var, följa Vega och att, i fall skilsmessa ej kunde undvikas, styra kurs på det ställe, Chabarowa i Jugor Schar, som jag bestämt till mötesplats för expeditionens fyra fartyg. Första natten förlorades också under den då rådande dimman Lena ur sigte, och vi återsågo henne först vid mötesplatsen.

Vegas kurs stäldes på Södra Gåskap. Oaktadt jag redan i Tromsö hade bestämt mig för att gå in i Kara-hafvet genom det sydligaste af de dit ledande sunden, Jugor Schar, stäldes kursen så nordligt, emedan erfarenheten visat, att i början af sommaren ofta så mycket is drifver af och an i bugten mellan Waigatsch-öns vestkust och fastlandet, att seglatsen i dessa farvatten betydligt försvåras. Detta undvikes, i fall man ungefär vid Gåslandet angör Novaja Semlja samt derifrån följer vestra stranden af denna ö och Waigatsch till Jugor Schar. Nu var denna försigtighet dock onödig. Isförhållandena visade sig nämligen synnerligen gynsamma, ocli Jugor Schiar nåddes, utan att vi sågo spår af is.

Kustlandskap från Matotschkin Schar.

Efter Svenske.

Öfverresan från Norge till Gåslandet gynnades i början af god vind, som dock närmare Novaja Semlja blef svag och knapp. Det oaktadt gick färden med ångans tillhjelp hastigt och utan andra äfventyr, än att fartygets starka rullning åstadkom rammel bland åtskilliga instrument- och boklådor, lyckligtvis utan någon betydligare skada.

Gåslandet.

Den 28 juli kl. 10 t. 30 min. e. m. fick man land i sigte. Det var den udde, som i söder utskjuter från Gåslandet vid 70° 33' n. br. och 51° 54' ostl. längd från Greenwich. Gåslandet är en låg, af grässlätter och otaliga små sjöar upptagen kuststräcka, som utskjuter från Novaja Semljas hufvudland mellan 72° 10' och 71° 30' nordl. bredd. Namnet är en öfversättning af det ryska Gusinnaja Semlja och föranledes af den mängd gäss och svanor (den mindre sångsvanen, Cygnus Bewickii Yarr.), som häcka i dessa trakter. Gässen lägga vanligen sina ytterst oansenliga reden på tufvor vid de små sjöar, hvaraf Gåslandet är öfvertäckt; de starka, för jägaren ytterst skygga svanorna häcka deremot på den öppna slätten. Svanornas bon äro så stora, att de redan på långt håll kunna ses. Byggnadsmaterialet är mossa, som bortplockas från marken inom ett afstånd af 2 meter från boet, hvilket genom den fördjupning, som sålunda åstadkommes, blir på sätt och vis omgifvet af en vallgraf. Sjelfva boet bildar en stympad kon, 0.6 meter hög och 2.4 meter i genomskärning nedtill. Uti dess öfra del finnes en 0.2 meter djup och 0.6 meter bred urgröpning, i hvilken fogelns fyra stora gråhvita ägg äro lagda. Honan rufvar äggen, men äfven hanen uppehåller sig i boets granskap. Jemte svanorna och gässen häcka en mängd vadare, ett par Lestris-arter, en uggla m. fl. på Gåslandets slätter, samt en eller annan tejst eller mås på strandklippornas krön. För öfrigt är fogellifvet här vid sjelfva kusten temligen fattigt. Åtminstone saknar man de rika fogelfjell, som med sina millioner invånare, med den strid och det kif som der råda, vanligen gifva en så egendomlig prägel åt de högnordiska kustklipporna. Verkliga alk- och kryckjefjell har jag på Novaja Semlja först sett längre norr ut, vid södra stranden af Besimannaja bay.¹

Oaktadt Gåslandet, sedt från afstånd, tyckes vara alldeles jemnt och lågt, höjer det sig dock från kusten inåt landet långsamt och vågformigt till en med otaliga grunda sjöar öfversållad grässlätt af omkring 60 meters höjd. Slätten stupar nästan öfverallt mot hafvet med en tvärbrant, 3 till 15 meter hög afsats, nedanför hvilken under vinterns lopp bildar sig en väldig snödrifva eller s. k. snöfot, som först sent bortsmälter. Verkliga isbräer finnas här icke och ej heller några erratiska block, som skulle antyda, att förhållandet fordom varit annorlunda. Ej heller synas några snöbetäckta bergstoppar från hafvet. Man kan derför en viss tid på året (under hela augusti månad) segla från Norge till Novaja Semlja, göra jagtutflygter derstädes och återvända utan att hafva sett spår af is eller snö. Detta gäller visserligen endast om den lågländta delen af södra ön, men visar i alla fall huru oriktig den allmänt rådande föreställningen om Novaja Semljas naturförhållanden är. Redan i slutet af juni eller början af juli blir större delen af Gåslandet nästan snöfritt, och kort derpå utvecklar den arktiska blomsterverlden under några få veckor all sin färgprakt. Torra, gynsamt belägna ställen täckas nu med en låg, men mycket rik, af intet högt gräs och inga buskar dold blomsterbädd. På fuktigare ställen möter man verkliga gräsmattor, hvilka, åtminstone sedda på afstånd, likna gröna leende ängar.

Isförhållanden.

Till följd af den tidsförlust, som förorsakats af dröjsmålet under seglingen utmed norska kusten och uppehållet vid Måsö, hunno vi ej denna gång landstiga, utan fortsatte genast vår färd längs Novaja Semljas vestkust mot Jugor Schar under ett för det mesta härligt och stilla väder. Hafvet var fullkomligt isfritt och landet bart, på några mindre i dälderna qvarliggande snöfält när. Här och der sågos äfven vid de branta strandafsatserna lemningar af vinterns snöfot, hvilka ofta, då de nedre luftlagren voro starkare uppvärmda af solen, hägrade starkt, så att de på afstånd sågo ut som väldiga, mot hafvet brant afslutade isbräer. När vi kommit längre söderut, hade vi i det klara vädret en god utsigt öfver Waigatsch-ön. Denna tycktes, sedd från hafvet utanför vestkusten, bilda en jemn grässlätt, men när man nalkades Jugor Schar, såg man, att på östra sidan af ön framgingo låga höjdsträckningar, troligen de sista utgreningarna af det under namn af Paj-koi kända norra utsprånget från Ural.

Expeditionens fartyg samlas vid Chabarowa.

Då vi voro utanför inloppet till Jugor Schar, varskoddes en ångbåt. Efter många gissningar igenkändes Fraser. Jag blef i början ganska orolig och fruktade, att en olycka inträffat, då den nu ångade en kurs rakt motsatt dess bestämmelse, men fick, då kapten Nilsson kort derpå kom om bord, veta, att han endast gått ut att söka oss. Express och Fraser hade sedan den 20 väntat oss vid den utsatta mötesplatsen. De hade den 18 juli lemnat Vardö samt lika litet som vi mött någon is under öfverresan. Vega och Fraser följdes nu åt till hamnen vid Chabarowa, der ankaret fäldes den 30 juli om aftonen på 14 meters djup och lerbotten. Lena saknades ännu. Vi fruktade för, att den lilla ångbåten haft svårt att reda sig i den sjö, som mötte på andra sidan om Nordkap. En brottsjö hade till och med på den större Vega slagit öfver relingen och brutit sönder en af de på däck surrade kistorna. Vår fruktan var dock obefogad. Lena hade gjort sina konstruktörer samt Motala verkstad heder och redt sig bra i sjögången. Orsaken till dröjsmålet hade varit en kompassdeviation, hvilken till följd af jordmagnetismens ringa horisontela intensitet i dessa nordliga breddgrader varit större än den, hvilken erhölls vid de undersökningar, som för ändamålet anstäldes innan afresan från Göteborg. Den 31 kastade Lena ankar bredvid de andra fartygen, och hela vår lilla ishafseskader var således nu samlad vid den utsatta mötesplatsen.

Samojedbyn derstädes. — Kyrkan.

Chabarowa är en liten by, belägen på fastlandet söder om Jugor Schar, vester om mynningen af en mindre, vissa tider ganska fiskrik elf. Om sommaren är stället bebodt af en hop samojeder, som låta sina renhjordar beta på Waigatsch-ön och den kringliggande tundran, samt af några ryssar eller förryskade finnar, hvilka hitkomma från Pustosersk för att idka byteshandel med samojederna och för att med dessas hjelp fiska och jaga i det kringliggande hafvet. Om vintern drifva samojederna sina hjordar till sydligare trakter, och handelsmännen föra sina varor till Pustosersk, Mesen, Archangel m. fl. ställen. Det har troligen så tillgått sedan århundraden tillbaka, dock hafva de fasta bostäderna först på senare tider blifvit uppförda. De omtalas nämligen ej i beskrifningar om holländarnes resor till dessa trakter.

Chabarowas kyrka.

Efter fotografi af L. Palander.

Nu består byn, eller »Samojedstaden» såsom fångstmännen storståtligt kalla den, liksom andra stora städer af tvenne stadsdelar, de förnämas stad — några af trä uppförda och med platta torftak täckta kojor — och folkqvarteret, en hop smutsiga samojedtält. Dessutom finnes der en liten kyrka, vid hvilken, liksom flerstädes på stranden, votivkors äro uppresta. Kyrkan är ett trähus, som af en mellanvägg indelas i tvenne afdelningar, af hvilka den inre, den egentliga kyrkan, är föga öfver 2½ meter hög och ungefär 5 meter i qvadrat. På östra väggen finnes, under den tid trakten är bebodd, en mängd af fångstmännen för tillfället uppstälda helgonbilder. En bland dessa, som förestälde St. Nikolaus, var ganska dyrbar, af drifvet förgyldt silfver. Framför bilderna hängde stora buckliga gamla kopparlampor eller snarare ljushållare, liknande omvända, på tre kedjor upphängda bysantinska kupoler. De voro fullsatta med en mängd smala och några få tjocka vaxljus, som vid vårt besök tändes. Strax ofvanför det ställe, der vi landstego, funnos en mängd slädar, lastade med varor, hvilka de ryska handlandena här tillbytt sig och som nästa höst skulle afgå till Pustosersk. Varorna utgjordes hufvudsakligen af tran samt skinn af fjellräf, vanlig räf, hvitbjörn, varg, järf, ren och säl. Björnskinnen hade ofta en mycket tät, hvit vinterfäll, men de voro förderfvade derigenom, att hufvudet och labbarne blifvit afskurna. Några af de vargskinn, som man visade oss, voro äfven synnerligen täta och vackra. Vidare hade handelsmännen samlat betydliga förråd af gåspennor, fjäder, dun och vingar af ripor. Hvad dessa senare skulle användas till, kunde jag ej få reda på. Man sade mig blott, att de skulle säljas i Archangel. Kanske gå de derifrån till vestra Europas modehandlare för att sedan användas såsom prydnader på våra damers hattar. Ripvingar uppköptes för öfrigt redan 1611 vid Pustosersk af engelsmän.² Derjemte såg jag bland deras förråd hvalrosständer och linor af hvalrosshud. Märkligt är, att dessa varor redan omnämnas i Otheres berättelse.

Ryssar och samojeder.

Då jag sjelf ej var tillräckligt mäktig det ryska språket, anmodade jag hr Serebrenikoff att af här varande ryssar taga reda på lefnadssättet och hushållningen på platsen. Han har till mig derom meddelat följande:

Byn består af några kojor och tält. I kojorna bo nio ryska husbönder med sina arbetare, hvilka äro samojeder.³ Ryssarne medföra dit hvarken hustrur eller barn. I tälten bo samojederna med sina familjer. De nämnda ryssarne är hemma i byn Pustosersk vid Petschorafloden, hvarifrån de afresa strax efter påsk, och anlända till Chabarowa omkring slutet af maj månad, sedan de tillryggalagt en väglängd af mellan 600 och 700 verst. Under uppehållet i Chabarowa sysselsätta de sig med renskötsel, hvalfångst och byteshandel med samojederna. Allt husgeråd och alla handelsvaror frakta de med sig hemifrån på slädar dragna af renar, och då i Chabarowa finnes ett eländigt och förfallet bönekapell, så medföra de äfven bilder af St. Nikolaus och andra helgon. Den helige Nikolaus figurerar till och med såsom delegare i ett bolag för hvalfångst. En del af deras renar lemnas under sommaren på Waigatsch, och ännu efter ankomsten till Chabarowa föras renar öfver isen till denna ö. Mot slutet af augusti, då kylan börjar inträda, drifvas renarne simmande öfver Jugor Schar från Waigatsch till fasta landet. Inemot den 1 oktober g. st. återvända ryssarne med sina renar till Pustosersk. Waigatsch-ön anses af dem såsom en särdeles god betesplats för renar; derföre låta de en del af dessa under uppsigt af några samojedfamiljer öfvervintra på ön, hvilken prisas äfven derföre, att renstölder derstädes icke förekomma. Dylika begås deremot ofta af samojeder på fastlandet. Sedan trettio år tillbaka har den sibiriska pesten härjat svårt bland renarne. En ryss berättade, att han nu egde blott två hundra renar, då han för några år sedan hade tusen; och detta bekräftades af de andra ryssarne. Äfven menniskor angripas af denna sjukdom; så hade två eller tre dagar före vår ankomst en samojed och hans hustru ätit kött af ett sjukt djur, till följd hvaraf qvinnan dött påföljande dag, och mannen låg ännu sjuk och skulle troligen, såsom folket på platsen sade, komma att duka under. Några af samojederna anses såsom rika, t. ex. stammens »äldste» (starschina), hvilken har ett tusen renar. Samojederna sysselsätta sig, liksom ryssarne, äfven med fiske. Om vintern begifver sig en del af dem öfver Ural till vestra Sibirien, der »säden är billig», och en del går till Pustosersk.

De nio ryssarne bilda ett bolag (artell) för hvalfångst. Detta består af 22 andelar, af hvilka två tillfalla den helige Nikolaus och de öfriga 20 fördelas mellan delegarne. Bolagets vinst uppgår vanligen för fångsttiden till 1,500 à 2,000 pud tran af hvithvalen (belugan), men detta år hade ingen fångst blifvit gjord på grund af uppkomna misshälligheter mellan bolagsmännen. Inom det ryska »artell» lyder nämligen såsom regel: »samma skyldighet, samma rättighet», och då de rika aldrig vilja foga sig efter regelns första del, är det deras öfvermod och vinningslystnad, som förorsakat strid här, såsom öfverallt annorstädes i verlden.

Hvarken ryssarne eller samojederna bedrifva något åkerbruk. De förra köpa mjöl till sitt bröd från Irbit. Mjölprisen äro vexlande; i år kostar varan 1 rubel 10 kopek för pud i Pustosersk. Salt föres nu från Norge till Mesen, hvarest det kostar 50-60 kopek för pud. Samojederna köpa nästan allt af ryssarne. Man frågade mycket efter krut, bly, billiga skjutgevär, rom, bröd, socker och kärl (tekoppar m. m.). De samojediska qvinnorna begagna kläde af olika färger, i synnerhet rödt. I utbyte mot dylika varor kan man erhålla fisk, tran, renskinn, hvalrosständer och pelsverk, nämligen skinn af röda, bruna och hvita räfvar, vargar, isbjörnar och järfvar.

De ryssar, hvarom här är fråga, äro gammaltroende, men skilnaden mellan dem och de ortodoxa består blott deri, att de icke röka tobak, och att de göra korstecknet med tummen, ringfingret och lillfingret, då deremot de ortodoxa ryssarne göra det med tummen, pekfingret och långfingret. Alla samojeder äro döpta till den ortodoxa läran, men dyrka derjemte äfven sina gamla afgudar. Öfver tusen verst vandra de såsom pilgrimer till sina offerplatser. På Waigatsch ligga några sådana platser, hvarest deras afgudar befinna sig. Ryssarne kalla dessa afgudar »bolvany».⁴ För öfrigt äro så väl ryssarne som samojederna mycket fördragsamma i sin tro. Ryssarne säga t. ex., att samojederna tillägga sina »bolvaner» samma betydelse, som de sjelfva fästa vid sina helgonbilder, och finna deruti intet anstötligt. Samojederna hafva sånger och sagor, i hvilka bland annat deras vandringar behandlas.

Samojeden har en eller flere hustrur; äfven systrar kunna vara gifta med samme man. Giftermålet ingås utan alla högtidligheter. Hustrurna betraktas af männen såsom lika berättigade och behandlas derefter, hvilket är ganska märkligt, då ryssen liksom alla andra kristna folk betraktar qvinnan såsom i vissa afseenden mannen underordnad.

Besök i Chabarowa 1875.

Samojedisk qvinno-hätta.

1/8 af nat. storl.

Jag besökte stället första gången i början af augusti år 1875. Man firade då en rysk helgdag, och vi kunde redan på långt håll från sjön se talrika ryssar och samojeder, som stodo i grupper på stranden. Då vi kommit närmare, funno vi dem sysselsatta med flere olika slag af lekar, och oaktadt det väl var första gången i mannaminne, som europeiska herremän besökte deras »stad», läto de knappast mer störa sig i sitt förehafvande, än om några främmande samojeder plötsligt sällat sig till deras lag. Några stodo i en krets och kastade turvis ett jernstycke, formadt ungefär som en merlspik, mot jorden, hvarvid konsten bestod deri att få den hvassa ändan af jernet att träffa innanför en på marken utlagd ring, så att det blef stående i jorden. Andra voro sysselsatta med ett spel snarlikt vårt kägelspel, andra med brottning o. s. v. Ryssar och samojeder spelade utan åtskilnad med hvarandra. Samojederna, små, fula, med tofvigt oordnadt hår, voro klädda i smutsiga sommardrägter af skinn, någon gång öfverdragna med en grann färgad bomullsskjorta; ryssarne (sannolikt ursprungligen af finsk stam och ättlingar af de gamle bjarmerna), stora, välväxta, med långt af olja skinande hår, prydligt benadt, kammadt och krusadt samt sammanhållet med ett pannband eller täckt af en hufvudbonad, nära liknande vidstående bild, voro klädda i långa, vid lifvet med ett bälte fasthäftade, brokiga bluser eller »mekkor». Oaktadt den i början visade konstlade likgiltigheten, som tydligen ansågs tillhöra goda tonen, mottogos vi vänligt. Först inbjödos vi att i tur med de andra försöka vår lycka och skicklighet i spelen, hvarvid det snart visade sig, till ej ringa fröjd för våra värdar, att vi på detta fält alldeles icke kunde inlåta oss i täflan hvarken med ryss eller samojed. Derpå bjöd oss en af ryssarne att stiga in i hans stuga, der vi undfägnades med te, ryska hvetekringlor af ojäst deg och bränvin. Några smärre presenter lemnades med en artig antydan om hvad som skulle vara välkommet i stället, en antydan som jag, så vidt mina tillgångar det medgåfvo, med nöje efterkom. En fullständig endrägt var i början rådande mellan våra ryska och samojediska värdar, men den följande dagen höll ett svårt gräl på att uppstå med anledning deraf, att de förra bjödo en af oss att åka med ett i närheten af en rysk stuga stående renspann. Samojederna blefvo mycket förnärmade häraf, men förklarade tillika, så godt sig med tecken göra lät, att de gerna sjelfva skulle köra för oss, om vi så önskade, och att de hade allvar med sin förklaring, visade de genom att då och då afbryta grälet för att med renspannen företaga en körtur i skenande fart bland tälten.

Samojedisk släde.

Efter en teckning af Hj. Théel.

Samoj edernas slädar äro af sedda så väl för vinterfart på snön som för sommarfart på tundrans mossbädd och vattendränkta myrar. Den är derför helt annorlunda byggd än lapparnes akjor. Såsom figuren å motstående sida utvisar, liknar den fullkomligt en hög kälke, hvars rede bildar en kort och låg låda, som i beqvämlighet, stil och värme ej kan jemföras med lapparnes välbekanta fordon. Vi hafva tvenne alldeles olika typer för släddon. Lapp-akjan tyckes sedan urminnes tid vara egendomlig för den skandinaviska norden; den höga släden deremot för norra Ryssland. Sålunda finner

Lappsk akja.

Efter original i Nordiska muséet i Stockholm.

man akjor, af samma slag som de ännu brukliga, afbildade hos Olaus Magnus (Roma-upplagan 1555, s. 598); samojedslädarna åter redan i de första arbeten vi hafva om dessa trakter, t. ex. i Huyghen van Linschotens Schip-vaert van by Noorden etc, Amsterdam 1601, såsom sidobild på hufvudkartan. Dylika höga slädar begagnas äfven på Kanin-halfön, på Jalmal och i vestra Sibirien. Tschuktschernas slädar äro deremot, såsom synes af en bild som längre fram skall meddelas, lägre och derigenom mera lika våra kälkar eller arbetsslädar.

Samojedisk släde och afgudar.

Efter ett gammalt holländskt kopparstick.

Vid tälten vimlade det af små svarta eller hvita långhåriga hundar, med spetsig nos och spetsiga öron. De användas uteslutande för att valla renhjordarne och tyckas vara af samma ras som renvallhunden. På några ställen af Hvitahafs-kusten begagnar man dock hundar äfven som dragare, men, enligt de underrättelser jag förskaffade mig före afresan till Spetsbergen 1872 — det var då fråga om att använda hundspann under den tilltänkta isvandringen — äro dessa af en annan, större och starkare ras än de egentliga lapp- och samojedhundarne.

Köp af samojediska afgudar.

Strax efter det Vegas ankare fallit, gick jag äfven denna gång i land, till en början i afsigt att vid kyrkan, för bestämmande af kronometrarnes gång, taga några solhöjder. Jag hade nämligen under 1875 års resa varit i tillfälle att bestämma detta ställes läge så noga, som med vanlig reflexionscirkel och kronometer är görligt, och erhållit det till:

Kyrkan vid Chabarowa	bredd 69° 38' 50"
	längd 60° 19' 49" o. fr. Greenwich.

Sedan observationerna voro af slutade, skyndade jag mig att förnya bekantskapen med mina gamla vänner på stället. Jag sökte äfven af samojederna tillhandla mig drägter och husgerådsaker, men då jag ej hade med mig varor för byteshandel och reda penningar bland dem icke tycktes vara synnerligen värderade, blefvo prisen mycket höga, t. ex. för en vacker fruntimmerspäsk 20 rubel, för en hufva med messingshängen 10 rubel, för ett par renskinnsstöflar 2 rubel, för kopparprydnader till hufvorna 2 rubel stycket o. s. v.

Emedan jag visste, att samojederna alltid under sina vandringar släpa med sig gudar, frågade jag dem, om de ej kunde sälja mig några sådana. Alla svarade i början undvikande. Det var tydligt, att de dels af öfvertro voro hindrade att ingå på min begäran, dels för vest-europeen smått skämdes för sina gudars beskaffenhet. Metallglansen af några rubelstycken, som jag tillvexlat mig i Stockholm, förmådde dock slutligen en gammal gumma att åsidosätta alla betänkligheter. Hon gick till en af de pålastade slädarne, hvilka tycktes användas som magasiner, och letade länge, tills hon fick fatt på en gammal obrukbar skinnstöfvel; ur denna framtog hon en vacker skinnstrumpa, hvarur slutligen fyra gudar kommo upp i dagen. Efter ytterligare underhandlingar försåldes dessa till mig för ett ganska drygt pris. De utgjordes af: en miniatyrpäsk med bälte, utan kropp; en 13 centimeter lång skinndocka med ansigte af messing; en annan docka med näsa af en viken kopparplåt ; samt en i trasor inlindad, med messingsplåtar behängd sten, hvars ena kant bildade ansigtet på den menniskogestalt, det hela skulle efterlikna.

Samojedgudar.

1/3 af nat. storl.

Äfven vackrare formade gudar, dockor temligen väl gjorda, med bågar smidda af jern, har jag sett, men icke lyckats förvärfva. I det nu ifrågavarande fallet underlättades handeln derigenom, att det gamla trollet Anna Petrowna, som sålde sina gudar, var döpt, hvilken omständighet naturligtvis af mig begagnades för att förehålla egarinnan det oriktiga att som kristen fortfarande dyrka sådant otyg som »bolvaner» och nödvändigheten att genast göra sig af med dem. Men mina på en gång sofistiska och egoistiska påståenden möttes med ogillande af kringstående så väl ryssar som samojeder, i det de förklarade, att någon synnerlig skilnad på det hela taget ej funnes mellan samojedens bolvan och de kristnes helgonbild. Det tycktes till och med, som om ryssarne sjelfva skulle betrakta bolvanerna som representanter för något slags samojedhelgon i den andra verlden.

Samojedernas klädedrägt och bostäder.

Sedan gudahandeln emellertid blifvit slutförd, ehuru ej fullt till min belåtenhet, emedan jag tyckte mig hafva fått för litet, bjödos vi, liksom år 1875, af en bland ryssarne att dricka i hans stuga. Denna bestod af en förstuga samt ett rum, ungefär fyra meter i qvadrat och knappt två och en half meter högt. Ett hörn upptogs af en stor spis; vid sidan deraf fans den mycket låga dörren och midt emot denna en fönsterglugg, under hvilken voro uppstälda några kistor, för tillfället tjenande som tebord. Längs rummets båda återstående sidor voro väggfasta sängställen af bräder, beklädda med renskinn. Fönstergluggen tycktes fordom hafva varit stängd med glasrutor, men af dessa voro nu de flesta sönderslagna och ersatta med bräder. Man kan väl knappast förvåna sig, om glas här är en sällsynt lyxartikel.

Samojedisk qvinnodrägt.

Efter en teckning af Hj. Théel.

Genast efter det vi kommit in i stugan, började anordningarna för tekalaset. Socker, kringlor, tekoppar med fat samt en bränvinsflaska uttogos ur ett vanligt ryskt resskrin. Eld uppgjordes, vatten kokades och teet bereddes på vanligt sätt, hvarvid en tjock rök och svårt kolos utbredde sig i öfre delen af det låga rummet, som under tiden blifvit fullproppadt af nyfikna. På dessa små obehag när, förflöt festen mycket angenämt under ständigt samtal, som fördes med stor liflighet, oaktadt värden och de flesta af gästerna endast med svårighet kunde göra sig begripliga för hvarandra.

Samojediska hårprydnader.

1/3 af nat. storlek.

Härifrån begåfvo vi oss till samojedernas skinntält, hvilka lågo afsides från de af ryssarne bebodda timmerstugorna. Äfven här mottogos vi vänligt. En eller annan af tältinvånarne var nu klädd med något större omsorg i en drägt af renskinn, snarlik lapparnes. Qvinnornas högtidsdrägt är synnerligen grann. Den utgöres af en temligen lång, vid lifvet åtsittande klädning af renskinn, så tunnt att det från midjan nedfaller i vackra regelbundna veck. Kjolen är försedd med två eller tre olika färgade »volanger» eller fransar af hundskinn, mellan hvilka bårder af bjert färgade tygstycken äro påsydda. Fotbeklädnaden utgöres af höga, vackert och smakfullt broderade renskinnsstöflar. Om sommaren går man med bart hufvud. Qvinnorna hafva då det svarta stripiga håret baktill deladt i tvenne hårknippen, sammanflätade med remmar, brokiga band och perlor, hvilka ännu der håret slutar fortsätta som en konstgjord förlängning af flätorna, så att dessa, inberäknadt de med perlor, knappar och metallprydnader af allehanda slag belastade förlängningsremmarne, nästan nå marken. Det hela är så skickligt gjordt, att man i början vore färdig att tro qvinnorna här vara begåfvade med en alldeles otrolig hårväxt. En massa andra knappbeprydda perlband voro dessutom ofta på ett ganska smakfullt sätt inflätade i håret eller fästade i de genomborrade öronen. All denna hårprydnad är naturligtvis ganska tung, och än mer nedtynges hufvudet om vintern, då det skyddas mot kölden af en tjock och mycket varm, med hundskinn kantad renskinnshufva, från hvars bakre del nedhänga två remmar, fullsatta med tunga plåtar af messing eller koppar.

Den unga qvinnan pryder sig alltså äfven här såsom öfverallt annorstädes efter bästa förmåga, men fager är hon visserligen ej i våra ögon. Hon täflar med mannen i smuts. Liksom mannen är hon småväxt, har svart, groft, tagellikt hår, gul ofta af smuts dold ansigtsfärg, små, sneda, vanligen sura och såriga ögon, platt näsa, breda utstående kindknotor, klena, spinkiga ben samt små fötter och händer.

Samojediskt bälte med knif.

1/6 af nat. storl.

Männens drägt, som är lik lapparnes, består af en enkel, vid och lång päsk, hvilken om lifvet hålles tillsamman af ett med knappar och messingsbeslag rikligt prydt bälte, livarifrån knifven nedhänger. Stöflarna af renskinn gå vanligen öfver knäna och hufvudbonaden utgöres af en åtsittande hufva, äfvenledes af renskinn.

Sommartälten, de enda som vi sett, äro koniska, med ett hål i taket för afledande af röken från den eldstad, som befinner sig midt på golfvet. Sängplatsen är i många tält skyld bakom ett förhänge af brokigt bomullstyg. Sådant tyg begagnas äfven, då tillgång derpå finnes, till de inre delarne af klädedrägten. Skinn måtte just icke vara något beqvämt klädningstyg, ty det första den skinnklädde vilden, näst eldvatten och jern, tillbyter sig af europeen är tyg af bomull, linne eller ylle.

Jemförelse mellan polarfolken.

Af de polarfolk, med hvilka jag gjort bekantskap, stå renlapparne utan tvifvel högst; der näst komma eskimåerna från danska Grönland. Båda dessa folk äro kristna och läskunniga samt hafva lärt sig att bruka och behöfva en mängd af åkerbrukets, handelns och den nutida industriens alster, såsom bomulls- och ylleväfnader, redskap af smidt och gjutet jern, eldgevär, kaffe, socker, bröd m. m. De äro fortfarande nomader och jägare, men kunna ej mer kallas vildar, och den bildade europé, som en längre tid samvarit med dem, fattar vanligen kärlek till mången sida af deras lefnadssätt och sinnesart. Näst dessa i hyfsning komma eskimåerna i nordvestra Amerika, på hvilkas ursprungligen råa lif beröringen med de amerikanska hvalfångarne tyckes hafva haft ett ganska välgörande inflytande — jag dömer dem efter eskimåstammen vid Port Clarence. Dess medlemmar voro fortfarande hedningar, men en eller annan af dem var vidtberest och hade från Sandwichs-öarna hemfört ej allenast kokosnötter och palmmattor, utan äfven en doft af sydhafsbons större kärlek till prydlighet och ordning. Dernäst komma tschuktscherna, som ännu endast obetydligt stått i beröring med män af europeisk ras, men hvilkas förvärfskällor på senare tider tyckas hafva på ett betänkligt sätt minskats, till följd hvaraf nationens kraft och lefnadslust märkbart af tagit. Sist komma samojederna eller åtminstone de samojeder, som bebo gränstrakterna mot den kaukasiska stammens länder. På dessa tyckes inflytandet från den högre rasen, med dess reglementen och förordningar, dess handelsmän och framför allt dess eldvatten, verkat afgjordt försämrande.

Då jag en gång frågade en eskimå i nordvestra Grönland, känd för sin väl långt drifna sjelfkänsla, om han dock ej ville medgifva, att den danske »inspektören» (guvernören) var för mer än han, fick jag till svar: »det är ej så säkert; inspektören har visserligen mera egodelar och tyckes hafva mera makt, men det fins folk i Kjöbenhavn som han måste lyda — öfver mig befaller ingen.» Samma stolta sjelfkänsla möter man hos sin värd i renlappens gamma och tschuktschens skinntält. Hos samojeden deremot tyckes den hafva blifvit utträngd af en känsla utaf underlägsenhet och rädsla, som hos detta folk förtagit just den sida af vildens sinnesart, som är mest anslående.

Offerplatser och samojedgraf på Waigatsch-ön besökas.

Af äldre reseberättelser och af egen erfarenhet från Jalmal visste jag, att ett annat, kanske lägre slag af gudar än de som Anna Petrowna framplockat ur sin gamla stöfvel, skulle finnas uppstälda flerstädes på kullar beströdda med ben af offrade djur. Vår ryske värd berättade, att samojeder från långt aflägsna trakter brukade vallfärda till dessa ställen för att der offra och göra löften. Köttet af de offrade djuren åt man sjelf, benen ströddes på offerhögen och gudarne beströkos med det offrade djurets blod. Jag förklarade genast, att jag önskade besöka ett sådant ställe. Men länge ville ingen af de här varande ryssarne tjena mig som vägvisare. Slutligen erbjöd sig dock en ung man att ledsaga mig till ett ställe på Waigatsch-ön, der jag kunde få se hvad jag önskade. Med anledning häraf gjorde jag följande dag i en af ångsluparne, åtföljd af dr Almqvist, löjtnant Hovgaard, kapten Nilsson och min ryske vägvisare, en utflygt till andra stranden af Jugor-sundet.

Offerhög på Waigatsch-ön.

Efter en teckning af A. Hovgaard.

Offerhögen var belägen på högsta punkten af Waigatsch-öns sydvestra udde och bildade en naturlig kulle, som höjde sig ett par meter öfver den omgifvande slätten. Denna af slutades mot hafvet med en tvärbrant stupa. Landet var jemnt, men uppsteg småningom till en höjd af 18 meter öfver hafvet. Grunden utgjordes af silurisk kalk i upprättstående lager, strykande från öster till vester, och på vissa ställen innehållande försteningar snarlika dem från Gotland. Här och der funnos grunda insänkningar i slätten, täckta med en ganska rik, jemngrön gräsväxt. De högländta, torra delarne prålade åter med en ytterst yppig blomstermatta af gula och hvita saxifragor, blåa erithrichier, polemonier och parryor samt gula chrysosplenier m. m. Dessa sistnämnda, vanligen helt oansenliga blommor, äro härstädes så yppiga, att de bilda en vigtig del af blomstertäcket. Skog saknas helt och hållet. Äfven buskarne blifva knappast alnshöga och detta endast på skyddade ställen, i dalsänkningar och vid foten af branta mot söder vettande sluttningar. Offerhögen bildade ett stenröse några få meter i qvadrat, beläget på en särskild upphöjning af slätten. Bland stenarne träffade man:

Gudar från offerhögen.

1/12 af nat. storl.

1. Renskallar, sönderslagna för uttagande af hjernan, men med hornen qvarsittande vid pannbenet; dessa voro nu så uppstälda bland stenarne, att de bildade ett tätt snår af renhorn, hvilket gaf offerhögen dess egentliga prägel.

2. Renskallar med genomborradt pannben, uppträdda på käppar, som voro instuckna i högen. Någon gång voro på dessa käppar en mängd ansigten utskurna, det ena öfver det andra.

3. En mängd andra renben, deribland äfven mergben, krossade för mergens uttagande.

4. Ben af björn, bland hvilka märktes labbarne och det endast halfflådda hufvudet af en björn, som blifvit skjuten så nyligen, att köttet ännu ej hunnit förruttna; bredvid detta björnhufvud funnos två blykulor upplagda på en sten.

5. En massa jernbitar, t. ex. sönderbrutna yxor, bitar af jerngrytor, gamla knifvar, metalldelen af en söndrig munharmonika o. s. v., och slutligen

6. De mäktiga väsenden, åt hvilka all denna härlighet blifvit offrad.

Dessa utgjordes af hundratals små trästickor, upptill ytterst klumpigt utskurna i form af menniskoansigten, de flesta 15 till 20 centim., några ända till 370 centim. långa. De voro alla instuckna i marken på högens sydöstra del. Nära offerstället sågos stycken af drifved och lemningar efter den eldstad, vid hvilken offermåltiden blifvit anrättad. Vår vägvisare berättade, att vid dessa måltider gudarnes munnar beströkos med blod och fuktades med bränvin, och det förra bekräftades af de stora blodfläckar, som funnos på de flesta af de större gudarne nedom det hål, som skulle föreställa munnen.

Sedan högen blifvit af tecknad, skattade vi den försigtigt och lade en del af gudarne och de offrade benen i en säck, som jag lät bära ned i båten. Min vägvisare blef nu synbart orolig och sade, att jag borde försona bolvanernas vrede genom att sjelf åt dem offra något. Jag yttrade genast, att jag vore beredd härtill, blott han visade mig huru jag dervid skulle gå till väga. Smått besvärad och tveksam, huruvida han borde hysa större fruktan för bolvanernas vrede än för det straff, som i en annan verld skall drabba den som offrar åt falska gudar, sade han, att man blott behöfde lägga några slantar mellan stenarne. Med en högtidlig kyrkomin nedlade jag nu i högen min gåfva, hvilken helt säkert var den största dyrbarhet som der någonsin blifvit offrad, nämligen tvenne silfvermynt. Ryssen var nu belåten, men förklarade, att jag varit för slösaktig; »ett par kopparslantar hade varit fullt tillräckligt».

Följande dag fingo samojederna veta, att jag blifvit visad till deras offerhög. För egen del tycktes de fästa sig mycket litet dervid, men de förklarade, att vägvisaren nog skulle blifva straffad af de förolämpade bolvanerna. Han komrne kanske att få ångra sitt dåd redan den följande hösten, då hans renar skulle återvända från Waigatsch-ön, der de för det närvarande vallades af samojeder; ja, om straffet ej drabbade honom nu, skulle det i framtiden nå honom eller ock hemsöka hans barn eller barnbarn, säkert var att ostraffad skulle gudarne ej lemna honom. I af seende å Guds vrede voro således deras religionsbegrepp fullt eniga med gamla testamentets läror.

Offerhåla på Waigatsch.

Efter teckning af A. Hovgaard.

Detta offerställe var för öfrigt ej synnerligen gammalt. En äldre offerplats hade deremot varit belägen 600 meter närmare stranden invid en grotta, som af samojederna betraktades med vidskeplig vördnad. En mängd trägudar hade der varit uppstälda, men för ungefär trettio år sedan hade en nitisk, nyss tillsatt och derför mycket rensopande archimandrit⁵ besökt stället, uppbränt offerhögen och i dess ställe på platsen upprest ett ännu qvarstående kors. Någon vedergällning hade samojederna ej utkräft genom att i sin tur förstöra tecknet för de kristnes dyrkan. De lemnade hämnden åt gudarne sjelfva, vissa att dessa inom kort skulle förgöra alla archimandritens renar, och flyttade endast sin egen offerplats litet längre in i landet. Der hade tills vidare intet oförståndigt trosnit ingripit i deras bolvandyrkan.

Den gamla offerplatsen röjdes ännu af den massa benstycken och rostade jernbitar, som lågo kringströdda på marken öfver ett ganska vidsträckt område vid sidan om rysskorset. Äfven såg man här lemningar af den eldstad, på hvilken schaman-gudarne blifvit uppbrända. Dessa skola hafva varit vida större och vackrare än gudarne i den nutida högen, hvilket äfven bekräftas genom en jemförelse mellan de bilder, som här gifvas af de senare, och bilder från holländarnes tid. Schaman-gudarnes ras har tydligen försämrats på de sista tre hundra åren.

Sedan jag undersökt och något skattat äfven den gamla offerhögen, lät jag bära en liten båt, som ångslupen tagit med på släp, öfver det låga sandnäs, som skiljer den på kartan angifna insjön från hafvet, och rodde med kapten Nilsson och min ryske vägvisare till en samojedisk begrafningsplats längre in i landet vid insjöns strand.

Endast en person fans begrafven på stället. Grafven var vackert belägen på sjöns nu med tallösa polarblommor prålande strandsluttning. Den bestod utaf en af breda, starka plankor omsorgsfullt timrad kista, fästad i marken med jordfasta störar och tvärträn, så att hvarken rofdjur eller lemlar kunde komma in deruti. Plankorna tycktes ej vara uthuggna af drifved, utan voro troligen ditforslade söder ifrån, liksom den näfver, med hvilken kistans botten var täckt. Såsom en kring skelettet liggande, nu sönderfallen päsk och åtskilliga förmultnade trasor utvisade, hade den döde blifvit svept i den vanliga samojeddrägten. I grafven funnos dessutom lemningar af en jerngryta, yxa, knif, borr, båge, träpil, några kopparprydnader m. m. Äfven hoprullade näfverbitar lågo i kistan, helt säkert afsedda att begagnas vid uppgörande af eld i en annan verld. Bredvid grafven låg en upp- och nedvänd släde, tydligen ditlagd för att den döde ej der borta skulle sakna fordon, och antagligt är, att renar till dess framdrifvande blifvit vid grafölet slagtade.

Samojedgraf på Waigatsch.

Äldre underrättelser om samojederna.

Då det kan vara af intresse att erfara, huruvida samojederna sedan den tid, då de först blefvo kända af vesteuropeerna, undergått några väsentliga förändringar till lefnadssätt, skall jag här återgifva några af de skildringar om dem, som vi finna i berättelser om de engelska och holländska nordostfararnes resor.

Att förändringar i afseende å beväpningen försiggått, d. v. s. att äfven samojederna gjort framsteg i krigs- eller jagtkonsten, det frarngår redan af de äldre bilder, som här återgifvas. De aftecknas nämligen på dessa nästan alltid med båge och pilar. Numera tyckes bågen hafva kommit nästan helt och hållet ur bruk, ty vi sågo ej en enda samojedisk bågskytt. Men deremot hade de gamla dåliga flintlåsgevär, å hvilka förlorade låsdelar ofta voro på ett ganska sinnrikt sätt ersatta med benbitar och remmar. De frågade äfven ifrigt efter knallhattsgevär, men bakladdningsgevär voro ännu för dem okända. I det hänseende hade de ej följt med sin tid så väl som eskimåerna vid Port Clarence.

Samojediska bågskyttar.

Efter Linschoten.

En af de äldsta berättelser, som jag känner om samojederna, är Stephen Burroughs från 1556. Den finnes återgifven hos Hakluyt (l:a uppl. s. 318). I berättelsen om »Searchthrifts» färd läses nämligen:

»Om lördagen den 1 aug. 1556 gick jag i land⁶, och jag såg tre hvalrossar, som de ryska fångstmännen hade dödat, och de skattade en hvalrosstand, som ej var synnerligen stor, till en rubel och ett hvitbjörnskinn till två à tre rubel, och de berättade mig, att på den stora ön (Waigatsch) fans ett folk, som de kallade samoider. Dessa hafva intet hus, utan endast tält gjorda af renskinn, utspända öfver stänger. De äro förfarna skyttar och äro rika på renar. Om måndagen den 3 lättade vi ankar och höllo af till en annan ö belägen fem leagues (15') ostnordost om oss. Här träffade jag åter Loshake⁷ och gick i land med honom, och han förde mig till en hop samojediska afgudar, hvilkas antal var 300. De voro det sämsta och råaste arbete jag någonsin sett. Ögonen och munnen på många af dem voro blodiga; de hade skapnaden af män, qvinnor och barn, och hvad som å dem skulle föreställa vissa kroppsdelar var äfven blodbestänkt. Några bland afgudarne utgjordes endast af gamla stickor med ett eller par med knif inskurna hak. En sönderbruten släde låg på afgudahögen och likaså ett af foglar förstördt renskinn. Men för några af afgudarne funnos träkubbar uppsatta till munnens höjd och fullblodade. Jag ansåg dem som det altare, på hvilket offret frambärs. Jag såg också de redskap, hvarpå de hade stekt sitt kött, och så vidt deraf kunde skönjas, göra de sin eld omedelbart under spettet. Deras båtar äro gjorda af renskinn, och då de komma till land, bära de båten med sig upp på stranden. För sina åkdon hafva de inga andra dragdjur än renar. Bröd och säd hafva de icke, utom hvad ryssarne bringa dem. Deras kunskap är ytterst ringa, ty de känna inga bokstäfver.»

Samojeder

från Schleissing, Neu-entdecktes Sieweria, worinnen die Zobeln gefangen werden. Zittau 1693.9

Giles Fletcher, som 1588 var drottning Elisabets sändebud hos zaren, talar i sin berättelse om Ryssland på följande sätt om samojederna⁸:

»Namnet Samojt härledes, såsom ryssarne säga, af »sjelfätare», emedan de fordom lefde som kannibaler, ätande upp hvarandra. Denna härledning synes dem (ryssarne) så mycket mer sannolik, som de äta allt slags rått kött, hurudant det än må vara. Men som samojts sjelfva säga, så heta de samoje, hvilket betecknar »af dem sjelfva», d. v. s. ett inhemskt folk, som aldrig ombytt boningsplats. De äro, både män och qvinnor, klädda i sälskinnsrockar, som räcka till knäna och hafva hårsidan utåt, samt byxor af samma ämne. De äro alla svarthåriga och af naturen utan skägg. Män och qvinnor äro derför svåra att på utseendet åtskilja, med undantag att qvinnorna bära en hårfläta nedhängande längs båda öronen.»

Ungefär på samma sätt beskrifvas samojederna af G. de Veer i redogörelsen för Barents' andra resa 1595. Barents fick af samojederna goda upplysningar om farvattnet längre öster ut och stod alltid i godt förhållande till dem, undantagandes vid ett tillfälle, då samojederna gingo ned i en af holländarnes båtar och återtogo en afgud, som röfvats från en stor offerhög.

Deras plats inom etnografien.

Sedermera hafva samojederna varit föremål för en mycket stor litteratur, för hvilken det dock ej kan komma i fråga att här redogöra. Bland annat har man mycket tvistat om deras ställning i förhållande till andra nationer. Härom meddelar min lärde vän, den berömde språkforskaren professor Ahlquist i Helsingfors följande:

Samojederna räknas, jemte de tungusiska, mongoliska, turkiska och finskt-ugriska folken, till den s. k. altaiska eller ural-altaiska folkstammen. Det egendomliga för denna folkstam består hufvudsakligast deruti, att alla inom densamma förekommande språk höra till den s. k. agglutinerande klassen. I dessa språk uttryckas nämligen begreppens relationer uteslutande medelst ändelser eller tillägg baktill, hvaremot flexion, prefixer och prepositioner såsom relationsuttryck äro dem fullkomligt obekanta. Andra för de altaiska språken kännetecknande egendomligheter äro den i många af dem förekommande vokalharmonien, oförmågan att i ordets anljud (början) hafva flere än en konsonant och pluralbegreppets uttryckande med ett eget tillägg, hvaremot kasusändelserna i pluralis äro desamma som i singularis. Förvandtskapen mellan den altaiska folkstammens särskilda grenar grundar sig sålunda hufvudsakligen på analogien eller likheten i språkbyggnaden, hvaremot deras tungomål i språkmaterialet (så väl i sjelfva orden som i relationsuttrycken) förete en högst ringa eller ingen frändskap. Den omständigheten, att samojederna för det närvarande till närmaste grannar hafva några finskt-ugriska folk (lapparne, syrjänerna, ostjakerna och vogulerna) och att dessa till en stor del föra samma slags lefnadssätt som de förra, har föranledt några författare att antaga en närmare förvandtskap mellan samojederna och finnarne samt de finska folken öfver hufvud. De båda folkgrenarnes språk lemna dock inga bevis för ett sådant antagande. Till och med de allra närmast samojederna stående ostjakernas språk är himmelvidt skilt från samojediskan och har dermed ingenting annat gemensamt än ett litet antal lånord (förnämligast benämningar på föremål ur polarnomadens lif), hvilka ostjakiskan upptagit från det nordliga grannspråket. Med hänsyn till språket lära dock samojederna stå på lika stort afstånd äfven från de öfriga grenarne af nämnda folkstam. Huruvida kraniologien eller den moderna antropologien kunna närmare bestämma samojedernas frändskapsförhållanden till andra folkgrenar, är ännu en framtidsfråga.