Den 22 oktober bröt armén upp och tågade söderut. Samma
dag utfärdades befallning, vid trumpetskall och trumslag, att ingen
menniska hvarken ung eller gammal, man eller qvinna, liten eller stor,
»vid lifsstraff tillgörande» fick gå derifrån öfver gränsen.
Efter framkomsten till Markaryd mönstrade konungen trupperna,
som indelades, fotfolket på 9 brigader och rytteriet på omkring 50 sqvadroner.
Alla dessa afdelningar utgjordes af inhemskt folk, men uppsatt på mångfaldigt
olika sätt. Sålunda var Drottningens lifregemente till häst värfvadt,
Lifregementet och Vestgöta regemente åter hörde till det ordinarie rytteriet,
hvilket uppsattes af sjelfegande bönder, hvilka antingen sjelfva redo
för sina hemman eller någon gång sände »sventjenare» i sitt ställe.
Stod hemmanet öde, värfvade kronan ryttare för numret. Öfversten Drakes
adelsfana utgjordes af de ryttare, som adeln uppsatte för sina säterier.
Regementet kallades en fana, hvilket var ett bruk från äldre tider,
då alla ryttareregementen haft denna benämning. Ramsvärds »gamla småländingar»
voro ryttare, hvilka tjenat i föregående krig, men sedermera fått afsked.
Rhenskölds »civilstatens ryttare» hade värfvats och utrustats af landstaterna
i länen, magistrater och andra myndigheter. Cronhjorts »sjettingar»
voro dragoner, utskrifna bland allmogen, sex bönder om hvarje dragon.
Vidkommande slutligen fotfolket var gardet värfvadt. Allt det öfriga
utgjordes antingen af det »ordinarie folket», eller s. k. »tremänningar».
Af det förra skulle i krig som fred finnas vissa regementen, hvilka
höllos fulltaliga genom tid efter annan skeende utskrifningar; de senare
hade endast uppsatts nu för tillfället, en för hvarje tredje man af
de ordinarie, deraf namnet.
Utskrifningen var en börda så tung, att man derom numera
knappt kan bilda sig en föreställning. Sedan rikets eller landskapens
ständer lofvat, att hvar sjette eller tionde man skulle gå ut, såsom
det hette, förrättades utskrifningen häradsvis. Allt vapendugligt folk
inom häradet stämdes då att möta på en viss dag vid tinget, der det
indelades i rotar, med sex eller tio man, allt efter åtagandet, i hvarje
sådan. Derefter nämnde rätten en man af roten till »lagskrifven». Denne
försågs med penningar till utrustningen af sina rotekamrater och var
skyldig att strax derefter infinna sig vid mönstringen, som hölls af
krigsbefälet. Han fick likväl rätt att under tiden lega en annan karl
i sitt ställe. Men ofta hände, att denne rymde, sedan han fått legan,
eller ock att den lagskrifne infann sig utan mundering, eller slutligen
att också han rymde. I hvarje fall måste roten träda emellan, ställa
ny karl eller ny mundering. Ingen skonsamhet visades. Arvid Stålarm
påbjöd sålunda vid denna tid i Finland, att hvarje lagskrifven skulle
inställa sig i egen person vid mönstringen, åtföljd af sin legokarl,
om han skaffat sådan. »Komme någon annan af roten, såsom gubbar, käringar
eller barn», skulle denne fängslas och hållas i fängelset så länge,
tills den lagskrifne infann sig och utlöste honom. Sålunda voro dessa
utskrifna regementen, hvilka marscherade så stolt med högburna pikar
inför sin konungslige mönsterherre, bildade under ständiga klagomål,
ja, till och med under fullt uppror. Å andra sidan är det rörande att
se, hvilken osviklig trohet mot konungen, som låg på djupet under böndernas
tredska och deras hat mot de förtryckande ämbetsmännen. Kunde dessa
senare blott visa konungens hand och sigill, så troddes de, och då ville
man genast gå ut mot fienden, vore det än med hvar enda man.
Bland de nykomna trupperna var blott en general, den nyss
omnämde generallöjtnanten Johan Galle. Under arméns sammandragning hade
han, såsom nämdt är, fört befälet öfver den kolonn, som tågat öster
om Vettern. Galle härstammade från en gammal namnkunnig finsk ätt och
var född den 14 juni 1614. I unga år hade han tjenat såsom officer i
Holland, hvarifrån han återkommit 1633, då han vunnit anställning såsom
kornett vid Stålhandskes finska ryttare. Sedan hade han stigit raskt
i graderna. Såsom öfverste hade han deltagit i Karl X Gustafs polska
krig och derunder mycket utmärkt sig, i synnerhet under slaget vid Warschau,
der han anfört en afdelning ryttare och musketerare vid stormningen
af Pragaskogen. Under det derpå följande danska kriget hade han varit
med vid stormningen af Fredriksodde och under tåget öfver Stora Bält.
Han var nu nyss vorden generallöjtnant af kavalleriet. Galles namn är
nästan bortglömdt i våra häfder. Han var dock för sin tid en tapper
och duglig man, som gjort sitt land stora tjenster.
Till mönstringen vid Markaryd hade äfven infunnit sig
åtskilliga ädlingar från öfre Sverige och Östersjöprovinserna, hvilka
ärnade deltaga i kriget såsom frivillige. Bland dem märktes Hans
Wachtmeister, Gustaf Paijkul, Mårten och Hans Reutercrantz,
Nils och Karl Banér samt Klas Horn, hvilka
snart skulle förvärfva sig namn såsom tappra krigare.
Det var söndag. När mönstringen var slutad, togo de derför
tillfället i akt och undfingo den heliga nattvarden, »beredande sig
sålunda till att utstå och lida det yttersta» för konung och fädernesland.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll