Genom slaget vid Lund hade årets fälttåg afgjorts till svenskarnes förmån. I alla rikets kyrkor firades den 4 januari 1677 tacksägelsefester för denna stora seger. Gillen höllos i städerna, och glädjesalvor afskötos. Men när härarna gått i vinterqvarter, upplågade ett annat slags krig, vildare och hemskare än någonsin det förra, det så kallade snapphanekriget. Alla folkklasser deltogo i det samma. Det blef ett folkkrig, hvars make man sällan sett i Norden. Fåfängt hade Karl den elfte flere gånger under sommaren och hösten sökt att med sin kraftiga hand hämma rörelserna och åstadkomma lugn. Han hade låtit fängsla flere personer bland den skånska adeln, hvilka missstänktes gynna snapphanarne, och lagt deras gods under kronan. Äfven mot prester, borgare och bönder hade han utfärdat det ena stränga påbudet efter det andra. Men aldrig hade hans ord förklingat såsom nu, utan den ringaste verkan. Invånarne fasthängde med den orubbligaste hängifvenhet vid sin forna öfverhet. De rotade sig samman i stora röfvarband, hvilka svärmade omkring öfverallt. Äfven från Bohuslän och Jämtland spordes rykten om hemska illdåd, utförda af dessa snapphanar. Ingenstädes tog dock striden en sådan omfattning som i Bleking och norra Skåne. I stället för att visa hörsamhet mot kronans män, såsom tillsagdt var af konungen, öfverföllo de dem, när och hvar de påträffades. Långs gamla riksgränsen bildade de ett fiendtligt bälte, genom hvilket allt som skulle föras ned till svenska armén måste tåga fram. Kristianstad, Karlshamn och Kristianopel voro snapphanarnes förnämsta stödjepunkter, hvarifrån de försågo sig med vapen och ammunition, och dit de kunde lätt nog taga sin tillflykt, när de förföljdes. Det är redan nämdt, hurusom de i början af kriget bortröfvade den svenska krigskassan vid Loshult. Detta var endast förspelet. Snart kunde de skryta med ännu djerfvare bragder. Under sina anförare Sven Pålsson, Sven Erlandsson, Ubbe på Frisholm, Nils Tideman och Ahlefelt injagade de hos svenskarne större skräck, än många tusen danskar skulle hafva gjort. Visserligen utsändes talrika svenska ströfpartier för att taga dem till fånga. Men de drogo sig undan allt djupare in i skogstrakten, narrande svenskarne att följa efter. Under mödosamma irrfärder, bland träsk och moras, måste de svenska ryttarne åtminstone någon natt taga sig hvila. Men voro de icke då på sin vakt, dröjde det icke länge, innan de sågo gevärsmynningar och brinnande luntor i fönstergluggarna. Plötsligt hördes ropet »Snapphanarne komma», och nu kunde de så godt först som sist befalla sin själ i Guds hand och taga afsked af denna verlden, ty helt säkert lyste redan den röda hanen på takåsen. En annan gång fingo snapphanarne under sin flykt förstärkning af danska ströfpartier, och de togo svenskarne till fånga för att sedermera plåga dem långsamt till döds. För hvarje sådant öfverfall ökades naturligtvis bitterheten å ömse sidor, och snart utmärkte sig snapphanarne för en så omensklig grymhet mot sina besegrade fiender, att gamla krigsmän, som deltagit i trettioåriga krigets många ohyggliga strider, påstodo sig aldrig hafva hört omtalas gräsligare dåd.

Snart ingrep konungen ånyo. Midt i hårdaste vintern bröt han upp med rytteriet från Bälteberga och framryckte till Vä. Under marschen tillstötte fotfolket från Helsingborg. Fiendens ströfpartier injagades till Kristianstad, och starka afdelningar utsändes åt alla håll att förfölja snapphanebanden. Men de svenska trupperna voro för få för att kunna fullständigt innesluta fästningen. På östra sidan blef förbindelsen fortfarande öppen vid Bleking, hvarför snapphanarne drogo sig undan åt detta håll och fortforo såsom förut med sina öfverfall och sköflingar. Tvänne nya kungörelser utfärdades mot dem. Om någon skada, hette det i en af dessa, tillfogades en svensk ämbetsman eller soldat, skulle socknen, der våldet foröfvades, bota tusen riksdaler för en hvar som dödats, hvarförutan hvar tionde man skulle efter skedd lottning gå till döden. Någon tid derefter utlofvades åt den, som utlemnade en snapphane, död eller lefvande, att han skulle få all hans egendom samt dessutom 10 daler silfvermynt i belöning. Derjämte lofvades fullkomlig tillgift från allt eftertal åt dem, som ville underkasta sig. Men mildhet som stränghet hade samma ringa verkan, och alla galgar uppfyldes af hängda snapphanar. Så länge dessa hade säkra tillflyktsorter i de danska fästningarna, var deras underkastelse icke heller tänkbar.

När alla försök visade sig fruktlösa, beslöt Karl den elfte att utsända särskilda expeditioner till Bleking för att eröfra och förstöra Karlshamn och Kristianopel, snapphanarnes förnämsta tillhåll. I spetsen för den ena af dessa expeditioner stäldes Johan Gyllenstjerna. Med några hundra soldater och ett par tusen bönder från Möre inföll han i slutet af januari i östra Bleking, sökande att med godo eller ondo förmå allmogen till lydnad. Kristianopel kringrändes och uppfordrades att dagtinga. När kommendanten vägrade att göra det, började Gyllenstjerna en formlig belägring. Denna leddes med stor kraft. Redan den 14 februari hade han fått sina batterier i ordning och kunde börja beskjutningen.

Under tiden hade Axel Wachtmeister hvilken, efter att på ett utmärkt sätt ha deltagit i kriget i Tyskland, såsom 33-årig öfverste nyligen återvändt till Sverige, utgått på en annan expedition mot vestra Bleking och sökt taga Karlshamn genom öfverraskning. En mörk vinternatt hade han med sina 1,700 man framryckt öfver hafsisen för att storma fästningen från sjösidan. Men kommendanten derstädes, hvilken af snapphanarne i god tid blifvit varskodd om faran, hade föregående qväll låtit uppsåga stora vakar rundt omkring vallarna. När derför Wachtmeister närmat sig med sitt folk, hade det måst stanna framför dessa vakar, hvilka legat under det verksammaste skotthållet, hvadan det öfversållats med ett regn af drufhagel från fästningen. Tvänne i hamnen infrusna danska krigsskepp hade äfven öppnat eld, och med förlust af halfva sin styrka, som antingen nedskjutits eller drunknat, hade Wachtmeister slutligen tvungits att draga sig tillbaka. Han hade derefter förenat sig med sin broder amiralen, som äfven anförde en mindre ströfkår, och tågat till Kristianopel. Då han kom fram dit, fick belägringsarbetet ökad fart, och icke fullt en vecka senare, den 22 februari, måste kommendanten gifva sig på nåd och onåd. Det första han nu fick göra var att utlemna sjuttio snapphanar, som ta git sin tillflykt till fästningen. Dessa steglades, hvarefter fästningsverken förstördes. Gyllenstjerna lät derefter kalla till sig allmogen från den kringliggande nejden och tvang den att afgifva ny trohetsed åt svenska kronan. Hvarje bonde måste med namn eller bomärke underteckna en förbindelse, i hvilken han utfäste sig till obrottslig lydnad.

Härefter stälde Gyllenstjerna sitt tåg mot Karlshamn. Under vägen dit fick han förstärkning af bönderna från Konga härad. Redan den 8 mars var äfven denna fästning i hans våld, och dermed var snapphanarnes andra hufvudstöd fallet. Natten efter fästningens intagande var svenska lägret nära att öfverraskas. En större skara snapphanar, förstärkta af ett ströfparti från Kristianstad under Meerheims befäl, öfverföllo helt oförmodadt de svenska vakterna. Dessa kastades öfver ända, och allt flydde i största förvirring in i staden, der de svenska trupperna lågo i sin djupaste sömn. Då satte sig Axel Wachtmeister till häst och kastade sig, sjelf femte, i striden samt fäktade så tappert, att svenskarne fingo tid att ordna sig och sätta sig till motvärn. Vid dagens inbrott togo danskarne hals öfver hufvud till flykten, lemnande en betydlig flock snapphanar i sticket. Fåfängt hade Meerheim väntat att erhålla det öfverenskomna tecknet från fästningen, som han trott ännu vara i danskarnes händer.

Från Karlshamn stälde Gyllenstjerna tåget längre vester ut. Från socken till socken tågade han fram genom hela norra Skåne ända till Hallandsgränsen. Öfverallt fingo prester och bönder gifva skriftliga förbindelser att icke understödja några snapphanar, utan genast förfölja och utlemna en hvar sådan, om hvilken de finge spaning. Nu troddes upproret vara i grund stäfjadt, postgång och gästgifverier inrättades ånyo, och en särskild domstol med Ebbe Ulfelt såsom, ordförande nedsattes för att ransaka i alla snapphanemål. Gyllenstjerna fick också mycket beröm af konungen, då han åter kom till högqvarteret, för det utmärkta sätt, på hvilket han utfört sitt uppdrag. Men det är icke skäl att rosa dagen, säger ett gammalt ordspråk, innan den är slut. Böndernas underkastelse var i sjelfva verkat endast låtsad. Knappt hade de svenska trupperna tågat sin kos, förr än tillståndet var det samma som förut, om icke ändå värre. För en snapphane, som aflifvats, hade tio växt upp i stället. Ebbe Ulfelt anhöll att få slippa att sitta såsom ordförande i domstolen och bad om tusen skyttar för att dermed qväsa snapphanarne i deras tillhåll. Längre fram på våren måste en ny expedition utrustas, med hvilken Johan Gyllenstjerna bragte göingeboarne ännu en gång till lydnad. Han förmådde dem nu att sjelfva hålla vakt, hvilket syntes verka godt. En annan expedition, som sändes till Örkeneds socken, for fram liksom hade den utgjorts af vildar. Broarna upprefvos, gårdarna brändes, och alla invånare som anträffades nedhöggos utan åtskilnad till kön eller ålder. Det blef nu, såsom man sade, bättre för en tid.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll