Under öfverläggningarna i Vexiö sökte generalerna förmå
konungen att ändra sitt beslut att gå till Halland. De förestälde honom
den fara, han skulle löpa, om Duncam redan hunnit förena sig med Gyldenlöve.
Svenska hären skulle i sådant fall mötas af en förkrossande öfvermakt.
Men intet skäl kunde, såsom nämndt är, afhålla konungen från att gå
»recta på Duncam». Man hade dessutom så ofta gifvit honom dåliga råd,
sade han, att han mindre än någonsin var villig att lyssna till dem.
Och för öfrigt voro icke generalerna nu, såsom de varit vid Kristianstad,
sins emellan eniga. Redan den 11 augusti fingo derför de ännu icke uthvilade
trupperna bryta upp. Tåget fortsattes i rakt vestlig riktning mot Knäred
vid halländska gränsen. Under vägen mötte ett ilbud från kommendanten
i Halmstad, general Hård. Denne skref, att Duncam nyligen ankommit
framför staden och börjat uppkasta löpgrafvar. Utan kraftig hjelp motsåg
han med fasa fästningens snara öfvergång. Vallarna voro nämligen bristfälliga,
och af hela besättningen funnos endast 300 man exerceradt folk, som
kunde göra fienden något motstånd. Borgerskapet var icke alls att lita
på.
Denna tidning eggade ännu mera konungens stridslust. Han
påskyndade marschen så mycket som möjligt. Men vägarna voro af ett ihållande
regnväder nästan bottenlösa, och trupperna utan inre ordning. Tåget
skred derför icke fortare framåt trots alla hans påminnelser. »Allt
brister här i ordning», skref Feuquières, »om jag hade känt fjerdedelen
af allt det elände, som jag nu ser, skulle jag hafva varit den förste
att ursäkta de svårigheter, öfver hvilka jag beklagat mig.» Ändtligen
den 16 augusti kom hären fram till Knäred. Man förhörde presten derstädes,
om han hade sig något bekant om Duncams rörelser. Men han visste ingenting.
Af den häftiga marschen voro både folk och hästar alldeles uttröttade,
och ännu hade man tre mil qvar till Halmstad. De fleste af generalerna
rådde derför konungen att stanna vid Knäred öfver natten för att låta
trupperna få hvila. Några bland dem voro af den åsigten, att ett vidare
framryckande skulle föranleda Duncam att rifva broarna öfver Genevads
å och Fylle å, för att söka sig åter till Skåne på en omväg norrut.
General Ascheberg var ensam af annan åsigt och ansåg att tåget ofördröjligen
borde fortsättas. När han fick tillfälle att tala vid konungen i enrum,
framlade han än en gång sina skäl. Stannade man qvar i Knäred öfver
natten, kunde Duncam få tid att draga sig tillbaka öfver Lagan, och
då vore han oåtkomlig för de svenska vapnen. Konungen, som hela tiden
endast grubblat öfver bästa sättet att hindra detta och redan för sådant
ändamål marscherat en två dagsmarschers omväg, lyssnade villigt till
detta råd. Han befalde, att ridande bud genast skulle affärdas till
landshöfdingarne i de tillgränsande länen, med order att uppbåda allmogen
för att stänga vägen för Duncam, om han skulle taga den befarade omvägen
norrut. Samtidigt sändes sextio ryttare att förstöra bron öfver Lagan
vid Laholm. Sedan detta var skedt och hästarna fått ett godt foder samt
folket hemtat någon hvila, gaf konungen befallning om uppbrott. Det
började redan skymma.
Ett par timmar före dager, den 17 augusti, intågade hären
på stora vägen från Helsingborg. Först kommo ryttarne, klädda i bredskyggiga
filthattar, korta lifrockar af gult kläde eller elghud, vida byxor och
grofva ryttarstöflar. I gula lädergehäng öfver axeln hängde deras långa
huggvärjor; framför sadelknappen voro de långa ryttarpistolerna instuckna.
Sedan följde fotfolket, nästan lika klädt som ryttarne; en del bar elfva
fots långa pikar, vågräta intill högra sidan, en annan del tunga, med
luntlås försedda, musköter, hvilka sköto kulor af nära 8 orts vigt.
Slutligen kommo de tunga fältstyckena på ofantligt höga lavetter med
oproportionerligt små hjul. Stor var mödan, med hvilken de framsläpades
af det magra spannet på de nästan bottenlösa vägarna. Fältkanonernas
öde i denna tids strider var också alltid det samma, att blifva segrarens
sjelfskrifna byte.
När hären hunnit in ett stycke på Helsingborgsvägen, återkommo
de ryttare, som sändts till Laholm, och omtalade att de fullgjort sitt
uppdrag och förstört bron derstädes. Hvarken de eller någon annan af
dem som utsändts hade ännu fått den minsta kunskap om hvar fienden stod.
Ändtligen kom en bonde åkande från Halmstadssidan. Han togs i förhör
och berättade, att han föregående afton varit i det danska lägret vid
Halmstad. Danskarne hade då nyss fått kunskap om svenskarnes marsch
och börjat att bränna sitt läger. De trodde dock icke, att svenske konungen
var sjelf med på tåget, utan endast general Ascheberg, som de trodde
hafva med sig tusen ryttare eller något mera, samt hade sannolikt för
afsigt att samla sig på östra stranden af Nissan. Hvar åter Gyldenlöve
var, visste lika litet han som någon annan.
I daggryningen kom hären fram till Eldsberga kyrka, der
en kort rast gjordes, fältropet, »Hjelp Jesus!», utdelades, och fälttecknet,
det s. k. »livrét», bestämdes. Derefter lät konungen, »som aldrig började
något utan bön», trupperna göra korum, efter hvars slut de åter fingo
sätta sig i marsch. Ascheberg skyndade emellertid i förväg med förtrupperna,
300 ryttare under befäl af öfverstelöjtnanten Ernst Georg Lode
för att utforska fiendens rörelser. Då han kom halfvägs mellan Eldsberga
och Fyllebro, upptäckte han på något afstånd fiendens förtrupper. Han
framgick genast med sina ryttare till anfall, hvarvid danskarne togo
till flykten, qvarlemnande sju fångar. Ascheberg förföljde ifrigt de
flyende. Då han kom uppför en backe vid Kristinge by, fick han plötsligt
på fälten framför sig se Duncams hela styrka, hvilken skyndade sig i
full marsch nedåt Fylle å, medan en mindre afdelning syntes i färd med
att återställa den nyss förstörda bron öfver nämda å.
När Duncam såg de svenska förtrupperna närma sig, blef
han alldeles rådvill. I stället for att antingen låta sina trupper skyndsamt
gå öfver ån på de många vadställena och derefter med all kraft söka
bryta sig igenom på vägen åt Laholm, eller också intaga en fast ställning
bakom ån, lät han sina truppafdelningar, den ena efter den andra, i
all maklighet gå öfver på bron, när denna ändtligen hunnit återställas.
Han gaf härigenom svenskarne icke blott tid att få fram alla sina trupper,
utan mötte dem sedermera i en ställning, som var omgifven af beherskande
höjder och hade ett vattendrag i ryggen.
Emellertid hade Ascheberg sändt bud tillbaka med berättelse
om hvad han sett. Helmfelt gaf derför befallning åt tre af de främsta
sqvadronerna att skynda till förtruppernas understöd. Men konungen var
så otålig, att det icke dröjde många ögonblick, förr än hela svenska
rytteriet satte af framåt vägen i fullt traf med konungen i spetsen.
Främst trafvade drabantsqvadronen, äfven kallad konungens garde till
häst, fördt af öfversten Nils Bjelke, derefter Vestgöta ryttare,
Smålands ryttare, Drottningens lifregemente, Wittenbergs dragoner och
sist Sperlings dragoner. Vägen gick fram öfver sluttningen af ett berg.
Till venster, nedanför den samma, låg ett mindre kärr, till höger en
by, inhägnad med höga gärdesgårdar. Man kunde derför icke komma fram
annat än sqvadronsvis. När passet var genomgånget, hvilket skedde med
sänkta fanor och standar, på det att fienden icke skulle kunna uppskatta
styrkan, sågo ryttarne framför sig ett vidsträckt, tufvigt och stenigt
ljungfält och ett stycke fram på det samma — »på ett falkonettskotts
afstånd» — hela fiendens armé uppstäld i slagordning. Rytteriet intog
båda flyglarna, i midten syntes långa rader af pikenerare, bredbenta
och med högburna pikar, samt bredvid dem musketerare, som förskansat
sig bakom sina »svinfjädrar».
Man kunde dock icke se, hur långt fiendens venstra flygel sträckte sig,
emedan denna till en del var dold af den till höger om vägen liggande
höjden, på hvilken byn var belägen. Helrnfelt lät derför större delen
af rytteriet ställa sig på högra flygeln, och endast några få sqvadroner,
bland dem Vestgöta ryttare, på venstra flygeln. Mellan flyglarna lemnades
rum för fotfolket och artilleriet, som ännu voro långt efter. I denna
ställning afbidade man fiendens anfall.
Ändtligen, efter halfannan timmes väntan, syntes
blänkande pikspetsar, i det bakom liggande skogsbrynet, och en stund
derefter sågos de tunga kanonerna komma, framsläpandes långs vägen,
under piskrapp och höga rop. De fingo genast öppna eld, i mån som de
kommo upp i ställningen. Emellertid hade fotfolket ordnat sig i midten
af slagordningen. Det utgjordes af fyra brigader, nämligen gardet under
öfversten Kristoffer Gyllenstjerna, dalkarlar under öfversten
Abraham Kruse, skaraborgare under öfversten Fredrik von Börstell,
och knektar från Kalmar län under öfverstelöjtnanten Erik Soop.
Nu lyftes på en gång alla fanor och standar, hvarefter tecken gafs till
anfall. Konungen satte sig sjelf i spetsen för drabanterna. »Med stor
längtan och ardeur» trafvade han ned för backen mot fiendens venstra
flygel, följd på sidorna af de öfriga sqvadronerna af högra flygelns
främsta träffen. Fienden mötte på halfva vägen och började aflossa täta
karbinsalvor. De svenska ryttarne uthärdade dem likväl med mycken ståndaktighet,
hvarefter de trängde sig in på sina motståndare med pistoler och värjor.
Den tufviga marken var visserligen mycket hinderlig för deras rörelser.
Många hästar stupade i det främsta ledet och blefvo öfverridna af de
efterföljande. Men efter en fjerdedels timmes häftigt fäktande låg fienden
»alldeles öfver ända».
Under tiden hade venstra flygeln och midten äfven råkat
i strid. Det svenska fotfolket hade ryckt fram i god ordning, fastän
det »utan den ringaste andedrägt måst träda i action». Men här hade
fienden hållit envisare stånd. Ändtligen var han nära att vika, äfven
här, då plötsligt en större skara dragoner kom framrusande från den
fiendtliga sidan i vild fart. Deras anfall träffade Börstells brigad,
hvars musketerare i ögonblicket förut hunnit ladda på nytt. Det gick
dock icke så fort att få ett skott ur de tunga muskötterna, äfven om
man efter mycket besvär hunnit ladda dem. Först skulle den brinnande
luntan noga inpassas mellan klorna på den stora hanen, derefter skulle
man fatta om dragaren och skynda sig att trycka af, innan lågan från
grannens fängkrut slog upp i ansigtet. Också kullreds Börstells folk,
innan dess salva hunnit lossas, af de framrusande dragonerna, hvilka,
kastande sig öfver bakre träffen, bröto sig fri väg i riktning åt Laholm.
Deras kamrater vågade dock icke följa dem, utan drogo sig i stället,
sällsamt nog, tillbaka mot Fylle å. Duncam hade nämligen kommit till
insigt af det fel han begått, då han icke mottog anfallet på norra stranden,
och han sökte nu godtgöra det genom att under full strid gå tillbaka
öfver ån, hvilket naturligtvis var ännu mycket farligare och endast
kunde åstadkomma förvirring och nederlag. General Max Rosenkrantz fick
befallning att med sitt fotregemente och qvarlefvorna af Lützows
dragoner skydda återtåget. Men när danskarne drogo sig undan, följdes
de tätt i spåren af svenskarne. Den tappre Rosenkrantz försvarade sin
post framför bron med största hjeltemod, tills han färgade den med sitt
hjerteblod. Warnstedt, en annan tapper officer, som förde den
ena af hans bataljoner, sårades, Lützow stupade, och svenskarne
trängde slutligen fram öfver bron till andra stranden.
Duncam hade under tiden sökt uppehålla svenskarnes högra
flygel medelst elden från sina kanoner, hvilka stodo någorlunda högt
på norra stranden. Men ehuru afståndet endast kunde hafva varit ett
tusen steg, gjorde de likväl föga verkan. Karl den elfte, som vardt
allt otåligare att komma öfver ån, lät derför äfven flygelns andra träffen
rycka fram. Helmfelt måste gifva befallning åt de främsta sqvadronerna
att kasta sig i vattnet. Då var Bjelke nog lycklig att finna ett vad,
som danskarne begagnat. Men här kommo endast fyra man i bredd öfver.
Manfallet blef större på andra stranden, och Bjelke sårades i benet.
Ändtligen voro tre sqvadroner af lifregementet öfverkomna, och Bjelke,
ehuru sårad, väntade endast på sin fjerde sqvadron för att trafva fram
till anfall, då en dansk trumpetare infann sig hos Helmfelt, medförande
Duncams tillbud att dagtinga.
Efter något mer än en timmes tid voro svenskarne herrar
på valplatsen. Danskarne hade förlorat i döde och sårade omkring 1,000
man; 92 officerare och 1,562 man voro tagna till fånga. Bland desse
var general Duncam sjelf och öfverste Trop. »Jag tviflar på», skref
Dahlberg, »att 150 man af de danske hafver sig salverat.» Svenskarnes
förlust uppgafs till blott 60 man. Enligt generalauditören Gyllenrooths
rapport till konungen uppgick den likväl i sjelfva verket till 3 officerare
och 38 man döde samt 17 officerare och 127 man sårade. Bland de sistnämnde
var general Ascheberg, hvilken sårats af två skott i venstra armen,
och gardets unge chef, öfversten Gyllenstjerna, hvilken råkats af en
kula i axeln. Af äretecken togo svenskarne 11 metallkanoner, 3 mörsare
och 34 fanor. Majoren Peter Weinholtz och fänrik Wrangel vid
Goes' dragoner hade tagit hvar sin fana. Lifregementet hade tagit 11
sådana, småländska ryttarne 7 o. s. v. Åt en hvar som tagit en
fana gaf konungen en belöning af 30 daler silfvermynt. Det var den tiden
en stor summa för fattiga ryttare, sådana som Erik Stålneb, Peter
Korf, Olof Hansson och Nils i Skammeltorp m. fl. Äfven
större gåfvor utdelades. Sålunda fick Helmfelt en stor pension och Ascheberg
gods i Lifland.
»Vi hugna oss deröfver», skref konungen dagen efter slaget,
»att Guds godhet hafver velat återvända med de många oss till dato skickade
olyckor, och göra en begynnelse att gifva våra vapen framgång och seger,
dess continuation vi nu i vår rättfärdiga sak mot denne orättfärdige
fiende förvänta och bedja.» Och alldenstund han »tillskref Gudi allena
denna och all annan hjelp, hvarigenom fiendens makt blefve bruten»,
så påbjöd han, att en offentlig tacksägelse skulle hållas, och bevistade
sjelf den samma uti Halmstads slottskyrka, låtandes sedan igenkasta
de löpgrafvar, som fienden hade gjort nästan intill porten.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll