Gammaldags bruk - Kulturbilder från Westergötland,
tecknade af Johannes Sundblad.
Claës Johan Ljungström, Jacob Otterström.


Uppgifter om författaren
(Wikipedia).

Fotnoter har flyttats in i den löpande texten i blek stil. /SZ

Johannes Sundblad (1826-1896)
INNEHÅLL:

I.
II.
III.
IV.
V.
VI.
VII.

Komministersgården
Djeknelif i Skara
Bondbröllop
Dannemannens hem
Byalag
"Kloka" Gubbar och Gummor
Skålknallen

FÖRORD.

Utan andra anspråk än att vara trogna bilder af de tider och de folkklasser det velat skildra öfverlemnas detta arbete i allmänhetens händer. Af bondeslägt och genom yrke i flere år tillhörande folket, i hvars arbeten och samqväm författaren då flitigt deltog, har han haft tillfälle att sjelf se och höra en mängd bruk och egenheter, som andre författare hemtat ur böcker. — Den enda frihet han tillåtit sig är anakronismens. Folket har, som sig bör, vid en skildring af dess lif fått tala sitt eget språk. Den med folkidiomet förtrogne ser nog, att han närmat sig detta mål men att i skriftspråket fullkomligt återge ett landsmål låter sig af lätt insedda skäl ej göra och har således icke heller kunnat fullt lyckas. Hvad han deremot hoppas är, att den som känner Westergötlands bondelif skall i »Bondbröllop», »Dannemannens Hem» och »Byalag» se detta framkalladt till full åskådlighet; i »Djeknelif» skall den gamle scarabeen nog igenkänna sig och andra; i »»Kloka» Gubbar och Gummor» skall mången se gamla, halfförglömda berättelser från tidigare år ånyo bragte till lifs, under det slutligen en och annan i »Skålknallen» skall med ett leende möta denne gamle bekante, som i barndomen skänkte honom så mycket nöje, men hvilken under ett senare tidskifte blef allt sällsyntare, tills han slutligen försvann. Till de aktade personer inom fosterbygden, som välvilligt besvarat mina frågor, upplifvat gamla minnen och lemnat nya bidrag till dessa bilders fullständigande, begagnar jag tillfället att på detta sätt hembära min lika vördsamma som hjertliga tacksägelse.

Författaren.

I.
KOMMINISTERSGÅRDEN

I backsluttningen utmed kanten af den stora byn låg denne. Manbyggnaden utgjordes af en röd stuga med två låga fönster på framsidan. På det torfbetäckta taket frodades taklök (Semper vivum tectorum), sminkgräs och "lika vacker" (allmogenamnet på en eternellartad växt), under det att stora tufvor af gul fetknopp bjert afstucko mot den öfriga grönskan. Vid gårdsgrinden låg den gule bandhunden, hvilken med ett morrande eller kort gläfs emellanåt tillkännagaf sin missbelåtenhet att blifva störd. Detta hände dock sällan. Kom ej någon, som sökte pastorn för tjensteförrättning, kunde veckor förgå, utan att man såg ett främmande ansigte.

Af detta såg jag dock föga den blåsiga höstaftonen, då jag första gången besökte detta hem. Månen hade nyss gått upp. Han sken med sitt blekgula sken öfver heden med sina kummel, och korsen på kyrkogården kastade långa skuggor ifrån sig, medan kyrkofönstren glänste som eld. En vindstöt drog öfver nejden. Vimplen på bodgaflen gnisslade, och asplöfven rasslade; jag tänkte på folksägnen (denna är, att Cain slog ihjel Abel under en asp; "sina dess skälfver ho'."), och mitt åttaåriga hjerta klappade högt. Jag fattade hastigt min ledsagares hand och följde honom in i huset. Det var mörkt i förstugan. Jag såg intet men hörde, huru mina klackskenor slamrade mot stengolfvet. Vi trefvade oss fram i mörkret. I nästa ögonblick slogs en dörr upp, och det fladdrande skenet af en eldbrasa slog emot oss. En storväxt qvinna stod leende innanför den höga tröskeln. Hon helsade mig välkommen och hjelpte mig in i rummet. Detta, som låg ett godt qvarter djupare än förstugan, var lågt men föreföll ännu lägre, derigenom att takbjelkarne lågo bara; det såg nästan ut, som om de velat falla öfver en.

Jag såg mig undrande omkring. Vi kommo från installationskalaset i prostgården, der allt förefallit mig så stort och ståtligt; kanske var det derföre som det åttaåriga ögat var öppnare för hvad det såg, än det annars skulle ha varit.

Till venster stod eldstaden, ett mellanting af spis och kakelugn. Han hade nämligen dörrar, men "grufvan" var så stor, att elden upplyste största delen af rummet. Den var murad af tegel och hvitmenad. Längre upp voro ringar anbringade, i hvilka under en ännu tarfligare tid torrvedsstickorna, som skulle upplysa hvardagsstugan, instuckits.

Vid det rödaktiga eldskenet, som fladdrande for omkring det tarfliga husgerådet, tog jag en öfverblick äfven af detta.

Längst fram i venstra hörnet stod den stora sängen, försedd med sina rundgående sparrlakan af blått och hvitt bomullstyg. Uppe vid taket gick en kort kappa, nederst försedd med en hvit, hemmaslagen frans. Hon var mycket hög, så att, då pastorn en stund senare lagt sig, det nästan föreföll mig, som om han legat halfvägs mot taket. På tvärväggen midt emot eldstaden stod en brunmålad träsoffa med höga spetsiga ben. I sitsen fans en tunn madrass, klädd med hemmaväfdt bomullstyg. Öfver denna hängde husets praktmöbel, en medelstor, slipad spegel i svart ebenholtzram. Den satt i lutande ställning, så att vi barn kunde se oss från hjessan till fotabjellet, hvilket mycket roade.

— Kom nu, Marie lilla, och dansa framför spegeln och visa far dina granna steg — plägade moster Brita säga till en af prostegårdens döttrar, då dessa voro på besök. Den lilla flickan blef min hustru, och hon har mången gång berättat, huru rolig denna dans föreföll henne. På sidan af soffan stodo ett par trästolar, äfven brunmålade, hög- och spetsbenta. I motsvarande hörn af rummet, det vill säga midt emot sparrlakanssängen stod en så kallad fållbänk, hvilken för natten kunde utdragas, då den utgjorde den tio-årige sonens sängplats. Den var mycket liten och så låg, att det föreföll, som om man legat på golfvet. — Kring denna plats hade den moderliga kärleken samlat allt hvad de små tillgångarne medgåfvo. Der funnos små taflor — utklippta träsnitt och modejournalsfigurer — i brunbetsade ramar af sockensnickarens mästarehand; der funnos små bord, stolar och pallar; de senare voro af olika höjd. Ibland stäldes de i en rad efter deras höjd, och var det då ett oförlikneligt nöje att springa upp och ner för denne backe. Detta hörn af rummet betraktades som ett särskildt rum för sig och kallades äfven för "Calles och Willes kammare." Då jag om aftonen krupit ned i bänken bredvid Calle, stod moster Brita länge och betraktade oss. Hvad hon tänkte förstod jag icke då; efteråt har jag gjort det. Willes hufvud hade några månader förut hvilat bredvid brodrens; det fans der icke mer.

Under fönstren stodo ett par bord med svarta skifvor och stolar på sidorna och vid dörren en skänk, som var målad i någon mörk färg. Hurudana väggarne voro, mins jag ej säkert, men tror mig minnas, att de voro målade i någon grågrön färg samt stänkte med krita och kimrök. Framför fönstren sutto hvita, randiga gardiner, icke blott hemväfde utan äfven hemspunne. Dessa gåfvo rummet ett vänligt utseende, hvilket genom de mörka möblerna och de nedskjutande takbjelkarne annars skulle blifvit alltför mörkt och dystert.

Morgonen der på vaknade jag vid att ett par vänliga ögon lutade sig ned emot mig. Det var komministersfrun, som väckte oss med ett muntert:

— Upp nu, gossar! Det ska' snart ringas till bön.

Uppmaningen behöfde ej göras två gånger. — Snart voro vi i kläderna. Kosan styrdes genast åt kyrkogården. Efter en stund kom klockarens dräng för att ringa. På Calles ödmjuka bön — ty denna begäran skulle alltid för hvarje gång upprepas — blef denna förrättning öfverlåten åt honom. Jag mins så väl denna stund: klocktonerna klungo öfver nejden. I den lätta morgonluften fördes de långt utåt fälten, der männen blottade sina hufvuden, och qvinnorna nego, medan arbetet för ett ögonblick fick hvila. Hon blef ett lifsminne.

Härifrån bar det åter in i huset, hvars öfriga härligheter min unge värd nödvändigt ville visa mig. "Stugan" som hon kallades, känna vi. Dess dörr låg till höger. Midt emot ingången var en annan. Detta var ingången till pastorns enskilta rum. — Det var ytterligt litet; en fyra, fem alnar på hvarje sida. Husgerådet här bestod af trenne svarta trästolar med urholkade sitsar, en gammal rankig bokhylla och ett bord. Hvad som till en början undgick min uppmärksamhet var piphyllan. Calle var nästan stött. "Ser du inte pappas pipor!" utropade han... "Den der är af äkta sjöskum och den mä'." Och nu räknade vi — han säkert för tusende gången — till sex stycken. Derpå drogs jag in i köket. Detta var det enda ställe, som bar preglen af en viss förmögenhet. Calle såg också på mig med en mine, som om han velat säga: hvad säger du om detta? Det var dock öfverflödigt, ty jag mindes piporna och började genast: "en — två — tre — fyra;" det var kopparpannorna jag räknade; jag tror, att jag fick dem till tio. Dock, "mycket var att skåda, som Frithiof ej sett förr," eller som jag förut ej lagt märke till, och jag fick en känsla af djup vördnad för Moster Brita, ty hennes var allt hvad jag såg här, menade jag. —

Vidare gingo vi.... dock, det fans intet vidare: jag hade sett allt. I dessa trenne rum lefde och rörde sig sålunda desse menniskor dag efter dag, år efter år utan något af den omvexling, som den bildade menniskan vanligen fordrar för sin trefnad.

Innan jag lemnar husets märkvärdigheter bör jag kanske nämna trappuppgången till vinden. — Vi barn betraktade den alltid med en hemlig fasa. För mig blef den alltid en terra incognita. — Jag vågade knapt se deråt, allt sedan Calle med hviskande stämma omtalt, att någon af hans fars företrädare på ett litet gafvelrum blifvit gripen på bar gerning, då han var som bäst sysselsatt med att förfalska sedlar.

Mycket hade min inbillning sedermera att syssla med denna upptäckt. Jag såg länsmannen och fjerdingsmannen trefva upp för den mörka trappan; tyckte mig se, huru de med tysta steg smögo sig fram till dörren och hörde i andanom, huru de klappade på och bådo honom öppna. Med allt detta hade min beskäftiga fantasi i många år att göra. Denne målade äfven med säker hand anledningen till brottet, den förste sedlen, utprånglingen, fängslandet, rättegången, domen och slutet i en galge, så hög som Hamans. Men några skildringar om allt detta kan jag dock ej regalera läsaren. Vid dessa teckningar, som gjort till sin uppgift att i första rummet vara naturtrogna, har jag tagit till regel att köra fantasien på porten. Jag vet sålunda om denna sak ej mer än hvad Calle då med uppspärrade ögon och hviskande röst berättade mig.

Och nu några ord om den gamle pastorn. Det var en fin gubbe. I sin ungdom hade han varit informator och huspredikant i några förnäma hus, från hvilka han medtagit flera tycken, som nu, då de ej kunde tillfredsställas, voro honom till ej ringa molest. Med den yttre verlden lefde han numera blott genom Aftonbladet, som kom från prostegården i stora högar med något "skickebud;" något annat behöfdes icke heller, ty pastorn hade inga bref att vänta. Men detta var icke nog för hans sällskapliga lynne.

Mor har Marthas bekymmer, och jag går här ensam och "stumrar" (småfnaska, ströfva omkring sysslolös), plägade han ibland säga. För att få se något främmande ansigte plägade han derföre ibland gå ut till bygatan, der han kunde uppehålla sig långa stunder, tills ändtligen någon kom: gubbar, gummor eller barn; med alla gaf han sig i tal. Detta kallades på gubbens språk "att söka tankekorn." „Jag lär mig mer på dessa promenader än genom att läsa en hel vecka,” plägade han säga. — Denna ensamhet var mest tryckande om sommaren, ty då voro alla ute på sina arbeten, och frun slamrade i sin väfstol. Om hösten och vintren, då qvällarne blefvo långa, blef det bättre. Då samlades husets alla medlemmar i stugan. Frun med sina två pigor sutto vid spinnrockarne, och drängen Anders satt ett stycke från spisen och skar "spingestickor" (torrvedsstickor). Pastorn åter kröp ordentligt till sängs i den stora sparrlakanssängen. Här afhandlades nu dagens små händelser i hela grannlaget. Anders visste att berätta, huru många tunner hafre Pehr i Mågål'n fått i sista kasta' (kasta'; så kallades den sädeshög man fick efter hvarje afslutad tröskning); Stina, hur "möe Knipen's stora so" vägde vid sista julslagtet och Bolla, ladugårdspigan, kunde på sina fem fingrar uppge, huru många kalfvar och grisar, som "kommet te" (kommit till (verlden)) under sista veckan i byn. Till allt detta lyssnade gubben med synbart välbehag och blandade sig äfven i samtalet, isynnerhet då det kom in på grannlagets giftermålskrönika, som han kunde från perm till perm. Man skall ha sett en sådan scen för att kunna begripa, att trefnaden, detta elastiska begrepp, äfven här kunde nedslå sina bopålar. — Brasan kastade sitt rödgula sken omkring rummet, medan skuggorna oupphörligt höllo jagt kring detta. — Det minst sägande ansigte får under denna kamp mellan ljus och skuggor en uttrycksfullhet och ett lif, som det annars saknar.

Detta var, som sagdt, en sötebrötstid i det herrskapsfattiga grannskapet. Denna brist på passande umgänge tryckte dock på sinnet, och jag hörde pastorn någon gång beklaga sig häröfver. Hvad som äfven plågade honom var, att han kände sig så bunden i sina predikningar och i allmänhet vid sin religionsundervisning.

— De stå för lågt, hörde jag honom en gång säga till en embetsbroder med ett mjeltsjukt leende. "Man kan ej höja dem till sig, ännu mindre kan man sänka sig till dem."

— Åh det går nog för några, svarade denne leende.

— Hur menar bror?

— Tänk på M—n; han förstår den saken i botten.

Syftar på ett på 40-talet i "Westergötland omtaladt predikouttryck af en prost M—n i H—a. Det förekom nämligen en gång i en hans predikan någonting, som skulle föreställa en beskrifning om tillståndet efter döden, englarnes utseende m. m. I denna förekom följande godbit: Nu frågar 'la I: hur'da (hurudane) ä ängla'?......... Dä sa' la prosten sega, menar I? Jo, di ä' genemskinliga som ena ruta.

Som exempel på predikosättet ännu i början af detta århundrade må dessutom följande omnämnas. — I Härna socken af Wings församling fans på nittitalet eller första årtiondet af detta århundradet en komminister Sparström. Denne predikade också i bilder, som skulle falla inom åhörarnes begreppssfer. En gång talade han om "den trånga och vida porten;" om huru få komma till himmelriket och hur "trångt det blir i helvete'." Om himmelriket begagnade han följande tilltalande bild.

— Ja, i himmelrike' ä så tomt, så tomt! Dä ä presiss, som när I setter å håfvar i bönvällinga, å den ena böna skriker te den andra: här ä ja'; hvar ä du?

En annan gång talade han om synden och dess vederstygglighet: „Ja, synna — yttrade han — mi'a vänner, ho' ä' lik e trasi' tröja, full med löss och gnetter.”

En verklig plåga för gammaldagspresterna voro dessutom personalierna, såsom likpredikningarne kallades. När någon mera framstående bonde dog, ansågo hans arfvingar sig nödvändigt böra hedra hans minne genom en sådan, hvars författande man naturligtvis uppdrog åt presten. Detta var intet lätt att göra, och var äfven den gamle komministerns plågoris.

"Af intet skapade Gud himmel och jord," pustade han en gång, men det var knapt svårare än att göra en likpredikan öfver Knipen och far i Mågål'n, ty af intet blir intet. Hva ska' jag säga? Jo, att han var så god och föddes och dog, att han gifte sig och var välsignad med tio ungar, samt att han sålde Malmene' och köpte Jonagål'n. Huru långt kommer en med dä'?" slutade han, nästan qvidande.

Någon gång fingo presterna af slägtingarne vissa biografiska uppgifter, hvilka lemnades antingen muntligt eller skriftligt och skulle tjena till ett slags ledning vid sjelfva författandet, hvilket var en särdeles qvistig sak, äfven derför, att om personalieförfattaren var frikostig med beröm, fordrade slägtingarne till den härnäst aflidne, att deras bortgångne skulle bli lika rosad som grannen. Rörande dessa "ledningar" mins författaren följande händelse, i flera fall betecknande.

Till en pastor L., numera komminister någonstädes i Wadsbo, men under sin adjunktstid äfven anstäld i Bitterna, kom en dag en bondeson med anhållan, det han ville skrifva fadrens personalia. Den unge presten gjorde till en början svårigheter, men gaf slutligen med sig och bad, att sonen skulle lemna honom några uppgifter och data rörande den dödes lif, då han förmodade, att denne som vanligt ville ha det utförligt.

„Ja, ja' velle allt, att pastorn s'ulle lägga ut'et e smula,” svarade den unge bonden; „å dammeså har'a (har jag) satt upp lite' på en lapp, så att dä s'ulle bli rikti't” och härmed uppdrog han ur uppslaget på rocken en liten pappersbit på hvilken presten läste:

"Sin fader, som dödde i spädda åren, var han allri löckeli' att se. Han gefte sä för att få en maka, som delade bekömren och upphjelpte behofven för fem år. Kort. Derpå blef han enk. Han var i sett äktenskap välsignad med fem sönner och fem döttrar, af vilka de yngste omkommo i koleran, i vars besködd han lämnade sig på sin ålderdom och dog såsom undantagsman". (Detta aktstycke, som i många år fans bland författarens samlingar, har under senare åren förkommit. Stafningen och kommateringen äro derföre något olika med originalet; ordalydelsen deremot med diplomatisk noggrannhet återgiven.)

Må detta gälla som ett prof på de källskrifter, hvilka de stackars presterne ej sällan vid detta författarskap fingo låta sig nöja.

Ett afbrott i den stora enformigheten var upptagandet af "rättigheterna." Kyrkoherdarne fingo lönespannemålen sig tillkörd; komministrarne måste ofta — dock icke alltid — fara omkring och sjelfve upptaga "kapellansskäppan." Detta var ett bruk, i många afseenden förhatligt. De lönegifvande voro ej alltid de mest grannlaga, och voro ej så noga, om ett och annat uttryck om "prestesäcken" (utan botten enligt allmogesägen), och att "dä' ä godt nog," då och då undföllo dem.

En annan sådan löneupptagning var ystet. Vid denna for prestfrun omkring. Före afresan klädde hon sig mera som en hederlig bondmor än som prestfru. — Detta slog an. Gummorna visste ej, huru väl de ville göra det; och plockorna (materialier vid ostberedningen) blefvo långt större, än de skulle blifvit, om hon kommit med stora later som en riktig herrskapsfru. På hennes eget fromma sinne hade dessa utfärder det nyttigaste inflytande. Hon förstod förnöjsamhetens hemlighet att alltid jemföra sin lott med dem som ha det sämre än vi sjelfve, och hon återvände till hemmet god och glad.

"Som en ä klädder, så ä en hädder; som en ä lönter, så ä en vördter" (som en är lönad, så är en vördad) var ett ordstäf, som jag ofta hörde i min barndom. Pastorn var en af dem som ej sällan fick erfara sanningen af detta. För sin kyrkoherde eller prost känner bonden för det mesta en viss vördnad och behandlar honom derefter. Komministern, hvilkens knapt tillmätta inkomster tvinga honom att föra ett lif, tarfligare än hans eget, tar han deremot mycket lättvindigt. — Detta framträder i synnerhet, då han har dem tillsammans. Se här ett exempel bland många!

En gång voro prostens och komministern — hans fru var då redan död — bjudne till byns rikaste bonde. — För "vördi' prosten" och hans prostinna krusades ofantligt; kaplanen tog kära mor deremot på det mest obesvärade sätt. "Å här s'a prosten seta..... på denne stoln" hette det; å här s'a prostinna vara så goer å seta.... Fagrell.... kan setta i saeln" (sadeln. Detta var nämligen en kasserad fruntimmerssittsadel, som man satt fyra ben inunder). Framför prostens och prostinnans tallrikar framsattes glas; framför kaplanens fans intet: "Fagrell kan gjarnna drecka ur krucka," förklarade kära mor och satte en sådan framför honom. En gång under måltiden hette det: "ät å korfven, han Fagrell; dän lenar så godt i bruste" (bröstet).

Under mina senare besök i detta hem var jag äfven i tillfälle att se en mängd bruk, grundande sig på allmogens öfvertro och skrockfullhet. En dag kom ett "barndop," som det hette, till prestgården. Barnet qvillrade och jämrade sig; hvarken sockersuddar eller annat ville hjelpa. Detta var mer än den godhjertade prestfrun kunde se och höra utan att söka ställa det tillfreds. Dettas lindor öppnades således, och hon fann snart anledningen. Man hade nämligen ombundit dess små ben med becktrådar och lagt becksmorda lappar under fötterna, och detta hade uppdragit stora blåsor på det späda hullet. Hustrun, som bar det lilla kräket, togs i strängt förhör, och nu förklarade hon, dock med en viss förlägenhet, att "föräldra" velle så gjarnna, att han s'ulle bli skomakare." Man trodde, att man på detta sätt skulle kunna "ge'n hånnelaget."

En annan gång ville man böja en sådan pyslings öde till det ädla skräddaryrket, och hade då fästat en syring i den lilla tröjan.

Att man i barnens lindor vid deras dop lade gamla psalmboks- eller katekesblad var något mycket vanligt. Man såg i detta en amulett mot den lede fienden, för hvilken man ansåg och ännu anser barnet i hög grad utsatt före dopet. — Man skyndar sig också med detta, och barnet är ej många timmar, då det i köld och oväder släpas ut, kanske ett par mil, för att döpas. "Nu har dä inga makt" är ett uttryck, som man ej sällan får höra af bondens qvinna, sedan hon genom en mängd signerier och "invepningar" (inlindning af vissa saker i lindorna) trott sig skydda den nyfödde mot "bortbytning," hvilket är det, som man före dopet mest tror sig ha att befara. Man trodde nämligen, och gör det säkerligen än, på fullt allvar, att "rået" (hafsrå, skogsrå. I detta begrepp ligger dessutom innefattadt en mängd ej namngifna väsen, hvilka, uppkomne ur våra förfäders mythiska naturåskådning, tros öfverallt omgifva naturverlden, på hvilken de anses utöfva en mäktig inverkan. — Man ger till och med ogerna dessa väsen något namn utan nöjer sig med det obestämda „dä” eller „nået”. „Ja' har la' råkat ut för nå'n” — heter det.) stjäl sig till den odöptes vagga. Här borttager hon denne och lägger sitt eget barn i stället. Vanligen blifva dessa små, sjukliga och skröpliga; allmogen kalla sådane för "bortbutinga," och mången bonde, som i andra fall är förståndig man, kan i detta ej slita sig från den fäderneärfda vidskepelsen.

"Dä ä inte godt å veta," heter det; "hvarföre s'ulle alla di are söskena vara så hörka (raska) å vackra, men denne en sådan messmäling (missfoster), om han inte vore bortbutter?"

————————

"Tidigt i säng och bittida opp
ger lust och ger mod och en helsosam kropp,"

hade bort sättas öfver ingången till detta hem. Klockan fyra om sommarmorgnarne väckte den flitiga prestfrun sjelf sina pigor, och en halftimme senare var hela huset i rörelse. Från denna stund till klockan åtta på aftonen hördes väfstolen i slag på slag utan rast eller ro. Med undantag af pastorns embetsdrägt fans också ej mycket, som ej var både hemväfdt och hemspunnet i detta hus.

Pastorn drack sitt kaffe på sängen, men klockan sex var äfven han på benen. Efter en tur genom stall och ladugård, efter en stunds promenad i bygatan, der han sökte materialier till grannskapets krönika, efter att ha "luktat litet i tidningarne" — ty den egentliga läsningen af dessa försiggick endast om qvällarne — åt pastorn sin middag och drack sitt kaffe, det senare en endast honom medgifven lyx. Derpå sof han en timma och stod sedan upp "för att göra inte." "Detta är mitt mesta göra," sade han ibland med ett mjeltsjukt leende.

Så förflöt dag efter dag, år efter år i detta hem, visserligen ej så angenämt i detta ords vanliga bemärkelse men dock i en stillhet och ett lugn, som tusende skulle afundats, och mången gång ha mina egna tankar med längtan farit tillbaka till den röda stugan i häcksluttningen med sitt lugn, sin frid och sin tystnad.

II.
DJEKNELIF I SKARA

"Skara, liten, krokig och ful" är hela den beskrifning, som den lärde professorn kostar på den gamla stiftsstaden. Skara fult? På något sådant hade vi scarabeer (skalbagge; ett gammalt namn på djeknarne i Skara) aldrig tänkt. Der man har roligt, der lifvet ler emot oss i hvarje handvändning, der band knytas, som brista först med lifstråden, der är allt behagligt, och från detta måste ock det fula, åtminstone i hvarje hög grad vara uteslutet. Nej, gamla Skara! I tioåringens öga voro Biljers och stadskällaren riktiga palatser, för att ej tala om den vackra skolan, medan domkyrkan och gamla skolhuset med sin manande dörröfverskrift (Dic, quare hic? Säg, hvarför här? Författaren mins sjelf denna, men hörde den omtalas af sin far.) fylde det unga sinnet med känslor, som de fyrtiofem åren ej kunnat förtaga.

En viss tomhet och enformighet kunde dock ej frånsägas den gamla, minnesrika platsen. De tolf hundra invånarne, som staden på trettiotalet egde, voro upptagne af hvardagslifvets bestyr och sågos sällan ute, och de 300 djeknarne, stadens lifselement, sågos ej som nutidens med binoclen på näsan och cigarrstumpen i mungipan jemt flanera på gatorna, utan höllo sig inom hus så vida de ej för något specielt ändamål hade ute att göra.

I detta stilleben inträffade dock ett afbrott, som af hvarje Skarabo, bofast eller flyttfogel, motsågs med en viss längtan, och det var vid årsexamen i Juni. Förenade med flyttning och afgång till akademien och vanligen tvenne större baler var detta riktiga högtidsdagar, hvarunder den lilla staden visade en rörlighet och ett lif, som månget större samhälle skulle kunnat afundas den. Under dessa dagar möttes de ungas föräldrar från hela stiftet. Man hade knogat och sparat, kanske halfva året för att under dessa kunna uppträda med en viss aplomb. Det var ett slags folkfest, åt hvars fröjder man på förhand gladde sig under första halfåret, och på hvars minnen man fråssade under det sista. Hvilket lif, hvilken rörlighet, hvilka scener, dock mera passande för duken än med pennan! Se der ett par gamla prester! Redan på afstånd utbreda de armarne; i nästa ögonblick ett kraftigt famntag, under det att de kyssa hvarandra på båda sidor om munnen, en vänskapsbetydelse mången gång litet qvistig för de runda magarne. Vänliga ord och kraftiga handslag utbytas; allt under det att ett par hvitstripiga pojkar, brydda, vända hufvudet litet åt sidan, emedan de ej "kunna mä" (ej kunna med = blygas för) att se på, "hur pappa skäpar (Göra sig till.) sej." På ett annat ställe möta hvarandra tvenne medelålders fruntimmer, hvilkas embonpoint påminner om landtluft, prestost och spenvarm mjölk. De äro omgifna af ett halft dussin döttrar, hvilka kasta jemförande blickar på hvarandras toaletter. På gamla skolgården springer en tolfåring med ett högt glädjerop i famnen på sin mor, som han nu först träffade, medan midt för Walströms en äldre gosse blygt undandrager sig en systers eller kusins alltför kärliga helsning.

På så sätt förgår dagen: man träffas och skiljs, men blott för att åter träffas, under det att menniskor oupphörligt strömma in och ur skolan, der examen pågår. Mot aftonen får dock staden ett annat utseende; de vandrande grupperna hafva nu fått ett gemensamt mål, i det alla skynda mot det stora läroverkshuset, hvars högtidssal snart är till trängsel fyld af menniskor. Skolungdomen har redan intagit sina platser; främlingarne ock, så godt de kunna, hvilket i afseende på beqvämlighet ej vill säga mycket. Men "sämja ger rum," och salen förefaller som vore den elastisk. Ett bedöfvande sorl genombrusar den stora församlingen, medan allas ögon då och då vända sig mot den stora ingången. Midt under detta hörs en ihålig knackning från musikläktaren: det är gamle Grult (ett smeknamn på den allmänt älskade musikläraren) som ger tecknet till "kapellet" att ordna sig framför sina notställare. Nu hörs en hviskning genomgå mängden; "gubben" gör en storartad rörelse med stråken; marschen börjar och allas ögon vändas mot stora dörren, genom hvilken ögonblicket derefter den stora processionen inträdde i rummet: nerskolslärarne först, konsistoriales och biskopen sist. Den styrde långsamt fram mot den i midtelpartiet stående katedern, på hvilkens båda sidor deltagarne intaga sina platser, medan gymnasii rektor uppträder i densamma från hvilken flyttning afkunnas och premier samt stipendier utdelas. Derpå lemnade han sin plats, som intogs af nerskolans rektor under samma förrättningar. Så tillgick saken år efter år utan annan förändring, än att gamla namn försvunno, och nya kommo i deras ställe.

Vid en af dessa högtidsdagar dröjer dock min tanke med en viss förkärlek. De 42 åren hafva ej förtagit intrycket af hvad jag då kände, och jag ser ännu den brokiga folkmassan och de ljuslockiga barnhufvudena med de tindrande ögonen lika tydligt, som jag en gång såg dem i verkligheten.

Det var vid "flyttningen" 1838. Den mer fruktade än älskade nerskolrektorn hade efter fullgjord förrättning lemnat sin plats. Några minuters uppehåll uppstod, och ett sakta sorl började höras bland mängden, men nu reste sig en hög gestalt, som långsamt gick uppför den höga katedertrappan. Det var den trettiåttaårige biskop Butsch, som för första gången talade från detta rum. Med en stämma, mer än vanligt imponerande, hembar han först föräldrarnes och sin egen tack till lärarne för deras osparda möda och de ungas framsteg och vände sig derefter till ungdomen. Åtskilliga oordningar hade under terminen egt rum. En viss jäsning hade varit i sinnena; fönsterrutor hade utslagits, och en relegation hade egt rum inom rektorsklassen. Detta bestraffades både allvarligt och ömt, och jag mins ännu, hur min mor smälte i tårar. Han talade om den råhet i sinnena, som detta utvisade, och påpekade, att all bildning tjenade till intet, ifall den ej trängde till hjertat. En sådan råhet i seder och sinne funnes, befarade han, vid detta läroverk mer än vid de flesta genom det ännu qvarstående öfverherrskap, som de äldre togo sig öfver de yngre. Detta oskick, en qvarlefva från en rå tid, skulle han ej tolerera, utan förbjöde den gamla penalismen på det strängaste, med tillägg, att förbrytelser häremot skulle på det allvarligaste beifras och bestraffas.

Detta var ungefär innehållet; orden hafva fallit mig ur minnet, men jag mins ännu hvilken sensation detta tal väckte: de uppflyttade öfverringarne sågo långnästa ut, knaparne sågo morska ut, mammorna sågo glada ut, och papporna sågo begrundande ut.

Detta blef en epok i Skara läroverks historia, ehuru mindre genomgripande, än man skulle förmoda, ty mycket af det gamla ofoget qvarstod i åratal derefter, ja, det lär finnas der ännu, efter hvad man sagt mig. Största hindret för dess uppryckande med rötterna har väl legat deruti, att de nybakade gymnasisterna temligen villigt underkastat sig sitt martyrskap för att i sin tur få spela herrar. Dock, derigenom att oskicket ej som förr var så godt som legaliseradt, förlorade det mycket af sin förhatlighet, och då dessutom det mesta måste ske i smyg, hafva de förra öfverdrifterna ej kunnat ifrågakomma.

Må här vara platsen att kasta en blick på detta bruk, hvars rötter gingo djupt ned i en äldre tid, troligen ända från de gamla klosterskolornas.

Det s. k. gymnasium utgjordes af fyra afdelningar eller cirklar, af hvilka den öfversta i dagligt tal kallades öfverringen, som åter var delad i tvenne afdelningar; den mellersta kallades åter för bockflyttningen och den lägsta, för keddflyttningen. Den sistas elever, eller de s. k. keddarne (af kid (kidling), man jemföre med bock), voro det första året under sin gymnasiitid ett slags tjenande bröder, hvilka hade en mängd skyldigheter mot de s. k. öfverringarne. Dessa skyldigheter voro: att tillsäga lärarne, när klockan slog; att underrätta öfverringarne, när en lektor af någon anledning gaf lof; att tillsäga dem om, när det var "samling" för ett eller annat ändamål såsom dans på stora auditoriet, sång derstädes eller under utvandring antingen genom stadens gator eller i omnejden, såsom till Skaraberg Valborgsmessoafton; att skrifva theser till disputationsöfningarna samt medelst hufvudbonadens aftagande helsa på öfverringaren, hvar och när denne möttes. På detta senare lades synnerlig vigt, och brott häremot fick ej gerna aflöpa onäpst. Det mest stela och afmätta förhållande egde rum mellan de båda cirklarne. Sålunda kallade man hvarandra alltid för herre, en benämning, som öfverringaren var lika angelägen att använda mot kedden, som han fordrade den af denne. Besynnerligt nog, var detta inrotade helsningsbruk det som först bortlades. Vårterminen 1838 helsades det. Höstterminen gjorde man det ej, under det att likväl thesskrifningen och några andra skyldigheter qvarstodo.

I äldre tider tillkom äfven väckningsskyldighet. Keddarne måste då i ur och skur ut klockan 4—5 om morgnarne för att väcka sina plågoandar, ty på sjuttonhundratalet skulle ungdomen vara i skolan kl. half 6. Huru härmed förhöll sig, vågar dock berättaren ej närmare uppgifva, men han mins sin svärfar ofta omtala huru han måste ut om morgnarne for att väcka samt borsta kläder och skodon. Han fick derunder, kall och stelfrusen, stå ute i förstugan, och hände det ej sällan, att skoborstningen kasserades, hvarefter han utkördes för att göra om den. Så tillgick det i slutet af nittitalet. På berättarens tid var allt detta borta, och af väckningen återstod endast en sådan skyldighet Kristi himmelsfärdsdags morgon för tornsången, till hvilken vi framdeles skola komma.

Ofvannämnde skyldigheter voro olika fördelade. Hvad tillsägningen om klockslaget angick, så tillkom detta "skolbudet", utsedt för hvarje dag, eller kanske rättare, turvis uppdraget åt den ene efter den andre, tills flyttningen var genomgången. Skyldigheterna mot öfverringarne tillkommo deremot den s. k. divisionen, bestående af tre keddar, som turvis hade "keddveckan". Dessa hade åter fördelade sina skyldigheter emellan sig sålunda, att den ene hade Skolgatan, en annan Marumsgatan och den tredje "de spridde". Att fullgöra dessa skyldigheter kallades att kedda.

I allmänhet aflopp saken temligen lugnt, men som detta öfverherrskap var ett lätt användt medel för tillfredsställandet af enskild hämd, förekommo ej så sällan "framkallningar", då keddarne inkallades i större auditoriet för erhållande antingen af skrapa eller stryk.

En särskild anledning till dessa var thesskrifningen, som tillkom divisionen. Vid de om Lördagarne inför hela gymnasium förekommande disputationsöfningarne skulle hvarje öfverringare hafva ett exemplar af theserna, skrifvet med nitid stil på vackert papper. Mot dessa stadganden försyndade man sig ej sällan, och då vankades alltid en framkallning. Härvid tillgick sålunda. Sedan denna beslutits af vederbörande, gick "notarien" in i nedre ringen, der han med ett: "herrarne stanna qvar kl. 12", tiilkännagaf, att sådan skulle ega rum. Att lemna kallelsen opåaktad skulle ej utfallit väl och försöktes icke heller. Strax efter sedan lärarne aflägsnat sig, instälde sig således både bockar och keddar på vanligt ställe, der de emottogos af öfverringarne med betäckte hufvuden — en frihet som ock var "bocken" medgifven — medan keddarne barhufvade måste stanna vid dörren. Vanligtvis fördes ordet af notarien (nutidens ordningsman), men någon gång äfven af någon af "herrarne". Sedan alla voro samlade, ropade denne: "division kommer fram!" De tre syndabockarne måste nu fram till "stora bordet" — ett ordinärt slagbord, placeradt midt framför katedern — der desse nu haranguerades i skarpa ordalag för den förmenta förbrytelsen, hvarunder sådane uttryck som "skolskick", "allmän ordning", "aktning för de äldre" ej sällan förekommo. Förbrytelsen omnämdes slutligen. Denna hade man ej ansett sig kunna "lemna opåtaldt", hvarför man beslutit att bestraffa detta med . . . Här uppgafs straffet, som vanligen bestod i örfilar, men i svårare fall med "uppläggning", då... hur skall jag här uttrycka mig mina gunstiga läsarinnor? — jo, då deras menniskas afvigsida fick sota för hvad munnen eller handen brutit.

Ofta voro, som jag nyss antydde, fel vid thesskrifningen anledning till dessa framkallningar.

Af en gammal häradshöfding, hvilkens skoltid inföll i början af trettiotalet, har jag nedanstående beskrifning om en sådan. Jag låter honom sjelf berätta.

"En gång skulle vi skrifva theser åt de gunsti herrarne", började han med sötsur ton "Titelbladet på desse lydde; Theses quas, præside lectore præclarissimo, (här kom nu lektorns namn) ventilandas proponunt domini (Theser, som under den vidtberömde lektor — n:s præsidium herrar — framställa till granskning) (här följde naturligtvis namnen). Det skulle heta domini, gubevars! Det var således inte nog, att man skulle säga herre, utan man skulle också skrifva det en femton, tjugo gånger, och det kostade på. En gång, då turen kom till mig, kunde jag således ej låta bli att göra litet glyt af saken utan skref domini med bokstäfver så stora som humlestänger. Framkallning lät inte vänta på sig. Hvarför har herrn skrifvit så der? röt notarien och höll theserne framför näsan. "Jag ville naturligtvis vara artig mot herrarne", svarade jag med fåraktig min. "Då primus (den förste) och secundus (den andre) äro respondenter (försvarare af theserne), var väl detta det minsta jag kunde göra".

"Detta är ock det minsta jag kan göra!" skrek notarien och gaf mig en dugtig sittopp. De andre försäkrade med en liknande manöver detsamma, och innan jag viste ordet af, var jag mörbultad som en biffstek. Executionen afslutades med uppmaningarne: "tag sig till vara en annan gång" och "skrif som folk", hvarefter sammankomsten upplöstes. Nu skulle man tro, att jag fått nog för att våga upprepa saken. "Herrarne" hade dock i detta fall alldeles misstagit sig på person, ock då min keddvecka härnäst kom, kunde jag omöjligen hålla klometrarne utan skref det fatala ordet med verklig perlstil. Stor uppståndelse och framkallning.

"Hvad har herrn understått sig?" röt notarien utan alla preliminärer.

"Hvad behagas?" svarade jag, denna gång med min impertinentaste min, ty också jag var arg.

"Och så är herrn stursk till!" skreks det i korus.

"Är jag stursk? Jag ville blott understödja herrarnes blygsamhet. Siste gången tyckte herrarne, att I va' för stora, nu har jag ju gjort er till riktiga småherrar?"

Jag ämnade just att tillägga något, men kände mig i detsamma nedkastad på bänken och nu följde en afbasning, vid hvilken inga temaböcker skulle hjelpt. (Syftar på ett någon gång användt sätt att lägga ett lager af sådane på den kroppsdel, som vid executioner af detta slag är mest utsatt. Upptäckten af pansarfregatten sålunda ej ny.) Det är tretiosex år sedan den dagen, men jag kan aldrig utan förargelse tänka på det satans oskicket."

Så ungefär föllo berättarens ord. I tonen låg något sursött, som var oändligen roande: det var, som om sextioåringen ännu känt svedan af "öfverringarnes" slängar, och som om deras glåpord ännu ringt honom i öronen.

Någon gång kunde dock en sådan framkallning upplösa sig i en farce. Sålunda hade vid ett tillfälle en Balach (död som skoladjunkt i Venersborg) glömt att tillsäga en af sina öfverringare, Uddenberg, att dennes afdelning hade lof. U. föranstaltade genast framkallning. B. framropades till bordet. När nu denne stod der som ett lam bland ulfvar, omringad af de myndige öfverringarne, rusar långe U. med höjd käpp mot honom, i det han skrek: Hvad tusan dj—r tänker hern på som försummat kedda om att jag hade lof? . . . Det kunde ju händt, att jag hade läst öfver! Ett stormande jubel emottog dessa ord. U. var nämligen ej känd att just tillhöra de allra flitigaste. Detta var således en "skön själs bekännelse", åt hvilken hans vänner på det högsta gladde sig. Detta gjorde man på pojkars vanliga sätt: man skrattade, skrek och hurrade. Herrarne "glömde alldeles, att de voro herrar"; långe U. äfven, och B. slapp stryk.

Ett annat skäl till framkallning, var uraktlåten helsning. Om denna aktningsbetygelse voro öfverringarne särdeles noga. "Bränner mösseskärmen herrn?" var ett uttryck, som man någon gång hörde, ifall denne tyckte, att en sådan varit väl knapphändig. — Särdeles egna föreföllo understundom dessa helsningar. Sålunda kunde man se en större klunga af ynglingar stå på något ställe, pratande och glammande. På en gång strykas alla mössorna af, och för hvem? Jo, en långbent, skranglig räkel, som går förbi, kanske med något långsammare steg för att så mycket längre få njuta af den honom tillkommande äran eller med ett sneglande ögonkast för att se, om den observeras af någon annan. Stunder af sådane triumfer voro i synnerhet strax före skoltimman, då öfverringarne, en och en eller två och två, fingo under oupphörliga helsningar från keddarne visa nerskolpojkarne hvilket storfolk man var. Uraktlåtenhet att helsa bestraffades dock ej alltid, ja, till och med mera sällan med framkallningar, utan oftast på det sätt, att man midt på gatan rök på den försumlige, som "utan att mucka" tåligt måste underkasta sig upptuktelsen.

Allt detta ofog bedrefs oförtäckt. Lärarne visste mycket väl om saken men blundade, och de gamle prostarne, som allt emellanåt fingo hem en genompryglad son, togo saken lugnt. Ofta citerades på min skoltid ett uttryck, som en sådan skall hafva fält vid ett dylikt tillfälle: "våra pojkar äro ej bättre än vi sjelfva varit", och dermed fick den saken vara.

Dessa ungherrar, som vid famkalningarne togo munnen så full om "ordning och skick", lefde emellertid sjelfva ett allt utom efterdömligt lif. Man stojade, hoppade och dansade på deras auditorium till den grad, att golfvet gick som i vågor. Slutligen, när de riktigt kommo i tagen, restes de sammanhängande bänkarne upp mot väggen och släptes derefter handlöst ner mot golfvet.

I detta lilla samhälle, der man var så noga om rangens fordringar, fördes det tarfligaste lif. I Skara har aldrig, som vid andra läroverk, brukats inackorderingar af en eller flere i ett hus, i hvilket de unga i mer eller mindre mån tillhöra familjen, utan inhystes dessa i skolkamrar, oftast på det uslaste omsedda. Möblemanget bestod af ett stort, sönderskuret bord, några trästolar, ett par liggsoffor eller sängar samt, åtminstone i äldre tider, af ett par mycket stora kistor, som då utgjorde lika många skafferier.

Till besparing af utrymmet, ty man bodde ofta fyra, fem i samma rum, begagnades så kallade fållbänkar, hvilka om nätterna begagnades som liggplatser, men om dagarne då de voro ihopslagna, som mat- och läsbord. Väggarne voro vanligen strukna i någon ljusröd eller gul färg och stänkta med kimrök, krita eller rödfärg, allt efter bottnens beskaffenhet. För omvexlingens skull voro de ibland marmorerade eller, som termen lydde, "målade med trase". (Benämningen uppkommer deraf, att en vanlig trasa sattes på ett skaft, hvarmed vägen sedan ådrades.)

All denna prakt hade dock varit öfverflödig, ty den undanskymdes af de egendomligaste dekorationer såsom skinnskodda byxor, halfsura rockar och nedstänkta kappor. Klädhängare och garderober hörde nämligen till de sällsynta undantagen, utan fingo några rader fyrtumsspikar företräda de förra och väggarne de senare. Fans öfver helgdagskläderna ett lakan eller färgadt skynke att skydda dessa för allt för mycket dam, så var detta tecken till en särdeles omtänksam husmoder, och fans detta qvar första och andra veckan, så var det ett tecken till mönster bland informatorer på den djeknekammaren. Dubbelfönster funnos sällan. Insidorna af rutorna stodo derför under den kallaste tiden som en isbark. I denna bildade man med näsa och mun små tittskåpshål, genom hvilka man sedan betraktade den yttre verlden. Lyckades man under en stund af dagen få upp temperaturen några grader öfver fryspunkten, smälte en del af fönsterisen till vatten, som rann i små bäckar från fönstret utåt golfvet. Såsom ett exempel på, hurudana dessa rum kunde vara, må nämnas, att jag under februari månad trettioåtta ej vaknade många morgnar, utan att vattnet var fruset i tvättbunken.

På dessa rum, som voro en sammanfattning af sofrum, studerkammare och matsal, lefdes dock det gemytligaste lif, och mången minnes säkerligen med en känsla af vemodsfull saknad det tarfliga rummet, der han tillbragte sitt lifs sorgfriaste och gladaste dagar. På dessa mottog man föräldrar och syskon med glädje och gamman, och scener upplefdes, som aldrig gingo ur dess deltagare. "Mins du, sade en af Arved Aug. Afzelii systrar en gång i berättarens närvaro till sin kusin, en gammal prest — mins du, L., då vi voro och helsade på er i Skara och du, Arve och Beata sutto på kistan och talte om det höga och sköna, och jag satt framme vid fönstret och löska' Lasse?" (Sedermera prost och teologie doktor.)

Detta minne, så betecknande för tidens enkla seder, må här försvara sin plats, om ock en och annan öfverförfinad läsarinna skulle rynka litet på näsan.

Lika tarfligt som djeknen bodde åt han. På berättarens tid funnos sju à åtta spisqvarter, mellan hvilka de unge, besynnerligt nog, sjelfva fingo välja, och bestämdes detta för det mesta af det rykte, som dessa hade i kosthållsväg. Vid slutet af terminerne var detta ett stående samtalsämne, ty vanligen bestämdes matstället för den följande terminen vid slutet af den föregående. Ett betecknande samtal mins jag särskildt i denna väg. Möjligen kan det roa en och annan läsare. Ordalagen skola ej blifva mycket olika.

— Hvar äter du? — frågade en gång vid en sådan tid en liten, rödhårig, uppnäsig byting en kamrat, som han stötte emot i hörnet vid Sjöstedts.

— Hos Hvarfvéns.

— Hur äter en der?

— Dä' går la an, bara en fecke mera pannekaker.

— Hur många pannekakeqvälla ä dä i vecka?

— Två.

— Dä va —; då har vi't bätter.

— Hvar äter du då?

— Hos Ljungqvistens. — Hur många gånger får I pannekaker då?

— Tre.

— Dä sa en tro å lägga bek ve så drar dä!... (en vanlig term, då man betviflade en sak), men då smörjer di la plåten mä ister; hos oss har di allti smör, skrek Hvarfvénaren högfärdigt.

— Hva va dä du sa? Säj inte om dä en gång te, för då lägger ja' igen mun på dä, dä ä så möe du vet.

Nu uppstod en ordvexling, under hvilken de båda munkämparne med förvånande kännedom om språkets alla resurser i skällsordsväg togo parti hvar för sitt spisqvarter. Slutligen voro dessa uttömda, och nu öfvergick man from sounds to things: örfilar smälde, sparkar utdelades och hårdragningar utfördes med samma virtuositet, som man nyss förut begagnat tungan.

Priset på dessa spisqvarter var ytterst billigt. Ett fans till och med, på hvilket man ej betalade mer än sexton skilling om dagen för tre mål. Berättaren vill dock minnas en tid på trettitalet, då tjugofyra skilling var medelpriset. Men så var ock mathållningen derefter. Jag glömmer aldrig de turska bönorna, den skämda skinkan, sillpuddingen och det salta köttet samt den s. k. köttsoppan, som vecka efter vecka, dag efter dag oföränderligen återkommo, om det ock om söndagarne var något bättre. Att några dyrare matställen funnos, är naturligt, men dessa voro endast förbehållna rike mans barn, hvilka der intogo sina afundade måltider.

En tid fans dock, och detta ej så många år före min egen skoltid, då Skaradjeknen fick framlefva sin dag under ännu enklare förhållanden. Man medhade nemligen matförråd från hemmet, som förvarades i stora kistor, hvilket lagades af någon gammal piga eller städmadam och sedan mottogs af de unge. Skara-Lena var såsom sådan en notabel personlighet. Härvid gick så till, att flere slogo sig tillsammans om en kokerska, som lagade maten i en bryggkittel eller något dylikt stort kokkärl. Då sofvelstyckena nedlades i detta, märktes de med band eller ulltrådar i olika färger, på det att ingen förvexling skulle ega rum. Huru enkel denna mathållning var, synes bäst af nedanstående förteckning, som ej bör vara utan intresse, då den visar, huru en af stiftets mera ansedde och förmögne prostar, ännu i början af detta århundrade utrustade sina söner för Skarafärden. Den har välvilligt lemnats mig af en gammal prest, som blef måg till en af desse prestsöner.

Den lyder så här:

"För mina 2 äldsta söner till Skara den 7 febr. 1804:

1 skeppa malt, 1 mark humle, torrt sambakadt bröd: 7 tjog och 18 kakor; d:o florsiktadt: 3 tjog och 2 kakor; d:o vörtebröd: 6 kakor; mjukt rågbröd; mjukt, tjockt bröd: 4 kakor; surlimpor: 5 stycken, ett lisp. smör, 12 marker ost, 11½ marker fläsk, 1 lisp torrt kött, 4 marker kött- och fläskkorf, ¼ af en färsk kalf, 2 st. små syltegriser, 5 marker torr fisk, 1½ mark pottkäs, 1 stop honung, 2 kannor gryn, 2 tjog och 4 ägg, ½ lisp pannekakemjöl, ¼ skeppa grötmjöl, 2 tjog sill, hvit gröt i en bytta, en brynost, 2/3 kanna krösmos (lingonmos), litet skorpor i en påse, 2¼ marker ljus, skosmörja i en bytta, 1/3 kanna ättika, l/3 kanna magelixir, 1/3 kanna dricka, salt 1 kanna, något grynkorf och palt, pengar 8 rdr.

När I resen hem, skolen I hafva noggrann förteckning på hvad som är öfver af förestående.

Odh den 7 febr. 1804.

A. Brun."

För att skydda den gamle prestens minne mot en möjlig beskyllning att hafva hållit sina söner för knapt, må här anmärkas, att den omtalta hemresan skulle ega rum vid påsk, då man nog kan tänka sig, att dessa förråder kunde räcka; för hela vårterminen kunde de det omöjligt. Att läckerheterna dock hvarken voro många eller rundligt tilltagna, synes af ofvanstående förteckning, och inom Brunska slägten citeras ännu ett uttryck, som den ene af desse söner haft i sitt första bref till hemmet några dagar efter ankomsten till Skara: "tackar ödmjukast för krösemoset (lingonmos), men det är allt slut".

Att ett sådant lefnadssätt ej kunde vara nyttigt är naturligt; helsotillståndet var också ej det bästa, och Skaraskabben, äfven af berättaren grundligt genomgången, var i Westergötland ett ordspråk.

Jag nämde nyss några ord om garderoben. Denne var ytterst tarflig. Ännu på berättarens skoltid hörde klädeskläder ej till det vanliga, äfven i helgdagsdrägten. Vadmalskläder, som, om det var rätt fint, voro klädesberedda, brukades mest. Hvardagskostymen bestod deremot alltid af groft vadmal; byxorna med en skinnbeskoning, som ej lemnade stora stycken af undertyget bara. Ett trettiotal ännu längre tillbaka voro dessa ofta helt och hållet af skinn och kortbyxor. I högtidsstil åtminstone begagnades alltid sådane, och min far och svärfar berättade ofta, huru de som riktiga dandies uppträdde på gymnasistbalerne och äfven andre sådane i kortbyxor hemmastickade, hvita strumpor och skor med spännen såväl å dessa som i knävecken. — Min svärfar hade för att vara rätt sprättig äfven stålkam i håret. Öfver rock- eller jackkragen var på de yngre alltid en stor skjortkrage nedfäld, hvilket bruk ej sällan förekom, äfven bland de äldre gymnasisterna, ännu på fyrtitalet.

Gymnasistbalerna förtjena ett särskildt kapitel. De kallades skämtvis af sin samtid för "svafvelbalar" (ordet utsades balar, men man menade baler), emedan tillställarne af dessa på flera sätt begagnade sådant till den nyssnämnda hudsjukdomens fördrifvande; den bars insydd i bindlar och den insmordes. Metoderna härför känner berättaren ej så noga, men har hört sägas, att "det luktade svafvel lång väg". Att någon grund måtte legat för detta rykte, bevisas bland annat af ett yttrande af en gammal lustig major vid Westgöta regemente: tusan, hvad de pojkarne nu för tiden äro propra af sig! Jag mins väl, jag, under min fänrikstid! Om jag någon gång gjorde dem den äran vid deras baler, och mina epauletter skeno som "solen i Karlstad" då jag kom upp, voro de svarta som sot, då jag gick ifrån balen, bara af svafvelångor!

Dessa som borttogos hösten —38 af biskop Butsch, voro på sin tid mycket besökta. De tillstäldes på höstterminerne, och man roade sig af hjertans grund. Sällskapsglädjen gick dock ej i snörlif. Många betecknande exempel skulle härpå kunna anföras. Vi nöja oss dock med ett.

Gymnasisterne voro, som sagdt, ej de ende hjeltarne på dessa, utan besöktes de till och med af ortens unge militärer. Bland desse utmärkte sig i synnerhet en ung fänrik, hvilkens namn vi gerna kunna utsätta, då det ej är något förklenande för hans minne, och han för länge sedan är död, ja, ätten utdog 1843. Hans namn var Sparrsköld. Denne saknades nästan aldrig vid dessa tillställningar, och var han någon gång borta, kunde man vara säker, att skälen voro giltiga. En sådan bal stundade. Den skulle af någon anledning blifva "lustrare" än vanligt, och tillställarne gjorde sitt yttersta för att uppträda i all sköns glans. Med döden i hjertat såg vår fänrik detta, ty äfven då för tiden hörde det till goda tonen för en officer, att visa, det "man ej alltid behöfde slita på uniformen". Men att skaffa passande civila kläder var ej alltid så lätt, synnerligen då för balkostymen fordrades långt mera än nu. För en sådan förlägenhet var fänrik S. ute. Under sorgsna betraktelser gick han Marumsgatan uppåt, då han mötte en kamrat.

Hvad i Guds namn går det åt dig? utropade denne. Du ser ju ut, som om du sålt smöret och tappat pengarne! Hvad står på? Vår fänrik ville till en början ej ut med hvad som låg honom om hjertat, men då vännen var enträgen, tillstod han slutligen, att hjerteqvalet hette strumpor och skor.

Inte värre än så! utbrast denne vänligt; det kan du få låna af mig.

Fänriken krusade väl emot ett grand, men antog dock slutligen anbudet.

Balaftonen kom, och vår fänrik kom äfven med vador, som kunnat vara modeller för en Fidias, och skor, som kunnat blifva spikar i en hofskomakares likkista. Alltid premierdansör, öfverträffade han denna afton till och med sig sjelf: hans piruetter voro lifligare, hans battemanger subtilare och hans entrechats elegantare än någonsin. Effekten uteblef ej heller: allas ögon voro vända mot den skicklige dansören, hvars fåfänga firade en verklig sabbatsstund. Kortlifvad blef dock denna triumf, ty efter en fiuguré [sic], mer lysande än något af dess föregångare, steg hans välgörare helt hastigt fram och klappade honom på axeln med ett halfhögt:

Nå, nå, Sparrsköld! Dansa lagom med mina strumpor och skor!

Tablå! Uppståndelse! En sådan skymf kunde endast aftvås i blod, och i punschrummet talade man blott om plats och vapen, men upphetsningen i sinnena lade sig, och saken uppgjordes, någon tid derefter i en doftande punschbål.

Ett år förflöt. Ny bal och nya ekiperingsbekymmer! Sparrskölds voro oöfverstigligare än någonsin. Hans förre välgörare erbjöd väl också nu sin mellankomst, men afvisades med förakt. Han var dock enträgen, och äfven denna gång segrade danslusten öfver sjelfkänslan, dock först sedan denne med ett högtidligt: "jag svär att jag ej skall säga som sist," tillbakavisat alla betänkligheter.

Plaggen öfverlemnades, och några dagar derefter kom balen med samma scener och samma triumfer, och den lefnadsglade fänriken ej blott dansade utan flög öfver golfvet. Bland dem, som med ett leende betraktade hans piruetter, var äfven förlagsmannen, som denna gång tagit sin plats närmare. En stund såg han stillastående på, under det att uttrycket blef allt mera skälmaktigt. Slutligen tycktes han ej kunna motstå frestelsen utan trippade fram och sade fryntligt: "Du får dansa så mycket du vill med mina strumpor och skor, käre Sparrsköld!"

Hvad följden blef af detta vänliga medgifvande, förmäler icke historien, men berättarens sagesman — en äldre fru, död för många år sedan, som på sin tid innehade en mycket framstående ställning inom det lilla samhället och som var närvarande på balen, jag tror till och med dansade med honom — sade sig aldrig kunna glömma det sorglustiga i sjelfva uppträdet.

En annan bal var "abituribalen," som tillstäldes siste examensdagen af den "till akademien afgående studerande ungdomen." Till denna inbjödos damerna till abituri (af abiturus, den som skall afgå), men herrarne måste betala sina biljetter. De utgjorde verkligen högtider, i hvilka hela provinsen deltog. Hade man sjelf ej en son eller bror der, hade ens vänner det, och man gladdes åt deras glädje. Damer bjödos och kommo i hundratal. Att Westergötlands döttrar vid dessa folkfester — ty såsom sådane kunde de nästan anses — ej gåfvo sina systrar i de öfriga provinserna efter i fägring och behag vågar jag trygt påstå. Jag mins ännu de dubbla damraderna kring den ovanligt stora danssalen: de voro i dubbel mening riktiga blomsterrabatter. Arrangementerna och traktaten voro ej vidlyftiga. Man bjöds på te, konfekt, inköpt pundvis, några omgångar lemonad och mandelmjölk samt glace, om det skulle vara rätt fint. Det finaste af hela tillställningen var emellertid musiken. Den som hört Gerlachs (musikanförare i många år vid Westgöta regemente med direktörs titel) valser, och kadriljer glömmer dem aldrig. Det spratt i benen, men dervid blef det, ty med dansen var det klent, då utrymmet på intet vis stod i något proportionerligt förhållande till den mängd af menniskor, som man dragit tillsammans. Valutan af balen var således egentligen ett muntert samspråk, ett smittande skratt och ett gladt utbyte af gamla hågkomster.

Denna bal var dock ej den enda under dessa dagar. Den under vårterminen pågående dansskolan hade nu äfven sin afslutning; der dansades, ja, benen röras i detta ögonblick på femtiotreåringen, då han tänker på sin egen slutbal, på Gerlachsmusiken och sin lilla dam med de hvita byxmuddarne och den skära linongklädningen. Ack, ja! "die schönen Tage in Aranjuez sind zu Ende!" var det roligt; det blef det aldrig mer. Mången gammal Skaradjekne skall deri instämma.

Våra små damer voro visserligen några Skaraflickor, men hvad förslog det bland så många! Nej, från hela provinsen kommo systrar och kusiner, hvilket äfven bidrog till glädjen: man hade ju sålunda ett stycke af hemmet och hembygden hos sig.

Dessa dansskolor hade fortgått från många år tillbaka; på nittitalet, då berättarens far gick och dansade, funnos de åtminstone. Äfven då kommo flickor långväga ifrån, ty denna konst hörde ovilkorligen till en sådans uppfostran, om också andra talanger ej odlades. Med otroliga svårigheter och besvärligheter tog man sig ut ur hemmet; men icke nog härmed, resan företogs ofta under de egnaste förhållanden.

Såsom exempel härpå må nedanstående vara betecknande för tiden och hvad som då kunde göras. På Fenneslunda, en af de ansenligare egendomarne i Boråstrakten, bodde omkring 1800 en häradshöfding S. Dennes dotterdotter skulle gå i dansskola i Skara. Att förmå sig att med egna hästar skjutsa den åtta mils vägen kunde omöjligen den svåra rika mannen; att lega skjuts ännu mindre, utan hoppades han att kunna få henne med någon bekant, som skickade sina söner till skolan eller af någon anledning skulle ditåt. Detta misslyckades likväl, och nu fann man på det rådet att skicka henne med en "snuskegubbe." Så kallades på den tiden sådane gubbar, som foro omkring och sålde fnöske, hvilket före fosforstickornas upptäckt var en vigtig handelsartikel. Man idkade ordentlig gårdfarihandel med varan, d. v. s. "höll te" (till) vid hvarje gård och stuga. Öfverallt skulle gubben in för att prata och sälja. Det kunde således ej gå fort, och den unga flickan fick på denna friskjuts tillbringa tre (säger tre) veckor. Berättaren hörde henne en gång skildra denna resa med dess både sorgliga och lustiga episoder. Hon beskref, huru hon kunde få sitta timtals utanför stugorna, medan gubben var inne och utbjöd sin vara. Om nätterna var det att "låna hus" och om dagarne att sitta en tio, tolf timmar på vagnen för att komma en half mil eller ännu kortare framåt.

Utom dessa baler voro nöjena af det enklaste och minst kostsamma slag. Det fans ej då af staten aflönade personer, som foro omkring för att lära pojkar leka: detta lärde vi oss åtminstone sjelfva. Man slog boll i botán (förkortning af botaniska trädgården) eller "trill" på landsvägarne. Båda delarne skedde dock med en verklig virtuositet. Vid den senare leken tillgick på så sätt, att man delade sig i tvänne lika manstarka partier, de flesta försedda med trillforkar (vanligtvis en två alnar lång krökt, björkgren, hvars nedre, tjockare del, vid slaget föll utefter landsvägen), eller i brist häraf med skiden, rifna ur gärdesgårdarne. Sedan man ordnat sig, började man "att drifva," som det hette. Detta tillgick på det sätt, att den starkaste i det ena partiet kastade trillan med all kraft utåt vägen mot det andra, hvilket det tillhörde att medelst en "väll af forken" slå den tillbaka. Detta skedde ofta med den kraft, att hon med en hög lyra flög långt öfver det första partiets hufvuden och slog ned på vägen. Dit hade nu partiet B. rättighet att avancera. Hade åter "trella gått igenom," som termen lydde, så hade partiet A. haft rättighet att gå framåt så långt, som der hon nedföll. På så sätt kunde man hålla på i timtal. Det var en vacker och djerf lek, men farlig. En sådan trill', under sin skarpaste fart, hade, ifall den råkat, krossat hufvudet som ett nötskal. Besynnerligt nog hände aldrig någon större olycka; ett blått öga och en kula i pannan voro de enda följder, jag kan minnas af denna sport. Vanligtvis valdes Göthala- och Skarakällevägarne såsom de hårdaste, men äfven de andra begagnades. Man höll, som sagdt, på timtals och kunde "drifva" hvarandra en half fjerdingsväg eller så utom staden.

På Domprostehagen slogs boll, men icke på nutidens tåpiga sätt, utan det var kraft och elegans, äfven i den leken. Till allmän och stor förargelse upplöjdes denna hage redan andra eller tredje året af berättarens Skaratid. Detta ansågs nästan som ett helgerån, och stiftets gamle prostar kunde vid minnet af de glada stunder, de der upplefvat, ej nog beskärma sig öfver "tilltaget," liksom hade arrendatorn begått något alldeles lagstridigt. Man var sålunda hänvisad till botaniska trädgården, der saken äfven gick för sig, äfven om man ej hade det så förträffligt, som far- och morfar haft det.

En ifrigt efterlängtad tid vid slutet af vårterminerna var excursionsdagarne vid Kinnekulle och Billingen. I dessa fingo hufvudsakligast öfverringarne deltaga, under det att bockarne och keddarne fingo nöja sig med Skaraborg och Marum.

Excursionerna leddes under hela min skoltid af Mathesius, ett stort original och en stor zelot för sitt ämne.

Utflykten till Kinnekulle varade minst i två dagar och var ytterst nöjsam. Skjuts togs vanligen till Husaby. Här delade man sig ofta i tvänne flockar, af hvilka den ena tog vägen åt Vesterplana för att sedan gå under- och mellanklefvarne (Kinnekulle är i topografiskt hänseende deladt i tre flolagriga afsatser: under-, mellan- och öfverklefven. De ega den mest olika vegetation: öfverklefven ett fullt norrländsk, de andras en nästan mellaneuropeisk. Här växa boken, almnen, linden i ängarna; kaprifolium i bergsskrefvorna och valnötsträdet i trädgårdarna. I hela vestersluttningen mot Venern växer körsbärsträdet vildt, hvilket under blomningstiden ger en lika egen som vacker anblick. Detta har skapat de s. k. bärsöndagarne; tre sådana förekomma under bärtiden, då stora folkmassor vandra till "Kullen" för att äta bär och — supa) medan den andra tog vägen åt Klev, Brattefors och Österplane-ängar för att sedan på utsatt tid mötas vid Lukastorp eller Rörsäter. Mathesius tog härvid befälet öfver den ena afdelningen och någon intresserad gullgosse med någorlunda gehör öfver den andra.

Med inånga förmaningar att lefva skickligt och ej skämma ut sig, släppte han slutligen denna ifrån sig. Nu "blef fri handtering;" man kände sig som liber studiosus i hela dess utsträckning och stormade framåt utan att väja för åkrar och ängar, hvilka oförsynt nedtrampades, då man väl visste, att bönderne ej skulle våga att säga något — man var ju "privilegierad gräsläsare."

Repade litet växter gjorde man visst — portören skulle ju visiteras — men man rastade ännu oftare, hvarvid den ena gröna punschbuteljen kröp fram efter den andra. Härmed höll man på så flitigt, att slutligen en och annan kände sig oförmögen att fortsätta, utan måste bivuakera i det fria.

Mot aftonen träffades de båda skarorna: den ena rödmosig, uppsluppen och förflängd: den andra långnäst, trumpen och utschasad, ty man hade "skalat öfver backa' mä hästen" (ett skämtnamn, tillagdt denne lärare för hans fotgängareförmåga) och var alldeles pank.

Nu skedde ett slags öfverräkning. — Huru många ä vi? — låt mej se... en .. två .. tre .. . åtta, nio. Gubevare mej, hvar har du gjort å di andre, min käre — ? — började läraren.

Herden med den skingrade hjorden stod der helt "komsen" (förlägen), talade litet om skoskaf, vilsegång och illamående, men det ville ej hänga ihop, tills han slutligen afbröts med ett:

— Gu' bevare mej!... Så många marodörer ha vi aldri' haft!... Dä ä bäst, att vi går och tar reda på den sjuke ... Han ä väl inte illa sjuk, stackars gosse!... Jag känner hans far och står inte till svars, om gossen ligger der utan att någon ser till honom. Dä ä bäst du går, min käre... och du — och hemtar hit honom, allt utsagdt med en ton, som om han trott hvart eviga ord.

Nu uppdukades en historia om, huru den s. k. sjuke sagt sig skola släpa sej till något torp, så att det ej var så godt att hitta honom, m. m.

— Bara det inte tar något ondt vid den stackarn ?

— Åh nej bevars, han hade bara lite ondt i hufv'et... å så qväljde dän (det honom), — tillade monitören oförsigtigt.

— Ja så, hade han ... gjorde , .

Gamla scarabeer, som läsa detta, höra nog tonfallet, med hvilket detta oskyldiga svar gafs, och se den blicken — "en blick, ett kungarike värd."

Rättpåsökandet, för öfrigt aldrig allvarligt menadt, torkade naturligtvis inne, och nu lagade man, att man fick sig litet till lifs.

Det var utflyktens högtidsstunder — ej för matsäckens skull, det må Gud veta — men historierna... historierna — "Matteses"- historier!

Vanligen hade han någon ny, men man fick äfven nöja sig med de gamla, som man hört dussintals gånger, och hvilka voro ett slags arf från generation till generation.

Han började alltid med ett stereotypiskt: "afdelningen har väl inte hört"... Här följde fabula quæstionis, men afdelningen hade naturligtvis aldrig hört ett jota.

Bland dessa var en om öfverjägaren Gren (en i Vestergötland allmänt känd person, "Bikungen" kallad. Märkvärdiga berättelser gå ännu inom provinsen om dennes makt öfver dessa djur. Han var dessutom en stor vän af alla djur. Dessa känna instinktligt hvar de hafva sina vänner och ty sig till dem.) huru denne en gång kände sig djupt rörd af ett djurs instinkt eller lidande — jag mins nu ej hvilket — samt huru han på något sätt grep in i saken. Detta berättades "upp och ut," men just som han kom till ett "och" hördes genom hela auditoriet ett fortsättande, halfhögt: "då grät Gren," hvilka ord i åratal varit den stereotypiska slutstrofen i denna, och som man kunde utantill.

— Jaså, afdelningen har hört den förr, — sade han godmodigt utan att tyckas det minsta stött.

Ifrig jordbrukare och stor djurvän, talade han gerna i dessa ämnen och om de rön, som han derunder gjort. Bland sina präktiga hästar hade han en, som hette Outa eller något liknande. Af experimentslusta eller för att bereda denna en öfverraskning — hvilket lemnar jag osagdt — allt nog, han hade beslutit, att hennes väntade foster skulle förekomma skäckigt. Detta omtalade han gerna, och hette det vanligen:

— Har afdelningen — detta sades af gammal vana, äfven om han ej hade mer än en, två, tre utaf oss omkring sig — har afdelningen hört, hur ja' laga', att Outa fick en skäckig fölunge?...

Afdelningen eller de tilltalade voro naturligtvis lika okunniga som alltid.

— Jo, när jag märkte, att hon var på goda vägar, så lät jag måla en skäckig fölunge, som sattes så, att hon nödvändigt skulle se den — och var det inte märkvärdigt? — hon "försåg sig på honom;" fölet fick nästan samma teckning. — Var inte det märkeligt? Var han riktigt i tagen, så följde nu af hans kärlek för naturstudiet en fysiologisk exposé öfver qvinnans mottaglighet för alla yttre intryck vid en sådan tid.

Nu kan det hända, att jag misstagit mig på färgen — att det var en stjern eller bläs, som Outa-afkomlingen skulle ha, eller att hästkräket, som var utsatt för driften, hade ett annat namn; men dessa äro ock de enda misstagen.

Lika litet som Skarapojken glömt tjufpojken hemma, lika litet hade gamle Mattes glömt sin godmodighet hemma i domprostegården. Se här ett af de många exemplen härpå.

I Råbäcks trädgård, strax ofvanför "grottan" stod och står väl ännu en ovanligt stor, ihålig ek med ett stort hål, der förgreningen börjar. Den rymmer väl en sex, åtta fullvuxna personer, kanske fler, och hade bänkar omkring sidorna. En gång hade Mathesius råkat att äfven härvidlag experimentera, i det han försökt att "plocka in" så många som möjligt i eken. Detta blef derefter ett nöje, som ofta upprepades. En gång utföll dock experimentet sämre än med Outas fölunge.

Som en annan Polyphem stälde han sig på sin vanliga plats, med den skilnaden, att han räknade in och den förre räknade ut, och började: 1 — 2 — 3 — 4 — 5 — 6 — 7 — 8 — jag tror det går in mer än vanligt — 9 — 10 — det var förskräckligt — 11 — 12 — jag menar hon töjer sej — 13 — 14 — 15 — går det in fler? (rösten lät nästan rädd). — Ja, ja! (skreks inifrån). — 16 — 17 — nej, hvad är detta? — 18 — 19 — jaså, min käre du, går det så till!

Orsaken till ekens ovanliga rymlighet var nämligen den att, sedan hon blifvit fullstoppad, kraflade sig hvarje ny inkomling upp på kamraternas skuldror och praktiserade sig sedan ut genom det förutnämda hålet på baksidan, hvarefter han åter sprang till ingången för att åter låta räkna in sig. Detta märktes ej i brådskan, utan först då en liten puckelryggig återkom för andra gången, upptäcktes det lilla skälmstycket.

Jag var ej med vid detta tillfälle, men har hört scenen på det lifligaste beskrifvas af just den, som föranledde upptäckten.

Gamle lärare, vandrar du omkring på de Elyseiska fälten bland blommor, skönare än dina en gång så kära Kinnekulleblommor, och hör den förre lärjungens skämt, så förlåter du ju honom, att han på detta harmlösa sätt upplifvar ditt för honom och mången kära minne?

Som vårterminen under berättarens skoltid gingo ett bra stycke in på juni, hörde badning till ett af nöjena. "Penera" och "seklera" (benämningar inom skolan på första och andra klassens lärjungar) badade redan i april i "Stora- och Lella-Dofsa;" de äldre först i "Munkatorps-hölja," men då det blef för trångt der, vid Marum, nära en mil från staden. Här var ett ypperligt badställe, men då strömmen var strid, och det någon gång hände, att man lemnat en kamrat för alltid efter sig, hade detta ställe en viss respekt med sig.

Under dessa utfarter skötte man sig på det mest ogenerade sätt. Då det blef för varmt aftogos nämligen icke blott rock och väst, utan äfven ett plagg, som är vida nödvändigare, och gick man på detta sätt fjerdingsvägsvis. En gång var min förlägenhet stor. Vi hade nämligen tagit af oss så mycket som möjligt för att ej vara riktiga Adamiter. På en gång syntes ett stort ekipage komma emot oss. Det var alldeles in på oss, innan vi märkte något, så att endast få hunno hoppa jemnfota i byxorna, medan andra ej kunde få mer än rocken på sig. Jag kom mig ej för med någotdera, utan tog i stället ett hopp in bland den manshöga rågen, på hvilket sätt jag måtte ansett mig anständigast klädd. Med ej stort mer än hufvudet öfver rågaxen och mössan djupt ned öfver pannan, hoppades jag vara okänd, men läsaren må tänka sig min förbluffelse, då jag en minut senare helsades med ett sarkastiskt: "God dag, min käre —! Står du der? Du plockar väl blåklint?... Hur mår pappa och mamma?" Och härpå ett dussin frågor, tydligen för att förlänga det behagliga i min situation, hvilka slutades med ett ironiskt: "tag ändå på dig byxorna, innan du går in genom Marumstullen! Adjö!" Nu gaf kusken hästarne en klatsch, vagnen rullade af, och jag befriades ur mitt fängelse. Aldrig glömmer jag det ögonblicket. I många år visste jag knappt, om jag skulle skratta eller gråta vid tanken på detta möte och den släta figur, jag dervid spelade.

Skridskogång var en mycket öfvad idrott. På mader, som räckte ända från Munkatorp till bortom Gröthala, endast afbrutna af Hallebergsvägen, hade man dertill det ypperligaste tillfälle. Från dessa utfärder mins jag ej något särskildt anmärkningsvärdt, då ett misslyckadt attentat mot en illa omtyckt lärare, knapt förtjenar att omtalas. Vi hade nämligen fått skridskolof. Det var en vacker novemberdag, och hela skolan var på benen. Isen var ännu så tunn, att den gick i stora vågor, då någon större pojkskara, ihopklungad, ilade fram öfver densamma. Lärarne, som understundom åsågo dessa öfningar, hade äfven denna gång utkommit. Bland desse var, som sagdt, en, "långer som en humlestång och med uppsyn bister," såsom han besjungits af en skolans små skalder från den tiden hvilken ej var tåld. Vid åsynen af honom blef ett allmänt rop: kom pojka', vi ska' doppa —!

Detta skulle tillgå på det sätt, att man i en tät massa rusade fram för att helsa på honom, dervid den nattgamla isen skulle brista, hvilket ej hade någon fara med sig på den grunda maden. Anloppet gjordes verkligen, men då flere af de välsinnade ej ville deltaga i detta attentat, och han dessutom sjelf måtte anat oråd, ty han drog sig i detsamma mot land, gick planen upp i rök.

Med frånseende af sådana tjufpojkstreck, kan dock sägas, att det sedliga lifvet på trettitalet stod högt vid läroverket. Under de sju år, berättaren tillbringade vid detta, såg han aldrig ett enda kortspel. Att det någon gång spelades, vet han, men att det ej skedde mycket eller urartade till passion, är lika säkert. Punsch dracks, men i smyg, och då stadens litenhet gjorde, att lärarne kunde hafva temligen reda på hvad som föregick, förekom äfven detta mindre ofta. För egen del tömde berättaren ej mer än en halfbutelj under hela sin Skaratid. Att låta detta ske på sitt rum eller ens i staden, vågade han visst inte, utan köptes ett halfstop sådan hos Lauréns, hvarefter han och en kamrat en kulen decemberafton lunkade af utåt Simmatorpsvägen, der vi ur ett medhafdt dricksglas allt emellanåt togo oss en klunk. Att under sju år ej dricka mer än en halfbutelj punsch är ej mycket, men att dricka den på en gång var deremot allt för mycket för så oöfvade punschdrickare. Detta visade sig snart, ty då vi en stund senare återkommo till staden, väckte vår belåtenhet med oss sjelfva och vår verld en viss uppmärksamhet, och det varade ej länge, innan vi märkte bakom oss en mörk skugga, som, alltid hållande sig på ett visst afstånd, envist förföljde oss. Detta blef slutligen besvärligt, och ehuru våra idéassociationer för ögonblicket voro temligen dimmiga, nyktrade vi dock härvid till, och nu bar det Skolgatan uppför. Under det vi med andan i halsen skyndade framåt, beslöto vi att skiljas. Sauve qui peut! ropade kamraten, då vi kommo till afvägen till Kämpedammar. "Tag du af till höger! Jag gör en liten tripp utåt botán." Och så skiljdes vi. Jag skyndade framåt, men kastade då och då ett sneglande öga bakom mig med en half förhoppning, att jag skulle vara den undsluppne. Så ville dock ej min olyckliga stjerna, utan då jag såg mig om, hade jag min förföljare tätt i hälarne. Jag hade på kappan med den rundskurna kragen, och det snedhållna hufvudet längesedan känt igen honom: det var skolans Cato, sedernas väktare ex professo, den hjertans välmenande och hederlige lektor B—n, som var ute för att se hvar han hade "sina gossar." Detta var mig ett dubbelt skäl att kila undan. Han var särskilt min vän och gynnare, och inte skulle han för en gångs skull förändra tankar om mig. Jag började således att smått springa. Förbi Kämpedammar, spöpålen och början af fattighuset bar det i allt snabbare fart. Kommen midt för det senare, hastade jag in på första gatan till höger, tog sedan af i portlidret till kasern (en kasern för skolpojkar, dock den ende af detta slag i Skara) och flux in i "labyrinten," der jag gömde mig. Gramla Skarabor veta nog, hvar det gömstället var. Här uppehöll jag mig säkert en halftimme, men kröp sedan stelfrusen fram ur detta för att beskedligt lunka hem. Jag har omnämt detta något vidlyftigare, emedan det i sin mån utgör ett betecknande drag för tidens djeknelif. Ville man någon gång hafva sig ett glas, uppträdde man ej som nutidens skolpojkar med stora, legaliserade punschkalas, der denna dryck förtäres ankarvis, utan man måste genomgå en mängd vedervärdigheter, fastän på olika sätt.

Gröfre sedlighetsbrott voro nästan okände. Hörde man ett sådant omtalas af djeknarne, hviskades det med en viss betänksamhet man och man emellan. Yttrade man ej öppet sin afsky, gillade saken gjorde man icke, som nu för tiden. Åtminstone i detta fall var den gamla tiden bättre än vår. Nu vågar en pojke skryta öfver sina galanterier; han vågade det icke då.

Ett bruk, stående midt emellan nöje och osed, var nerskolungdomens begär att kuschla (schackra, byta, handla. Utsades äfven kursa). Det uppenbarade sig endast periodiskt, men då som en verklig mani: knalleblodet pöste öfver hos de unge. Som vildast pågick denna handelslusta, då man kom från hemmet med julklapparne, ty pengar hade man litet eller intet; nej, det var handeln i dess mest primitiva form, det var direkt byteshandel. Jag mins, hur jag en gång bytte mig till en boll, som gått genom tio händer. Ej liten knipslughet och beräkning ådagalades ofta vid dessa kommerser, och vestgötens näriga och spekulativa lynne visade sig i mer än ett drag. De goda hufvudena lågo i detta som allt annat öfver. Jag mins ännu, hur jag en gång "kuschlade" med en tertialist med svartlockigt hår och sydländskt utseende. Af sjelfva affären mins jag ej mer, än att det var en urkedja, öfverspunnen med hvit silfvertråd, som jag bortbytte, och att jag var den, som gick som den tappande från kommersen. När han sedan stigit grad efter grad, tills han slutligen sitter som en af de sex vestgötahöfdingarne (de som äro bördiga från denna provins), har jag ej kunnat låta bli att med ett leende tänka på vår byteshandel vid fållbänken i det tarfliga djeknerummet.

Ungdomens förhållande till lärarne var ungefär som nu för tiden: kunde man göra en lärare ett spratt, så gjorde man det. Med undantag af ett par fönsterinslagningar hos en illa omtyckt sådan i slutet af trettitalet, voro dessa dock i allmänhet af oskyldigaste sort. På gymnasium, der lärjungarne betraktades som herrar och enligt lag voro befriade från stryk, gick dock skämtet understundom nog långt. Hade man någon lärare, fallen för distraktioner eller behäftad med några andra egenheter, "var gärdet uppgifvet," derpå kunde man vara säker.

Ett par sådana funnos på min tid och voro hvar för sig verkliga original.

Den ene var lektor i matematik med professors titel, mäkta lärd och mäkta tankspridd. Han hette Kullberg, död i början af 40-talet. Denne hade till stående uttryck: "Nå, si så då!", "Hva' mer då?" och "Si der ha vi't!" (ha vi det). Dessa uttryck inmängdes i allt hans tal, men i synnerhet vid slutet af de geometriska bevisen. Sålunda när tentanden hade slutat med det vanliga: "hvilket var det, som skulle bevisas," utbrast K. med glädjestrålande ansigte: "Nå, si så då! Der ha vi't."

En gång var en af hans gullgossar, en Möller (död för omkring 40 år sedan som jurist) från Hjo, framme vid taflan. Under det K. på sitt vanliga sätt gick fram och tillbaka framför afdelningen, begagnade sig en spektakelmakare af ett tillfälle, då K. vände ryggen till, och gaf M. en törn, så att denne stötte till taflan med sådan fart, att hon slog mot väggen, der hon blef stående i lutande ställning med M. öfver sig. Vid skrällen vände sig K. hastigt om, och då han härvid fick se sin gunstling, liggande utsträckt på magen utefter taflan, rusar han i vredesmode fram under utropet: "Nå, si så då! Hva' tar då Möller sej till?"

Denne hade emellertid kraflat sig upp; men då han som god kamrat ej ville ställa till någon förargelse, förklarade han helt fyndigt att taflans fall föranledts deraf, att han i sin ifver ej så noga beräknat jemnvigten, då han var sysselsatt med att skrifva i öfversta kanten.

— Nå, si så då! Dä va' då nitet? — utropade K., uppklarnande, hvilken verkligen trodde, att saken så tillgått och i detta såg ett nytt prof för sin skicklige lärjunges intresse för saken.

Alltid nitisk och påpasslig, försummade han aldrig lektionstimman, vid hvilken han punktligt infann sig. En gång höll han dock på att komma för sent. Händelsen var nämligen denna. Det hade nyss varit skarp köld, men ett starkt töväder hade inträffat, hvarunder det strömmade ur takrännorna. Då K. skulle gå till skolan, fick han ögonen på en balja, som stod på sned under en ränna utan något synligt stöd, under det att vattnet strömmade ur henne. Detta var för mycket för den lärde matematikern. Tyngdlagens verkan var synbarligen upphäfd, och ju längre han betraktade fenomenet, desto sällsammare förekom det honom. I detsamma gick hans dräng förbi. — Nå, si så då! Hur kan den der baljan stå på det der viset och ej falla omkull? — frågade han, nästan bekymrad, i det han vände sig mot denne.

— Å kors! Dä ä la inte så konst'it — svarade den mer än husbonden praktiske Anders; — ser inte professorn, att balja' ä fast-frusa?

— Nå, si så då! Der ha vi't! Det var då roligt, att jag fick veta detta! — utbrast K., helt glad, att naturens fundamentallagar ej på något sätt blifvit rubbade, och lunkade derefter till sin lektion.

Barnafrom och godmodig var denne gubbe. En gång kom han upp till en sin hyresgäst, magister Wersäll (sedermera K:s efterträdare och död som kyrkoherde i Larf) med följande berättelse:

— Vet du hvad? Jag skall tala om något kostligt för dig, bror Wersäll!

— Nå hvad kan det vara? — sporde denne, seende upp från sitt arbete, troligen proportionsläran (han var författare till en sådan).

— Jo, sir du, bror Wersäll; jag satt "då" i går afton vid mitt fönster, hade tändt ljuset och läste mitt Aftonblad. Rullgardinen var ej nedsläpt... och, hvad tycker du väl? rätt som jag sitter, kommer — nå, si så då! — en liten sälm (skälm; k hördes ej), packar på fönstret bakom mig och säger: "Nå, si så då; der ha vi't!" ... Va' inte dä roligt?

— Hvad W. tyckte, förmäler ej historien, men med noga kännedom af dennes skaplynne, har berättaren allt skäl att tro, det han tyckte proportionsläran vara vida roligare.

Det andra originalet var Smedeman (död som utnämd kyrkoherde i Böne). Denne var gymnasiiadjunkt, och icke blott mycket lärd, utan till och med ett snille, hvilken, som så många andra af det slaget, kommit på en orätt plats i lifvet: en akademikateder skulle han, hvad lärdomen angick, ha prydt. Gymnasiiadjunktens ordinarie ämne var, om vi ej misstaga oss, hebreiska — åtminstone läste de tre gymnasiiadjunkter, som berättaren minnes, detta — men han var skyldig att när som helst vikariera för hvilken af lektorerne, som af någon anledning påkallade hans hjelp. Detta skulle Smedeman med sin mångsidighet och lärdom gjort ifrån sig som en hel karl, om ej en sak totalt felats honom, och det var respekt. I många år gingo inom provinsen de tokroligaste historier härom, och ännu i dag utgöra de ett muntrationsämne, hvarmed prestgubbarne i Westergötland roa sina söner och sonsöner.

Orsaken till denna Smedemans oförmåga låg dels i hans närsynthet och dels i en väl långt drifven cynism, som gjorde, att de unge ej kunde ha nog aktning för honom. Äfven han hade några beständigt återkommande ljud och uttryck, fastän ej så oskyldiga som gubben K:s. Dessa voro ha, ha, ha! (långa och utdragna med vestgötaidiomets slutna a), ej sällan afslutade med ett lika långt utdraget: fa-en!

Respekten var, som sagdt, klen. En dag då S. satt i katedern, i ett af auditorierna på gamla gymnasium (drottning Kristinas), roade sig en af gymnasisterna, en Frösberg (död som underofficer vid Göta artilleri), som förvärfvat en ovanlig träffsäkerhet med pilbåge, att skjuta med en sådan. Första pilen, försedd med hulling, fastnade i S—ns luggslitne tulubb. Detta hade, såsom troligen ej bemärkt, ej någon effekt, men då den träffsäkre skytten en stund derefter med sin aldrig felande pil, släckte det ena af de ljus, som stodo på katedern, utropade han sitt vanliga: Ha, ha, ha! Hvad är då detta för slag? men lät dervid bero. Några minuter förflöto i lugn, men nu hven den tredje pilen med den effekt, att det andra katederljuset utsläcktes. Förgrymmad reser sig då S—n och ropar: "Ha, fa-en! Får man då tag i en sådan usling, så är han "nästan" förlorad!"

Hans närsynthet och sinnesfrånvaro gjorde ock, att man på annat sätt i mångt och mycket gycklade med honom. Sålunda var det ej ovanligt, att de i sina stycken klene, läto skickligare kamrater läsa för sig. Den klene visste, när hans tur kom — också ett betecknande drag för tidens pedagogi — och lät då den tjenstvillige vännen intaga sin plats och redogöra för lexan. Detta skedde icke blott en gång, utan kunde upprepas flere. Man har sagt, att detta oskick till och med kunde fortgå terminvis, ett påstående, i hvilket det dock måtte ligga en viss öfverdrift. Det vissa är att hvisket (hviskandet) var satt i system, och att dermed drefs ett förskräckligt ofog samt att mången lätting på detta kunde krafla sig upp genom flera klasser. Som exempel på hvartill det ledde, skulle många betecknande historier kunna anföras. De som på detta sätt "hjelptes" blefvo till den grad förfäade, att de ej utgjorde annat än riktiga "gapstarar". (På berättarens tid gingo i detta fall ett par historier med anspråk på, att händelserna verkligen ha passerat. Gif mig exempel på ett verbum incoativum (har alltid ändelse på sco): "träsko," hviskade hjelparen: "träsko" upprepade fonografen. Hvar faller Göta elf ut? I... i — Kämpedammar (dammar vid Skara, nu visst igenfylda), blef till lärarens förbluffelse svaret. Dessa historier omtalades, som sagdt, med fullt anspråk på tillförlitlighet. De kunna dock — och vi skulle nästan hoppas det — vara ironier öfver systemet, tillkomne af någon skämtare.)

Smedeman var närsynt, men kanske mindre än han lät påskina. En gång kom till honom en Carlson, "Vipan" kallad (för många år sedan död), som flere gånger i rad bedt om lof. Hvad är då namnet? frågade S., som aldrig ihågkom sådana eller kanske rättare, som låtsade sig ej göra detta.

Uddenberg blef svaret. (Densamme som olyckan kunde ha händt att i onödan ha läst öfver.)

— H-a, fa-en! Carlsson får då lof, svarade S. med ett illparigt leende.

Denne upprepade ej sin anhållan utan pallrade sig af.

Vid frågan om originaler bland lärarne på författarens skoltid bör icke heller du, "gamle Jonas" (Jonas Georg Salander, filosofie magister, collega och slutligen conrector i trivialskolan; dog som adjunkt vid det ombildade läroverket på 70-talet), förbigås. Denne gubbe — ty såsom sådan föreföll han mig alltid — med sin sträfhet, kantighet och yttre köld utgjorde en företeelse af egnaste slag. Hvad var det då som drog ungdomen till honom? Hvad var det som gjorde honom så innerligt afhållen? Icke var det hans sätt? Nej, han var tvär och butter. Utseende? — Åhnej, han hörde just ej till de vackra. Undervisningen? Icke heller i den låg något ovanligt. Nå, hvad var det då? .... Jo, det var denna "Wahlverwandschaft der Seelen", denna det oförderfvade sinnets slagruta att finna närslägtade själar, ty äfven han var ett barn i oskuld. Barnet liksom djuret känner instinktlikt, hvar det har sina vänner och vi kände alla, att vi i "gamle Jonas" hade en vän. Höstterminen 1842 hade han permission. Jag bodde under tiden på hans yttre rum hos fru Tengberg. Midt på terminen gjorde han ett tillfälligt besök i staden. Han passerade derunder igenom rummet för att hemta något i det inre, der han hade sina saker förvarade. Han helsade med den vanliga knycken utan att säga ett ord — men han tog mig i hand. Aldrig glömmer jag det handslaget. Det var som jag genomilats af elektrisk ström. Hela dagen tyckte jag mig känna det. Jag mins ännu, huru jag flera gånger under dagen såg på handen och föga fattades, att jag straxt efter den stora händelsen sträckt ut handen mot en kamrat, som jag mötte i porten, med utropet: ser du den har Jonas ta'it i! Jag gjorde det dock ej. Jag teg, och teg visligen, ty det skulle blott ha uppväckt kamraternas afund. Så kände vi det för "gamle Jonas".

Med allt detta voro dock studierna bestämdt ej sämre än nu för tiden. Man läste färre ämnen, men man kunde bättre hvad man hade läst, och, framför allt, i denna tids skolbildning låg tvifvelsutan något mer fostrande, derigenom att man fick mer arbeta på egen hand och tänka för sig sjelf och ej igenom läraren som nu för tiden.

Den tidens scholares skrefvo nästan aldrig svenska exercitier, men genom de gamla språkens noggrannare studium fingo de äfven i modersmålet en afrundning i formen, en säkerhet i periodbyggnaden, som nutidens skolynglingar i allmänhet ej ega.

Hvad denna ungdom dessutom egde framför nutidens, var en större vördnad för det stora i lifvet. Hennes sinnesriktning var mera ideel och allvarlig. Och hvarföre? Jo på botten af det unga sinnet låg ofta en varm känsla för religionen eller, om icke detta, en viss aktning för denna. Man drog den ej som nu i smutsen. Jag tror knapt, att en yngling då för tiden på sin första nattvardsgångsdag förströdde sig med läsning af Paul de Koch eller en timma före sin konfirmation köpte en skämttidning. I den offentliga bönen om morgnarne inlades det ock mera högtidlighet och allvar än nu. — Den förrättades alltid på knä under läsningen af sjelfva bönerna. I de fall, då dessa messades, inföll kören på vissa ställen. Under det berättaren satt i "knaplexan", förekom detta ofta. Mer än väl veta vi, att bönen ej ligger i yttre åthäfvor, men vi veta ock, att der det yttre tecknet helt och hållet saknas, der finnes vanligen icke heller väsendet. Aldrig glömmer författaren, huru han sjelf, en liten parfvel, vid sin fars hand för första gången inträdde i skolan och dervid såg den knäfallande ungdomsskaran: det blef ett intryck för lifvet. Denna vördnad för religionen hade äfven framkallat ett annat vackert bruk, tornsången Kristi Himmelsfärdsdag. På ett af de platta balustradomgifna domkyrkotornen samlades nämligen vid 5-tiden denna morgon gymnasii sångkör under afsjungande af psalmen 113 ("Till härlighetens land igen Jag ser dig, Jesum, fara"). För att höra denna reste en mängd menniskor från hela provinsen. Inom staden hörde man ej mycket utaf den. Man gick derföre utåt den af landsvägarne, åt hvilken vinden låg, och gaf det ett egendomligt intryck, att se menniskogrupperne med de uppåt riktade blickarne stilla lyssna till de ungdomliga rösterna, hvilka än starkare än bortdöende buros genom luften.

Detta bruk är borta; kanske bäst så; qvarstod endast det yttre utan den känsla, som en gång framkallade det, var det så godt, att det borttogs.

Längre fram på dagen gingo främlingarne till kyrkan, kanske mindre för att höra predikan än att höra Zanders spela och Snöboll sjunga. Den förre var domkyrkoorganist samt direktor musices et cantus vid skolan. Gubbens orgelspel var omtaldt. Han var en poetisk, rikt begåfvad natur. Orgeln var hans vän, för hvilken han biktade sitt lifs hemligheter, sina sorger, sin smärta, sin glädje. Man behöfde ej vara musiker för att förstå dessa toner, sprungna rakt ur själen. Vid hastigare tempon vill detta instrument gerna blifva positiv. Under hans hand blef den det dock icke; han hade en förunderlig förmåga öfver "sin vän", hans vanliga benämning på orgeln.

Kantor Snöbolls rykte var ännu större. I Westergötland lefde ryktet om hans sång på folkets läppar med alla de utsmyckningar, som folksägnen gifver sina föremål. "Han spräckte e körka"; "han sjöng ihjel en klockare, så sang han", hette det. Det förra slipper läsaren att tro, men det senare lär verkligen ega ett slags grund på det sätt, att en landskyrkoklockare, som ej ville låta öfverrösta sig af Snöboll, ansträngde sig så, att ett blodkärl sprang, hvilket blef hans bane.

Jag hade ett förskräckligt besvär med honom, hörde berättaren en gång Zanders säga. När han "släpte på", lät orgeln som en mosshumla, och mitt mesta göra var att ropa: sjung piano, din rackare! Jag hör ju ej orgeln! — Till Skarakälla lär hans röst verkligen ha hörts från kyrkan. — Jag har hört mången upprepa detta. Det låter dock fast otroligt.

Att skildra djeknelifvet i Skara utan att vidröra "gamle skolen", som den redan på min tid hette, vore ungefär det samma som att måla ett porträtt utan ögon eller hugga en bildstod utan hufvud. Vi skola ej göra oss skyldige till ett sådant förbiseende.

Den hade sin plats ett stycke öster om kyrkan. Den nuvarande kastanjeparken utgjorde dess skolgård. Det under drottning Kristinas förmyndareregering uppförda gymnasiet blef redan 1719 förstördt af en vådeld, och det som fans på min skoltid var det derefter uppförda. Det utgjordes af ett två våningars högt, hvitt stenhus, å hvilket rappningen till stor del var nedfallen. — Med sina små fönsterrutor och nakna yttre föreföll det som en nutidens... ja hvad som?... Nej, nutiden har ej något sådant att uppvisa. En gammal stor qvarnbyggnad liknade det kanske närmast. På vestra långsidan, mera mot norra ändan, hade han en utbyggnad, lik de gamla kyrkornas vapenhus. Midtemot ingången var dörren till "nerskolen". Den var fordrad och gick åt ena sidan; misstager jag. mig ej hade den en stor klinka för att hållas igen. Då man öppnade dörren, hade man framför sig en sal omkring femtio alnar i längd och kanske aderton bred. Den föreföll mörk och dyster, ty de två alnar djupa fönsternischerne insläppte blott ett sparsamt ljus. Hunnen till midten af tvärgången, hade man "store gången", som på längden afdelade huset i tvenne lika stora hälfter. På ömse sidor om dessa stodo de vid golfvet fastnitade bänkarne, som utgjordes af riktiga stockar. Bord, pulpeter och ryggstöd voro okända beqvämligheter i den tidens skolor, och funnos icke heller här. Af eldstäder fans ej en tillstymmelse. Framför hvarje klass var ett tomrum i bänkraden. Detta, några fot bredt, utgjorde råmärket mellan klasserna, och var den plats, hvarpå läraren gick fram och tillbaka under lektionerna. Vid ytterväggen var en sittbänk, som var lärarens plats. Under denne förvarades det tre alnar långa riset.

Vänd mot katedern, hade man längst fram till venster rektorsklassen. Bakom denna, nästan midt mot dörren, satt andra klassen; längst ner under läktaren "ballexan". På andra sidan, midt emot rektorsklassen, satt en annan afdelning af sist nämnda klass, som var den tidens reallinie. Dennas lärjungar kallades ballar (en förvrängning af apologer; skolan kallades apologistskolan) och voro i hög grad föraktade, emedan de ej läste latin. De lågo alltid i fejd med trivialskolans lärjungar, men fingo med afseende på sitt fåtal alltid draga det kortaste strået. I de öfrigas lekar fingo de ej obetingadt deltaga. "Får han vara mä? Dä ä' en balle", var ett yttrande, som ej sällan hördes bland de högfärdige trivialisterna. Fördomen gick så långt, att ännu på 40-talet en sådan vid en sångöfning drog sig för att stå bredvid ett par andre, derföre att de voro ballar. Med ett ord: de voro skolans parias, ett betecknande drag på realstudiernas ställning gent emot de klassiska på den tiden.

Sådan var "nerskolen". Gymnasium var alls icke prydligare fastän kanske något ljusare. Man kom till detta uppför en mörk trappa, innebygd af förmedelst ett sådant der träskrank, som man förr såg och ännu ser på landet, omkring trappan, hvilket ser ut som ett gammalt klädkontor eller något dylikt. Uppkommen, hade man en mörk förstuga mellan de båda auditorierna af hvilka öfverringarnes var till höger och bockarnes och keddarnes, som var gemensamt, till venster. Utstyrseln mins jag ej så noga, men ihågkommer dock, att det stora auditoriet, hade kateder längst fram på södra fondväggen med sammanhängande stockbänkar på båda sidor om store gången.

Rummen saknade alla prydnader. Väggarna hade varit hvitmenade, men som de voro mycket ojemna, hade en mängd smuts samlat sig i fördjupningarna, hvilket gjorde, att de med tiden fått ett grådaskigt utseende. Intet fans som smekte ögat eller tilltalade skönhetskänslan, allt bar en viss pregel af kärfhet och kyla. Men dessa gråa murar, stumma vittnen till generationers kommande och gående, bidrogo äfven i sin mån till det inom dem pågående bildningsarbetet, ty äfven de talade. Längs efter hela taklisten i nerskolan voro nämligen på hvit grund med stora s. k. svenska bokstäfver tänkespråk anbringade, hvilka innehöllo en verklig visdomsskatt. I månget ungt sinne utkastade de frön, hvilka lågo der slumrande, men som slutligen väcktes till lif och sedan buro frukter för lifvet.

"Jag har att tacka en af dessa sentenser för min sanningskärlek", sade en gång en gammal prest till berättaren vid tal om "gamle skolen" och dessa inskrifter. "Jag glömmer den aldrig: adeo veritatis diligens ut ne joco quidem mentiretur (han älskade sanning så, att han ej en gång på skämt ville ljuga), stod der; jag kände hur blodet rörde sig, då jag läste det", tillade han med rörelse. Och, i sanning, det hade haft en förunderlig inverkan; den gamle presten var min far, och jag vet, att hans sanningskärlek var i hög grad anmärkningsvärd.

De flesta af dessa sentenser hafva fallit mig ur minnet. Några kan jag dock anföra. Så stod öfver tredje klassen: Disce bonos mores, sic te comitantur honores (lär goda seder, så skola hedersbetygelser följa dig). På ett annat ställe stod: Sæpe e vili casa vir magnus exire potest (ur en ringa hydda kan ofta en stor man utgå). Och längst fram tycker jag mig minnas: Ora et labora! Deoque committe futura! (bed och arbeta; anförtro framtiden åt Gud) men jag mins det ej säkert. Med sådana kärnspråk var hela taklisten uppfylld.

I detta rum läste ett par hundra pojkar. Lärarnes skrikande frågor, lärjungarnes svar, afgifna i en gäll diskants alla tongångar, risens hvinande (dessa hade efterträdt ferlan. Slagen gåfvos på inre sidan af handen och kallades "handplagg". Det förekom äfven på berättarens tid, men mera sällan, och ansågs som ett stort skamstraff), gälla klagorop och knackning med fötterna utgjorde här en konsert af den mest vidunderliga beskaffenhet. Förunderligt nog, var den skolbildning, som under sådana förhållanden meddelades, långt ifrån underhaltig. Från denna skola utgingo nämligen sådane män som Afzelier, Knösar, Gyllenhaalar (bland dessa entomologen), en Calander (den så kallade döddoktorn) och en Lundblad, den sistnämnde efter en kamp mot så djup fattigdom, att hans skoltid kan kallas underbar. Hans föräldrar voro nämligen ett fattigt torparfolk, som bodde på torpet Bernstorp, ett bra stycke från staden. Vid aderton års ålder började han studera. Under sina första skolår bodde han hos föräldrarne, men måste derunder vara på logen klockan tre i ottan (stunden näst före dagningen) för att tröska. Redan half sex måste han vara inne i skolan. Bön förrättades nämligen då, och undervisningen börjades klockan sex. För uppassning på äldre kamrater, borstning af deras kläder och ärenden, fick han öfverlefvorna af deras mat äfvensom några gamla skolböcker. Detta kallades "att gå drum". På sådant sätt gingo under försakelse och nöd de första åren. En bättre tid börjades dock, när han kunde undervisa andra. Sina besparingar härpå ansåg han sig likväl ej kunna ensam behålla, utan meddelade han deraf åt de nödstälde föräldrarne; de medtogos också helt och hållet under en af fadern iråkad sjukdom, och det såg mörkare ut än någonsin. Men det klarnade åter; Skara genomgicks, så ock akademien, vid hvilken han blef lärare för att slutligen derifrån stiga till biskop och få dö på Brunsbo (biskopsbostället i stiftet, en half mil från staden), der han som ung "gått dagsverken". Sjelf plägade den flärdfrie mannen berätta, huru han ofta burit mat till fadren, då denne biträdde vid upptimrandet af biskopsbyggnaden derstädes under den närmaste företrädarens, biskop Weidemans, tid. Och i denna fick han sjelf dö som biskop! Dessa äro konturerna af denne mans ovanliga lefnadssaga, hvilken vid skildringen af djeknelif i Skara ej bör förbigås.

I detta skolhus firades tvenne högtider: illuminationen vid "Lusse" (Lucia) och om våren en löfhyddefest vid terminens afslutning. Till den förra sammanlånades öfver hela staden ljuskronor, lampetter, dyrbarare taflor, flerarmiga silfverstakar. Pelarne och en del af väggarne kläddes med granris. I skymningen påtändes ljusen och släcktes först efter bönen, som förrättades af någon gymnasist framför en nedanför katedern framstäld notställare. Bönerna messades härvid. Då denna illumination pågick tre aftnar efter hvarandra, tillkom det knaparne (så kallades rektorsklassens lärjungar. Namnet naturligtvis hemtadt af medeltidens "knape") att mellannätterna vaka öfver de sammanlånta sakerna, så att ej dessa skulle kunna bortstjälas eller på något sätt skadas.

Så tillgick det i "gamle skolen". Under berättarens skoltid hade denna fest så till vida undergått förändring, att den firades de tre sista läsningsdagarne och kallades "di tre sista qvälla". Den egde endast rum inom nerskolan genom rik illumination i fönstren. Några saker voro ej sammanlånta, hvarför nattvakorna försvunnit. Bönen förrättades nu af en knape men afhördes af hela gymnasium.

Vid den andra festen samlades alla nerskolans lärjungar på skolgården; hvarje gosse försedd med sin repstump, hvilken var ämnad att slå om löfknipporna vid hemfärden. Sedan man hunnit samlas, uppstälde man sig klassvis, två i hvarje led, med knaparne i spetsen. På gifven signal satte sig tåget i rörelse, och nu bar det af, oftast utåt Hallebergsvägen, der de mesta björkdungarne funnos. Man hade naturligtvis alltid vid detta tillfälle utverkat vederbörande jordegares tillåtelse till denna spoliering, som ej var obetydlig. Några timmar senare återvände det glada tåget i samma ordning som förut med sina löfruskor och löfknippor. Nu företogs klädningen, hvarvid löfvet virades omkring pelarne och spalierades kring väggarna, under det att löfruskor der och hvar uppsattes. Det stora rummet hade blifvit en doftande löfsal.

Som vanligt vid våra läroverk stodo de sköna konsterna särdeles lågt. Teckning ingick ej då bland skolans läroämnen, men äfven med sången och musiken var det klent. Felet härför tillkom likväl ej den nitiske läraren, åtminstone ej på min tid, utan de vidriga förhållanden, under hvilka hvarje sådan har och äfven han hade att arbeta. Att föra en pojke fram mot sitt mål är nästan alltid det samma som att draga en katt i svansen: han sätter klorna i och stretar emot, så godt han kan. Så gör äfven pojken, och resultaten blifva ock derefter. Liknelsen må förekomma bizarr, men är sann. På berättarens tid fans vid läroverket tvenne s. k. kapell, det stora och det lilla. Jag hade ändtligen lyckats vinna inträde i det senare; på hvad sätt är mig alldeles oförklarligt, ty då jag skulle taga c, tog jag cis, och då det stod aïs, tog jag a. Alltnog, jag var kapellist. En gång på 40-talet — som jag vill minnas vid Carl Johans tjugofemåriga jubileum — skulle läroverket fira en fest. Vid dylika tillfällen uppfördes alltid af de sammanslagna kapellen ett par marscher, den ena, då processionen inträdde i festivitetssalen, och den andra, då den lemnade honom. Vi stodo högtidligt vid våra notställare. Jag skulle spela Cornu Primo (waldthornsstämman i orkestrar, der sådant instrument saknas), men kände mig allt en smula beklämd vid tanken på att såder prodire in publicum. På en gång hördes en hviskning nere i salen, under det att allas blickar vändes mot hufvudingången. Detta var ett tecken, att processionen var i trappan, och att marschen skulle börja. Lystringstecknet gjordes af direktören, som i det samma kastade en mönstrande blick öfver kapellet. Allas stråkar höjdes, och vi väntade blott på den "stora gesten"; men nu rusar gubben emot mig med sin stråke i högsta hugg, i det han hastigt hviskade: aldrig ett ljud! Dä ä så mycke du vet. Du spelar ju, så att hönsena kunde gråta. Du kan ju röra på armen... Han fick dock ej fortsätta, ty nu var processionen i dörren. Min första känsla var att slå fiolen i tusen stycken, men jag vågade hvarken detta eller öfverträda befallningen, utan stod der verkligen och "rörde på armen."

Af denna lilla scen drog jag tvänne slutsatser: den ena, att jag ej var skickad till kapellist, hvarför jag slutade min musikaliska bana, och den andra, att en orkester, för att vara fullstämmig, kan undvara cornu primo.

Med sången var det något bättre, så att gymnasisången då och då lät höra sig offentligt. Detta förekom förnämligast förste maj, då gymnasiiafdelningen med sångarne i spetsen tågade genom gatorna, samt då man skulle "ropa" (utbringa ett lefve) för någon lärare, hvarvid desse alltid på akademiskt vis kommo ut på trappan för att tacka för hyllningen.

Frånser man det förhatliga i keddningssystemet, lefdes det, synnerligen i äldre tider ett godt kamratlif bland djeknarne. Som man ofta fick sändningar af än ett än ett annat hemifrån, såg man hvarandra ofta på små pickenicker. Spred sig ett rykte, att en kamrat fått någon särskilt läckerhet från hemmet, så kunde det nog hända, att kamraterna sjelfva bjödo sig på kalas. Tiden utsattes och — sero venientibus ossa (för dem som komma försent finnas endast benen). En gång hade en kamrat fått en kruka honung. Detta "sequenterades" (af sequens följande; d. v. s. meddelas man från man) klassen igenom, naturligtvis med öfverhoppande af värden, som ej skulle få vara med om kalaset. Tiden utsattes, och ingen försummade sig. Egaren var bortnarrad, och man fann sig i fri disposition af terrängen. Kistan öppnades, och krukan stäldes på bordet. Dock, hur komma åt honungen? Man stod och såg ned i denna på samma sätt, som om man tittat ned i en stor brunn, hvars vatten man ej kunde åtkomma. Fingrarne försöktes, men medlet kasserades. Snart fann man sig likväl och åt upp honungen med — ett par linealer. Hur man bar sig åt, lemnar jag till målning åt läsarens inbillning, som säkert bättre än jag scensätter den lustiga händelsen.

Med detta drag ur min samtids djeknelif afslutar jag teckningen af denna kulturbild. Kommer den under några gamla scarabeers ögon, och dessa mottaga den med det leende, som man helsar en gammal bekant, skall jag deruti se de säkraste bevis, att jag lyckats i min uppgift, och må detta vara min bästa belöning.

III.
BONDBRÖLLOP

Då jag här första gången låter de uppträdande personerna tala provinsens folkspråk, anser jag mig böra förutskicka nedanstående anmärkningar. Detta språk, såsom jag under 40 år hörde det, sönderfaller i tre hufvuddialekter: den som talas på Vestergötlands egentliga slättbygd (omkring Skara, Lidköping och vester om Falköping), Vadsbodialekten och "Knallehäradsidiomet (omkring Borås). Af dessa hafva dock flere skiftningar funnits. Vi erinra blott den gamla Rackebybefolkningens egna uttal, nu dock nästan utjemnadt, några andra sockendialekter att förbigå. Då mina iakttagelser till största delen äro hemtade från Kinnekulle, Hjo-trakten, Laske och Skånings härad, är det naturligt, att det i dessa bilder förekommande folkspråket måste vara en sammanblandning af dessa orters olika dialekter, Bonden på Kinnekulle talar ej alldeles som skogsbon söder och vester om Hjo, och denne ej som folket omkring Skara.

Hvad särskildt Skaradjeknens språk angår, så måste detta af lätt insedda skäl vara en verklig profkarta på alla dessa munarter. Sålunda säger pojken från en trakt: "möe"; från en annan "möcke", båda betydande mycket; han säger: fesk, vesst och flecker (fisk, visst och flickor), men t-ljudet är mer eller mindre orent, beroende visserligen på hemmets vanor och språk, men äfven på födelseorten. Ett par af vokalljuden äro dessutom alldeles oåtergifliga i skriftspråket. I orden: "låda" och "sporre" är detta till dömes ej ett rent å-ljud utan samma ljud som i de engelska orden nor och god. Man erinre sig dessutom vestgötamunartens tjocka l, alldeles oåtergifligt i t. ex. klar, och ihågkomme ordet ússchell (usel). Återgifvandet af en folkdialekt i skriftspråket måste således alltid varda till en viss grad ofullständigt.

Lifvet i mitt barndomshem förflöt tyst och enformigt. Det lilla pastoratets inkomster ville ej räcka till, hvarför alla möjliga inskränkningar måste göras. På nöjen och förströelser var ej värdt att tänka. Medel härtill kunde ej åstadkommas af min far, för hvilken dessutom finansvetenskapens A och O bestod i tillämpningen af gamla ordspråket "en sparad skilling är så god som en vunnen". Men om han hade kunnat, tror jag knapt, att han skulle velat. Han ansåg försakelser nyttiga för ungdom, och då han sjelf måste underkasta sig sådana, tyckte han sig således ha dubbelt skäl att hos sin omgifning inplanta denna dygd.

Hvarje afbrott i detta grådaskiga hvardagslif helsades således af mig och mina syskon med en hänförelse, som endast den kan fatta, som tillbragt ett sådant lif

Anledningar till sådana förekommo lyckligtvis någon gång. Bönderna i orten voro öfver hufvud ej blott besutna utan till och med förmögna. Denna välmåga, som de älskade att skrytsamt framhålla, visade sig i synnerhet vid deras familjfester såsom hemkomstöl, barnsöl, graföl och bröllop. Vid dessa senare utvecklades i synnerhet stor ståt, förenad med en mängd fäderneärfda bruk, af hvilka flere säkert räknade sin upprinnelse ända från hedendomen. Omständigheten, att församlingen låg i en skogsbygd, en smula ur vägen för den större samfärdseln, bidrog naturligtvis i sin mån, icke blott till säregenheten af dessa, utan äfven till sedernas enkelhet i folkets hvardagslif.

Till dessa familjefester, isynnerhet bröllopen, voro prestens så godt som sjelfskrifna: prestfrun eller någon af de äldre döttrarne såsom brudsäta (brudfräma: den som klädde bruden) och en af sönerna, vanligen den äldste, som hofriddare (brudledare). Åldern betydde härvid föga, och som jag var den äldste i syskonringen, infördes jag tidigt i chevaleriets skola. Mitt första försök i denna väg glömmer jag aldrig. Det aflopp ej fullt som det skulle och har derför så mycket outplånligare inristat sig i mitt minne.

Min fars gamle klockare hade beslutat att för tredje gången gifta sig. Med prestens vana och häfdvunna rätt då för tiden att blanda sig i sina församlingsbors enskilda angelägenheter, i synnerhet deras giften, hade han vid lysningens uttagande äfven dristat sig att göra några påminnelser om de 70 åren och de båda andra hustrurna, men afspisats med ett hvasst: "Gamla katter lapa också mjölk, vet 'la (väl) prosten.... Afvittringa (afvittring: en juridisk procedure, hvarigenom en person före sitt inträde i nytt gifte till domstolen inlemnar uppgift på det af qvarlåtenskapen, som tillhör barnen) kommer ej att göra nå't hufvudbru' (hufvudbry), för se Lena ä' 60 år", tillade han efter ett ögonblicks tystnad med ett menande leende såsom en anspelning på ett af min far förut begånget misstag i denna väg. Som vuxen hörde jag denne, som var ett lefvande lexikon i kyrkolagsfrågor och derför en särdeles skicklig pastoralvårdskarl, någon gång med en viss förargelse omtala denna scen, hvarför denna händelse särskildt fäst sig i mitt minne.

Om nu klockarfar känt sig stött öfver "embetsbroderns" — ty klockaren tänker åtminstone alltid: "vi presterskapet" — om, säger jag, han känt sig något stött af den obehöriga inblandningen i hans hjerteangelägenheter, eller om hans brud gjort det, lemnar jag osagdt, allt nog, någon allmännare bjudning hördes ej utaf, och då brudgummen sjelf dagen före bröllopet kom upp för att bedja min far förrätta vigseln, inskränkte sig bjudningen till mig. Härom visste jag dock intet mer, än att jag, springande genom hvardagsrummet, på aftonen hörde min mor säga till min far: "du skall få se, att det är deras mening, att han skall leda bruden". Ehuru intet namn nämndes, förstod jag dock på minerna, att det var om mig det handlade. Detta fylde min sexåriga hjerna med en hel mängd funderingar, då jag om aftonen krupit till kojs i min tältsäng. Snart somnade jag dock från alltsammans, och då jag åter vaknade, hade hvad jag hört fallit mig ur minnet. Dagen gick således sin enformiga gång, men efter middagen sade min mor: "kom nu, min gosse, skall jag hjelpa dig på med dina bästa kläder; du skall ju med pappa på bröllop".

Den som ej lät säga sig detta två gånger, det var jag, och en timme senare vandrade jag, iförd mina nya, buteljgröna vadmalskläder med tre rader stålknappar på bröstet och mina nya stöflar — de första i lifvet — helt lycklig vid min fars hand mot bröllopsgården.

Snart voro vi framme. Införde i stugan, undfägnades vi med ost, bröd och gorån samt bränvin, på hvilket jag äfven tvangs att läpja. Efter en stund framsattes ett par stolar, öfver hvilka breddes en brokig sjal, och framför dessa ett par hvitklädda pallar. Jag stod just bredvid min far och undrade hvad detta skulle betyda, då en af värdarne, en gammal nämdeman, kom fram och ref sig bakom örat, i det han frågade, "om det inte kunde gå an, att lille Johannes ledde in kära mor". Min far krusade litet emot, men vänlig och tillmötesgående som alltid, sade han strax derefter: "gå du med fader Erik och gör, som han säger".

Jag fattade således gubbens hand och följde med till "nattstöfva", ett slags gästrum, som på detta ställe, tvärt emot bruket, var inredt i en liten flygelbygnad nere på gården. Inkommen i denna, tycker jag mig ännu minnas några bedagade qvinnor i svarta tröjor och kjortlar samt hvita "stärkeförklän". Om halsen bars ett styfstärkt kambrikskläde, som framtill var ihopfäst med en stor silfvernål och instoppadt under tröjan, medan baksnibben satt utanpå. På hufvudet hade de flesta "lin" (en hvit, stärkt, bred och utsydd tyllremsa som öfver hufvudets främre del stack fram under bindmössan, följande hårfästet) och bindmössa samt öfver denna en hvit styfstärkt kambriksduk, lagd i snibb och knuten under hakan. Det sam för ögonen och jag kände mig illa till mods samt satte hälarne litet emot, då jag skulle fram från tröskeln. Detta hjelpte dock ej, utan fördes jag fram till en gumma, hvilken, klädd som de öfriga, stod vid "framfönstret". "Här har du din hofreddare, Lena," sade nämdemansfar; "låt mä' se, att du inte låter'n skala (springa fort; det första a-ljudet slutas som i "att", "katt") ifrå' dä (utsäges äfven med k i slutet (däk)) ... Men komma nu . .. di har allt begönt spela". Med dessa ord var han borta, och i detsamma kände jag min högra handlofve omfattas af brudens ena hand: han satt som i ett skrufstäd, och om jag skrikit högt, hade det ej varit att undra på. Jag tror dock, att jag höll mig tappert. Ögonblicket derefter kände jag mig föras mot dörren af min dam, och detta drog uppmärksamheten från mig sjelf. Då denna slogs upp, hördes inifrån andra stugan, som sagdt, brudmarschen, utförd på två gnällande fioler. Nu satte sig brudtåget i rörelse, två och två i hvarje led med bruden och hennes hofriddare i spetsen. Till en början gick allt väl — jag antager det åtminstone, ty här bortbleknar bilden — och jag mins intet, förr än vi voro vid tröskeln till stugan, der vigseln skulle försiggå. Här dyker den dock åter upp ur minnets hemlighetsfulla gömslen, och jag tycker mig se allt, som om det tilldragit sig i går. Vi hade, som sagdt, hunnit till tröskeln. Denna var dock ej en sådan i vanlig mening utan en nära alnshög, brädfodrad stock, som för detta ändamål brukades i gammaldags bondhusen, och hvilken det äfven för en vuxen menniska kunde vara qvistigt nog att komma öfver. För mig kunde det endast gå förmedelst samma manöver, hvarmed man bestiger en häst: "jag satt upp" och jag "satt af", som om jag haft en ponny framför mig, men i nästa ögonblick stod jag dock på andra sidan med en min, som om jag velat säga: "gör mans det efter!" Småleende hade den gamla bruden betraktat min manöver och beredde sig just, efter hvad jag vill minnas, att krångla öfver, då jag kom att kasta blicken framåt brudpallarne, der brudgummen och min far redan intagit sina platser. Detta var en för stor frestelse. Att "se pappa" och ej springa honom i famnen hade aldrig händt mig förr, och hvarför skulle jag icke äfven nu göra det? Och med ett par häftiga skutt var jag framme hos honom, men ej för att som vanligt springa i famnen utan för att, som jag äfven ofta gjorde, gömma mig under hans långa kaftanskört, från hvilket gömställe jag genom en liten öppning till min outsägliga förnöjelse såg, huru bruden med riktiga anksteg ensam vandrade fram mot brudpallarne. Denna fröjd blef dock ej långlifvad, ty jag framdrogs ur min "embuscade" och blef på en vink af min far förd ur rummet och ut till köket, der jag i gråts vånda af kokerskan tröstades med ett par gorån.

Detta var mitt första lärospån i belefvenhetens skola. Dess klena resultat gjorde, att jag under flera år ej fick något sådant förtroende, utan öfverflyttades detta på en gammal frälseinspektor med det föga smickrande tillägget, att "prestegårds-Johannes ä så faseli' vespier (ostadig) å sä (af sig)".

Orsaken, hvarför denna händelse efter så många år ofördunklad qvarstår, är lätt förklarad. Den blef ett mångårigt rolighetsämne inom familjen, och ville man riktigt roa sitt främmande, så omtalades med minutiös noggrannhet, "hur Johannes ledde klockaremor i brudstol". Hvad jag således ej mins från den fatala dagen, mins jag från de år, då jag var olycklig nog att vara hjelten i denna aldrig glömda komedi.

År förgingo. Min far for ridande och åkande "till bröllops" som det hette, utan att jag någonsin fick följa med. Hvarje gång jag vågade en svag häntydning, huru roligt detta skulle vara, fick jag alltid ett kort: "mins du klockarmor?" till svar, och den som fick kork i halsen, det var jag.

Denna pröfvotid nådde dock ändtligen sitt slut. En rik bonde skulle bortgifta en af sina söner med en hemmadotter i grannsocknen. Hela familjen var bjuden och äfven jag, denna gång som blosshållare. Jag mins än, huru jag natten förut knapt kunde få en blund i mina ögon. Min far hade nämligen om aftonen omtalat, huru han som adjunkt i Särestad (pastorat och annex-kyrka mellan Lidköping och Venersborg) ridit till Flakebergs kyrka för julottan vid skenet af tjärbloss, af hvilka vid framkomsten bildades ett stort bål, samt att han mer än en gång ridit från bondbrölloppen om nätterna, åtföljd af ryttare, som med sina gnistrande törbloss (tyrbloss; fetvedsbloss) upplyste vägen. — Jag hade hela natten drömt om tjärbloss och blosshållare och blef derför ej så litet lång i synen, då de två blosshållarne, hvilka på morgonen redo in på gården för att afhemta min far och mig till sporrölet (lunch, som intogs i brudgummens hem före afresan till bröllopsgården), i stället för sprakande bloss, höllo ett par glåmiga stallyktor i händerna. Missräkningen måste dock sväljas, och en halftimme senare sutto vi till häst, hvarefter det i friskt traf bar af mot brudgummens hem.

Det hade nyss dagats, då vi hunno fram. På gården mottogos vi af husbonden, en vacker, siratlig gubbe med en röd toppmössa öfver det silfverhvita håret och en stor bränvinstumlare, äfven af silfver, ur hvilken han söp oss till, sedan han helsat min far välkommen. Inkomne i stugan, funno vi ett stort hästskobord framför oss, hvilket dock med undantag af stora tallrikar med smör och ost, brödkorgar, bränvinsflaskor och ölkannor såg skäligen tomt ut. På de flesta ställen brukades dock att äfven framsätta mellanrätterna, såsom blåbärskrämen, pannkakorna, brynosten, gröten och smörbakelserna. Gästernas antal ökades emellertid så småningom, och snart voro stugan och "förstukammern" fullare än de beqvämligen kunde rymma. Slutligen voro alla samlade, och nu kallades man till bords af värdens starka röst. Min far placerades mellan honom och brudgummen, medan jag som prestens son fick första rummet bland blosshållarne. Nu börjades ätningen. Den försiggick under idkeliga trugningar från värdfolket, hvilka, enkelt och okruserligt framförda, bäst torde kunna återges med det Vadmanska:

"Tag utaf rätter, som smaka dig bäst
Och stick ej försmädligt i maten!"

Hade bordet till en början varit tomt, så hade det nu blifvit så mycket fullare. Hvart man vände sig, sågos rykande fat med skinka, korf och bringa. Tala om någon viss pièce de résistance kan man ej vid bondens festmåltider. De höra alla till det bastanta slaget och voro alla rätt smakliga, om man undantager korfven, hvilken af flera skäl, åtminstone för mig, utgjorde en verklig pièce de résistance; jag erfar ännu en viss obehaglig känsla, blott jag tänker på den.

Nedsköljd af öl och svagdricka, som dracks ur hvitskurade träkannor och tennkannor samt några silfverbägare för hedersgästerna, led den bastanta måltiden efter en full timmes tuggningsarbete slutligen till ända. Samtalet hade emellertid blifvit högljuddare och stämningen mera lifvad. Med bästa vilja kunde man icke höra ett ord utom hvad den närmaste grannen kunde skrika i ens öra. Härunder uppkommo dock som vanligt några af dessa underliga tystnader, hvilkas förekomst man ej gerna kan förklara. Utaf en sådan begagnade sig nu en af gästerne, vanligen någon af de äldre och mera ansedde bönderna, i det han skämtande frågade en af grannarne:

— Har du spårra', Olle?

— Vesst, den onde, har'a (har jag) spårra'.

— Hur många hal'u? (Utsäges med ett så tjockt l-ljud som möjligt.)

— Jak har två.

— Dä' va' galant; nå, än du då, Bengt?

— Jak har en.

— Dä' va' dålit, men ä' fälle (likväl) bätter än ingen.

— Du då, Börje! Har du nåka (några, utsäges som å i "not") då?

— Dä' va' en sak! Å, di som granna ä' ändå!

På det sättet fortsattes förhöret med en tio, tolf stycken, hvilka alla försäkrade sig vara i besittning af detta plågoredskap.

Nu vände sig rumormästaren till min far, som hela tiden suttit med ögonen fästa på tallriken med en min, som om han velat genomborra denne; han visste nog, att turen skulle komma till honom, och i sådana fall kunde han ej tillbakavisa en viss blyghet, som dessutom utgjorde ett framstående drag i hans karakter. Han såg helt olycklig ut, men måste dock draga på smilbandet.

— Nå, hur ä' dä' mä' prosten då? Har han nåka spårra'?

— Nej, go' vänner, hvarken en eller två.

— Dä' va' faseli' uschelt! — utropade rumormästaren med en min af låtsad förundran. Å vi alla ha spårra'! (Låter som vokalljudet i "not".) Du har spårra'! Å du har spårra'! Vell I som ja', go vänner, s'a (skall, skola) vi sala ihop te ett par spårra' åt'en, te han härnäst s'a ut i bru'fäl (brudfärd).

Och nu sattes en tenntallrik i gång, som gick laget ikring och slutligen stannade framför min far, hvilken med några ord tackade för välviljan, som dock föreföll honom temligen hårdsmält. Här en af härledningarna till namnet sporröl. Troligen är det ej på många orter, som detta skämt varit gängse, och är det nu säkert bortlagdt äfven på dessa. Närmaste anledningen till namnet ligger naturligtvis i omständigheten, att en del af gästerna buro sporrar, en utstyrsel, som är ovanlig bland allmogen.

En halftimme senare satt man åter till häst. Af de många brudfärder, jag sett, var dock ingen större än denna. Ryttarnes antal uppgick nämligen till bortåt åttio stycken. Häri inräknades då de så kallade "hästepojka'", hvilka skulle återtaga hästarne från bröllopsgården och nu som en slags eftertrupp slöto sig till tåget. Dertill togos ofta de vildaste sällar man kunde komma öfver. Sedan dessa ridit sin väg med hästarne, hände det ibland,, att de midt på natten under skrik och hurrarop återvände till bröllopsgården, der de drefvo hvarjehanda tillåtet ofog. Att en och annan af dessa förekom i träskor och förskin minskade ej det pittoreska och ovanliga i scenen. Jag mins ännu, hur ståtligt hofvarnes fall mot den frusna marken föreföll mig, och mitt unga hjerta hoppade af fröjd.

Medan brudskaran sålunda i smått traf tillryggalägger de sex "fjelinga" (fjerdingar; en sådan ¼ mil) till brudens hem, skola vi i förväg bege oss dit för att taga anordningarna i betraktande. Till det yttre voro dessa så godt som inga. Ett par granruskor på båda sidor om de närmaste grindarne samt tvänne sådana vid hvarje dörr på gårdens manbyggnader var allt, som i denna väg var åtgjordt utom hus (Här, som ofta, möter oss ett urgammalt bruk, hvars betydelse folket ej vidare förstår, men hvilket som mycket annat genom vanan går från slägte till slägte. "Stången eller spiran visar sig i forntiden varit i sinnebildlig mening använd såsom en symbol af elden, ljuset, solen. Då man vid dessa redan i och för sig fästade föreställningen om helighet och om makt, mot orena väsen och all ond förgöring, böra vi ej förundra oss, att stången så ofta möter i våra äldre folkbruk. Detta är den nu glömda anledningen till brudgranarne eller skalade granspiror med en liten grön ruska i toppen. På gafvelrösterne af sin stuga eller på öfverskottet ofvan förstugan sätter bonden dessutom ofta en spetsig stång eller spira, ibland grant utskuren. Sjelfva konungaspiran är således såväl till sin idé som till sin grundform förmodligen blott en helig symbol, lånad från tannen eller tjärvedsfacklan i den gamla sol- och eldkulten." "Wärend och Wirdarne" pag. 299, I Del.) Men så voro de så mycket större derinom. Stugan i de gammaldags bondhusen, inbegreppet af hvardagsrum, matsal, sängkammare och högtidssal, var högtiden till ära "bonad" på ett sätt, som dock mera vittnade om dekoratörens tålamod än om hans smak. Rummets väggar, i sig sjelfva vanligen smutsiga och nedrökta, voro nämligen öfverklädda med fina, hvita lakan. Sättet, hvarpå dessa voro påsatta, var nästan konstnärligt, ty de smögo sig efter tak och väggar på ett sätt, som om de varit ditklistrade. Några dekorationer förekommo ej på denna botten; allt var "hvitt i hvitt" och tog sig vid första anblicken temligen likrumsaktigt ut. Ett så mycket starkare afbrott mot detta gjorde sålunda ett slags tronhimmel, anbragt midt öfver brudparets plats vid det stora hästskobordet. Allt hvad oodlad eller förskämd smak kunnat åstadkomma i prydnadsväg fans här hopgyttradt under formen af bandstumpar, tyglappar, ju brokigare ju bättre, af fjädrar, perlor och paljetter, men allt utan sinne för symetri eller färgval.

Bordet var dukadt i en efter väggarne gående hästsko, omgifven af hvitklädda bänkar. Inuti denna hade brudpallarne sin plats, ifall ej, som ofta egde rum i byalag, vigseln för utrymmets skull förrättades i någon af grannstugorna, som då var utpyntad i samma väg, fastän enklare. Som rätterna ej buros in förrän alla voro bordsatta, och äfven då först efter hand, företedde bordet, som vi förut omnämt, ej någon parant anblick, utan såg temligen tomt ut.

Under det detta pågick, var brudsätan, ofta i någon granngård, sysselsatt med brudens klädsel. Någon gång, i synnerhet vid kyrkovigslar, kläddes bruden i prestgården och åkte sedan i all sin ståt till kyrkan. Drägten bestod alltid af svart bombasin (svart, kypradt, groft ylletyg, men ej hemväfdt), hvars nedersta del ända till knäet var utstofferad med flera rader af krus i olika färger — rödt, grönt, blått — än raka, än i vågor. Mellan dessa voro blad af grön kaliko, stjernor af guldpapper och hemgjorda blommor påsydda eller fastklistrade. Då bondqvinnan ej, som de högre klassernas qvinnor vid högtidliga tillfällen, älskar att bära sina behag till torgs, var klädningen alltid höghalsad och långärmad. Hvad som aldrig fick felas i denna drägt var bröstlappen, hvilken, täckande hela bröstet, gick mellan båda axlarne, der den vanligen slutades med en stor bandrosett, och ned till lifvet, der den blott var några tum bred. Den var vanligtvis af rödt siden, kantad med silfver eller guldgaloner och öfversållad med paljetter och perlor. Skärp, hörande till den s. k. begåfningen (denna bestod dessutom af psalmbok, handskar, vanligen två silkesdukar och ofta kryddosa, hvilken, fyld med russin, socker, mandel, kanel och nejlikor, allt efter tycke och smak, skickades mellan vänner och bekanta i kyrkan, "så att en ska' kunna hålla säk vaken", såsom en gammal gumma naivt en gång yttrade sig till berättaren) utmärkte också alltid denna drägt, men det stora spännet i detta äfvensom uret och kedjan tillhörde "brudgrannlåten", med hvilken, snart sagdt, hvarje prestfru måste vara försedd. Från detta nedhängde på bakvåden af klädningen så många band af olika färger, som der kunde rymmas. Kring hals och handlofvar buros tyllremsor och armband, af hvilka bruden dock ej nöjde sig med ett par, utan hade hon gerna det ena efter det andra ända upp till armbågarne. På hufvudet buros krans och krona, men dessa ej af myrten eller lingonris, som skulle varit allt för simpelt och naturligt, utan af hopvriden ståltråd, klädd med perlor och sidenband i alla möjliga färger, ju brokigare ju bättre. Någon gång brukades guldkrona (d. v. s. förgyld och af silfver), då bruden vanligen vigdes i kyrkan. Detta ansågs dock öfver måttan anspråksfullt och förekom mycket sällan. På flera orter betraktades det till och med vanhelgande att pråla med sådant i kyrkan. Sålunda förklarade allmogen för ett himlens straff, då Åsaka annexkyrka i Lekåsa församling i början af 1840-talet förstördes af åskeld, emedan kort förut en s. k. kronbrud der blifvit vigd. Slöja brukades ej, utan voro äfven i nacken fästade en mängd band i olika färger, som föllo ned öfver halsen och ryggen. Löslockar och lösflätor brukades nästan alltid, örhängen alltid, såvida öronen voro dertill apterade. Hvita handskar med långa kragar och utsydda med silke fullständigade denna, mer granna än smakfulla drägt.

Sedan bruden var färdigklädd, skulle hon spegla sig, men detta fick ej ske i en vanlig spegel utan i ett fat med klart vatten, som vanligtvis inbars af hennes mor, en qvarlefva från den tid, då bruden, sjelf det renaste, ej kunde spegla sig i något mindre rent än källan invid hennes faders hus.

Till de säregna, fäderneärfda bruken vid brudens klädsel hörde äfven penningarne i den ena skon, i hvilken sed man ville se en symbol af den blifvande välmågan i de ungas bo: "mor s'ulle gå å trå (tråda = trampa; skulle gå och trampa i. . . Utsäges med samma orena mellanljud som i det engelska "nor") i pänga"; så godt skulle det vara om den varan. Dessa bortgåfvos sedermera till den af husets tjenstepigor, som om aftonen aftog brudens skor.

Brudpigornas "utklädning" var enklare, ehuru något i samma väg: skärp och svarta klädningar, men utan garnering på kjolen, samt hvita handskar, dock ej broderade, utgjorde alltid drägten. På hufvudet koncentrerade sig emellertid grannlåtssjukan, och man använde till dennas lisande icke blott naturliga, utan äfven onaturliga medel. Sålunda mins jag mig en gång ha sett en sådan grannlåtsrasande Evas dotter med ett hårband, från hvilket nedhängde en urnyckel med röd sten midt i pannan, och en annan gång en liten knubbig, rödkindad däka (piga; småländska: grebba), utstofferad med ett slags diadem, som bestod af en kasserad tschakåplåt, på hvilken med stora, genombrutna bokstäfver stod: "Kgl. Skaraborgs Regemente".

Vi lemnade brudfärden, i sakta mak ridande mot brudens hem. I denna iakttogs den noggrannaste rangskilnad, bestämd af slägtskaps- eller förmögenhetsförhållanden. Den stora ryttarskaran öppnades af blosshållarne, forntidens brudsvenner, hvilka skulle på vägen till det nya hemmet äfvensom till och från kyrkan omgifva och försvara bruden. I spetsen för dessa redo åter de s. k. förridarne, till hvilka utsågos de raskaste ryttarne med de snabbaste hästarne, emedan dessas uppgift var att under tåget föra bud mellan bröllopsgården och brudfärden. Efter blosshållarne kommo några af de äldre, besutna bönderna; derefter några af brudgummens yngre slägtingar; så kom brudgummen med presten till höger och far eller närmaste manlige slägting till venster. Slutligen kommo under mindre noggrann rangordning de öfriga deltagarne i sporrölet. Sist kommo ett par vagnar, förande brudgummens mor samt några beslägtade qvinnor, som hjelpt henne vid sporrölet.

Ungefär en half mil från bröllopsgården började förridarne att under ett oupphörligt jägtande fram och tillbaka föra nyss nämnda buden, hvarom tillsägelse gafs af brudgummens far med orden: "Ri' nu före, gossa', å hör ätter (hör efter), om brudgummen ä' välkommen", och nu satte dessa af i "fullt täng"(fullt sträck). Snart voro de ur sigte, men endast för att inom en kort stund återkomma på de löddriga kamparne, hvarvid den talföraste med hög röst, efter en välkomsthelsning från bröllopsgården, uppläste den s. k. bröllopslagen, hvilken han bad gästerna väl "håga" (lägga på minnet). "Å s'a I skjuta, så får I inte stå för nära fönstra å skrämma qvennfolka ... Hör I dä', pojka! Utan I s'a ställa er bak fäjhusa (fähusen) eller terminstingen bak svinhusa (svinhusen)". Detta mins jag ännu som en af paragraferna i denna lag, hvilken, naturligtvis skiftande för olika orter, för det mesta innehöll ordningsregler, men äfven åtskilligt skämt, som för sin mustighets skull här måste förbigås. Under allt detta hörde det till saken, att brudfärdens deltagare skulle sitta med blottade hufvuden. Detta iakttogs dock ej af alla, men min far, som var mycket laglydig och dessutom litet ceremoniös, underlät aldrig iakttagandet af detta bruk.

Några minuter derefter fortsatte man åter färden, nu i skridt, medan förridarne läto sina hästar pusta ut ett grand. Snart bar det dock åter af mot bröllopsgården, från hvilken de denna gång inom en ännu kortare stund återkommo, under det den ene af dem ropade: "Brua ber brudgummen vara möcke, möcke välkommen". Nu sattes hästame i friskt traf och snart var man vid "byled't" (byledet, bygrinden), der en äreport vanligen var uppförd. Om somrarne plägade ortens befolkning vid nästan hvarje grind uppföra en sådan, detta var den siste. Här måste man dock hålla. Utskickade från bröllopsgården stodo nämligen i vägkanten med "ost å brö' å brännevin", hvarmed alla skulle "fägnas" (trakteras). Härefter fortsattes ridten, men nu i skridt, under hvarjehanda skämt. I synnerhet hördes ofta frågorna: "Hvar tror du, du har'a (har henne)? Hvar tror du, ho' setter å glottar (titta förstulet)?" Dessa frågor gälde brudgummen, och afsågo en gammal trodd sägen, att den af de båda kontrahenterna, som först fick syn på den andre, utan att sjelf vara sedd, skulle få väldet inom huset, och säkert är, att ännu i dag ej fins många bondbrudar, hvilka ej genom iakttagandet af detta bruk söka sätta sig i besittning af denna oskattbara förmån.

Ändtligen var man framme, helsade af brudens far och mor, värdar och föregångsqvinnor (så kallades värdinnorna).

Omedelbart derefter förrättades vigseln, hvarvid flera särskilda bruk iakttogos. Sålunda skulle de båda kontrahenterna stå så tätt tillsammans som möjligt "för att ej nå't ondt s'ulle komma emella'". En annan härmed sammanhängande egendomlig sed var äfven, att de båda kontrahenterna under vigseln sökte att få den högra foten längre fram än den andre hade sin. Den som lyckades få den längst fram skulle "ta rå" (af råda = herska); så trodde man bestämdt. Det var roligt att stå och observera denna lilla strid: på en gång sköt brudgummen höger fot en smula framåt, vanligen märkte eller anade bruden rörelsen och sköt nu i sin tur samma fot framåt. Detta kunde upprepas flere gånger, ty ingen ville gerna ge sig. Under vigseln hölls, då brudmessan lästes öfver det knäfallna brudparet, den s. k. pellen, en dyrbart utsydd duk, som egdes af en och annan kyrka, af hvilken man fick hyra den. Någon gång användes en vanlig sjal. Under ceremonien uppbars denna medelst fyra blåmålade käppar, i hvilkas ena ända funnos bärkrokar af jern. Den hölls alltid af fyra de närmaste slägtingarne bland brudpigorna och blosshållarne.

Sedan vigseln var öfver och brudparet vändt sig om, börjades lyckönskningarna. Dessa öppnades af prestfolket och fortsattes sedan i en viss ordning. Då modern till en af brudparet framförde sin lyckönskan, stack hon hastigt handen upp till munnen, först på brudgummen, sedan på bruden. Detta besynnerliga bruk, som jag sjelf sett på ett par orter och hört omtalas från några andra, grundar sig på en gammal folktro, att de nygifta skola "få otur" till allt, som de först förtära efter vigseln. Man är derför angelägen att lemna dem något, som sällan kan komma i fråga, och som de gerna kunna undvara, såsom russin, mandel eller några kryddor. På andra orter brukas åter, att någon — lika godt hvilken — utanför bröllopshuset möter bruden, då hon återvänder från kyrkan, med ett stycke hönskött, som hon af samma skäl skall förtära.

Omedelbart derefter börjades middagen. Denna föregicks af en lika egendomlig som löjlig sed. Vid denna skulle nämligen hedersplatserna intagas af brudparets slägtingar, hvarvid en noga rangordning följdes mellan syskon, syskonbarn, svågrar och svägerskor. Icke beslägtade bordsattes efter förmögenhet och anseende för öfrigt inom orten. Mycket nogräknad var hvar och en om den plats, som efter en sådan rangordning tillkom honom, men att visa en sådan ärelystnad gick ej an, utan man skulle "bes och trufvas" (trugas). Men ej nog härmed; ville man visa sig rätt belefvad, skulle man gömma sig hvarefter det tillhörde värdarne och värdinnorna att leta reda på de undanstuckne för att föra dem till deras platser. Detta gick vanligtvis bra, tills man kom till tröskeln, men der sattes hälarne i, och gästen skulle bokstafligen "dras in", hvilket ock var terminus tecnicus för denna bordsättning. Härunder hörde man ej sällan det kostligaste samspråk mellan dem, som lyckligen hamnat vid bordet, och de pustande och svettande värdarne och föregångsqvinnorna, ty det var, minsann, inte latmansgöra.

— Såå, kommer du där draane (dragande) med nämndemansmora! Hvar feck du tak i'na (tag i henne)?

— Ah, ho' stog bak fäjhus't .... Se så, kom nu; låt bea er!

Med lock och pock lyckades då slutligen värden att få nämndemansmor på sin plats. I detsamma hördes åter ett förfärligt pustande vid dörren; och nu skrek en annan:

— Näe (nej); men se bara (blott) på darramor (grannmor), hur ho' stretar emot! Hvar hade ho ta'tt väjen?

— Jak feck tak i'na på höränn't! pustade värden, men hade slutligen lyckats "fått ner'na (ner henne) der ho' s'ulle" (skulle vara).

För att öka det burleska i saken plägade värdarne ibland utrusta sig med stora tagelpiskor, hvar med de låtsade sig skola jaga in de blygsamme, och en gång såg jag i Larf (pastorat, 2 mil söder om Skara), huru en lång rese till bonde med piskan under armen ordentligt bar in brudens faster, hvilken han ordentligt "knöckte" ner (med våld nedpressade) på sin hedersplats. Att den groteska qvickheten belönades med ett skallande skratt behöfver väl knappt tilläggas.

Denna besynnerliga sed tog naturligtvis en lång tid, och det var ofta först sedan det var väl nedmörkt, som alla voro bordsatta. Måltiden inleddes oftast med en af presten eller klockaren högt uppläst bordsbön. Man började med aptitsupen, inmundigad ur starkt förgylda silfvertumlare, hvilka vandrade ur hand i hand. Man "bet af supen," som termen lydde och räckte sålunda en sådan tumlare till flere. Som tilltugg begagnades bröd, smör och ost, men ej något vidare. Derefter kom ordningen till de fastare rätterna, hvilka, som förut nämnts, förnämligast bestodo af kötträtter. Af fisk förekom endast kokt saltad kabiljo; af färsk fisk någon gång heljeflundra och stufvad lake, men ansågs detta som en oerhörd lyx. Kött- och fruktsoppor förekommo äfven, men behandlades med en viss ringaktning. Vid inbärandet af hvarje ny rätt spelades af musiken — vanligen fiol och klarinett — en marsch, under det föregångsqvinnorna (värdinnorna) förde det högburna fatet efter dennas takt. Detta bruk var dock olika på olika orter. För min del mins jag "inspelningen" endast vid inbärandet af skinkan och grissteken. Skulle det gå rätt lustigt till, hörde det till saken, att musiken skulle härma de slagtade djurens läten. Vid ett sådant bröllop, der man särskilt lade an på att roa sina gäster, gick det så till. Just som grissteken skulle in, syntes en af föregångsqvinnorna i dörren till stugan. Hon vinkade åt spelmännen, som med sina fioler under armen strax lemnade rummet. Några minuter derefter hördes "stekmarschen" utifrån köket. Tonerna närmade sig, och i nästa ögonblick hördes de utanför dörren, som slogs upp på vid gafvel, hvarvid man fick se de tvänne spelmännen, gående framför föregångsqvinnorna, hvilka med de högt burna faten följde tätt efter. Då spelmännen hunnit genom dörren, stälde de sig, idkeligt filande, en på hvardera sidan om denna. Dock, i det samma som den första föregångsqvinnan passerade midt emellan dem, upphörde marschen, och fiolerna började en tonmålning, i hvilken grisens själanöd, i detsamma knifven sättes på halsen, på det naturligaste återgafs. På ett annat ställe skulle fiolerna vid ett liknande tillfälle härma en tupps galande. För att förstå detta behöfdes likväl mera fantasi, hvilket åter ej var af nöden vid griskonserten. De, som fått låta sina unga lif till denna, förekommo oftast helstekta, liggande på knä på de blankskurade tennfaten.

Maten skars vanligtvis af presten, någon gång assisterad af klockaren. Detta var ett lika besvärligt som maktpåliggande göra och kunde, om det ville sig rätt illa, hafva till och med lifsmenliga följder. Som det nämligen å ena sidan hörde till goda tonen, att hvarje gäst ej tog mer än en bit, men gerna ville hafva så mycket som möjligt, isynnerhet af den smakliga skinkan, och å andra sidan nödigt afseende måste fästas vid drygseln, fingo skifvorna ej skäras för tjocka. Mellan dessa alternativ hade nu den stackars förskäraren att välja, och jag hörde en gång en bondgumma med bekymrad min säga till min mor: "Ja, det blir aldri' väl mä' eran hjelpeprest! Han får aldri' nå't kall (någon syssla), för han skär för tjocka skifver å' skinka."

Ett bland spörsmålen, när en prest predikar prof, är äfven detta. Af skjutsbonden eller drängen gör man sig nämligen på det nya stället noga underrättad om prestens enskilda lif; om han är snål eller "gifrund" (frikostig), förmögen eller "utsvulten"; synnerligen fäster man sig vid, hur han är gift. En prest med snål hustru har svårt att få någon ny beställning. Mycken makt ligger det således på att i skjutsbonden ha en god förespråkare; till dennes ord lyssnar man mer än till profpredikan, denna må vara aldrig så vacker. Mången gång har ett förhastadt ord skämt bort alltsammans; det duger ej ens, att han har rykte om sig att skära för tjocka skifvor af skinkan.

Som mellan- och efterrätter brukades ostkaka, brynost, blåbärskräm och smörbakelser.

I dricksvaruväg förekommo på denna tid endast bränvin, öl och svagdricka, hvilka senare druckos ur stora silfverbägare af hedersgästerna och de närmaste slägtingarne; af det öfriga laget ur tennstop och hvitskurade träkannor.

Tallrikar hade alla gästerna, men ju längre man kom från de förnämsta platserna, desto tarfligare blefvo dessa; på bordsändarne förekommo endast svarfvade trätallrikar. Porslinstallrikarne på de förnämligare platserna ombyttes nästan för hvar rätt; för de öfrige kom detta ej i fråga vid någon, då sopporna åtos i stora "bunkalag," hvarunder man "håfva' te sä" (tog för sig) efter behag. Skedarne voro af olika ämne; de fleste voro dock af horn och trä; endast få silfver- och pläterskedar förekommo. Knif och gaffel ansågos öfverhufvud som lyxartiklar; mängden skulle till och med känt sig brydd af deras bruk; från de ringaste platserna voro de alldeles bannlysta; på dessa höll man sig uteslutande till den medförda fällknifven. Vid en af dessa bordsändar hade rotens eller rusthållets knekt alltid sin plats, men finnas på gästabudet skulle han alltid.

Flera egendomliga bruk förekommo äfven vid måltiden. Sålunda stod alltid framför brudens tallrik en annan, på hvilken hon för hvarje rätt aflade en godbit. Detta bortgaf hon efter måltiden till den fattigaste antingen i närheten af bröllopsgården eller af dem, som ditkommit för att få några af de smulor, som föllo från rike mans bord.

Till god ton och belefvenhet hörde dessutom, att ingen fullkomligt fick uppäta hvad han tagit för sig, ehuru detta ej fick vara mer än en bit af hvarje rätt, utan måste man alltid lemna något, hvilket uppsköts på tallrikens kant. Dessa öfverlefvor samlades efter måltiden i något stort kärl och uppstektes dagen derpå till frukosten samt ansågos af de fleste som en särdeles delikatess. Folkhumorn, som ofta slår hufvudet på spiken, hade icke heller här förnekat sig, ty ett mera betecknande namn än "rusk om snusk,"- som detta kallades, kan man väl knapt tänka sig.

Mot slutet af måltiden började skålgifningen. Framför brudparet ställdes nämligen en tallrik — fordom säkerligen en skål — på hvilken man lade de kontanta gåfvor, man förärade brudparet. Vanligen inleddes denna med ett litet tal af presten, i hvilket denne påminte gästerna om den gamla seden att efter råd och lägenhet lemna något åt de unga "för att hjelpa dem sätta ben under eget bord." Han vände sig derefter till brudens far med frågan hvad han ville gifva de unge. Var nu huset förmöget, kom man ej med småsmulor, utan vankades sådana gåfvor som en hemmansdel, ett par oxar, några kor eller något dylikt. Hvarje sådan gåfva skulle alltid åtföljas af ett litet tal af presten, hvarefter man drack gifvarens skål. Att dessa blefvo temligen stereotypiska, faller af sig sjelf. Det hette nämligen vanligen: "Brudens far, fader Nils, har gett en fjerding gård i skålen; det var mycket hederligt, och nu, go' vänner, dricka vi hans skål," eller ock brudgummens farbror, fader Bengt i Skattegården, har gett ett par oxar i skålen; å brudparets vägnar får jag hjertligen tacka honom för den rundliga gåfvan. Fader Bengts skål go' vänner! Den dricka vi alla af hjertat." Och fiolerna gnedo och gästerna hurrade, om det skulle vara rätt ståtligt, hvarefter skålen dracks.

Många roliga samtal fick man härunder bevittna. Allmogens fordomdags vana att rådföra sig med presten i allt tillämpades äfven här. Sålunda hette det af de mindre bemedlade, som voro förlägne att komma med sina ringa gåfvor: "Töcker prosten ja' kan mä' (ej behöfver blygas för) å ge den lella sona (sugga)? Igresi' (drägtig) ä ho' dä' begrips (förstås), så dä' ä' inte så dåli't heller." — Eller en annan gång: "Töcker prosten ja' kan ge så lite som mi' stora gås?" Prestens försäkran, att de unga ej fäste sig så mycket vid gåfvan som vid den vänlighet, som uttalade sig af gifvaren emot dem, trodde man icke mycket på, utan var penningvärdet och jemförelsen med de andras gåfvor det enda bestämmande så långt förmågan räckte. Att skrytsamt lägga i dagen sin rikedom och förmåga att "flyta öfver" var här ett ypperligt tillfälle, och man försummade det icke heller. De, som ej kommo med gåfvor in natura, gåfvo penningar, hvilka lades på tallriken. På andra orter, såsom i trakten af Borås, kallas detta att "ge på kaka." En stor sådan lägges nämligen framför presten, och på denna nedläggas i detta fall gåfvorna, då de bestå af penningar. För hvarje gåfva tackar presten, under det att ett par blosshållare ute på golfvet hålla en öppen säck framför sig, den de oupphörligt rista liksom för att skaffa mera rum. Härunder sjunga desse en sång, af hvilken jag ej ihågommer mer än dessa strofer:

"Den som är käcker (rask, dugtig)
Ger nå'et i säcken;
Den som är huller (har godt hull; här = förmögen)

Ger säcken fuller."

Sedan detta var undanstökadt, skedde på prestens uppmaning insamling till de fattige. Nu blef det ett förskräckligt slamrande med löspenningarne. En gammal flottig tolfskilling var ett riktigt underverk; också blef resultatet derefter; några få fattiga riksdaler blef hela intägten.

Efter det smörbakelserna instufvats, gick osten kring laget, och härmed var måltiden slut. Man lemnade således bordet, dock först sedan en psalmvers afsjungits och en bordsbön blifvit högt uppläst.

Nu fick man räta på sig och hemta en näsa frisk luft. Båda delarne voro i hög grad behöfliga. Måltiden hade räckt minst sina tre timmar, och att atmosferen ej skulle vara den bästa i en vanlig bondstuga, i hvilken femtio, sextio personer voro samlade, är naturligt. Man gick derför, som sagdt, ut och rörde på sig en smula. Kritpipor, som vid sådana tillfällen hemköptes i dussintal, framtogos, och rökningen börjades med den effekt, att man ej kunde se handen från sig, då man en stund senare återvände till stugan. Under denna stund föregick ock brudvisningen. Var det vackert och varmt väder, gick hon vanligen ut på gården, der i synnerhet en mängd ungdom och barn voro församlade. Fans nu bland dessa någon liten flicka, som var särdeles snäll eller annars stod väl hos bruden, framkallades denna och fick taga henne i hand, under hvilken ceremoni den lilla alltid pligtskyldigast stack sin andra i munnen. En aldrig uraktlåten sed under denna mellanstund var äfven visandet af "förningarna." Bland allmogen är nämligen en sed, att hvarje matmoder, som far till gästning, skall medhafva något i matväg, vanligen af finare beskaffenhet, såsom ostkakor, brynostar och tårtor, men äfven stekar, finare bröd m. m. Att komma med något knapt och dåligt är ej rådligt. Säger ej mottagarinnan det helt oförblommeradt sjelf, hvilket dock ofta händer, lagar hon, att någon vän i ett sådant fall ger den njugga gifvarinnan den vederbörliga uppsträckningen. "Ho' feck dä' allt i säk" (hon fick det allt i sig), hörde jag en gång en sådan säga till brudens mor efter ett sådant förtroendeuppdrag. Dessa förningar uppstäldes på ett ställe och visades, som sagdt, alltid för prestfrun och några närmare vänner under idkeligt rosande af de mera framstående.

På detta sätt förgick en timme. Var det väl anordnadt, hade man i byalagen alltid så stäldt, att det dansades i någon af grannstugorna, så att bordet kunde stå dukadt under hela bröllopet. Man gick då och tog sig en bit, allt efter som lusten kom på en, hvilket ansågs mycket höra till trefnaden, och äfven var ett bevis på värdfolkets gästfrihet.

Sådant kunde emellertid ej alltid ega rum, och derför förenades allas bemödanden att i hast få bort bordet. Man hjelpte således till litet hvar, och en timme senare var matsalen omskapad till danssal. Som det redan var långt lidet, var ingen tid att förlora, och dansen börjades. Denna del af festen öppnades alltid af presten, som dansade ett par polskhvarf med bruden, hvarefter han lemnade henne till brudgummen, som upprepade samma rörelse. Sedan de stannat, upptog han med mycken omständlighet ur rockärmsuppslaget en silfverring, som i sådant fall kallades 'hvanda's- (hvardags)-ringen," med hvilken hon "skulle spara" den bättre, i fall denne någon gång var af guld, hvilket dock på denna tid ej ofta hände. Alltid iakttogs ej detta bruk, men har jag sett det några gånger. Brudgummen blandade sig derefter bland åskådarne, men bruden blef qvarstående midt på golfvet. Snart närmade sig en af de förnämligare gästerna, som under tystnad räckte henne sin hand, hvarefter de på samma sätt dansade några polskhvarf. På så sätt gick det laget omkring; äfven den ringaste och minste skulle dansa med bruden, hvilket i synnerhet af de små betraktades som en stor ära. Vanligtvis skedde detta på nu beskrifna sätt: man svängde omkring ett par hvarf och lemnade henne sedan åt någon annan. Nu kunde det emellertid hända — och det hände nästan alltid — att bland de unge männen befann sig någon "olycklig Werther," som gerna sett, att brud och bröllop varit hans. När någon sådans tur kom, vardt det en annan dans. Han nöjde sig ej med de två, tre hvarfven. Fick han ej mer af bruden, dansa med henne skulle han. Han nöjde sig ej med att hålla henne i händerna, utan slog slutligen armarne kring hennes lif och började "nösta" (nysta. En af allmogens danser har detta namn), under det att dansen för hvarje ögonblick blef allt lidelsefullare. På detta vis kunde de hålla på en lång stund, och ofta fick dansen afbrytas derigenom, att modern till bruden eller brudgummen gält skrek: "Hålla upp nu!. . . Hvad tar du däk (dig. Detta uttalas ofta som dä. I Kinnekulle-trakten, hvarifrån dessa bilder till större delen äro hemtade, utsäges dock ordet oftast som "däk.") te, Anners? Du får la inte slita ut'a (ut henne) heller! .... Låt bli' dä' däringa (det der)! Höl'u (l-ljudet uttalas så tjockt som möjligt (= hör du)) inte, hva' ja' seger?" eller något dylikt.

Bruden såg härunder ibland olycklig, ibland lycklig ut, men sökte så mycket som möjligt dölja hvad hon kände.

Under det bruddansen pågick midt på golfvet, på hvilket gästerna slagit en stor krets, egde i något hörn en egendomlig sed rum. Vid ett litet bord hade några af de talföraste gubbarne slagit sig ned. På detta stod uppdukadt bränvin, öl och tilltugg. Hvarje person, som dansade med bruden, gick, sedan han slutat, fram till detta bord och lade något penningar på en å detta stående tallrik hvarefter han "fägnades." Man betalade efter råd och lägenhet, från tre rdr ända ned till åttaskillingen. Detta kallades danspengar, hvilka ibland uppgingo till rätt betydliga belopp. Sålunda mins jag, hur på ett bröllop "900 (daler = 6 på riksdalern) kom på tallreken," hvilket dock ansågs mycket hederligt. Om detta låtsade bruden, som ej lemnade sin plats ute på golfvet, ej det minsta. Ju större detta belopp var, desto hederligare var det för henne. "Ho' ä' så täckeli' (täck), så ja' betalte gjarnna (gerna)" var ett uttryck, man ej sällan fick höra. Så tillgick detta bruk på många orter. På Kinnekulle följde bruden med till tallriken, der äfven hon drack af ölet och läppjade på bränvinet.

Sedan bruddansningen var öfver, började den allmänna dansen. Man dansade polska, vals, "klöfta" och "nösta". Vid "klöftan" gick så till, att damen och kavaljeren lade armarna på hvarandras axlar, hvarefter de med en stark böjning på kroppen togo ett valssteg åt venster och svängde om, hvarefter man gjorde samma rörelse åt höger och så vidare; det var polkan, polkettans föregångerska, som dansades med den skilnaden, att armarna i denna lades på axlarna och ej om lifvet. I "nösta" snurrade man omkring på ett ställe, det fortaste man kunde.. Detta var således en polska, då klöfta var ett slags vals. I tobaksrök och dam fortsattes på så sätt dansen till en stund efter midnatt, då kronan afdansades. Härvid gick så till att flickorna togo i en stor ring, i hvilkens 'midt bruden stod med förbundna ögon och lossad krona. Under en långsam melodi börjades att sakta dansa omkring, hvarunder äfven bruden sakta rörde sig. Under denna rörelse närmar hon sig sakta ringen. På ett tecken af henne stannar denne, och nu går hon framåt med en trefvande rörelse, tills hon slutligen stannar framför en af flickorna, på hvilkens hufvud hon hastigt flyttar kronan. Denna söker under många böjningar att slingra sig undan, men på den belåtna minen synes dock att hon är rätt nöjd med det pythiska utslaget, som enligt den gängse tron tillförsäkrar henne om lyckan att vara den af flickorna, som härnäst skall träda i brudstol. Att kronan ej bortgafs på slump, är naturligt, utan såg bruden mer än hon låtsade.

Det led emellertid mot morgonen. Brudsätan förde nu bruden till det rum, der hon iförts brudståten. Här aftogs nu denna, och hon påtog sig sin vanliga helgdagsdrägt, i hvilken hon åter infann sig bland gästerne. Detta var en mycket efterlängtad stund af brudgummen, som hela tiden med en viss förlägenhet betraktat sin unga hustru, och jag mins, huru jag vid ett sådant tillfälle hörde en ung, hygglig bonde glad utropa: "Gudskelof, nu käns ja' däk, Britta!"

Det sista af dansnöjet var "gubbadansen". Kring brudgummen slogo de gifte karlarne då en ring. Efter några ögonblick började denne med en antagen högtidlighet svänga omkring med en af desse, men nu genombröto de unge männen med ett hurrarop ringen och sökte bemäktiga sig brudgummen, medan gubbarne å sin sida sökte behålla honom. Härunder gick det ibland rätt våldsamt till; rocken afslets under den heta dusten, kanske äfven västen, och unge-far fick dansa i skjortärmarne. Det hörde dock till saken, att gubbarne skulle behålla den nygifte unge mannen, så att ungkarlarne snart måste afstå från sina bördsanspråk på den forne kamraten.

Härmed var dansgillet slut; "fäleknäppen" togs, och man sökte några timmars ro, men endast för att dagen derpå fortsätta gästabudet.

Detta börjades temligen tidigt.

Sedan man druckit kaffe — för karlarne med en stark tillsats af bränvin, s. k. uddevalla — intogs frukost. Då denna var slut, begaf sig största delen af laget med de nygifta i spetsen ut i grannlaget. Ungmor bar en stor grepkorg med hvetebröd på armen och hennes man en stor bränvinsflaska. För första gången utöfvade de unge värdskapet tillsammans och sågo derunder ofta så glada och lyckliga ut, att det var en lust åt det. Under denna utfärd bjödo dessa icke blott på det medhafda, utan bådos äfven bröllopsgårdens närmare umgängesvänner att efter middagen återkomma dit för att fortsätta kalaset. På så sätt gick man från gård till gård under "fägning" och dans, ty då spelmännen voro med för att spela "bruaremarschen" mellan gårdarne, tog man sig alltsom oftast en sväng i stugorna. Då man härunder kunde komma en fjerdingsväg från hemmet, och då det dessutom drog långt ut på eftermiddagen kallades detta bruk på flera orter för långdansen.

Annandagsmiddagen gaf ej första dagens stort efter i välplägnad. Om vintern var det för längesedan mörkt, då man uppsteg från bordet. En stund senare börjades äfven då dansen. Denna var nu, om möjligt, ännu lifligare än dagen förut; säkert är, att den var ystrare och sjelfsvåldigare. Det hölls nu ej så noga på hvem som dansade, utan tillätos äfven grannlagets drängar och pigor att deltaga i dansgillet. Det blef äfven en större omvexling vid detta. Utom de förut nämda danserna dansades äfven "engelska" (engelske trippen), "väfva vadmal" och "nigaredansen". Den senare, som äfven kallades för långdansen, kunde med spelmannen i spetsen gå från gård till gård, tills hela grannlaget under stoj och skratt var inryckt i densamma.

Att förhållandet könen emellan vid dessa fester ej just var hvad det borde är naturligt. Utrymmet tillät ej skilda sofplatser för dessa, utan "tog en si komma så godt en kunne," som man uttryckte sig. Uppfostran och vana gjorde detta icke heller nödvändigt, ty mannen och qvinnan af folket se och göra mycket utan anstöt, som de så kallade bättre klasserna med sin orena fantasi och uppjagade inbillningskraft måste anse i hög grad anstötligt. Att ungkarlar och ungmör vid dessa tillfällen sofvo tillsammans, ansågs sålunda vara alldeles som det skulle. De unge öfverenskommo till och med om "sängelag" för hela den tid, som bröllopet varade, och höllo hvarken de sjelfva eller deras föräldrar och anhöriga detta på något sätt för orätt eller osedligt. Ingen brudpiga kunde på vissa orter vara utan ett sådant engagement utan att bli öfvermåttan utskämd. Såsom särdeles betecknande i detta fall hörde jag en gång på ett sådant bröllop en bondgumma svara en annan, som frågade henne, hvarför en af flickorna var så förgråten: åh, ho' kan la' inte vara aent, stackare! Ho' ä' la' så pass utskämder, så; ingen å' manfolka vell så pass ven'a (vill vid henne — bry sig om henne), att ho' kunna' fått säk nåket sängela,' ho' som di andre. Till folkets heder bör dock nämnas, att detta bruk ej på alla orter är af vanan legaliseradt och torde nu mera endast undantagsvis förekomma.

Om söndagen for hela bröllopslaget till kyrkan. Ett stycke från denna ordnade man sig i en ordentlig procession, som med spelmännen i spetsen tågade in i denna. Skulle det vara rätt högtidligt, ackompagnerade musiken någon gång psalmsången, hvilka musikaliska prestationer dock ej sällan utföllo så, att de störde hela andakten.

Under ätning, supning, dans och kortspel samt mot slutet ett och annat slagsmål kunde ett sådant bröllop vara en hel vecka. För att kunna göra det rätt hederligt skydde man inga omkostnader. Att bli omtald och rosad var hvad man egentligen ville, och häruti lyckades man äfven, ty under åratal kunde ett sådant vara ortens samtalsämne, då man under de mest olika variationer talte om "hur hederli't dä' geck te' när Pehr Nilsa i Matsagår'n gefte bort si' vackra Anna."

IV.
DANNEMANNENS HEM

Belyst af den sprakande qvällsbrasan, ligger den stora stugan för mina ögon lika tydlig, som jag ofta såg henne. Hon var låg, och de nedskjutande bjelkarne gjorde henne ännu lägre. Då husfadren kom till en af desse, böjde han vanligen på hufvudet, Hvilket var en vane från den tid, då han ej gick så framlutad, utan " stötte emot". Spisen var låg och så vid, att eldskenet kunde omfamna hela stugan. Jag mins denne för det mesta "snögande hvit", ty den limmades (kalkströks) nästan hvarje lördag, då golfvet skurades. I sidomuren satt "stecka-klämma", i hvilken de sprakande spingstickorna om vinterqvällarne instuckos. Längst fram i högra hörnet stod husbondfolkets säng. Den var väggfast och försedd med tak, som utåt stugan hvilade på smala pelare, medan det inåt var väggfast. Kring detta var draget ett blått och hvitt sparrlakan, öfverst försedt med en kappa, som slutade med en hvit s. k. fläta. (Denna var förfärdigad af den s. k. vedbindan eller väfvens börj-ända.)

I jemnhöjd med denna satt "kransen", en hylla, som gick utmed sängens yttersidor. På långsidan af denna stodo uppradade tretton bägare, af hvilka alla utom en voro af silfver. Den störste stod i midten. Han var inuti starkt förgyld och hade en inskrift, af hvilken jag dock nu ej minnes mer än "1716". Den var slägtens stolthet: "farfar hade rådt om'en", och han hade tjent på "wesschöta röttare" i Carl XII:s tid. På högra sidan hade denne matador sex mindre silfvertumlare, som stodo efter storleken och "fars supebolle" sist. På den andra sidan voro äfven sex mindre bägare i samma ordning uppradade, men en af dem var af tenn, och jag mins den särskildt derför, att jag som liten alltid tyckte det var "synd om honom" i det förnäma sällskapet, ett tycke, som en af husets döttrar måtte hafva delat, ty hon skurade den jemt. På gafvelkransen hade några koppar och muggar af porslin fått sin plats. Samma stolpar, som uppburo sängtaket, utgjorde äfven fötterna till den höga sängen, i hvilken det vid vissa tider skulle varit svårt nog för mor att krångla sig upp, hade hon ej haft ett pallbräde fästadt vid nedre sängkanten att trampa på. Parallelt med sängfötterna gick från golfvet till sängkanten ett spjelverk, mellan hvars ribbor jag mins ett halft tjog långa gåshalsar, nästan alltid framsticka. Intill sängen vid framfönstret stod en stol; det var högsätesplatsen; och jag mins aldrig värden afstå den för någon annan än presten. Invid denne stod ett stort bord, hvars skifva eller så kallade "tafla", visade, att den ej var bortglömd vid lördagsskurningen. Då denna var uppslagen, utgjorde den husets matbord. Ofvanför detta i framfönstret stodo om somrarne några balsaminer i gröna bouteljbottnar såsom burkar. På fönsterbrädet, kring hvars kant, äfven här, ofta gick en "fläta", voro mestadels några porslinskoppar uppstälde, men den fick äfven tjena såsom bokhylla ty här lågo alltid ett par psalmböcker, bibeln och en postilla samt på den högra ändan, så att far kunde räcka den, då han från högsätet uppsträckte armen, årets almanack. På andra sidan stod det stora klockfodralet, hvilket, vidgande sig nedåt, utgjorde ett slags cache-des-ordre, i hvilken husmodren i en tvär vändning plägade slänga ned några i vägen liggande klädesplagg eller annat skräp. Sjelfva verket var ett så kalladt gökur, och jag mins än, huru jag med halföppen mun och uppspärrade ögon kunde stå och vänta på, att den lilla luckan skulle slås upp, hvarvid göken hoppade fram och "gol tia" (gol tiden). I motsatta hörnet stod en brunmarmorerad träsoffa, i hvilken husets två ogifta döttrar lågo. Hon var här och der uppdragen med blågröna streck, och hade på gafveln och framsidan målade buketter af pingstliljor, tulpaner och pioner, hvilka man kunde igenkänna på formen fastän ej alltid på färgen. Ofvanför denna var husets tafvelsamling. I midten hängde nämligen i en brunbetsad ram under ett ljusgrönt glas en tafla, föreställande ett altare, på hvilket lågo tvänne mot hvarandra lutande hjertan, genomborrade af en pil. Från desse utgingo ett par lågor, som ett stycke ofvanför sammanslogo till en. Under altaret stod en vers, som jag beklagligen glömt. Den hade varit en lyckönskning på äldsta dotterns ena lysningsdag, och hade blifvit qvarlemnad i hemmet som ett minne. På båda sidorna af denna hade man i bjerta färger af samme konstnär Uppståndelsen och Himmelsfärden, af hvilka jag nu dock ej erinrar mig mer än att krigsknektarne voro klädde i något af vestgötaregementernas uniformer, och att de hade tschakoter och gevär med bajonetter. Nedanför denna stod en tarfligare soffa, i hvilken husets pigor hade sin liggplats. På den andra långväggen, nedanför husbondfolkets säng, stod en ännu simplare sådan, i hvilken husets tre halfvuxna söner, och en annan närmare dörren, der tvänne drängar lågo. Längst ned på samma sida hade "tallrekehäcken" sin plats. Nederst vid golfvet var äfven denne inredd till gåshäck, inom hvilken man under den kallare årstiden ofta hörde ett sakta hväsande och kacklande; den var alldeles vid dörren och jag mins ännu, huru jag högt skrek till, i fall jag någon gång råkat komma för nära och dervid kände den kittlande känslan af ett gåsnäbb i mina vador. Stödda mot träslår och på kant, stodo längre upp en mängd lerkärl, afsedda för dagligt bruk, uppradade. På andra sidan dörren stod huggkubben, vid hvilken antingen husfadern sjelf eller någon af husets drängar, lyste af en spingesticka, slöjdade om vinteraftnarne, eller tillagade spingsticketräden (ämnesträd för torrveds-(tyre) stickorna). På denne tog den inkommande tiggaren äfven alltid sin plats, då den var ledig. I taket funnos merlor med vidfästade ringar, från hvilka längre jernkrokar nedhängde. I dessa lågo stänger längs efter stugan och således tvärt öfver bjelkarne. På dessa voro ofta om vintertiden bräder upplagde till torkning, men på dem voro äfven, då ej sällan efter någon våt, ruskig dag de begagnade arbetskläderna blifvit våta, desse äfven för samma ändamål upphängde. Jag såg stugan äfven vid sådana tillfällen; den var allt utom inbjudande; för ovana personer gjorde den starka' utdunstningen och fuktiga luften vistelsen der nära outhärdlig.

Sådan var den i sitt hvardagslag. Helst återkallar jag den dock för mitt minne, sådan den ligger för detta, då vestersolen på söndagseftermiddagarne sken in genom framfönstret, medan hon öfver det renskurade, barr- eller bladbeströdda golfvet bildade en bred väg, öfver hvilken jag ännu ser spindeln i sakta mak framtåga. I spisgrufvan lågo sommartiden äfven blad, men här ordnade i vissa symetriska figurer. (Denna sed står efter all anledning i sammanhang med den uråldriga föreställningen om vissa örters, särskildt midsommarsblomstrens, helighet. Den löfvade kyrkan och den "blad- eller risbeströdda stugan äro således enligt folktron genom dessas kraftiga "tydor" skyddade mot förgöring. Betydelsen är glömd men den fäderneärfda seden qvarstår.)

En bostad, som utgör en sammanfattning af hvardagsstuga, sof- och matrum samt slöjdverkstad, kan omöjligen uppfylla de vilkor för trefnad, som den bildade menniskan ställer på en sådan. Helst mins jag den också, som sagdt, på helgedagseftermiddagarne. Var det sommar, stod dörren öppen, och jag hör ännu surrandet från den utanför stående bibänken. Husfadern satt vanligen på sin plats vid framfönstret. Då och då stack han upp armen och nedtog almanackan, i hvilken han gjorde antingen ett veck eller ett märke med nageln, eller ock bondpraktikan, i hvilken han långsamt bläddrade. Många ord sade han ej, men till det lilla han yttrade lyssnade alla med en viss uppmärksamhet, åtminstone till det yttre. Mor sjelf, som satt på en af träsofforna med bibeln på knäet, såg tankspridd upp från denne; på den motsatta sidan upphörde de båda hemmadöttrarna med sitt småprat, och tjenstepigan och drängen, som hade litet snack borta vid dörren, lyssnade med mera allvar än någon af de öfriga, till hvad husbonden hade att säga.

Såsom ett prof på tonen och andan i det svenska dannehemmet må ett sådant här få sin plats.

— Höl'u (l-ljudet så tjockt som möjligt), mor, började husfadren en sådan dag efter långt bläddrande i almanackan, hva' trol'u? (äfven här l-ljudet bredt = tror du) Ä hörn (linet) te ress (till reda = färdig) å repa än?

— Dä begriper la I bätter än jak, far.

— Ja, men nu fråkte jak däk, Brita. Hva' trol'u?

— Tål la ena vecka te, menar jak.

Med dessa ord såg husmodren åter ned i bibeln, i hvilken hon fortfor att läsa med halfhög röst, som då och då öfvergick till ett blott mummel.

Här afbröts samtalet under några ögonblick. De unge började åter sina hviskningar, medan husfadren fundersamt såg utåt stugan. Om en stund sträckte han dock åter upp armen till fönsterbrädet, från hvilket han nedtog en bok med smutsiga permar, i hvilken han började att långsamt bläddra, under det att han emellanåt spottade på tummen. Efter några ögonblick började han med halfhög röst staka sig igenom ett stycke, men lade snart igen bondpraktikan, ty det var en sådan, och tog åter till almanackan.

— Ja, se där ha vi nutännet.... där ä sista qvatere'.... å så kommer nean't (nedanet).... Höl'u mor!.... Hva' tror du? Tror du sona kan bli go nok å ta' te på nästa nutänne?

— Dä kommer la an på, hur möet gröpe I vell kosta på'na, far.... Hva' seger du, Stina, som har'na om hånn? (om hand)

— Ja, dä kommer an på, hur möe ho' får i säk. Nok sa jak bua te (bjuda till) allti! svarade denna raskt, men återtog omedelbart sitt minspel med drängen.

— Ja, då tar vi te'na på nästa nutänne; du får ställa däk darätter (derefter. Detta samtal syftar på en allmän utbredd tro, äfven ibland bildade husmödrar, att köttet ej får någon drygsel, ifall man slagtar under nedan).

Här afkliptes åter samtalstråden, och de ungas hviskningar togo åter upp sig; snart öfverröstades dock desse af den myndiga rösten.

— Höl'u, Anners, når (utsäges som det engelska "nor") blir dä slut mä hanksveinga (hanksvedjandet) .... Jag töcker dä bole (borde) långesina (längesedan) vära gjordt.

— I går feck jak lof å laga haga (gärdesgårdarne) te skogsintaka (skogsinhägnaden) så att inte fänan sulle ge säk in på ärtera .... I förgår va' jak tvungen hjelpa Stina mä svine-stia, för sona höll på å dötta (falla ner) ner.

— Mäna (emellertid) blir hanken osvedder .... män "ila kommer aldri te hvila", dä vet du fälle.

Anders såg ut som en nyss stutad skolpojke ock teg. Samtalet med Stina var alldeles stördt, ty nu sade husbonden barskt:

— Å så sa' jak te däk, att vi sulle börja å rösta ärtera, men vi kommer inte te't (till det) barasten (blott) för di iling.

— I vet la, käre far, att dä hela vecka tecknat säk te regn om qvälla.

— Hva' ha dä var't för tecken? frågade husbonden allt retligare.

— Ah, dä mins I fälle! I måndags sken sola på vestermordera (vestermolnen) i glaninga (nedgången); i qvällninga i förgårs, då höll knotten (myggan) änna på att äta upp'en, å dåggmaska lå' (låg) i stora knepper på väga.

— Tecken? Dä fins inga tecken, som står ve säk, mer än kupera för knäna på gamla skinnböxer, svarade husbonden allt surare, och samtalet skulle troligen fått en ledsam vändning, ifall det ej afbrutits af ett besök. Dörren öppnades nämligen i detsamma på det säfliga sätt, som är allmogen eget, och öfver den höga trösklen klef en lång bonde. Som vanligt i de gamla bondehusen stannade han några ögonblick tyst vid dörren.

— Gu' sönn'er (Gud sinne (signe) er = sinn'er = sönn'er) härinne! helsade han slutligen.

— Gu' sönn'er! svarade värdfolket, men ingen rörde sig ur fläcken.

Ännu några ögonblick stod den nykomne stilla; slutligen gick han dock fram till husmodren och tog henne i hand med ett:

— Tack för sist.

— Tack sjelf; hur står te hemma? svarade denna, uppstigande.

— Tackar som frågar; trasslar te (till; trasslar sig fram = är någorlunda).

Derefter kom ordningen till husbonden, som med ett handslag och ett kort: "välkommen!" besvarade helsningen, men äfven nu utan att stiga upp.

Handskakningen gick nu laget öfver; ingen glömdes men med den skilnad likväl, att den med tjenstfolket blef allt kortare och knapphändigare.

— Sätt fram en stol till Lars, Lena! befalde husfadren en af döttrarna, pekande på en plats invid bordet. Sedan detta skett, och den främmande intagit den framsatte stolen, frågade värden okruserligt.

— Nåe, hva' gär du i våra kroka', Lars?

— Jo, jak har ett ärane (ärende) te er, farbror, svarade den unge bonden, något besvärad.

— Hva kan dä vära?

— Jo, jak har köpt en fjeling (en fjerding = fjerdedels hemman Mellangården. I detta och liknande ord utsäges aldrig r utan ett tjockt l kommer i stället) i Mellomgåln .... å nu velle jak så gjarna bea om eran borgen för nietusen (daler; här 1,500 kronor).

— Jaså, du vell ha min borgen, men dä fål'u (får du) inte, Lars. Du vet fälle hva olstäft (ordstäfvet) ä? "Dän som går i borgen han går i sorgen"... å dä ä nokk sant; sorger, dä kan en allt få ändå; näej, dä fål'u inte.

— Dä ä inte farli't, farbror, gåln ä väl (gården är värd) ...

— Ja, så seger (säger) di allti', afbröt värden något otåligt; båe (både) Lars Nilsa (Nilsson) å Pär Bängtsa (Bengtsson) feck la veta, hur pass farli't dä kan' bli.... Den ene feck gå ifrå' gåln som katten frå vällinga. Å mä' darrafar (grannafar eller grannasfar. Denna det gamla språkets genitivform återkommer oupphörligt i folkspråket: henna för hennes; granna för grannens) ä dä inte stort bätter.

— Dä va så godt pris, farbror.

— Du sulle väntat te du ha'tt (haft) pänga i näfven; så gjole jak .... Ta fram lite å fägna (traktera) Lars mä, mor.... En sup, dä s'a han ha, men borgen, dä får han inte.

Och nu framsattes "fars supebolle" — blott en — i hvilken värden först söp sin gäst till. Som tilltugg begagnades ett par brödsmulor, upplagde på en tallrik. Under det man söp, vexlades några frågor och svar i andra ämnen. Den unge bonden återkom dock snart till anledningen för sitt besök men med lika liten framgång. Han steg derföre kort derefter upp och lemnade stugan, men ej förrän han med handslag återigen gått denna omkring. Ett "tack" eller, "tack så möet för mäk", åtföljde oftast detta; hvilket af värdfolket nästan alltid besvarades med ett: "tack sjelf" eller: "dä orkar inga tacker te."

— Du s'ulle ändå hjelpt'en, far, sade hustrun, då den främmande lemnat stugan; dä ä en så klöker (rask) å dukti'er kär (karl).

— S'ulle jak! Näe, tack.... "Dän som ger, så han tegger, är väl (värd) å slå så han legger."

Jag har ej velat förbigå detta samtal. Såsom en karakteristik af dannemannens hem, sådant det var, och sådant det väl öfverhufvud ännu är, synes det berättaren väl försvara sin plats. Det visar torrheten och kärfheten inom detta. Öfver sådana ämnen som dessa höjde sig nämligen samtalen aldrig. Det visar dessutom husfadrens ställning inom familjen. Denna var och är densamma som den hedniske ättefaderns med den inskränkning, som sedernas förmildring kunnat åstadkomma. Mot hans maktspråk finnes ännu i dag intet vad: han är själen, de öfriga — icke ens hustrun undantagen — de lydiga lemmarne. Visserligen hörde jag dannemannen någon gång rosa sin hustru med sådana ord som: "e' sådda' (sådan) qvenna, som jak har, dä har då inte många", men det var ej för hennes skull, som detta sades, utan emedan det var hans hustru. Den köld, hvilken som oftast — vi säga ej alltid — eger rum mellan föräldrar och barn, innebär något isande, äfven för andra.

Ett ohyggligt exempel härpå hörde förf. omtalas i sin ungdom. En ung karl var dömd att slita spö. Vid detta straff räknade länsmannen såväl slagen i de s. k. paren (tre slag i hvarje) som tiden (ett par sekunder) mellan hvarje sådant spöpar. Det stod således i hans skön både att försvåra och förmildra straffet. Delinqventen var denna gång af klen kroppskonstitution, och då några förmildrande omständigheter dessutom tillkommo, hade länsmannen, som var en beskedlig karl, beslutat att göra hvad han kunde för att förkorta straffet. Detta hade på något sätt spridt sig i orten och äfven kommit till tjufvens far. Denne, som länge legat i delo med länsmannen och gjort flera misslyckade försök att komma åt honom, kröp derföre på executionsdagen upp på en nära intill spöpålen varande höskulle, der han med klockan i hand medföljde hela spöslitningen samt sedermera, då ryktet besannade sig, anmälde länsmannen hos länsstyrelsen för "försummelse i tjensten".

En numera afliden kyrkoherde i Skara stift plägade under sin adjunktstid ofta omtala denna händelse såsom exempel på allmogens hjertlöshet under vissa förhållanden. Namnen på presten, länsmannen, tjufven och dennes far uppgåfvos äfven, fastän de nu fallit ur minnet.

Visserligen klappa äfven ibland dessa hjertan med varmare känslor, men detta är man åtminstone angelägen att dölja. Vanligast är det dock barnens sätt mot föräldrarne som är kallt och kantigt, och detta uttryckes ej illa i det äkta vestgötska ordspråket: "gresafläsk å svärföräldra' ä bäst, när di ä kålla" (kalla). Om denna köld, detta döfvande af naturens heligaste känslor, då vinstbegäret kommer med i spelet, bära dessutom våra ransakningsprotokoller de sorgligaste vittnesbörd. S. k. undantagsegare, som lemnat allt ifrån sig till någon son, måg eller dotter, undanrödjas ej så sällan af desse blott för besparingen af ett lifstidsunderhåll, hvilket mången gång ej uppgår till mer än några få kronor. Men så gör husfadern litet eller intet för att väcka några ömmare känslor under barnens spädare ålder, då sinnet ännu är bildbart. Han betraktar dem som en gässlingflock eller något i den vägen, det är allt. Detta framskymtade en gång på det otvetydigaste i ett yttrande, som en bonde med en väldig barnskara hade vid ett tillfälle. Han talade nämligen med en sådans vanliga ringaktning om qvinnan, och hur ingen kunde lita på någon annan än sig sjelf. "Ja, hur va' dä inte häromeda'n!" slutade han. "Jak va' ute på gåln och feck då höra, att nå'n jämra' och ohja' säk i träggåln, å när jak kom dit, så feck jak se en å de minste barnunga legga å qvellra under en steckelbärs buske (krusbärsbuske). Jak tok å bar in'en, men se, dän, som räcknar in unga' (ungarne) från den da'n, dä ä jak."

Till sina tjenare stod och står han, om möjligt, i ett ännu kärfvare och kallare förhållande. Han tilltalar dem sällan, utom då han ger dem sina befallningar. Klyftan mellan den sjelfegande bonden å ena samt torparen och tjenstedrängen å andra sidan är lika vid som för århundraden tillbaka. Detta synes bäst vid deras giften; sällan ingås något sådant utom "ståndet". Fördomen i detta fall är så stor, att hemmasonen, eller hemmadottern, som i detta fall glömt hvad de äro skyldiga sig sjelfva och slägten, någon gång straffas med arflöshet; med uteslutande från slägten alltid. Älskogsförbindelser af sådan art upptagas mycket illa. Sålunda minnes berättaren från sin ungdom, huru en ung bondson i ett af Kinnekullepastoraten på tretitalet blef kallad för familjtribunalet, bestående af fadern och fem bröder, samt huru han på grund af dettas dom blef så grundligt genompryglad, emedan han kommit i för nära förhållande till en tjenstepiga, att han låg sjuk i flere månader. Saken var länge ett samtalsämne i orten, men dock utan klander öfver tilltaget, hvilket af mängden ansågs helt naturligt.

Men bonden är ej nöjd med att vara "herre i sitt hus", han vill ock synas vara det. Detta är han angelägen att visa, äfven för främmande; icke ens för dem vill han "omaka" sig. Vid hans gillen ser man honom sålunda ofta uppträda i skjortärmarne och med betäckt hufvud. Jag var en gång som barn med mina föräldrar på ett slåtteröl, som en rik bonde tillstält. Ej så få ståndspersoner voro tillstädes och dessutom hela socknens bondaristokrati. På gården mötte oss värden i kortbyxor, strumpor och skor samt en stickad långväst, ur hvars armhål ett par hvita skjortärmar framstucko. Hufvudet var betäckt, och detta under hela tiden med undantag af under sjelfva middagen. Han mottog oss höfligt, men på ett sätt, som om han velat visa, att vi men ej han borde anse oss smickrade af besöket. Under hela aftonen hördes den myndiga rösten; han var hufvudpersonen, och han ville, som sagdt, äfven visa det. Från detta gästabud mins jag ännu en sak, visande, dels huru sega de fäderneärfda bruken äro bland folket, och dels huru djupt rotad vidskepelsen ännu är bland detta. Sedan måltiden var slut, såg jag nämligen, hur en af pigorna med en tallrik hvit gröt och mjölk kom ut från köket. Hon såg sig förstulet omkring och kastade derefter förklädet öfver tallriken samt skyndade ned mot ladugården. Jag smög mig efter en annan väg och såg nu, huru hon, inkommen i en af ladorna, gick fram till logen, under hvars golf tallriken insköts. Jag trodde då, att hon gömt undan något för egen del, hvarför jag ej ville fråga henne, men förstod efteråt, att det var "tomtematen" som utsattes. Senare på aftonen kom ortens ungdom; hemmasönerne och hemmadöttrarna inbjödos i stugan, der de fägnades, en ära, som visst icke vederfors tjenstefolket, till hvilket ost och bröd och bränvin samt svagdricka nedbars på logen, der dansen i halfmörkret sedan tråddes hela natten igenom.

Vid beskrifningen af dannemannens hem får ej "nattstöfva" glömmas. Det var ett mellanting af gästrum och handkammare. Här stodo de svällande sängarna, uppbäddade med bolstrar, som räckte upp emot taket, hvilket ansågs som ett osvikligt tecken på välmåga. Här hade husmodern sina väfbunkar, sina garnknippor och sin hör (lin); här hängde husbondfolkets och barnens söndagskläder; här stodo de stora kistorna med den kanske aldrig vidrörda hemgiften, under det att man på en hylla vid taket såg en mängd ostar uppradade. — För att bevara allt detta för mott var icke blott taket utan äfven väggarna fodrade med finhyflade bräder, så att hela rummet då och då måtte grundligen kunna skuras.

Detta var, som sagdt, äfven husets gästrum, der den främmande sof öfver natten om sommaren, ty, vanligen kallrum, kunde det ej begagnas till detta ändamål om vintern. Det var ett ypperligt tillfälle att visa husets välmåga, hvilket aldrig försummades. För att visa "all ägendomen" underlät man icke heller på det nu omnämda skördekalaset att dit införa de förnämligaste gästerna. Här bjöds kaffet; stolar funnos inga, utan fick man "frakta (hjelpa sig) säk så godt en kunne", d. v. s. krångla upp på kistorna och sängarne, om man ville skaffa sig en sittplats.

I det gammaldags bondehemmet ödslades för öfrigt ej med gudsgåfvorna. Tjenstefolkets löner, på det knappaste tilltagna, utgingo till en stor del i s. k. småpersedlar: ull, väf och skodon. Penningelönen uppgick vanligen till omkring hundra daler (16 rdr 32 skilling) för dräng och femtio för piga, och detta långt in på trettitalet. — Berättaren minnes mycket väl, huru på ett af honom väl kändt ställe en piga tjenade i åtminstone trettio år för 6 (säger sex) riksdaler om året utom den lilla städjan af 12 daler. (En daler = 8 skilling; 6 daler gingo på riksdalern. Man räknade vanligen i daler och plåt, den senare innehöll två daler; 3 plåtar således en riksdaler). Drägterna, af samma tyg och snitt för både husbonde- och tjenstefolk, voro alltid hemmaväfda. Qvinnornas bestodo af ylle- och bomullstyger, männens af vadmal, i hvilket den gråa färgen var den allmännaste och kallades söagrått (af sö = får), — Äfven högtidsdrägten var hemväfd. "Stärkekläet" och det hvita "förklä't" för qvinfolken samt "krafven" (kragen) och "nattkappa'" för manfolken utgjorde härifrån de enda undantagen och voro af kambrik.

Med undantag af knallehäradernes långskurna, sida rockar, hopfästade med hakar och hyskor i stället för knappar och knapphål, och qvinnornas mörka hufvudkläden har vestgöten, förr än de öfriga provinsinvånarne, aflagt sin nationaldrägt, hvilken dessutom af flere skäl ej funnits i den mening, som i flere af de andra landskapen. — Provinsens olikhet i slättland och skogsbygd gör detta helt naturligt. Sålunda omtalas visserligen för vissa socknar, såsom Rackeby (en mil från Lidköping), en egen drägt äfvensom en egen dialekt, men den förra är för längesedan bortlagd och den senare glömd. Så skref man åtminstone från denna trakt i slutet af förra året.

Men hade man ej en gemensam drägt, så hade man dock temligen starkt utpräglade moder, som oföränderligen återkommo i olika trakter. Sålunda hade Ale- och Kullingshäradsbon (härader omkring Alingsås) sina kortfrackar med blanka knappar både fram och bak på skörten och slättbon sin "sattut" (surtout), ett slags mellanting mellan rock och frack, då skörten voro temligen mycket urskurna framtill. Olämplig både derigenom, att han lemnade magen bar, och igenom de långa skörten, som släpade i smutsen, hvilken vanligen satt som en grå skoning i nedersta kanten, var den både oändamålsenlig och ful. När en Larfvabo fick på sig både "lelle och store sattuten", var han, minsann, ej någon typ af manlig skönhet. Ett gemensamt bruk för hela provinsen, ännu i början af 30-talet, var dock kortbyxor. På Kinnekulle buros de kanske allmännast. Ullstrumpor och becksömsskor fullbordade benbeklädnaden. Redan i början af fyrtitalet voro likväl kortbyxorna mycket bortlagda och i början af femtitalet alldeles försvunna. Hatten om helgdagarne var vanligare än mössan. De kallades "tohattar" och voro af gröfsta beskaffenhet.

Lika torftig som drägten var födan. Man åt visserligen många mål, men de voro derefter. Sålunda skulle drängen om sommaren ha dåggbete (daggbite; namnet deraf, att daggen låg qvar, då den förtärdes), dagel (frukost), medda', ättendarsbete (eftermiddagsbit (aftonvard); på några orter kalladt "merafta") och qvällmål. Välling, gröt, potäter och sill utgjorde hufvudbeståndsdelarne vid dessa måltider; brödet bestod för det mesta af s. k. blandbröd, bakadt af en tredjedel råg och två tredjedelar korn; oblandadt hafrebröd brukades sällan. Var bondstället mycket förmöget och herrskapsstället ej för njugt, fingo drängarne oblandadt rågbröd till daggbiten äfvensom till något af söndagsmålen. Kött förekom mera sällan, och fisk föraktade man. För den dåliga födan höll man sig emellertid skadeslös genom bränvin, hvaraf drängen fick minst två supar om dagen, nämligen en vid daggbiten och en vid aftonvarden. Under den tid, då en bränvinspanna kokade i, snart sagdt, hvarje kök, och drycken tillverkades af egna produkter, tyckte man, att "det var det billigaste suglet" (soflet); för matmodern var det åtminstone det lättvindigaste sättet att komma ifrån saken. Den, som mins den tidens usla föda bland bondfolket, förstår nog, att det på så sätt var en nödvändighetsvara för att kunna stå ut med det dåliga kosthållet.

I allmogehemmen, der husbonden i allmänhet delade tjenstfolkets kost, var det emellertid bättre för detta än på herregårdarne. Visserligen stod i de förmögnare bondehemmen smörslagan eller köttfatet ibland framför husfaderns plats, af hvilka läckerheter han ensam då och då kunde taga sig en smula, utan att de öfrige funno detta annorlunda än som sig borde, men han satt dock vid samma bord och åt af samma mat. På herregårdarne var det vida sämre. En gång mins jag, hur en sådan der herregårdsdräng sade med det der mjeltsjuka leendet, som är allmogen så eget: Hör harren hva' vällingeklocka seger frampå harrgåln? Hör bara ätter ... hör... Jo, ä dä inte änna som ho sae:

Skäll (dålig) välling!
Skäll välling!
Anners, kom in!
Kasta å spring!
Skäll välling!
Skäll välling!
Anners, kom in!
Kasta å spring!

Och verkligen, då jag lyssnade, låg det något i takten och ljuden, som liknade dessa ord. Det måtte äfven legat något i mitt ansigte, som visade, att jag delade hans tycke, ty han sade med en viss skadeglädje: Ja, ser han dä... män ha vi't skällt, så vet ho där å tala om'et i böjda (bygden).

Under senare åren har en ändring till det bättre i detta fall inträffat. Kosthållet är vida bättre, än det var för tretti, fyrti år sedan. Detta har i sin mån bidragit till superiets aftagande, ty så mycket det än supes, någonting ens jemförligt med hvad det söps under husbehofsbränningens tid förekommer, dess bättre, ej nu. Ett af de verksammaste preventiven mot fylleriet är en god och stark föda; det borde våra predikande nykterhetsifrare begripa.

Med undantag af de ofvannämde skördekalasen förflöt lifvet i det gammaldags bondhemmet till hösten under den största enformighet. Med denna inträffade dock en tid af mera omvexling. Nu kommo de s. k. embetskära (kära = karlar), d. v. s. sockenskomakaren och sockenskräddaren, som kunde sitta hela månader med sitt arbete, hvilket var naturligt, då en del af tjenstefolkets löner, och alltid skodonen, utgingo in natura, eller, som det på allmogespråket hette: "i ena tura". För dessa krusades ej så litet. De åto alltid särskildt, och för att ej "bli utgäten i sockna" lagade husmodern, att kosthållet var det bäst möjliga. För att göra sig omtyckta voro mästarne ofta talföra personer, som med "sina rolie historier" sökte hålla ron vid makt. Särskildt mins jag en — fader Olle — som var outtömlig på sådane och på uppslupna visor. En af de senare, med hvilken han ofta med vibrerande stämma gjorde sitt inträde i huset, må här få plats.

"Skomakaren mä hela sin här
Han ljuger en måne (månad) eller fu . . . ra;
God dag, du min bonde, nu hafver du mig här;
Hvar hafver du din smörja? Hvar hafver du ditt lär?
Så sätter han sig neder till att ri. . . ita
På såler och skinn med krumknifven sin
Han låter inte såleskifvan tru . . . uta.
Dä första han gjole, det var toffler åt mor;
Den ene var för liten, den andre var för stor.
Då sätter han sig neder till att grå . . . åta.
Nu sitter jag här så dålig, som jag är,
Med blekaste kinder så vå . . . åta."

På historier var lika liten brist, och ofta kommo de som ett lämpligt inpass till hvad som förut sagts. Så hette det t. ex.: kom hit, så s'a jak tala om nåket röli't för'n (för honom). Var man då blyg och stod med fingrarne i munnen och ej ville fram till den bredvid honom utpekade platsen, hette det kanske: jak tror, dä' ä' mä' honom som mä' Motvalls (utläses: Motvars) kjaring? Vell han höra, hur dä' va' mä' henne? Och nu började han med oförliknelig svada:

"Dä' va' en gång en gubbe, som hette Motvall, som hade ena så endömelier (enrack = envis, Man ihogkomme de orena vokalljuden: a i "kjaring", "bara" (bära), "gjar", "dar" slutne som i att, fatt, kanske något ännu slutnare. Vokalen i når (när) densamma som i de engelska no och nor. U-ljuden ungefär som i de engelska cub och dull. Vanskligheten af att i skrift återge ett folkspråk är förut omnämd.) kjaring, att ho' allti' gjole tvärt imot hva' gubben velle ho' s'ulle gjara å allti, sa' tvärt imot hva' gubben sa'. En gång så s'ulle di på kalas, kan tro, å förning, dä s'ulle di ha' mä' säk, begrips. Å når di s'ulle ge säk å sta', sa gubben te' kjaringa: du får allt bara brunosten. Näe, du, sa' kjaringa, dä' ä' just dä jak inte gjar, å så to'ss di ena stunn, män te sist feck gubben ge mä säk å ta' osten, å så la' di i väg. Når di hadde gått ena stunn, så kom di te Väbjörntorpa maer, å dar hade di nuss slaet, för se dä va medt i ånstia (andstiden, skördetiden), kan tro. Dä haringa ä vol (väl) sla'et, sa' gubben te kjaringa; nähä du; dä ä klöppt, sa' kjaringa; nähä, dä ä slaet, dä sel'u (ser du; bokstafven l utläses så tjockt och bredt som möjligt) fälle, sa' gubben; nähä, sess du, dä ä klöppt, sa' kjaringa, men så teg gubben för se, han vesste nokk, att da inte va' vardt å käfsa mä'na (med henne). Å så geck di, å geck di. Når di nu hadde gått ena stunn te, så kom di te Blextorpa qvarnner, å dar var ena spång, som di s'ulle över. Trella nu inte i, sa' gubben te kjaringa, når ho va' mette på (midt på) spånga. Jo, sess du, dä ä just dä jak gjar, sa' kjaringa, å så datt (föll) ho' i. Men du steeker allt upp hofvet (o som det engelska mellanljudet i not och bottle) ändå, sa' gubben; nähä, sess du, dä ä' just dä jak inte gjar, å så stack ho' ner hofvet, men så längen gubben kunne se'na, stack ho' upp dän ena hånna (handen) å klöppte mä fingra', änna som ho' ändå velle ha sett på, att dä va klöppt på Väbjörntorpa maer; å simde mot strömmen, dä gjole ho, för se, ho' s'ulle allti' gjara å sega tvärt imot i allting. Å så ble' ho' i åna, men gubben han geck på kalas't å va' glaer, att han hadde bleet å mä si kjaring."

Under hösten förekommo de s. k. hjelpera. Af sådana hade man bråtehjelp, häcklehjelp, kardehjelp och på Kinnekulle äfven jupehjelp (njupon = nypon). Vid den första af dessa voro äfven karlar närvarande; vid de andra blott qvinnor. Vid bråtehjelpen, då linet bråtades eller skäcktades, samlades man på en öppen plats, der ingen eldfara kunde uppstå för husen. Inrättningarne voro ytterst primitiva. Fans en backsluttning, urgräfde man denna och lade deröfver några skiden eller stafrar, på hvilka det rötta linet utbreddes. En sakta eld anbringades derefter i urgräfningen. Vid denna torkades nu linet under oupphörlig vändning, hvarefter det skäcktades af qvinnfolken tills det s. k. skäcktefallet var afsöndradt från tågorna. På många ställen funnos dock små hus uppförda, som lemnade skydd mot väder och vind, der dessa kunde sitta under arbetet. De voro riktiga logghus med jordgolf och täckta med torf eller halm. Dessa hjelper ansågos för de minst roliga, ty som qvinnorna måste ha ett kläde för munnen för att skydda sig mot det qväfvande dammet, voro samtalen få och afbrutna. Sjelfbevarelsedriften och pratsjukan kämpade dock här en hård kamp, och jag mins ännu de förtviflade försöken att hålla "roa vid makt", som det hette. På en gång uppstod härunder en väldig hostattack; denna blef allt hesare och hesare och slutades vanligen dermed, att några af de värsta pratmakerskorna hufvudstupa skyndade till vattenämbaret för att nedskölja det mesta dammet. Samma var förhållandet vid häcklehjelperna, som dock mera sällan förekommo. Vid karde- eller "karehjelpera" var dock denna pröfning undanrödd, och nu berättades historier, gissades gåtor och sjöngos visor, som jag till största delen glömt, men hvilka skulle kunna fylla en hel bok. "Jupehjelpera", som jag endast mins från den fruktrike Kinnekulle, der nypon växte öfverallt i ängarne, i synnerhet i den s. k. mellomklefven, voro äfven sådana stunder för bevarandet af ortens många sägner om sjörån och troll, om Helle, Kisa och Mare samt om jätten, som lyssnade i Örviken (af öra (öronviken). Vid de s. k. Robogårdarne på Kinnekulle.) efter årslagen från sina söner, hvilka voro ute på rof.

Vi gömma dock alla dessa sägner, gåtor och visor till julhalmen och julbrasan, der vi skola komma med ett urval af sådana.

Man började tidigt med förberedelserna till julen, som i Westergötland spelade en så stor roll, icke minst för de många fäderneärfda bruk, som utmärkte denna, och hvilka för ej längre sedan än ett fyrtital tillbaka ännu höllos i helgd.

Lucie- eller "Lusse"-firandet var inledningen till dessa. Intet hem var så armt, att den dagen fick spårlöst gå förbi. Den, som ej sjelf hade, tigde af andra, bättre lottade, och danneqvinnan ansåg det nästan som ett kärleksverk "att ge te lussebiten".

Vid intagandet af denna tillgick sålunda: Strax efter midnatt började qvinnfolken att syssla i stugorna och köken, der det kokades kaffe, stektes fläsk och skars grissylta. På förmögnare och större bondställen utkläddes oftast en af husets pigor i en hvit drägt med krona, full af ljus, på hufvudet. Vid tretiden väcktes manfolken, som, sittande i sängarne, förtärde välfägnaden, i hvilken bränvin dessutom utgjorde en nödvändig del. Lussebiten utsträckte sig äfven till djuren: katten fick litet grädde i sin skål, hunden ett godt ben, hästarne en kappe hafre, nötkreaturen en "våndel" hö och fåren ett par kärfvar löf. I äldre tider firades denna fest med de burleskaste upptåg. Sålunda hörde berättaren i sin ungdom, huru man i Wings församling i Elfsborgs län ledt en qviga eller ko en hel mil på Lussenatten för att låta henne med en ljuskrona mellan hornen och på annat sätt utklädd spela Lucia på ett rikt grannställe. (Här åter en hednisk kult, hvars betydelse man glömt. Den utklädda kon var ej annat än en förändrad form af thorsbocken, som till oss öfvergått som julbock.)

I de fattiga hemmen fick, som sagdt, denna natt lika litet gå ouppmärksammad förbi: man festade så godt man förmådde, äfven om smulorna skulle vara ihoptigde. Huru djupt denna sed inträngt bland folket, och huru oundgängligt detta firande ansågs, bevisas af det svar som en gammal fru af berättarens bekanta fick af en utfattig hustru, då hon frågade denna hvad hon haft till lussebit: åh, ja' la' en kåller palt breve' mä', å dän knassla' ja' på.

Mycket sofs ej denna natt. Jag har en gång under en sådan vid tretiden passerat Wångabyn (söder om Skara); der var upplyst som strax efter skymningen en annan afton.

I de bättre klassernas hem firades denna fest lika samvetsgrant, ehuru traktaten naturligtvis ej var densamma.

Lusse ansågs som en inledning till julen, af hvilken man från denna dag hade en viss förkänsla. Nu började i såväl bonde- som herrehemmet det egentliga julstöket. Man slagtade och bakade, som om man velat proviantera för ett helt år, men vid julens slut var dock allt med helsan förtärdt, ty våra förfäders ohejdade njutningsbegär lefde och lefver med oförminskad styrka qvar bland deras ättlingar. Påldrickningen är bortlagd, men de qvantiteter af öl och bränvin, som under julhelgerna inmundigas förmedelst "bleckan" och tennstopet närmar sig det otroliga.

I dessa tillredelser mins jag ingenting karakteristiskt utom att "korsningen", som ännu brukas så mycket af vår allmoge, aldrig underläts, då degen var färdigknodd för att det ej skulle komma "nåt ondt i Gudsgåfvera". (Härvid tillgick, eller rättare: tillgår helt enkelt så, att när degen blifvit uppviden och mjöl strödt öfver denna, göres med fingret ett × eller + i mjölet.) På samma sätt gjordes med det s. k. ämnet. Om rädslan för att spilla något på golfvet för att ej oroa hvad man i Småland kallar vätten, på hvilket väsen jag likväl aldrig hörde något namn, men som ansågs bo under stugugolfven, har jag hört orediga sägner men aldrig sett några prof derpå.

Vid slagten iakttog husmodren alltid ett gammalt bruk, som hon lärt af sin mor och "henna mor lärt henne". Då hon kokade grynkorfven, slog hon nämligen denne alltid först sakta i spismuren och sedan i grytkanten. Härunder fick hon ej yttra ett ord, ty då hade ej bruket "nåka makt". Detta skulle förekomma, att korfven sprack. Härom var hon fullt öfvertygad och försummade det aldrig.

Under detta stök förekom ett egendomligt bruk, om hvars kraft man äfven var öfvertygad, icke blott bland allmogen, utan äfven bland de mera bildade. Som man vet uppsägas arrendatorer och brukare från sina innehafvande lägenheter på Thome dag. En sådan uppsägning egde äfven rum af — råttorna. Voro desse för svåra, hörde man ej sällan husmödrarne säga: dä "blir fälle inga a'en (ingen annan) rå' än att vi få sega upp dom (mellanljud af u och o) te Thommesmesse" (mellanljud af u och o). Härtill begagnades ofta en gammal afskedad knekt, emedan det hörde till saken, att det skulle vara en "edsvuren", ty endast en sådan hade "makta". Med hatt på hufvudet, käpp i handen och en vigtig embetsmin gick denne sålunda på denna dag öfver hela huset och fullföljde sitt åliggande. Någon bestämd besvärjelseformel mins jag aldrig. Gamle Gustafson — han hade varit med och satt "Apoleom på ena öja" (satt Napoleon på en ö) som han sjelf uttryckte sig — sade helt enkelt: "ja, go vänner, nu ha vi inga vulnleka (vulningar, lägenhet) å fö' er längre, å nu får I allt ge er å", eller något dylikt. Det enda man skulle iakttaga var att ej vara "ohövelier" mot dem, för då "förgär di en räckt" (förstöra de en rakt (alldeles)). På andra ställen tog man saken ännu enklare, och mins jag, huru jag, halft undrande och halft skrattande, följde min mor genom hela huset på en sådan uppsägning, vid hvilket hon ej följde någon annan regel än att vara "höflig mot dem".

För de gamle "edsvurne" var det emellertid en liten inkomstkälla, genom hvilken de fingo sina små smulor till julen.

Efter nattvak och otrefnad, som voro större än vanligt i bondstugan, hvilken måste begagnas till allt, kom ändtligen julaftonen. Förmiddagen förflöt under arbete, vanligen en mängd "småpussel": ett par af manfolken spingade stickor, andra höggo ved, en uppsatte julkärfven åt sparfvarne och ett par broddade (förse med skarpa söm utan att omsko) hästarne. Mycket sysselsatte man sig i ladugården och med kreaturen, omkring hvilka man äfven ville göra så trefligt som möjligt. Så upplagades bås och kättar; klafbanden flyttades beqvämare, och rikligare foder gåfvos, under det att pigan och drängen vid gifvandet af det sista fodret ofta för hvarje tillade ett vänligt: "här har du julafton".

På sådant sätt förflöt förmiddagen. Vid middagen samlades man kring doppgrytan, så kallad, emedan man doppade brödskifvor i flottet af julsoflet, som på en gång kokats i samma gryta. Korf och bränvin fullständigade måltiden som emellertid blott ansågs som en déjeuner à la fourchette eller förberedelse till den egentliga festmåltiden, hvilket qvällsvarden ansågs vara.

Hela huset genomgick derefter en tvagningsprocess, hvartill det skållheta vattnet togs ur bryggkitteln. Rent linne påtogs, och var det ett förmöget hus, och tjenstedrängen något så när försigkommen, d. v. s. hade tre omgånger gångkläder, påtogs mälla-klära (mellan-kläderne).

I skymningen inbars julhalmen (i detta bruk framskymtar, såsom vi i föregående teckning omnämt, tron på växternas "tydor" till skydd mot fruktade anfall af de onda väsen som julnatten anses vanka omkring menniskornas boningar. I de gamla husen lades kors af julhalmen vid dörren som skydd mot desse. Jag hörde omtalas men såg aldrig sjelf bruket af korsläggningarne), som utbreddes öfver nästan hela stugugolfvet. En fläck omkring spisen lemnades dock nästan alltid bar för eldfarans skull. I de ordentligare husen lades först ett några tum högt lager af långhalm, öfver hvars nedersta ända fastspikades ett par tunna träribbor, som gingo tvärt öfver rummet, hvarefter halmen afskars jemt efter dessa. Ofvanpå breddes en temligen tjock småhalmsbädd, i hvilken barnen, der sådana funnos, snart började kultra sig.

Under tiden var husmodren sysselsatt med julbordets dukande. På detta fans den vanliga gästabudsmaten af hvilken dock för denna afton lutfisken och gröten utgjorde hufvudrätterna. Äfven vid detta göromål framskymtade den gamla folktron om de hemlighetsfulla väsen, af hvilkas bevågenhet husets trefnad i så väsentlig mån ansågs vara beroende. Den omtänksamma husmodren försummade nämligen sällan i de äldre husen att ge dem "sin lön". Hon uppdukade sålunda på något ställe, dit ingen plägade gå, ett litet bord, fullsatt med den vanliga julkosten. Detta skedde alltid med en viss hemlighetsfullhet, men dock så att alla visste om det. Jag har ej sjelf sett denna julsed, men af fullkomligt tillförlitliga personer hört, att hon ännu fortlefver. En tjenstflicka, som tjenade hos mig i flere år, påstod bestämdt, att en af hennes förra husmödrar aldrig försummade iakttagandet af detta bruk.

Sedan allt var färdigt, tändes brasan, kring hvilken hushållet slog sig ned i julhalmen. Man grupperade sig i de mest obesvärade ställningar men dock så, att husets barn klungade sig tillsammans på ett ställe och tjenstfolket på ett annat. Nu gissades gåtor, taltes sagor och öfvade man sig med ihopsättande af grötrimmen.

Vi skola här som prof anföra ett par af dessa äkta bondgåtor:

Min fader det var;
Hans moder jag blef.
Det barnet jag dägde.
Var min moders man.

Upplösning: En man satt fängslad; hans dotter besökte honom och gaf honom di.

———————

Fira (fyra) gångare
Fira hängare
Två spjut
Två ljus
Å en ätterdackare.

Detta: en ko.

Under allt detta satt husbonden på sin vanlige plats och såg med ett halft leende på de ungas lekar och hörde på deras glam, i hvilket han dock aldrig deltog.

Vid niotiden intogs qvällsvarden, för hvilken, utom den verkliga andakt hvarmed det tuggades, intet var karakteristiskt mer än grötrimmen. Ingen fick smaka denne, innan han fullgjort detta bruk. Dessa rim innehöllo oftast anspelningar på kärleksförhållanden mellan husets tjenstepersonal, men emellanåt en bitande satir öfver förhållanden inom huset, såsom ett klent kosthåll, det öfverdrifna hvardagssläpet m. m., hvilket allt vederbörande ej låtsade förstå, ty denna afton var ordet friare än annars. Någon gång upptände dock desse ett brinnande hat. Föremålet för skämtet teg vanligen för tillfället men vid "e lekestöfva" (lekstuga), kanske ett år derefter, fick skämtaren med ett knifhugg betaldt för sin munvighet. Vanligen voro de dock mycket fromma och läto i den här vägen:

Denne gröten ä' kokter i ena gruta (gryta) men inte i en bolle
Anners, se dä ä då en förbannad stålle.

———————

Denne gröten, han ä kokter i ena gruta men inte i ett stop,
Gu' läte Petter å Stina komma ihop.

Slutligen var måltiden till ände, och man gick till sängs; en del af de unga sofvo ofta i halmen. Sömnen blef dock ej långvarig denna natt, ty de fleste af husets medlemmar ville nödvändigt öfvervara julottan. Då denna börjades klockan sex, och man kanske hade en mil och deröfver till kyrkan, var hela huset i rörelse vid tretiden. Under dessa kyrkofärder begagnades, som vi i den föregående teckningen omnämt, i förra tider bloss, hvilka vid framkomsten kastades på kyrkovallen, der de bildade ett stort bål, kring hvilket man stod och värmde sig. Detta var dock alldeles bortlagdt på slättbygden, men lär ända till senaste tid hafva bibehållit sig i några af de mer aflägsna skogsbygderna såsom i Stengårdshult och några andra trakter.

Julsöcknen, d. v. s. arbetsdagarne mellan jul och trettondehelgen, var och är väl ännu allmogens käraste tid. Det arbetades visst, men arbetet var af den lättare sorten; detta skedde mera för att man skulle ha något "att hänga näfva ve'" än för att något just skulle bli uträttadt. Sådant var åtminstone förhållandet på de bättre bondställena, der man ej var alltför njugg om tiden utan ansåg denna tid som en väl behöflig hvila; mest kär var den dock för qvällstunderna, som tillbringades i julhalmen under lek och glam, och jag har hört en och annan gammal bonde med tindrande ögon tala om detta ungdomsminne.

Bland de jullekar, som härunder förekommo var "mussla skor" en af de vanligaste. Man satte sig i halmen i en ring, hvarefter man drog upp benen mot hakan. Derefter tog man en sko, som fördes under benen ringen omkring. Denne skulle nu en inuti kretsen gående person söka att få reda på. Den, hos hvilken skon fans, fick derefter blifva den letande, och hittaren fick intaga dennes plats. En annan lek hette "stå rak". Under denna stälde sig pigor och drängar ömsevis i en rad utefter hela golfvet. Den förste, en dräng höll emellan läpparne en slant, som hans närmaste, mindre flickgranne skulle försöka att med läpparne hemta från hans. Under idkeliga sträckningar och vridningar på kroppen sökte hon att uppnå detta mål, hvilket föreföll särdeles löjligt, då det såg ut, som om hon sträfvade att få kyssa den långe räkeln, men ej kunde. Slutligen gjorde denne en omärklig böjning på kroppen, hvarvid hon fick tillfälle att nappa till sig slanten. På detta sätt vandrade denne från mun till mun, tills han genomvandrat hela raden. En tredje var att "dra' kafvel". Man satte sig härunder med fötterna emot hvarandra och tog en kafvel på tvären mellan sig, i hvilken båda höllo. Nu ryckte A upp B, hvilken med raka ben lät lyfta sig ungefär en aln i luften, hvarefter han fick återfalla på sin plats, då han på samma sätt ryckte A med sig. Denna guppande rörelse såg äfven rätt rolig ut, synnerligen då leken företogs af flere par samtidigt.

Pantlekar voro i synnerhet omtyckte. Bland vilkor för att återlösa panterna mins jag dock nu ej flere än att "sätta fira ben i taket", "plocka jolbär (jordbär; smultron) under snön", "ljuga tjugefira lögner" och "stå i snön".

En sådan julhalmqväll mins jag särskildt. Jag hade blifvit bjuden att kultra om bland grannens barn i denne och lät ej bjuda mig två gånger. Under det vi rasade som bäst, kom ett af husets barn att titta ut genom fönstret, hvarvid hon med ett gällt: "se, dar kommer ena fästemö!" drog oss alla dit. Vi fingo härvid på gården se en rödkindad, knubbig qvinna komma med en stor snöhvit säck, som i ena ändan var försedd med ett långt, rödt band med hängande ändar.

Det fans nämligen i Westergötland då för tiden en någon gång använd sed, att ärbara, ordentliga pigor, som ämnade gifta sig, plägade få gå omkring bland husbondefolkets grannar och umgängesvänner för att göra en liten insamling till sin bosättning. Matmodern hade på förhand förberedt grannkvinnorna på det tillämnade besöket, och rekommenderat fästmön till det bästa, Vid lämplig tid — och detta ansågs vanligen julsöcknen vara — utrustades denna af matmodern med ett stort lakan, som sammansyddes till en säck, hvilken, som sagdt, i ena änden förseddes med ett rödt band, naturligtvis för att skilja honom från en vanlig tiggarsäck. Försedd med denne, gaf hon sig sålunda i väg till grannställena; detta kallades "att gå fästemö". Utan att hon behöfde muntligen framställa sitt ärende nedstoppades nu i säcken vid framkomsten litet af hvarje, såsom några marker ull, ett par lindockor, några alnar väf och dylikt. Utgången af denna vandring berodde i ej ringa grad på den unga vandrerskans skaplynne och sätt att taga folket. Var hon "gladlätter" och förmådde sätta husmodren i godt lynne, var det ej så noga med hvad som kom i säcken; var hon åter trumpen och tyst, kunde intägten blifva klen nog. Den nu komna hörde dock till "dä glalätta slaget", och välkomnades derför af alla på ett sätt, mera hjertligt än som vanligen kommer gästen till del i bondehemmet. I säcken hade mor sålunda med gifmild hand nedplockat hvad hon ämnat, och när egarinnan derefter lagade sig till att fortsätta sin "kringgång", sade husfadren med trumpen vänlighet: "Jak töcker, du gjarna kan stanna qvar öfver natta, Kristinna, (utsäges oftast med accenten på första stafvelsen) å legga mä barna i julhalmen". Denna lät ej bjuda sig två gånger, och en stund senare sutto vi alla omkring den sprakande brasan.

— Du kan ju så många rolia historier, Kristinna, dä har darramor sagt, — sade en af husets äldre döttrar, sedan vi setat en stund. — Tala om för oss nåka, mäna vi setter här.

— Tala, Kristinna! Tala! — skreko barnen i korus.

— Åhja, vesst kan jak nåka. Hva' vell I höra? — sade fästmön med vigtig min. — Vell I höra om jätten, söm stog på Mösseberg å feck se hul'e (hur de) bögde på Larfva körka å kasta stenhalla, som inte rack (nådde) fram utan datt ner på hea ett stöcke frå körka? (detta är folksägnen om den 1/8 mil norr om Larfs kyrka och på den historiska heden stående runstenen) eller om drängen, som julenatta for mä posten förbi Larf å feck se Bäsingen (en ovanligt vacker ättekulle med detta namn) stå på gullfötter, å hur trolla dansa inunner'n? Eller vell I höra om jättedottera i Bratthall (en liten bergshöjning i Vånga eller Jung) som va gefter mä boen i Furunga? (socken 2½ mil söder om Lidköping)

Intet hade vi hört, och allt ville vi höra, och vår Scheherasade (sagoberätterskan i "Tusen och En Natt") strödde hela aftonen frikostigt folksägnens blomster omkring sig. Då berättaren emellertid efter de många år, som förflutit sedan denna afton, ej med säkerhet kan påminna sig hvad han då hörde, och dessutom meningen med dessa skildringar af dannehemmet är att framställa detta sådant det var och väl ännu är, skola vi välja en af dessa byhistorier hvarmed folket under vinteraftnarne underhåller sig. De uttala i mer än ett fall folklynnets egenskaper och erbjuda derför ett ej ringa interesse. Hon omtalades ej denna afton, men är från folkets läppar upptecknad i det till Larf gränsande Barne härad af en samlare (studenten Aug. Hammar) under hans ströftåg genom provinsen, med hvilkens tillåtelse den här anföres. Den heter "Räven å Björn", och är folkidiomet återgifvet med den noggranhet, som är möjligt att återgifva ett sådant i skriftspråk. Den lyder så här:

"Dä va' på den tia nor (observera de orena vokalljuden! O låter här alldeles som i det engelska "nor") bärja va' lena å jura kunne tala, å dä ä allt skälia långesina kan jak tro, då hade en vakker da en rav å en björn bleet sams om, att di s'ulle laga säk lite föa ihop. Hal'u (l-ljudet utsäges så tjockt som möjligt) (har du) årnning på, hur en s'ulle få säk nåket, som dover (duger) sa raven te björn. Va dä likt te dä, sa björn te raven: Jak har la ena tönna, smäkk fuller mä honing (o-ljudet mellan o och ö. O-ljudet = engelska "nor") dar borte i iet (idet), lell, män dän har'a ättlat (har jag ämnat) gömma te jula. Dä blir la nåka rå te däss, sa raven te björn; vi getter la teminstingen känna ätter, om han ä söter. Dä ä jak mä om, sa björn å så satte di i sta båa två. Män nor di hade äet ett solegrånn, sa björn te raven: nu sa vi gömma dä ara (det andra) te jula. Män-e raven va så illmarier, så han barasten geck å grunna ätter, hur han s'ulle få i säk allerihopa honingen ensammen; damme-så (derföre) sa han te björn, nor de va' leet ena ti, att han va boen (ett blandat o- och ö-ljud) (bjuden) på barsöl å så geck'en å slamsa i säk en skälia slank å (åf, af) honingen. Nor han kom tebakers, fråkte björn: hva' kallte di barn't? "Början", sa' raven å slekkte säk om truten. Inte långt darätter, så s'ulle raven på barsöl ena vänna te. Hva' kallte di barn't? fråkte björn "Medtepå", sa raven, för då had'en äet te mettepå tönna. Sina, nor ban ble luten (lysten) så s'ulle raven pa barsöl den tredje vänna. Hva' kallte di barn't? fråkte björn. "Slut", sa raven, å dä kunne han sega å inte ljuga, för nu va dä slut i tönna.

Ena ti' ätteråt va raven ute å gjole sina huss. Mena, så kom'en te ena köll (källa), å måen sken i kölla, å dä skålla' (såg ut som) änna som om dä hadde vart en storer ost. Då töckt'en, att dä s'ulle vara godt att få säk ena sjok (stycke) å dammeså satte han säk i ämmar't som hang fast ve källevåkta å så bal'ä (bar det) ner lite kveckare än raven hade önskat. Å dar (som a i "att, katt") satt'en nu måta kar (måttlig karl) å kjuscha säk (huttra) i dä kålla vattent å hade allt häller sett, han var't dänar. Ätter kommer björn lufsanes å s'ulle se hva' kammeraten hadde för otu' (otyg) för säk. Hva' setter du dar ätter? fråkte björn å glona ner i kölla. Jak äter ost, sa' raven. Sess man på, sa björn. Han ä lången baläten, sa raven. Dä vore inte dumt att få ena kas (skifva) mä, sa björn. Jae, du, sa raven; häng däk i den are (andra) äen på våkta, mäna jak kommer upp, så sa' jak hjelpa däk ner sina. Å tänk, dä gjole dän dummingen! Å han datt ner så hiskeli't fort, så han sakk ner änna te botten, män dän som inte rekomdera upp'en, dä va allt raven."

Detta som ett prof på dessa sagoqvällar, hvilkas interessantaste del jag dock, ledsamt nog, måste förbigå. Efter så många år kan jag nämligen ej ihågkomma de anmärkningar och "inpass", som ofta gjordes från åhörarnes sida. Genom sin humor och verkliga ehuru grofkorniga qvickhet lågo i dessa ofta något för folklynnet mer betecknande än i sjelfva sagorna.

Sedan man var trött af historier, började det att sjungas. Af dessa visor anför jag blott en gammal folkvisa. Hon afhandlar dennas vanligaste ämne om "den trohet, som varar beständigt". Vi klaga, att våra gammaldags bruk försvinna; att enkelheten, fromheten och troheten efterträdts af flärd, köld och otrohet. I många fall är detta berättigadt, men i intet mer än i förhållandet könen mellan. Den gammaldags troheten, som fordom rådde mellan dem, hvilka en gång lofvat hvarandra sin tro, är numera blott en halfförglömd saga. Bland folket, i synnerhet den tjenande klassen, ombytas fästman och fästmö med samma lätthet som drägten. Hon må derför anföras, icke blott som ett minne af en tid, hvilken åtminstone i detta fall var bättre än vår, utan äfven som ett exempel på den olika drägt under hvilken folkvisan med behandling af samma ämne förekommer i olika landsdelar. Det är den gamla, allmänt kringspridda visan om "Herr Lagman och herr Thor", hvilken af den ena sångerskan kallades "Herr Thore och riddar Lagervall". Alla verserna hörde jag ej då, utan är en del långt senare upptecknad från en annan provins.

— Mi mor sjungden'a för oss barn, å henna mor hade sjungt'a för henne, — sade vestgötasångerskan. Till de två varianterne af denna, som finnas upptagna bland Arwidssons "Svenska Fornsånger", må här sålunda läggas en tredje.

Vi frångå dock här största delen af de olika provinsialismerna.

Herr Thore och Herr Lagervall, de sutto till bords
Under lia (lid = backe).
De spelte gulltärning om skön Inga'. *)
Så väl torde hon honom bida.
*) (Här ett stroffel, men då vi gjort det till en pligt att med diplomatisk noggranhet återgifva den sådan vi hört den, rättas icke heller detta).
Gulltärningen rann så underligen fram,
Under lia.
Så Thore han tappade och Lagervall han vann.
Så väl torde hon honom bida.

Och hör du, skön Inga, kär fästemön min,

Under lia.
Hur länge bidar du mig en liten mö?
Så väl torde hon honom bida.
 
Jag bidar dig mö i åtta år.
Och sedan så länge jag det förmår.

Och Ingas två bröder, de talte alltså
Vi ska gifta bort vår syster i år,

Vi ska gifva henne, så godt vi det kan.
Vi ska gifva henne rik Thore till man.

Vi ska gifva henne rik Thore så god.
Han har mer gull än Lagervall har jord.

De lagade till bröllop i fullan dus.
Femton jungfrur, de kläda bruda hus.

De lagade till bröllop i fullan fläng.

Och femton jungfrur, de bädda brudasäng.

De ledde den bruden öfver högan kyrkogård
Med rödan gullkrona och utslaget hår.


De ledde den bruden för altaret fram.
Så ömkligt hennes tårar på kinderna rann.


Och Thore klappar henne på blekan kind.
Hvarför gråter du så, aller kärasten min?

Och presten, han tog fram sin lilla bok.
Så viger han skön Inga och Herr Thore ihop.

De ledde der bruden öfver höganlofts bro.
Och hennes små ögon öfver salthafvet stod.

De drucko deras bröllop i dagarne två.
Men inte vill skön Inga åt brudsängen gå.

Inga, hon titta genom förstret ut.
Der fick hon se seglen rätt på sundet ut.

Der fick hon se flaggen, båd bruner och blå.
Som hon med sina fingra sjelf virkat uppå.

Christ, gifve jag hade mig en fulltrogen vän!
Som rede till stranden och komme snart igen.

Riddar Ola, han rider då vägen fram.
Han rider fortare än fogeln han flög.

När riddar Ola så hinner till stranden fram,
Då voro alla skeppen hunna till strand.

Och hör du, riddar Ola, kär svåger min,
Får jag låna gångarn din?

Låna så mycket du låna vell,
Men skynda dig till skön Inga i qväll.

Lagervall han rider inte fortare fram,
Än höga vaxljus i brudahuset brann.

Den dansen, han geck i fullan sus,
Då stal de ut bruden ur brudahus.

När dansen va' slut och spelet slöt upp,
De lette efter bruden i hvar-eveli knut.

Det måtte väl vara en farliger se' (sed),
Att en inte far behålla, den en ä vigder ve' (vid).

Herr Thore, han somnar i selkesäng,
Skön Inga och Lagervall i blomstergrön äng.

Herr Thore han somnar i förtret och i harm,
Skön Inga och Lagervall i hvarandras famn.

På detta sätt förflöt aftonen under sagor och sång. Alla tycktes vara belåtna med sin qväll. De annars kalla och uttryckslösa ansigtena skeno af belåtenhet; och från barnen hördes ofta några otåliga: tala! tala! ifall "ökestunna (hvilostund (pustestund)) ble för långer", som en af dem uttryckte sig. Härifrån gjorde dock en ett bjert undantag. En af husets pigor satt nämligen tyst och sluten utan att på något sätt deltaga i den allmänna munterheten. Detta var mer än vår godhjertade sagoförtäljerska kunde lida, ty mot slutet af aftonen hördes hennes röst genomtränga det allmänna sorlet med ett gält: "män, hva går dä åt däk, Maja? Du ä som om du vore upphängder å nersläpter... Ä du nersatter, eller har du råkat ut för dä onna (onda) i vär't? (vädret).

Den tilltalade svarade ej på detta tilltal. Hon rodnade blott, och en stund derefter lemnade hon stugan. — De qvarvarande förklarade nu enstämmigt, att det "ej vålde' na nået aent än, att ho va' nersatter".

Med denna djupt inbitna folktro förhåller sig sålunda:

Har en person fått en ovän, som han vill göra något riktigt ondt, går han till en "klok", som anses ha förmågan att "sätta ner" den förhatade, denne må vara en man eller qvinna. — För detta ändamål måste han skaffa sig något klädesplagg, som tillhör hämdföremålet. Detta lemnar han till den trollkunnige, hvarigenom denne anses komma i någon slags rapport med detta. Åtager denne sig nu uppdraget, går han ut i skogen eller till något annat ensligt ställe, der han under frammumlandet af en besvärjelseform i ett träd eller annat föremål insätter en nål eller en pinne. Från detta ögonblick tros föremålet för besvärjelsen "vara nersatt", hvilket anses vara detsamma som att han eller hon ej kan bli gift, och detta hålles som en stor olycka. Enda mediet att komma ur denna belägenhet är, att den insatta nålen eller pinnen blir urtagen af antingen någon god vän, som lyckats uppleta platsen, der besvärjelsen skett, eller ock af den trollkunnige sjelf, hvilket dock först skedde efter långa öfvertalningar, eller mot kontant erkänsla. Detta kallas att "bli upptagen" och anses för en stor lycka, ty nu är förtrollningen löst: den försmådda flickans behag få åter något värde i mannens ögon, och för den olycklige "Werther kan åter finnas en Lotta". (I afseende härpå vill författaren nämna, att det hufvudsakligen var qvinnorna, som kunde utsättas för detta missöde. Han mins dock ett fall, då han hörde att en dräng, hvilkens giljarefärder oupphörligen misslyckades, ansågs vara utsatt härför och detta antogs som förklaringsgrund.) Hvad de begagnade besvärjelseformlerne angår sökte jag ofta få reda på dessa, men misslyckades alltid. Att de utgöras af förvrängda munkböner eller af Fader Vår, "läst baklänges" är dock säkert, ty uppsnappade ord ur en sådan förrådde sin latinska härkomst.

Innan vi lemna julen i dannemannens hem, torde en sed eller, rättare, osed böra omnämnas, och det är Staffansridningen. — Till ett minne af Helsinglands apostel, S:t Staffan, om hvilkens hästkärlek och långväga ridter folksägen har så mycket att förtälja, brukade förr drängarne på landsbygden annandagsmorgonen företaga en utridt i bygden för att skryta med sina väl hållna hästar. — Detta kallades Staffansskede och började före dager, hvilket den gamla Staffansvisan också tillkännager:

"Ingen dager synes än,
Men stjernorna på himmelen
De blänka".

På många orter har dock denna sed urartat till ett hemligt borttagande af grannarnes hästar, på hvilka man under skrål och supning företager en kappridning i bygden. Efter några timmar återlemnas desse, svettiga och löddriga och kanske med en knäck för lifvet.

Till detta ofog lades dessutom ett annat. Innan hästlånarne aflägsnade sig, brukade de att vända upp och ner på allt hvad som fans i stallet: selarne särtogos, ryktdonen gömdes, och slutligen uppkastades spillningen i spiltorna. Ibland nöjde man sig ej härmed utan tog sådan från gödselstaden och hof in i stallen. Fans bland Staffansmännen en försmådd älskare, och den otrogna var ladugårdspigan på stället, utsträcktes denna "städning" till ladugården, der man tillstälde all den oreda, som var möjlig.

Kunde nu återlemningen ske lika hemligt som uttagandet, aflopp saken utan några ledsamma följder, men detta lyckades sällan. Drängarne på hemstället, hvilka oftast anat oråd, emottogo oftast vid återkomsten de obudne ryttarne med en skur af ovett. Desse, uppeldade af det förtärda bränvinet, stodo ej svarslösa; man öfverböd hvarandra i otidigheter och slutligen, sedan man uttömt förrådet på skällsord, togo munkämparne sin tillflykt till bonddrängens ultima ratio — fällknifven. — Den gamle Wärends-bons fråga: "hur långt tål du kallt stål?" ingick här ej bland förberedelserna, utan sökte man tvärtom begagna detta vida längre än man tålte.

En tid af året, på hvilken gammaldags seder och vidskepelse mer än annars förekommo i dannemannens hem var dymmelveckan eller den näst före påsk.

Sålunda utflyttades alla spinnrockar på dymmelonsda'n och finge sedan ej begagnas under de återstående dagarne af veckan. Uraktlåts detta, ansågos hönsen få s. k. kringgång, som är ett slags kramp, efter hvilken de förlora värpningsförmågan. Härpå troddes fullt och fast, och husmodern var särdeles noga med att iakttaga denna sed. Under denna vecka aktade man sig äfven noga att utkasta qvastpinnar hvilka påskkäringarne på sin blåkullafärd, skärtorsdag, ansågos samla ihop för att deraf förfärdiga de af allmogen så mycket fruktade mjölkhararne, på hvilkas tillvaro och kraft många fullt och fast trodde. Till denna folktro återkomma vi i nästa teckning, hvarför den nu förbigås.

För den bland folket ingalunda utdöda tron på påskkäringarnes Blåkullafärd underlät icke heller husmodren att påskaftonsqvällen kasta en koklöf eller något annat slags horn i den heta askmörjan, innan spjellet stängdes, under det hon med halfsjungande ton uttalade följande allouction:

"Upp och. far an
Te (till) Helsingeland.
Allestans mot
Men ingenstans fram
Tes (tills) du kommer till Helsingeland."

Den häraf utträngande gemena lukten ansågs drifva påskkäringarne förbi skorstenen, som alltid är den väg, genom hvilken de praktisera sig in i stugorna. — Till yttermera visso sökte man att så tidigt som möjligt, få lägga spjellet på denna afton, hvadan qvällsvarden förtärdes vid dagsljus. Naturligtvis iakttages detta ej på alla ställen.

Till sist återstår att skildra en personlighet, hvilken, ehuru ej tillhörande dannehemmet, någon gång sågs der uppträda. Såg man nämligen midt i arbetsveckan en äldre man, klädd i söndagsrock och ren nattkappa med hatt på hufvudet och käpp i handen styra kurs mot detta, och han vid framkomsten hördes fråga efter någon af husets pigor, då visste man, att man hade en "böneman" framför sig.

En gång kom en sådan till ett ställe, der jag som barn ofta uppehöll mig. Han frågade efter ladugårdspigan. Vi pojkar förstodo genast hvad det var fråga om, och då Greta smugit sig upp på ett vindskontor med den främmande, tassade vi med ljudlösa steg efter. Genom en springa fingo vi snart se den gamla pigan sitta bredvid kistan, som uppslagits för att visa all sin härlighet, under det att bönemannen slagit sig ned på en bjelke. Vi kunde ej fullkomligt höra, hur han lade sina ord, men meningarne: "å så har han ett par lota-söer (utsäges med ett å-ljud mellan o och å. Betyder lott-får, eller ett sådant, i hvilket man har en viss del. Tjenstfolket på landet brukade nämligen förr att för sina små besparingar inköpa en eller ett par tackor, hvilka de "satta ut i böjda (bygden) till lota" (utläses med samma grumliga mellanljud, närmande sig å) på det vilkor, att egaren får ena hälften af ullen och lammen; fodergifvaren den andra. På samma vilkor utsattes och skördades äfven potatis.), å så har han satt en tönna noler (potatis) te halna" (till hälften) trängde dock slutligen ut genom springan som för oss utgjorde tittskåpshålet. Genom detta sågo vi äfven bönemannens spejande blickar hvila på den uppslagna kistan, hvars innehåll måhända varit det enda, som förmått hans hufvudman att kasta sina blickar på det ifrågavarande föremålet. Det behöfdes nämligen ej mer än ryktet, att Maja i Skattegåln eller Britta i Mellomgåln hade så "vacka gångklär", förrän de hade sig ett halft dussin friare. I afseende på det ifrågavarande föremålet kan berättaren till heder för sitt köns smak försäkra, att intet annat än "gångklära" föranledt frieriet, ty fulare qvinna kunde man svårligen tänka sig.

Medan "lagårds-Greta" söker att med sirapsbränvinet och tunnråna ytterligare lossa på bönemannens tungband, skola vi kasta en blick i kistan, hvilken våra jungfrurs byråar med sina toalettspeglar och slöjor snart skola förflytta till de etnografiska samlingarne. Pigkistan hade alltid kupigt lock. Mellan gaflarne på detta var utspändt ett band, vid hvilket bindmössorna och linen voro fästade. Bakom detta voro på sjelfva locket karamelldeviser och tvålpappersansigten gemenligen uppklistrade. I hufvudafdelningen af kistan lågo nu egarinnans linne, förkläden och hufvuddukar m. m., under det att, från ena hörnet uppstack halsen af en grön butelj, hvars innehåll alltid var ämnadt för sådane eventuella besök. Inveckladt i ett kläde eller något dylikt fans "tetugget" (tilltugget), bestående af tunnrån, skorpor, karamellsbitar samt någon gång äpplen. Dess egendomligaste del var emellertid "larka", eller en liten i den ena gafveln intill locket fastsittande låda med lock. Detta var nipperlådan. Här förvarades örringarne, skärpet med sitt spänne och perlkammen. Men här funnos äfven trådrullar, bandstumpar och knappnålsdynor, med ett ord: några af desss småsaker, som qvinnan skaffar sig i alla lägen af lifvet. För att det stora locket måtte kunna hållas uppe stöddes det alltid mot det uppslagna larkelocket, hvarigenom bönemannens lurande blickar fingo en fri öfverblick till dessa skatter. Under tiden lät han sig väl smaka af läckerheterna. För hvarje sup blef han allt språkförare, och vi hörde då och då, hur han sade: "ja', dä ä en skräppekär (en karl att skryta af), dä kan du lita på... han har en så'n begäran å åstunnan te däk... Sloe i era vulnleka ihop, dä s'ulle bli ett torparefolk, som stog i mantal."

Hvad Greta svarade på dessa något materiela kärleksutgjutelser hörde vi ej, men hon log allt blidare, och i minen låg något, som talade om "åtte dars betänketid, men inte blir dä nej".

Slutligen gjordes min till uppbrott, och vi pallrade oss undan, hvarefter det bar af till de andra pigorna, för hvilka utgången af vår upptäcktsresa noggrant inrapporterades.

V.
BYALAG

Byn har gamla anor. Ordet, härledt af det fornsvenska byr, af boa (bo), utmärker en förknippning af flera hemman, hvilka med sina ego-områden i åtskilliga fall utgjorde ett litet samhälle för sig. I de gamla landskapslagarna har det dessutom betydelsen såväl af köpstad som enstaka gård, i det senare fallet företrädesvis utmärkande sätet för en bofast man, en boende d. v. s. bonde. Föga yngre än åkerbruket sjelf, finnes spåren af densamme i äldsta tider. Han utgjorde ännu en samhällig sammanslutning under häradet och hade sin egen lag, byarätten, innehållande sådane föreskrifter och bestämmelser, som voro nödvändiga för dess bestånd och utveckling. Att desse liksom, tidigare, landskapslagarne till en början ej voro uppfattade i skrift utan utgjordes af muntliga, från generation till generation fortplantade stadganden, är naturligt. En skriftlig uppfattning af byarätten har dock äfven skett. I medlet af 1700-talet förklaras nämligen genom en kunglig resolution, att de på åtskilliga orter redan tillkomna byordningarne äfvensom blifvande sådane skulle af domare-embetet i orten stadfästas samt "som lag i byskråen vara gällande". Genom ett kungligt bref af den 20 Febr. 1742, rörande landskulturen och stäldt till landshöfdingarne i riket, framlades dessutom ett förslag till byarätt, som skulle få jemkas efter orternas beskaffenhet och olika förhållanden. Detta förslag innehåller bland annat, att i hvarje by skall af byamännnen utväljas en ålderman hvilken, i händelse att byn var stor, hade att tillkalla tvenne bisittare och utgjorde desse laglig byarätt, som egde att tillämpa byordningen. Klander mot dennas beslut kunde dock enligt en särskild kongl. resolution ske genom stämning till häradsrätt. De frågor, som kunde komma under denna byarätts behandling, voro underhåll och borttagande af gärdesgårdar, grindars uppsättning och vidmakthållande, flodikens upptagande, vattenfårors rensning, åkerns gödning och tiden för vallsläppningen m. m. Den sammanträde enligt fäderneärfdt bruk under bar himmel på den s. k. grannabacken hvartill man, der så kunde ske, gerna valde en plats med några större, jordfasta stenar för att påminna om de gamle domareringarne. Böterna utgingo i äldre tider i penningar, som lades till bykassan, men förvandlades i senare tider till vissa kannor bränvin, som på stället ursöpos. Sjelfrådigheten i folklynnet visade sig här i mångt och mycket. Det var ej så noga med tillämpningen af det genom lag eller häfd tillkomna stadgandet utan sökte man ofta reda sig genom hvad romarne kallade lex in casu, hvarvid utslagen ej sällan utmärkte sig för det praktiska förstånd och goda omdöme, som allt som oftast utmärker den svenske bonden, men också — och det ej sällan — för väld och personliga inflytelser, hvilka ingalunda voro hedrande för domareembetet på grannabacken. Landskapens

forna sjelfstyrelserätt ville man ännu se oqvald i byarätten och i frågor, som föllo inom dennas afgörande, tålde man således ej gerna någon inblandning, hvadan vaderätten till allmänna lagen ej ofta begagnades och icke heller var rådlig. Råheten i sederna i förening med det lidelsefulla i lynnet, då detta en gång råkat i jäsning, gjorde, att rättvisan, eller hvad man ansåg såsom sådan, ofta nog urartade till verklig lynchlag. Ett sådant fall bevittnade jag en gång under mina gossår.

Det var ett af de första åren på fyrtitalet. Under sommarferierna uppehöllo min bror och jag oss i Stenstorps prestgård (invid jernvägsstationen af samma namn), der vi hade en skolkamrat och jemnårig i yngste sonen. En vacker lördagsafton, då vi lekte på gården, fingo vi plötsligen höra ett par starka, utdragna läten af en lur ljuda öfver nejden. Vi trodde först, att de kommo från något af de från betesmarkerne återvändande vallhjonen och lemnade derför ingen vidare uppmärksamhet åt desamma, men då de upprepades, på samma afstånd och med lika långa pauser mellan hvarje, förstodo vi, att det var fråga om något annat och lyssnade till de melankoliska ljuden, som så småningom bortdogo bland kullarne. Snart förklarade vår unge värd, att det skulle "bli grannabacke i Brunnhem", och föreslog, att vi skulle "springa dit", ty om att visste åtminstone jag litet eller intet på den tiden. Förut på dagen hade vi hört omtalas en djerf inbrottsstöld i trakten, samt att man för denna misstänkte en i byns utkant boende illa känd person, hvaraf vi drogo den slutsatsen, att det var detta, som på allmän byastämma skulle behandlas. Att få bevittna något sådant var alltför frestande att kunna motstås, och vi lunkade sålunda åstad. Under vägen sysselsatte sig min alltid beskäftiga inbillningskraft med hvad som komma skulle. Under det vi sprungo, berättade nämligen prestens son med flämtande röst, att "ålderman' å bisettare satt på stora stena'" samt att "di inte slutat med budkafveln än", och straxt var taflan färdig. Jag såg i andanom en böljande menniskomassa tränga sig kring domareringen, på hvars säten suto tre ärevördige män, visserligen ej sådane som Thorgny, men hvilka jag dock tyckte borde se ut som Lumber eller Karl af Edsvära, hvilka säkerligen voro rätt presentabla. Jag mins ännu, huru jag såg en pojke, springande i byns ytterkant svängande med något i handen, som jag trodde vara budkafveln, och nu fick jag hvarjehanda funderingar huruvida denne gick som han skulle, eller rättsols (med solen = från öster till vester). Under dessa funderingar, interfolierade af flämtande anmärkningar och upplysningar, hunno vi till stället, men aldrig har väl en fantasi så illa tilltygats af verkligheten, som min denna gång, ty lutad mot en af de stora stenarne på grannabacken, stod en medelålders karl, lika smutsig i ansigtet, som på de långa sattut- (surtout) -skörten med nedstukad hatt och nedkippade stöfvelskaft; denne var åldermannen. Om några bisittare funnos vet jag ej, men jag såg åtminstone ej några sådane. Grannlaget hade emellertid samlats, och man talade vidt och bredt om den skedda stölden och satt ej på orden i fråga om den misstänkte tjufven. Ibland hördes väl ropen: "dä s'a la ålderman sega oss" "dä vet la ålderman", men denne tycktes ingenting veta och ännu mindre ha något att säga, utan stod med fåraktig mine, orörlig lutad mot en af stenarne utan att på minsta sätt söka göra sin myndighet gällande. På så sätt förflöt en lång stund. Slutligen hördes en röst ur hopen: "vi s'a ha hit ut'en, få vi se, hur han rer säk". Detta förslag tycktes väcka anklang, ty nu ljöd det från alla håll: "Ja, hit ut mä'n! Hit ut mä'n!" och några handfaste karlar åtogo sig på uppdrag af åldermannen att hämta den förmente tjufven. Vid framkomsten till stugan, dit vi pojkar af nyfikenhet medföljde, var ytterdörren likväl stängd, och då man tittade in genom fönstret, såg man, att husbonden gått och lagt sig. Nu uppstod en viss villrådighet; mannen var känd som stark och vildsint och att intränga med våld var således ej rådligt. Man tog derföre sin tillflygt till fagra ord, och slutligen öppnades dörren af hustrun, hvarefter fyra unge karlar gingo in i stugan. Vi andre stodo i spänd väntan utanför. Denna blef dock ej långvarig, ty efter några ögonblick kommo de fyra sändemännen ut genom dörren, och detta fortare, än de kommit in. I hack och häl följde värden i bara skjortan med en stol i högsta hugg, men i förstugan vände han om, sedan han likväl först slagit igen förstudörren innanför hvilken vi hörde bommen hastigt förskjutas. Rättvisans handtlangare sågo långnäste på hvarandra, och tycktes alldeles ha tappat modet. Att på detta sätt se byastämmans suveränitet förhånad, var dock mer än mängden kunde tåla, och snart hördes ett förbittradt: s'a han få göra narr å buastämma' på dä vis't! åtföljdt af en mängd yttranden, med hvilka bonden vid sådane tillfällen söker pigga upp modet både hos sig och andra. Detta varade några ögonblick, men nu sågs en ung karl taga sats, hvarefter han med utsträckta ben rusade mot dörren, hvilken, oförmögen att emotstå detta nya slags domkraft, under ett väldigt brak med karm och allt kastades in i förstugan. En viss handfallenhet följde på denna kraftyttring, som i svensk lag kallas hemgång samt belagd med urbota straff, och man drog sig så småningom tillbaka. Under återvägen till grannbacken, dit man hade att inrapportera den sidvördnad, som visats rättens utskickade, talade man hit och dit om det gjorda hemfridsbrottet, men var dock ense om, att mannen af "farhåge för grannabacken" ej skulle våga att röra i saken, en åsigt som ock besannades. Den första ifvern "att rifva rätt" med tjufven hade emellertid svalnat genom detta öfvergrepp, och stämman åtskildes utan några vidare åtgärder.

Denna sak aflopp således utan några ledsamma följder. Vid ungefär samma tid tilldrog sig dock en händelse, som, äfven utgången från ett sådant byastämmobeslut hade det sorgligaste slut. I Hudened, en gränssocken till Skaraborgs län, på vägen mellan Skara och Borås, hade nämligen ett stort tjufband bildats, hvilket med sina utgreningar räckte långt in i detta län. Den ena stölden, djerfvare än den andra, skedde med.korta mellantider utan att gerningsmännen kunde upptäckas. Så småningom började dock misstankarne att vändas emot en i orten illa känd person, hvilken till och med öppet utpekades som bandets hufvudman. Han bar öknamnet Karten; något annat hörde jag aldrig. På detta sätt fortgick det en lång tid. Länsmannen i orten ansågs ej göra sin pligt, vare sig af liknöjdhet eller fruktan och folket knotade högt. Slutligen skedde likväl en stöld, som lät det länge dolda missnöjet uppflamma i full låga. I Herrljunga prestgård (straxt intill jernvägsstationen af samma namn; utsäges på ortens idiom alltid som Halljunga) bortstals nämligen en oxe, och begagnade man, ekonomiskt nog, natten till den utsatta slagtdagen för dådets utförande. Detta retade nästan mer än sjelfva stölden, och man beslöt att sjelf skipa rättvisa, då man ej trodde sig få den, der man skulle ha den. Man samlades således på grannabacken, der man enades om ett beslut, som genast sattes i verket. Karlen greps och tvingades genom stryk att erkänna, det han stått i spetsen för den sista stölden. För inhemtande af vissa detaljer, genom hvilka man hoppades få äfven reda på medbrottslingarne, fördes han derpå till stället, der han genom ytterligare stryk tvingades att visa, huru allt tillgått. Man nöjde sig dock ej härmed, utan tvingades han genom hotelser och fortsatta misshandlingar att erkänna sig såsom upphofsman till äfven de öfrige stölderna inom orten. Detta skedde dock ej på en gång och på ett ställe, utan fördes han dag efter dag, från gård till gård under oupphörlig misshandel, hvilken ej slutade, förr än man plågat ihjel sitt offer. Nu vaknade den slumrande rättvisan, och domen för de mest besvärade lydde på lifstids fästning. Saken väckte på sin tid ett stort uppseende. I sjelfva Jönköping var den under målets behandling ett allmänt samtalsämne i de enskilta samqvämen. Hofrättsledamöterna voro härunder delade i tvenne partier, af hvilka det ena tog folkets parti och ordade för en mild dom, och var väl detta anledningen, att denne ej lydde på dödsstraff, något, hvarpå det just ej sparades under Carl Johans tid.

Med byarnes sprängning genom enskiftena hafva dessa byarätter upphört och med dem äfven många af de egendomligheter och bruk, som tillhörde byalagen. Härpå har landet och folket vunnit, men målaren och turisten förlorat. För desse finnes ej vidare de ofta pittoreska husgrupperna med sin genomgående oordning; icke byledet med sina skinnpelsar, träskor och skrikande barnungar; icke trädet med sina gåshopar och utsvultna kreatur; icke gärdet med sina små åkertegar, der oordningen och planlösheten tycktes riktigt ha nedslagit sina bopålar.

Då byn i vårt land snart tillhör en svunnen tid, torde det vara på sin plats att i ett arbete af denna beskaffenhet nämna några ord om såväl hans uppkomst och utvidgning som om den tidens jordbruk.

Såsom allt menskligt samhälle har han sin rot i familjen. Sedan det nomadiska svedjelandsbruket till en del upphört, och bostäderna började blifva mer fasta, inhasslade husfadren på den äldsta allmänningen ett stort jordområde, hvilket sedermera öfvergick till hans afkomlingar som "ätte-lefve" eller oskiftad ätte-jord. Efter hand skiftades denna i två hufvuddelar: odaljorden och allmänningen. Den förra, utgörande åkern och ängsmarken (slotterängen), skiftades sedan mellan ättens olika utgreningar, hvaremot den senare fortfarande behöll sin karakter af allmänning såsom ättens (byalagets) gemensamma, osöndrade egendom. Men utom denna fans äfven en annan delning af jorden. Odaljorden skiftades nämligen i tvenne lika stora lotter: gärdet och trädet, af hvilka det förra låg under brukning medan det andra var upplåtet till samfäldt bete, hvarunder jorden dessutom ansågs få behöflig hvila. Härmed alternerades nu så, att hvad som ena året var träde blef det andra gärde, genom hvilket tillvägagående jordbruket fick namn af tvåskiftesbruk. Den för året obrukade delen, af det isländska "tröt" (trampande), uppbar i allo sitt namn, ty något mera tilltrampadt, hårdt och grått än trädet kan man knapt tänka sig. Från tidigt på våren till långt på eftersommaren utgjorde det, åtminstone på slättbygden, der man saknade naturliga ängar, kreaturens enda bete. Att detta på en jord, som året förut varit gärde, skulle bli ytterst magert är naturligt, och de nakna, gråa jordrymderna med de utsvälta kreaturshoparne gåfvo ock åt de trakter, der det företrädesvis brukades, ett i hög grad både sorgligt och ödsligt utseende. Genom jordens tilltrampning var denna oåtkomlig för luftens inverkan. Af denna anledning vans icke heller den andra afsigten med detta brukningssätt: att försätta jorden i högre växtkraft. Genom den myckna spillningen efter de stora kreaturshoparne tyckes det som jorden hade bort få ej så liten sådan, men dels föll denna ojemnt och dels kunde den ej blanda sig med den hårdt tilltrampade jorden, hvarigenom den gagnlöst förfors. Ett undantag från den allmänna plan- och vårdslösheten utgjorde dock de s. k. fårfållorna, takskyddande inhägnader med eller utan väggar, i hvilka fåren om nätterna instängdes. Efter det en sådan fått stå omkring åtta dagar på samma plats, var jorden der väl genomgödslad och nu flyttades den straxt intill under samma förfaringssätt.

Intill trädet låg gärdet. Bar det förra prägeln af en grå, nästan plågsam enformighet, företedde det senare en mångfald i färger och former, som genom sin planlöshet och genomgående oordning var detta i lika, om ej högre grad.

Hvarje hemmansdel, från början representerande en olika slägtgren af den ursprungliga ätten, hade under tidernas lopp allt efter behof inkräktat den ene jordlotten efter den andre på den ännu oskiftade odalmarken, till hvilka han sedermera genom vana och häfd kom i oqvald besittning. Dessa åkerbitar lågo aldrig på samma ställe, utan kunde samma hemmansdel ha sin odaljord kringkastad på ett halftjog sådane. Formlikhet och symetri stodo alltid utom räkningen, utan lämpade man åkerstyckena efter behofvet och terrängen. Detta gjorde, att gärdet fick det mest brokiga utseende: bredvid den stora qvadratformiga hafreåkern, innehållande kanske flere tunnland och tillhörig en egare, låg ofta den blott några alnar breda men långa rågremsan, som med sina båda ändar kunde stöta intill olika hemmanslotter, och kunde tillhöra en annan. Våra yngre jordbrukare kunna svårligen bilda sig en föreställning om ett jordbrukssätt, der potatislandet låg intill linåkern, hveteremsan intill korntegen, hvar och en med sina egare och detta på egovidder af hundratals tunnland. Det hela hade utseende af dessa lapptäcken, som man förr såg på bondgästgifvargårdarne med all sin brokighet och oregelbundenhet. Hufvudsädet var hafre af det mest piniga utseende, ty då man genom uteslutande sädes- och potatisodling saknade klöfver och andra foderämnen, var utfordringen huvudsakligen inskränkt till halmfodret, och man kunde endast hålla få och illa fodrade kreatur, hvarigenom gödseltillgången blef otillräcklig att sätta jorden i nog växtkraft. Hvad som fans af gödseln, användes hufvudsakligen till potäterne, hvilka åter förvandlades till bränvin. Efter dessa såddes s. k. höstråg (senråg) men lika ofta korn. Åkerredskapen var ännu på tretti-och fyrtitalen särdeles primitiv. Berättaren mins mycket väl träpinneharfven, och plogen med sin träfjöl, hvilkens arbete dock på flera trakter helt och hållet ersattes af den ännu ofullkomligare kroken (årdern), äfven helt och hållet af trä. Att utdika sin jord ansågs som ett stort slöseri, och temligen djupa vattenfåror fingo ersätta dikena. Derigenom, att dessa dock ej alltid behörigen upprensades, gjorde icke heller de sin tjenst, utan fick man ofta se de sankare åkerdelarne på stora sträckor stående under vatten. Lägger man härtill, att åkertegarne gjordes mycket kullriga, hvarigenom jorden högst upp på dessa lätt uttorkades, under det att de lägre delarne, mot vattenfårorna, höllo sig sura, ja, under långvarig väta stodo fulla af vatten, finner man lätt jordbrukets tillstånd. Grödan fick härigenom ett fläckigt och ojemnt utseende: under torkår blef det missväxt på höjden af tegarne; i vätår i svackorna.

Skilnaden mellan de olika hemmansdelarnes tegar utgjordes af på kant stälde, nedgräfde mindre stenhallar, med ringa upphöjning öfver jorden. Ett rubbande af desse till grannens förfång var särdeles lätt. Detta ansågs dock som ett stort brott, för hvilket missdådaren sedan aldrig fick någon ro. De kallades "skälavrängare" (af skäl, skilnads-gräns). Redan bibeln uttalar häröfver en svår förbannelse, och Merkuriestodernes skadande — sådane gränsskilnader — var hos greker och romare belagdt med dödsstraff. I folktron får den, som gjort sig skyldig till ett sådant brott, det straff, att han hvarje midnatt måste upp med lykta i handen för att leta sig fram i marken till den plats, der råmärket stod, som han en gång vrängt, eller nattetid i hemlighet flyttat. När han går dit, brinner han af samma lust, som då han här i jordelifvet gick åstad för att falskligen förändra detta, och säger med grof röst: det är rätt! — Det är rätt! Men då han går tillbaka, fatta honom samvetsqvalen, och nu säger han: ängsligt: Det är orätt! Det är orätt! Och så får han gå till domedag.

Något utveckladt jordbruk kunde under sådane omständigheter ej ifrågakomma, utan var det en oerhörd misshushållning med både jord och ladugård. Skifteslagen, hvarigenom byarne sprängdes, blef således ett oafvisligt tidsbehof. Detta insåg dock ej allmogen, och knotet blef högljudt; på många ställen öfvergick detta till våld och handgripligheter mot anstiftarne till den genomgripande reformen. Det tillgick nämligen vid enskiften sålunda, att en eller flere delegare ingingo till länsstyrelsen med anhållan om förordnande för en uppgifven landtmätare, som skulle skifta byns egor på så sätt, att hvarje delegare fick sina egor på ett ställe, dit de gamla husen mot utflyttningshjelp af såväl kronan som de qvarliggande åborne utflyttades. Med detta måste de öfriga nöja sig, men huru nöjde de voro, derom vittna såväl häradsrätternes protokoller som berättelser från den tid, då striden mellan fördom och häfdvunden rätt å ena sidan och den nya tidens fordringar å den andra som häftigast utkämpades.

Ett sådant exempel, i flera afseenden en verklig tidsbild, må här anföras.

I Fyrunga (annexsocken till Jungs församling 2½ mil söder om Lidköping) by begärdes 1844 skifte af hemmansegaren Börje Haraldsson i Årebod. En storm af ovilja uppstod, hvilken af flere tecken visade sig ej skola aflöpa med blotta hotelser. På slättbygden sågos nämligen desse förrättningar med långt större förskräckelse än i skogsbygden, der reformen tämligen lugnt försiggick. Orsaken härtill var de i de skoglösa orterne ruinerande nybyggnaderna, till hvilka materialierna ofta måste hämtas på flere mils afstånd, hvilket ej behöfdes på skogsbygden. Man ansåg ett skifte lika olycksbringande som en eldsvåda och säkert är, att ej få fingo gå från gård och grund för denna reform, så lyckobringande i sina följder, men så svår, medan den genomfördes.

Fyrunga, midt på Skaraborgs läns slättbygd, var en af desse orter, och förbittringen var, som sagdt, oerhörd. Under sådan sinnesstämmning samlades byemännen på Börje Haraldssons kallelse till den vanliga vårsynen å byalagets hägnader. Han var nämligen årets ålderman och ordförande i byarätten. Redan förut hade ett doft rykte spridt sig, att byemännen beslutat Börje Haraldssons död, och att den 11 Maj var utsedd till dådets utförande. Detta var nämligen dagen för den utsatta hägnadssynen.

Denne kom. Under dagen fäldes visserligen en mängd hotfulla yttranden med anledning dels af det begärda skiftet och dels för åldermannens stränga fordringar med afseende på hägnadernes laggildhet, men det öfvergick dock ej till egentliga våldsamheter förr än på aftonen, då samtlige byemännen och äfven andra personer samlats i torpet Bräddehagen, der synen slutade. Här inträngde flere af desse i den kammare, der åboen och hans hustru ville lemna Börje Haraldsson skydd. Detta misslyckades, och i den utanför liggande stugan hörde man derefter buller och sorl af en mängd röster, utan att det sedan kunde utrönas, hvem som misshandlat honom eller i hvad mån detta skett. Emellertid lyckades det Börje Haraldsson att icke blott utkomma ur stugan utan äfven att i halfmörkret lemna torpet, fastän under rop och hotelser ifrigt förföljd af bondhopen. I sin nöd styrde han härunder kosan mot ån, hvilken han hoppades att genom simning öfverkomma. Mindre kunnig häri och dessutom påklädd misslyckades dock detta, ty kommen inemot andra landet, sjönk han i åsynen af sina förföljare, som ej sträckte så mycket som en finger till hans hjelp. Ett par gånger syntes en hand öfver vattnet, men snart visade ett par vattenbubblor och några vattenringar platsen, der ett nytt offer för den svenske bondens råhet och hämdlystnad funnit sin graf.

Dagen derpå återfans hans lik, och utvisade vid den sedermera företagna läkarebesigtningen de starka blånaderne i ansigtet, kring högra ögat äfvensom ett sticksår i bakre delen af hufvudet och slutligen ett skrubbsår å venstra höftbenet, att den i kammaren försiggångna hemlighetsfulla misshandeln väl berättigat den omkomne till den förtviflade utvägen att påklädd söka simma öfver till andra stranden. De hotelser, som i kammaren utslungades emot honom kommo aldrig till allmänhetens kunskap, men att dessa i förening med dem, som han hört under hela dagen, tydligt visat honom, att han ej hade något annat val än att antingen dö under den uppretade bondhopens händer eller ock att söka komma öfver till den motsatta stranden, är nog troligt.

Det skedda mordet — ty man kan väl kalla det så — väckte på sin tid ett oerhördt uppseende. Det var i hvar mans mun, och vid den första ransakningen, som hölls vid Skånings häradsrätt i Skara under ett stort tillopp af menniskor, var jag äfven närvarande. Som denna, utom folkets ställning till sjelfva saken, äfven lemnar en inblick i dess lif och föreställningar på den tiden, hafva vi ur Skånings härads arkiv löst denna ransakning, hvilken utgör en verklig tidsbild. Vi lemna här nedanför några korta utdrag af dessa vittnesmål äfvensom en redogörelse för utslaget.

Utdrag af Domboken, hållen vid urtima ting med Skånings härad i Skara den 6 Juni 1844.

Svante Svensson vittnade:

"Vid den syn å hägnaderne inom Fyrunga byelag, som hölls den 11 sistlidne Maj var vittnet närvarande och hörde flere af de närvarande knota öfver, att Börje Haraldson som ålderman hade för stränga fordringar i afseende på hägnaderne. En gång på eftermiddagen gaf en af de tilltalade Börje Haraldsson ett slag på axeln med blotta handen, af hvilket slag åkomma dock ej följde, såvidt vittnet kunde förmärka; men med undantag häraf såg vittnet icke Börje Haraldsson bli slagen eller på något sätt misshandlad. Efter hägnadssynens slut var vittnet jemte många andra inne hos Johannes Jonsson i Bräddehagen. Börje Haraldsson var också der, men vittnet såg ingen bruka något våld emot honom. På aftonen, sedan det blifvit mörkt, såg vittnet, som uppehöll sig i stugan vid Bräddehagen Börje Haraldsson komma springande inifrån den innanför denna belägna kammaren och skynda ut genom stugudörren utan hatt. Han förföljdes härvid icke af någon. Litet derefter gick vittnet ut och såg honom då förfoga sig bortåt ån, som flyter ej långt derifrån. Då vittnet ämnade sig tillbaka in i stugan, mötte vittnet två af de tilltalade, hvilka frågade hvart Börje tagit vägen, och då vittnet sagt dem det, sprungo de efter utåt fältet, hvarunder en af de tilltalade ropade till några personer, som voro framför honom: hvar är han? Hvar är han? Tag fatt honom! Tag fatt honom! och en annan af de tilltalade yttrade, att man borde slå sönder honom. Vittnet följde de tilltalade utåt ån samt sade till dem under vägen dit: "nu skolen I ej slå honom för illa", hvarvid en af dem genmälde: "nej, det skola vi inte, men något måste han ha". Börje Haraldsson gick då vid stranden af ån. Ingen hotade eller slog honom, såvidt vittnet såg. Då vittnet och två af de tilltalade voro vid pass tolf famnar från ån, begaf sig dock Börje ut i vattnet med kläderna på men utan hatt. När han kommit något längre än till midten af ån, upphörde han att simma och tycktes sjunka. Då vittnet ej vidare kunde se till honom, återvände vittnet i sällskap med de tilltalade". Uppläst och vidkändt.

Anders Johansson vittnade (då de efterföljande vittnesmålen för det mesta äro ett återupprepande af det föregående, upptagas i dessa endast hvad som för tiden och åskådningssättet är karakteristiskt. Kursiveringen af berättaren), att han, som var närvarande vid hägnadssynen den 11 Maj hört Jonas Svensson i Bremsagården yttra, att de snart dö, hvilka söka landtmätare, och att många exempel härpå funnes, samt att då en af de tilltalade i Bräddehagens stuga frågat hvem som först skulle dö, vittnet svarat: den som söker landtmätare, men att vittnet sagt detta utan att hafva hört någon yttra, det Börje Haraldssons död var beslutad.... Utanför stugan hade vittnet hört någon säga: vi borde slå ihjäl honom och lägga mansbot hela socknen. Vidare påminner vittnet sig, att en af de tilltalade sagt: detta skall Johannes (värden i Bräddehagen) ha godt af; den är icke bättre som gömmer än den som stjäl. (Detta hade afseende på, att Johannes Jonsson och dennes hustru sökte i sin framkammare skydda Börje Haraldsson för byemännens raseri).

Flodig vittnade, att han hört en af de tilltalade med hög röst yttra: vi skola ändå slå ihjäl honom. Om vi — hela socknen — skjuta ihop, så blir det ej mer än 1 Rdr Bco på hvar.

.... den 7 Juni.

Ransakningen fortsattes och Sven Larsson i Arvidsgården, förekallad, sade sig hafva hört en af de tilltalade säga till husmodren i Bräddehagen, Stina Andersdotter: du får ej gömma honom, ty då är du ej bättre; han skall ändå dö.

Johannes Persson hade dagen före synen hört en af de tilltalade klaga på Börje derföre, att han sökt laga skifte samt hört honom omtala att några sagt, att de skulle slå ihjäl Börje och att de ej brydde sig om, ifall de härför kunde få erlägga hel mansbot, samt att dagen för detta var bestämd till den 11 Maj, då hägnadssynen skulle ega rum.

Efter det målet förekommit till förnyad behandling den 18 Juni, 13 Juli och 19 Augusti samma år, "blefvo de tre anklagade, oaktadt sitt trotsiga och enständiga nekande, såsom i väsentlig mån vållande till Börje Haraldssons död dömde att hvar för sig böta full mansbot till treskiftes mellan kronan, häradet och åklagaren eller i brist deraf undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd samt, ehvad böterna erlades eller ej, en söndag i Fyrunga kyrka undergå uppenbar kyrkopligt."

Emellertid pågingo enskiftena; på 30- och 40-talen som lifligast. De mottogos alltid med ovilja och föranledde många excesser, ehuru väl desse sällan gingo derhän, som den nu beskrifna. Jag hörde dock på sin tid omtalas, huru en hemmansegare S. i Edsvära, hvilken 1844 begärde skifte inom detta byalag, på en natt fick alla fruktträd i sin trädgård förstörda, selarne sönderskurne och åkdonen förderfvade. Så småningom började man dock att vänja sig vid saken, och i början af femtitalet kunde man utan fara för lif eller lem begära sådant. Jag vet detta af egen erfarenhet, ty vid den tiden var jag sjelf delegare i tvenne skiften, af hvilka det ena skedde på min begäran. Grannarne sparade hvarken på böner eller hotelser, men det stannade vid de senare.

Sällan har en social reform skett med så genomgripande och lyckliga följder. Icke nog med att vårt jordbruk tog ansats till något vida bättre; han omskapade äfven bondens seder och lefnadssätt. Under byalagens tid stodo de förre ej i bästa anseende. Sämst var det under husbehofsbränningen. Den lätta tillgången på varan, gjorde att man söp, icke blott måttligt utan så, att både moralisk och fysisk kraft undergräfdes. Den bidrog äfven till ett umgängeslif, hvilket på samma gång som det förstörde arbetslusten äfven i andra afseenden var allt utom efterdömligt. Sålunda hade man i de stora byalagen en sed att gå till hvarandra för att "ta klaresupen" (vid frambringandet af alkoholen uppkommer först en produkt, som på allmogespråket kallades "länk" eller "förbränna". Denna gömdes ett par dagar och omkokades sedan på en gång; detta kallades att "klara") som det kallades. I qväll klarar di i Jonagål'n. S'a vi gå dit? hette det . . . Förslaget vann genast anklang och en stund efter "möskninga" (skymningen) kunde halfva grannlaget ha samlat sig på den utsatte mötesplatsen. Den nordiska gästfriheten förnekar sig aldrig, isynnerhet då han har något att vänta igen, och nu tillbragtes aftonen under prat och sqvaller, hvarunder byns krönika alltid fick några nya blad. Slutligen skildes man, och nu inbjödo de upprymde gästerne icke blott aftonens värd utan äfven hvarandra med sådane uttryck som: "när vi klarar hemma; då vet I hvar Mellagåln legger" eller något dylikt. Det var de bättre klassernas klubbar men under en ännu vidrigare form. Så gick det turvis vintren om, och skulle gubbarne vid dennes slut sanningsenligt ha gjort reda för hvart bränvinet tagit vägen, hade tvifvelsutan det Wadmanska: "Ur-supet" varit rättaste svaret.

Äfven i förhållandet könen emellan alstrade byalagen ett lif, som var allt utom som det borde, äfven om det i sanitärt hänseende i vanliga fall ej medförde de ohyggliga följder, som stadslifvet har att uppvisa.

Vi ha i en föregående teckning skildrat julhelgens firande i det gammaldags bondhemmet. Denna var af enskild natur och firades af hvarje hushåll för sig. I byalaget fans det åter en gemensam fest, i hvilken alla hade rättighet att deltaga, och denna var dansen omkring majstången på midsommaraftonen, af hvilken hon äfven på flere orter uppkallades. Ungdomen — ty det var egentligen hennes fest — beredde sig för denna nästan hela året. Sålunda samlade pigorna urblåsta äggskal, pappersblad, bandstumpar och brokiga tyglappar, medan drängarne "la' ihop" till en ny stång, ifall den gamla antingen blåst utaf eller råkat ut för någon annan olycka. Denna senare bestod vanligen deruti, att drängarne från någon angränsande by, upptände af afund öfver stången i grannbyn råkade att vara några alnar längre än deras egen, begagnat sig af någon mörk natt för att förmedelst såg eller yxa beröfva den afundade rivalen detta företräde. Särskilt mins jag, hur stången i Längjums by en gång på trettitalet var utsatt för ett sådant attentat af drängarne från Wässby eller Tråfva, och huru denna märkliga händelse med alla sina utläggningar blef ett nytt blad i byns krönika, som flitigt afhandlades vid qvällbrasan i komministersgården. Då stången dessutom på flere orter fick qvarstå, onedtagen, på sin plats, så kunde det äfven hända att "ho blåst kroketer" hvilket inträffade då hon till exempel blifvit utsatt för en "pinande östavinn', inna' ho hunnet bli väl torrer". Att afhjelpa sådane fel tillkom drängarne, medan pigornas var att draga omsorg om sjelfva utstyrseln. Härvid ansågs på många orter blommor för något allt för simpelt och vanligt, utan ihopsamlades och fastsyddes de nyssnämnda tyglapparne och bandstumparne på pappersbladen, hvarefter dessa fastbundos på stången, hvilken derigenom fick det brokigaste, men derför ej det vackraste utseende. Genom stången stuckos dessutom tvärpinnar i kors, i hvilkas spetsar små kronor af halm eller blommor dinglade. De samlade äggskalen uppträddes på mjuka vidjor af omkring sex qvarters längd, hvilka böjdes i halfcirklar och inträddes i stången på så sätt, att de antingen bildade ett kors eller ock så tätt, att de, sedde tillsammans och på afstånd, sågo ut som ett jätteägg, genom hvars spetsar man trädt stången. Sådane dekorationer förekommo på två eller tre ställen. Dessutom uppträddes äggskal på långa snören, som der och hvar virades omkring henne. Spetsen bestod antingen af en vimpel eller af en s. k. krake. Denne senare var den vidskäftade spetsen af en gran med alla sina sidoqvistar, hvilka voro utsirade med papper, äggskal och blommor, bland hvilka pioner och brandgula liljor intogo brorslotten, medan små kronor äfven här, dinglade i spetsarne. "Kraken" var liksom brudens hufvud den punkt, der grannlåtssjukan mest graserade. Slutligen hängde der och hvar blomklädda tunnband omkring stången, och såg man från dessa ofta hvarjehanda prydnader, men mest små halmkronor nedhänga. Att denna utstyrsel var olika på olika orter var naturligt. Den här beskrifna tillhörde hufvudsakligen slättbygden, der man dels hade svårare att få blommor och löf, och der befolkningens skönhetssinne liksom andra förmögenheter betydligt stod under skogbons. Hos denne begagnades åter uteslutande löf och blommor vid utsirandet af stången, som någon gång var verkligen ståtlig.

Arbetet slutade tidigt denna dag, och straxt på eftermiddagen samlades byns ungdom på tån, der majstången för den rymliga dansplanen ofta hade sin plats, och här började nu ett folklif, som väl förtjenade att en gång ses. Det var burleskt, ja, mången gång groft, men i grofkornigheten låg ofta en viss qvickhet, i det ystra sjelfsvåldet en lefnadshelsa och kraft, som mäktigt tilltalade. Jag ser, när jag vill, dessa grupper — ty alla kunde ej deltaga i sjelfva klädningen — som slagit sig ner i någon utkant, der man pratade och skrattade rörande dagens små händelser, men der dock byns giftermålskrönika var hufvudämnet. Man visste på håret dag och stund "när Skattegåls Per hade gett Anna i Mellomgåln slut", eller att det på den "sista slottehjelpa hos nämdeman" hade "blett väl mella' enkas Magnus och däka hos Kartagåla'". Detta afhandlades vidt och bredt, men slutligen hördes samtalet genombrytas af ett gält: kom hit, Petter, s'a jak löska däk! hvilket anbud alltid accepterades; det lurfviga hufvudet nedlades i den tjenstvilligas knä, och operationen börjades. På ett annat ställe sågs en lång räkel gå mellan tvenne knubbiga pigor, om hvilkas lif han slagit sina armar, medan han ännu tycktes stadd i valet och qvalet, hvilket dock föremålen ej på något sätt tycktes lägga vid sig, ty de visade allt som oftast sina hvita tänder under ett skratt, som var mera hjertligt än behagligt. Soldaten på roten, förr en framstående personlighet i bondens samqväm saknades icke heller här. Vanligen var han gift och höll sig derföre mera omkring bordet, der bränvinet och svagdrickat utminuterades, än bland ungdomen. Här blef han dock snart upprymd och tillät sig vissa friheter mot könet, som han visst ej skulle tillåtit sig på "nykter kalur", och jag ser ännu, hur långe Lans på "vandt manér" slog armen omkring en vacker tös, som oupphörligt visade sina hvita tänder vid den unge krigarens qvickheter. Nå, nå! Hva' gär du, Lans? Kom ihog, att du ä gefter! sade en af de gamle gubbarne, i det han varnande "hötte" med handen. "Vet la' dä, häradsdomare", svarade den unge krigaren; "men jak tok la inget stöcke å'na — eller hur Britta? — men så gefter jak ä, så kommer ög'a att stå qvar i armén, som vå'n kaptin en gång sa', dä ä säkert....

"å kaffe å socker
å skorper te att doppa
å se'n på muntaschen en köss utå dej".

trallade han halfförlägen och gjorde helt om.

På så sätt förflöt ett par timmar. Kring stången hade man emellertid varit flitigt sysselsatt: flickorna hade klädt och drängarne hade lagat i ordning "gropa och stöttera" och slutligen förkunnade ett högt rop, att hon var färdig att resas, hvilket med de enkla resurser, som härför stodo till buds ej var något latmansgöra. Några oxtömmar och hundra par friska armar uträttade dock under idkeligen "oh" och "ohoj" hvad det mest komplicerade maskineri ej skulle gjort hvarken hastigare eller säkrare. Snart var hon ock "rester och nerstenader" och nu börjades dansen, först kring stången, men fortsattes längre fram på natten på någon loge, tills det var store, ljuse dagen.

Äfven under denna fest gömmer sig tvifvelsutan en ursprungligen hednisk kult. Hon är en qvarlefva af den dyrkan, som egnades solen i Balders (Baals) person, och föreställer majstången tannen eller tjärblosset, som ännu efter gammal sed på midsommaraftonen uppreses i pyrené-dalarne, der det af presten antändes såsom en ersättning för de till soldyrkan hörande ännu äldre midsommarseldarne. Sådane hafva dock förekommit äfven i vårt land. Ännu på Rudbecks tid upptändes sådane på några af honom namngifna ställen. I Värend, Jämtland och Bohuslän bibehölls äfven länge denna sed.

Men var lifvet i sjelfva byn rått och ohyfsadt, så var detta ännu mer händelsen på den s. k. tån (namnet taget af foten. Tån, fotens yttersta del; by tån, byns ände och en yngre utvext från denne). Här framträdde råheten och vidskepelsen under många, ofta ohyggliga skepnader. Här bodde gumman med mjölkharen, genom hvilken hon drog mjölken till sig från grannens kor; här bodde den, som kunde sätta sjukdom på menniskor eller kreatur; härifrån smög sig " friskytten " ut på sina aldrig felslående jagter, och här söktes den som gjort fosterfördrifningen till yrke. Berättaren besökte under sin mångåriga beröring med folket ofta dessa armodets hem och fick derunder kasta en blick i dessa på en gång förhatade och fruktade menniskors lif, hvilka, tvingade af den djupaste fattigdom, nödgades ockra på sina bättre lottade grannars enfald och godtrogenhet. Till deras heder måste dock erkännas, att en stor del af desse ej voro medvetna bedragare. De hade fått sin förmenta förmåga af andre "kloke" och trodde åtminstone tiil en del på denna, som, det måste medgifvas, dock alltid var parad med en viss illslughet.

Bland tåns bebyggare intaga de "kloke" det mest framstående rummet. Dessa ansågos kunna taga rätt på tjufgodset och utpeka tjufven; de kunde bota sjukdomar hos folk och kreatur; de kunde öfverflytta sådane från den ene till den andre, icke blott bland menniskor utan äfven bland kreatur Så trodde man, och då slumpen, eller hvad man vill kalla det, ej sällan arbetade dem i händerna, växte deras rykte och anseende. Man talade om den ene lyckade kuren och uppfylde spådomen, men förteg de hundra misslyckade och ouppfylde.

Till några af desse "kloke", som på sin tid läto mycket tala om sig, komma vi i följande teckning; vi förbigå den således här och vilja blott nämna några ord om dem, som ansågos ega förmågan att "sätta sjukdom" på folk eller kreatur. Hämdlystnaden uppsökte ofta desse. Man medhade då till den trollkunnige ett klädesplagg, som tillhörde en sjuk, och detta lät den trollkunnige under en viss besvärjelseformel på något sätt komma i beröring med den, på hvilken sjukdomen skulle öfverflyttas. Ofta behöfdes icke ens detta medium, utan plågorna öfverflyttades direkte på den man ville åt. Tattarfolket ansågs isynnerhet ega en stor förmåga i detta fall. Sålunda omtalades från en egendom i Westergötland en gång följande besynnerliga tilldragelse.

En dag under det, att gårdens arbetsfolk på ett ställe voro sysselsatta med vårarbetet kom ett sådant tattarfölje dragande. De hade som vanligt en hög kärra, på hvilken barnen och qvinnorna fortskaffas. På spetsen af den höga packningen satt denna gång en ensam qvinna. Tåget gick i sakta mak, under det att man hörde främlingarne skratta och prata med hvarandra på sitt eget språk. På en gång stannade dock detta under det att qvinnan hastigt nedlyftades och släpades ned i ett af de djupa dikena invid vägen. Samtidigt med detta hade zigenarqvinnan gjort ett par häftiga rörelser utåt åkern, der en ung dräng nedföll under sådane symptomer, som åtfölja vanliga barnsängsplågor. Dessa fortforo, tills qvinnan en stund derefter förlösts med ett barn — ty derom handlade saken i diket — då drängens plågor genast upphörde. "Ho' hade fått barn't, men heern (herde (ung dräng)) hade ha'tt plågera", förklarade man utan allt vidare.

Vi skulle ej andragit denna händelse, ifall den stått som ett enstaka fall bland folktrons många vidunderligheter, men då vi trettio år senare i Hyltén-Cavallii "Wärend och Wirdarne" sett denna tro äfven förekomma i Smålandsbygderne, ha vi ej ansett oss böra helt och hållet förbigå den samma, synnerligen som den nog kan anses tillhöra den mer pikanta genren.

På några fruktlösa förklaringsförsök vilja vi ej inlåta oss, utan tillåta oss blott den närliggande reflexionen att på samma gång som zigenarqvinnans konst nog var en, som de flesta andra qvinnor skulle vilja stjäla, vore den äfven ett tämligen suveränt befordringsmedel för den Wicksellska preventivteorien.

Huru djupt tron på förmågan att "sätta sjuke på aent folk" (sätta sjukdom på annat folk) äfvensom på kreatur må här ett exempel anföras. "En dag feck vi barn", så berättade en gång för mig en af mina pigor, "se e' smörgås, leggande på grindstolpen strax in te (in till) vårat. Ätter (efter) mor allti' sagt oss, att vi aldri' feck röra ve nå't som vi hetta ute — för se dä ä mä sånt, som di sätter sjuke på folk å kritter — så gjole vi't inte nu heller. För dä mesta lägger di't i nåken stråkväg för att nåken sa hetta't. Men vi sprang in te mor å ba', att ho sulle komma ut å se på't; dä gjole ho å sa, att vi inte feck fåssa (röra vid henne (smörgåsen nämligen)) ve'na. Dä gjole vi inte heller, men vi satte oss ett stöcke ifrå' för te å se, om inte den sulle komma, som satt ute'na för te å se, om nåken ta'tt bort'na. Dä kom inga menska, men väl ena skata flugande, å ho hacka i säk smörgåsa å tänk atte da'n derpå, så hetta vi ena döer skata änna in te husa, å se dä va inga aen än den, som hadde äet å smörgåsa."

Ett annat sätt att "sätta bort" sjukdom är att "sätta ner'n" i ett träd. Kommer då någon och sätter sig utmed trädet eller på något annat sätt kommer i beröring med detta, så får han genast sjukdomen; det må nu vara menniskor eller djur. En gång hade ett par vallgossar satt sig utmed ett träd i skogen. Några dagar derefter började de att få bölder, som utbredde sig öfver hela kroppen och slutligen blefvo desse så svåra, att de blefvo sängliggande. Af en klok gumma fingo de nu lära, att "di sulle springa bort dem." — Detta skulle gå så till, att de sjuke skulle ta' litet var af bölderna på en slant. Med denne skulle de springa te "rennane vatten", der de skulle kasta den i, hvarefter de skulle på annan väg återvända till hemmet. Under vägen både bort och hem finge de ej säga ett ord, vare sig till hvarandra eller till någon annan. Den ene af de sjuke trodde på skrocket och gjorde som han "ble'tt lärder", och han blef frisk efter nådra dagar; den andre, som ej trodde på det, och ej brydde sig om att följa föreskriften, fick ligga i fjorton dagar, innan han kunde taga kläderna på sig. De båda gossarnes syster, som för författaren omtalade denna händelse, bedyrade enständigt, att hvarje ord var sant. Man ser häraf liksom af mycket annat till hvilken hög grad vidskepelsen ännu qvarlefver bland folket, samt huru ofta slumpen arbetar denne i händerna.

På bytån bodde ofta qvinnan med mjölkharen, som drog mjölken till sig från grannarnes kor, men hvilkens hela hemlighet efter all anledning endast bestod deruti, att hon antingen fordrade sin egen ko bättre, ifall hon hade någon, eller ock i det ännu genare medlet att tjufmjölka grannarnes kor. Att dessa voro ytterst förhatade är naturligt, och sökte man på allt sätt komma dem på spåren. Ett bland dessa medel är för egendomligt att här förbigås. Jag hörde det i min ungdom af en assessorska Smedmark, för många år sedan död. Jag låter henne sjelf berätta den besynnerliga händelsen hvilken genom hennes personlighet är satt utom allt tvifvel.

"Under det jag som nygift bodde på Öredal (en mil från Lidköping. Assessor S. egde detta ställe i början af innevarande århundrade), berättade den gamla frun, "märkte jag med ledsnad, att en af mina bästa kor började att "lägga af på mjölken" (sina af). Hon såg dessutom mager och affallen ut, och tjenstfolket förklarade genast orsaken ej vara någon annan, än att en illa känd torparhustru tjufmjölkade henne. Med anledning häraf bad man att få begagna det bland allmogen vanliga medlet att få reda på sådane personer. Jag hade hört det förut och lemnade endast motvilligt mitt medgifvande. Nu uppeldades ugnen, sedan man likväl förut skaffat sig ett kläde, som tillhörde den misstänkta hustrun. Det hör till saken vid dessa uppeldningar, att ugnen skall bli vida hetare än vanligt. Sedan detta skett, och denne sopats, skall det främmande plagget inkastas, då egarinnan, i detsamma detta sker, inträder, ifall hon är den skyldiga. Vi stodo alla — ty jag var sjelf närvarande — i spänd väntan, och jag kan omöjligt beskrifva min förvåning eller, rättare, häpnad, då just i detsamma klädet inkastades, dörren öppnades och den misstänkta menniskan trädde in i rummet. "Hvad gör I här inne?" frågade hon och såg sig omkring, ty af de vanliga baktillrustningarne sågs intet annat än den uppeldade ugnen. " Åh, vi håller på att ta rea (taga reda)den som tjufmjölkar Grilla!" snäste ladugårdspigan argt. Mera hann hon dock ej tillägga, ty i detsamma segnade Britta — så hette den främmande — ner vid dörren. Någon vidare undersökning anstäldes ej; det behöfdes icke heller; hon hade genom sitt beteende "tagit sak på bak", och efter den dagen blefvo mina kor aldrig tjufmjölkade. (Detta sätt att taga reda på den trollkunnige har sin motsvarighet i trollsmörets inkastning i ugnen, hvilket brukas i Småland).

Så ungefär föllo den gamla fruns ord. I hennes karakter hade jag, som sagdt, en full borgen för sanningen af hennes berättelse. Man sitter dessutom ej vid åttio års ålder och sätter ihop historier, som blott äro diktade.

Att emellertid sådane händelser — man må ge dem hvad namn som helst — i hög grad äro egnade att styrka tron hos folket på det öfversinliga och oförklarliga, hvilken med sina rötter skjuter djupt ned i den gråaste forntid, och hvilken vår tids s. k. upplysning litet eller intet förmått rubba, är naturligt.

Allmogen hade förr en afgjord fruktan för den verklige läkaren. Att förtro sig åt en sådan var ungefär detsamma som att göra upp sin räkning med denna verlden. Man förtrodde sig hellre åt sådane, som kunde "läsa bort" det onda. Desse bodde ofta på tån, der de voro mera i fred men dock hade sin publik nära sig. Lika fruktade som hatade, då de ofta troddes stå i förbund med onda makter, sågos de dock ej gerna af folket, och detta gjorde, att de äfven drogo sig tillbaka i backstugor på gränsen af någon skog eller aflägsen backsluttning, i hvilken de till hälften nedgräfde sig. Tystnaden och ensligheten kastade här en nimbus af hemlighetsfullhet öfver såväl dem sjelfva som deras hem. Härom hade de en viss aning, och försmådde icke heller att begagna sig af detta medel.

Jag besökte en gång en sådan klok för att få bot för en envis tandvärk. Han emottog mig med en viss högtidlighet och förklarade upprepade gånger i afseende på sin förmåga, att den ej var "nå'n kunskap utan barasten en vettenskap." Derefter täljde han under vissa ceremonier en pinne af något rödt träd med tillsägelse, att jag skulle peta mig i tänderna med denne, samt slutade med den vanliga föreskriften, att jag ej finge tacka då jag gick. Tandvärken upphörde verkligen, men hvarken derföre, att trädet var rödt eller för hans strykningar och läsningar, utan derföre att tandköttet kom i blödning.

En annan gång kurerades jag dock verkligen af en sådan der doktor. För medlets ovanlighet och som ett exempel på deras kurmetoder må det här få plats. Jag hade fått en svår utsot, som ej ville låta sig häfvas. Boende långt från läkare, lät jag derföre kalla en sådan der klok, hvars underkurer allmänt omtalades. Jag låg till sängs, då han kom. Han kände mig på pulsen, strök mig i pannan och ruskade på hufvudet; men i stället för att be om penna och papper, bad han om en — tegelpanna. Denna lades på glöden i kakelugnen, hvarefter den, starkt upphettad, invirades först i en våt och sedan i en torr handuk. Jag kan ej beskrifva min förvåning under dessa tillredelser och ännu mindre min häpnad, då kurmetoden ändtligen kröp fram: den heta pannan skulle läggas i sängen, der jag skulle sitta på den "te magepina ga säk". Jag blef först rasande och tänkte kasta ut både doktorn och hans medikament, men bra nog sjuk, lät jag honom råda och blef, som sagdt, grundligen kurerad.

Invärtes medel användes sällan; skedde det, så begagnades oftast samma farmakopé för menniskor som för djur. Men man var dock i allmänhet rädd för både in- och utvärtes sådane utan trodde vida mer på dem som voro förbundna med något "hex" (hexeri). Ett betecknande exempel på detta må här anföras.

En doktor Modin, på femtitalet regementsläkare vid Westgöta-Dals regemente, blef en gång kallad till en sjuk knekt. Han reste till torpet, tog reda på sjukdomen och ordinerade. Bland läkemedlen förekom äfven en spansk fluga, hvilkens begagnande noga föreskrefs. Någon tid efteråt stötte doktorn på sin patient inne i Alingsås.

— Nå, go' dag min käre — ! Hur ä' dä mä dej? Hur geck dä mä den spanska fluga'?

— Gu' bevare regementsläkarn! Ho setter der än. — Hva tusan säjer du? Setter ho' der än?!

— Ja, Gu' bevare regementsläkarn! Dä gör ho.

— Hvar setter ho'?

— I taket.

— I taket?!

— Jo, dä va som så, att just som ja' s'ulle lägga på'na, kom en så'n der "kloker", di kallar — åh nokk vet'en mer än andra, dä ä säkert — å han sa: du sa inte vära dummer, sa' han, å göra som doktern sa', sa han, utan du sa' fästa'na mä en sul i taket medt öfver sänga, sa' han. Dä gjole jak, å vet regementsläkarn, frå dän stunna lätta dä på (blef det bättre).

— Dä va bra, svarade doktorn godmodigt och på sin breda vestgötska, låt 'na då setta der ho setter.

På verkliga läkemedel trodde man, som sagdt, litet eller intet. Genom hex skulle förr allt botas. Reformar t. ex. botade man sålunda, att man med en knappnål drog en liten rispa i yttergränserna af denne. Sedan drogs ett kors öfver honom med nålen, så att fyra rutor bildades. Midt i hvar och en af dessa stacks ett styng, under det att man' för hvarje sådant utsade ett fruntimmers-namn som till dopnamnet var detsamma men till tillnamnet olika, om det var en karl, och tvärt om ett karlnamn, ifall det var ett fruntimmer. Operationen företogs ofta, och reformarne gingo alltid bort, så mycket vet jag.

Stolsteg botades på så sätt, att en annan person tog en vigselring, som denne lade öfver det sjuka stället, kvarefter han vreds motsols omkring. Derefter skulle patienten spotta tre gånger genom ringen, men han fick ej säga tack. Det botades äfven på det sätt, att man tog en trefot (en stol, en panna eller något på tre ben) hvilken sakta sattes på det sjuka stället, hvarefter den äfven här vreds omkring tre gånger. Härpå skulle patienten spotta tre gånger på marken utan att tacka. Denna operation förnyades oupphörligt, och måtte väl ha varit tillfyllestgörande, efter som den ständigt återkom.

Begagnade man några verkliga läkemedel voro dessa riktiga hästkurer, ett uttryck så mycket mer på sin plats, som, efter hvad vi förut antydt, samma läkemedel begagnades för både menniskor och djur.

Ett exempel på dessa bondkurer, ofta vådligare än sjelfva sjukdomen, må här anföras.

Bland allmogen fans förr i Westergötland en sjukdom, som kallades skorf, bestående af sårnader, som sutto så tätt, att de utgjorde en enda skorpa. De hade alltid sin plats i hufvudet. I Larfs fattigstuga fans i min ungdom en sådan olycklig varelse. Det var en pojke på 13 à 14 år; han kunde i många år ej aflägga mössan i folks närvaro, arbetade visserligen med det andra folket men måste alltid äta ensam och för öfrigt vara för sig sjelf. Så förgingo, som sagdt, några år; slutligen tog det onda dock sådan öfverhand, att man måste taga sin tillflykt till den vanliga kuren. En mössa af väf eller mjukt skinn, gjord så, att den smög sig tätt efter hufvudet och jemnt efter hårfästet, ihopsyddes. I toppen sattes en stark ygla på yttersidan, under det att den på innersidan öfversmordes med ett jemnt, temligen tjockt lager med beck. Denna krängdes derefter öfver hufvudet så, att endast ansigtet lemnades bart. Nu fick denna hufvudbonad, som kallades beckhatt, qvarsitta, ända tills becket hunnit draga till sig hela sårskorpan, hvarvid naturligtvis hårrötterna medföljde. När man såg, att det "sulle låssa", som termen antydde, sattes patienten på yttersta kanten af ett bord, hvarefter ett starkt snöre bands i den nyssnämda ygglan. Nu fästades detta, kort uppbundet, i en midt öfver i taket anbragt krok. Sedan allt sålunda var färdigt, tog en person i benen, medan en annan hastigt undanryckte bordet — med hvad verkan lemna vi åt läsarens egen inbillning att sjelf uppgöra.

På bytån eller i skogsbrynet bodde ofta skytten, hvilkens skott aldrig förfelade sitt mål. Han betraktades med en viss fruktan, ty denna träffsäkerhet ansågs han endast ha kunnat få genom att på något sätt ha trädt i förbindelse med mörkrets makter. "Dä kleckar aldri', att han träffar orren i hvitögat på hundra steg, men så ä han också själalöser"; "han har försvuret säk åt den onde", voro yttranden, som jag en gång hörde om en sådan der friskytt eller "vellschött" (vildskytt), som de äfven kallades. Sätten att köpa sig den ondes gunst voro flerfaldiga; ofta skedde det skriftligt och med egen blod. Häraf kom sig det ej sällan upprepade uttrycket: "han har förskrefvet säk åt den onde", hvilket dessutom ej skedde ensamt för den nyssnämda förmågan utan äfven af andra anledningar, af hvilka dock snikenheten efter rikedom var den vanligaste anledningen. Det lidelsefulla i folklynnet, sedan begäret en gång blifvit väckt, framträdde härvid ofta på ett ohyggligt sätt.

Se här ett sådant af berättaren med visshet kändt fall.

I Acklinga (omkring 2½ mil s.o. om Sköfde) församling hade en gång på 40-talet en bondgosse fattats af en sådan der jagtlust, hvilken småningom öfvergick till en förtärande passion. Tystnaden i skogarne, endast afbruten af suset i tallarnes kronor, då en starkare vind drager genom dessa, har något för vissa sinnen ovilkorligt tjusande. Den visst ej utdöda folktron på dessa hemlighetsfulla väsen, af hvilka skog och hult skola vara fulla, gifva åt detta lif en ytterligare retelse, som blir alldeles oemotståndlig.

En sådan var den unge gossen. Utan lust för sin ålders vanliga förströelser sökte han blott ensamheten och skogen, från hvilken han dock oftast tomhändt återvände. Detta afsvalnade likväl ej hans begär efter detta ensamma, kringströfvande lif, utan hvilket han ej ansåg sig kunna lefva. Han blef sålunda för hvarje år allt dystrare och slutnare; han grämdes nämligen af en stor sorg — han jagade med otur. Så förflöto några år, men slutligen började allehanda besynnerliga rykten att sprida sig i trakten, i hvilken just denne gosse var hufvudpersonen. Det hette nämligen, att "han aldri' sköt bom"; han "kom allti' i håll"; "vellebrå't satt å vänta' på'n" med flera uppbyggliga historier. Anledningen härtill var nu den, att han sades ha "förskrefvet sä' åt den onde" och blifvit friskytt. Härvid hade så tillgått. Då han såg, att den envisa oturen ej ville lemna honom, hade han till sist beslutit sig för att gå till en gammal jägare, som ansågs stå i något slags hemlighetsfullt förhållande till denna personlighet och som sjelf var friskytt. Denne hade lofvat honom hjelp, ifall han noga följde hans föreskrifter. Vilkoret var dock, att han ovilkorligt skulle försvära sig till satan. Detta vore så mycket lättare, menade den gamle, då han ännu ej gått till skrift. Han tillhörde visserligen årets nattvardsungdom, men vid nattvardsgången skulle han utspruta vinet i näsduken och stoppa oblaten i fickan. Sedan måste han en torsdagsqväll gå till utsatt ställe, der han skulle uppsätta denne på ett träd och skjuta till måls. Hvad han finge se, borde han ej bli rädd utan blott trycka af. Träffade han då oblaten, skulle han aldrig fela, men "Skam tillhörde han sedermera från denna dag för tid och evighet". Den unge adepten hade lofvat allt, och ryktet visste att berätta, att han under tysthetslöfte omtalat, att då han skulle trycka af, hade han tyckt sig se frälsaren på korset just på den plats, der oblaten satt. Detta hade dock ej afhållit honom, utan hade han gett eld, och sen dess hade han "aldri' bommat". Ryktet härom spred sig i allt större kretsar. Slutligen kom det äfven för myndigheternes öron, och man berättade, att saken skulle förekomma vid nästa sommarting i Dimbo (tingsstället för Wartofta härad). Hvad följden blef hörde jag dock ej på många år.

Jag lemnade nämligen vid denna tid orten, och händelsen föll ur minnet, tills jag beslöt att utgifva dessa teckningar. (En med förf. bekant, förmögen possessionat, alltid boende i Acklinga, skrifver i detta ämne i början af förra året .... "sedan jag nu talt med äldre nämdemän och häradsdomaren, har jag blifvit underrättad, att den omskrifne gossen rymde ifrån orten, så snart han hörde, att han skulle bli stämd till tinget för sitt ofog; någon rättegångshandling fins således ej att afskrifva." .... Detta, skrifvet nära 40 år senare, visar både att händelsen lefver i friskt minne bland befolkningen och äfven att den ej var något tomt rykte.) Denna ohyggliga vidskepelse inskränker sig dock ej till Westergötland. Den lär ha varit utbredd kring hela landet, fastän nu lyckligtvis kommen ur bruk. I Östergötland hafva vid skedda efterforskningar två personer sagt sig ha hört liknande fall, äfven inom denna provins.

Men går dock öfvertron och vidskepligheten sällan derhän, så visar den sig likväl på många andra sätt hos desse jägare. I och öfverallt vilja de se öfverjordiska och besynnerliga ting. En sådan ser några mörka ringar i gräset: här ha elfvorna under natten trådt sin trollska dans; han ser en hvit punkt vid den aflägsna sjöstranden — kanske en flock svanor, som sola sig, och hvilkas fjedrar glänsa — och han har sett hafsfrun; han ser dimman i dalen: "det är mossefolket, som kollar på"; han har nattetid hört ett klagande läte i skogen: det är gasten, som klagar öfver sitt spilda lif; han ser de antända gaserna röra sig öfver kärret: "det är lyktgubben, som är ute och går"; han har "i gråninga mött nå't, f-n vete hva' dä va'": straxt misstänker han, att det varit "rået". Men det gifves äfven andra slags möten, som med ett gemensamt namn kallas "ondt mot" (tron härpå var lika stark som för århundraden tillhaka. En bortgången finner af någon anledning ej ro i sitt hvilorum, utan vandrar oupphörligt nattetid kring skådeplatserne för några af honom i tiden föröfvade brott eller ställen, vid hvilka han under jordelifvet af någon anledning varit fäst med hela sin åtrå. Mot morgonen skyndar han till sin graf, dit han måste ha återvändt före första hanegället. Hinner han ej fram, så står vid första sådant hans hamn bunden på den plats, der det först hördes och der får denna stå till nästa midnatt. Han säges då vara ett "dagstånd". Går någon nu vägen fram och stöter emot den osynliga hamnen, säges han "råkat ut för ondt mot") och hvilket alltid anses medföra någon olycka, vare sig som sjukdom eller otur. Verkan af mötena med rået trodde man sig kunna förekomma derigenom, att man vände ut och in på rocken, och hände det ej sällan, att man långt fram på dagen kunde möta en eller flere jägare i denna kostymering, som de glömt att ändra. Ett annat sätt fans ock till skydd mot sådane möten. Man bar nämligen stål närmast kroppen. Denna tro härleder sig troligen från den äldre jernåldern, då invandrarne genom sina fullkomligare vapen drefvo urinnevånarne af jätteslägtet till bergen och skogarne. Jernet ansågs derföre af de senare ha en hemlig trollkraft, hvarom de många mytiska berättelserna från vår sagoålder nogsamt vittna. Ofta har jag sett en sådan amulett glida fram från skjortsprunnet på den svettige jägaren, der den fasthölls förmedelst en tråd, lagd omkring halsen.

Det är likväl icke ensamt jägaren, som begagnar sådant till skydd mot "förgöring".

Sålunda såg jag en gång på ett fattigt ställe en nygift hustru på samma sätt söka sätta sig i säkerhet för "ondt mot". Hennes förstfödde sof djupt i vaggan, och hon ville begagna tillfället att smyga sig åt ängen för att skära ris till vispar. Hon hade dock ej ännu "gått i körke", och detta är en tid, under hvilken bondqvinnan anser sig som "oren" och mer än annars utsatt för mörkrets makter. Hon vågade sig således ej lemna stugan, innan hon stuckit en sax i barmen närmast kroppen. På tillfrågan hvarföre, fick jag det gamla svaret: "dä gär jak, för jak inte s'a råka ut för nåken s—", ty detta är den vanliga termen.

På en sådan bytå besökte jag en gång af nyfikenhet en qvinna, som ansågs ega förmåga att draga mjölken från grannarnes kor till sin egen. Der var ytterst fint och propert, och värdinnans utseende var allt utom trollpacklikt. Hon mottog mig och mitt sällskap vänligt, men då vi efter att ha slagit omkring oss, frågade om hon hade smör att sälja, ändrades hastigt tonen, och vi blefvo nästan utkörde. Det medel, genom hvilket såväl denna som hennes medsystrar ansågos ega sin förmenta förmåga var naturligtvis mjölkharen, som gjorde så mycket väsen af sig under hexprocessernas tid.

Man skulle tro denna vidskepelse för längesedan utdöd, men så är likväl ej händelsen. En hos mig tjenande piga plägade nämligen med en ton af den fullkomligaste öfvertygelsa omtala, huru en af henne uppgifven hustru hade ett sådant trollredskap: "Å tänk, att ho va så pass säker", hette det, "att ho bara behöfde sätta knifven i nolvägga (nord-väggen) å göra som när en mjölkar (i Kinnekulletrakten är stamvokalen i detta ord ofta a; det vanligaste uttalet torde dock vara med ö), så feck ho sån fuller. Hade ho inte lat bli te slut, hade ho nokk mjölkat ihjäl grannas ko. Detta omtalades med en ton, som om det varit den naturligaste sak i verlden. Hon hade inte sett det, men "matmora hade gjort'et, å ho' ljög aldri". Att få henne att frångå sin tro var omöjligt. Hon betraktade tvärtorn mig med ett visst medlidande, som kunde vara så enfaldig och ej tro henne på hennes ord.

Detta så mycket omtalade trollredskap är förfärdigadt af sölf och qvastpinnar på visst sätt hopbundna. De tros förfärdigas af trollpackorna under deras färd i dymmelveckan till och från Blåkulla, och vi ha i föregående teckning nämt, hur rädd danneqvinnan var att under denna några sådane skulle utkastas, hvilka då af hexorna på deras förbifärd kunde uppsnappas för det afsedda ändamålet.

(Om denna märkvärdiga folktro skrifver Hyltén-Cavallius i "Wärend och "Wirdarne" pag. 440—441: I delen: I dymmelveckan kunde trollpackoma draga nytta af andras kreatur genom att gifva åt sina kor af deras mjölk. I skärdagarne göra de ock sina trollharar, bjergaharar eller diharar af stickestabbar, som på någon thorsdagsqväll blifvit brände i båda ändar samt af ett gammalt såll. Dessa diharar äro pukar eller orena väsen, som dia mjölken af grannarnes kor, så att sjelfva bloden kommer ut när egaren vill mjölka. Medan dihararne löpa omkring, spilla de stundom af smöret, som de samlat; detta hittas då på marken som ett gult slem eller en gul svamp, som i Wärend får namn af trollsmör. Skär man ett sådant med vådastål (sådant eggjern som af våda sönderbrutits), så kommer blod ut. Stryker man deraf på bakstammen af sitt skepp eller båt, får man hvad vind man vill. Piskar man det med hagtorn och kastar det i ugnen eller på elden, så kommer trollkäringen törstig och vill dricka. Då skall man slå henne, tills blod kommer ut, och inte låta henne dricka, ty eljes får hon samma makt som tillförene Äfven heter det, att man skall basta trollsmöret med ett ris, som är gjordt af nio slags fruktbärande träd och sedan kasta det på elden. Då kommer trollpackan innan qvällcn och begär att få låna tre ting. Dihararne låter drifva sig af jagthundar, men kunna icke skjutas utan med en silfverkula eller en träpinne; det som då faller är blott tre brända stickestubbar." Vi hafva förgäfves forskat efter första anledningen till mjölkhararnes förfärdigande just af sölf och stickestubbar. Förklaringsgrunden torde dock ligga i den hos våra förfäder gängse tron, att hvarje väsen i naturen "har sina tydor", (sin betydelse eller hemlighetsfulla kraft), hvarmed det osynligen inverkar pa andra väsen. En sådan kraft finnes äfven hos döda ting, men hos några i högre grad än hos andra. Bland dem som ansågos äga mer kraftiga "tydor" än andra var sölf.)

För en qvinna med mjölkhare fruktade man värre än för pesten. Synnerligen rädd var man för dem under sagde tid, på hvilken man trodde sig mer än annars omgifven af onda makter. Kom en sådan härunder in i en ladugård, ansågs detta för en stor olycka.

En gång hände detta. Till en mejeriarrendator kom en vacker dag en qvinna, som stod i elakt rykte både för "förgöring" och annat "sattyg". Man visste ej bestämdt, om hon hade mjölkhare, men man misstänkte det; mejerifolket voro åtminstone öfvertygade derom. Straxt efter detta besök började en stor, vacker kalf att aftyna; han blef "urrhårter (håren stodo på ände) och tommer" och slutligen måste man "ta te'n" (slagta honom). Något naturligt skäl kunde naturligtvis nu ej härtill uppletas, "utan ho hade förgjort kalfven"; derom var ej tu tal. Slutligen måste man besluta sig för att slagta honom, men innan dess förklarade den rasande egaren för hvem som ville höra det, att "trollpacka" ej skulle lefva en dag längre än kalfven, ty äfven han ansågs "kunna lite mer än andra". Slagtdagen kom och samma dag dog verkligen den förmenta trollkunniga. Hon hade, så berättades det, varit borta och tvättat på byk. Rätt som hon gick, förde hon handen hastigt till hjertat, gaf till ett rop och föll ner död. Händelsen, naturligtvis utsmyckad med sägnens tillägg och förändringar, omtalades länge i orten med sådane förnumstiga anmärkningar som: "ja se, i dä samma som han stack kalfven, kunne han så pass möcke, att han stack henne mä".

Sin "makt" ansågs den omskrifna qvinnan ha fått sålunda. Hon hade i samma dymmelvecka varit på ett tidigare besök på stället. Tvärt emot bruket under denna vecka hade hon då blifvit bjuden på förtäring, något som allmogen, åtminstone i de gammaldags husen, ängsligt undvek, emedan det ansågs föra olycka med sig, isynnerhet om man ej hade en fullt säker person att göra med, ty man trodde fullt och fast, att om gästen kunde i hemlighet föra med sig något i matväg, så hade han derigenom fått en hemlighetsfull makt "till förgöring". På ett ögonblick hade alla aflägsnat sig, och nu hade hon begagnat tillfället och slagit kaffet i en flaska och stoppat på sig. Sedan hon gått, hade någon omtalat för husbonden hvad man misstänkte; denne hade då rusat efter och försökt få flaskan ifrån henne. Härunder hade denna gått sönder, men det hade alltid blifvit "en slatt qvar" och med denne hade ho' makta qvar till "förgöring", menade man.

Att sådane sammanträffande tillfälligheter: mannens förutsägelse, djurets nedslagtning och qvinnans samtidiga död — ty i hufvudsak är berättelsen nog sann — att sådane skulle ge ett ytterligare stöd åt vidskepelsen och öfvertron var naturligt. Den stigande upplysningen har i viss mån förmått skingrat dessa, men ej ringa återstår att göra; mycket af hednisk kult och tro finnes ännu qvar.

Bland tåns fattiga befolkning uppsöktes äfven spåqvinnan, som stälde framtidens horoskop, isynnerhet med afseende på flickans blifvande älskare, huruvida denne skulle vara rik eller fattig, eller om hon ens skulle få någon. Bondhustrun besökte henne för att få veta tjufven, då något bortkommit i huset, huru många barn hon skulle få m. m. Af manfolken besöktes de högst sällan; man kan nästan säga aldrig.

Mångahanda voro medlen för att vinna dessa syften. Ofta blefvo de nyfikne tillsagda att vänta; de borde återkomma om några dagar, då de skulle få besked, en mellantid, som ej lemnades obegagnad af sierskan, och i hvilken man, åtminstone till en del har förklaringsgrunden hvarföre upptäckandet af tjufven och förutsägelsen om den blifvande älskaren så ofta lyckades.

Ett "hex" begagnades dock af den mera förfarne; det kallades sållning och motsvarade på visst sätt nutidens psykograf. Härvid gick så till:

Tvenne personer stälde sig midt emot hvarandra, hållande mellan sig en sax, hvilkens spetsar vändes nedåt, under det att ygglorna hvilade på desses pekfingrar. — Derefter hvälfdes ett mindre såll eller sikt öfver dessa sålunda, att den lättrörlig blef hängande midt öfver ygglorna. Nu öfverenskoms, att om sållet vid den afgifna frågan sakta vred sig åt höger, betydde detta ja: vände det sig åt venster betydde det nej: öfverenskommelsen kunde ock vara motsatt.

Nu började man t. ex.: är silfverskeden tappad? Ingen rörelse i sållet. Ar den stulen? Nu vred sig det litet åt höger. Är den tagen af någon utom gården? En tydlig rörelse åt venster. Har någon af pigorna tagit den? Högerrörelse. Börjar hennes namn med B? Vensterrörelse. Nå, än med L då? Högerrörelse. Är andra bokstafven o? Samma rörelse. Tredje v? Samma rörelse. På detta sätt fortsattes, till man fick namnet fullständigt.

På ett ställe, der jag mycket vistades som ung, tog man på detta sätt verkligen reda på en bortkommen sked. Man misstänkte till en början ej den verklige tjufven, utan var det sållet som gaf första vinken i detta afseende.

För att få veta sin tillkommande man anmodade den förvetna flickan sierskan vanligen att begagna korten, hvilket ock flitigt gjordes. Andra sätt funnos dock. Så tillråddes hon att midsommarnatten under tystnad plocka nio slags blommor, nio slags blad och nio slags gräs, hvilka skulle bindas i små qvastar och läggas under hufvudkudden, då hon ofelbart skulle i drömmen få se sin tillkommande make. Ett sätt var ock att tre torsdagsqvällar baka pannkakor så salta som möiligt. Under natten infann sig naturligtvis en brännande törst. Denna fick man dock ej släcka utan skulle försöka att åter insomna. Under den oroliga slummern, som slutligen infann sig, drömde flickan, att en karl kom och gaf henne vatten, och dennes utseende var då alldeles detsamma som den blifvande makens.

Att dessa drömmar ofta slogo in är naturligt: den unga flickan drömde om den, som redan inkräktat hennes hjerta; denne uppfylde dagens tankar och blef derföre nattens dröm. En besynnerlig händelse, som faller inom det område, der den menskliga förklaringsförmågan stannar och — tiger, mins jag mig dock ha hört i min tidigare barndom rörande detta bruk. Jag var nämligen med mina föräldrar på besök i Österplana (på Kinnekulle) prestgård. Under aftonens lopp föll samtalet på visioner, drömmar och spådomar. Värdinnan, prostinnan F., berättade derunder följande. Jag låter henne sjelf tala:

"Under det jag var flicka, försökte jag en gång det der rönet att baka salta pannkakor. Det gick till efter alla konstens reglor: de bakades tre torsdagsqvällar af smet, som var så salt, att den brände på tungan. Första natten drömde jag intet, men den andra åter, att en ung herre, klädd i kortbyxor, hvita strumpor och skor, ett krusadt skjortkrås och peruk med stångpiska artigt kom och bjöd mig ett glas vatten. Jag såg honom tydligt, och hans drag inpreglades noga i mitt minne. Några år försvunno och jag hade glömt alltsammans, då jag en vacker dag satt hemma i hvardagsrummet, ifrigt sysselsatt med något arbete. Jag var så upptagen af detta, att jag ej märkte, att jag ej var ensam, förrän en skrapning borta vid dörren lät mig se upp, och hvem kan beskrifva min förvåning, då jag längst bort i rummet fick se drömbilden stå lifs lefvande: drägt, utseende, mine — allt var detsamma. Den unge mannen var gymnasist i Skara, hvilken, alldeles obekant för mig och den öfriga familjen, kom såsom informator för mina bröder. Att min dröm i så mån haft inverkan på mitt öde, att, då frågan om giftermål mellan mig och F. flera år senare uppstod, "jag ej ansåg det värdt att säga nej", vill jag ej neka. Jag var "så öen" som folket säger och sade derför ja". Så ungefär föllo den gamla fruns ord, hvilka gjorde ett djupt intryck på mitt sinne och som derföre efter snart femtio år stå lefvande framför mig.

Att ett folk, hvars hela äldre kultur och åskådningssätt utvecklat sig ur myten skall i den omgifvande naturen se väsen af en ursprungligen högre natur än den numera eger, bör ej förefalla besynnerligt. I uttrycket: "dä va på dän tid, nor (uttalas alldeles som det engelska "nor"; betyder här: när) berga va lena (mjuka) å jura kunne tala", hvarmed folket så ofta inleder sina berättelser, framskymtar dels en viss kunskap om de förvandlingar vår jord undergått och dels om en tro på ett högre lif i tidernas morgon. Så äfven med träden; äfven dessa kunde tänka och tala. I bondgossens: "se, ho gråter!" då han skar sina pilpipor, låg en, ehuru omedveten, folktro bevarad. Man fattade dem som qvinliga väsen och detta väl anledningen, hvarföre träden i vårt språk äro hon-kön. Det i trädet inneboende väsendet hade qvinnans natur och skaplynne: "aska (asken) skälfver än i da', heter det, för se, dä va unner ena ask som Cain slog ihjäl Abel". Dessa inneboende väsen ansågos ega en kraft öfver menniskan, hvilken hon under vissa vilkor kunde ställa till sitt förfogande för "förgöring". Ett sådant träd var "flogrönnen" (ett slags parasit), med hvilken man kunde borttaga värk, men äfven "ta' makta" frå hästa'. På flera orter ansågs hon vara ett säkert medel mot all slags förgöring, hvarför man fäste sådane qvistar i uthusens väggar för att bevara boskapen.

Med blommorna är samma förhållande. Johannisgräset och Jungfru-Marie-sänghalm ansågos ega en dels skyddande och dels trollgörande makt. Tron på midsommarblomstrens undergörande förmåga eger efter all anledning ett omedvetet sammanhang med den soldyrkan, som förekommer i alla naturreligioner och således äfven hos våra förfäder. Åtskilliga växters namn, såsom solögon, ge härom en dunkel påminnelse. Bruket att löfva kyrkorna och stugorna äfven som att barrströ eger således troligtvis ett dunkelt, nu afglömdt sammanhang med tron på blomstrens helighet och skyddsmakt. Julhalmen motsvarar, säger en ansedd författare, efter all anledning midsommarblomstren; den var således ett skydd mot förgöring mot alla de onda väsen, som i synnerhet på denna natt ansågs omhvärfva menniskornas boningar.

Samma var förhållandet med djuren. Några i folksägner fortplantade fabler påminna om denna gamla tro. Skogsdufvan lät — berättar denna — narra sig af skatan att byta ägg. Sedan dess far skatan omkring och kjattrar och skrattar öfver sitt puts, men skogsdufvan, hon sitter efter den dagen in i djupa skogen och klagar sitt:

Hu, hu!
För sju
Fick tu
Hu, hu!

Myrans samtal med gräshopparen äro bland annat en påminnelse om samma tro. I vissa fåglars läten vill man dessutom nedlägga vissa betydelser såsom förebud om lycka och sorg. När korpen klagande far öfver en gård, betyder det sorg och död. Hackar sparfven på fönstret, vill han hacka ut någon, och dödsfall säges inträffa. När skatan skrattar, betyder det främmande; sker det nattetid betyder det olycka; ugglans klä hvitt! klä hvitt! betyder alltid lik. Framför sig kastade ofta ungmor en katt, innan hon första gången steg öfver tröskeln till sitt nya hem. Gick han in utan att vilja vända om betydde det "trefne"; motsatsen "vantrefne". På djurens förvandlingar tror man fullt och fast. Om göken tror man sålunda, att han förvandlas till sparfhök, och om svalan, att hon om vintren ligger på sjöbotten. Skatornas bo "må" man icke röra; deraf följer bland annat skabb. Trädet, som stod intill stugan, deri detta var bygdt ansågs ock heligt; det fick ej huggas; skedde det, medförde det på ett eller annat sätt olycka. Öfver stalldörrarne såg man ofta förr dödade skator, ugglor och hökar uppspikade. Detta skedde derföre, att hästarne om nätterna ej skulle ridas af maran eller på något annat sätt råka ut för någon skada. Äfven detta var som mycket annat en qvarlefva af gammal heden kult, som utan att man vet hvarföre traditionelt qvarlefver i folkbruket. Dessa foglar offrades nämligen i hedna tider åt Oden och förestälde äfven nu ett slags offer. Skatan var sjelf en åt Oden helgad fogel och ansågs på grund häraf som ett slags skyddsvärn mot allt "ohell". (Dessa sägner förekomma dock ej ensamt i Westergötland, de förekomma äfven, och kanske ännu oftare, i Småland. Se Wärend och Wirdarne.)

Att djurverlden troddes stå under makten och inflytelsen af en mängd hemlighetsfulla naturväsen såsom mjölkharen, necken (ännu under författarens barndom brukades det att binda necken. Sålunda mins jag, hur jag tillsammans med en mängd pojkar en gång badade i Gersken vid Alingsås. Vi stodo alla i Adamshabiten och skulle just rusa i, då en ropade: "vi ha ju inte bunnet necken!" Alla förblefvo nu stilla, tills en satt "stål i strand". Nu ropades af någon: "necken är bunden!" och derpå af hela skaran: "ho, hagla!" Derefter rusade vi i. Detta var dock enda gången jag var med om en sådan ceremoni. Under mina senare gossår och ynglingaålder försvann denna sed alltmer, såvida den ej möjligen bibehöll sig i någon aflägsen skogsbygd som genom sitt läge var afsöndrad från en lifligare samfärdsel), rået, tomten, hvilka uppfylde de gamles naturverld, framskymtar oupphörligt i folkets föreställningssätt, synnerligen bland skogsbygdens befolkning med dennas mer poetiska lifsåskådning. Äfven menniskan ansågs kunna genom för mängden okända medel ega en sådan hemlighetsfull makt öfver djuren. Detta framskymtar i uttrycken: ...."han tok makta frå hästen", "ho' gjole så, att kona ej hade nå'en trefne", hvilka berättaren under sin barndom och ungdom ofta hörde. Tron på förmågan att kunna taga makten från hästen lefde isynnerhet stark, och i sanning besynnerliga voro de berättelser, som härom omtalades. En må här få plats.

En bonde var en dag inne på ett besök i Lidköping. Härunder kom han i gräl med en annan och de skildes åt som ovänner. Fram på eftermiddagen anträdde han hemresan. Vagnen var förspänd med ett ungt vackert sto, på hvilken ej syntes "minsta skavank". Hunnen till Klofvet, der vägen delar sig åt Skara och Kinnekulle, mötte han tvenne, för honom okände personer. Den ene af de främmande gaf sig i samtal med den hemresande bonden; slutligen steg han af vagnen och gick fram till den andres häst. Här hade han några "huss för säk mä hufvela't" (några skälmstycken för sig med hufvudlaget (betslet)) men annat märktes ej. Derpå skildes de åt. Men den som knapt kom ur fläcken, det var Kinnekullebonden; "märra va' som om ho var't vesen" (vissnad). Naturligtvis hade nu den på förmiddagen förvärfvade ovännen "var't i förväga" och skaffat någon, som han kände, hvilken ansågs ega en sådan makt.

I folktron lefde äfven öfvertygelsen, att djuren stå i något slags rapport med andeverlden, så att de kunna se en mängd saker, som ligga utom menniskans vanliga synförmåga. Lika mångfaldiga äro berättelserna härom. Vi skola, af desse välja en, hvars sanningsenlighet är fullkomligt konstaterad.

På K. i trakten af Hjo firades i början på 60-talet begrafning efter en kapten A—us. Den aflidne hade i lifstiden varit en särdeles vänlig och godmodig menniska samt artig värd. Bland annat hade han brukat, att när någon gäst lemnade honom, alltid gå till gårdsporten, den han sjelf öppnade och der han, oföränderligt stående på samma plats, tog sista afskedet. På begrafningsdagen sågo ej gästerne den fryntlige gubben på hans gamle plats, men då de' aftågande vagnarne efter grafölets slut kommo till denna, kastade sig första högerhästen — eller vensterhästen, hvilket mins jag nu ej — på vagnsstången, under det att han på en sådans vanliga sätt skyggande såg åt den plats, der gubben i lifstiden plägat stå. Så den förste, så den andre och så nästan raden igenom, tills sista vagnen passerat .... Hvad var detta? ....

Berättelsen har författaren af församlingens prestfru och hennes styfdotter, vid olika tillfällen omtalad. Dessa sågo båda uppträdet.

Från bytån rekryterades dessa s. k. socknehjonen, som före fattigvårdens bättre ordnande gingo "på sockna", som det hette. De voro indelade antingen på rotarnes matlag eller efter hemmansdel och fingo qvarstanna en eller flera dagar på hvarje ställe. En sorgligare tillvaro än desses kan man svårligen tänka sig: påtvingade det ofta fattiga hushållet, der hvarje brödbit räknades, möttes de endast med hårda ord och sura miner, medan födan blef de smulor, som föllo från det i och för sig magra bordet, och man kan deraf sluta, hurudan den var. I Laske härad buro dessa olycklige ett litet träkors hängande på tummen, medan de gingo mellan gårdarne, som ett legitimationstecken. Symbolen var den mest passande, ty voro några korsdragare, nog var det desse.

I den by och på den tå, från hvilka materialierna till denna teckning hufvudsakligen äro hemtade, såg jag åtskilliga bruk vid dödsfall och jordafärder. Sålunda brukade den närmast sörjande att med uppåtvändt bart stål gå tre hvarf omkring kistan för att förekomma, att den döde "skulle gå igen"; när kistan lyftes af stolarne eller bockarne, på hvilken den sist stod i sorghuset, skyndade alltid någon att slå omkull desse, emedan man annars snart hade lik att vänta; styfnade eller stelnade den döde snart, trodde man, att någon i slägten äfven snart skulle följa efter; hufvudets olika lutning åt höger eller venster på den döde förebådade en manlig eller qvinlig slägtings snart följande död (jag mins ej nu huru); så snart någon var död lades antingen "stål eller bok" i maggropen för att skydda det mot onda andar; kring den döende skulle hållas så tyst som möjligt; annars fick han en svår dödskamp; högljudd klagan ansågs hafva samma verkan. Denna tystnad hade efter all anledning sin rot i tron på vården, ett slags följsande, som hvarje menniska anses ega, och hvilken först lemnar henne, då det jordiska omhöljet är utslitet. Deraf uttrycket: "gå bort" i språket. Denne får icke skrämmas eller qvarhållas genom onödig klagan, hvilket försvårar och fördröjer dödsarbetet. Något medvetet uttalande härom hörde jag dock aldrig. Dessa föreställningssätt och bruk förekomma ej endast i Westergötland utan återfinnes äfven i andra provinser (Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne I del. pag. 456).

Liket ansågs för orent och hade åtskillig inverkan på de efterlefvande i både godt som ondt: lades en död hand på vårtor och utväxter ansågs dessa bortfalla; en hafvande qvinna fick ej se på lik utan att taga på det, ty annars fick barnet "skerfven"; bars lik öfver "bärane fält" skulle de ge missväxt; samma följd troddes uppkomma om bärare ombyttes, medan gårdens egor varade; gingo klockorna "lätt", var den döde salig; foro korpar öfver likfärden, trodde man motsatsen.

Det lugn, med hvilket bondfolket skiljes från detta lifvet, är i flera fall anmärkningsvärdt. Ej sällan får man blott några timmar före slocknandet höra sådane yttranden som: "ja... i natt dör'a (dör jag) allt... jak . . . har . .. legat. . . här å tittat på klocka ... å jak ... tänk ... te änna ... att dä s'ulle . . . vara ... slut.. . när visarn kom på två, men tänk... dä ble dä inte... men nokk .. . dör'a innan han kommer där härnäst.. , tack ... kära frua ... för ... för soppa ... ho skecka... ho lena ... så godt i bruste'... ja, i natt blir dä... nokk slut;" eller: "mina gamle stöfla kan du gerna ta, Bengt, men du kan allt slita på hallsålera än ena ti'". Vid en sådan dödsbädd hörde en läkare en gång följande samtal, hvilket är för mycket betecknande att här böra förbigås. Läkaren satt, som sagdt, vid en sjuk hustrus dödsbädd. Ingenting var att göra; hon måste inom några timmar dö. Under det han så satt, inkom en af husets söner, klädd i kapprock och med piska under armen. Han gick fram till spisen och sträckte upp handen till kransen, der han trefvande kände efter något.

— Hvart sa du ta vägen... Nils? frågade den sjuka med matt röst.

— Åh ... jak sa fara åt qvarna.

— Hva sa du dar? (Det slutna a-ljudet i t. ex. ''fatt".)

— Låta mala te begrafninga, vet jak.

— Hur möe tal'u? (tar du)

— Jak tänkte ... ena tönna.

— Åhnä gär inte dä; dä kan vara nokk mä ena hall-tönna ...

— Åhjo ... Jak tar la ena tönna.

Under tiden hade han fått rätt på sina belgvantar, och nu kom han fram till sängen med ett:

— Sträck på er, mor!

— Hva sa jak gära dä före?

— Jo, jak vell ha ett mått te kista.

Och utan att finna det minsta anstötligt i sonens beteende gjorde gumman som denne bad, och det behöfliga måttet togs — med piskskaftet.

I det ordentliga bondhemmet sparar man på allt. Tillfället måste tagas i akt; sonen for troligen förbi snickaren, som skulle göra kistan; en särskilt resa hade varit allt för dyrbar och tidsödande; kanske var detta äfven en händelsevis ledig dag, då qvarnresan utan olägenhet kunde företagas. Ingen af husets medlemmar fann derföre något besynnerligt i hela saken; allt var för dem, som det skulle vara. Den döende matmodern hade under hela sitt lif fått vänja sig vid försakelse, isynnerhet för sin egen del. Aldrig hade det fått göras några särskilta omkostnader för hennes skull i lifvet, hvarföre skulle hon förorsaka sådane efter döden? Hon fann det således alldeles i sin ordning, att hon prutade på rågen till sin egen begrafning.

Den, som känner folklynnet, finner i denna händelse intet besynnerligt; den som ej gör det kan jag försäkra, att min sagesmans karaktär och ställning ger ett ytterligare stöd åt dess äkthet.

Om tillståndet efter detta äro föreställningarne i hög grad dunkla. Man tror på genfärder och förmågan att "vara i syne". Vid dessa tillfällen är det dock alltid den döde kroppen, som lemnat sin graf; på något annat tänker man ej.

En högst märkvärdig händelse kan i detta fall anföras.

En gumma, som nyss mistat sin man, kom en dag till en af författarens fruntimmersbekanta.

— Å vet, doktorinna, sade hustrun i förbigående, sedan hon uträttat sitt ärende; — pajken ser far sin.

— Åh, gör han det?

— Ja, häromeda'n, clå jak satt i väfstoln å pajken satt ve spisen, så sa pajken: mor, nu ä far här igen. Jaså, fråge'n (på dialekten hörs, att denna händelse ej tilldragit sig i Westergötland; den är från en herregård ett stycke från Norrköping) hur han har't? sa' ja' — för se, ja' kunne ingenting se. Nå, hva' seger han? fråkte ja'. Åh, han seger, att dä går la an, bara en blir vaner.

I denna berättelse ligger en ej ringa lexa för dem, som tvifla på en personlig fortvaro efter döden. I detta fall är ej värdt att tala om, vare sig en "upphettad inbillning" eller "begär att vilja vara interessant" m. m. Nej, gossen berättade hvad han såg; modren hvad hon hört. "Detta är detta".

Under det personliga samspråket afspeglar sig oftast en persons karakter och själslil på det tydligaste. Så äfven folkets. Vi ha i dessa teckningar således varit angelägne att så mycket som möjligt låta verklige personer ur detta uppträda, talande sitt eget språk, hvarunder de, som vi hoppas, i ett och annat lagt i dagen allmogens tankegång och lifsåskådning. Man skall dock ha umgåtts så länge och stått på en så nära fot med denna som författaren för att detta i någon mån skall lyckas. Dessa meddelanden ha ej fått framlockas; de ha måst komma af sig sjelfve: annars ha de blifvit slutne och tillbakadragne. I hvad mån vi lyckats vid begagnandet af denna metod tillkommer ej oss utan den med ämnet någorlunda hemmastadde läsaren att bedöma.

VI.
"KLOKA" GUBBAR OCH GUMMOR
„There are errors, which no wise man will treat with rudeness, while there is a probability, that they may be the refraction of some great truth as yet below the horizon.”
Coleridge

"Han va öen (af öde. Öen betyder således en som af ödet är sig förelagd något visst, oundvikligt) te dä" — "De va inte öna te dä" — "Dä va nu en gång for alla så ämnadt" — "Hva' hjelpte dä? Han va ändå öen te dä, som ble". Dessa talesätt hör man ofta bland folket. De utvisa, att århundradens kulturarbete ännu ej förmått utplåna den gamla, hedniska verldsåskådningen med sitt blinda, oblidkeliga öde. Mannen och qvinnan af folket hafva, i allmänhet taladt, ej förmått höja sig till tron på en kristlig försyn eller till en klar insigt af en fri, sedlig sjelfbestämning. — Hedningens tro på en verld, befolkad och styrd af en mängd mer eller mindre mäktige naturandar, under hvilkas inflytelse menniskan står, är ännu deras. Häruti ligger förklaringen till det lugn och det jemnmod, hvarmed folket drager lifvets vedervärdigheter. Under det som menniskan tror sig oundvikligen förelagdt böjer hon sig tåligt.

Häruti ligger äfven orsaken till den vördnad och tillit, som det ännu i dag hyser för sine "kloke". Ur nordbons naturåskådning härleder sig nämligen följdriktigt föreställningen om vissa menniskors utrustning med högre förmågor, bland hvilka klarsyntheten, eller förmågan att se in såväl in i naturverlden och dess hemliga krafter, som i den dunkla framtiden, var den förnämsta. De egde dessutom förmågan af en hemlig, sällan felslående läkekonst, så trodde man. Westergötland har i alla tider haft sådane. Sålunda omtalas från äldre tider den kloke gubben i Enekulla och Sven i Bragnum såsom sin tids kloke. Rörande sättet att komma i besittning af denna förmåga har folksägen nästan alltid samma återkommande berättelse. En liten, fattig vallgosse — så lyder denna — hade i ödebygden farit vilse från sin led och kom slutligen till en stuga, der en klok gumma och ormkokerska bodde. — Gossen var hungrig, och seende bröd å bordet och ett stycke fett skumma i kitteln, trodde han något godt fläsk koka der, tog brödet doppade det i flottet och åt. — Då gumman kom in, märkte hon genast hvad som skett, men som hon visste, att gossen väl deraf skulle blifva visare än andra menniskor men icke öfvergå henne, ej heller kunna tillfoga henne någon skada, lät hon honom oskadd gå bort och följde honom, till dess han kom på sin rätta stråt, samt undervisade honom mycket under vägen, huru han skulle använda den undergåfva, af hvilken han nu var kommen i besittning. Den nyssnämnde "gubben i Enekulla", hvilkens son i förra århundradet ännu söktes af sjuklige och hjelpbehöfvande fjerran ifrån, sades på detta sätt ha fått sin kunskap. Om Sven i Bragnum, hvilken var så namnkunnig, att han till och med besöktes af Linné, gick i början af detta århundrade uti hans hembygd den sägen, att han funnit den hvite ormen och slickat dennes afdragna hud, hvaraf han blifvit så klok, att han derefter kände kraften hos allehanda krypande kräk och hos örter, dem han flitigt samlade kring Mösseberg och i Bolums ängar. Märklig är sägnen, att han skulle på förhand vetat, att han skulle mista sin kunskap, så snart han gifte sig, ty från denna dag mottog han inga sjukbesök. Hans kunskap säges dock äfven ha kommit från en renare källa. En på sin tid mycket aktad köpman, Lars Lindström i Skara, säges ha berättat, att han en gång frågat Swedenborg rörande Svens förmåga, och att denne då sagt, att denna härledde sig från ingifvelser af gode andar. (Se Afzelii Sagohäfder II delen sid. 196, 197.)

Sägnen om den "hvite ormen" återkommer oföränderligen i dessa berättelser. Denna stöder sig på den djupt rotade folktron, att en tid funnits, då djuren voro likstälde med menniskan, med hvilken de äfven kunde tala. — Ormens: " ingalunda skolen I döden dö," fattas ej som en symbolisk framställning utan tages efter orden, och ger detta folket ett ej ringa stöd för denna tro. Om de i folksägnen uppträdande talande djuren hafva vi i föregående teckning talat. Bland djur, som företrädesvis anses heliga på grund af det gamla mytiska föreställningssättet, är ormen ett. Om mytens hjulorm, hvilken, bitande sig i stjerten, rullar som ett hjul, hörde jag aldrig talas, men så mycket mer om lindormen, hans storlek och styrka, hvilka ofta förekommo i barnsagorna. Om den "hvite ormen" talade man äfven. Det skedde dock alltid med en viss skygghet; "hex" och trolldom voro förbundne med denne, och ehuru man gerna stälde dessa makter till sin tjenst, talade man icke mycket derom, och deras utöfvare voro alltid mera fruktade än älskade.

Vi ha i den föregående teckningen omnämt folkets misstro för den verklige läkaren och hans konst. Denna har, som vi ofvan antydt, sin förklaring i folkets naturåskådning och den ur denna upprunna föreställningen om vissa menniskoväsen af högre krafter och en större klarsynthet än vanliga menniskors. Den vetenskaplige läkaren utöfvar en mensklig konst; folkets läkare en "öfvernaturlig." Dess källa är icke alltid ren; hon tros ej alltid leda sitt ursprung från goda väsen, men hans makt är mera omedelbar; hon grundar sig — så hafva många af de mera framstående af desse trott — på en inblick i jordens innandömen, hvilkas hemlighetsfulla gnomer äro deras patroner och beskyddare. Den "kloke" gubben är således icke blott läkaren; "han är äfven hedendomens spåman med sin runstaf, och den "kloka" gumman är dennas vala."

Detta slägte är icke utdödt. Min barndom och ungdom förflöto i närheten af två sådane. De fingo som andra storheter erfara sanningen af, att "ingen är profet i sitt fädernesland", men utomkring växte deras rykte, och menniskor besökte dem från aflägsna landsändar. Många fingo naturligtvis ej hjelp, men deras antal, som blefvo hulpne eller trodde sig ha blifvit det, kunde ock räknas i tusental. Flera af desse berättelser stå genom sina källor öfver allt tvifvel.

Då man, kommande söder ifrån, har passerat Husaby kyrka och Essgärdets gamla herregård för att fara uppåt Kinnekulle, har man på venster hand midt emot sistnämda ställe en gård, som egentligen heter Kulltorp, hvilket namn dock på ortens idiom uttalas som Kålltorp. I min ungdom ledde en temligen lång allé af unga träd med ett något pinigt utseende upp till stället. Det var en bondgård men med ett visst herregårdslikt utseende. Husen voro strukne med något slags mörk färg, som gaf åt dessa en viss dysterhet. Jag mins, hur jag som barn alltid skygt såg fram emot stället, ty här bodde den "kloke gubben", som "kunne bota all slags sjuke (alla sjukdomar) och ta rea påbåe (ta reda på både) tjufven å dä stullna". Han kallades Petter i Kålltorp; något annat namn hörde jag aldrig.

Jag besökte honom en gång i min fars sällskap i början af 30-talet. Som jag mins honom, var det en lång, mager man af mörklagdt utseende med djupt liggande ögon under ett par buskiga ögonbryn. Besöket handlade om en vanlig affär och ej om någon kurmetod. Det skulle ej passat, att prosten i grannförsamlingen besökt honom i sådane ärenden. Min far tyckte dessutom ej om "skrocket", och jag vet ej, att man från mitt föräldrahem "sökte" honom mera än två gånger, och detta utan min fars vetskap. Min mor hade nämligen alltid om somrarne stora väflänkar ute till blekning. De togos vanligen in om nätterna, men någon gång uraktläts detta, och en söndagsmorgon befans en lång kyprad sådan bortstulen. Stor uppståndelse! Mitt hem var då fattigt, och förlusten ansågs stor. Min mor, mycket kraftig och beslutsam, beslöt således att göra hvad hon kunde för att få tillbaka det stulna, hvarför hon tillsade en gammal trotjenarinna att genast fara till det blott tre fjerdingsväg aflägsna Kålltorp. Efter ett par timmar återkom budet med följande besked: "Helsa prostinna' å säj — så hade den kloke sagt — att meste del'n å dä stullna ä å blir borte. En liten bit fins inte långt ifrå' er, å den får I rätte på; en aen (annan) del får ho också se om några år, men då ä dä förändradt." Så ungefär föllo budets ord. Allt slog in; några alnar funnos följande år instuckna i en stenmur straxt intill prostgården. Det lär nämligen finnas ett gammalt tjufskrock, som säger, att något af det stulna bör qvarlemnas i närheten; det är ett slags offer och skall förekomma upptäckt. Äfven den sista delen af förutsägelsen slog in. Vid ett besök, som min mor ett år eller så derefter gjorde på Hönsäter, föll samtalet på den stulna väfven och Petter i Kålltorps spådom, att min mor skulle få se en del af denne, fastän förändrad. "Och nu ska' jag visa prostinnan, att det slagit," sade grefvinnan H., hvarefter hon gaf betjenten en vink. Denne aflägsnade sig men återkom efter några ögonblick med en färgad kypertsrock, som af vissa igenkänningstecken befans ha tillhört det bortkomna väfstycket. Den egdes af en af bruksera (så kallades bruksarbetarne vid det under gården hörande alunbruket). Här hade man nu en uppslagsända att få reda på tjufven, men man ville dock af vissa skäl ej röra i saken, hvilken fick falla i glömska.

På Presenten, ett länderi i närheten af Göteborg, skedde, äfven i början af 30-talet en gång en stor silfverstöld. Egaren var författarens morfar. Min mor, af nyssnämde händelse öfvertygad, att Petter hade den förmåga han gaf sig ut för att äga, skickade äfven denna gång ett bud till honom. Också detta svar lär ha förunderligen slagit in. Det far dunkelt för minnet, men jag vågar af fruktan att misstaga mig ej anföra det. Äfven som läkare saknade han ej en viss förmåga. Jag mins nämligen, huru en friherrinna***, en tid boende på Blomberg, (den sydligaste af egendomarne på Kinnekulles Mellanklef) en gång berättade för min mor om en af sina döttrars sjuklighet, samt att Petter alldeles kurerat denna. Af detta samtal, mins jag ännu några ord: "när friherrinna kommer hem, så begär fröken mat," citerade friherrinnan*** efter den kloke gubben, "dä' går an att ge'na hva' som helst, för nu blir ho' frisk."

För att göra mig förvissad, att mitt minne ej svek mig i detta fall, satte jag mig i början af detta år (detta skrefs 1880) i beröring med en af den sjukas ännu qvarlefvande systrar. Svaret lät ej länge vänta på sig. Den snart sjuttioåriga frun skrifver i februari månad:

.... "Mycket gerna vill jag gå eder önskan till mötes att lemna några upplysningar om Petter i Kålltorp, men jag fruktar, att de blifva mycket torftiga. Jag minnes emellertid, att min syster — var sängliggande sjuk i flera månader. Den vidtalade läkarens råd och föreskrifter voro alla fruktlösa, hvilket var naturligt, då doktorn ej visste hvad hon hade för sjukdom (någon hvitsot hörde jag ej då nämnas). Min moder reste då till Petter och fick af honom en gulbrun salva, hvilken skulle ingnidas i maggropen på en bestämd timma morgon och afton; någon gång äfven på hjessan och i handlederna, dertill en liten kryddpåse på en snodd; påsen skulle ligga i brösthålan med tillsägelse, att om han föll bort, skulle man ej leta efter honom utan låta honom vara borta. Om Petters kur förnyades flera gånger, mins jag ej, blott, att min syster blef bra och stark, tills hon några år derefter fick svår hvitsot.

.... Med visshet tror jag mig kunna säga, att Petter i Kålltorp, hvad —s behandling vidkommer, alldrig använde några s. k. trollkonster eller signerier. Min fromma, mycket samvetsgranna moder skulle ej velat begagna sig deraf, huru mycket hon älskade sina barn och ville deras väl. Det är ju möjligt, att då han gaf mamma medikamenterna, han bad Gud och läste en bön, men bönens makt känna vi ju alla, och i våra dagar säges ju den åstadkomma mycket större omedelbara underverk än Petter i Kålltorps salva kunde göra för A."

Så långt den gamla frun. Om den lyckade kuren vill jag endast tillägga, att den i orten länge var ett allmänt samtalsämne. Den sjuka ansågs nämligen räddningslöst förlorad, men "Petter hade läst borte't"; så trodde folket.

Gubbens specialitet var att bota tandvärk. En märkvärdig kur kan i detta fall omtalas. En fru, som i femton år bodde inom församlingen, skrifver härom för några månader sen:... "Petter var mycket besökt. Tandvärk botade han med framgång, stillade äfven "onda bettet" m. m. En karl i Husaby botade han för tandvärk, men tillsade honom, att vilkoret, att den ej skulle återkomma var att aldrig se lik. Detta vilkor underkastade sig naturligtvis mannen. Många år förflöto också utan tandvärk, men en gång då han var inne i Lidköping, och konsul W— (död 1866) låg på sin lit de parade kunde han ej motstå frestelsen att se denna ståt. Han gick derföre utan att tänka på förbudet i sällskap med flere in i likrummet, men i samma stund han fick se den döde, stack det till i tänderna, och han fick en förtviflad tandvärk, som utan afbrott varade under hemresan och till andra dagen, då han åter gick till Petter. När denne fick se Kellgren — mannen hette så och har sjelf omtalat händelsen — sade han: "du har öfverträdt mitt förbu', dä' ser'a' (det ser jag); denne gången kan ja kanske bota men inte sena (sedan). Sedan dess har förflutit flera år, utan att tandvärken kommit åter."

Det nyss omnämda plåstret användes oföränderligt för alla patienter. Härom skrifver samma fruntimmer: .... "En af våra torparehustrur var länge skral, svullen i kroppen och led af allmän ohelsa. Hon bad mig enträget följa med henne till Petter, och som hon ej kunde gå, for jag en dag dit med henne. För tillfället hade jag sjelf tandvärk och tänkte, att det aldrig kunde skada att nämna detta för Petter. Han höll en stund untanpå kindbenet med sina stora fingrar och sade något, som jag ej kunde uppfatta. Jag fick äfven plåster, som skulle ingnidas på kinderna. Tandvärken var borta en tid, men återkom. Jag fick inga vilkor mig föresatta, och det torde hända att kuren ej hjelper derföre, att jag ej var bland de troende, hvilket alltid var det oundgängliga vilkoret för kurens kraft. Hustrun blef frisk, som väl var. Hon fick dylikt plåster med samma lukt (terpentin) som mitt, men med sträng tillsägelse, att ingen fick se det.... Kreatur botade han en otalig mängd."

Han var dock icke alltid lika lycklig. Ett sådant besök beskrifves af en annan person, numera kyrkoherde på stiftet och bondson från orten. Det omnämnes för att visa hans tillvägagående, som lär ha varit tämligen sterotypiskt, och hvilket dessutom visar, att han ej försmådde att förmedelst en mängd "hex" och trolleriformler omge sig med en viss nimbus, som skulle höja anseendet.

"Vid tio års ålder — skrifver min sagesman, var jag svårt besvärad af tandvärk. Jag fick då det rådet, att gå till Petter i Kulltorp, hvilken kunde bota allehanda sjukdomar, och låta honom "läsa bort den". Vid min ditkomst blef jag förd i ett enskilt rum, som var nästan mörkt. Der framsattes en stol midt på golfvet, der ett fyrkantigt, mindre bord förut hade sin plats. På detta framlades en stor täljknif, hvarefter jag leddes fram till stolen att sätta mig. Derefter gick Petter ut och återkom först efter ungefär en halftimmes förlopp. Då han var inkommen, tog han först om den store knifven och bad mig gripa om skaftet samt hålla den lodrätt med udden nedåt samt säga mitt och min fars namn. Derpå lade han sin högra hand på min värkande kind, under det han frammumlade några otydliga besvärjelseformer eller hvad det kunde vara. Detta räckte, efter hvad jag vill minnas, sex à åtta minuter. Sedan fick jag tillsägelse att icke tacka vid afskedet. Tandvärken upphörde verkligen för några dagar; måhända var det förskräckelse, som inverkade på mitt nervsystem med en nästan spöklik förnimmelse, orsaken härtill. Men pinan infann sig snart åter, och det enda som hjelpte, var tandens utbrytande."

"Som mina föräldrars hem låg blott en knapp fjerdedels mil från nämde gubbe", skrifver densamme, var han af mig väl känd. Det var en stor, reslig man med skarpa ögon och mycket buskiga ögonbryn; håret rödaktigt; ansigtet långt och magert; han bar den gammaldags drägten af skor, strumpor och knäbyxor. Inom kommunen var han mycket ansedd och använd; sålunda var han nämdeman och slutligen häradsdomare. Af sina grannar var han mindre ansedd såsom undergörare, så att äfven han derutinnan delade profeters allmänna lott. Att mannen hade ett klart, praktiskt förstånd, samt att han genom sin stora praktik inhemtat en mängd erfarenheter, som gjorde honom allt mera säker vid sina kurmetoder, är utan allt tvifvel. Af långt ifrån boende personer anlitades han åter dagligen och om allt möjligt, till och med för att skaffa reda på bortstulna eller förkornna ting, och kallades alltid för den "kloke doktorn". (Detta gaf en gång anledning till en rätt lustig händelse. På Essgärdet — den gamle egendomen, der munken af den svartsjuke mannen fångades i vargnätet — hvars egor ligga alldeles intill Kulltorp, bodde i början af detta århundrade prosten i Husaby, Norén, som tillika var theologie doktor En dag kom en af Petters långväga patienter, som ej kände trakten, upp på gården. Han mötte händelsevis värden sjelf, till hvilken han vände sig med frågan, om detta var doktorn. "Ja, det är jag, det," blef svaret. Främlingen, som genom den beskrifning han fått på Petter misstänkte något misstag, tillade derföre förklarande: "dä ä den kloke doktorn, jag menar." ..."Ha! ha! ha!" utbrast den jovialiske prosten, "här ä' vi, gudskelof, kloka allihop, men söker I Petter i Kålltorp, så bor han der", pekande på den straxt intill belägna gården.)

Han använde samma plåster för allt. Sålunda "söktes" han en gång af en långväga, resande herreman. Denne fick det vanliga plåstret och reste. Kommen ett stycke på vägen, ihogkom han, att han hade en sjuk kalf i hemmet, och vände derföre om för att få bot för äfven denne. "Plåstret hjelper för kalfven mä'", blef svaret, och konsultationen var slut.

Gubben var, som sagdt, alltid angelägen att inge sina patienter en viss vördnad för sin person genom att söka ingifva dem känslan af något öfvernaturligt och oförklarligt, hvilket skulle visa, att han stod i ett hemligt samband med osynliga makter, af hvilka han lånade sin egen.

En gång under pågående ting i Kållängen, der Petter under många år satt som nämdeman, kom sålunda en hjelpbehöfvande till gården. Den hemmavarande pigan, som visste, att det ej fans något att välja emellan, utlemnade det evinnerliga plåstret, men tillade: "dä ä allt bäst, att herrn far till Kållänga och visar plåstret för gubben, för annars hjelper dä inte." Den resande följde anvisningen. Petter tog gravitetiskt asken, aftog locket och gjorde ett par skåror — troligen ett kors — hvarefter han återlemnade den med orden: "se så; nu ä dä riktigt. Dä va rätt, att herrn kom hit."

Till kurerna hörde äfven, att han under hvarjehanda läsningar band en tråd omkring den sjuka lemmen med föreskrift, att den skulle sitta der, tills den föll af, och när detta skedde fick man ej se efter den. Vanligtvis försvann den på något oförklarligt sätt; detta ha vi hört flera personer upprepande försäkra. Denna tråd snodde han alltid sjelf på spinnrock under gudstjensten på större högtidsdagar; enligt andra om julnatten.

Vi afsluta härmed teckningen af den "kloke" gubben, hos hvilken med all sin humbug och allt sitt charlataneri det dock fans en viss förmåga, hvars förklarande såväl som mycket annat inom detta område torde vara en hård nöt att bita på. Vi tillåta oss dock att dessförinnan anföra några rader ur ett bref från en person med stort anseende inom provinsen. Hans omdöme är så mycket mer tillförlitligt, som han under sin långa lifstid alltid bott i närheten af den kloke gubbens hem. Han skrifver i November sistlidne år ... . "Petter i Kulltorp, som var min nämdeman, då jag år 1822 förestod härvarande domsaga, kände jag nog, men mins numera föga af hans så kallade underkurer. Sjelfmedveten bedragare var han väl dock icke. En sommar var lagman B— hos sin svärmor, fru Z. på Flyhof. Han blef en dag illamående, och då gumman trodde på Petters förmåga, blef denne eftersänd, hvarefter hon öfvertalade mågen att tala med honom. Då han kom till den sjuke, var första frågan: "hva ä' farsnamnet?" Derefter framtog han en stor, blank knif och bad att få lemna till lagmannen med tillägg, att han icke fick säga tack. Derefter bad han återfå knifven och sade då tack. Sine föreskrifter slutade han med att ganska fort läsa Fader Vår baklänges.

Hans vanliga medikament var en salva, sammanknådad af ister och vax. Under gudstjensterna på större högtidsdagar sammansnodde han på spinrock en snodd, som han band om det sjuka stället med sträng tillsägelse att ej borttaga det utan att låta det sitta, "till dess det föll dän af sig sjelf."

Sådan var den "kloke" gubben.

I en annan del af länet, och under en kortare tid samtidigt, uppträdde en annan "klok," men denna var en qvinna.

Hon bodde intill Sparlösa (på vägen emellan Lidköping och Wenersborg) gästgifvaregård och fick häraf namnet "Sparlösagumman", en benämning, hvarunder hon var känd vida omkring (hennes verkliga namn var Brita Eriksdotter, född i Trökörna socken af Tengeneds pastorat). En tid var hennes rykte så stort, att det till och med fördunklade fader Petters. Hvad som isynnerhet utmärkte henne var den otroliga djerfhet och äfven lycka, med hvilken hon verkstälde operationer, såsom oxlars och andra växters bortskärande. Sålunda skall hon, efter hvad det från tillförlitligt håll skrifves, med lycklig utgång ha borttagit en oxel om 14 skålpund på en karl från Örebro län, hvilken kom att söka hennes hjelp. Hennes enda instrument vid dessa operationer var mannens rakknif, men företog hon sig dessa vågstycken aldrig utan att ha sökt mod i flaskan.

I hennes historia är den hvite ormen åter framme och spökar. Rörande sättet, huru hon fick sin läke- och sierskeförmåga berättas följande, af folket fullt trodda historia. Hon sades nämligen en dag i slottern ha varit ute med annat arbetsfolk på en äng, sysselsatt med under denna tid vanligt arbete. På middagsrasten hade hon öfverfallits af en brännande törst. Hon gick derförd [sic] till en närbelägen källa, vid hvilken hon på det vanliga allmogesättet lade sig ned på magen för att dricka. Då hon åter lyfte upp hufvudet, fick hon se en hvit orm i vattnet, hvilken slingrade sig i källan. Först blef hon rädd, men repade snart åter mod. Från detta ögonblick var den andliga synförmågan öppnad. På vägen från källan hade hon sin första syn. Hon såg nämligen en bortkommen oxe, efter hvilken man i ett par dagar förgäfves letat, stående nedsjunken i ett långt derifrån beläget kärr. Vid återkomsten till det andra arbetsfolket berättade hon hvad som skett och bad dem att följa med till det henne utpekade stället. Man skrattade först åt henne, men då hon var envis, följde man slutligen med. Kosan styrdes direkt på den utvisade platsen, och hvem kan beskrifva folkets förvåning, då man verkligen fick se kreaturet stå djupt nedsjunket i dyn, just på den plats hon utpekat! Från detta ögonblick var hennes rykte stadgadt, och hon var under många år bygdens förklarade undergörerska, en benämning, för hvilken hon — säge man hvad man vill — under sin bästa tid gjorde fullt skäl.

Från denna dag började hon, man kunde nästan säga, att låta de halte gå, de blinde se och de spetälske göras rene. Hennes kurer voro mången gång verkligen beundransvärde.

Så snart hon fick se den sjuke, fick hon ingifvelse om botemedlet; så troddes allmänt. Under åderlåtningar begagnade hon ej bandage vid blodstämningen utan strök blott med fingret öfver hålet, hvarvid blodet genast stannade; så hafva flere försäkrat. Om hennes djerfhet vid oxlars opererande hafva vi förut nämt; framgången gjorde henne dock öfvermodig och detta blef hennes fall. Vi återkomma härtill längre fram. Hon företog dock äfven andra operationer, hvilka visserligen vittnade om denna egenskap men äfven om vissa anatomiska insigter, hvilkas uppkomst man har svårt att förklara. Se här ett fall bland hundrade.

En gång kom en herreman från Wermland, hvilken i flera år varit stendöf, för att begära hennes hjelp. Ingen mer än hans medföljande hushållerska kunde meddela sig med honom, och detta skedde med tecken. Gumman bad honom sätta sig på en stol, knöt derefter en halsduk så hårdt om halsen, att blodet steg åt hufvudet och öppnade derefter en åder bakom örat. Sedan blodet runnit en stund, stämde hon detta och gjorde samma operation bakom det andra. Hon bad derefter mannen lägga sig på en soffa. Efter en halftimme eller så gick hon fram till honom och frågade, huru han mådde. "Jag hör hvad I säger", svarade den sjuke. "Legg stella lite te ändå", föreskref gumman.

Den sjuke gjorde så, men efter en kort stund sade han: "Jag hör nu fullkomligt allt hvad som säges," steg derefter upp och återvände samma dag, full af glädje och tacksamhet, till sitt hem.

Denna berättelse är af ett ögonvittne, hvilket ej kunde ha den ringaste uträkning vid att berätta händelsen annorlunda, än den verkligen passerat.

Men äfven hon försmådde icke humbugen och "hexet".

Sålunda brukade hon såsom bot mot tandvärk föreskrifva, att den sjuke skulle gå till en plats, der hästar brukade slagtas. Här skulle han uppsöka en "häst-skult", bita i denne och i och med detsamma gå tre steg baklänges och sedan spotta tre gånger samt slutligen vid hemgåendet ej tala vid någon som man mötte.

Detta var ett, men hon hade äfven andra och säkert rationellare medel mot det onda.

Mot hufvudvärk ordinerade hon, att hufvudet skulle tvättas med sur dricka, blandadt med koksalt.

En vanlig kur, hvilken hon begagnade mot hvarjehanda sjukdomar, var att med en tråd mäta omkring den sjuka kroppsdelen på flere sätt och efter hvarje mätning slå en knut. Derpå klipte hon en hårlock af patienten. Denne knöts ihop med tråden, hvarefter hon gick ut och gömde den under en sten eller dylikt med löfte, att den sjuke skulle bli frisk, när tråden ruttnade.

Den medicin hon föreskref var ej mycket omvexlande. Detta var isynnerhet händelsen med hennes droppar. Merendels gaf hon sina patienter af den sort, som af allmogen kallas "rogifvande och hjertstyrkande."

Hon ville helst se sina patienter; detta var åtminstone händelsen i början af hennes praktik. Framgången gjorde henne dock allt djerfvare och tillitsfullare och efter några år ordinerade hon lika raskt igenom "skeckebu" (skickebud), som beskrefvo sjukdomen, som om hon haft patienterne framför sig. Gerna ville hon dock, äfven nu, hafva ett klädesplagg af den sjuke.

Ett par exempel härpå må äfven anföras.

Prosten L. i L— led en gång af svår näsblod. Det var kort före 1840 års riksdag, hvilken han såsom stiftets ombud skulle bevista. Tiden led mot afresan, men anfallen tilltogo hvarje dag både i styrka och täthet, hvaraf slutligen följde en sådan afmattning, att man befarade det värsta. I sin nöd visste hans fru nu ingen annan råd än att skicka bud till Sparlösagumman, som just då stod på höjden af sitt anseende. En gammal trotjenarinna afsändes sålunda till henne. Under budets frånvaro blef det onda allt värre; man kunde slutligen på intet sätt stämma bloden utan rann den nästan oupphörligt, ehuru naturligtvis blott sakta och droppvis. En orofull dag och natt försvunno på detta sätt. Slutligen återkom dock budet. Prostinnan rusade sjelf ut för att få de väntade medikamenterne. Några sådana medfördes dock ej utan blott föreskriften, att man skulle låta den sjuke blöda tre droppar igenom en silfverring, som skulle hållas under näsan — men det fick endast vara tre. Beslutsamt skyndade prostinnan L. tillbaka och in till en af de sofvande döttrarne, af hvilkens finger hon drog en sådan. Några ögonblick derefter var hon vid sjukbädden, der hon upplyfte hufvudet på den nästan sanslöse sjuke; de tre dropparne blod sipprade genom ringen — och i och med det samma upphörde näsbloden.

Att man der i huset efter ett sådant exempel skulle tro på den "klokas" förmåga var naturligt. Sålunda, då en hushållerska några år derefter fick en desperat tandvärk, som på intet sätt ville låta stilla sig, och hon slutligen blef sängliggande, beslöt man sig för att som sista försöket sända ett bud till Sparlösa med anhållan om hjelp, och hjelpen kom. Budet hemförde nämligen något, inknutet i en sudd; hvad det var fick man ej undersöka. Denne skulle läggas i bränvin, tills den var väl genomdränkt och derefter på tanden. Värken skulle snart upphöra, hade gumman sagt; då skulle den sjuka stiga upp och sjelf gå och nedgräfva sudden invid en jordfast sten, och efter den betan skulle tandvärken vara borta.

Förutsägelsen slog verkligen in. Ett par timmar senare fingo nämligen ett par af husets döttrar igenom fönstret se den sjuka med en sjal öfver hufvudet och en stor köksknif i handen styra kosan till en närliggande hage, der en sådan sten fans, och der hon med knifven petade ner sudden. Ett par dagar derefter var hon fullkomligt återstäld.

I hvad mån slumpen i dessa fall arbetade undergörerskan i händerna, vilja vi ha osagdt, men säkert är, att desse båda sjuke liksom många andra af hennes patienter hade skäl att mutatis mutandis instämma i de kända orden: "ett vet jag, att jag var blind och nu ser."

Att båda händelserna tilldragit sig alldeles som här framstälts, kan styrkas af flere ännu lefvande personer, hvilkas tillförlitlighet och sanningskärlek stå öfver allt tvifvel.

Under det sierskan stod på höjden af sitt rykte var hon mycket uppburen af folket. Detta var isynnerhet händelsen med dem, som kommo långväga ifrån. Gerna omtalade hon för desse historien "om den hvite ormen", som hon fick se, då hon "drack i kölla", men den, som vid sådana tillfälle vågade framkasta det ringaste tvifvel på denna berättelse, var ej väl sedd. Ett exempel härpå må här anföras. En prostinna Å. i S., död för många år sedan, beslöt en gång på ifriga uppmaningar af sin omgifning att besöka den kloka gumman, om hvilken så många under just vid den tiden omtalades. I sällskap med en mamsell S—m från D—a och en dotter anträdde hon sålunda resan. Om dennas utgång skrifver den sistnämda till författaren i början af året: — — — "den (resan) slutades helt sorglustigt derigenom, att då gumman berättat om sina uppenbarelser af den hvite ormen, inföll mamsell S. helt oförsigtigt: "det tror jag ej är möjligt". Alldeles ursinnig for gumman upp från sin sittande ställning, i det hon skrek: "hvad s'ulle ho' här, om ho' ej tror. Och till folket omkring ropade hon: "kör å mä dum!" (uttalas med ett orent ljud mellan u och o) (det var nämligen en samling besökande af alla åldrar omkring oss). Vi måste således i största hast återvända till gästgifvaregården, der vi stannade öfver natten i stället för att fara till Larf om aftonen, hvilket vi ej vågade förrän dagen derpå, då folket var skingradt, emedan de kastade stenar efter oss, som, efter hvad de menade, ej trodde på deras orakel, hvilket gumman den tiden var."

Samma fruntimmer, numera en äldre fru och alltid bosatt inom provinsen, ej så långt från Sparlösa, skrifver vidare rörande denna undergörerska:......"Alla läkare voro förbittrade på Sparlösagumman och tyckte ej om, att hon rådfrågades. Doktor Fant i Lidköping, som en gång var på sjukbesök hos major d'Orchimont på Levened, fick härunder infallet att helsa på i Sparlösa för att sondera gumman, då han ändå var så nära. Han reste således dit; sade sig vara mycket sjuk, samt att han ej kunnat botas af läkare m. m. Då gumman sett på honom, teg hon först litet, men sade derefter i skarp ton: "de friske behöfva ej någon läkare utan de sjuke. ..... Dä ä' bara konster......Res dit, där han kommer ifrå'.......Där ä' dörra." Helt snopen återvände doktorn till Levend och yttrade vid ditkomsten: "den gumman var inte dum." Det hör till saken, att hon alls ej visste hvem det var."

Längre ned skrifver densamma:

"Barn, som hade engelska sjukan, botades alltid med säkerhet. Den hustrun, jag talt vid, var sänd från sin matmor till mor Britta för att söka bot för svår värk, som denna hade i bröstet och vid samma tid, som hon framförde budet till gumman, stillades värken. Hon fick med sig hem en salva samt helsningen, att innan ett par tre dagar skulle gumman vara fri från sitt onda och frisk." — — — "En stor unghäst", säger samma meddelerska, "fördes en gång dit. Denne hade många s. k inkar och var af veterinärläkare förklarad obotlig. Gumman åtog sig att skära bort dem. Kusken, som ditfört den, bad att ett par karlar skulle tillkallas för att hjelpa honom hålla denne.

"Släpp betselt och stå och se på!" befalde gumman. Så skedde och hästen stod stilla utan tygel under hela operationen som verkställdes på 17 ställen. Blodet stämdes med handen och en salva, som påströks, hvarefter det var färdigt till afresa. Följande år kom hästens ägare till Sparlösa och visade denne, som nu hade hvita fläckar på alla de ställen han skars. Straxt efter operationen hade hon fått sig tillsänd en större summa, men hon emottog ej mer än tolf skilling, som alltid var hennes taxa, för hög eller låg, menniska och kreatur. Af många erbjöds hon mer, men säges aldrig ha velat mottagit det."

Hon ansågs äfven kunna ta' reda på bortkommet och bortstulet gods. Rörande denna sak skrifver slutligen samma meddelerska:

"För en grannhustru till gumman bortkommo en gång tre linneväfvar, och då hon beklagade sig häröfver och begärde hjelp, sade hon:

"Gå du hem; väfva' ska' komma tebaka", och ett par dagar derefter lågo alla tre väfvarne verkligen utanför hennes dörr."

Om denna förmåga skrifver en i orten boende possessionat, mindre troende än brefskrifverskan:

.... "Någon gång anlitades hon äfven att återskaffa tjufgods. Hon utpekade då ej tjufven utan sade blott, att det skulle komma hem. Detta lär ock någon gång haft till följd, att tjufgodset verkligen hemburits. Åtskilliga påstå dock, att det var klent med denna hennes förmåga, ty blef hon sjelf bestulen, kunde hon aldrig skaffa hem detta."

Såsom bevis på hennes förmåga att bota kreatur skrifver samme man, dock i hufvudsaken en stor Thomas:

.... "Hon var äfven mycket anlitad att bota sjuka kreatur. En gumma här i Sparlösa berättar, att hon en gång besökte Britta för att hon skulle gå med och bota hennes ko, som låg på gärdet och ej kunde gå upp, oaktadt flere personer sökte hjelpa henne. Så fort Britta kom i närheten, sprang dock kon upp och var frisk."

Denna märkvärdiga qvinna föll på visst sätt ett offer för sin egen konst. Såsom vi nämt, var hennes taxa oföränderligt tolf skilling (25 öre). Af de hjelpsökandes matsäcksbränvin bjöds hon likväl ofta på en tår såsom bevis på desses erkänsla. Detta blef slutligen en vana, som efter hand öfvergick till passion. För att uppfriska modet vid sina djerfva operationer sökte hon dessutom ej sällan modet i flaskan. Detta blef, som sagdt, hennes fall. Hon företog sig nämligen en gång i slutet af 40-talet under sådant tillstånd att operera en qvinna, som hade en oxel på ryggen. Hon skar nog bort växten, men som hon gick i ett ständigt halfrus, skötte hon ej patienten som hon bort, och qvinnan dog af förblödning. Detta blef anhänggiggjordt vid Wiste häradsrätt, der Britta blef, "såsom vållande till annans död" dömd till fängelsestraff; huru långt kan jag dock ej uppgifva. I domen ingick äfven det i sådana fall vanliga förbudet att befatta sig med qvacksalveri. Hon satt länge häktad såväl under sjelfva ransakningen som efteråt, men, utkommen, blef tilloppet af sjuke nästan lika stort som förut. Begäret efter bränvin tog emellertid öfverhand, och något år derefter (1850) slutade hon sina dagar genom alkoholförgiftning, efter hvad obduktionsprotokollet utvisade.

Sådan var den "kloka" gumman.

Vi ha så mycket som möjligt sökt att ställa oss på neutral grund; vi ha endast berättat det som tilldragit sig under våra egna ögon och hvad fullt tillförlitliga personer sett och hört. Folksägnerna med sina utsmyckningar ha vi deremot förbigått. Vi ha blott velat ge en riktig belysning åt tvenne personligheter, som i mer än ett afseende kunde anses som verkliga kulturbilder, i det att de lemna en ej ringa inblick i folkets tänke- och åskådningssätt, visar dettas bildningsgrad och uppfostran.

Inne på kapitlet om de "kloke", vilja vi ej med tystnad förbigå en, som, ehuru ej tillhörande Westergötland, dock skaffat sig ett allt för stort rum i våra dagars krönika för att ej förtjena ett omnämnande i ett arbete af denna beskaffenhet — vi mena "Wingåkersgubben", eller " Wadstorpen" (af gården Wadstorp (en mil ifrån Wingåker), der han har sitt hem), som han äfven kallas.

Om hvad denne uträttat under det sista tiotalet kunde hela böcker fullskrifvas. Vi vilja dock nöja oss med ett exempel på denne mans förmåga, som visar, att han både har varit och är något mer än en charlatan och humbugsmakare, hvartill många, enkannerligen hans lärde yrkesbröder, nödvändigt vilja göra honom. Vi anse oss dermed afbetala en liten del af en stor skuld.

En yngling, numera jurist, fick vid sexton år nära vinkeln på undra sidan af högra käkbenet en körtelartad uppsvällning, till en början så stor som en ärta. Man lemnade först ej någon större uppmärksamhet åt saken, men då den växte och växte, började den slutligen inge en viss oro. Så förflöto några år, men då den slutligen fått ett plommons storlek, började den att väcka allvarsam farhåga, och fråga uppstod om dess borttagande. Fyra läkare på olika platser konsulterades och tillfrågades, om de ville åtaga sig en operation, men de betackade sig. Nu företog han på en af desses inrådan en resa till Stockholm der medicinalrådet T..... rådfrågades. Äfven han afrådde operation och afsade sig sjelf bestämdt all sådan, åtminstone för tillfället. Nu visste patienten, hvad han hade att rätta sig efter; någon hjelp fans ej, och han hade att underkasta sig sitt öde.

Någon tid derefter skulle han resa till Wermland, och som Wadstorp låg i vägen beslöt han att såsom sista försöket göra ett besök hos underdoktorn. Han beskref detta sålunda: "Då jag kom till Wadstorp, funnos ej så många sjuka som vanligt. Jag fick derföre genast tala vid Aronson (detta är, som för mången torde vara bekant, "doktorns'' namn). Så fort jag kom in, kom han emot mig med orden: "Jaså, ja' ser hvad dä' ä' fråga om; dä' ä' så dags nu! Hvarför har inte herrn kommet förr?" Dessa ord utsades, under det han utan annan helsning tämligen hårdhändt handskades med växten. "Jag ska försöka att hjelpa herrn . . . men går dä inte, så kan dä bli "stenkräfta". Han gick derefter till ett skåp, ur hvilket han framtog en boutelj, af hvars innehåll han hälde en gul, simmig vätska i en flaska, som lemnades mig med föreskrift, att två gånger om dagen stryka på växten förmedelst en i denna doppad fjäder."

Ordinationen följdes. En tid tycktes den oförändrad, men snart började den minskas och försvann slutligen. Jag känner noga förloppet af denna händelse, och det af det enkla skäl, att denne patient var min son.

Bland de "kloke" bör spågumman med sin kortlek eller kaffekopp äfven upptagas. Hennes konst är mindre anlitad än förr, men hon är derföre ej glömd, och många sätta ännu en obegränsad tro till bådadera. Såsom betecknande drag ur vår kulturhistoria må några sådane äfven anföras:

I slutet af förra och början af detta århundrade bodde i Skjelfvums kyrkoby, tillhörande Husaby församling, en komminister Thun. En dag kom en kringvandrade finska till komministersgården. Det var före Finlands skiljande från Sverige, då man allt som oftast såg sådane ströfva omkring i landet. De födde sig genom bettlande, men äfven genom trolleri, hexeri och spådomar hvarigenom de visste att inge en ej ringa fruktan hos landtbefolkningen, naturligtvis ännu mera lättrogen och vidskeplig än nu. Gamla menniskor från den tiden ha också mer än en gång för författaren berättat om det pockande sätt, på hvilket desse uppträdde. Under hotelser om "trollskott", "förgöring" af menniskor och kreatur samt gräsliga spådomar, uppjagade de så inbillningskraften hos de stackars qvinnorna, att desse, halft vettskrämde, gåfvo allt hvad "trollkonorna" fordrade.

Vid besöket i komministersgården förekom dock inte sådant. Det var en söndagseftermiddag, och pigorna hade väl i all sköns ro slagit sig ned kring sierskan för att veta hvad hopp de hade om "darras" (grannarnes) Nils eller prostegåls Kalle, då i detsamma en ung student gick genom köket. Gumman erbjöd genast sin tjenst, men den unge mannen svarade undvikande och ville fortsätta sin gång. Hon var dock envis, och han lät henne slutligen råda. Korten utlades nu, och hon började:

"Han blir prest, unge herre, . . . ah, säg inte gumman det . . . han blir prest, säger ja' . . . ja', ser kyrka så väl, så väl; der ligger ju kyrka, vet ja'. . . . Herrn blir två gånger gift ... och blir lyckligt gift . . . Herrn får förmögenhet med begge sina hustrur, men lemnar ingen förmögenhet efter sej till sina barn."

Den unge mannen trodde föga eller intet på sierskans ord. Närmaste anledningen dertill var den, att han aldrig tänkt på att bli prest utan ämnade gå kameralvägen, hvartåt hans fallenheter lutade. Hans öde gestaltade sig dock annorlunda. Bondson, som han var, måste han slutligen ge vika för sin mors önskningar och tog prestexamen. Men icke nog härmed: äfven giftermålsspådomarne slogo in. Hans första hustru var visserligen fattig, när han gifte sig med henne, men då hejdridaren Lars Svensson på Presenten (ett länderi en half mil söder om Göteborg på Mölndalsvägen) år 1838 dog, lemnade han en förmögenhet af mer än hundratusen kronor till barnen, och denne var hans svärfar. Några dagar före dennes död hade hustrun dött; 1840 gifte han om sig; fick äfven i detta gifte penningar, ehuru mindre, men efterlemnade vid sin död ingen förmögenhet. Denne unge student blef författarens far, och han hörde honom mer än en gång berätta den märklige spådomen.

Detta var den ene; se här den andre. I slutet af förra århundradet mötte hvar andra en vacker dag i Göteborg tvenne unga bondflickor. Efter en stunds samtal bad den ena den andra göra sig sällskap utåt Masthugget, der hon ville besöka en af henne känd spåqvinna. Den andra var genast villig, och de båda unga flickorna begåfvo sig i väg. De gingo Breda Vägen, hade hunnit upp för Stigbergsliden och kommit till en plats, som efter beskrifningen måtte ha legat i den trakt, der Carl Johans kyrka nu ligger, då de veko af åt höger. Nere vid elfven låg ett oansenligt hus, nästan en koja. Mot denna styrde de kosan. Snart voro de framme, men just som de stodo i begrepp att stiga in, gjorde förslagställarinnan en tillbakahållande rörelse, liksom om hon ångrat sig och ville vända tillbaka. Härpå ville dock ej kamraten gå in utan instego de i huset och stodo ett ögonblick sednare i ett litet rum, der de hade en gammal qvinna med ett gement utseende framför sig. Hon besvarade ej deras helsning, men fortfor några ögonblick att skarpt fixera dom, hvarunder hon liksom tycktes leta i minnet efter något. Slutligen sade hon med en hes röst, i hvilken ett medlidsamt uttryck blandade sig: "Hvarför kommer du, olyckliga barn? . . . Jag kan ej ändra ditt öde men väl förutsäga det, . . . Du dör lika säkert på — galgbacke (namnet har jag glömt) som att solen i dag skall gå ner och i morgon kommer att gå upp ... Kom inte hit vidare." Härefter vände hon sig mot den, som blifvit uppmanad att följa med och nu för första gången var der, och sade med glädtigare röst utan att bry sig om den andras snyftningar: "kom hit, mitt vackra barn, så att jag får se på dig." Hon såg derefter i sin kaffekopp och sade med on ton, som om hon läst ur en bok: "Du har en hjertans kär, men honom får du ej . . . Ett par år härefter sitter du och väfver. En ung karl klädd i gula skinnbyxor och långrandig stickad väst, kommer härunder upp på gården . . . Han binder hästen vid staketet . . . går in . . . I blir bekanta. Efter några år blir I gifta . . . I blir mycke' rika . . . får många barn och många sorger; så nog kommer sorgen att räcka till för dig också, stackare!" Ungefär så föllo spåqvinnans ord. Hon afskedade dem derefter kort och buttert, men ville mot vanan ej taga emot något.

Den sistnämda af dessa flickor blef författarens mormor. Spådomen slog fullkomligt in. Några år senare satt hon verkligen i sin väfstol, då en främmande karl, klädd, som sierskan sagt, kom upp till hennes föräldrars gård. Detta besök blef inledningen till en bekantskap, som ett par år derefter slutade med giftermål. De blefvo rika på både egodelar och barn. Min mor hade haft sjutton syskon, och då hennes mor dog på Presenten (såsom förut sagts ½ mil söder om Göteborg på Mölndals vägen) i början af trettitalet, hade den i boet samlade förmögenheten uppgått till långt öfver hundratusen riksdaler, en på den tiden ansenlig summa.

Men äfven i det andra afseendet uppfyldes denne, ty den förstspådda gick verkligen ett tiotal senare, öfverbevisad om barnamord, sitt sorgliga öde till mötes.

Denna berättelse hörde jag ett par gånger af min mor. Ur stånd att säga en osanning, skulle hon ännu mindre ha gjort det för sina barn. Händelserne ha passerat, som de här berättats; på några försäkringar i detta afseende vill jag således ej spilla ett ord.

Dessa förutsägelser, så märkvärdigt uppfylde, gjordes i slutet af förra och början af detta århundrade; således snart för ett sekel tillbaka. De förekomma dock ännu, ehuru mera sällsynt, i vår "upplysta" tid.

Se här ett exempel, hvilket må vara det sista.

I Upsala lät en fru Holmberg eller Holmgren för flera år sedan ej så litet tala om sig just för sin förmåga i denna väg. Hennes publik var företrädesvis okynnige studenter och älskogskranka syjungfrur, men af bådadera slagen var tillströmningen ofantlig. En dag, under det talet härom var som lifligast — det var under 1847 års sommarferier — sågos tvenne ynglingar med raska steg styra kosan ned åt Kungsängsgatan. Hunna till ett lågt envånings rödt hus, numera säkerligen borta, hvilket låg på venster hand ett stycke nerom "Prinsgränd," gingo de in i detta. I förstugan möttes de af en flicka, som utan att fråga efter deras ärende pekade på en dörr med upplysningen, att "moster var inne." Inkomna i rummet, mottogos de vänligt af en gammal fru, som i sitt utseende ej hade något ovanligt, om man undantager ögonen, öfver hvilka var draget liksom ett flor, hvilket man kände ett behof att slita bort för att få se hvad som var bakom detta. Då de sagt sitt ärende, hvilket var det vanliga, beklagade hon, att hon ej för aftonen kunde stå dem till tjenst men bad dem vänligt återkomma dagen derpå vid uppgifven tid. På den utsatte timman var också den ene hos henne; den andre hade fått förhinder. Sedan hon bedt honom sätta sig vid ett gammalt, under fönstret stående träbord, och hon sjelf tagit plats på andra sidan om detta, skref hon med en kritbit några kabbalistiska tecken, hvarefter hon, alltjemt seende på dessa, med ett uttryck, som hon tydligt bjöd till att göra hemlighetsfullt, långsamt sade: . . . Ni är rädd för en examen, min unge herre, men var inte rädd; den går; men herrn kommer aldrig att återvända hit . . . När herrn kommer i sin hemort, slår herrn läsningen ur hågen och blir jordbrukare . . . blir snart förlofvad . . . köper en egendom . . . Här tystnade hon för ett ögonblick men fortsatte derpå med hastigare röst och ett medlidsamt uttryck: "Det kommer att gå olyckligt för er, stackars herre; ... ni förlorar er förmögenhet och får slutligen titel af sekter."

Att den unge studeranden härunder ej skulle vara så särdeles väl till mods är naturligt. Han ville dock ej förråda detta utan frågade för att bryta den plågsamma tystnaden efter sin bror, som vid terminens slut lemnat Upsala, och af hvilken han sedan dess ej hört ett ord. Efter att ha skrifvit samma tecken som förut och efter hand äfven utstrukit dem — något som jag nyss glömde omnämna — sade hon med en glädtigare ton: "Jo, han håller för närvarande på att bli militär men kommer ej att fullfölja på den vägen, utan han blir jurist." Ögonblicket derefter afskedade sierskan ynglingen, som var glad att få aflägsna sig. Spådomens ena del gick snart i fullbordan. Genom bref från hemmet fick han nämligen veta, att brodren under sommaren hållit på att gå in på ingeniörkåren, såsom Kongl. Fortifikationen då kallades, men att han genom en omständighet ändrat beslut och ämnade sig till Upsala för att taga bergsexamen, som då var förbunden med hofrätten. "Saken var så nära afgjord," hette det i brefvet, "att hans konduktörsfullmakt (underofficersgraden på den gamla ingeniörkåren) genom fru K—s bemedling redan var af general M—r underskriften och väntade man blott på —s ansökan."

Med verklig förskräckelse erfor den unge mannen allt detta, ty nu skulle, så trodde han med fullkomlig säkerhet, den öfriga delen äfven slå in — och den slog in: bergsexamen slogs ur hågen, hofrätten togs, och den vestligaste af Sveriges domsagor tillträddes 1875 af den yngre af dessa bröder. Den äldre lemnade Upsala ett par månader efter spådomen; af den tillämnade graden blef intet. Fyra månader efteråt var han förlofvad . . . åtta månader senare hade han köpt en egendom . . . tretton år derefter gjorde han konkurs. Han lefver ännu på en liten tjenst och af skrifning. Af den "kloka" gummans förutsägelse slog således allt in med undantag af sekter-titeln. Denna sysselsättning fick han dock. Den lilla tjensten omnämdes ej i spådomen. (I en af författaren skrifven novell, kallad "Spådomen," pa sextiotalet utkommen, ha såväl denna som förutsägelsen om de båda bondflickorna varit inflätade. Hvad läsaren der tog som dikt, var dock, så underligt det må låta, den bokstafligaste sanning; ej ett ord är tillagdt för att göra dem interessantare; det har icke heller behöfts.)

I ett arbete af denna beskaffenhet äro dessa berättelser på sin plats. De utgöra i sin mån en återspegling af folkots tro på det hemlighetsfulla och oförklarliga, af hvilket mycket visserligen är inbillning och vidskepelse, men oändligen mycket äfven har sin grund i sanningar, som "ännu ligga under horisonten." För vår del veta vi knapt några begrepp, som äro mera konventionella än de, som man kallar "skrock och vidskepelse," ty hvad den ena tiden med en förnäm axelryckning kallar så, har en annan tvingats att acceptera som fullt antagligt. Genom en allt för vanlig begreppsförvirring kalla vi en mängd saker för öfvernaturliga, som alls icke äro det. Ingenting är öfvernaturligt; naturen gör inga hopp; verkan följer efter orsak i en bestämd orubblig kedja, och denna genomgår verldsaltet, förenande vår verld med en annan. Länken blir dock allt finare och finare, tills den slutligen alldeles faller utom uppfattningen för våra yttre sinnen. För att tydliggöra hvad vi mena må det tillåtas oss att begagna en bild, som en snillrik man en gång hade, då vi såsom ofta samtalade i dessa ämnen. "Om jag spänner en länk eller lina vid spetsen af en större höjd," sade han, "och fastgör den andre änden vid foten af denna, så blifva ringarne allt finare, tills de slutligen alldeles försvinna: vi tycka, att den är utaf. Så är dock ej händelsen, ty känna vi på kedjan, finna vi, att hon är stark, och att sambandet mellan ändpunkterna är ostördt, fastän vi ej kunna se detta: det ligger öfver vårt synsinne; öfversinligt vore således rätta ordet för en mängd saker, som vi med vår nuvarande organisation ej kunna uppfatta men som derföre hvarken borde kallas galenskap eller vidskepelse."

Så yttrade sig den gamle mannen. För vår del tillägga vi endast, att mycket finnes, inför hvilket den menskliga förklaringsförmågan står förstummad. Så har det varit, så är det, och så kommer det att alltid blifva. För förstoringsglaset och vågen kommer naturen ej att bikta alla sina hemligheter. Mellan det naturliga och underbara är, för att åter begagna en bild, förhållandet ungefär det samma som mellan qvadraturen och cirkeln, ty hur mycket den förre än inkräktar på den senares område, ett fullkomligt sammanfallande dem emellan är omöjligt. - Nej;

"Croire tout découvert est une erreur profonde;
C'est prendre l'horizon pour les bornes du monde." (Arago)


VII.
SKÅLKNALLEN

Hvem var den lutande gestalten, som med säcken på ryggen, käppen i handen och en stor ståltrådsring, dinglande på bröstet, sträfvade uppför branten i solbaddet? Stegen voro tunga men fasta. Då och då stannade han ett ögonblick, vägande på den ena foten, men i det nästa satte han den andre fast i marken och fortsatte sin gång. Ändtligen hade han hunnit upp. Vid sidan ligger en stor sten. På denna nedsatte han sig ett ögonblick, hvarunder han aftog hatten och lät vinden afsvala den brännheta pannan. Härunder kastar han en forskande blick öfver nejden, men snart böjer han sig åter ned och ritar med käppen några siffror i sanden. Efter ett par ögonblick utstryker han dessa med ena foten men blott för att skrifva nya. Så sitter han en stund. Snart påsätter han dock hatten, som nedfallit på marken, och fortsätter sin väg, hvilken går icke blott genom de stora byarne utan äfven till de enstaka gårdarne, och kojorna, utkastade bland fjellen och i skogarne. Det var icke alltid densamme, ty han var ibland ung ibland gammal, men det var samma typiska figur med den sida, långskurna rocken, med sin ståndkrage och sina hyskor och hakar i stället för knappar och knapphål. Kortbyxor, strumpor och skor fullbordade drägten. I ur och skur, vinter och sommar, från Norrland till Skåne, år ut och år in såg man denne ströfva igenom bygderne.

Hem var han då? Jo, det var en skålknalle, (namnet uppkommet deraf att dessa kringdrifvande köpmän i äldre tider ofta såsom sitt första lager handlade med svarfvade träskålar) ett numera utdödt slägte, åtminstone under sin ursprungliga form. Han kallades äfven knallare eller gårdfarihandlare, det senare utan sin motsvarighet i något annat språk och äfven oöfversättligt, men hvilket betyder en, som far i gårdarne och handlar.

Dessa knallar voro alla från sydöstra Westergötland, en bygd, som af naturen blifvit särdeles styfmoderligt behandlad. Stora sträckor upptagas nämligen endast af låga fjell, beväxta med martallar; mellan dessa har man djupa dalgångar, hvilkas jordmån består af från höjderna afslammad sand utan den ringaste matjord; andra trakter åter äro uppfylda med djupa kärr i hvilkas fördjupningar finnas stora, stillastående gölar, hvars halfruttna vatten sommartiden göra trakten i hög grad ohelsosam. Under sådana förhållanden har befolkningen tidigt måst söka sig andra förvärfskällor än dem den magra jorden förmår lemna, och hon valde väfnadsindustri samt gårdfarihandel. Redan från äldre tider omtalas denna. Under Gustaf II Adolfs regering klagade nämligen de öfriga vestgötastäderna, synnerligen Bogesund (Ulricehamns förutvarande namn) och Alingsås, att deras handel skadades af desse kringdrifvande handelsmän. Med allmogen i den magra bygden höllos med anledning häraf stämmor, på hvilka de skulle höras öfver klagomålen. Vid dessa förklarade ombuden enständigt, att ortens hemman vore så magra, att innehafvarne på dem omöjligen kunde nära sig och än mindre utgöra sina utskylder, såvida denna biförtjenst "förtoges dem". Konungen gaf dem på grund deraf rättighet att bygga en stad, hvars borgare skulle ega det särskilta privilegiet af sådan bygdhandel. Ville således en i landsorten boende person idka sådan måste han låta skrifva sig som borgare i denna. De kallades med ett gemensamt namn kontingentborgare och hade rättighet att drifva handel öfver hela riket. På detta sätt uppstod Borås, beläget på samma plats, der Torpa kyrka förr låg. En del af desse handelsresande voro likväl blott drängar, skattskrifne antingen hos någon borgare i nyssnämde stad, eller hos en sådan der kontingentborgare. För rättighet till en sådan bygdehandel fordrades dessutom af konungens befallningshafvande utgifna pass. Dessa utfärdades vid den s. k. passlösen som hölls två gånger om året — höst och vår — i Borås, der denna myndighet då in corpore instälde sig. Dessa häraders (de äro: Mark, Weden, Bollebygd, Norra och södra Kind, Åhs samt Gäsened; och kallas med ett gemensamt namn knallebygden) väfnadsindustri är således gammal, men någon större utsträckning fick den först med bomullsgarnets upptagande i densamma. För detta hade bygden att tacka en qvinna. "Mor Kerstin på Stämmemad" (i Kinna socken i Marks härad), Sven Erikssons på Rydboholm mor, var nämligen den första, som hemtog sådant för saluväfnad. Hon blef snart en notabel person, hvilkens "stora förtjenster" voro i hvar mans mun. (Såsom vedermäle af Karl Johans välbehag erhöll hon ock af honom såsom gåfva en dyrbar guldkedja.) Exemplet manade till efterföljd, och de burgnare började litet hvar att taga hem sådant, hvilket utlemnades till fattigt folk, som mot en ytterst ringa väflön fingo väfva detta. Efter hand uppblomstrade denna industri; den växte till en verklig jätte, och år 1856 stämplades på Borås tullkammare elfva (11) millioner handväfda tyger, hvaraf 2/3 voro af bomull.

Under min barndom och ungdom följde jag en af desse knallar från hans första uppkomst, tills han tjugo år senare var en mäkta patron, som hade "håndska (handskar), harulls-hatt å mer" och slutade som "förläggare" med "trehundra väfstola' på böjda" (bygden). Jag mins såväl den första uppsättningen. Han var från Hössnatrakten, om jag ej mins orätt. Då det fattiga hemmet ej kunnat föda den växande barnskaran, hade han skickats ut att tigga. Han vände sig "nolåt", och då han kom till Lidköping, hade han samlat sig sexton skilling. För dessa köptes första lagret: några synålsbref, en hakering och några lonålar. Detta var snart utsåldt, och nu gick han åter till närmaste stad der ett nytt lager, några skilling dyrare, upphandlades; ett par veckor senare hade man den lille köpmannen åter i köket. Genom sin munvighet lockade han köpare och sextyfrarne (3 öre) och halfanningarne (1½ öre) hade förr än man visste ordet af vandrat i hans läderpung. Med en plåt (33 öre) började han kommersen, och jag mins ännu, hur han ett halft år derefter med glädjestrålande ögon berättade mig, att lagret uppgick till 21 daler (3 Rdr 16 skilling). "Dä liknar se (sig; utsäges med ett mellanljud, närmande sig a. Man ihågkomme, att vi i denna teckning endast ha med knallehäradsidiomet att göra) inte illa" sade han med det der uttrycket i blick och ton, som menniskor med ett bestämdt lefnadsmål ofta ega; uttrycket skiftar med detta, men fins det gör det. I den mån som lagret växte, vidgades ock handelsområdet, och det kunde nu draga ut halfår, mellan det man såg till honom. En viss instinkt sade honom dessutom, att han ej borde komma för ofta. Asken var längesedan utbytt mot säcken, som blef allt större och större. Synålarne och hakeringarne funnos ännu qvar, kanske i samme ask, som inköptes, då rörelsekapitalet hade stigit till tre kronor, men de betraktades nu med en viss ringaktning, utan var kommersen nu riktad på en hastig omsättning af bomulls- och ylleväfnader samt ett litet lager hufvuddukar af siden, oftast smugelgods. Ej små qvantiteter af sådant lär på detta sätt kommit i handeln. Någon gång lyckades det visserligen länsman eller landsfiskal att göra ett litet beslag, men, varskodde af desse fall, medförde knallarne blott några stycken sådane, medan den öfriga delen af lagret var nedlagd än här än der i bygden. År efter år förgick på detta sätt. Jag blef yngling, och af min gamla bekantskap, skålknallen, blef en man, och en man med större vuer och ännu större anspråk. Ett varulager "på tretusen" (daler) var det högsta, hvartill han i början af sin bana vågade sträcka sina framtidsplaner; tio år senare tillfredsstälde denna summa tiodubblad ej hans äregirighet. "När ja får sex fulla fjerdinga hemma i sockna å hundra väfstola i böjda, då sa ja' bli nöjder", hörde jag honom en gång säga. Under många år förlorade jag derefter spåret af honom. Jag hade nämligen genomgått skolåren, legat ett par år i Upsala och slutligen flyttat till en annan ort, än der bekantskapen först uppgjordes. Här återsåg jag honom dock, men då för sista gången. De egna förhållanden, under hvilka detta skedde, ha gjort, att händelsen inpreglat sig i mitt minne.

Under mina jordbrukarår bodde jag i närheten af Björnabro (bygd af biskop Bengt Den Gode i Skara, Erik den heliges syskonbarn (Afzelii Sagohäfder sid. 86; III del.)), som förenar Skånings och Laske härader. På den norra sidan af bron, hade sedan urminnestid vid islossningarne varit ett mer eller mindre svårt "förvättne" (förvatten = öfversvämning), med hvilket man dragits sekel efter sekel utan att likväl göra något för dess undanrödjande. Vid ett sådant tillfälle var jag en dag af någon anledning till häst i närheten af vadet. Härunder såg jag en reshandlare, med sitt lass, öfverspändt med sin läderhud, köra ned mot detta. Nedhunnen dit, stod han en stund och såg på den framhvälfvande vattenmassan, men snart ryggade han hästen tillbaka och körde upp bland ett par martallar, som stodo alldeles intill vägen. Han hade likväl ej hållit der länge, förrän en bondvagn, förespänd med två hästar, hastigt körde ned mot "förvättnet". På denna befunno sig utom skjutsbonden tre gossar, hvilka, kommande från Skara, ämnande sig till sina hem i Boråstrakten, der de skulle tillbringa påsklofvet. Utan att se hvarken till höger eller venster körde skjutsbonden bums ut i vadet. Denna dumdristighet skördade dock genast sin frukt ty han hade ej hunnit längre än till hälften af detta, innan både hästar och vagn kastades öfverända och fördes med strömmen ett godt stycke nedåt. Lyckligtvis var här en förhöjning på marken, der de nödstälde åter fingo fotfäste. Detta hade gått fortare, än jag här hunnit beskrifva det, och stort långsammare gick det ej, innan jag var midt i vadet och dem till hjelp. Snart hade jag en af bytingarne framför mig på hästmanken och nu bar det åter ut i vattnet. Inom en halftimma hade jag dem sålunda alla tre på det torra (en af desse gossar är numera kyrkoherde i sydöstra delen af Skara stift; af de andre har jag förlorat spåren). Det var första dagarne af April, och badet bland isstyckena långt ifrån behagligt. Jag behöfde således så fort som möjligt komma tillbaka till den sidan, hvarifrån jag kommit. Detta var dock förbundet med den yttersta fara, då hästen redan var uttröttad af den myckna simningen och stelfrusen samt jag sjelf trött. Orkade denne ej simma tillbaka utan fördes med strömfåran, skulle jag varit räddningslöst förlorad. Detta insåg jag och sökte derföre efter en plats, derifrån han skulle få simma mera med strömmen. Härunder kom jag i närheten af den nyss omnämde reshandlaren, som jag under tiden alldeles bortglömt. Just som jag, drypande af vatten, red förbi honom, väcktes jag ur mina funderingar af ett bräkande:

— Sa dä inte vaåra (ett diftongljud i hvilket ä-ljudet närmar sig a) en lögesyp? Ja' töcker att dä änna kunne behöfvas.

Vid första orden var det något i tonen, som gjorde, att jag hastigt såg upp. Ett ögonblick letade jag i minnet efter namnet på talaren, — ty att jag hade en bekant framför mig insåg jag genast,— men i det nästa klarnade det: det var "lille Hans", han som börjat med en plåt, och som nu stod der med den gröna buteljen sträckt emot mig. För tillfället hade jag dock ej lust att förnya bekantskapen utan frågade blott, om han ej skulle försöka att komma öfver.

— Näe tack! Jag har stått här å lyrat på, om inte nåen s'ulle kumma ge se i, så att ja' kunde få se, hur dä s'ulle stecka å, svarade han med det der sjelfviska i tonen, som jag ofta märkte hos dessa menniskor . . . . Bra, att den daringe dummingen — med en föraktfull rörelse mot djekneskjutsen — ga' se i, så att ja feck se, hur dä blaj (blef). Hasa (hans) vaer (varor) ä lättare å få torra än mia (mina) . . . . å inte ä di så durbara heller.

Cynismen i de sista orden hade gjort, att jag alldeles förlorade lusten att förnya bekantskapen; jag fortsatte sålunda min väg utan afsked.

Detta var, som sagdt, siste gången, som jag såg honom, men af andra knallar från hans ort hörde jag några år efteråt, att han blifvit en riktig kaxe, som verkligen köpt de "sex fjerdinga" (motsvarar 1½ hemman) i hemsocknen. Han hade upphört att sjelf resa men var förläggare åt andre, som drogo landet omkring.

Skilnaden mellan knallen, som gående bar sina varor från gård till gård och den, som kommit så långt, att han kunde köpa sig häst var stor. Äfven dessa kallades för knallar; sjelfve ville de dock gerna heta "resehandlare" under hvilken benämning de äfven vanligast gingo. I tilltalet begagnades tillnamnet, som vanligen slutade på "son". Andersson var det vanligaste. Af de fem eller sex, jag närmare känt till, buro åtminstone fyra detta namn. Resehandlarens lager var omjemnförligt mycket större än den vandrandes; marknadsplatsen för hans spekulationer omfattade flere provinser, då den gåendes område utgjordes af en sådan, någon gång af blott ett par kyrksocknar. Med ett ord: den förre var grossören, den senare minuthandlaren. En synnerlig god ort för deras handelsoperationer ansågs Norrland vara, hvarför Braun ock låter sin knalle säga:

"Nolåt vell ja' vänna me;
Dar ä folke' lätt å lura;
Dar så får 'a fuglastek;
Dar är dyka fan så dura".

En sådan framgång som "lille Hans" hade få; knallen "drog i allmänhet sin dag" och dermed allt. Verkliga rikedomar samlades dock någon gång på den lilla grundplåten af några riksdaler och ännu mindre, som vi nyss sett. Orsaken härtill var utom den der hemlighetsfulla förvärfsförmågan, som en del menniskor ha sig medfödd, deras ringa lefnadskostnader. En knalle tigde dock aldrig, utan han bad att få köpa mat, hvilken han, när det kom till uppgörelsen, likväl sällan fick betala, och måste han det någon gång, så bestod liqviden i några synålar eller lonålar, några par hakar och hyskor eller dylikt. På mina Boråsresor, då jag, gående bredvid sädeslasset och betande utanför stugorna, ofta stötte på dessa menniskor, hade jag ett godt tillfälle att studera både dem sjelf och deras lif. En sådan der byteshandel såg jag en gång i Molla-Ryd; skada, att jag måste låta läsaren gå miste om det roliga samtalet.

En knalle var ej sällan en psykologisk gåta. I hans sinne möttes slughet och enfald, godhet och hårdhet på ett förunderligt sätt. Af hans själsförmögenheter var minnet utveckladt till en grad, som gränsade till det otroliga. För att åstadkomma en hastig omsättning måste han ofta borga ut sina varor, men någon bokföring kom derför ej i fråga. Nej, det mesta anförtroddes åt minnet. Skrifva kunde dessutom få utan begagnade de en mängd tecken, mot hvilka kilskriften och pyramidernes hieroglyfer äro idel leksaker. — Jag såg en gång en sådan annotationsbok; den var full af hvad allmogen i äldre tider kallade bomärken, närmast liknande adelståndets hjertvapen; der funnos figurer, som liknade räfhufvuden, näbb, klor, stjernor och kors; allt om hvartannat utan något synbart system eller sammanhang. Der och hvar förekommo visserligen några tecken, som skulle föreställa bokstäfver, men dessa voro nästan lika obegripliga som de andre. Hon skulle varit en perla i ett etnografiskt museum.

Hemligheten af knallens framgång låg ofta i hans menniskokännedom: han "kunne ta' sett folk": vara glad bland de glade och sorgsen bland de sorgsne; smickret var i hans hand ett ofta användt skiljemynt. Denna brokiga sammansättning framskymtade som oftast i hans samtal. Vi hörde många sådane och skola af de spridda fragmenterna här söka sammanplocka ett helt.

— Gu' da' harinne! . . . . Tack för långesina! — började den i bondehemmen inträdande knallen. — Dä har blåst många väer, sina ja' sist va här . . . . Barna ha ju blajt store meenskera, man (men. En märklig egenhet i detta idiom är, att knallen ej utsäger och knapt kan utsäga detta ord annorlunda) kära mor ser, Gu', lika onger ut som aårt ätter hu hadde gaåt i bruastol. . . . Ja, dä ä dagsens sanning . . . . Nå, nu sa I la handla lite å me? . . . . Sa dä vara hakeringa, suringa, sunåla, lonåla, ståltrå, vackra sjalletter å dyka (dukar. En egenhet i dialekten är nämligen äfven förvexlingen af u och y. Detta märkes isynnerhet, när de vilja tala mera vårdadt), å klänningstuger, dar fargera setter i te dommeda' å ända lite länger, ifall I sulle blaj öfver här i sockna, å hvarken vår Harre eller faen vella ha er . . . . Ä inte farjen äkta? . . . . Ja vell alldri' bli salier — å rädder om saliheta, dä ä ja — om inte hvareveli farg ä så te pass, att han setter i i era ti å barns ätter er. Ja, saj' du på'n, mi tös, han töl allt å saj på . . . . Ja, sputt' du, dä går, faen i mi lella låda (en ofta hörd bekräftelse), inte ett grånn' ur . . . . sajr du dä . . . . Dän hare (den här) halsdykesneppen har ja' hatt i tjå (två) aår å setter inte fargera inte i, kanske? . . . . Men dä va sant, kära mor, hvar ä dän daringa pija, som tjente här i tuårsina? . . . . Dän daringa, som jamt va buketer, I vajt? .... Hu blaj sköldi me en plåt för en halsdykesnepp . . . . Jaså, hu tjenas för dar . . . . då sa ja' nokk lokta opp'a . . . . Den dare snebente drängen I hade, som blaj sköldi me fem daler för ett nattkappetu', den snokkta ja' nokk upp bort i Salebu (kyrkosocken 1½ mil från Lidköping) sina (sedan).

I fråga om utbekommande af sina fordringar var knallen utan misskund. Som en spårhund förföljde han sitt offer från by till by, från gård till gård, år ut och år in, men ut sin fordran skulle han ha, om denna blott belöpte sig till några få skilling. Lagsökte han — hvilket dock skedde mera sällan — kunde han för ett par riksdaler låta utmäta det fattiga hjonelagets sista gryta. Men samme person, som tycktes otillgänglig för alla mildare känslor, kunde dock vara öm som en qvinna, då det gälde en sjuk, ett barn eller ett lidande kreatur. Jag stod ofta och lyssnade på knallens smeknamn till sin häst. Härunder förekommo röstgångar, så mjuka och veka, att jag undrade hvar de kommo ifrån. Hästen var hans vän och förtrogne: på rösten förstod denne väl, när husbonden var glad, och de sakta gumringarne samt den smekande rörelsen med hufvudet visade, att han på sitt sätt uppfattade husbondens glädje och delade denna; var rösten åter kall och sträf, stod hästen med hängande hufvud, trög och ointresserad för allt omkring sig. Att förhållandet mellan husbonde och häst ej alltid var sådant är sant, men knallen var åtminstone alltid rädd om denne och höll honom väl.

Med ett lif, som från början till slut lätt nog blef ett bedrägeri (i detta fall kommer författaren ihog en betecknande anekdot. Till ett ställe, der han mycket vistades som ung, kom en gång en ung bodbetjent från Borås på ett tillfälligt besök. Under aftonen omtalade denne åtskilliga knep, som man utan betänkande använde i sin handel och vandel med landtbefolkningen. Detta gaf en af de närvarande anledning att göra vissa anmärkningar mot detta tillvägagående. Den unge merkuriisonen hörde en stund på den lilla föreläsningen men slutligen utbrast han med gapande mun och full at förvåning: Hva? . . . . hva? S'a en inte lura marbönner?!); under ett lif i hvilket ändamålet nästan i allt helgade medlen, kunde det religiösa lifvet ej stå högt. Om "roparne" (folkpredikanter på 40-talet) och hoovianerne (en religiös sekt, uppkallade efter prestmannen Hoof) — fyrtitalets läsare i Westergötland — talade han med en viss hånfull öfverlägsenhet. Åt kyrkan gick han sällan; detta tillät ej hans kostym, då han ej medförde mer än hvad han gick och stod i, och egnade han, öfver hufvud taget, åt sina andaktsöfningar den kortast möjliga tid. Efter en sådan är det ock man har det kända yttrandet: "maånga böner tjena' la te ingenting, men en liten syck te Gu', de ä — i mi' själ, knepe' å bli sali".

Hela deras diktan och traktan gick, som sagdt, ut på att lura sig fram. Deras uppfattning af sjunde budet gick ej mycket på djupet; detta visade de i sin handel och vandel och i sitt tal sins emellan, då de trodde sig vara ensamme. Till ett sådant samtal blef jag en gång helt oskyldigt vittne. Jag körde nämligen med en fora säd till Borås. Som vanligt hade jag farit hemifrån i skymningen för att ligga de mörkaste timmarne af natten i Stenunga och sedan kunna vara tidigt på eftermiddagen i Borås. Under det jag sålunda låg vaken i en af stugorna klef en knalle in. Han såg sig omkring, — eld brann nämligen som vanligt på spisen — liksom om han sökt någon, och gick derefter in i en af framkamrarne, hvars dörr stod öppen. Jag låg nära intill denna och kunde höra hvarje ord.

— Jaså ä du härinne ja söckte annars — ; har du ente sett te håom? (honom), började den inträdande . . . . Nåe, hur gaår kommersen i aår? Har du könna lyrat slättbönnera lika braå som i fjaål med dia dyka?

— Daålia tier (tider), min bror! En kan knapt tjäna salte' te vällinga, — hördes en annan röst. — Di börja' te å tala om äkta farjer, de yschlinga; dä försto' di aldri förr . . . . Å så vell förläggarn göra redovisningstia (redovisningstiden) te ett halt år i ställe for ajt (ett) som dä förr va.

— Jo, jo, di bli varskodda! "Upplusninga växer, så en hör't", sa' klockarn, å dä ä tusan så illa dä, man du sa göra som ja.

— Nå, hva gör du, din gamla lyfver?

— Jo, om ja ha'tt påsen för fyller mä dyka å kläen, dar farjera inte vaert så säckra, så vänner ja å mä't i aj körkesocken aller tjå (gör jag utaf med det i en eller två kyrksocknar) å sina aktar ja me å komma daråt, inna' di glömt båe me å mia dyka.

— Du inte så dummer som du ser ut te, dä' må ja sega. Ingen da' uta' nåa ra' plä' en gammel prost sega, dit ja ofta gaår mä mia vaer, å nu seger ja' så me.

— Tack sa du ha, min bror, dä tror ja' vi tar oss en liten syp på . . . .

Detta var innehållet af det uppbyggliga samtalet; att ordalydelsen är något olika är naturligt; mycket är det dock ej.

Hvad desse knallares sedelif angick var nog åtskilligt att önska. Sällan hörde man på landsbygden omtalas veneriska sjukan, men när detta skedde, sattes den oftast i förbindelse med någon kringresande knalle.

Sådant var knallens lif. Vi skola nu tala några ord om väfverskans och förläggarens. De senare voro och äro ännu knallebygdens magnater, ty de finnas der än, ehuru afsättningen för deras produkter sker på annat sätt. Garn hemtages af desse i stora partier, hvilket sedan utlemnas till fattigt folk för väfning. Priserne voro härvidlag — och detta qvarstår väl än — på ett omenskligt sätt nedtryckte. Betalningen utgick per aln och berodde förtjensten således på väfverskans flit och skicklighet. Båda voro oftast stora, men hon förmådde dock ej hålla armodet tillbaka, hvilket med sina förvridna drag tittade fram ur hvarje vrå af de små hemmen. Jag besökte en gång under en skogspromenad mellan Sandhult och Hedared några af dessa kojor. Anledningen till besöket tog jag af min obekantskap med vägen, men egentliga orsaken var min önskan att en gång ha sett dessa menniskor i deras hemarbete, ha sett, hur han spolade och hon väfde, ty detta är arbetsmetoden. Detta misslyckades dock. Jag såg hvarken rock eller spolmästare; de måtte ha spolat på förlag, ty något afbrott i väfningen märktes ej: väfstolen hördes i slag på slag långt utanför stugan. Men fick jag ej se detta, fick jag deremot se en fattigdom, djupare än jag sett den i någon annan ort. Väfstolen var det enda husgerådet af något värde; det öfriga var antingen bristfälligt eller otillräckligt: ett par usla sängar med sängkläder af samma beskaffenhet, ett rankigt bord, några trefotar i stället för stolar, ett par jernpannor och några lerfat, se der allt. På golfvet lekte ett par barn men ej de ende; utanför stugan hade jag sett ett par andra; härpå var huset rikt. Detta på ett ställe. På några af de andra voro barnen komna ut i verlden och på ett hade de ännu ej kommit hit, men på hustrun med de fina, typiska dragen syntes tydligt, att de ej skulle uteblifva. I allmänhet äro qvinnorna af en klenare kroppsbyggnad än slättbygdens med sina robusta former. Ansigtsformen, mera långlagd än oval, har ofta fina och reguliera drag; håret är liksom ögonen mörka, men i dessa ligger ej sällan ett uttryck af djupt svårmod. Drägten, alltid snygg, har förutan hufvudklädet med sin mörka botten och sina smala ränder på både väft och varp ingenting typiskt eller ovanligt. Genom denna hufvudbonad förefalla dock de i sig sjelfva bleka ansigtena ännu blekare, och bidrager väl detta i sin mån till att åt dessa ge ett visst interesse.

Här har man således fattigdom, och en fattigdom, djupare och allmännare än i någon annan landsbygd. Men det finnes äfven rikedom och öfverflöd i denna bygd, och detta större och allmännare än bland någon af vårt lands allmoge, bergslagerne undantagne. Ty desse jordegare med sina ståtliga hem, sina fina kläder och sitt dyrbara och skrytsamma lefnadssätt äro dock ej annat än verkliga bönder. Detta visar sig i mångt och mycket. Den turkiska mattan, den dyrbara damastmöbeln, den stora trymåen kunna ej hindra, att man inser detta, då man hör värden tala om "vigulansen", "affärdera" och tillsäga pigan ta' in "en å de hvithalsade potellera" (champagnebuteljerna). På ett sådant ställe såg jag en gång ett par gula skinnbyxor, hängande vid sidan af en stor trymå, och på andra har jag ofta sett de simplaste saker, sammanförda med dyrbaraste lyxartiklar. Undantag funnos dock. På ett ställe i Norra Kind, der, i parentes sagdt, trädgårdsanläggningen hade kostat en tiotusen kronor, och der praktrummen voro målade i pompejansk stil af en verklig dekorationsmålare, kunde man ej märka denna halfhet, ty grossören, utrustad med ett godt hufvud, gaf sig i samtalet aldrig ut på djupet utan höll sig på hvardagspratets grundare farvatten, medan språket var vårdadt ehuru något stelt. Detta hörde dock, som sagdt, till undantagen; nästan alltid märktes det, att man kommit in bland en allmogeklass, som hastat till rikedom, och hvilken i kläder och lefnadssätt hör till herremännen, medan han i seder, tal och lifsåskådning tillhör den rika allmogen. Detta älskade de, att sjelfva i vissa fall framhålla, ty om förläggarens hustru och döttrar än uppträdde i det dyrbaraste blommiga siden, i turkiska sjalar och ljusa boivinshandskar, omslöt alltid marboduken (denne är alltid väfd af det finaste mörkblå (nästan svarta) bomullsgarn och upprandad i större rutor förmedelst smala silkes-ränder i ljusare dock allvarsamma färger, såsom blått, grönt och brunt. Detta hos de förmögnare. De fattiga folkets är alldeles lika med den skilnaden, att ränderna här äro af bomull) det oftast vackra ansigtet. Möjligen har en förändring häri inträffat, ty på tjugo år kan mycket förändras, och sedan dess har författaren ej sett dessa hem, men han förmodar dock, att lifvet der öfverhufvud är hvad det förr var. Med ett visst koketteri framhöllo de sig sjelfva som sitt stånds storfolk, men att andra anspelade härpå togs ej väl.

Att skrytsamt framhålla sin förmögenhet och visa, hur litet man aktade penningen, då det var fråga härom, var ett gemensamt drag hos de fleste. Härför voro sätten många; en viss uppfinningsrikedom visade sig i detta fall. Ett bland de mest egendomliga var dock det sätt, hvarpå man gick till väga vid sina bröllop. All den pomp och ståt, som den rike förläggaren kunde åstadkomma, utvecklades vid dessa tillfällen. Den skickligaste kokerskan och den bäste vinhandlaren anlitades. Men icke nog med, att den senares viner togos i anspråk, man lade äfven "ambarbo" (embargo) på honom sjelf, i det han anmodades att blifva värd på gästabudet, då det naturligtvis skulle ligga i hans interesse att genom mycket persuaderande bereda en frisk åtgång för sina egna varor. Med detta visade man ock en stor gästfrihet och rikedom, menade man, och annat ville man ej. Ett annat sätt att visa hvilken kaxe man var hade man vid "affärdsresera" till Borås, der champagnen och rödvinet flöto i strömmar, och mer än en gång mins jag mig ha sett, huru kyparen eller skänkjungfrun passerade rummet med ett halft dussin "hvithalsare", reqvirerade af någon af de unge merkuriesönerne från Mark eller Kind, hvilken gjort ett godt kap, och som på detta sätt ville glädja sig bland sina vänner.

Den person, som gifvit förhållandena i Mark sitt nuvarande utseende och låtit bomullsväfnadsindustrien uppblomstra till hvad den blifvit är Sven Erikson, död 1866 på Rydboholm, äfven verket at hans kraft och skaparförmåga. Då denna personlighet i nästan allt utgör en typ för affärsmannen inom denna märkvärdiga bygd skola vi här i några korta drag upplifva hans ovanliga lefnadssaga, af oss sjelfva en gång förut och nästan i samma ord förtald (i Nya Dagligt Allehanda för den 31 Maj 1866 "Nekrolog öfver Sven Eriksson"). Den skall måhända finna en och annan intresserad läsare, och i alla händelser vara en väckande maning för de unge, visande hvad en kraftig vilje, förenad med ett klart hufvud förmår uträtta. Hans historia är "förläggarens" in nuce (i ett nötskal d. v. s. i möjligaste korthet.) Se här.

Sven Eriksson föddes den 29 Mars 1801 på hemmanet Stämmemad i Kinna socken af Marks härad. Hans föräldrar voro Erik Andersson och Kerstin Andersdotter. I hemmet, der den unge Sven uppväxte, fick han tidigt lära arbetsamhet och ordning — dessa egenskaper, som bygga rik mans bo. I den mån den unge gossens krafter tillväxte, togos de derföre i anspråk, och han var ej gammal, då hans mor skickade honom ut i skog och mark för att vakta kreaturen. I den svenske bondens hus skola nämligen alla vara närande; ingen får vara blott tärande. Detta fick äfven han tidigt lära.

För poetiska sinnen ligger det en rik näring i detta lif, och i vallhjonets sinne, der det med luren i hand långsamt vandrar genom hult och skog, eller då det liggande på rygg blickar upp mot vårhimlen och lyssnar till andehviskningen i tallarnes kronor, födas kanske ofta tankar, mera sköna än de, som gifvit skalden sitt frejdade namn. Detta dolce far niente hade dock för den unge Sven intet retande. Hans sinne var vändt åt annat håll. Vida bättre trifdes han hemma vid "mors spolerock", med hvilken han troligen tidigt fick göra bekantskap. Hon hade nämligen, som vi ofvanför nämt, börjat väfva bomullsväfnader för afsalu och blef derigenom den som grundade den sedermera så vigtiga industrigren, hvilken det blef hennes son förbehållet att sedan utveckla. Modrens arbete såg Sven, under det att hennes framgång manade till efterföljd. Ännu vistades han likväl i hemmet och deltog i dettas sysslor.

Dock — "vid femton års ålder blef stugan för trång", och nu beslöt han att försöka sig på egen hand. Länge funderade han härpå, men snart hade beslutet mognat, och en vacker vårdag såg man honom med en liten sparpenning i fickan och ett matsäcksknyte på ryggen på väg till Göteborg. Vid femton års ålder äro sex mil ingen sådan, och snart befann han sig vid målet af sin färd. Väl vetande, att "tid är pengar", gaf han sig likväl ej ro att länge der qvardröja, och redan på fjerde dagen, efter det han lemnat hemmet, hade han vändt Göteborg ryggen för att åter vända till hembygden. Öfver ena axeln bar han matsäcksknytet, nu kanske en smula lättare, men hvad tror läsaren, han hade på den andra? Jo tvenne bundtar bomullsgarn, för hvilkas inköpande han beslutit sig till den tolfmila vandringen. Ungdomen ser allt i rosenrödt, och svårt är att veta hvilka framtidstankar hvälfde sig i den unge bondgossens hjerna, der han med hurtiga steg vandrade sin led framåt, men svårligen trodde han, att han på ryggen bar grundplåten för mer än en millions förmögenhet.

Efter hemkomsten utlemnade han garnet på samma sätt som modren till ett par väfverskor, hvilka deraf väfde bomullstyg, som försåldes, hvarefter nytt garn inköptes. I början gick det naturligtvis långsamt, men så småningom ökades både vinsten och varulagret och hans största bekymmer blef nu, huru han skulle få sina varor kringsände. Hemmets enda häst stod ej alltid till buds, och han måste derföre vara beredd att skaffa sig en egen. Detta var dock ej så lätt, ty summan, som härför måste dragas ur handeln, var för stor. Slutligen hade han dock hunnit äfven derhän — och den stora affären uppgjordes.

Sjell ansåg Sven Eriksson denna händelse som en af sitt lifs märkligare epoker. Hvilken stor glädje det måtte ha skänkt honom, då han förste gången utan att "anlita far" kunde med egen häst anträda en af sina affärsresor kan man döma deraf, att den mäktige, af rikedomens håfvor omgifne mannen, äfven i senare år, med särdeles förkärlek uppehöll sig vid denna i hans ögon alltid märkliga händelse.

Från denna dag förlorar hans historia retelsen af det ovanliga. Att steg för steg följa honom uppför den sjelfförvärfvade rikedomens alltid mödosamma, ofta slippriga stråt skulle erbjuda föga eller intet af intresse. I detta fall blir hon hvarken mer eller mindre än den för lyckans vexlingar utsatte köpmannens.

För att rätt kunna uppfatta denne ovanlige mans förmåga att dag för dag utvidga fältet för sin aldrig hvilande verksamhet, torde en hastig blick på de märkligaste händelserna ur äfven denna period af hans lif vara nödvändig.

Handväfnadsindustrien, som lagt grunden till hans uppkomst, fortsattes af honom ända till 1847. Emellan 1830 och 1840 dref han den dock som störst, och år funnos, då 1500 väfverskor i sina egna hem dagligen af honom sysselsattes. I början af trettitalet började han dock att finna äfven detta fält nog trångt för sin förmåga. Seende allt hvad som rörde affärer och industri i stort, kunde han omöjligen finna sig vid att drifva dem i smått, och i hans förslagna hufvud rörde sig den ena planen efter den andra att utfinna något medel att mångdubbla sin verksamhet.

En dag, då dessa funderingar som ifrigast sysselsatte honom, befann han sig i Stockholm. Vandrande gata upp och gata ned utan att, som han sjelf sade, rätt veta, hvar han var, stötte han i Storkyrkobrinken på en af sina affärsvänner från Göteborg. Hans fundersamma uppsyn väckte genast dennes uppmärksamhet, och tillfrågad hvad som stod på, erkände han öppenhjertligt hvad som tryckte honom. "Intet annat", lär vännen ha svarat; "den saken torde nog kunna hjelpas", hvarefter han följde honom till en i närheten boende engelsk maskiningeniör, hvilkens namn äfven undfallit oss. Göteborgaren framstälde deras ärende och nu förevisade denne en mekanisk ritning, som förestälde ett bomullsväfveri. Vid åsynen af detta var det som om fjell fallit från hans ögon. "Dundra dö!" tänkte Sven; der har jag femton tusen i stället för femton hundra väfverskor, om jag så vill. Resultatet af detta besök var bildandet af ett bolag, hvilket inköpte den plats, på hvilken Rydboholm nu ligger, och år 1843 hade det första mekaniska bomullsväfveri i Sverige sett dagen.

Detta företag, på hvilket den unge industriidkaren grundat så stora förhoppningar, höll emellertid på att bli hans ruin. Vare sig genom felaktiga anordningar eller missgynnande konjunkturer — alltnog bolaget tillskyndades den ena förlusten efter den andra, och Sven Eriksson, som femton år, efter det han med sina första garnbundtar vandrat från Göteborg, funnit sig vara en burgen man, stod slutligen på branten af sin undergång. Under dessa förtviflade omständigheter hade han dock tillräckligt mod att ensam öfvertaga affären. En annan "skulle kastat yxan i sjön" men han gjorde det icke; dertill fans det för mycket stål i sinnet. Han beslöt sålunda att ännu en gång pröfva lyckan, och denna, som "står den djerfvom bi", log snart åter mot honom. Under gynnsamma konjunkturer gick nu rörelsen under ett tiotal af år sin jemna gång. Hemma på fabriken gingo några hundra väfstolar, och på bygden arbetade de 1500 väfverskorna, och detta, snart sagdt, natt och dag. Att en betydlig behållning häraf skulle uppstå är naturligt, och ännu en gång fann Sven Eriksson för godt att utvidga sig. På så sätt uppstodo efter hvarandra Svaneholms och Viskafors väffabriker med tillsammans tusen väfstolar. Väfningen på sjelfva Rydboholm upphörde nu och de gamla fabriksbyggnaderne förändrades till färgerier, blekerier, tryckerier och öfriga för appreteringen nödvändiga inrättningar. Under samma period uppstod äfven under hans auspicier Rydahls fabrik med ett spinneri af 16,000 spindlar, i hvilket han till en början ingick som förste delegare. Han nedlade dock ej hela sin förmögenhet på fabriksanläggningar. (Af och öfver allt finner man sig vara i ett fabriksdistrikt. Sålunda utgöras på långa vägsträckor handvetterna utmed de nybygda vägarna af kasserade jernväfstolstöttor från de mekaniska väfverierna i trakten.) En mängd spridda bondhemman inköptes så småningom, så att han vid sin död befann sig såsom egare af en stor del af Kinnarumma och Seglora socknar.

Han dog på Rydboholm, dit han flyttade omkring femton år före sin död. Den öfriga tiden bodde han på Kinna, Rättaregården, der han bosatte sig vid sitt år 1825 ingångna gifte.

Mången skall måhända af denna skildring tro Sven Eriksson ha varit en gnidare eller åtminstone en, som endast såg på sitt eget bästa. Ingen uppfattning är dock skefvare. Nej, han var en frank karl, som förstod att lefva och låta lefva. Med det mest gästfria hus var hans pung aldrig sluten för allmännyttiga företag. Femtio tusen riksdaler till Borås-Herrljungabanan voro på sin tid ett af bevisen härför. Då nöden under amerikanska slafemancipations-kriget var som störst, emedan väfnadsindustrien af brist på bomull måste ligga nere, stod hans namn först på de listor, som cirkulerade för att bereda den fattiga befolkningen något understöd, och hjelpen gafs af honom i hundratals tunnor! Hans namn lefver ock i denna nejd uti friskt minne, och man hedrar det, då man kan. Sålunda bar det lokomotiv, som drog det kungliga festtåget på Marksutflygten under landtbruksmötet (i Augusti 1880) i Borås, namnet Sven Eriksson, en bildlig påminnelse om, att detta namn, som en gång bröt industrien en vidgad bana inom dessa bygder också borde vara det, som blef budbäraren om den nya tid, som uppgått för dessa genom det nya samfärdsmedlet. Hans lifsgerning var stor, och så länge namnet Mark lefver, skall Sven Erikssons äfven lefva i berömlig hågkomst. Vi hoppas detta för denna befolknings egen skull, ty håller hon detta namn hedradt och äradt, skall det ock mana till ansträngningar att träda i den utmärkte mannens fotspår och att fortsätta hvad han en gång började.

Ehuru hans verksamhet inom orten var ojemförligt större än någon af hans samtidas derstädes, så hade han dock en aktningsvärd medtäflare i Sven Andersson på Kinna Sand, för hvilkens räkning på min tid i dessa bygder 800 väfverskor arbetade i sina hem.

De rikedomar, som under de goda tiderna samlades af dessa förläggare, och hur litet de aktade penningen i och för sig, hade jag, under de år jag såg detta underliga lif draga förbi mig, tillfälle att äfven hos andre af denna klass då och då bevittna. Se här ett af dessa exempel.

Den förmögna knallehäradsbefolkningen ger alltid sina barn en bättre uppfostran än den folkskolan förmår lemna; sönerna skickas i handelsskolor och döttrarna i pensioner. Någon gång låta de till och med sönerna genomgå lärdomsskolan i sin helhet och taga maturitetsexamen. Vanligen välja de i både det ena och andra afseendet Göteborgs läroanstalter, vid hvilka de då äfven någon gång öfvervara årsexamina. Dagen efter en sådan på sextitalet kom en af desse fäder till rektorn vid högre elementarläroverket. Han inledde sitt besök med att tacka för hvad han fått höra under examen, och för hvad hans son fått lära, hvilket så mycket mer gladde honom, då han djupt kände bristerna i sin egen uppfostran. Som en ringa tacksamhetsgärd härför bad han rektorn för läroverkets räkning emottaga tjugotusen riksdaler, hvaraf räntan skulle som stipendier vid läroverket under vissa föreskrifter utdelas.

Saken väckte på sin tid ej så litet uppseende. För min egen del förundrade jag mig icke. Det var alldeles i stycke med hvad jag sett Sven Eriksson göra, då han nyss förut gifvit 25,000 riksdaler till jernvägen, sedan han förut låtit samma summa springa för samma ändamål.

Så gör endast en knalle, eller rättare: ingen gör det lättare eller gör mindre väsen af en sådan sak än just han. Kanske säger han med det klipska i ögonen, som jag så ofta såg der: "dä s'a en aen få betala", och säger han det ej, tänker det gör han alltid, ty mera sjelfuppoffring i grund och botten än andra eger han just ej.

Med detta drag ur knallelifvet afsluta vi teckningen af en trakt och en befolkning, der lifvets motsatser oftare och i högre grad mötas, och som just derföre ge så många anledningar till ej vanliga betraktelser.

Överst ¦ Åter till sidan "Historia".

    Senast ändrat eller kontrollerat den 26 oktober 2012.  

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt