I början af året hade de la Gardie fått befallning att, så snart väderleken medgåfve, med alla till buds stående krafter inbryta i Norge. Men den »ohörda» kölden, knektarnes dåliga beklädnad och bristen på vapen och lifsmedel hade varit talande skäl för uppskof. Längre fram på våren inföllo norrmännen på Dal och sköflade vida omkring samt brände staden Åmål. Nya påminnelser kommo från konungen till de la Gardie att skynda sig. Men trupperna voro icke heller nu färdiga. Endast ströfpartier, i hvilka både soldater och bönder togo del, kunde utrustas för att hämma norrmännens röfverier.
Först i början af juni månad fingo krigsrörelserna en större omfattning. Norrmännen gjorde början. I midten af månaden uppbröt en större norsk här under general Hans Löwenhjelms befäl från Fredrikshall och tågade ned igenom Bohuslän. En mindre kår, hvilken högste befälhafvaren Gyldenlöve sjelf medföljde, inskeppades någon tid senare på skärgårdsbåtar, som seglade långs med kusten. Det var Gyldenlöves afsigt att med hela sin styrka framrycka till Göteborg och taga denna stad, och han hade stor utsigt att lyckas. Kommendanten, general Mörner, ansåg hvarje försvar omöjligt. Han klagade för konungen, att han hvarken hade folk, lifsmedel eller gevär. Till lycka för svenskarne var Kristian den femte af annan åsigt än Gyldenlöve, och denne fick befallning att först intaga Marstrand. Härigenom skulle man, ansåg konungen, kunna bättre sätta svenskarne »fingret på ögat» och hindra deras kapare från Göteborg att ströfva omkring i Kattegat. Ja, ginge det väl, skulle man kanske till sist lyckas att alldeles förstöra den svenska handeln i Nordsjön.
Staden Marstrand är belägen på en af de många små öar, som bilda skärgården norr om Göteborg. Mellan denna ö och öarna Koön och Klöfverön ligger en förträfflig örlogshamn, till hvars försvar åtskilliga fästningsverk blifvit uppförda. Vid tiden för vår berättelse låg hufvudfästet Karlsten på högsta krönet af Marstrandsberget och utgjordes af ett väldigt fyrkantigt torn, med hvilket en af höga murar kringbygd borggård var förenad. Hela fästet omgafs ytterst af en rad pålverk. Nedanför det samma, utefter stranden, låg den obetydliga staden, knappast räknande 900 invånare. Den var skyddad af två mindre blockhus, en vid hvardera änden. Hamnen skyddades af tre skansar: Malepert, Hedvigsholm och Gustafsborg. Malepert låg på en holme i det norra inloppet, Hedvigsholm i sjelfva hamnen och Gustafsborg på Marstrandsön vid södra inloppet, strax utom staden. På alla dessa fästningsverk kunde man räkna öfver 200 kanoner, redo att möta fiendens anfall.
Fästningens kommendant var den gamle öfversten Anders Sinclair. Besättningen räknade något mer än 400 man. I början af året hade dess antal varit dubbelt så stort. Men den stränga vintern hade kräft många offer. Brist hade rådt på alla förråd, och soldaterna hade här som annorstädes måst gå »nakote på vallarne». Ved hade nästan helt och hållet saknats. Under dylika förhållanden hade det varit helt naturligt, att sjukligheten ökats dag ifrån dag. »Hvad för eländighet jag dagligen måste se med mitt folk», hade en af kompanicheferna skrifvit i slutet af januari månad till Mörner i Göteborg, »kan jag omöjligen beskrifva. Somliga säga, att de frysa sig förderfvade, andra ropa och skrika efter fältskärn, men någon sådan bestås icke. De öfrige rasa i hufvudyrsel af den hetsiga febern, så att jag tviflar om kompaniets uppkomst igen utan att Gud särdeles hjelper oss.» Redan i slutet af april hade besättningen hopsmält till 440 man, af hvilka dock öfver 100 voro sjuka. Ändtligen i början af juni hade en fältskärsgesäll kommit till fästningen. Men hans förråd af läkemedel var alldeles otillräckligt. Det var inköpt för en sammanlagd kostnad af endast 20 daler silfvermynt. Tillståndet började dock nu att något bättras till följd af den blidare väderlek som inträdt.
Den 30 juni landsteg Gyldenlöve med sitt folk på Koön och förenade sig här med den afdelning, som tågat landvägen genom Bohuslän. Hans sammanlagda styrka, som lägrade sig i »Långedalen», uppgick till omkring 5,000 man. Medan lägret uppslogs, sände Gyldenlöve en trumpetare öfver till fästningen med uppmaning till kommendanten att dagtinga. Denne svarade emellertid i närvaro af alla sina officerare, att »der var ingen fästning att öfverlemna, utan kunde danskarne när det behagade dem göra ansökning, så skulle dem en sådan måltid tillredas, som de förtjenade». Det återstod således endast för Gyldenlöve att göra allvar af sina hotelser, och han dröjde icke dermed.
Hans första anfall riktades mot Hedvigsholm. Efter några dagar voro hans fyrmörsare uppförda i batterier, som öppnade eld mot skansen. Här fördes befälet af öfverstelöjtnanten Andreas Björnsköld. Hela hans besättning räknade 60 man, alla nyskrifvet folk från Skaraborgs län, s. k. »sjettingar». Det var nyss tillfrisknadt från den svåra febern, men gjorde detta oaktadt det tappraste motstånd. Från batterierna på Koön, hvilka icke kunde åtkommas med eld från Karlsten, öfversållades den lilla skansen med ett regn af bomber och kulor. Murarna sönderskötos, boningshusen antändes och blefvo, fastän elden släcktes, så förderfvade, att de icke kunde tjena till bostäder. Men Björnsköld förstod att reda sig med små medel. Hvarje natt lagades de tunna murarna och soldaterna fingo krypa in under vallarna för att söka sig hviloställen. Motståndet blef oförminskadt. Då beslöt Gyldenlöve, som började rädas för att besättningen skulle få undsättning från Göteborg, att våga det yttersta och försöka en stormning. Natten mellan den 12 och 13 juli lät han i denna afsigt inskeppa 300 man på båtar och pråmar, hvilka rodde fram mot Hedvigsholm. Men icke väl komna inom skotthåll, möttes båtarna af den häftigaste musköteld. Visserligen lyckades det för en och annan af deras besättningar att komma upp på den klippiga stranden, men hvarje gång som de försökte att storma vallarna, drefvos de hals öfver hufvud tillbaka. Efter sex timmars strid lyckades slutligen norrmännen intaga ett provianthus, men Björnsköld lät genast sticka det i brand med itända beckkransar. Ehuru norrmännen efter hvarje afslagen stormning fingo undsättning af friskt folk, måste de slutligen vid dagens inbrott draga sig tillbaka. Nu öfverlastades deras båtar. Flere af dem sjönko med man och allt. Deras förlust under denna förfärliga natt uppskattades till minst trehundra döde eller sårade.
Äfven svenskarne hade lidit betydligt. Björnsköld sjelf hade i början af striden sårats af en kula, som genomborrat hans högra hand. Han hade dock tappert hållit ut ända till slutet. Genom blodförlusten var han då så utmattad, att han måste anhålla hos kommendanten att få lemna befälet, emedan han måste söka hjelp af den ende fältskären, som fans att tillgå och som bodde på Karlsten. Björnskölds affärd var en stor förlust. Dermed var också försvarets utgång gifven. Den 15 juli i dagningen lyckades det för fienden att med sina grofva kanoner och mörsare nedskjuta hela muren på ena sidan af skansen. Nu kunde besättningen icke längre hindra en stormning. Den nye befälhafvaren sände bud till Sinclair och frågade, hvad han i sådan händelse skulle göra, samt fick till svar, att han skyndsamt borde draga sig öfver till Karlsten och spränga fästet i luften. Allt som ännu var brännbart antändes derför, och artillerifänriken satte brinnande luntor på krutfjerdingarna, hvarefter besättningen sprang i båtarna och rodde öfver till Marstrand. När Gyldenlöve fick se, hur lågorna slogo ut från den lilla skansen, lät han några lifdömda fångar ro dit öfver. Om de släckte elden, lofvade han dem, skulle de få nåd. Detta lyckades också, äfvensom att från krutfjerdingarna aflägsna de brinnande luntorna, hvilka artillerifänriken gjort för långa.
På samma gång som elden öppnats mot Hedvigsholm, hade Gyldenlöve låtit storma Malepert. Besättningen hade äfven här gjort tappert motstånd, med nödgats till slut öfvergifva skansen och rädda sig öfver till Marstrand.
Gyldenlöve använde nu några dagar till att iståndsätta de tagna skansarna. När detta skett, öppnade han en häftig eld mot staden, hvarefter han den 19 juli lät storma den från tre håll. Försvaret kunde icke blifva långvarigt. Det fåtaliga borgerskapet hade inga vapen och gjorde föga motstånd. Sedan staden var tagen, stormades blockhusen, som togos i första anloppet. Ett starkare motstånd väntade man sig af fästet Gustafsborg, der befälet fördes af kaptenerna Erik Kosköld och Bengt Uggla. Men ehuru de hade uttrycklig befallning af kommendanten att hålla sig till sista man, gjorde de icke det minsta försök till motvärn, utan flydde, så snart fiendens båtar närmade sig stranden, hals öfver hufvud med hela besättningen till Karlsten, hvilket förskaffade dem »ett slätt beröm».
Nu återstod af den starka fästningen endast sjelfva hufvudfästet. Detta tycktes likväl trotsa all norrmännens tapperhet, oåtkomligt som det låg högt uppe på klippan. Men för Gyldenlöves ihärdighet fans intet hinder. Han lät ofördröjligen framskaffa de största mastträd, som kunde öfverkommas i nejden, och fastslog i dem grofva jernkettingar, med hvilkas tillhjelp hans folk upphissade från båtarna de största mörsarna till en klippa, strax norr om fästet. Arbetet var ytterst mödosamt. Svenskarne sökte också på allt sätt hindra det samma. Men norrmännen gingo med sina båtar så nära intill klippan, att skotten från fästningens kanoner icke hade någon verkan. Gyldenlöve deltog sjelf i arbetet såsom den simplaste soldat. Den 22 juli på morgonen fick han sitt batteri färdigt. Hans mörsare kastade nu bomber af ända till 300 skålpunds vigt. Dagen derefter fick han ett annat batteri färdigt vid Gustafsborg, och snart vardt norrmännens eld så häftig, att det höga tornet på Karlsten söndersköts och så försvagades, att kanonerna i det samma icke längre kunde brukas. Kommendanten sände visserligen folk för att laga det som skadats, men soldaterna hade icke väl gått in i tornet, förr än de återkommo »såsom qväste eller föllo döde neder». De försvarandes belägenhet vardt för hvarje ögonblick allt outhärdligare. Friskt vatten kunde icke fås, och den tryckande värmen gjorde bristen deraf ännu känbarare. Emellertid gjorde sig Gyldenlöve färdig att storma, och hans trupper framryckte på pistolskotts afstånd från murarna. Enligt bruket framsände han dock dessförinnan en trumpetare med uppmaning åt kommendanten att dagtinga. Denne hade nu förlorat allt hopp att längre kunna hålla stånd. Muren var till en del nedskjuten, och från tornet kunde man icke längre skjuta med några kanoner. Större delen af besättningen var död eller sårad, och de sårade och »förbrände» saknade alla slags läkemedel, ty »hos fältskären fans intet». Efter att hafva öfverlagt med sina officerare beslöt han derför att antaga de vilkor till dagtingan, som Gyldenlöve tillbjöd. Klockan 3 eftermiddagen den 23 juli drog han ut ur fästningen med flygande fanor och klingande spel. Enligt vilkoren för dagtingan skulle besättningen marschera till Eda skans i Vermland, men de sjuke, omkring 100 man, fingo af särskild nåd stanna redan i Göteborg. De, som anträdde marschen till Eda, räknade vid sin framkomst endast 179 man.
Genom Marstrands eröfring fingo danskarne en säker tillflyktsort på vägen till Norge och kunde mycket lättare än förut fortsätta sina anfall mot Göteborg. Det var sålunda en stor framgång för deras vapen. Till åminnelse af den ärorika tilldragelsen läto de också slå en skådepenning, och deras skalder besjöngo i talrika qväden den lysande bragden. Det var ju oerhördt i verldshistorien, hette det, att en fästning, hvars blotta läge bort göra den oöfvervinnelig, kunnat tagas på en så kort tid och af en så ringa skara. Äfven i Sverige kunde man icke nog förundra sig öfver Marstrands öfvergång. I sin djupa sorg skref Karl den elfte ett häftigt bref till Mörner och gaf honom skulden till olyckan, hållande före att han icke i tid sökt undsätta fästningen. Men Mörner, som väl förstod, att han hade de la Gardie att tacka för konungens onåd, emedan denne åtskilliga gånger förut sökt vältra skulden ifrån sig på andra, svarade frimodigt, att den otrohet, som konungen förebrådde honom, endast vore en »af någon Satans ledamot uppdiktad osanning», hvilket han när som helst åtog sig att bevisa, samt anhöll slutligen, att hans angifvare måtte namngifvas. Han ville då genast »purgera» ifrån sig en så svår beskyllning. Den käcke kommendanten gick också fri från vidare eftertal. Karl den elfte hade vid lugnare eftertanke förmodligen insett, hvem den felande egentligen var. Det skulle för öfrigt icke dröja länge, innan dennes egen fältherreskicklighet kom att pröfvas under förhållanden, då det icke längre vardt möjligt att skjuta skulden för de olyckor, som inträffade, på underordnade.
