Vegas färd - Nittonde kapitlet

Hongkong och Kanton.Stensliperierna i Kanton.Politiska förhållanden i en engelsk koloni. — Infödingarnes behandling.Resa till Labuan.Kolgrufvorna derstädes.Utflygt till stranden af Borneo.Malajbyar.Singapore.Färd till Ceylon. — Point de Galle.Ädelstensgrufvorna vid Ratnapora.Besök i tempel. — Inköp af manuskripter. — Ceylons befolkning.Dr Almqvists utflygt till det inre af ön.

Hongkong och Kanton.

Några dagar efter vår ankomst till Jokohama förflyttades Vega till varfvet vid Jokosuka för att der genom kopparförhydning skyddas mot de varma hafvens för fartygens skrof så skadliga borrmusslor, hvarjemte tillfället begagnades att på fartyget verkställa några smärre reparationer och förändringar i inredningen, önskvärda med anledning deraf, att vi under resans återstående del skulle färdas ej i kalla, utan i tropiska luftstreck. Arbetet hade medtagit något längre tid, än som var beräknadt, så att Vega först den 21 september kunde lemna varfvet och återkomma till Jokohama, der naturforskarne under större delen af reparationstiden slagit sig ned. Det hade ursprungligen varit min afsigt att dröja i Japan endast så länge, som var nödigt för dessa arbetens afslutande, under hvilken tid tillfälle kunde beredas Vegas officerare och manskap att hvila ut från den långa vinterns vedermödor, att mottaga och afsända bref till hemlandet, samt att ur tidningarna inhemta de vigtigaste händelser, som timat under vår fjorton månaders frånvaro från de trakter, hvilka beröras af verldshändelsernas brus. Men såsom af det föregående synes, blef uppehållet längre än ämnadt var. Detta berodde visserligen i någon mån på svårigheten att redan efter några få dagar slita sig lös från ett folk så märkvärdigt, så älskvärdt och så gästfritt som Japans, och från ett land med dess härliga natur. Men dessutom voro vi, när Vega åter var sjöklar, så nära tiden för monsunskiftet, att det varit föga klokt och förenadt med föga tidsbesparing att genast segla vidare söder ut. Våldsamma stormar pläga nämligen denna årstid rasa i dessa haf, och den då rådande vinden är så ogynsam för segling från Japan mot söder, att ett fartyg med Vegas svaga ångkraft under kryssning i motvind mellan Japan och Hongkong lätteligen åter förlorat de genom en tidigare afresa inbesparade dagarne. Deremot kunde vi i slutet af oktober och i början af november under öfverresan till Hongkong påräkna ständig frisk medvind. Detta inträffade äfven, så att vi, efter att den 27 oktober f. m. hafva lemnat Nagasaki, redan den 2 november e. m. kunde ankra i Hongkongs hamn.

Någon utsigt förefans naturligtvis icke att under ett par dagars uppehåll kunna uträtta något for vetenskapen gagneligt i en trakt, som så otaliga gånger förut blifvit af naturforskare undersökt, men jag anlöpte i alla fall denna hamn för att tillmötesgå en af expeditionens deltagare uttalad önskan att ej lemna östra Asien, utan att under Vegas färd hafva sett något litet af det så mångomtalade, alla andra länder så olika »himmelska riket».

För detta ändamål är dock sjelfva Hongkong en föga lämplig plats. Denna rika och blomstrande handelsstad, som skapats genom Englands kinesiska politik och opiumhandel, är en brittisk koloni med europeisk prägel, som har föga att uppvisa af det ursprungliga kinesiska folklifvet, om ock hufvuddelen af dess befolkning utgöres af kineser. Men några få timmars väg med ångbåt från Hongkong ligger den gamla stora handelsstaden Kanton, hvilken, oaktadt den så länge varit öppnad för europeerna, ännu är rent kinesisk, med sitt myrstackslika byggnadssätt, sin tallösa befolkning, sina tempel, fängelser, blomster-djonker, mandariner, hårpiskförsedda gatpojkar o. s. v. De flesta af expeditionens deltagare gjorde en utflygt hit och belönades med otaliga, af ingen beskrifning återgifbara intryck från det kinesiska stadslifvet. Öfverallt blefvo vi vänligt bemötta af infödingarne1, och så kort vårt besök än var, var det dock tillräckligt att skingra den vrångbild, som en mängd europeiska författare behagat lemna af verldens talrikaste nation. Man märker snart, att man här har att göra med ett allvarligt och sträfsamt folk, som visserligen uppfattar mycket, dygd och last, sorg och njutning, på ett helt annat sätt än vi, men mot hvilket vi derför ingalunda ega rätt att antaga de öfversittarelater, som europeen så gerna begagnar mot färgade raser.

Större delen af mitt korta uppehåll i Kanton använde jag att buren i en bärstol — hästar kunna ej begagnas i sjelfva staden — kringströfva på de trånga, af öppna handelsbodar, omgifna och delvis täckta gatorna, hvilka helt säkert utgöra det märkvärdigaste af det myckna märkvärdiga, som här finnes att se. Det minne jag har qvar af dessa timmar bildar, såsom det ofta händer, då man ser för mycket nytt på en gång, ett brokigt virrvarr, bland hvilket jag numera endast med svårighet kan urskilja en eller annan sammanhängande bild. Men äfven om intrycken vore mer klara och tydliga, kunde det ej komma i fråga att här upptaga utrymmet med en framställning af mina egna ytliga iakttagelser. Den som önskar taga kännedom om seder och bruk i Kina, lider ej brist på skrifter om landet, men väl komma hans studier att försvåras genom skrifternas ofantliga antal och ofta nog underhaltiga innehåll. Endast en enda enskildhet skall jag här beröra emedan den särskildt intresserade mig såsom mineralog, nämligen stensliperierna i Kanton.

Stensliperierna i Kanton.

Det är naturligt att i ett land, så befolkadt och så rikt som Kina, inom hvilket hemmet och hemlifvet spelar en så stor rol, mycket penningar skola nedläggas på prydnader. Man kunde derför vänta, att slipade ädla stenar här skulle användas i stor skala, men att döma af hvad jag såg i Kanton, tyckas kineserna på dylika sätta vida mindre värde än så väl hinduen som europeen. Det synes dessutom, som om man i Kina fortfarande satte större värde på stenar med gammal »orientalisk slipning», d. v. s. med polerade, rundade ytor, än på stenar formade enligt det numera i Europa brukliga slipningssättet med plana facetter. I stället omfatta kineserna med stor förkärlek egendomliga, ofta ganska väl utförda sniderier i en mängd olika slag af stenarter, bland hvilka de sätta högsta värdet på nefriten eller, såsom de sjelfva kalla den, »Yii». Den bearbetas till ringar, armband, allehanda prydnader, vaser, smärre bordskärl m. m. I Kanton finnas talrika stenslipare och handelsmän, hvilka hufvudsakligast sysselsätta sig med förfärdigandet och försäljandet af prydnader gjorda af denna stenart, och man skattar den ofta högre än verkliga ädelstenar. Den var länge en så vigtig handelsartikel, att dess fyndort utgjort målet för egna karavan vägar, hvilka kommo in i Kina genom Yii-porten. Likaså tyckes bernsten skattas högt, i synnerhet bitar med inneslutna insekter. Bernstenen finnes ej i Kina, men införes från Europa, ofta förfalskad och inneslutande stora kinesiska skalbaggar med märken efter nålarna, på hvilka de varit uppstuckna. Andra mindre ädla, inhemska eller från främmande länder införda stenarter begagnas äfven, bland annat täta varieteter dels af talk eller såpsten, dels af pyrofyllit. Men arbeten af dessa stenarter stå ej i något pris, jemförligt med dem af nefrit. I samma handelsbod, der man åt mig försålde nefritstycken omsorgsfullt inlagda i särskilda askar, fann jag på bottnen af en dammfyld låda, jemte bitar af qvarts och allehanda annat gammalt skräp, stora, till en del utmärkt väl utbildade kristaller af klar, genomskinlig topas. Denna försåldes såsom qvarts för en obetydlighet. Dessutom tillhandlade jag mig ett par skulpterade topas-stycken, af hvilka det ena var en stor, ganska vacker naturlig kristall, på hvars ändyta fans ingraverad en kinesisk inskrift, som i öfversättning lydde: »bokliga studier medföra heder och ära samt göra mannen lämplig för hofvet». Det andra var en något blåaktig, tumslång topaskristall, på hvars ena sida en menniskofigur, kanske något buddahelgon, var utskulpterad. Stenslipningen bedrifves såsom hemslöjd, företrädesvis i en särskild trakt af staden. Verkstaden är vanligen belägen vid sidan af en liten handelsdisk, i ett mot gatan öppet rum på nedre bottnen. Stenarnes sönderskärning och slipning verkställes, såsom hos oss, med metallskifvor och smergel eller sönderstött korund, hvilken lär finnas i stor mängd i Kantons granskap.

Man färdas numera mellan Hongkong och Kanton i stora, beqväma och väl inredda, men till det yttre mycket obäkliga flodångbåtar, byggda efter amerikanskt mönster. De föras af europeer. Mathållningen om bord är europeisk och utmärkt god. Europeer och kineser vistas i särskilda salonger. Öfverallt på akterdäcket och i aktersalongen hänga vapen för att vara till hands, i fall fartyget skulle antastas af sjöröfvare, eller om, såsom det hände för några år sedan, ett större antal af dessa skulle innästlat sig bland de kinesiska passagerarne, i afsigt att plundra båten.

Hong-kong afstods till England i följd af kriget år 1842. Den då oansenliga fiskarbyn är numera en af verldens mest betydande handelsplatser. Hamnen är rymlig, har god ankarbotten och är väl skyddad af en mängd större och mindre granitholmar. På den största af dessa är staden byggd i afsatser, som höja sig från stranden mot det inre af ön. Högst uppe på denna hafva de förmögnaste europeiska residenterna byggt sina, af vackra trädgårdar omgifna sommarställen. Om vintern bo de i sjelfva staden. Vi blefvo här utmärkt väl mottagna så väl af guvernören Mr Pope Hennessy, som af stadens öfriga invånare. Den förre inbjöd kapten Palander och mig att bo i det vackra guvernörsresidenset, gaf en middag, anordnade en ståtlig officiel mottagning oss till ära och öfverlemnade åt expeditionen en vacker samling af torkade örter från stadens utmärkt väl underhållna botaniska trädgård, hvilken står under inseende af Mr Charles Ford; de senare öfverlemnade till mig en lyckönskningsadress vid ett särskildt för detta ändamål anordnadt högtidligt, af stadens framstående män talrikt besökt möte i City Hall. Mötet öppnades af ordföranden Mr Keswick med ett helsningstal, hvarpå Mr J. B. Coughtrie uppläste och öfverlemnade den i rödt siden inbundna, i svart, guld och rödt vackert tryckta adressen, försedd med 414 underskrifter, deribland många tecknade af kineser. Adressen slutade med en hjertlig lyckönskning till oss alla och ett löfte att framdeles öfverlemna ett minne af besöket i Hongkong och af det sätt, på hvilket Vega-expeditionen der uppskattades. En tid efter återkomsten till hemlandet fingo Palander och jag från medlemmar af Hongkongs kommun mottaga hvar sin praktfulla silfvervas.

Politiska förhållanden i en engelsk koloni. — Infödingarnes behandling.

Jag omfattade här med stort intresse det tillfälle, som min beröring med ortens framstående män lemnade, att få en inblick uti de politiska förhållanden, som rådde i denna, tydligen mycket lifskraftiga och framtidsrika koloni. Vid första påseendet tycktes de ingalunda vara tillfredsställande. Frid och endrägt rådde här uppenbarligen icke. Missnöje med guvernören yttrades nämligen högljudt af många i Hongkong bosatta europeer. Han gynnade, sade man, på ett ytterligt ensidigt sätt kineserna och förmildrade straffbestämmelserna mot dem till den grad, att Hongkong snart skulle göras till en tillflyktsort för alla Kantons röfvare och tjufvar. Just vid vår dervaro försiggick härom en lärorik parlamentsdebatt i smått inom stadens Legislative council. Striden fördes med en viss bitterhet, men med behörigt iakttagande af i moderlandet häfdvunnen parlamentarisk takt. Oppositionens vältalige talman hade tydligen, såsom vid dylika tillfällen vanligen är fallet, allmänna meningen bland europeerna för sig. Dessa tycktes nämligen vara temligen ense derom, att enda medlet att skydda sig mot våldsverkarne från det stora himmelska riket vore att, då de grepos på bar gerning, genast offentligt afstraffa dem på ett omenskligt sätt.

För en utanför stående föreföll det dock, som om guvernören ej allenast haft mensklighetskänslan och rätten på sin sida, utan äfven handlat med en säker framtidsblick. Vid hans ankomst till kolonien hade de kroppsstraff, som man ådömde kineserna, varit ytterst barbariska, om ock milda i jemförelse med de i Kina brukliga, ett förhållande som oppositionen anförde till försvar för de strängare straffbestämmelserna. Fångarne piskades med »katten» upprepade gånger, ofta med den påföljd, att de blefvo lidande af obotlig lungsot; de förbereddes till afstraffningen genom en tids svältkur på vatten och ris; de brännmärktes, då de lemnade fängelset m. m. Gående ut från den åsigten, att den största tryggheten för en koloni sådan som Hongkong ligger i den kärlek, med hvilken densamma omfattas af den talrika infödda befolkningen, hade guvernören sökt skydda denna mot orättvisa angrepp från europeerna. Inseende att allt för barbariska straff snarare befordra förbrytelser än afskräcka derifrån, till följd af det skydd, som brottslingen i så fall kan påräkna hos medlidsamma medmenniskor, och att milda straffbestämmelser äro första vilkoret för en god skyddspolis, hade guvernören minskat piskningarna, förbjudit straffets verkställande offentligt, beifrat tillfällen, då extra slag »af misstag» eller genom kringgående af lagens bokstaf tilldelats brottslingarne, utbytt »the regulation cat» mot råtting, afskaffat den förberedande svältkuren och brännmärkningen, förbättrat fängelserna m. m. Allt detta klandrades nu skarpt af de europeiska handelsmännen, men gillades af koloniens kinesiska undersåtar, som dock afrådts från att göra några motdemonstrationer.

När vi längre fram kommo till andra engelska besittningar, så funno vi, att invånarne ofta voro mer eller mindre i strid med den styrande myndigheten, men ingenstädes fans något hinder för oppositionen att på offentliga möten, medelst adresser i tidningar och ströskrifter söka göra sina åsigter gällande. Redan tidigt uppstår härigenom ett temligen friskt politiskt lif, och just häri ligger troligen ett af hufvudvilkoren för de engelska koloniernas förmåga af »selfgovernment», för deras lifskraft och deras inflytande på det kringliggande landet.

Det skall i sanning blifva högeligen märkvärdigt att se hvad inflytande det kommer att utöfva på det stora grannlandet, om den af Mr Hennessy förordade politiken i afseende å de i Hongkong bosatta kineserna genomföres, och dessa utbildas till medborgare, medvetna derom att de af lagen äro skyddade till person och egendom, att de ej behöfva kräla i stoftet för någon myndighet, och att de, så länge de sjelfva hålla sig inom lagens gränser, äro fullt tryggade för alla tjenstemäns utpressningar samt i åtnjutande af alla de fri- och rättigheter, som den engelska lagen skänker medborgaren.

Många bland de i Hongkong bosatta europeerna tycktes vara öfvertygade, att man om Kina med fullt skäl skall kunna under ännu ett årtusende uttala orden: »du är hvad du var och du blir hvad du är». Andra åter påstodo, att beröringen med europeerna i Schanghai, Hongkong och Singapore och berättelserna af de i tusental från Kalifornien och Australien till Kina återvändande utvandrarne hålla på att småningom förändra verldsåskådningen i det »himmelska riket» och att derför bereda en förändring, mindre brådstörtad men lika genomgripande som den, hvilken nyligen försiggått i Japan. Om det sker, så blir Kina en stat, som måste tagas med i räkningen vid uppgörandet af verldens affärer, och hvars makt kommer att väga mycket tungt i vågskålen, åtminstone då det gäller Asiens öden. I Hongkong och Kanton visste ryktet redan nu att förmäla, det Tysklands fjerrsynte rikskansler tagit denna faktor i beräkning vid uppgörande af sina framtidsplaner.

Redan nu deltogo kineserna i det europeiska lifvet. En mängd kinesiska namn lästes, såsom jag redan nämnt, under den till mig öfverlemnade adressen; på guvernörens mottagning sågos många feta, leende, med hårpiskor försedda hufvuden, och kineser hade deltagit i de möten, på hvilka guvernörens reformförslag varit under öfverläggning. Sedan urminnes tider finnas dessutom talrika hemliga sällskap i landet, hvilka endast sägas vänta på ett gynsamt ögonblick för att söka länka dess öden in på nya banor.2 De iakttagelser jag giort i Hongkong och Kanton äro dock allt för ytliga, för att jag skulle vilja längre uppehålla mina läsare med dessa ämnen. Jag hänvisar alltså till de talrika arbeten om dessa städer, hvilka blifvit offentliggjorda af författare, som der uppehållit sig lika många månader och år som jag dagar, och öfvergår till att skildra fortsättningen af Vegas färd.

Resa till Labuan.

Åtföljda af många nyförvärfvade vänners välönskningar, lemnade vi Hongkongs hamn den 9 november om morgonen. Ursprungligen hade jag ämnat härifrån ställa kosan till Manilla, men tidsförlusten under det långa uppehållet i Japan nödgade mig att afstå från denna resplan. Kursen stäldes dock ej omedelbart på Singapore utan på Labuan, en liten engelsk besittning på norra sidan af Borneo. Dess nordspets (kolgrufvan) är belägen vid 5° 23' nordlig bredd och 115° 12' ostlig längd från Greenwich. England har tagit Labuan i besittning med anledning af de derstädes förekommande kollagren, hvilka ega en särskild betydelse till följd af öns läge nästan midt bland sydöstra Asiens stora, talrika och bördiga öar. Det var äfven kollagren, som lockade mig till stället. Jag ville nämligen se till, om jag ej derstädes, från sjelfva eqvatorns granskap, skulle kunna insamla värderika bidrag till utredandet af det forna eqvatorialklimatets beskaffenhet.

Det gick i början raskt framåt, tack vare en frisk och gynnande monsunvind. Men då vi nått det s. k. stiltjebältet, afstannade vinden fullständigt, och vi måste nu anlita ångan, hvilken till följd af Vegas ytterst svaga maskin och en stark motström förde oss så långsamt framåt, att vi först den 17 november kunde kasta ankar i Labuans hamn.

Den största af de till kolonien hörande öarna har med en temligen betydande bredd en längdutsträckning af 10' från nordost till sydvest. Den är bebodd af några tusen (3,300 år 1863) kineser och malajer jemte ett fåtal engelsmän, hvilka antingen äro kronans tjenstemän eller anstälda vid kolgrufvan. Norra delen af ön har en höjd af 140 meter öfver hafvet, men mot söder sänker sig landet till en vidsträckt, med täta busksnår bevuxen sandslätt, genomskuren af sanka sumpmarker. De flesta af invånarne bo längs stranden af hamnen, som är belägen vid södra delen af ön och bär det numera, eller kanske blott i närvarande tid, för engelska kolonier oundvikliga och derför föga upplysande namnet Victoria. Guvernörens beqväma byggnad ligger ett stycke från hamnstaden i det inre af ön, kolgrufvan på öns norra sida. Vid vårt besök hade kolbolaget nyligen gjort konkurs, och arbetet hade derför vid grufvan af stannat, men man hoppades, att det snart skulle återupptagas. Sjelfva sandslätten är i jemförelse med närbelägna tropiska länder föga bördig. Den hade nyligen blifvit afbränd och var derför till större delen betäckt med endast buskar, bland hvilka stammar af höga, torkade, halfförbrända träd reste sig och gåfvo åt landskapet likhet med en nordisk, af vådeld härjad skogsbygd. Till följd af den svedjning, som sålunda öfvergått ön, kunde man märka, att slätten, hvilken sedd från afstånd tycktes vara fullkomligt jemn, öfverallt var uppfyld med kraterformiga fördjupningar i sanden, fullkomligt liknande åsgroparne3 i Skandinaviens sandåsar. På norra sidan såg man sandstensberg, som stupade med en brant, 6 till 15 meter hög afsats mot hafvet. Här framträdde den tropiska naturen med all sin yppighet, företrädesvis i de dalar som smärre bäckar skurit ut ur sandstenslagren.

Kolgrufvorna derstädes.

Kolgrufvan är sänkt i kollager, hvilka skjuta fram i dagen på norra sidan af ön. Flötserna äro, enligt de upplysningar jag erhöll på stället, till antalet fyra, med en tjocklek af 3,3, 0,9, 0,4 och 1,0 meter. De luta 30° mot horisonten samt skiljas från hvarandra genom lager af lera och hård sandsten, hvilka tillsammans hafva en mäktighet af omkring 50 meter. Ofvanom det öfversta kollagret träffar man ytterligare mycket mäktiga lager af svart lerskiffer, hvit hård sandsten med lerband, lös sandsten, sandsten blandad med kol och slutligen betydande ler- och sandstenslager, hvilka innehålla försteningar af hafssnäckor, snarlika nutidens. De lager, som ligga mellan eller i det omedelbara granskapet af kolflötserna, innehålla deremot icke några andra försteningar än de växtlemningar, hvilka längre fram skola omtalas. Tretton kilometer söder om grufvan skjuter nära hamnen ett nästan vertikalt kollager fram i dagen, förmodligen tillhörande en mycket äldre tid än de ofvanför omtalade, och ute i hafvet, 18 kilometer från stranden norr om grufvan, tränger bergolja fram ur hafsbottnen.. Grufföreståndaren förmodade med anledning häraf, att kollagren åter gingo fram till jordytan på detta ställe. Labuans kollager äro för öfrigt, oaktadt deras belägenhets nästan i midten af en ofantlig, kretsformig vulkankedja, märkvärdigt fria från förkastningar, hvilket visar att trakten under den ofantliga tid, som förflutit sedan dessa lager blifvit afsatta, varit skonad från jordbäfningar. Äfven nu för tiden vet man, enligt Wallace, knappast af några, jordbäfningar i denna del af Borneo.

Af hvad sålunda anförts kan man sluta, att de härvarande kol-, sand- och lerlagren afsatt sig i en från hafvet afskild, af yppiga sumpmarker upptagen dalsänkning på det vidsträckta land, som fordom upptagit betydliga sträckor af hafvet mellan Australiens öar och Asiens fastland. Likartade förhållanden måtte för öfrigt hafva rådt öfver en betydlig del af Borneo. Man träffar nämligen flerstädes på denna ö kollager under ungefär likartade förhållanden som på Labuan. Så vidt jag vet, hafva de dock hittills icke blifvit närmare undersökta i växtpaleontologiskt hänseende.

Vid Labuan träffas växtförsteningar, ehuru ganska sparsamt, inbäddade i bollar af jernlersten från lagren ofvanom de två nedersta kolflötserna. Dessutom äro de öfre kollagren ytterst rika på harts, hvilket i större ådror genomdrager kolet. Af de mellan och öfver kolflötserna liggande sandlagrens mäktighet och förvandling till en hård sandsten kan man sluta, att mycket lång tid, sannolikt hundratusentals eller millioner år, förflutit sedan dessa kollager bildades. De tillhöra likväl en alldeles ny tidsperiod, under hvilken växtligheten i dessa trakter föga torde hafva skilt sig från nutidens. Det är dock för tidigt att yttra sig härom, innan de hemförda försteningarna blifvit fullständigt undersökta af dr Nathorst.

För tillfället var kolgrufvan nedlagd, men man väntade med hvarje post befallning att återupptaga arbetena. Vägen mellan grufvan och hamnstaden var i alla fall temligen väl underhållen, och en ledamot af bolagets styrelse, Mr Cooke, bodde fortfarande på stället. Han visade mig all möjlig gästfrihet under den tid jag för insamlande af försteningar uppehöll mig vid norra sidan af ön. Den öfriga tiden af min dervaro var jag gäst hos den tjenstförrättande guvernören Mr Treacher, en ung och älskvärd man, hos hvilken iag fick se åtskilliga naturhistoriska samlingar från Labuan och angränsande delar af Borneo, och som efter vår återkomst till Europa öfversände till mig en samling af blad och fruktdelar af de trädslag, som nu växa på ön. Jag förmodar, att denna samling skall blifva mycket upplysande vid studiet af de hemförda växtförsteningarna.

Vid de branta strandafsatserna på norra kusten ser man ganska vackra genomskärningar af de sandstenslager, som ligga under och öfver kolen. Under det jag för att taga dessa i betraktande framgick längs stranden, besökte jag några på pålar uppförda malajhyddor. De omgåfvos vid flodtid af vatten, under ebbtid af den torra, på all växtlighet blottade strandfjären. För att komma in i hyddorna måste man klättra uppför en mot hafvet vettande, 2 till 2½ meter hög stege. Huset såg ut som en sjöbod hos oss och var uppfördt af ytterligt lätt virke. Golfvet bestod af glesa, löst liggande, rasslande bambuspjelor, så tunna att jag fruktade, att de skulle brista, då jag steg på dem. Husgerådssakerna utgjordes endast af några rörmattor och ett par kokkärl. Någon eldstad såg jag ej; förmodligen uppgjordes elden på stranden. Jag kan ej inse något skäl, hvarför man valt denna plats till bostad framför den närliggande, grönskande, men ingalunda sumpiga stranden, så vida det ej är för den svalka, som det luftiga läget på strandfjären medför, och det skydd pålarne lemna mot de tusentals krypdjur, af hvilka gräsvallen i de tropiska trakterna vimlar. Sannolikt äro äfven myggorna ute vid sjelfva hafsbandet mindre besvärliga än längre in i landet.

Utflygt till stranden af Borneo.

Likartade stugor sågo några af mina följeslagare under en utfärd, som de med ångslupen företogo till mynningen af en större, på den närbelägna kusten af Borneo utfallande elf. Härom meddelar dr Stuxberg följande:

»Den 19 november företogo Palander, Bove och jag jemte två man en utflygt i Vegas ångslup till den midt emot Labuan utmynnande floden Kalias. Vi gåfvo oss å stad i dagningen, strax efter kl. 6. Vägen togs först norr om Pappan Island, derpå mellan de många grunden, som finnas mellan denna och den betydligt större Daat Island, och slutligen söder om den sistnämnda ön.

Pappan Island är en liten täck holme, som ända ned till högvattensmärket är beklädd med mörkgrön tropisk urskog. På Daat Island deremot har urskogen på östra sidan blifvit nedhuggen och lemnat plats åt en nyodling af kokosträd, ett verk af den föregående läkaren på Labuan, hvilket skänker sin nuvarande egare en betydande afkastning.

Vi hade icke ringa svårighet att leta oss en väg öfver den sandbar, som är lägrad framför flodmynningen på halfannan till tre nautiska mils afstånd från Borneos kust. Efter flerfaldiga försök under en timmes tid lyckades vi ändtligen leta upp den djupa ränna, som leder in till floden. Hon går tätt utmed fasta landet på norra sidan, från Kalias Point till den egentliga flodmynningen. På baren var djupet blott en meter, i den djupa rännan vexlade det mellan 3,5 och 7 meter, i sjelfva flodmynningen var det 14 till 18 meter och stundom derutöfver.

På södra sidan af landtungan, som skjuter ut norr om Kalias' mynning, funnos två malajbyar, hvars invånare tycktes betrakta vår färd med nyfikna blickar. En skara halfnakna eller alldeles nakna barnungar begynte en kapplöpning utefter stranden, så snart de fingo syn på den snabbgående ångslupen, påtagligen för att hafva oss i sigte så länge som möjligt. Vi hade nu djupt vatten och ångade utan dröjsmål uppför floden. Det efterlängtade besöket i någon af malajbyarna gömde vi alltså till återfärden.

Vi färdades ungefär halfannan eller två svenska mil uppför en af de många slingrande flodarmarne, då det ringa djupet tvingade oss att vända. Vegetationen på fasta landets, liksom på de nära flodmynningen belägna öarnas stränder var öfverallt så tät, att det var nästan omöjligt att leta upp ett ställe, der vi kunde gå i land; öfverallt en nästan ogenomtränglig urskog. Närmast flodens mynning bildades denna af storväxta, skuggrika löfträd, som alla hade mörkgröna, glänsande och helbräddade blad. Några stodo i blom, andra buro frukt. Hufvudmassan af dessa träd utgjordes af fikonträd, hvars talrika, tätt om hvarandra slingrade luftrötter bildade ett ogenomträngligt stängsel vid sjelfva flodbrädden. För landets tillväxt och inkräktning på vattnets område spela dessa luftrotbärande träd en mycket vigtig rol. De utsända sina kraftiga luftrötter från grenarne och stammen långt ut i vattnet, och när rötterna hunnit ned till bottnen och trängt in i gytjan, utgöra de genom det täta flätverk de bilda ett ypperligt bindningsmedel för allt det nya slam, som floden för med sig ner från det högre belägna inlandet. Det har förefallit mig, som skulle de luftrotbärande träden utgöra ett af de kraftigaste medlen för alluvial-landets snabba tillväxt på Borneo. Längre uppför floden vidtogo stora sträckor af en palmart, som med sin något ljusare grönska och långa slidformade blad stack skarpt af mot den öfriga skogen. Ibland voro stränderna på ena sidan beklädda med enbart palmer, på den andra med enbart fikonträd. Palm-djunglerna voro icke fullt så ogenomträngliga som fikonträdssnåren; de senare föredrogo den mera sumpiga grunden, då palmerna deremot hade sitt tillhåll på den mer sandiga och mindre vattendränkta. Af örter eller underskog syntes ingenstädes något spår.

Under flodfärden sågo vi då och då enstaka kringflygande grönfärgade isfoglar eller kungsfiskare samt en och annan håningsfogel, men de voro på långt när icke så talrika, som man kunde ha anledning att vänta inom den rent tropiska zonen. Af apor sågo vi några, som sprungo parvis i träden, och af hvilka Palander lyckades skjuta en hane. Alligatorer af 1 till 1½ meters längd kastade sig här och der brådstörtadt från flodbrädden i vattnet, skrämda af propellerns rassel. Små landödlor med simfenor mellan tårna hoppade fram med en förvånansvärd snabbhet på vattnet nära stränderna. Det var allt af högre djur som vi fingo se.

Efter två timmars färd, hvarunder vi granskade stränderna noga för att utsöka en landstigningsplats, lade vi till på det bästa möjliga stället, för att se hvad den lägre faunan hade att bjuda på. Det var ingen lätt sak att komma i land. Marken var så gytjig, att vi sjönko ner till knäna, och endast genom att trampa på ett mellanlag af palmblad och nedfallna grenar kunde vi taga oss fram i skogen. Sökandet efter lägre, ryggradslösa djur gaf icke synnerligen mycket. Ett tiotal molluskarter, bland dem en mycket märklig naken snigel af alldeles samma färgteckning och raggighet som de träds bark, på hvilka han lefde, var allt som här stod att få. Det föreföll mig ganska egendomligt att icke finna en enda insektgrupp representerad. Den märkbara fattigdomen på djur måste tillskrifvas, tror jag, den fullständiga saknaden af örter och underskog. Djurlifvet var lika fattigt, som vegetationen yppig och ställvis omvexlande. Öfver landskapet hvilade en egendomlig tystnad och stillhet.

Malajbyar.

På återvägen besökte vi en af de båda omnämnda malajbyarna. Den utgjordes af omkring tio särskilda hus, som voro byggda på resliga och starka pålar ute i vattnet vid flodmynningen, omkring 6-10 meter från stranden. Samtliga husen voro uppförda på en gemensam stor plattform af tjockare bambu, hvilken låg ungefär en manshöjd öfver vattenytan. Vinkelrätt från stranden utlupo långa flytande stockar, hvars ena ända sammanhängde med landet, medan den andra var förankrad tätt invid plattformen. Från denna gick en kort, brant stupande stock ner till den långa, flytande stockens förankrade ända. Grenom denna anordning underhölls förbindelsen med land. Husen voro alla nästan qvadratiska och innehöllo ett enda rum, hade brutet, icke platt tak, samt voro försedda på en af de kortare sidorna, närmare ena hörnet, med en lång, rektangulär dörröppning, som säkerligen icke var ämnad att tillslutas, och på en af långsidorna med en glugg eller qvadratisk öppning. Byggnadsvirket var bambu af 8 till 11 centimeters groflek, mestadels hel, men någon gång klufven. Taket hade utanpå ett tunt lager af palmblad för att utestänga regnet. Huset i sin helhet hade tycke af en spjel-bur, der den minsta vindflägt allestädes har fritt tillträde. Golfvet var mycket böjligt och eftergifvande, men på samma gång så svagt, att man icke kunde gå derpå utan fruktan för att falla igenom. Dess ena halfva, midt emot dörröppningen, var belagd med en tunn matta af någon växt; det var tydligen familjens lägerplats. Några trasiga skynken var allt af klädespersedlar vi kunde upptäcka. Af husgerådssaker såg man knappt något spår. Der funnos icke heller några vapen, pilar eller bågar. Eldstaden befann sig i rummets ena hörn; den utgjordes af en väldig askhög på några låga stenar. Der bredvid stod en väl smutsig jerngryta. Allt affall från måltiderna, ben och mollusk-skal, hade blifvit nedkastadt i vattnet under golfvet; der låg nu ett ordentligt kulturlager, ett par fot högre än den omgifvande hafsbottnen, till största delen bestående af stora musselskal. Rummets golf var i hög grad smutsigt och svart; det såg ut, som om det aldrig haft beröring med en droppe vatten. Hela husets inre föreföll lika fattigt och eländigt som ett tschuktschiskt tälts. Dess invånare tycktes knappt ega mer än det de stodo och gingo i, d. v. s. för hvarje person ett skynke att hänga om lifvet. Förtöjda vid plattformen lågo små båtar. De voro intet annat än urhålkade trädstammar, utan några särskilda bord vid sidorna, högst 2 till 2½ meter långa och om endast två mans bärighet. Vi hade mött en sådan båt ett stycke uppför floden, rodd af två ynglingar och lastad med palmblad; den låg icke mer än 5-8 centimeter öfver vattnet och såg ut att kunna kantra vid båtmännens minsta oförsigtiga rörelse. På plattformen gingo några obundna hundar af medelstorlek; de voro i början skygga och misstänksamma mot oss och morrade en smula, men läto snart smeka sig.

Af infödingarne, malajerna, fingo vi på nära håll tyvärr icke se andra än några medelålders män. När vi närmade oss en af de långa flytande stockarne, som ledde ut till plattformen, flydde qvinnorna och barnen hals öfver hufvud ur de närmaste husen, och när vi beträdde plattformen, hade dessa förskansat sig i ett aflägset liggande hus, der de oroliga och nyfikna tittade på oss genom en glugg. Barnen gåfvo hela tiden sin rädsla till känna genom en högljudd klagolåt. När vi sökte närma oss de flyende, skyndade de än längre bort. Några män stannade emellertid qvar. Vi tillvunno oss deras ynnest genom några cigarretter, som Palander utdelade bland dem, och hvaröfver de synbarligen voro belåtna. De hade ett allvarligt, slutet, kanske snarare likgiltigt utseende. En fysiognomist skulle kanske haft svårt att säga, om deras ansigten talade grymhet, beslutsamhet eller likgiltighet. De sågo ut, som man svårligen skulle kunna framlocka en min af munterhet eller glädje i deras anleten.

Vid malajbyn, som vi besökte, hade några kineser en sagoplantering. Med några malajer som arbetare i sin tjenst voro de nu sysselsatta med att lasta ett grundgående fartyg med sagomjöl, hvaraf de tycktes hafva egt ett stort upplag. Ett annat fartyg hade nyss blifvit lastadt och befann sig på utgående. Kineserna här gjorde på mig samma behagliga intryck som deras landsmän, hvilka jag förut sett i Japan och Hongkong, och dem jag framdeles fick se i Singapore: intrycket af ett ytterligt arbetsamt, välmående, förnöjsamt och renligt folk.»

Labuan förefaller mig vara mycket lämpligt till utgångspunkt för en naturforskare, som vill genomforska Borneo. Han vore här i tillfälle att, omgifven af europeer, men ostörd af en stor stads förströelser, vänja sig vid det ingalunda ohelsosamma, men dock för nordbon väl varma klimatet, att göra sig förtrolig med infödingarnes seder och språk, att taga kännedom om de allmännaste formerna i den yppiga natur, som eljest komme att helt och hållet öfverväldiga forskaren från norden, med ett ord att vidtaga sådana förberedelser för resan, som äro nödiga för att betrygga dess framgång. Denna trakt af Borneo tyckes vara en af de minst kända delarne af Sunda-öarna, och man behöfver här ej gå långt från kusten för att komma till nejder, som förut aldrig besökts af europeer. Sjelfva Labuan och dess närmaste omgifningar hafva ofantligt mycket af intresse att erbjuda forskaren, och mindre utflygter kunna härifrån med lätthet och utan mycket stora kostnader anställas till den mot främlingar vänliga Bruni-sultanens område och till det 4,175 meter höga, från Labuan synliga Kinibalu-berget nära Borneos nordspets. Då jag före ankomsten till Japan uppgjorde planen för hemresan, intog jag deri ett besök på detta berg, å hvars topp ett jemförelsevis strängt klimat måste vara rådande, och hvars djur- och växtverld derför, oaktadt läget i eqvatorns granskap, bör erbjuda många märkliga jemförelsepunkter med de nordiska ländernas flora och fauna. Men då det upplystes, att veckor skulle åtgå till utflygten, måste den öfvergifvas.

Singapore.

Den 21 november lyfte Vega åter ankar för att fortsätta sin färd öfver Singapore till Point de Galle på Ceylon. Mellan Labuan och Singapore gick det endast långsamt framåt till följd af den stiltje, som, enligt hvad man kunde förutse, var rådande i hafvet vester om Borneo.

Singapore är beläget precis halfvägs, då man, utgående från Sverige, kringseglar Asien och Europa. Vi uppehöllo oss här från den 28 november till den 4 december, mycket gästfritt mottagna af stadens så väl europeiska som asiatiska medborgare, hvilka tycktes täfla med Hongkong-boarne i entusiasm för Vegas färd. I staden råder en babylonisk språkförbistring genom den mängd olika nationer, som här vistas: kineser, malajer, klings, bengaler, perser, singaleser, negrer, araber o. s. v. Men vårt uppehåll blef allt för kort för sjelfständiga studier öfver dessa folkslags seder och lefnadssätt eller öfver den rika växt- och djurverlden i stadens omgifningar. Jag får hänvisa dem, som intressera sig härför, till föregående beskrifningar af trakten och till de rikhaltiga bidrag dertill, som blifvit offentliggjorda af den här befintliga Straits branch of the Asiatic society, grundad den 4 november 1877.

Färd till Ceylon. — Point de Galle.

Till Galle ankommo vi den 15 december efter att under öfverresan från Singapore hafva gynnats af en temligen ihållande god monsunvind. Under färden genom Malacka-sundet sågos ofta en stund efter solnedgången starka kornblixtar. De elektriska urladdningarna tycktes förnämligast försiggå ifrån de på ömse sidor om sundet belägna bergshöjderna.

Jag lät Vega dröja i Point de Galles hamn till den 22 december, dels för att invänta post, dels för att lemna tillfälle åt dr Almqvist till insamling af lafvar från några af de höga bergstopparne i det inre af ön och åt dr Kjellman till en undersökning af dess algflora, samt för att sjelf få tid att besöka Ceylons berömda ädelstensgrufvor. Utbytet blef så godt man kunde vänta af vårt korta uppehåll på stället. Almqvists skörd af lafvar från Ceylons högsta berg, det 2,500 meter höga Pedrotalagalla, var riklig, Kjellman fick med dykares tillhjelp en ej obetydlig algsamling från omgifningarna af hamnen, och från en utfärd, som jag, tillsammans med Mr Alexander C. Dixon i Colombo, företog till Ratnapora, ädelstenarnes stad, der vi mottogos med utmärkt välvilja af Mr Colin Murray (Assistent Government Agent), hemförde jag en vacker samling af ceylonska stenarter.

Ädelstensgrufvorna vid Ratnapora.

Ädelstenarne på Ceylon förekomma hufvudsakligast i sandlagren, i synnerhet på sådana ställen, der vattenströmmar gått fram samt rullat, söndersmulat och bortsköljt en stor del af sandens mjukare beståndsdelar, så att ett grus blifvit qvar, som innehåller betydligt mer af de hårdare ädla stenlagren än det ursprungliga sandlagret eller dess moderklyft. Der naturens ursköljning slutat, tager ädelstenssamlaren vid. Han uppsöker en lämplig dal, gräfver sig ned på ett större eller mindre djup under jordytan till det närmast berghällen belägna lagret af lera blandad med grof sand, hvilket erfarenheten lärt honom vara ädelstensförande.4 Vid de vaskningar jag såg, upptogs det lerblandade gruset ur detta lager och lades på sidan om ädelstensgropen, tills tre eller fyra kubikmeter deraf hunnit insamlas. Derpå fördes det i grunda, skålformiga korgar af ½ till 1 meters genomskärning till en närbelägen flod, der det tvättades, tills all lera blifvit bortsköljd från sanden. Ur denna utplockades sedermera ädelstenarne på det sätt, att en person med ett ögonkast granskade den våta sandens yta och plockade ut hvad som hade mer eller mindre tycke af ädelsten. Derpå skummade han med flata handen bort det öfversta lagret af sanden och fortsatte på samma sätt med det underliggande, ända tills hela massan var granskad. Den säkerhet, med hvilken han på ett ögonblick bedömde, om något användbart fans bland många tusen gruskorn, var beundransvärd. Förgäfves sökte jag i en ganska betydlig hög af på detta sätt hastigt genomletadt grus få rätt på en enda liten ädelstensbit, som undgått granskarens blick.

Ädelstensvaskerierna vid Ratnapora.

Utbytet är mycket vexlande, stundom rikligt, stundom mycket ringa, och ehuru man årligen på Ceylon tillvaratager ädelstenar för ganska stora summor, är driften i sin helhet föga lönande, om ock en eller annan lyckans gunstling på den förvärfvat förmögenhet. De engelska myndigheterna anse den derför med fullt skäl demoraliserande och hinderlig för tillgodogörandet af traktens äfven i öfrigt rika naturtillgångar. Den talrika lösa befolkningen egnar sig nämligen hellre åt det lätta, med den själsspänning, som spel medför, förenade letandet efter ädelstenar, än åt det tyngre, men säkrare jordbruksarbetet, och när någon gång en rik skörd inträffar, bortslösas den hastigt, utan tanke på att spara till de tider, då utbytet blir ringa eller intet. En stor del af ädelstenarne slipas af särskilda stenslipare i Ratnapora, men bearbetningen är mycket dålig, så att de stenar, som utlemnas i handeln, ofta äro oregelmessiga och hafva ojemna, bugtade, illa polerade ytor. Hufvudmassan torde försäljas på Östra och Vestra Indiska halfön och i andra delar af Asien, men mycket utföres äfven till Europa. De ädelstenar, som förnämligast erhållas vid Ratnapora, utgöras af safirer, vanligen blåa, men någon gång gula, violetta, ja till och med fullkomligt ofärgade. I sistnämnda fall hafva de en glans snarlik diamantens.5 Rubiner såg jag här endast i ringa mängd.

De ädla stenarne förekomma nästan i hvarje floddal, som från bergshöjderna i det inre af ön sträcker sig nedåt låglandet. Enligt uppgift af Mr Tennent (I s. 33) innehåller flodsanden mångenstädes så mycket af hårdare mineralier, att den omedelbart kan användas till slipning af andra stenar. Samme författare, eller rättare dr Gygax, som tyckes hafva lemnat de (temligen klena) mineralogiska bidragen till Tennents berömda verk, antyder, att man genom arbete i fast klyft borde få ett rikare utbyte än med det nuvarande arbetssättet. Denna uppfattning strider helt och hållet mot mineralogens erfarenhet. De vackraste ädelstenar, de största guldklumpar träffas såsom bekant aldrig eller nästan aldrig i fast klyft, utan i de lösa jordlagren. Uti dessa är å Ceylon rikedomen på ädla stenar, d. v. s. på stenarter, som äro hårda, genomskinliga och starkt glänsande, mycket stor, och otroliga tal skulle erhållas, om man kunde hopsummera värdena af den massa ädelstenar, som blifvit tillvaratagna härstädes sedan årtusenden tillbaka. Redan Marco Polo säger om Ceylon: »In ista insula nascuntur boni et nobiles rubini et non nascuntur in aliquo loco plus. Et hic nascuntur zafiri et topazii, ametisti et aliquæ aliæ petræ pretiosæ, et rex istius insulæ habet pulcriorem rubinum de mundo» etc.

Men, torde mången fråga, hvar finnes moderklyften till alla dessa skatter i Ceylons jord? Frågan är här lätt att besvara. Alla dessa mineralier hafva en gång varit inbäddade i den granitartade gneis, som bildar traktens förnämsta bergart.

På tal om granit eller gneis i sydliga länder, eller åtminstone i de sydliga länder vi nu besökt, måste jag till en början påpeka, att dessa bergarter i södern närmast jordytan oftast hafva vida större tycke med sand-, grus- och lerlager än med våra granit- och gneishällar, typen för det beständiga, hårda och oförgängliga. De höga strandberg, som omgifva Japans inhaf, likna, då man ser dem från hafvet, sandåsar med sidor delvis skogbeklädda, delvis bildande ofantliga, af ingen växtlighet skylda sandras af ljusgul färg. Vid närmare granskning finner man dock, att de förmodade sandåsarne utgöras af vittrade granitberg, på hvilka man kan se alla möjliga öfvergångar mellan den lösa sanden och den fasta berghällen. Sanden är ej lagrad och innehåller stora, lösa, rundade block »in situ», fullkomligt liknande de erratiska blocken hos oss, om ock med en mera skråflig yta. Ofta är gränsen mellan den oförvittrade och den till sand förvandlade graniten så skarp, att ett slag af hammaren skiljer granitsandskorpan från granitblocken. Dessa hafva en nästan frisk yta, och ett par millimeter innanför gränsen mot sanden är bergarten alldeles oförändrad. Någon lerbildning eger här ej rum, och den förändring, som bergen äro underkastade, består derför i en söndersprickning eller sandbildning och icke, eller åtminstone endast i ytterst ringa skala, i en kemisk omsättning. Äfven vid Hongkong utgjordes hufvudbergarten af granit. Också här var granitbergens yta alldeles förändrad på ett mycket betydligt djup, men ej till sand, utan till en fin, ofta rödlett lera, således på ett helt annat sätt än vid kusterna af Japans inhaf. Äfven här kunde man flerstädes fullständigt följa den hårda granitmassans förändring till en lera, som fortfarande låg in situ, men utan att någon så skarp gräns kunde uppdragas mellan urberget och de nybildade lösa jordlagren som på det förstnämnda stället. Ett likartadt sönderfallande af den hårda graniten hade man tillfälle att iakttaga nästan vid hvarje väg-genomskärning mellan Galle, Colombo och Ratnapora, med den olikheten att graniten och gneisen här sönderföllo i en grof sand, som åter sammanbands af nybildadt jernoxidhydrat till en egendomlig porös sandsten, af infödingarne kallad »kabook». Denna sandsten bildar det närmast alfven belägna lagret i nästan alla bergkullar på den del af ön, som jag besökt. Den härrör tydligen från en tidigare geologisk period än qvartärtiden, ty den är äldre än den nutida dal- och flodbildningen. Ofta innehåller kabooken stora, rundade, ej vittrade granitblock, fullkomligt lika rullstensblocken hos oss. Härigenom uppstå på sådana ställen, der kabooklagret åter sönderfallit och af vattenströmmar bortsköljts, bildningar som äro så förvillande lika åsar och kullar med erratiska block i Sverige och Finland, att jag häpnade, när jag här såg dem. Jag nödgades anlita palmernas intyg för att öfvertyga mig, att det ej var en synvilla, som plötsligen för mig upprullade kända bilder från hemlandets moar. Ett noggrant studium af sandbergen vid Japans inhaf, af Hongkongs lerklippor och Ceylons kabook skulle helt säkert lemna ganska oväntade uppslag till förklaringen huru sand- och rullstensåsarna i Skandinavien först uppkommit. Det skulle visa sig, att mycket, som de svenska geologerna ännu anse vara af is och vatten transporteradt glacialgrus, endast är alster af en äfven hos oss i storartad skala försiggången vittrings- eller rättare sönderfallningsprocess. Till och med en del af våra qvartära leror torde hafva ett likartadt ursprung, och man finner här en enkel förklaring på det vigtiga, men af våra geologer ej nog beaktade sakförhållandet, att ofta alla erratiska block på ett ställe äro af samma slag och till sin beskaffenhet snarlika den underliggande eller närliggande berghällen.

Det är denna förvittringsprocess, som gifvit upphof till Ceylons ädelstenssand. Ädelstenarne hafva i ringa mängd funnits insprängda i den till kabook förvandlade graniten. Vid vittringen hafva de svårsönderdelbara ädelstenarne alldeles icke eller endast obetydligt angripits. De hafva derför bibehållit sin ursprungliga form och hårdhet. När sedan under årtusendens lopp vattenfloder strömmat fram öfver kabooklagren, så hafva dessas mjuka, redan förut halfförvittrade beståndsdelar för det mesta blifvit förvandlade till ett fint slam och som sådant bortsköljts, medan de hårda ädelstenarne endast blifvit obetydligt afrundade och föga minskade i storlek. Vattenfloden har derför ej kunnat skölja dem långt bort från det ställe, der de ursprungligen varit inbäddade i berget, och vi finna dem nu samlade i den för det mesta på grundfjellet hvilande grusbädd, som floden lemnat efter sig, och som sedermera, då vattnet ändrat sitt lopp, åter blifvit täckt af nya slam-, ler- och sandlager. Det är denna grusbädd, som infödingarne kalla »nellan», och från hvilken de hufvudsakligast hemta sina ädelstensskatter.

Af alla de stenarter, som användas till smycken, förekomma så väl ädla som oädla varieteter, utan att dessa till kemisk sammansättning märkbart skilja sig från hvarandra. Den skickligaste kemist skulle sålunda svårligen i den kemiska sammansättningen kunna finna den ringaste olikhet mellan korund och safir eller rubin, mellan oädel beryll och smaragd, mellan den ädla och oädla topasen, mellan hyacinten och den vanliga zirkonen, mellan ädel och oädel spinell; och hvarje mineralog känner, att det finnes otaliga öfvergångar mellan dessa fullkomligt lika sammansatta och dock så olika stenarter. Detta gaf de gamla naturforskarne anledning att tala om mogna och omogna ädelstenar. Man sade, att ädelstenarne för att mogna behöfde söderns värme. Denna öfverföring på mineralriket af välkända förhållanden från växtverlden är visserligen alldeles obefogad, men den syftar dock på ett märkvärdigt och hittills oförklaradt sakförhållande, nämligen det att ädelstenarnes förekomst verkligen, på få undantag när, är inskränkt till sydliga trakter.6 Diamanter förekomma i nämnvärd mängd endast i Indien, på Borneo, i Brasilien och Transvaal; det tropiska Amerika är smaragdernas, Brasilien topasernas, Ceylon safirernas och hyacinternas, Pegu rubinernas, Persien turkosernas hemland. Med undantag af diamanten förekomma dock samma stenarter äfven i norden, men endast i oädel form. Oädel safir (korund) finnes sålunda i Gellivara jernmalm så rikligt, att malmen från vissa skärpningar blir svårsmält; oädel topas träffas i centnertunga massor i granskapet af Falun; oädel smaragd i tjocka, flere fot långa kristaller i fältpats-brotten i Roslagen samt i Tammela och Kisko socknar i Finland; oädel spinell förekommer rikligt i Åkers kalkbrott; oädel zirkon vid Brevig i Norge samt turkosartade, men fult färgade stenarter vid Vestanå i Skåne. Verkligt ädla stenslag finnas deremot ej på något af dessa ställen. Ett annat i sammanhang härmed stående märkligt förhållande är, att största delen af de ädelstenar, som komma i handeln, ej träffas i fast klyft, utan som lösa korn i sandlagren. Verkliga ädelstensgrufvor äro få, föga gifvande och föga uthålliga. Man vore med anledning häraf i sanning frestad att antaga, det ädelstenen verkligen under årtusendens lopp undergår en förädlingsprocess i söderns varma jord.

Besök i tempel. — Inköp af manuskripter. — Ceylons befolkning.

Under den utfärd jag företog från Galle till Ratnapora besökte jag en mängd tempel för att förskaffa mig pali-, singales- eller sanskrit-manuskript, och jag satte mig för samma ändamål i beröring med åtskilliga infödingar, som förmodades innehafva dylika. Sådana manuskript äro numera svåra att öfverkomma, och den skörd jag gjorde blef ej synnerligen stor. De böcker, som templen velat afstå, hafva länge sedan blifvit med ifver uppköpta af föregående enskilda samlare eller öfverlemnade till offentliga museer, t. ex. till det i Colombo inrättade Ceylon Grovernment Oriental Library.7 Den samlare, som en längre tid dröjer i trakten, torde dock här kunna göra en rik efterskörd, mindre bland de i templen förvarade klassiska arbetena, än bland smärre folkskrifter, som förvaras hos enskilda personer.

Visserligen ser man på Ceylon otaliga ättlingar af de folk, som tid efter annan underkufvat större eller mindre delar af ön eller der drifvit handel, såsom »morer» (araber), hinduer, judar, portugiser, holländare, engelsmän o. s. v., men hufvudstammen af befolkningen är i alla fall ganska ensartad och utgöres fortfarande af de två närbeslägtade folkslag, tamiler och singaleser, som för årtusenden tillbaka slagit sig ned härstädes. Deras hudfärg är mycket mörk, nästan svart, håret är ej ulligt, anletsdragen regelmessiga och kroppsbyggnaden utmärkt vacker. I synnerhet äro barnen, som, medan de äro små, oftast gå fullkomligt nakna, med sina regelbundna anletsdrag, sina stora ögon, friska fylliga kroppar, verkliga skönhetstyper, och det samma gäller om flertalet af ynglingarne. I stället för att i Europas hufvudstäder köpa sig rättigheten att afbilda en eller annan »modell», ofta nog med former som lemna mycket öfrigt att önska, och som måste användas utan åtskilnad för både grekiska och nordiska gudar, för nutida och forntida hjeltar och lärde, borde en eller annan konstnär göra studieresor till söderns länder, der menniskan icke behöfver med kläder skydda sig mot köld, och der derför större eller mindre nakenhet hör till regeln, åtminstone hos de obemedlade. Den drägt, som här bäres, är vanligen beqväm och smakfull. Hos singaleserna består den af ett om midjan viradt tygstycke, som hänger ned till knäna. Männen, äfven de förmögna, som fortfarande föredraga den beqväma nationaldrägten framför den europeiska, gå med öfre delen af kroppen blottad. Det långa håret sammanhålles med en kam, som går tvärs öfver hufvudet och som hos de förnämare har ett stort, fyrkantigt, öfver hjessan liggande utsprång. Qvinnorna skyla öfre delen af kroppen med en tunn bomullströja. Presterna bära ett gult tygstycke snedt öfver ena axeln. De nakna barnen äro prydda med armringar af metall och med en metallkedja om lifvet, från hvilken en liten plåt hänger ned mellan benen. Denna plåt är ofta af silfver eller guld och anses såsom en amulett.

Arbetarnes hyddor äro vanligen mycket små, uppförda af jord- eller kabook-tegel, samt snarare att betrakta såsom skjul till skydd mot regn och solsken än såsom hus i europeisk mening. De rikare singaleserna bo i vidsträckta nästan öppna, endast af tunna skärmar i rum indelade »verandor», snarlika husen i Japan. Japanesernas prydlighetssinne, utmärkta smak och arbetsskicklighet saknar man dock här, men det måste också medgifvas, att japaneserna i dessa hänseenden stå främst bland alla jordens folk.

I hamnstäderna äro singaleserna odrägliga genom sitt tiggeri, sin pratsjuka och den obehagliga seden att vid handel först begära ända till tio gånger mer än hvad de slutligen nöja sig med. I det inre af landet är förhållandet i detta hänseende vida bättre.

Bland de tempel, som jag besökte för att förskaffa mig pali-böcker, var äfven det s. k. »djefvulstemplet» vid Ratnapora, det ståtligaste gudahus jag sett på Ceylon. De flesta templen voro byggda af trä, alla voro ytterst oansenliga och uppförda utan spår till stil. De talrika presterna och tempeltjenarne bodde i temligen snuskiga och oordentliga bostäder i templens granskap. De mottogo mig vänligt och visade mig sina böcker, af hvilka de stundom sålde några. Flere gånger slutade min underhandling dermed, att presten skänkte mig den bok jag önskade köpa, hvarvid han med bestämdhet vägrade att taga ersättning i någon form. Vid ett tillfälle gaf presten till känna, att han sjelf vore af religionens bud förhindrad att mottaga den öfverenskomna köpesumman, men att jag kunde lemna den åt någon af de kringstående personerna. Vid ett par af presthusen vimlade det af skolbarn, som beskäftigt sprungo af och an med sina palmbladsskrifböcker och ritstift.

Till sin inredning voro templen mycket olika, förmodligen beroende på skilda religiösa bruk i de olika Budda-sekter, de tillhörde. Ett tempel nära Colombo innehöll en stor mängd träbeläten och målningar af gudar eller menniskor i mer än kroppsstorlek. De flesta stodo upprätt, liksom på vakt kring en sittande Budda och hade en påfallande egyptisk prägel. Jag kunde ej hos presterna märka någon motvilja att föra främlingen omkring i deras tempel, dock saknades stundom nyckeln till en eller annan gömma, hvars innehåll man kanske ej ville vanhelga genom att visa det för den otrogne. Detta var t. ex. fallet med det skåp, som innehöll djefvulens båge och pilar i templet vid Ratnapora. Tempelkärlen voro för resten ytterst fula, smaklösa och illa underhållna. Sällan såg jag någon ting som vittnade om smak, konst och ordningssinne. Huru olika mot i Japan, der alla i de bättre templen förvarade svärd, lackvaror, fyrkärl, tekoppar m. m. skulle förtjenat plats i något af Europas konstmuseer.

Bilder i ett tempel på Ceylon.

Dr Almqvists utflygt till det inre af ön.

I skildringen af den första resa från Novaja Semlja till Ceylon får man väl ej underlåta att för Lidners landsmän uppdraga en bild af »Ceylons brända dalar». I det hänseendet kan följande utdrag ur ett bref af dr Almqvist skildrande hans resa till det inre af ön, vara upplysande och lärorikt:

»Tre timmar efter vår ankomst till Point de Galle satt jag vederbörligen instufvad i postdiligensen på väg till Colombo. Till ressällskap hade jag en europe och två singaleser. Emedan det redan var temligen skumt på aftonen, var ej mycket synligt af det omgifvande landskapet. Hela natten gick färden genom en skog af väldiga kokosträd, hvilka aftecknade sina mörka kronor högt uppe i luften mot det något ljusare himlahvalfvet. Egendomligt var att se den mängd af eldflugor, som flögo i alla riktningar och vid hvarje vingslag spredo ett starkt sken. Nattluften hade denna ljumma fuktighet, som är så angenäm i troperna. Då och då framträngde till våra öron ljudet från hafssvallet. Vi följde nämligen öns vestkust norr ut. Mera kunde ej i natten iakttagas, och snart var hela sällskapet försänkt i djup sömn.

Efter sju timmars raskt traf ankommo vi till en jernvägsstation och fortsatte nu med bantåg resan till Ceylons hufvudstad Colombo. Emedan det derstädes ej var något särskildt att se eller uträtta, fortsatte jag, utan att stanna, på jernvägen, som här viker af från kusten inåt landet till Kandy och andra orter. Snart blef nu landskapet allt ståtligare och ståtligare. Vi hade visserligen förut på flere ställen sett tropisk växtlighet, men om en sådan yppighet, som här slog ögat, hade vi ingen föreställning. Skada blott att menniskor kommit hit, röjt och planterat!

Ett landtställe på Ceylon.

På låglandet såg jag några kanelplantager. Ceylonisk kanel är mycket dyr; i Europa förbrukas nästan uteslutande billigare och sämre kanelsorter, hvilka komma från andra trakter, och de flesta plantager på Ceylon hafva blifvit nedlagda för många år sedan. Inom kort hade bantåget lemnat låglandet, och vi började stiga starkt uppåt. Det flacka kustlandet, der kokosträden förherskade, ombyttes i ett starkt kuperadt landskap; först kullar med mellanliggande stora, öppna dalar, snart allt högre sammanhängande berg med obetydligare, djupa, kittellika dalar eller öppna högslätter. I dalarne odlades vanligtvis ris. Kullar och bergsidor voro väl ursprungligen täckta af den yppigaste urskog, men numera äro alla sluttningar ända upp till bergspetsarne röjda och täckta med kaffeodlingar. Kaffebusken är visserligen ganska prydlig, men så glest växt att marken öfverallt skimrar igenom, och detta blir en eländig beklädnad för det yppiga Ceylon.

Klockan två på middagen anlände vi till stationen Peradeniya, den närmaste till Kandy. I dess närhet ligger den berömda botaniska trädgården, och der hade jag att uppsöka trädgårdens superintendent, dr Thwaites. Den åldrige, ännu liflige och entusiastiske naturforskaren är ytterst intresserad för botanisk forskning och särdeles tillmötesgående mot alla som arbeta på detta område. Han mottog mig särdeles vänligt, och det var hans förtjenst, att programmet för mitt vistande härstädes blef så rikt.

En botanisk trädgård på Ceylon måste naturligtvis vara någonting alldeles utomordentligt. Man kan också aldrig få se en mera storartad och yppig växtlighet än här. Trädgården har i synnerhet blifvit berömd för den mängd olika trädslag af de väldigaste dimensioner, som den har att uppvisa. Dessutom finnas här alla möjliga mera bekanta växter, odlade i de prydligaste exemplar. Kryddor och droger voro särdeles väl representerade. Här slingrade sig uppför tjocka trädstammar långa refvor af svartpepparväxten, här frodades kardemum-plantan och ingefära, här prunkade prydliga kanel-, kamfer-, kina-, muskot- och chokolad-träd, här såg jag en nyplockad skörd af vanilj. Otroligt mycket var alltså att se, lära och njuta. Dock, redan följande dag beslöt jag, på inrådan af dr Thwaites, att göra en tur upp till den egentliga bergsbygden, för att der taga den ceylonska laffloran bättre i skärskådande.

Dels med jernväg dels med diligens reste jag nu söder ut och befann mig på aftonen inlogerad i ett »rest-house» vid Rambodde, ett tusen meter öfver hafvet, således på ungefär samma höjd der träden upphöra att växa i södra Norge. Detta tropiska bergland påminner i af seende på landskapets form något litet om trakter i Norges fjellbygd. Äfven här finnas milslånga djupa dalar, omgifna af höga bergstoppar och ryggar, hvilka afteckna sina skarpa konturer mot horisonten. Men här var allt öfverväxt med kaffebuskar eller möjligtvis med cinchona-plantor. Bergsluttningarna voro nedifrån och ända upp så afröjda, att knappt ett träd fans lemnadt inom synhåll; öfverallt så långt ögat kunde nå blott kaffe!

Höglandsbild från det inre af Ceylon.
Kaffeplanteringar; Adams pik i bakgrunden.

Följande dagen tidigt på morgonen gick, eller rättare sagdt klättrade jag, åtföljd af en singales, vidare uppför de branta kaffeplanteringarna. Vid 1,800 meters höjd öfver hafvet upphörde kaffet att växa, och vi träffade nu på några ej särdeles vidsträckta teodlingar, och ofvanför dessa vidtog urskog. På 1,900 meters höjd öfver hafvet ligger en vidsträckt, öppen högslätt. Här uppe finnes en icke oansenlig ort, Novara Elliya, hvarest guvernören har ett residens och en del trupper kaserneras under sommarhettan. En af de bergstoppar, som omgifva denna högslätt är Pedrotalegalla, Ceylons högsta topp, som uppnår en höjd af 2,500 meter öfver hafvet.

Jag har bestigit icke så få berg, men till intet har uppstigandet varit så lätt som till detta, ty en bred gångstig ledde ända upp till toppen. Utan denna väg hade uppstigandet varit omöjligt, ty man skulle behöft en timmes tid för hvarje fot, som man lyckats framtränga genom djungeln; så tätt är nämligen marken under de höga träden ända upp till spetsen af berget betäckt af buskar, slingerväxter eller bambu. På aftonen återvände jag till mitt förra nattqvarter, der jag sof godt efter en nätt promenad på 36 engelska mil.

Emedan jag den följande dagen kände mig alldeles ur stånd att göra någon vidare exkursion till fots, satte jag mig åter upp i postvagnen och for tillbaka till Peradeniya. Under denna färd hade jag till ressällskap en singales, hvilken det var ett synnerligt nöje att på nära håll få taga i skärskådande. Hans ena stortå var prydd med en bred ring af silfver, båda öronen voro ofvantill genomborrade och försedda med något dingeledang, den ena näsvingen var likaledes genomstucken för att bereda honom tillfälle att äfven på detta ställe pryda sig med ett granlåtsstycke. På hufvudet hade han liksom alla singaleser en kam, hvarmed det rätt uppåt strukna håret hölls i sitt läge, alldeles som små flickor hos oss bruka ha håret anordnadt. Emedan mannen ej tycktes kunna ett ord engelska, så var det omöjligt att inleda en närmare bekantskap.

På middagen följande dag fann jag mig i följd af en alldeles opåräknad händelse nödsakad att hals öfver hufvud återvända ned till kusten igen. Doktor Thwaites och jag blefvo nämligen af hans excellens guvernören inviterade till middag. Emedan jag ännu efter min långa fotvandring gick och linkade samt dessutom ej hade haft den försigtigheten att taga svarta kläder med mig, ansåg jag mig ej, huru påkostande det än var, böra mottaga denna ärofulla inbjudning, utan reste i stället min väg. På så sätt kom jag efter sex de angenämaste dagar åter tillbaka till Point de Galle och Vega.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 september 2018.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt