Efter slaget vid Kjögebugt voro danskarne åter allherskande i Östersjön. De kunde vända sina härjningståg åt hvilken del af svenska kusten de än ville, utan att behöfva frukta något allvarsamt motstånd. Början gjordes med Öland. Ehuru man i Sverige redan länge förutsett ett anfall på denna ö, var dock intet åtgjordt i fråga om dess försvar, och endast på Borgholms slott låg en fåtalig truppstyrka. Karl den elfte, som efter flottans nederlag var orolig för Kalmar, skref från Rönneberga till landshöfdingen derstädes Georg Gyllenstjerna och befalde honom träffa anstalter till Ölands försvar. Skulle fienden få sätta sig fast derstädes, skref han, vore Kalmar i stor fara. Men Gyllenstjerna kunde intet uträtta med egna medel, utan skref till rådet i Stockholm och anhöll om understöd af krigsfolk och penningar. Detta befalde nu riksrådet Gustaf Kurck att med det manskap, han kunde samla, och med allmogens tillhjelp ordna försvaret på ön. Det var gifvet, att denna långa skriftvexling skulle taga mycken tid i anspråk; derunder närmade sig den fiendtliga flottan öns kuster. När danskarne landstego i början af augusti, var också öns försvar i lika dåligt skick som det någonsin varit. Folket gjorde intet motstånd, utan sökte sin räddning i skogarna eller flydde öfver till Småland. Danskarne foro fram med eld och svärd. Den första kyrka som de sköflade var Glöminge, hvilken de uppbrände, jämte prestgården, den 13 augusti. Dessförinnan voro alla dyrbarheter och penningemedel bortröfvade, äfvenså kyrkklockan. Runstens kyrka rönte strax derefter ett liknande öde. Här togo danskarne med sig de minsta småsaker, såsom en tennflaska och ett tennstop samt två ljusstakar af koppar och en psalmbok.
Så gick tåget från socken till socken. Fienden nöjde sig ej med att boningshus och lador, med inneliggande säd och hö, lades i aska, utan förstörde äfven den växande grödan samt dödade alla hästar och kreatur, som han icke kunde uppäta, lemnandes »de döda asen således här på landet qvar, tvifvels utan att genom deras elaka stank förorsaka en smittosam sjukdom». Och stillatigande, utan att kunna uträtta något till sitt försvar, måste folket underkasta sig denna hårda medfart. Sammanlagdt blefvo ej mindre än 570 hemman ödelagda, hvilket var nära tre fjerdedelar af öns hela hemmantal. Folket på de gårdar, som skonats för elden, var dock icke derför fritt från all skada. Äfven för dem voro hästar och boskap bortröfvade, hvilket var en så mycket större förlust, som det till stor del försörjde sig med att köra sten till hamnarna.
Medan landet sålunda i grund utsköflades, lade sig fiendtliga flottan utanför Borgholm för att hindra besättningen derstädes att komma sina nödstälda landsmän till hjelp. Den 14 augusti öppnade flere fartyg eld mot slottet. Det var mycket osäkert, om det kunde hålla ut striden särdeles länge, ty fästningsverken voro förfallna och kanonerna till en del gamla och obrukbara. Besättningen svarade emellertid på skotten så godt ske kunde, och kommendanten vägrade ståndaktigt att gifva sig. Danskarne sände då i land några kompanier soldater, som sköflade byarna i slottets närhet och gjorde deras invånare till krigsfångar, hvarefter de försökte en stormning från landsidan. Men besättningen mötte dem med mycken käckhet. Nu kom också hjelpen. Amiralen Wachtmeister, hvilken efter slaget i Kjögebugt tagit sin tillflykt till Kalmar med några af de svenska krigsskeppen, hade icke väl fått dem ånyo försedda med manskap och krigsförråd, förr än han genast åter lade ut till sjös och manövrerade nu så lyckligt, att danskarne funno sig föranlåtna att upphäfva Borgholms belägring och draga sig från Öland. De inskeppade sig åter med allt sitt folk och afseglade norrut, följande utmed svenska kusten. Här och hvar stego de i land för att härja och bränna. Den 2 september lade de sålunda Vestervik i aska. Oro och förskräckelse utbredde sig bland befolkningen långs hela kustlandet. Allmogen i Östergötland uppbådades man ur huse att besätta skansarna i skärgården. Vaxholm sattes i försvarstillstånd, och i Stockholm såg man redan i inbillningen huru danskarne landstego vid Dalarö.
Karl den elfte hade emellertid fått underrättelse om Wachtmeisters käcka uppförande, hvarigenom danskarnes anslag mot Kalmar gjorts om intet. Han tackade honom i hjertliga ordalag derför, ty, såsom han skref, hade derigenom »vårt angenäma Öland» äfven blifvit räddadt. Med hvad »estime Vi sådant upptage», slutade brefvet, »behöfva Vi intet vidlyftigare deklarera emot eder, som nogsamt tillförene sport hafver, uti hvad för ett nådigt omdöme I alltid hos oss varit».
