|
Hongkong
och Kanton. — Stensliperierna i Kanton.
— Politiska förhållanden i en engelsk koloni.
— Infödingarnes behandling. — Resa till Labuan.
— Kolgrufvorna derstädes. — Utflygt
till stranden af Borneo. — Malajbyar.
— Singapore. — Färd till
Ceylon. — Point de Galle. — Ädelstensgrufvorna
vid Ratnapora. — Besök i tempel. — Inköp af
manuskripter. — Ceylons befolkning. — Dr Almqvists
utflygt till det inre af ön.
Hongkong
och Kanton.
Några dagar efter vår ankomst till Jokohama förflyttades
Vega till varfvet vid Jokosuka för att der genom kopparförhydning
skyddas mot de varma hafvens för fartygens skrof så skadliga borrmusslor,
hvarjemte tillfället begagnades att på fartyget verkställa några
smärre reparationer och förändringar i inredningen, önskvärda med
anledning deraf, att vi under resans återstående del skulle färdas
ej i kalla, utan i tropiska luftstreck. Arbetet hade medtagit något
längre tid, än som var beräknadt, så att Vega först den 21 september
kunde lemna varfvet och återkomma till Jokohama, der naturforskarne
under större delen af reparationstiden slagit sig ned. Det hade
ursprungligen varit min afsigt att dröja i Japan endast så länge,
som var nödigt för dessa arbetens afslutande, under hvilken tid
tillfälle kunde beredas Vegas officerare och manskap att hvila ut
från den långa vinterns vedermödor, att mottaga och afsända bref
till hemlandet, samt att ur tidningarna inhemta de vigtigaste händelser,
som timat under vår fjorton månaders frånvaro från de trakter, hvilka
beröras af verldshändelsernas brus. Men såsom af det föregående
synes, blef uppehållet längre än ämnadt var. Detta berodde visserligen
i någon mån på svårigheten att redan efter några få dagar slita
sig lös från ett folk så märkvärdigt, så älskvärdt och så gästfritt
som Japans, och från ett land med dess härliga natur. Men dessutom
voro vi, när Vega åter var sjöklar, så nära tiden för monsunskiftet,
att det varit föga klokt och förenadt med föga tidsbesparing att
genast segla vidare söder ut. Våldsamma stormar pläga nämligen denna
årstid rasa i dessa haf, och den då rådande vinden är så ogynsam
för segling från Japan mot söder, att ett fartyg med Vegas svaga
ångkraft under kryssning i motvind mellan Japan och Hongkong lätteligen
åter förlorat de genom en tidigare afresa inbesparade dagarne. Deremot
kunde vi i slutet af oktober och i början af november under öfverresan
till Hongkong påräkna ständig frisk medvind. Detta inträffade äfven,
så att vi, efter att den 27 oktober f. m. hafva lemnat Nagasaki,
redan den 2 november e. m. kunde ankra i Hongkongs hamn.
Någon utsigt förefans naturligtvis icke att under
ett par dagars uppehåll kunna uträtta något for vetenskapen gagneligt
i en trakt, som så otaliga gånger förut blifvit af naturforskare
undersökt, men jag anlöpte i alla fall denna hamn för att tillmötesgå
en af expeditionens deltagare uttalad önskan att ej lemna östra
Asien, utan att under Vegas färd hafva sett något litet af det så
mångomtalade, alla andra länder så olika »himmelska riket».
För detta ändamål är dock sjelfva Hongkong en föga
lämplig plats. Denna rika och blomstrande handelsstad, som skapats
genom Englands kinesiska politik och opiumhandel, är en brittisk
koloni med europeisk prägel, som har föga att uppvisa af det ursprungliga
kinesiska folklifvet, om ock hufvuddelen af dess befolkning utgöres
af kineser. Men några få timmars väg med ångbåt från Hongkong ligger
den gamla stora handelsstaden Kanton, hvilken, oaktadt den så länge
varit öppnad för europeerna, ännu är rent kinesisk, med sitt myrstackslika
byggnadssätt, sin tallösa befolkning, sina tempel, fängelser, blomster-djonker,
mandariner, hårpiskförsedda gatpojkar o. s. v. De flesta af expeditionens
deltagare gjorde en utflygt hit och belönades med otaliga, af ingen
beskrifning återgifbara intryck från det kinesiska stadslifvet.
Öfverallt blefvo vi vänligt bemötta af infödingarne1,
och så kort vårt besök än var, var det dock tillräckligt att skingra
den vrångbild, som en mängd europeiska författare behagat lemna
af verldens talrikaste nation. Man märker snart, att man här har
att göra med ett allvarligt och sträfsamt folk, som visserligen
uppfattar mycket, dygd och last, sorg och njutning, på ett helt
annat sätt än vi, men mot hvilket vi derför ingalunda ega rätt att
antaga de öfversittarelater, som europeen så gerna begagnar mot
färgade raser.
Större delen af mitt korta uppehåll i Kanton använde
jag att buren i en bärstol — hästar kunna ej begagnas i sjelfva
staden — kringströfva på de trånga, af öppna handelsbodar, omgifna
och delvis täckta gatorna, hvilka helt säkert utgöra det märkvärdigaste
af det myckna märkvärdiga, som här finnes att se. Det minne jag
har qvar af dessa timmar bildar, såsom det ofta händer, då man ser
för mycket nytt på en gång, ett brokigt virrvarr, bland hvilket
jag numera endast med svårighet kan urskilja en eller annan sammanhängande
bild. Men äfven om intrycken vore mer klara och tydliga, kunde det
ej komma i fråga att här upptaga utrymmet med en framställning af
mina egna ytliga iakttagelser. Den som önskar taga kännedom om seder
och bruk i Kina, lider ej brist på skrifter om landet, men väl komma
hans studier att försvåras genom skrifternas ofantliga antal och
ofta nog underhaltiga innehåll. Endast en enda enskildhet skall
jag här beröra emedan den särskildt intresserade mig såsom mineralog,
nämligen stensliperierna i Kanton.
Stensliperierna
i Kanton.
Det är naturligt att i ett land, så befolkadt och
så rikt som Kina, inom hvilket hemmet och hemlifvet spelar en så
stor rol, mycket penningar skola nedläggas på prydnader. Man kunde
derför vänta, att slipade ädla stenar här skulle användas i stor
skala, men att döma af hvad jag såg i Kanton, tyckas kineserna
på dylika sätta vida mindre värde än så väl hinduen som europeen.
Det synes dessutom, som om man i Kina fortfarande satte större värde
på stenar med gammal »orientalisk slipning», d. v. s. med polerade,
rundade ytor, än på stenar formade enligt det numera i Europa
brukliga slipningssättet med plana facetter. I stället omfatta kineserna
med stor förkärlek egendomliga, ofta ganska väl utförda sniderier
i en mängd olika slag af stenarter, bland hvilka de sätta högsta
värdet på nefriten eller, såsom de sjelfva kalla den, »Yii». Den
bearbetas till ringar, armband, allehanda prydnader, vaser, smärre
bordskärl m. m. I Kanton finnas talrika stenslipare och handelsmän,
hvilka hufvudsakligast sysselsätta sig med förfärdigandet och försäljandet
af prydnader gjorda af denna stenart, och man skattar den ofta högre
än verkliga ädelstenar. Den var länge en så vigtig handelsartikel,
att dess fyndort utgjort målet för egna karavan vägar, hvilka kommo
in i Kina genom Yii-porten. Likaså tyckes bernsten skattas högt,
i synnerhet bitar med inneslutna insekter. Bernstenen finnes ej
i Kina, men införes från Europa, ofta förfalskad och inneslutande
stora kinesiska skalbaggar med märken efter nålarna, på hvilka de
varit uppstuckna. Andra mindre ädla, inhemska eller från främmande
länder införda stenarter begagnas äfven, bland annat täta varieteter
dels af talk eller såpsten, dels af pyrofyllit. Men arbeten af dessa
stenarter stå ej i något pris, jemförligt med dem af nefrit. I samma
handelsbod, der man åt mig försålde nefritstycken omsorgsfullt inlagda
i särskilda askar, fann jag på bottnen af en dammfyld låda, jemte
bitar af qvarts och allehanda annat gammalt skräp, stora, till en
del utmärkt väl utbildade kristaller af klar, genomskinlig topas.
Denna försåldes såsom qvarts för en obetydlighet. Dessutom tillhandlade
jag mig ett par skulpterade topas-stycken, af hvilka det ena var
en stor, ganska vacker naturlig kristall, på hvars ändyta fans ingraverad
en kinesisk inskrift, som i öfversättning lydde: »bokliga studier
medföra heder och ära samt göra mannen lämplig för hofvet».
Det andra var en något blåaktig, tumslång topaskristall, på hvars
ena sida en menniskofigur, kanske något buddahelgon, var utskulpterad.
Stenslipningen bedrifves såsom hemslöjd, företrädesvis i en särskild
trakt af staden. Verkstaden är vanligen belägen vid sidan af en
liten handelsdisk, i ett mot gatan öppet rum på nedre bottnen. Stenarnes
sönderskärning och slipning verkställes, såsom hos oss, med metallskifvor
och smergel eller sönderstött korund, hvilken lär finnas i stor
mängd i Kantons granskap.
Man färdas numera mellan Hongkong och Kanton i stora,
beqväma och väl inredda, men till det yttre mycket obäkliga flodångbåtar,
byggda efter amerikanskt mönster. De föras af europeer. Mathållningen
om bord är europeisk och utmärkt god. Europeer och kineser vistas
i särskilda salonger. Öfverallt på akterdäcket och i aktersalongen
hänga vapen för att vara till hands, i fall fartyget skulle antastas
af sjöröfvare, eller om, såsom det hände för några år sedan, ett
större antal af dessa skulle innästlat sig bland de kinesiska passagerarne,
i afsigt att plundra båten.
Hong-kong afstods till England i följd af kriget år
1842. Den då oansenliga fiskarbyn är numera en af verldens mest
betydande handelsplatser. Hamnen är rymlig, har god ankarbotten
och är väl skyddad af en mängd större och mindre granitholmar. På
den största af dessa är staden byggd i afsatser, som höja sig från
stranden mot det inre af ön. Högst uppe på denna hafva de förmögnaste
europeiska residenterna byggt sina, af vackra trädgårdar omgifna
sommarställen. Om vintern bo de i sjelfva staden. Vi blefvo här
utmärkt väl mottagna så väl af guvernören Mr Pope Hennessy,
som af stadens öfriga invånare. Den förre inbjöd kapten Palander
och mig att bo i det vackra guvernörsresidenset, gaf en middag,
anordnade en ståtlig officiel mottagning oss till ära och öfverlemnade
åt expeditionen en vacker samling af torkade örter från stadens
utmärkt väl underhållna botaniska trädgård, hvilken står under inseende
af Mr Charles Ford; de senare öfverlemnade till mig en lyckönskningsadress
vid ett särskildt för detta ändamål anordnadt högtidligt, af stadens
framstående män talrikt besökt möte i City Hall. Mötet öppnades
af ordföranden Mr Keswick med ett helsningstal, hvarpå Mr
J. B. Coughtrie uppläste och öfverlemnade den i rödt siden
inbundna, i svart, guld och rödt vackert tryckta adressen, försedd
med 414 underskrifter, deribland många tecknade af kineser. Adressen
slutade med en hjertlig lyckönskning till oss alla och ett löfte
att framdeles öfverlemna ett minne af besöket i Hongkong och af
det sätt, på hvilket Vega-expeditionen der uppskattades. En tid
efter återkomsten till hemlandet fingo Palander och jag från medlemmar
af Hongkongs kommun mottaga hvar sin praktfulla silfvervas.
Politiska
förhållanden i en engelsk koloni. — Infödingarnes behandling.
Jag omfattade här med stort intresse det tillfälle,
som min beröring med ortens framstående män lemnade, att få en inblick
uti de politiska förhållanden, som rådde i denna, tydligen mycket
lifskraftiga och framtidsrika koloni. Vid första påseendet tycktes
de ingalunda vara tillfredsställande. Frid och endrägt rådde här
uppenbarligen icke. Missnöje med guvernören yttrades nämligen högljudt
af många i Hongkong bosatta europeer. Han gynnade, sade man, på
ett ytterligt ensidigt sätt kineserna och förmildrade straffbestämmelserna
mot dem till den grad, att Hongkong snart skulle göras till en tillflyktsort
för alla Kantons röfvare och tjufvar. Just vid vår dervaro försiggick
härom en lärorik parlamentsdebatt i smått inom stadens Legislative
council. Striden fördes med en viss bitterhet, men med behörigt
iakttagande af i moderlandet häfdvunnen parlamentarisk takt. Oppositionens
vältalige talman hade tydligen, såsom vid dylika tillfällen vanligen
är fallet, allmänna meningen bland europeerna för sig. Dessa tycktes
nämligen vara temligen ense derom, att enda medlet att skydda sig
mot våldsverkarne från det stora himmelska riket vore att, då de
grepos på bar gerning, genast offentligt afstraffa dem på ett omenskligt
sätt.
För en utanför stående föreföll det dock, som om guvernören
ej allenast haft mensklighetskänslan och rätten på sin sida, utan
äfven handlat med en säker framtidsblick. Vid hans ankomst till
kolonien hade de kroppsstraff, som man ådömde kineserna, varit ytterst
barbariska, om ock milda i jemförelse med de i Kina brukliga, ett
förhållande som oppositionen anförde till försvar för de strängare
straffbestämmelserna. Fångarne piskades med »katten» upprepade gånger,
ofta med den påföljd, att de blefvo lidande af obotlig lungsot;
de förbereddes till afstraffningen genom en tids svältkur på vatten
och ris; de brännmärktes, då de lemnade fängelset m. m. Gående ut
från den åsigten, att den största tryggheten för en koloni sådan
som Hongkong ligger i den kärlek, med hvilken densamma omfattas
af den talrika infödda befolkningen, hade guvernören sökt skydda
denna mot orättvisa angrepp från europeerna. Inseende att allt för
barbariska straff snarare befordra förbrytelser än afskräcka derifrån,
till följd af det skydd, som brottslingen i så fall kan påräkna
hos medlidsamma medmenniskor, och att milda straffbestämmelser äro
första vilkoret för en god skyddspolis, hade guvernören minskat
piskningarna, förbjudit straffets verkställande offentligt, beifrat
tillfällen, då extra slag »af misstag» eller genom kringgående af
lagens bokstaf tilldelats brottslingarne, utbytt »the regulation
cat» mot råtting, afskaffat den förberedande svältkuren och brännmärkningen,
förbättrat fängelserna m. m. Allt detta klandrades nu skarpt af
de europeiska handelsmännen, men gillades af koloniens kinesiska
undersåtar, som dock afrådts från att göra några motdemonstrationer.
När vi längre fram kommo till andra engelska besittningar,
så funno vi, att invånarne ofta voro mer eller mindre i strid med
den styrande myndigheten, men ingenstädes fans något hinder för
oppositionen att på offentliga möten, medelst adresser i tidningar
och ströskrifter söka göra sina åsigter gällande. Redan tidigt uppstår
härigenom ett temligen friskt politiskt lif, och just häri ligger
troligen ett af hufvudvilkoren för de engelska koloniernas förmåga
af »selfgovernment», för deras lifskraft och deras inflytande på
det kringliggande landet.
Det skall i sanning blifva högeligen märkvärdigt att
se hvad inflytande det kommer att utöfva på det stora grannlandet,
om den af Mr Hennessy förordade politiken i afseende å de i Hongkong
bosatta kineserna genomföres, och dessa utbildas till medborgare,
medvetna derom att de af lagen äro skyddade till person och egendom,
att de ej behöfva kräla i stoftet för någon myndighet, och att de,
så länge de sjelfva hålla sig inom lagens gränser, äro fullt tryggade
för alla tjenstemäns utpressningar samt i åtnjutande af alla de
fri- och rättigheter, som den engelska lagen skänker medborgaren.
Många bland de i Hongkong bosatta europeerna tycktes
vara öfvertygade, att man om Kina med fullt skäl skall kunna under
ännu ett årtusende uttala orden: »du är hvad du var och du blir
hvad du är». Andra åter påstodo, att beröringen med europeerna i
Schanghai, Hongkong och Singapore och berättelserna af de i tusental
från Kalifornien och Australien till Kina återvändande utvandrarne
hålla på att småningom förändra verldsåskådningen i det »himmelska
riket» och att derför bereda en förändring, mindre brådstörtad men
lika genomgripande som den, hvilken nyligen försiggått i Japan.
Om det sker, så blir Kina en stat, som måste tagas med i räkningen
vid uppgörandet af verldens affärer, och hvars makt kommer att väga
mycket tungt i vågskålen, åtminstone då det gäller Asiens öden.
I Hongkong och Kanton visste ryktet redan nu att förmäla, det Tysklands
fjerrsynte rikskansler tagit denna faktor i beräkning vid uppgörande
af sina framtidsplaner.
Redan nu deltogo kineserna i det europeiska lifvet.
En mängd kinesiska namn lästes, såsom jag redan nämnt, under den
till mig öfverlemnade adressen; på guvernörens mottagning sågos
många feta, leende, med hårpiskor försedda hufvuden, och kineser
hade deltagit i de möten, på hvilka guvernörens reformförslag varit
under öfverläggning. Sedan urminnes tider finnas dessutom talrika
hemliga sällskap i landet, hvilka endast sägas vänta på ett gynsamt
ögonblick för att söka länka dess öden in på nya banor.2
De iakttagelser jag giort i Hongkong och Kanton äro dock allt för
ytliga, för att jag skulle vilja längre uppehålla mina läsare med
dessa ämnen. Jag hänvisar alltså till de talrika arbeten om dessa
städer, hvilka blifvit offentliggjorda af författare, som der uppehållit
sig lika många månader och år som jag dagar, och öfvergår till att
skildra fortsättningen af Vegas färd.
Resa
till Labuan.
Åtföljda af många nyförvärfvade vänners välönskningar,
lemnade vi Hongkongs hamn den 9 november om morgonen. Ursprungligen
hade jag ämnat härifrån ställa kosan till Manilla, men tidsförlusten
under det långa uppehållet i Japan nödgade mig att afstå från denna
resplan. Kursen stäldes dock ej omedelbart på Singapore utan på
Labuan, en liten engelsk besittning på norra sidan af Borneo. Dess
nordspets (kolgrufvan) är belägen vid 5° 23' nordlig bredd och 115°
12' ostlig längd från Greenwich. England har tagit Labuan i besittning
med anledning af de derstädes förekommande kollagren, hvilka ega
en särskild betydelse till följd af öns läge nästan midt bland sydöstra
Asiens stora, talrika och bördiga öar. Det var äfven kollagren,
som lockade mig till stället. Jag ville nämligen se till, om jag
ej derstädes, från sjelfva eqvatorns granskap, skulle kunna insamla
värderika bidrag till utredandet af det forna eqvatorialklimatets
beskaffenhet.
Det gick i början raskt framåt, tack vare en frisk
och gynnande monsunvind. Men då vi nått det s. k. stiltjebältet,
afstannade vinden fullständigt, och vi måste nu anlita ångan, hvilken
till följd af Vegas ytterst svaga maskin och en stark motström förde
oss så långsamt framåt, att vi först den 17 november kunde kasta
ankar i Labuans hamn.
Den största af de till kolonien hörande öarna har
med en temligen betydande bredd en längdutsträckning af 10' från
nordost till sydvest. Den är bebodd af några tusen (3,300 år 1863)
kineser och malajer jemte ett fåtal engelsmän, hvilka antingen äro
kronans tjenstemän eller anstälda vid kolgrufvan. Norra delen af
ön har en höjd af 140 meter öfver hafvet, men mot söder sänker sig
landet till en vidsträckt, med täta busksnår bevuxen sandslätt,
genomskuren af sanka sumpmarker. De flesta af invånarne bo längs
stranden af hamnen, som är belägen vid södra delen af ön och bär
det numera, eller kanske blott i närvarande tid, för engelska kolonier
oundvikliga och derför föga upplysande namnet Victoria. Guvernörens
beqväma byggnad ligger ett stycke från hamnstaden i det inre af
ön, kolgrufvan på öns norra sida. Vid vårt besök hade kolbolaget
nyligen gjort konkurs, och arbetet hade derför vid grufvan af stannat,
men man hoppades, att det snart skulle återupptagas. Sjelfva sandslätten
är i jemförelse med närbelägna tropiska länder föga bördig. Den
hade nyligen blifvit afbränd och var derför till större delen betäckt
med endast buskar, bland hvilka stammar af höga, torkade, halfförbrända
träd reste sig och gåfvo åt landskapet likhet med en nordisk, af
vådeld härjad skogsbygd. Till följd af den svedjning, som sålunda
öfvergått ön, kunde man märka, att slätten, hvilken sedd från afstånd
tycktes vara fullkomligt jemn, öfverallt var uppfyld med kraterformiga
fördjupningar i sanden, fullkomligt liknande åsgroparne3
i Skandinaviens sandåsar. På norra sidan såg man sandstensberg,
som stupade med en brant, 6 till 15 meter hög afsats mot hafvet.
Här framträdde den tropiska naturen med all sin yppighet, företrädesvis
i de dalar som smärre bäckar skurit ut ur sandstenslagren.
Kolgrufvorna
derstädes.
Kolgrufvan är sänkt i kollager, hvilka skjuta fram
i dagen på norra sidan af ön. Flötserna äro, enligt de upplysningar
jag erhöll på stället, till antalet fyra, med en tjocklek af 3,3,
0,9, 0,4 och 1,0
meter. De luta 30° mot horisonten samt skiljas från hvarandra genom
lager af lera och hård sandsten, hvilka tillsammans hafva en mäktighet
af omkring 50 meter. Ofvanom det öfversta kollagret träffar man
ytterligare mycket mäktiga lager af svart lerskiffer, hvit hård
sandsten med lerband, lös sandsten, sandsten blandad med kol och
slutligen betydande ler- och sandstenslager, hvilka innehålla försteningar
af hafssnäckor, snarlika nutidens. De lager, som ligga mellan eller
i det omedelbara granskapet af kolflötserna, innehålla deremot icke
några andra försteningar än de växtlemningar, hvilka längre fram
skola omtalas. Tretton kilometer söder om grufvan skjuter nära hamnen
ett nästan vertikalt kollager fram i dagen, förmodligen tillhörande
en mycket äldre tid än de ofvanför omtalade, och ute i hafvet, 18
kilometer från stranden norr om grufvan, tränger bergolja fram ur
hafsbottnen.. Grufföreståndaren förmodade med anledning häraf, att
kollagren åter gingo fram till jordytan på detta ställe. Labuans
kollager äro för öfrigt, oaktadt deras belägenhets nästan i midten
af en ofantlig, kretsformig vulkankedja, märkvärdigt fria från förkastningar,
hvilket visar att trakten under den ofantliga tid, som förflutit
sedan dessa lager blifvit afsatta, varit skonad från jordbäfningar.
Äfven nu för tiden vet man, enligt Wallace, knappast af några,
jordbäfningar i denna del af Borneo.
Af hvad sålunda anförts kan man sluta, att de härvarande
kol-, sand- och lerlagren afsatt sig i en från hafvet afskild, af
yppiga sumpmarker upptagen dalsänkning på det vidsträckta land,
som fordom upptagit betydliga sträckor af hafvet mellan Australiens
öar och Asiens fastland. Likartade förhållanden måtte för öfrigt
hafva rådt öfver en betydlig del af Borneo. Man träffar nämligen
flerstädes på denna ö kollager under ungefär likartade förhållanden
som på Labuan. Så vidt jag vet, hafva de dock hittills icke blifvit
närmare undersökta i växtpaleontologiskt hänseende.
Vid Labuan träffas växtförsteningar, ehuru ganska
sparsamt, inbäddade i bollar af jernlersten från lagren ofvanom
de två nedersta kolflötserna. Dessutom äro de öfre kollagren ytterst
rika på harts, hvilket i större ådror genomdrager kolet. Af de mellan
och öfver kolflötserna liggande sandlagrens mäktighet och förvandling
till en hård sandsten kan man sluta, att mycket lång tid, sannolikt
hundratusentals eller millioner år, förflutit sedan dessa kollager
bildades. De tillhöra likväl en alldeles ny tidsperiod, under hvilken
växtligheten i dessa trakter föga torde hafva skilt sig från nutidens.
Det är dock för tidigt att yttra sig härom, innan de hemförda försteningarna
blifvit fullständigt undersökta af dr Nathorst.
För tillfället var kolgrufvan nedlagd, men man väntade
med hvarje post befallning att återupptaga arbetena. Vägen mellan
grufvan och hamnstaden var i alla fall temligen väl underhållen,
och en ledamot af bolagets styrelse, Mr Cooke, bodde fortfarande
på stället. Han visade mig all möjlig gästfrihet under den tid jag
för insamlande af försteningar uppehöll mig vid norra sidan af ön.
Den öfriga tiden af min dervaro var jag gäst hos den tjenstförrättande
guvernören Mr Treacher, en ung och älskvärd man, hos hvilken
iag fick se åtskilliga naturhistoriska samlingar från Labuan och
angränsande delar af Borneo, och som efter vår återkomst till Europa
öfversände till mig en samling af blad och fruktdelar af de trädslag,
som nu växa på ön. Jag förmodar, att denna samling skall blifva
mycket upplysande vid studiet af de hemförda växtförsteningarna.
Vid de branta strandafsatserna på norra kusten ser
man ganska vackra genomskärningar af de sandstenslager, som ligga
under och öfver kolen. Under det jag för att taga dessa i betraktande
framgick längs stranden, besökte jag några på pålar uppförda malajhyddor.
De omgåfvos vid flodtid af vatten, under ebbtid af den torra, på
all växtlighet blottade strandfjären. För att komma in i hyddorna
måste man klättra uppför en mot hafvet vettande, 2 till 2½
meter hög stege. Huset såg ut som en sjöbod hos oss och var uppfördt
af ytterligt lätt virke. Golfvet bestod af glesa, löst liggande,
rasslande bambuspjelor, så tunna att jag fruktade, att de skulle
brista, då jag steg på dem. Husgerådssakerna utgjordes endast af
några rörmattor och ett par kokkärl. Någon eldstad såg jag ej; förmodligen
uppgjordes elden på stranden. Jag kan ej inse något skäl, hvarför
man valt denna plats till bostad framför den närliggande, grönskande,
men ingalunda sumpiga stranden, så vida det ej är för den svalka,
som det luftiga läget på strandfjären medför, och det skydd pålarne
lemna mot de tusentals krypdjur, af hvilka gräsvallen i de tropiska
trakterna vimlar. Sannolikt äro äfven myggorna ute vid sjelfva hafsbandet
mindre besvärliga än längre in i landet.
Utflygt
till stranden af Borneo.
Likartade stugor sågo några af mina följeslagare under
en utfärd, som de med ångslupen företogo till mynningen af en större,
på den närbelägna kusten af Borneo utfallande elf. Härom meddelar
dr Stuxberg följande:
»Den 19 november företogo Palander, Bove och jag jemte
två man en utflygt i Vegas ångslup till den midt emot Labuan utmynnande
floden Kalias. Vi gåfvo oss å stad i dagningen, strax efter kl.
6. Vägen togs först norr om Pappan Island, derpå mellan de många
grunden, som finnas mellan denna och den betydligt större Daat Island,
och slutligen söder om den sistnämnda ön.
Pappan Island är en liten täck holme, som ända ned
till högvattensmärket är beklädd med mörkgrön tropisk urskog. På
Daat Island deremot har urskogen på östra sidan blifvit nedhuggen
och lemnat plats åt en nyodling af kokosträd, ett verk af den föregående
läkaren på Labuan, hvilket skänker sin nuvarande egare en betydande
afkastning.
Vi hade icke ringa svårighet att leta oss en väg öfver
den sandbar, som är lägrad framför flodmynningen på halfannan till
tre nautiska mils afstånd från Borneos kust. Efter flerfaldiga försök
under en timmes tid lyckades vi ändtligen leta upp den djupa ränna,
som leder in till floden. Hon går tätt utmed fasta landet på norra
sidan, från Kalias Point till den egentliga flodmynningen. På baren
var djupet blott en meter, i den djupa rännan vexlade det mellan
3,5 och 7 meter, i sjelfva flodmynningen var
det 14 till 18 meter och stundom derutöfver.
På södra sidan af landtungan, som skjuter ut norr
om Kalias' mynning, funnos två malajbyar, hvars invånare tycktes
betrakta vår färd med nyfikna blickar. En skara halfnakna eller
alldeles nakna barnungar begynte en kapplöpning utefter stranden,
så snart de fingo syn på den snabbgående ångslupen, påtagligen för
att hafva oss i sigte så länge som möjligt. Vi hade nu djupt vatten
och ångade utan dröjsmål uppför floden. Det efterlängtade besöket
i någon af malajbyarna gömde vi alltså till återfärden.
Vi färdades ungefär halfannan eller två svenska mil
uppför en af de många slingrande flodarmarne, då det ringa djupet
tvingade oss att vända. Vegetationen på fasta landets, liksom på
de nära flodmynningen belägna öarnas stränder var öfverallt så tät,
att det var nästan omöjligt att leta upp ett ställe, der vi kunde
gå i land; öfverallt en nästan ogenomtränglig urskog. Närmast flodens
mynning bildades denna af storväxta, skuggrika löfträd, som alla
hade mörkgröna, glänsande och helbräddade blad. Några stodo i blom,
andra buro frukt. Hufvudmassan af dessa träd utgjordes af fikonträd,
hvars talrika, tätt om hvarandra slingrade luftrötter bildade ett
ogenomträngligt stängsel vid sjelfva flodbrädden. För landets tillväxt
och inkräktning på vattnets område spela dessa luftrotbärande träd
en mycket vigtig rol. De utsända sina kraftiga luftrötter från grenarne
och stammen långt ut i vattnet, och när rötterna hunnit ned till
bottnen och trängt in i gytjan, utgöra de genom det täta flätverk
de bilda ett ypperligt bindningsmedel för allt det nya slam, som
floden för med sig ner från det högre belägna inlandet. Det har
förefallit mig, som skulle de luftrotbärande träden utgöra ett af
de kraftigaste medlen för alluvial-landets snabba tillväxt på Borneo.
Längre uppför floden vidtogo stora sträckor af en palmart, som med
sin något ljusare grönska och långa slidformade blad stack skarpt
af mot den öfriga skogen. Ibland voro stränderna på ena sidan beklädda
med enbart palmer, på den andra med enbart fikonträd. Palm-djunglerna
voro icke fullt så ogenomträngliga som fikonträdssnåren; de senare
föredrogo den mera sumpiga grunden, då palmerna deremot hade sitt
tillhåll på den mer sandiga och mindre vattendränkta. Af örter eller
underskog syntes ingenstädes något spår.
Under flodfärden sågo vi då och då enstaka kringflygande
grönfärgade isfoglar eller kungsfiskare samt en och annan håningsfogel,
men de voro på långt när icke så talrika, som man kunde ha anledning
att vänta inom den rent tropiska zonen. Af apor sågo vi några, som
sprungo parvis i träden, och af hvilka Palander lyckades skjuta
en hane. Alligatorer af 1 till 1½ meters längd kastade sig
här och der brådstörtadt från flodbrädden i vattnet, skrämda af
propellerns rassel. Små landödlor med simfenor mellan tårna hoppade
fram med en förvånansvärd snabbhet på vattnet nära stränderna. Det
var allt af högre djur som vi fingo se.
Efter två timmars färd, hvarunder vi granskade stränderna
noga för att utsöka en landstigningsplats, lade vi till på det bästa
möjliga stället, för att se hvad den lägre faunan hade att bjuda
på. Det var ingen lätt sak att komma i land. Marken var så gytjig,
att vi sjönko ner till knäna, och endast genom att trampa på ett
mellanlag af palmblad och nedfallna grenar kunde vi taga oss fram
i skogen. Sökandet efter lägre, ryggradslösa djur gaf icke
synnerligen mycket. Ett tiotal molluskarter, bland dem en mycket
märklig naken snigel af alldeles samma färgteckning och raggighet
som de träds bark, på hvilka han lefde, var allt som här stod att
få. Det föreföll mig ganska egendomligt att icke finna en enda insektgrupp
representerad. Den märkbara fattigdomen på djur måste tillskrifvas,
tror jag, den fullständiga saknaden af örter och underskog. Djurlifvet
var lika fattigt, som vegetationen yppig och ställvis omvexlande.
Öfver landskapet hvilade en egendomlig tystnad och stillhet.
Malajbyar.
På återvägen besökte vi en af de båda omnämnda malajbyarna.
Den utgjordes af omkring tio särskilda hus, som voro byggda på resliga
och starka pålar ute i vattnet vid flodmynningen, omkring 6-10 meter
från stranden. Samtliga husen voro uppförda på en gemensam stor
plattform af tjockare bambu, hvilken låg ungefär en manshöjd öfver
vattenytan. Vinkelrätt från stranden utlupo långa flytande stockar,
hvars ena ända sammanhängde med landet, medan den andra var förankrad
tätt invid plattformen. Från denna gick en kort, brant stupande
stock ner till den långa, flytande stockens förankrade ända. Grenom
denna anordning underhölls förbindelsen med land. Husen voro alla
nästan qvadratiska och innehöllo ett enda rum, hade brutet, icke
platt tak, samt voro försedda på en af de kortare sidorna, närmare
ena hörnet, med en lång, rektangulär dörröppning, som säkerligen
icke var ämnad att tillslutas, och på en af långsidorna med en glugg
eller qvadratisk öppning. Byggnadsvirket var bambu af 8 till 11
centimeters groflek, mestadels hel, men någon gång klufven. Taket
hade utanpå ett tunt lager af palmblad för att utestänga regnet.
Huset i sin helhet hade tycke af en spjel-bur, der den minsta vindflägt
allestädes har fritt tillträde. Golfvet var mycket böjligt och eftergifvande,
men på samma gång så svagt, att man icke kunde gå derpå utan fruktan
för att falla igenom. Dess ena halfva, midt emot dörröppningen,
var belagd med en tunn matta af någon växt; det var tydligen familjens
lägerplats. Några trasiga skynken var allt af klädespersedlar vi
kunde upptäcka. Af husgerådssaker såg man knappt något spår. Der
funnos icke heller några vapen, pilar eller bågar. Eldstaden befann
sig i rummets ena hörn; den utgjordes af en väldig askhög på några
låga stenar. Der bredvid stod en väl smutsig jerngryta. Allt affall
från måltiderna, ben och mollusk-skal, hade blifvit nedkastadt i
vattnet under golfvet; der låg nu ett ordentligt kulturlager, ett
par fot högre än den omgifvande hafsbottnen, till största delen
bestående af stora musselskal. Rummets golf var i hög grad smutsigt
och svart; det såg ut, som om det aldrig haft beröring med en droppe
vatten. Hela husets inre föreföll lika fattigt och eländigt som
ett tschuktschiskt tälts. Dess invånare tycktes knappt ega mer än
det de stodo och gingo i, d. v. s. för hvarje person ett skynke
att hänga om lifvet. Förtöjda vid plattformen lågo små båtar. De
voro intet annat än urhålkade trädstammar, utan några särskilda
bord vid sidorna, högst 2 till 2½ meter långa och om endast
två mans bärighet. Vi hade mött en sådan båt ett stycke uppför floden,
rodd af två ynglingar och lastad med palmblad; den låg icke mer
än 5-8 centimeter öfver vattnet och såg ut att kunna kantra vid
båtmännens minsta oförsigtiga rörelse. På plattformen gingo några
obundna hundar af medelstorlek; de voro i början skygga och misstänksamma
mot oss och morrade en smula, men läto snart smeka sig.
Af infödingarne, malajerna, fingo vi på nära håll
tyvärr icke se andra än några medelålders män. När vi närmade oss
en af de långa flytande stockarne, som ledde ut till plattformen,
flydde qvinnorna och barnen hals öfver hufvud ur de närmaste husen,
och när vi beträdde plattformen, hade dessa förskansat sig i ett
aflägset liggande hus, der de oroliga och nyfikna tittade på oss
genom en glugg. Barnen gåfvo hela tiden sin rädsla till känna genom
en högljudd klagolåt. När vi sökte närma oss de flyende, skyndade
de än längre bort. Några män stannade emellertid qvar. Vi tillvunno
oss deras ynnest genom några cigarretter, som Palander utdelade
bland dem, och hvaröfver de synbarligen voro belåtna. De hade ett
allvarligt, slutet, kanske snarare likgiltigt utseende. En fysiognomist
skulle kanske haft svårt att säga, om deras ansigten talade grymhet,
beslutsamhet eller likgiltighet. De sågo ut, som man svårligen skulle
kunna framlocka en min af munterhet eller glädje i deras anleten.
Vid malajbyn, som vi besökte, hade några kineser en
sagoplantering. Med några malajer som arbetare i sin tjenst voro
de nu sysselsatta med att lasta ett grundgående fartyg med sagomjöl,
hvaraf de tycktes hafva egt ett stort upplag. Ett annat fartyg hade
nyss blifvit lastadt och befann sig på utgående. Kineserna här gjorde
på mig samma behagliga intryck som deras landsmän, hvilka jag förut
sett i Japan och Hongkong, och dem jag framdeles fick se i Singapore:
intrycket af ett ytterligt arbetsamt, välmående, förnöjsamt och
renligt folk.»
Labuan förefaller mig vara mycket lämpligt till utgångspunkt
för en naturforskare, som vill genomforska Borneo. Han vore här
i tillfälle att, omgifven af europeer, men ostörd af en stor stads
förströelser, vänja sig vid det ingalunda ohelsosamma, men dock
för nordbon väl varma klimatet, att göra sig förtrolig med infödingarnes
seder och språk, att taga kännedom om de allmännaste formerna i
den yppiga natur, som eljest komme att helt och hållet öfverväldiga
forskaren från norden, med ett ord att vidtaga sådana förberedelser
för resan, som äro nödiga för att betrygga dess framgång. Denna
trakt af Borneo tyckes vara en af de minst kända delarne af Sunda-öarna,
och man behöfver här ej gå långt från kusten för att komma till
nejder, som förut aldrig besökts af europeer. Sjelfva Labuan och
dess närmaste omgifningar hafva ofantligt mycket af intresse att
erbjuda forskaren, och mindre utflygter kunna härifrån med lätthet
och utan mycket stora kostnader anställas till den mot främlingar
vänliga Bruni-sultanens område och till det 4,175 meter höga, från
Labuan synliga Kinibalu-berget nära Borneos nordspets. Då jag före
ankomsten till Japan uppgjorde planen för hemresan, intog jag deri
ett besök på detta berg, å hvars topp ett jemförelsevis strängt
klimat måste vara rådande, och hvars djur- och växtverld derför,
oaktadt läget i eqvatorns granskap, bör erbjuda många märkliga jemförelsepunkter
med de nordiska ländernas flora och fauna. Men då det upplystes,
att veckor skulle åtgå till utflygten, måste den öfvergifvas.
Singapore.
Den 21 november lyfte Vega åter ankar för att fortsätta
sin färd öfver Singapore till Point de Galle på Ceylon. Mellan Labuan
och Singapore gick det endast långsamt framåt till följd af den
stiltje, som, enligt hvad man kunde förutse, var rådande i hafvet
vester om Borneo.
Singapore är beläget precis halfvägs, då man, utgående
från Sverige, kringseglar Asien och Europa. Vi uppehöllo oss här
från den 28 november till den 4 december, mycket gästfritt mottagna
af stadens så väl europeiska som asiatiska medborgare, hvilka tycktes
täfla med Hongkong-boarne i entusiasm för Vegas färd. I staden råder
en babylonisk språkförbistring genom den mängd olika nationer, som
här vistas: kineser, malajer, klings, bengaler, perser, singaleser,
negrer, araber o. s. v. Men vårt uppehåll blef allt för kort för
sjelfständiga studier öfver dessa folkslags seder och lefnadssätt
eller öfver den rika växt- och djurverlden i stadens omgifningar.
Jag får hänvisa dem, som intressera sig härför, till föregående
beskrifningar af trakten och till de rikhaltiga bidrag dertill,
som blifvit offentliggjorda af den här befintliga Straits branch
of the Asiatic society, grundad den 4 november 1877.
Färd
till Ceylon. — Point de Galle.
Till Galle ankommo vi den 15 december efter att under
öfverresan från Singapore hafva gynnats af en temligen ihållande
god monsunvind. Under färden genom Malacka-sundet sågos ofta en
stund efter solnedgången starka kornblixtar. De elektriska urladdningarna
tycktes förnämligast försiggå ifrån de på ömse sidor om sundet belägna
bergshöjderna.
Jag lät Vega dröja i Point de Galles hamn till den
22 december, dels för att invänta post, dels för att lemna tillfälle
åt dr Almqvist till insamling af lafvar från några af de höga bergstopparne
i det inre af ön och åt dr Kjellman till en undersökning af dess
algflora, samt för att sjelf få tid att besöka Ceylons berömda ädelstensgrufvor.
Utbytet blef så godt man kunde vänta af vårt korta uppehåll på stället.
Almqvists skörd af lafvar från Ceylons högsta berg, det 2,500 meter
höga Pedrotalagalla, var riklig, Kjellman fick med dykares tillhjelp
en ej obetydlig algsamling från omgifningarna af hamnen, och från
en utfärd, som jag, tillsammans med Mr Alexander C. Dixon
i Colombo, företog till Ratnapora, ädelstenarnes stad, der vi mottogos
med utmärkt välvilja af Mr Colin Murray (Assistent Government
Agent), hemförde jag en vacker samling af ceylonska stenarter.
Ädelstensgrufvorna
vid Ratnapora.
Ädelstenarne på Ceylon förekomma hufvudsakligast
i sandlagren, i synnerhet på sådana ställen, der vattenströmmar
gått fram samt rullat, söndersmulat och bortsköljt en stor del af
sandens mjukare beståndsdelar, så att ett grus blifvit qvar, som
innehåller betydligt mer af de hårdare ädla stenlagren än det ursprungliga
sandlagret eller dess moderklyft. Der naturens ursköljning slutat,
tager ädelstenssamlaren vid. Han uppsöker en lämplig dal, gräfver
sig ned på ett större eller mindre djup under jordytan till det
närmast berghällen belägna lagret af lera blandad med grof sand,
hvilket erfarenheten lärt honom vara ädelstensförande.4
Vid de vaskningar jag såg, upptogs det lerblandade gruset ur detta
lager och lades på sidan om ädelstensgropen, tills tre eller fyra
kubikmeter deraf hunnit insamlas. Derpå fördes det i grunda, skålformiga
korgar af ½ till 1 meters genomskärning till en närbelägen
flod, der det tvättades, tills all lera blifvit bortsköljd från
sanden. Ur denna utplockades sedermera ädelstenarne på det sätt,
att en person med ett ögonkast granskade den våta sandens yta och
plockade ut hvad som hade mer eller mindre tycke af ädelsten. Derpå
skummade han med flata handen bort det öfversta lagret af sanden
och fortsatte på samma sätt med det underliggande, ända tills hela
massan var granskad. Den säkerhet, med hvilken han på ett ögonblick
bedömde, om något användbart fans bland många tusen gruskorn, var
beundransvärd. Förgäfves sökte jag i en ganska betydlig hög af på
detta sätt hastigt genomletadt grus få rätt på en enda liten ädelstensbit,
som undgått granskarens blick.
|
Ädelstensvaskerierna vid Ratnapora.
|
Utbytet är mycket vexlande, stundom rikligt, stundom
mycket ringa, och ehuru man årligen på Ceylon tillvaratager ädelstenar
för ganska stora summor, är driften i sin helhet föga lönande, om
ock en eller annan lyckans gunstling på den förvärfvat förmögenhet.
De engelska myndigheterna anse den derför med fullt skäl demoraliserande
och hinderlig för tillgodogörandet af traktens äfven i öfrigt rika
naturtillgångar. Den talrika lösa befolkningen egnar sig nämligen
hellre åt det lätta, med den själsspänning, som spel medför, förenade
letandet efter ädelstenar, än åt det tyngre, men säkrare jordbruksarbetet,
och när någon gång en rik skörd inträffar, bortslösas den hastigt,
utan tanke på att spara till de tider, då utbytet blir ringa eller
intet. En stor del af ädelstenarne slipas af särskilda stenslipare
i Ratnapora, men bearbetningen är mycket dålig, så att de stenar,
som utlemnas i handeln, ofta äro oregelmessiga och hafva ojemna,
bugtade, illa polerade ytor. Hufvudmassan torde försäljas på Östra
och Vestra Indiska halfön och i andra delar af Asien, men mycket
utföres äfven till Europa. De ädelstenar, som förnämligast erhållas
vid Ratnapora, utgöras af safirer, vanligen blåa, men någon gång
gula, violetta, ja till och med fullkomligt ofärgade. I sistnämnda
fall hafva de en glans snarlik diamantens.5
Rubiner såg jag här endast i ringa mängd.
De ädla stenarne förekomma nästan i hvarje floddal,
som från bergshöjderna i det inre af ön sträcker sig nedåt låglandet.
Enligt uppgift af Mr Tennent (I s. 33) innehåller flodsanden mångenstädes
så mycket af hårdare mineralier, att den omedelbart kan användas
till slipning af andra stenar. Samme författare, eller rättare dr
Gygax, som tyckes hafva lemnat de (temligen klena) mineralogiska
bidragen till Tennents berömda verk, antyder, att man genom arbete
i fast klyft borde få ett rikare utbyte än med det nuvarande arbetssättet.
Denna uppfattning strider helt och hållet mot mineralogens erfarenhet.
De vackraste ädelstenar, de största guldklumpar träffas såsom bekant
aldrig eller nästan aldrig i fast klyft, utan i de lösa jordlagren.
Uti dessa är å Ceylon rikedomen på ädla stenar, d. v. s. på stenarter,
som äro hårda, genomskinliga och starkt glänsande, mycket
stor, och otroliga tal skulle erhållas, om man kunde hopsummera
värdena af den massa ädelstenar, som blifvit tillvaratagna härstädes
sedan årtusenden tillbaka. Redan Marco Polo säger om Ceylon: »In
ista insula nascuntur boni et nobiles rubini et non nascuntur in
aliquo loco plus. Et hic nascuntur zafiri et topazii, ametisti et
aliquæ aliæ petræ pretiosæ, et rex istius
insulæ habet pulcriorem rubinum de mundo» etc.
Men, torde mången fråga, hvar finnes moderklyften
till alla dessa skatter i Ceylons jord? Frågan är här lätt att besvara.
Alla dessa mineralier hafva en gång varit inbäddade i den granitartade
gneis, som bildar traktens förnämsta bergart.
På tal om granit eller gneis i sydliga länder, eller
åtminstone i de sydliga länder vi nu besökt, måste jag till en början
påpeka, att dessa bergarter i södern närmast jordytan oftast hafva
vida större tycke med sand-, grus- och lerlager än med våra granit-
och gneishällar, typen för det beständiga, hårda och oförgängliga.
De höga strandberg, som omgifva Japans inhaf, likna, då man ser
dem från hafvet, sandåsar med sidor delvis skogbeklädda, delvis
bildande ofantliga, af ingen växtlighet skylda sandras af ljusgul
färg. Vid närmare granskning finner man dock, att de förmodade sandåsarne
utgöras af vittrade granitberg, på hvilka man kan se alla möjliga
öfvergångar mellan den lösa sanden och den fasta berghällen. Sanden
är ej lagrad och innehåller stora, lösa, rundade block »in situ»,
fullkomligt liknande de erratiska blocken hos oss, om ock med en
mera skråflig yta. Ofta är gränsen mellan den oförvittrade och den
till sand förvandlade graniten så skarp, att ett slag af hammaren
skiljer granitsandskorpan från granitblocken. Dessa hafva en nästan
frisk yta, och ett par millimeter innanför gränsen mot sanden är
bergarten alldeles oförändrad. Någon lerbildning eger här ej rum,
och den förändring, som bergen äro underkastade, består derför i
en söndersprickning eller sandbildning och icke, eller åtminstone
endast i ytterst ringa skala, i en kemisk omsättning. Äfven
vid Hongkong utgjordes hufvudbergarten af granit. Också här var
granitbergens yta alldeles förändrad på ett mycket betydligt djup,
men ej till sand, utan till en fin, ofta rödlett lera, således på
ett helt annat sätt än vid kusterna af Japans inhaf. Äfven här kunde
man flerstädes fullständigt följa den hårda granitmassans förändring
till en lera, som fortfarande låg in situ, men utan att någon
så skarp gräns kunde uppdragas mellan urberget och de nybildade
lösa jordlagren som på det förstnämnda stället. Ett likartadt sönderfallande
af den hårda graniten hade man tillfälle att iakttaga nästan vid
hvarje väg-genomskärning mellan Galle, Colombo och Ratnapora, med
den olikheten att graniten och gneisen här sönderföllo i en grof
sand, som åter sammanbands af nybildadt jernoxidhydrat till en egendomlig
porös sandsten, af infödingarne kallad »kabook». Denna sandsten
bildar det närmast alfven belägna lagret i nästan alla bergkullar
på den del af ön, som jag besökt. Den härrör tydligen från en tidigare
geologisk period än qvartärtiden, ty den är äldre än den nutida
dal- och flodbildningen. Ofta innehåller kabooken stora, rundade,
ej vittrade granitblock, fullkomligt lika rullstensblocken hos oss.
Härigenom uppstå på sådana ställen, der kabooklagret åter sönderfallit
och af vattenströmmar bortsköljts, bildningar som äro så förvillande
lika åsar och kullar med erratiska block i Sverige och Finland,
att jag häpnade, när jag här såg dem. Jag nödgades anlita palmernas
intyg för att öfvertyga mig, att det ej var en synvilla, som plötsligen
för mig upprullade kända bilder från hemlandets moar. Ett noggrant
studium af sandbergen vid Japans inhaf, af Hongkongs lerklippor
och Ceylons kabook skulle helt säkert lemna ganska oväntade uppslag
till förklaringen huru sand- och rullstensåsarna i Skandinavien
först uppkommit. Det skulle visa sig, att mycket, som de svenska
geologerna ännu anse vara af is och vatten transporteradt glacialgrus,
endast är alster af en äfven hos oss i storartad skala försiggången
vittrings- eller rättare sönderfallningsprocess. Till och med en
del af våra qvartära leror torde hafva ett likartadt ursprung, och
man finner här en enkel förklaring på det vigtiga, men af våra geologer
ej nog beaktade sakförhållandet, att ofta alla erratiska block på
ett ställe äro af samma slag och till sin beskaffenhet snarlika
den underliggande eller närliggande berghällen.
Det är denna förvittringsprocess, som gifvit upphof
till Ceylons ädelstenssand. Ädelstenarne hafva i ringa mängd
funnits insprängda i den till kabook förvandlade graniten. Vid vittringen
hafva de svårsönderdelbara ädelstenarne alldeles icke eller endast
obetydligt angripits. De hafva derför bibehållit sin ursprungliga
form och hårdhet. När sedan under årtusendens lopp vattenfloder
strömmat fram öfver kabooklagren, så hafva dessas mjuka, redan förut
halfförvittrade beståndsdelar för det mesta blifvit förvandlade
till ett fint slam och som sådant bortsköljts, medan de hårda ädelstenarne
endast blifvit obetydligt afrundade och föga minskade i storlek.
Vattenfloden har derför ej kunnat skölja dem långt bort från det
ställe, der de ursprungligen varit inbäddade i berget, och vi finna
dem nu samlade i den för det mesta på grundfjellet hvilande grusbädd,
som floden lemnat efter sig, och som sedermera, då vattnet ändrat
sitt lopp, åter blifvit täckt af nya slam-, ler- och sandlager.
Det är denna grusbädd, som infödingarne kalla »nellan», och från
hvilken de hufvudsakligast hemta sina ädelstensskatter.
Af alla de stenarter, som användas till smycken, förekomma
så väl ädla som oädla varieteter, utan att dessa till kemisk sammansättning
märkbart skilja sig från hvarandra. Den skickligaste kemist skulle
sålunda svårligen i den kemiska sammansättningen kunna finna den
ringaste olikhet mellan korund och safir eller rubin, mellan oädel
beryll och smaragd, mellan den ädla och oädla topasen, mellan hyacinten
och den vanliga zirkonen, mellan ädel och oädel spinell; och hvarje
mineralog känner, att det finnes otaliga öfvergångar mellan dessa
fullkomligt lika sammansatta och dock så olika stenarter. Detta
gaf de gamla naturforskarne anledning att tala om mogna och omogna
ädelstenar. Man sade, att ädelstenarne för att mogna behöfde söderns
värme. Denna öfverföring på mineralriket af välkända förhållanden
från växtverlden är visserligen alldeles obefogad, men den syftar
dock på ett märkvärdigt och hittills oförklaradt sakförhållande,
nämligen det att ädelstenarnes förekomst verkligen, på få undantag
när, är inskränkt till sydliga trakter.6
Diamanter förekomma i nämnvärd mängd endast i Indien, på Borneo,
i Brasilien och Transvaal; det tropiska Amerika är smaragdernas,
Brasilien topasernas, Ceylon safirernas och hyacinternas, Pegu rubinernas,
Persien turkosernas hemland. Med undantag af diamanten förekomma
dock samma stenarter äfven i norden, men endast i oädel form. Oädel
safir (korund) finnes sålunda i Gellivara jernmalm så rikligt, att
malmen från vissa skärpningar blir svårsmält; oädel topas träffas
i centnertunga massor i granskapet af Falun; oädel smaragd i tjocka,
flere fot långa kristaller i fältpats-brotten i Roslagen samt i
Tammela och Kisko socknar i Finland; oädel spinell förekommer rikligt
i Åkers kalkbrott; oädel zirkon vid Brevig i Norge samt turkosartade,
men fult färgade stenarter vid Vestanå i Skåne. Verkligt ädla stenslag
finnas deremot ej på något af dessa ställen. Ett annat i sammanhang
härmed stående märkligt förhållande är, att största delen af de
ädelstenar, som komma i handeln, ej träffas i fast klyft, utan som
lösa korn i sandlagren. Verkliga ädelstensgrufvor äro få, föga gifvande
och föga uthålliga. Man vore med anledning häraf i sanning frestad
att antaga, det ädelstenen verkligen under årtusendens lopp undergår
en förädlingsprocess i söderns varma jord.
Besök
i tempel. — Inköp af manuskripter. — Ceylons befolkning.
Under den utfärd jag företog från Galle till Ratnapora
besökte jag en mängd tempel för att förskaffa mig pali-, singales-
eller sanskrit-manuskript, och jag satte mig för samma ändamål i
beröring med åtskilliga infödingar, som förmodades innehafva dylika.
Sådana manuskript äro numera svåra att öfverkomma, och den skörd
jag gjorde blef ej synnerligen stor. De böcker, som templen velat
afstå, hafva länge sedan blifvit med ifver uppköpta af föregående
enskilda samlare eller öfverlemnade till offentliga museer, t. ex.
till det i Colombo inrättade Ceylon Grovernment Oriental Library.7
Den samlare, som en längre tid dröjer i trakten, torde dock här
kunna göra en rik efterskörd, mindre bland de i templen förvarade
klassiska arbetena, än bland smärre folkskrifter, som förvaras hos
enskilda personer.
Visserligen ser man på Ceylon otaliga ättlingar af
de folk, som tid efter annan underkufvat större eller mindre delar
af ön eller der drifvit handel, såsom »morer» (araber), hinduer,
judar, portugiser, holländare, engelsmän o. s. v., men hufvudstammen
af befolkningen är i alla fall ganska ensartad och utgöres fortfarande
af de två närbeslägtade folkslag, tamiler och singaleser, som för
årtusenden tillbaka slagit sig ned härstädes. Deras hudfärg är mycket
mörk, nästan svart, håret är ej ulligt, anletsdragen regelmessiga
och kroppsbyggnaden utmärkt vacker. I synnerhet äro barnen, som,
medan de äro små, oftast gå fullkomligt nakna, med sina regelbundna
anletsdrag, sina stora ögon, friska fylliga kroppar, verkliga skönhetstyper,
och det samma gäller om flertalet af ynglingarne. I stället för
att i Europas hufvudstäder köpa sig rättigheten att afbilda en eller
annan »modell», ofta nog med former som lemna mycket öfrigt att
önska, och som måste användas utan åtskilnad för både grekiska och
nordiska gudar, för nutida och forntida hjeltar och lärde, borde
en eller annan konstnär göra studieresor till söderns länder, der
menniskan icke behöfver med kläder skydda sig mot köld, och der
derför större eller mindre nakenhet hör till regeln, åtminstone
hos de obemedlade. Den drägt, som här bäres, är vanligen beqväm
och smakfull. Hos singaleserna består den af ett om midjan viradt
tygstycke, som hänger ned till knäna. Männen, äfven de förmögna,
som fortfarande föredraga den beqväma nationaldrägten framför den
europeiska, gå med öfre delen af kroppen blottad. Det långa håret
sammanhålles med en kam, som går tvärs öfver hufvudet och som hos
de förnämare har ett stort, fyrkantigt, öfver hjessan liggande utsprång.
Qvinnorna skyla öfre delen af kroppen med en tunn bomullströja.
Presterna bära ett gult tygstycke snedt öfver ena axeln. De nakna
barnen äro prydda med armringar af metall och med en metallkedja
om lifvet, från hvilken en liten plåt hänger ned mellan benen. Denna
plåt är ofta af silfver eller guld och anses såsom en amulett.
Arbetarnes hyddor äro vanligen mycket små, uppförda
af jord- eller kabook-tegel, samt snarare att betrakta såsom skjul
till skydd mot regn och solsken än såsom hus i europeisk mening.
De rikare singaleserna bo i vidsträckta nästan öppna, endast af
tunna skärmar i rum indelade »verandor», snarlika husen i Japan.
Japanesernas prydlighetssinne, utmärkta smak och arbetsskicklighet
saknar man dock här, men det måste också medgifvas, att japaneserna
i dessa hänseenden stå främst bland alla jordens folk.
I hamnstäderna äro singaleserna odrägliga genom sitt
tiggeri, sin pratsjuka och den obehagliga seden att vid handel först
begära ända till tio gånger mer än hvad de slutligen nöja sig med.
I det inre af landet är förhållandet i detta hänseende vida bättre.
Bland de tempel, som jag besökte för att förskaffa
mig pali-böcker, var äfven det s. k. »djefvulstemplet» vid Ratnapora,
det ståtligaste gudahus jag sett på Ceylon. De flesta templen voro
byggda af trä, alla voro ytterst oansenliga och uppförda utan spår
till stil. De talrika presterna och tempeltjenarne bodde i temligen
snuskiga och oordentliga bostäder i templens granskap. De mottogo
mig vänligt och visade mig sina böcker, af hvilka de stundom sålde
några. Flere gånger slutade min underhandling dermed, att presten
skänkte mig den bok jag önskade köpa, hvarvid han med bestämdhet
vägrade att taga ersättning i någon form. Vid ett tillfälle gaf
presten till känna, att han sjelf vore af religionens bud förhindrad
att mottaga den öfverenskomna köpesumman, men att jag kunde lemna
den åt någon af de kringstående personerna. Vid ett par af presthusen
vimlade det af skolbarn, som beskäftigt sprungo af och an med sina
palmbladsskrifböcker och ritstift.
Till sin inredning voro templen mycket olika, förmodligen
beroende på skilda religiösa bruk i de olika Budda-sekter, de tillhörde.
Ett tempel nära Colombo innehöll en stor mängd träbeläten och målningar
af gudar eller menniskor i mer än kroppsstorlek. De flesta stodo
upprätt, liksom på vakt kring en sittande Budda och hade en påfallande
egyptisk prägel. Jag kunde ej hos presterna märka någon motvilja
att föra främlingen omkring i deras tempel, dock saknades stundom
nyckeln till en eller annan gömma, hvars innehåll man kanske ej
ville vanhelga genom att visa det för den otrogne. Detta var t.
ex. fallet med det skåp, som innehöll djefvulens båge och pilar
i templet vid Ratnapora. Tempelkärlen voro för resten ytterst fula,
smaklösa och illa underhållna. Sällan såg jag någon ting som vittnade
om smak, konst och ordningssinne. Huru olika mot i Japan, der alla
i de bättre templen förvarade svärd, lackvaror, fyrkärl, tekoppar
m. m. skulle förtjenat plats i något af Europas konstmuseer.
|
Bilder i ett tempel på Ceylon.
|
Dr
Almqvists utflygt till det inre af ön.
I skildringen af den första resa från Novaja Semlja
till Ceylon får man väl ej underlåta att för Lidners
landsmän uppdraga en bild af »Ceylons brända dalar». I det hänseendet
kan följande utdrag ur ett bref af dr Almqvist skildrande hans resa
till det inre af ön, vara upplysande och lärorikt:
»Tre timmar efter vår ankomst till Point de Galle
satt jag vederbörligen instufvad i postdiligensen på väg till Colombo.
Till ressällskap hade jag en europe och två singaleser. Emedan det
redan var temligen skumt på aftonen, var ej mycket synligt af det
omgifvande landskapet. Hela natten gick färden genom en skog af
väldiga kokosträd, hvilka aftecknade sina mörka kronor högt uppe
i luften mot det något ljusare himlahvalfvet. Egendomligt var att
se den mängd af eldflugor, som flögo i alla riktningar och vid hvarje
vingslag spredo ett starkt sken. Nattluften hade denna ljumma fuktighet,
som är så angenäm i troperna. Då och då framträngde till våra öron
ljudet från hafssvallet. Vi följde nämligen öns vestkust norr ut.
Mera kunde ej i natten iakttagas, och snart var hela sällskapet
försänkt i djup sömn.
Efter sju timmars raskt traf ankommo vi till en jernvägsstation
och fortsatte nu med bantåg resan till Ceylons hufvudstad Colombo.
Emedan det derstädes ej var något särskildt att se eller uträtta,
fortsatte jag, utan att stanna, på jernvägen, som här viker af från
kusten inåt landet till Kandy och andra orter. Snart blef nu landskapet
allt ståtligare och ståtligare. Vi hade visserligen förut på flere
ställen sett tropisk växtlighet, men om en sådan yppighet, som här
slog ögat, hade vi ingen föreställning. Skada blott att menniskor
kommit hit, röjt och planterat!
|
Ett landtställe på Ceylon.
|
På låglandet såg jag några kanelplantager. Ceylonisk
kanel är mycket dyr; i Europa förbrukas nästan uteslutande billigare
och sämre kanelsorter, hvilka komma från andra trakter, och de flesta
plantager på Ceylon hafva blifvit nedlagda för många år sedan. Inom
kort hade bantåget lemnat låglandet, och vi började stiga starkt
uppåt. Det flacka kustlandet, der kokosträden förherskade, ombyttes
i ett starkt kuperadt landskap; först kullar med mellanliggande
stora, öppna dalar, snart allt högre sammanhängande berg med obetydligare,
djupa, kittellika dalar eller öppna högslätter. I dalarne odlades
vanligtvis ris. Kullar och bergsidor voro väl ursprungligen täckta
af den yppigaste urskog, men numera äro alla sluttningar ända upp
till bergspetsarne röjda och täckta med kaffeodlingar. Kaffebusken
är visserligen ganska prydlig, men så glest växt att marken öfverallt
skimrar igenom, och detta blir en eländig beklädnad för det yppiga
Ceylon.
Klockan två på middagen anlände vi till stationen
Peradeniya, den närmaste till Kandy. I dess närhet ligger den berömda
botaniska trädgården, och der hade jag att uppsöka trädgårdens superintendent,
dr Thwaites. Den åldrige, ännu liflige och entusiastiske
naturforskaren är ytterst intresserad för botanisk forskning och
särdeles tillmötesgående mot alla som arbeta på detta område. Han
mottog mig särdeles vänligt, och det var hans förtjenst, att programmet
för mitt vistande härstädes blef så rikt.
En botanisk trädgård på Ceylon måste naturligtvis
vara någonting alldeles utomordentligt. Man kan också aldrig få
se en mera storartad och yppig växtlighet än här. Trädgården har
i synnerhet blifvit berömd för den mängd olika trädslag af de väldigaste
dimensioner, som den har att uppvisa. Dessutom finnas här alla möjliga
mera bekanta växter, odlade i de prydligaste exemplar. Kryddor och
droger voro särdeles väl representerade. Här slingrade sig uppför
tjocka trädstammar långa refvor af svartpepparväxten, här frodades
kardemum-plantan och ingefära, här prunkade prydliga kanel-, kamfer-,
kina-, muskot- och chokolad-träd, här såg jag en nyplockad skörd
af vanilj. Otroligt mycket var alltså att se, lära och njuta. Dock,
redan följande dag beslöt jag, på inrådan af dr Thwaites, att göra
en tur upp till den egentliga bergsbygden, för att der taga den
ceylonska laffloran bättre i skärskådande.
Dels med jernväg dels med diligens reste jag nu söder
ut och befann mig på aftonen inlogerad i ett »rest-house» vid Rambodde,
ett tusen meter öfver hafvet, således på ungefär samma höjd der
träden upphöra att växa i södra Norge. Detta tropiska bergland påminner
i af seende på landskapets form något litet om trakter i Norges
fjellbygd. Äfven här finnas milslånga djupa dalar, omgifna
af höga bergstoppar och ryggar, hvilka afteckna sina skarpa konturer
mot horisonten. Men här var allt öfverväxt med kaffebuskar eller
möjligtvis med cinchona-plantor. Bergsluttningarna voro nedifrån
och ända upp så afröjda, att knappt ett träd fans lemnadt inom synhåll;
öfverallt så långt ögat kunde nå blott kaffe!
|
Höglandsbild från det inre af Ceylon.
|
Kaffeplanteringar; Adams
pik i bakgrunden.
|
Följande dagen tidigt på morgonen gick, eller rättare
sagdt klättrade jag, åtföljd af en singales, vidare uppför de branta
kaffeplanteringarna. Vid 1,800 meters höjd öfver hafvet upphörde
kaffet att växa, och vi träffade nu på några ej särdeles vidsträckta
teodlingar, och ofvanför dessa vidtog urskog. På 1,900 meters höjd
öfver hafvet ligger en vidsträckt, öppen högslätt. Här uppe finnes
en icke oansenlig ort, Novara Elliya, hvarest guvernören har ett
residens och en del trupper kaserneras under sommarhettan. En af
de bergstoppar, som omgifva denna högslätt är Pedrotalegalla, Ceylons
högsta topp, som uppnår en höjd af 2,500 meter öfver hafvet.
Jag har bestigit icke så få berg, men till intet har
uppstigandet varit så lätt som till detta, ty en bred gångstig ledde
ända upp till toppen. Utan denna väg hade uppstigandet varit omöjligt,
ty man skulle behöft en timmes tid för hvarje fot, som man lyckats
framtränga genom djungeln; så tätt är nämligen marken under de höga
träden ända upp till spetsen af berget betäckt af buskar, slingerväxter
eller bambu. På aftonen återvände jag till mitt förra nattqvarter,
der jag sof godt efter en nätt promenad på 36 engelska mil.
Emedan jag den följande dagen kände mig alldeles ur
stånd att göra någon vidare exkursion till fots, satte jag mig åter
upp i postvagnen och for tillbaka till Peradeniya. Under denna färd
hade jag till ressällskap en singales, hvilken det var ett synnerligt
nöje att på nära håll få taga i skärskådande. Hans ena stortå var
prydd med en bred ring af silfver, båda öronen voro ofvantill genomborrade
och försedda med något dingeledang, den ena näsvingen var likaledes
genomstucken för att bereda honom tillfälle att äfven på detta ställe
pryda sig med ett granlåtsstycke. På hufvudet hade han liksom alla
singaleser en kam, hvarmed det rätt uppåt strukna håret hölls i
sitt läge, alldeles som små flickor hos oss bruka ha håret anordnadt.
Emedan mannen ej tycktes kunna ett ord engelska, så var det omöjligt
att inleda en närmare bekantskap.
På middagen följande dag fann jag mig i följd af en
alldeles opåräknad händelse nödsakad att hals öfver hufvud återvända
ned till kusten igen. Doktor Thwaites och jag blefvo nämligen af
hans excellens guvernören inviterade till middag. Emedan jag ännu
efter min långa fotvandring gick och linkade samt dessutom ej hade
haft den försigtigheten att taga svarta kläder med mig, ansåg jag
mig ej, huru påkostande det än var, böra mottaga denna ärofulla
inbjudning, utan reste i stället min väg. På så sätt kom jag efter
sex de angenämaste dagar åter tillbaka till Point de Galle och Vega.»
|
|