Träffningen vid Fyllebro 1676

Under öfverläggningarna i Vexiö sökte generalerna förmå konungen att ändra sitt beslut att gå till Halland. De förestälde honom den fara, han skulle löpa, om Duncam redan hunnit förena sig med Gyldenlöve. Svenska hären skulle i sådant fall mötas af en förkrossande öfvermakt. Men intet skäl kunde, såsom nämndt är, afhålla konungen från att gå »recta på Duncam». Man hade dessutom så ofta gifvit honom dåliga råd, sade han, att han mindre än någonsin var villig att lyssna till dem. Och för öfrigt voro icke generalerna nu, såsom de varit vid Kristianstad, sins emellan eniga. Redan den 11 augusti fingo derför de ännu icke uthvilade trupperna bryta upp. Tåget fortsattes i rakt vestlig riktning mot Knäred vid halländska gränsen. Under vägen mötte ett ilbud från kommendanten i Halmstad, general Hård. Denne skref, att Duncam nyligen ankommit framför staden och börjat uppkasta löpgrafvar. Utan kraftig hjelp motsåg han med fasa fästningens snara öfvergång. Vallarna voro nämligen bristfälliga, och af hela besättningen funnos endast 300 man exerceradt folk, som kunde göra fienden något motstånd. Borgerskapet var icke alls att lita på.

Denna tidning eggade ännu mera konungens stridslust. Han påskyndade marschen så mycket som möjligt. Men vägarna voro af ett ihållande regnväder nästan bottenlösa, och trupperna utan inre ordning. Tåget skred derför icke fortare framåt trots alla hans påminnelser. »Allt brister här i ordning», skref Feuquières, »om jag hade känt fjerdedelen af allt det elände, som jag nu ser, skulle jag hafva varit den förste att ursäkta de svårigheter, öfver hvilka jag beklagat mig.» Ändtligen den 16 augusti kom hären fram till Knäred. Man förhörde presten derstädes, om han hade sig något bekant om Duncams rörelser. Men han visste ingenting. Af den häftiga marschen voro både folk och hästar alldeles uttröttade, och ännu hade man tre mil qvar till Halmstad. De fleste af generalerna rådde derför konungen att stanna vid Knäred öfver natten för att låta trupperna få hvila. Några bland dem voro af den åsigten, att ett vidare framryckande skulle föranleda Duncam att rifva broarna öfver Genevads å och Fylle å, för att söka sig åter till Skåne på en omväg norrut. General Ascheberg var ensam af annan åsigt och ansåg att tåget ofördröjligen borde fortsättas. När han fick tillfälle att tala vid konungen i enrum, framlade han än en gång sina skäl. Stannade man qvar i Knäred öfver natten, kunde Duncam få tid att draga sig tillbaka öfver Lagan, och då vore han oåtkomlig för de svenska vapnen. Konungen, som hela tiden endast grubblat öfver bästa sättet att hindra detta och redan för sådant ändamål marscherat en två dagsmarschers omväg, lyssnade villigt till detta råd. Han befalde, att ridande bud genast skulle affärdas till landshöfdingarne i de tillgränsande länen, med order att uppbåda allmogen för att stänga vägen för Duncam, om han skulle taga den befarade omvägen norrut. Samtidigt sändes sextio ryttare att förstöra bron öfver Lagan vid Laholm. Sedan detta var skedt och hästarna fått ett godt foder samt folket hemtat någon hvila, gaf konungen befallning om uppbrott. Det började redan skymma.

Ett par timmar före dager, den 17 augusti, intågade hären på stora vägen från Helsingborg. Först kommo ryttarne, klädda i bredskyggiga filthattar, korta lifrockar af gult kläde eller elghud, vida byxor och grofva ryttarstöflar. I gula lädergehäng öfver axeln hängde deras långa huggvärjor; framför sadelknappen voro de långa ryttarpistolerna instuckna. Sedan följde fotfolket, nästan lika klädt som ryttarne; en del bar elfva fots långa pikar, vågräta intill högra sidan, en annan del tunga, med luntlås försedda, musköter, hvilka sköto kulor af nära 8 orts vigt. Slutligen kommo de tunga fältstyckena på ofantligt höga lavetter med oproportionerligt små hjul. Stor var mödan, med hvilken de framsläpades af det magra spannet på de nästan bottenlösa vägarna. Fältkanonernas öde i denna tids strider var också alltid det samma, att blifva segrarens sjelfskrifna byte.

När hären hunnit in ett stycke på Helsingborgsvägen, återkommo de ryttare, som sändts till Laholm, och omtalade att de fullgjort sitt uppdrag och förstört bron derstädes. Hvarken de eller någon annan af dem som utsändts hade ännu fått den minsta kunskap om hvar fienden stod. Ändtligen kom en bonde åkande från Halmstadssidan. Han togs i förhör och berättade, att han föregående afton varit i det danska lägret vid Halmstad. Danskarne hade då nyss fått kunskap om svenskarnes marsch och börjat att bränna sitt läger. De trodde dock icke, att svenske konungen var sjelf med på tåget, utan endast general Ascheberg, som de trodde hafva med sig tusen ryttare eller något mera, samt hade sannolikt för afsigt att samla sig på östra stranden af Nissan. Hvar åter Gyldenlöve var, visste lika litet han som någon annan.

I daggryningen kom hären fram till Eldsberga kyrka, der en kort rast gjordes, fältropet, »Hjelp Jesus!», utdelades, och fälttecknet, det s. k. »livrét», bestämdes. Derefter lät konungen, »som aldrig började något utan bön», trupperna göra korum, efter hvars slut de åter fingo sätta sig i marsch. Ascheberg skyndade emellertid i förväg med förtrupperna, 300 ryttare under befäl af öfverstelöjtnanten Ernst Georg Lode för att utforska fiendens rörelser. Då han kom halfvägs mellan Eldsberga och Fyllebro, upptäckte han på något afstånd fiendens förtrupper. Han framgick genast med sina ryttare till anfall, hvarvid danskarne togo till flykten, qvarlemnande sju fångar. Ascheberg förföljde ifrigt de flyende. Då han kom uppför en backe vid Kristinge by, fick han plötsligt på fälten framför sig se Duncams hela styrka, hvilken skyndade sig i full marsch nedåt Fylle å, medan en mindre afdelning syntes i färd med att återställa den nyss förstörda bron öfver nämda å.

När Duncam såg de svenska förtrupperna närma sig, blef han alldeles rådvill. I stället for att antingen låta sina trupper skyndsamt gå öfver ån på de många vadställena och derefter med all kraft söka bryta sig igenom på vägen åt Laholm, eller också intaga en fast ställning bakom ån, lät han sina truppafdelningar, den ena efter den andra, i all maklighet gå öfver på bron, när denna ändtligen hunnit återställas. Han gaf härigenom svenskarne icke blott tid att få fram alla sina trupper, utan mötte dem sedermera i en ställning, som var omgifven af beherskande höjder och hade ett vattendrag i ryggen.

Emellertid hade Ascheberg sändt bud tillbaka med berättelse om hvad han sett. Helmfelt gaf derför befallning åt tre af de främsta sqvadronerna att skynda till förtruppernas understöd. Men konungen var så otålig, att det icke dröjde många ögonblick, förr än hela svenska rytteriet satte af framåt vägen i fullt traf med konungen i spetsen. Främst trafvade drabantsqvadronen, äfven kallad konungens garde till häst, fördt af öfversten Nils Bjelke, derefter Vestgöta ryttare, Smålands ryttare, Drottningens lifregemente, Wittenbergs dragoner och sist Sperlings dragoner. Vägen gick fram öfver sluttningen af ett berg. Till venster, nedanför den samma, låg ett mindre kärr, till höger en by, inhägnad med höga gärdesgårdar. Man kunde derför icke komma fram annat än sqvadronsvis. När passet var genomgånget, hvilket skedde med sänkta fanor och standar, på det att fienden icke skulle kunna uppskatta styrkan, sågo ryttarne framför sig ett vidsträckt, tufvigt och stenigt ljungfält och ett stycke fram på det samma — »på ett falkonettskotts afstånd» — hela fiendens armé uppstäld i slagordning. Rytteriet intog båda flyglarna, i midten syntes långa rader af pikenerare, bredbenta och med högburna pikar, samt bredvid dem musketerare, som förskansat sig bakom sina »svinfjädrar». Man kunde dock icke se, hur långt fiendens venstra flygel sträckte sig, emedan denna till en del var dold af den till höger om vägen liggande höjden, på hvilken byn var belägen. Helrnfelt lät derför större delen af rytteriet ställa sig på högra flygeln, och endast några få sqvadroner, bland dem Vestgöta ryttare, på venstra flygeln. Mellan flyglarna lemnades rum för fotfolket och artilleriet, som ännu voro långt efter. I denna ställning afbidade man fiendens anfall.

Ändtligen, efter halfannan timmes väntan, syntes blänkande pikspetsar, i det bakom liggande skogsbrynet, och en stund derefter sågos de tunga kanonerna komma, framsläpandes långs vägen, under piskrapp och höga rop. De fingo genast öppna eld, i mån som de kommo upp i ställningen. Emellertid hade fotfolket ordnat sig i midten af slagordningen. Det utgjordes af fyra brigader, nämligen gardet under öfversten Kristoffer Gyllenstjerna, dalkarlar under öfversten Abraham Kruse, skaraborgare under öfversten Fredrik von Börstell, och knektar från Kalmar län under öfverstelöjtnanten Erik Soop. Nu lyftes på en gång alla fanor och standar, hvarefter tecken gafs till anfall. Konungen satte sig sjelf i spetsen för drabanterna. »Med stor längtan och ardeur» trafvade han ned för backen mot fiendens venstra flygel, följd på sidorna af de öfriga sqvadronerna af högra flygelns främsta träffen. Fienden mötte på halfva vägen och började aflossa täta karbinsalvor. De svenska ryttarne uthärdade dem likväl med mycken ståndaktighet, hvarefter de trängde sig in på sina motståndare med pistoler och värjor. Den tufviga marken var visserligen mycket hinderlig för deras rörelser. Många hästar stupade i det främsta ledet och blefvo öfverridna af de efterföljande. Men efter en fjerdedels timmes häftigt fäktande låg fienden »alldeles öfver ända».

Under tiden hade venstra flygeln och midten äfven råkat i strid. Det svenska fotfolket hade ryckt fram i god ordning, fastän det »utan den ringaste andedrägt måst träda i action». Men här hade fienden hållit envisare stånd. Ändtligen var han nära att vika, äfven här, då plötsligt en större skara dragoner kom framrusande från den fiendtliga sidan i vild fart. Deras anfall träffade Börstells brigad, hvars musketerare i ögonblicket förut hunnit ladda på nytt. Det gick dock icke så fort att få ett skott ur de tunga muskötterna, äfven om man efter mycket besvär hunnit ladda dem. Först skulle den brinnande luntan noga inpassas mellan klorna på den stora hanen, derefter skulle man fatta om dragaren och skynda sig att trycka af, innan lågan från grannens fängkrut slog upp i ansigtet. Också kullreds Börstells folk, innan dess salva hunnit lossas, af de framrusande dragonerna, hvilka, kastande sig öfver bakre träffen, bröto sig fri väg i riktning åt Laholm. Deras kamrater vågade dock icke följa dem, utan drogo sig i stället, sällsamt nog, tillbaka mot Fylle å. Duncam hade nämligen kommit till insigt af det fel han begått, då han icke mottog anfallet på norra stranden, och han sökte nu godtgöra det genom att under full strid gå tillbaka öfver ån, hvilket naturligtvis var ännu mycket farligare och endast kunde åstadkomma förvirring och nederlag. General Max Rosenkrantz fick befallning att med sitt fotregemente och qvarlefvorna af Lützows dragoner skydda återtåget. Men när danskarne drogo sig undan, följdes de tätt i spåren af svenskarne. Den tappre Rosenkrantz försvarade sin post framför bron med största hjeltemod, tills han färgade den med sitt hjerteblod. Warnstedt, en annan tapper officer, som förde den ena af hans bataljoner, sårades, Lützow stupade, och svenskarne trängde slutligen fram öfver bron till andra stranden.

Duncam hade under tiden sökt uppehålla svenskarnes högra flygel medelst elden från sina kanoner, hvilka stodo någorlunda högt på norra stranden. Men ehuru afståndet endast kunde hafva varit ett tusen steg, gjorde de likväl föga verkan. Karl den elfte, som vardt allt otåligare att komma öfver ån, lät derför äfven flygelns andra träffen rycka fram. Helmfelt måste gifva befallning åt de främsta sqvadronerna att kasta sig i vattnet. Då var Bjelke nog lycklig att finna ett vad, som danskarne begagnat. Men här kommo endast fyra man i bredd öfver. Manfallet blef större på andra stranden, och Bjelke sårades i benet. Ändtligen voro tre sqvadroner af lifregementet öfverkomna, och Bjelke, ehuru sårad, väntade endast på sin fjerde sqvadron för att trafva fram till anfall, då en dansk trumpetare infann sig hos Helmfelt, medförande Duncams tillbud att dagtinga.

Efter något mer än en timmes tid voro svenskarne herrar på valplatsen. Danskarne hade förlorat i döde och sårade omkring 1,000 man; 92 officerare och 1,562 man voro tagna till fånga. Bland desse var general Duncam sjelf och öfverste Trop. »Jag tviflar på», skref Dahlberg, »att 150 man af de danske hafver sig salverat.» Svenskarnes förlust uppgafs till blott 60 man. Enligt generalauditören Gyllenrooths rapport till konungen uppgick den likväl i sjelfva verket till 3 officerare och 38 man döde samt 17 officerare och 127 man sårade. Bland de sistnämnde var general Ascheberg, hvilken sårats af två skott i venstra armen, och gardets unge chef, öfversten Gyllenstjerna, hvilken råkats af en kula i axeln. Af äretecken togo svenskarne 11 metallkanoner, 3 mörsare och 34 fanor. Majoren Peter Weinholtz och fänrik Wrangel vid Goes' dragoner hade tagit hvar sin fana. Lifregementet hade tagit 11 sådana, småländska ryttarne 7 o. s. v. Åt en hvar som tagit en fana gaf konungen en belöning af 30 daler silfvermynt. Det var den tiden en stor summa för fattiga ryttare, sådana som Erik Stålneb, Peter Korf, Olof Hansson och Nils i Skammeltorp m. fl. Äfven större gåfvor utdelades. Sålunda fick Helmfelt en stor pension och Ascheberg gods i Lifland.

»Vi hugna oss deröfver», skref konungen dagen efter slaget, »att Guds godhet hafver velat återvända med de många oss till dato skickade olyckor, och göra en begynnelse att gifva våra vapen framgång och seger, dess continuation vi nu i vår rättfärdiga sak mot denne orättfärdige fiende förvänta och bedja.» Och alldenstund han »tillskref Gudi allena denna och all annan hjelp, hvarigenom fiendens makt blefve bruten», så påbjöd han, att en offentlig tacksägelse skulle hållas, och bevistade sjelf den samma uti Halmstads slottskyrka, låtandes sedan igenkasta de löpgrafvar, som fienden hade gjort nästan intill porten.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 12 februari 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt