72. Träffningen vid Lech

Tilly hade emellertid förenat sig med Maximilian, hvilken till förstärkning medförde flera dels gamla, dels nyvärfvade regementen. Trupperna förlades uti det hörn af Bäjern, som bildas af Lech och Donau. Med tillhjälp af dessa båda floder och en krigshär af tjugotvå tusen man hoppades Maximilian att kunna utestänga fienden, åtminstone från själfva bäjerska arflandet.

Vid betraktande af denna fiendens fördelaktiga ställning sammankallade konungen ett krigsråd och begärde dess utlåtande, antingen man borde göra ett försök att oaktadt Tillys närvaro tränga öfver floden eller också välja en annan väg. Meningarna voro delade. Gustaf Horn yrkade, att konungen borde öfvergifva både Tilly och Bäjern samt tåga till Böhmen och därstädes skingra Wallensteins nyvärfvade trupper och sedan genom Mähren intränga uti Österrike; detta vore säkraste medlet att tvinga kejsaren till eftergift. Att däremot gå öfver den djupa och strida Lechfloden, och det i åsynen af en stark och skicklig fiende, skulle alltid kosta mycket folk, äfven om det lyckades. Men i motsatt, lätt inträffade händelse vore hela svenska hären förlorad och utan någon fast stödjepunkt utsatt för den då från sitt bakhåll säkert frambrytande Wallenstein. Denna mening biträddes af de flesta och äldsta öfverstarne men icke af konungen. Han påstod tvärt om, att man borde begagna den förskräckelse, hvari bäjerska hären blifvit försatt, men däremot själf alldeles icke låta förskräcka sig af dess stora antal, hvilket för det mesta utgjordes af bönder, nyss tagna från plogen. Donauwerth vore ju dessutom en god tillflyktsort i händelse af mindre gynnsam utgång; dock hoppades han, att sådant icke skulle behöfvas. Lyckan står dem djärfvom bi! Horn fortfor att försvara sin sats. Hvad, ropade konungen, vi, som gått öfver Oder, Elbe och Rhen, ja, öfver själfva Östersjön, skola vi stanna försagda vid Lechfloden! Besinna, tillade han, att ofta lyckas de svåraste företag just därför, att motståndaren anser dem omöjliga. Horn teg, de andra likaså, och öfvergången blef besluten.

Åtföljd af en liten trupp ryttare, red konungen ut för att välja tjänligt ställe till utförandet. Han följde stranden, dock på något afstånd, emedan Tillys på andra sidan stående kanoner ofta tvärt öfver strömmen skickade kulor efter de svenskar, som visade sig. Länge red konungen förgäfves, ty floden, flytande rakt fram mellan sumpiga stränder, lämnade intet tillfälle till öfvergång. Ändtligen visade sig ett passande ställe. Strömmen gjorde en böjning åt västra sidan, bildande därigenom på den motstående likasom en udde eller halfö Västra stranden var dessutom vid pass elfva fot högre än den motsatta. Dessa fördelar ville konungen begagna men fann vid närmare undersökning, att Tilly, som sådant förutsett hade redan besatt den gent öfver liggande stranden. Detta förargade Gustaf Adolf, men det afskräckte honom icke. Hör hit, gossar, ropade han åt några af betäckningen, femtio riksdaler åt den, som skaffar mig säker underrättelse, huru djup floden är där borta vid böjningen! Ryttarne redo ditåt men kunde ej nalkas stranden för den på andra sidan liggande fiendens eld. Då framträdde en dragon och begärde tillåtelse att, förklädd som bonde, gå dit och undersöka läget. Konungen biföll, dolde sina ryttare och ställde sig själf på en aflägsen höjd för att med kikaren betrakta uppträdet. Efter en stund kom dragonen ut ur en närbelägen by, alldeles förklädd till bonde och bärande en lång stång på axlarna. Han gick rakt till det anvisade stället och ropade åt bäjerska soldaterna och bad, att de skulle hjälpa honom öfver. Då de icke kunde efterkomma denna önskan, gjorde han själf ett försök att vada öfver och gick ut i strömmen, tills vattnet stod honom till midjan, alltjämt kännande för sig med stången. När slutligen strömmen blef för djup, stannade han, skakade betänkligt på hufvudet och gick tillbaka igen. Bäjerska soldaterna skrattade åt hans försök, och en af dem frågade, om han kunde simma.Nej, landsman, svarade bonden. — Är du då tokig, som vill gå öfver? sade bäjraren. Floden är tjugutvå fot djup. — Hur vet du det så säkert? frågade bonden. — Jo, svarade den andre, våra officerare mätte den just i går.Ack, sade bonden, kan icke någon af landsmännen gå emot mig ut i strömmen och sedan med stången draga mig öfver djupet? Jag skall gärna gifva honom en half dukat för besväret. En soldat af kastade kläderna och vadade ut i vattnet, likaså bonden, så att man däraf lätt kunde se, huru mycket flodbottnen sluttade på bägge sidor. Men då bonden af låtsad räddhåga och oförstånd bar sig för oskickligt åt, sam bäjraren öfver för att hjälpa honom. Den förre begynte då upprepa långa berättelser om sina olyckor och huru de elaka svenskarne förstört alla hans sädesfält och så vidare. Men då han icke vågade för andra gången gifva sig utåt djupet och den nakne bäjraren började frysa, sam denne senare tillbaka igen och lämnade bonden åt sitt öde. Denne återvände, som det tycktes, ganska nedslagen och bedröfvad men uppsökte snart konungen och lämnade honom de erhållna fullständiga underrättelserna. Gustaf Adolf gaf honom på stället en kvartermästareplats vid rytteriet och dessutom ett hundra riksdaler till nödig utstyrsel.

Med ledning af dessa underrättelser började man strax det förberedande arbetet. Flera kringliggande bondstugor nedrefvos, och af virket sammansattes en mängd starka bockar, med benens höjd lämpad efter vattnets djup. Meningen var, att dessa skulle uti floden nedsättas, med plankor beläggas och sålunda bilda den behöfliga bryggan. Invid stranden var på bajerska sidan en låg sandbank. Konungen lät så afpassa bockarnas höjd, att de nådde endast jämnt öfver vattenytan, hvarigenom hela bryggan blef af den låga sandbanken skyddad mot alla kulor från Tillys längre bort liggande kanoner. Dessa timmerarbeten förehades på något afstånd från floden för att icke i förtid väcka fiendens uppmärksamhet.

När alla tillredelserna voro färdiga, förde Gustaf Adolf hela sin här till det bestämda stället, och noga följande alla hans rörelser, infann sig också Tilly på den motstående sidan. Längst ned vid floden bakom sandbanken var bäjerska stranden, med undantag af en smal landtunga, ganska djup och träskig, så att vandraren nedsjönk till knäet. Längre bort höjde den sig småningom. I denna sluttning uppkastade Tilly först en lång graf, fylld med musketerare; bakom densamma och högre upp förlades artilleriet; uti en tät skog, öfverst på höjden, stod hela bäjerska krigshären.

Midt emot elden från alla dessa förskansningar ryckte svenskarne fram, därunder dock något skyddade af den på deras sida högre stranden. Utefter böjningen af floden uppkastades fyra batterier med tillsammans sjuttiotvå kanoner, och emellan dem förlades musketerare uti löpgrafvar långs hela stranden. Från dessa verk började snart en så förödande korseld öfver den gent emot liggande halfön, att ingen enda bäjrare vågade därstädes visa sig. Detta allt blef färdigt den 3 april, och strax därpå börjades arbetet med bryggan. För att så länge som möjligt dölja sitt förehafvande lät konungen till stranden sammanföra och antända en myckenhet rå ved, beck och vattendränkt halm, hvars tjocka rök jämte kanoneldens insvepte stället uti ett nästan ogenomträngligt mörker. Detta oaktadt upptäckte Tilly snart hvad som förehades och riktade sina stycken ditåt; men förutnämnda sandbank och bryggans af Gustaf Adolf väl beräknade låghet hindrade kulorna att göra någon skada. Tilly anlade därför på sidorna närmare floden tvenne batterier för att därifrån kunna komma åt den under verket varande bryggan och arbetade dessutom på fullkomnandet af sina öfriga förskansningar för att med så mycket mera visshet kunna tillbakadrifva den öfvergångne fienden. Så förgick hela den följande dagen.

Ändtligen den femte april blef bryggan färdig. Tre hundra finska fotknektar voro de första, som skickades öfver; de skulle på motsatta sidan uppkasta en förskansning till broändens försvar, och åt hvar och en lofvades 10 r:dr i belöning. Endast försedda med hackor och spadar sprungo de öfver den ögonblicket förut färdiga bryggan och började strax sitt arbete. Tilly, som i det längsta ville undvika att sända sitt folk ned i det förödande kulregnet, fördubblade kanonelden och besvarades på samma sätt af svenskarne, hvilka dock i allmänhet sköto både fortare och bättre. För att denna gången särdeles lifva dem gick Gustaf Adolf själf till kanonerna, riktade och aflossade med egen hand vid pass sextio skott. Dundret af det ömsesidiga skjutandet var så förfärligt, att hela jorden darrade, och dånet trängde flera mil djupt in uti Bäjern. Karl Gustaf Wrangel.Svenskarne riktade sina kulor icke blott mot fiendens förskansningar utan slutligen också mot den förut omnämnda skogen, och det icke utan framgång. Grenar, toppar, till och med tjocka stammar blefvo hvarje ögonblick afslagna och förorsakade i fallet både skada och förvirring bland de därunder stående trupperna. Finnarne hade emellertid fått sin skans färdig och erhöllo förstärkning af 300 landsmän under Karl Gustaf Wrangel, hvilken härstädes utförde sin första vapenbragd. Vid samma tid hade också hertig Bernhard strax ofvanför funnit ett vad, där han, åtföljd af en hop finska ryttare, sprängde öfver och angrep fienden i sidan, hvarjämte fotfolket började tåga öfver bryggan. Tilly skickade nu Altringer ned för att tillbakadrifva anfallet. Men så snart bäjrarne nalkades stranden och den mördande elden från konungens batteri och Wrangels finnar, stannade de och drogo sig tillbaka. Altringer sprang fram och förde dem åter mot fienden; men i detsamma flög en kanonkula så tätt förbi hufvudet, att han sanslös störtade till jorden, och bäjrarne ryggade för andra gången. Då framträdde ur förskansningarna Tilly själf, åtföljd af sina gamla valloner. Men äfven dessa studsade tillbaka för det mördande kulregnet. Då hastade Tilly fram i spetsen, fattade själf en af fanorna och gick rakt emot fienden. Vallonerna följde, men om några minuter träffades den gamle fältherren af en falkonettkula, som krossade benet och kastade honom själf till marken. Vallonerna drogo sig tillbaka, dock bärande med sig den älskade anföraren. Denna händelse försatte hela hären i villervalla och overksamhet. Tilly och Altringer lågo sårade och sanslösa, och ingen, icke ens kurfursten själf, visste, hvad man borde företaga. Lyckligtvis doldes förvirringen af det inbrytande mörkret. Gynnad af denna omständighet, aftågade kurfursten med hela sin här, lämnande vid pass två tusen döda på fältet. (Enligt en annan uppgift skedde öfvergången längre åt söder öfver en ö, som är belägen midt i floden.)

Svenskarne förblefvo hela natten orörliga, hvar på sin plats, men tidigt följande morgon skickades Nils Brahe med Gula regementet att undersöka fiendens ställning. Han fann lägret tomt. Konungen skyndade dit och utropade vid betraktandet af Tillys fasta förskansningar och fördelaktiga ställning: Om jag hade varit hertig af Bäjern, aldrig hade jag lämnat en sådan plats och öppnat mitt land för fienden; nej, icke ens om en kanonkula borttagit skägget och halfva hakan därtill.

Detta var gamle Tillys sista strid. Från slagfältet fördes han i kurfurstens egen vagn till Ingolstadt. Skakningen under den långa vägen förorsakade så svåra plågor, att han ofta förlorade sansningen, och de åtföljande trodde flera gånger hans sista stund vara kommen. Han uppnådde likväl staden, där en okunnig fältskär under bemödandet att taga ut benskärfvorna förorsakade honom olidliga plågor. Men högre än all kroppssmärta beklagade han sin olycka att hafva öfverlefvat nederlaget vid Breitenfeld eller att icke hafva hunnit utplåna denna skymf. Kurfursten satt ofta hela timmar vid sängen, tröstande, fast själf försänkt i sorg. Tilly rådde honom att på intet villkor skilja sig från kejsaren och att göra allt möjligt för bibehållandet af städerna Ingolstadt och Regensburg, särdeles Regensburg. På sådant sätt uthärdades femton dagar under nästan outhärdliga plågor. De slutades ändtligen den tjugonde april, då Tilly dog, lämnande sin ringa förmögenhet till delning emellan sina gamla valloner och en älskad brorson, sitt minne åter till eftervärldens odelade beundran.

Denna Gustaf Adolfs nya och oförmodade lycka och hans ende motståndares, den gamle Tillys, död väckte hela Europas förvåning och hos katolikerna häpnad och förskräckelse. Släpp ned täckelset, skådespelet är slut! sade en af kardinalerna, och nästan på samma sätt betraktade Maximilian själf sin ställning. I största hast förde han gemål och skatter i säkerhet, drog sedan trupperna efter Tillys råd till Ingolstadt och Regensburg men nödgades därvid lämna land och hufvudstad öppna för segraren. Själfve kejsaren började frukta, att den förhärjande strömmen nu ändtligen skulle komma äfven till hans land. Frankrike, redan förut afundsjukt, blef det än mera. I sanning, sade Ludvig, det är hög tid att sätta en gräns för den där götens utsväfvande företag. Särdeles kinkigt blef Frankrikes förhållande till Bäjern. För att locka dess furste från Österrike hade kardinal Richelieu lofvat att beskydda honom emot hvem som helst. Nu i nödens stund ville Maximilian, att Richelieu skulle fullgöra sin förbindelse, men denne fruktade att stöta sig med den segrande Gustaf Adolf och lämnade därför kurfursten i sticket. Franska sändebudet i München ville likväl göra sitt bästa och reste till konungen samt begärde åt kurfursten en fullkomlig neutralitet, förebärande allahanda mer eller mindre rimliga skäl, till exempel, att Tillys anfall mot svenskarne i Bamberg hade blifvit företaget mot kurfurstens befallning, att denne senare städse talat med mycken aktning om svenske konungen och så vidare. Men Gustaf Adolf svarade: Jag känner nog kurfursten och hans prästknep. Han har en dubbel tröja och vänder ut än den blå, än den röda sidan, allt eftersom omständigheterna fordra. Men han må blanda färgerna huru som helst, konungen i Sverige skall han dock icke bedraga. Nu började sändebudet att med en tämligen djärf ton omtala, med huru mycket missnöje franske konungen skulle se sin vän, kurfursten af Bäjern, illa behandlad, och det af en konung, som stode i förbindelse med hans franska majestät och af hvilken man kunnat vänta mera eftergifvenhet. Herre, afbröt honom Gustaf Adolf, ni går alldeles för långt uti er franska fritalighet; och jag får säga er, att jag alldeles icke anser mig behöfva åhöra sådana anmärkningar. Hvad konungen i Frankrike beträffar, så förlåter jag eder okunnighet. Jag känner hans tänkesätt i denna saken bättre än ni och tror icke, att det är han, som skickat er hit, helst ni icke uppvisat någon sådan fullmakt. Jag betraktar eder därför såsom skickad från kurfursten af Bäjern. Välan, så lämna honom då detta svar, att han skall 1) återställa allt hvad han tagit från mina bundsförvanter; 2) af skeda sina trupper samt förbjuda dem att därefter antaga kejsarens tjänst; 3) icke lämna åt mina fiender något slags biträde; 4) icke på tre år företaga någon fientlighet mot Sveriges krona och 5) ställa borgen för uppfyllandet af sina löften. På dessa villkor lämnar jag honom neutralitet; men om tjugufyra timmar måste jag hafva det afgörande svaret, eljest bryter jag som fiende in i hans land och det genast. Sändebudet måste återvända utan att hafva erhållit något annat besked. — Strax efteråt skickade Richelieu och frågade, huru långt konungen ämnade sträcka sina eröfringar. — Så långt mina fördelar fordra, blef det korta svaret. Frankrike teg och drog sig tillbaka för att i stillhet åskåda den väntade och afgörande striden mellan konungen och Wallensteins nysamlade krigshär.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 5 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt