Redan före ankomsten af dessa förstärkningar hade sjukdomar och brist
börjat anställa förödelser i båda härarna. Wallensteins läger besvärades
af en ovanlig mängd flygfä och annan ohyra. Häraf likasom af den tilltagande
bristen ledo både människor och kreatur, och härjande farsoter uppkommo.
Icke bättre var det uti Nürnberg. Af brist på tjänligt foder dogo
hästarna hundra-, ja, tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt
nedmyllade kroppar förgiftade luften. Äfven saknades tillräckliga källor,
så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande brunn, oaktadt
dess illa både luktande och smakande vatten. Den blef snart tömd, och
då fanns på bottnen en mängd döda hästar, af de kejserliga ditkastade
för att förgifta vattnet och de däraf drickande. Ändamålet vanns, och
af dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber uti staden
och lägret, så att dagligen öfver hundra lik begrofvos. De nyss ankomna
trupperna hotade att öka bristen och därigenom eländet, men Wallenstein
gjorde likväl icke minsta rörelse för att öfvergifva sin ställning;
man kunde ej heller vänta något sådant af hans kända envishet. Han skulle
låta hela sin egen här förgås uti elände, endast han därigenom kunde
på samma sätt förstöra fienden.
Gustaf Adolf däremot hade icke hjärta att längre utsätta sitt eget
folk och Nürnbergs borgerskap för hungerns och pestens förenade
lidanden. Efter den erhållna undsättningen jämnstark med sin fiende,
kanske till och med öfverlägsen, beslöt han att göra slut på detta ohyggliga
svältkrig. Redan femte dagen efter Oxenstiernas ankomst förde han trupperna
ur lägret och uppställde dem vid stranden af Regnitz midt emot Aspach
och Altenberg, hvilka båda kullar han ur uppförda batterier började
starkt beskjuta, dock utan att därmed kunna locka Wallenstein ur förskansningarna.
Denne gjorde nämligen ingenting vidare än att uti strandens småskog
utställa några skarpskyttar, hvilka öfver floden oroade svenskarne och
träffade Banérs arm så kännbart, att han en lång tid därefter
måste ligga under läkarvård. Då Wallenstein var på denna sidan skyddad
både af floden, branten och förskansningarna och själf icke ville lämna
sin ställning, kunde Gustaf Adolf naturligtvis ingenting uträtta utan
nödgades draga sig tillbaka till Nürnberg. Han förmådde dock icke
längre se eländet hos sina egna, den trotsande envisheten hos sin motståndare,
och han beslöt därför att göra ett ännu djärfvare försök, att nämligen
med storm drifva fienden ur dess förskansningar. Saken syntes svår,
nära ogörlig, höfdingarne afrådde, soldaterna misströstade, men konungens
beslut var orubbligt. Han ägde därtill äfven andra, fast hemliga skäl.
Tvenne soldater hade enligt öfverenskommelse rymt till Wallensteins
läger under förklädnad, den ene af en marketentare, den andre af en
sadelmakare. Dessa hade åtagit sig att vid svenskarnes blifvande anfall
tända Wallensteins läger och framför allt krutvagnarna för att dymedelst
sprida oro och förvirring. Dessutom blef Altringers kammartjänare fasttagen,
hvilken vid förhöret inbillade svenskarne, att någon rörelse, som man
hade förmärkt på Altenberg, förorsakades af Wallensteins aftågande,
hvilket redan vore påbegynt. I följd af dessa omständigheter fattade
Gustaf Adolf sitt beslut och gick natten emellan den tjugutredje och
tjugufjärde augusti med hela sin krigshär öfver Furth och sedan rakt
emot fienden.
Wallenstein å sin sida saknade ej heller kunskap om svenskarnes företag,
emedan äfven han hade bland deras skaror tvenne öfverlöpare, hvilka
därom lämnade noggranna underrättelser. Dessa blefvo väl gripna och
afrättade, men lyckan gynnade honom på annat sätt. Gustaf Adolfs ene
kunskapare företog sig nämligen att snatta bort ett och annat af Cronbergs
bordsilfver och blef upptäckt samt öfverbevisad. För att rädda lifvet
bekände han sitt och kamratens förehafvande, hvilket därigenom blef
omintetgjordt. Wallenstein erhöll visserligen icke underrättelse om
hvad dag konungen ämnade storma, men han blef i allmänhet varnad och
tog sina mått och steg därefter; särdeles befallde han trupperna uttryckligen
och strängeligen att endast tillbakadrifva fiendens anfall men själfva
under intet villkor gifva sig ut på fria fältet.
Gustaf
Adolf ordnade emellertid sina trupper. Han själf och näst under honom
hertig Vilhelm af Weimar hade befälet öfver det hela; Bernhard af Weimar
förde rytteriet och Nils Brahe fotfolket, hos hvilken senare konungen
för det mesta uppehöll sig. Anfallet riktades mot nordvästra sidan af
Alte Veste, och öfverste Burth med Hvita brigaden skulle gå i spetsen,
sedan Erik Hand med den Svenska och därpå de öfriga regementena. Torstensson
med talrikt artilleri understödde företaget.
Med ett kort tal uppmanade konungen höfdingarne till fullgörande af
deras skyldighet och gaf därpå anfallstecknet, ännu långt före dagningen.
På en gång öppnades elden af Torstenssons fältstycken och Burths musköter
och väckte på ett förfärligt sätt den slumrande fienden. En förskräcklig
villervalla uppstod af de yrvakna soldaternas fram- och återspringande,
befälets rop, kvinnornas skri och dessemellan svenska kanonernas fruktansvärda
dån och ändå fruktansvärdare kulor, hvilka slogo människor och tält
öfver ända och jämte nattens mörker hindrade all ordning. Bäjrarne
innehade Alte Veste, Altringer nordvästra sidan och Aldobrandini den
anfallna punkten. Uti den rysliga förvirringen var det för denne senare
alldeles omöjligt oaktadt allt bemödande att hejda svenskarne. Hvita
brigaden besteg vallarna och trängde in i lägret. Men snart ditskyndade
de bredvid stående öfverstarne Caraffa och Colloredo med sina regementen
och efter några minuter först Altringer, sedan Gallas med betydligare
förstärkningar, och nu måste svenskarne åter vika tillbaka.
Vid första kanonskottet sprang Wallenstein ur sängen och kastade sig
till häst. Alte Veste är intaget! skreko de förfärade soldaterna.
Det är osant! ropade han; Gud själf kan icke taga Alte Veste
ifrån mig; och med dessa ord ilade han till striden. Han fann svenskarne
redan i det närmaste utdrifna igen och vände därför tillbaka för att
ordna och uppmuntra de öfriga trupperna samt lät slutligen föra kvinnor
och tross ned i den djupa, för kulor skyddade Biberdalen, hvarefter
han skyndade åter till anfallspunkten.
Gustaf Adolf hade emellertid af stridens gång funnit, att uppgiften
om Wallensteins påbörjade aftåg var helt och hållet ogrundad, och tillika
anat, att förslaget till krutvagnarnas tändande blifvit omintetgjordt.
Men redan inkommen uti stridens hetta, kunde han icke förmå sig att
afbryta. Måhända hoppades han att locka Wallenstein till någon oförsiktig
rörelse och sedan densamma begagna. Han gaf befallning till stormningens
förnyande. Hvita och därefter Svenska brigaden gingo åter framåt, och
den uppgående dagen kunde med möda genomtränga de tjocka rökmoln, som
från Wallensteins och Torstenssons batterier utbredde sig öfver nejden.
Svenskarne framstormade förtvifladt, men emot dem stodo Wallenstein,
Altringer och Gallas, hvilkas trupper, skyddade af vallar och förhuggningar,
utgöto ett mördande kulregn. Svenskarne, som saknade allt skygd, föllo
hoptals och måste snart vika tillbaka. Då störtade åter en del af bäjrarne
ut för att förfölja de flyende, men ur den nedanför liggande skogen
mottogos de af det öfriga svenska fotfolket med en så förödande eld,
att också de på sin sida måste återgå inom förskansningarna. Så varade
och växlade striden under oupphörliga anfall fram och tillbaka med ohejdad
förbittring och däremot svarande ömsesidig förlust. Caraffa föll på
stället. Chiesa, en bland vallonhjältarne om kvällen efter slaget vid
Breitenfeld, bars denna gången dödligt sårad från fältet. Aldobrandini
miste hästen och kunde endast sårad och med möda räddas från fångenskap.
Altringer råkade in bland svenskarne men uppdrog ett bref samt låtsade
vara konungens adjutant och lyckades att på sådant sätt återkomma till
de sina. Wallenstein själf förlorade en häst för de torstenssonska kulorna.
Lika, om ej mera, ledo svenskarne; hertig Bernhard miste en häst, konungen,
som själf beständigt höll sig i elden, träffades af ett skott, som bortslet
ena stöfvelsulan men lyckligtvis lämnade honom själf oskadad. Torstensson
blef fången; Erik Hand föll och med honom en betydlig del af Svenska
brigaden; Burth miste ena benet, och Hvita brigaden blef så godt som
tillintetgjord. Under allt detta dånade båda artillerierna med skott
på skott, och hela berget stod insvept uti tjocka krutmoln, som för
hvarandra dolde så väl angriparen som den angripne. Blott här och där
framträngde ur töcknet kanoneldens blixtar, likasom för att söka upp
föremålen för sin lågande vrede.
Vid stranden begynte emellertid lifliga skärmytslingar, och ett hessiskt
regemente, som stod i spetsen för anfallet, blef af Cronberg med förlust
tillbakadrifvet. Landtgrefven anmärkte, att på ena stället hessare,
på andra pomrarne, båda delarna tyskar, voro ställda främst i elden,
då däremot svenskarne sparades. Jag skall sända mina finnar,
sade konungen, och jag hoppas, att omhyte på folk skall medföra ombyte
på lycka. Nu skickades Stålhandske och finnarne mot Cronberg och
de oöfvervinneliga. Mellan dessa kärntrupper af båda sidornas rytteri
uppstod en lång och för-tviflad strid. Slutligen föll Cronberg, och
de oöfvervinneliga måste med betydlig förlust vika tillbaka inom förskansningarna.
Men då utstörtade till deras hjälp Fugger med en betydlig styrka och
dref finnarne baklänges till den nedanför liggande skogen, där åter
svenska fotfolkets eld fällde Fugger själf och jagade hans ryttare tillbaka,
hvarefter striden äfven på denna sidan kastades fram och åter mellan
skogen och fästningsverken, båda ointagliga, den förra för de kejserliga,
de senare för svenskarne.
På detta sätt förflöt hela dagen under anfall på anfall. Nästan hvart
och ett af de svenska regementena hade redan flera gånger varit i elden.
Marken var betäckt med fallna, slipprig af deras blod. Aftonen började
nalkas, mörk och med ett ymnigt tilltagande regn. Just då kom underrättelse,
att hertig Bernhard hade bemäktigat sig tvenne höjder, hvarifrån man
kunde beskjuta hela Alte Veste. Konungen lät undersöka läget. Kullarna
befunnos både för trånga för att rymma tillräckligt artilleri och mera
branta samt nu af regnet slippriga, än att sådant dit kunde uppföras.
Den tilltagande nederbörden gjorde dessutom skjutgevären odugliga, och
natten började redan inbryta. Konungen ville ej uppoffra mera folk på
detta olyckliga företag utan beslöt att tåga tillbaka. Af en händelse
såg han vid sin sida ingen annan af högre befälet närvarande än Hepburn.
Denne, missnöjd, att konungen vid något tillfälle gått honom förbi,
hade nyss tagit afsked med en dyr ed att aldrig mer draga värjan
för Gustaf Adolf, och han var nu tillstädes endast som en sysslolös
åskådare. Min tappre Hepburn, sade konungen, kan väl denna
gången göra mig den tjänsten att rida fram och återföra de stormande
trupperna. — Uppdraget är ganska vådligt, sade Hepburn, och
endast därför skall jag fullgöra det. Han skyndade fram genom kulregnet
och återförde trupperna i god ordning och utan att förföljas. Strax
därefter lämnade han svenska lägret för alltid.
Gustaf Adolf var högst missnöjd med sig själf och hela sitt företag.
Det var, sade han, för mycket att vara ett pojkstreck, för
litet att vara fullt allvar. Af fruktan att blifva förföljd måste
han låta trupperna, ehuru trötta af dagens strid, stanna kvar på fältet
under hela den regniga natten. Dagen därpå, då Wallenstein ännu icke
visade lust till den minsta rörelse, beslöt konungen att draga sig helt
och hållet tillbaka. Fem hundra knektar stodo ännu som förposter kvar
invid förskansningarna, och öfverste Monroe fick befallning att återföra
dem. På ditvägen mötte han konungen, som såg öfversten blöda af svåra,
ännu sedan gårdagen oförbundna sår. Gustaf Adolf befallde honom att
gå tillbaka till fältskären och tog själf såsom öfverste korsgeväret
i hand och återförde trupperna. Svenskarne hade förlorat öfver två tusen
man, de kejserliga något mindre. I anseende till stridens häftighet
hade å ömse sidor ovanligt många af det högre befälet därunder funnit
sin död.
Katolikerna utbrusto uti särdeles lifliga glädjeyttringar öfver utgången
af träffningen vid Alte Veste. Wallenstein berättade den för Ferdinand
med tillägg, att svenske konungen uti denna strid af stött sina horn.
Hela världen kunde numera se, att icke han utan hans kejserliga majestät
var den ende, som med rätta kunde kallas oöfvervinnelig. För att
emellertid både för världen och för egna soldater visa, att han ännu
var oöfvervunnen och att han allra minst fruktade Wallenstein, drog
sig konungen endast ett litet stycke tillbaka från Alte Veste och slog
läger utefter stranden af Regnitz, med noggrann uppmärksamhet fäst på
alla Wallensteins rörelser; och så började åter igen det förra svältkriget.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll