Tilly hade emellertid förenat sig med Maximilian, hvilken till förstärkning
medförde flera dels gamla, dels nyvärfvade regementen. Trupperna förlades
uti det hörn af Bäjern, som bildas af Lech och Donau. Med tillhjälp
af dessa båda floder och en krigshär af tjugotvå tusen man hoppades
Maximilian att kunna utestänga fienden, åtminstone från själfva bäjerska
arflandet.
Vid betraktande af denna fiendens fördelaktiga ställning sammankallade
konungen ett krigsråd och begärde dess utlåtande, antingen man borde
göra ett försök att oaktadt Tillys närvaro tränga öfver floden eller
också välja en annan väg. Meningarna voro delade. Gustaf Horn yrkade,
att konungen borde öfvergifva både Tilly och Bäjern samt tåga
till Böhmen och därstädes skingra Wallensteins nyvärfvade trupper och
sedan genom Mähren intränga uti Österrike; detta vore säkraste medlet
att tvinga kejsaren till eftergift. Att däremot gå öfver den djupa och
strida Lechfloden, och det i åsynen af en stark och skicklig fiende,
skulle alltid kosta mycket folk, äfven om det lyckades. Men i motsatt,
lätt inträffade händelse vore hela svenska hären förlorad och utan någon
fast stödjepunkt utsatt för den då från sitt bakhåll säkert frambrytande
Wallenstein. Denna mening biträddes af de flesta och äldsta öfverstarne
men icke af konungen. Han påstod tvärt om, att man borde begagna
den förskräckelse, hvari bäjerska hären blifvit försatt, men däremot
själf alldeles icke låta förskräcka sig af dess stora antal, hvilket
för det mesta utgjordes af bönder, nyss tagna från plogen. Donauwerth
vore ju dessutom en god tillflyktsort i händelse af mindre gynnsam utgång;
dock hoppades han, att sådant icke skulle behöfvas. Lyckan står dem
djärfvom bi! Horn fortfor att försvara sin sats. Hvad, ropade
konungen, vi, som gått öfver Oder, Elbe och Rhen, ja, öfver själfva
Östersjön, skola vi stanna försagda vid Lechfloden! Besinna, tillade
han, att ofta lyckas de svåraste företag just därför, att motståndaren
anser dem omöjliga. Horn teg, de andra likaså, och öfvergången blef
besluten.
Åtföljd af en liten trupp ryttare, red konungen ut för att välja tjänligt
ställe till utförandet. Han följde stranden, dock på något afstånd,
emedan Tillys på andra sidan stående kanoner ofta tvärt öfver strömmen
skickade kulor efter de svenskar, som visade sig. Länge red konungen
förgäfves, ty floden, flytande rakt fram mellan sumpiga stränder, lämnade
intet tillfälle till öfvergång. Ändtligen visade sig ett passande ställe.
Strömmen gjorde en böjning åt västra sidan, bildande därigenom på den
motstående likasom en udde eller halfö Västra stranden var dessutom
vid pass elfva fot högre än den motsatta. Dessa fördelar ville konungen
begagna men fann vid närmare undersökning, att Tilly, som sådant förutsett
hade redan besatt den gent öfver liggande stranden. Detta förargade
Gustaf Adolf, men det afskräckte honom icke. Hör hit, gossar,
ropade han åt några af betäckningen, femtio riksdaler åt den, som
skaffar mig säker underrättelse, huru djup floden är där borta vid böjningen!
Ryttarne redo ditåt men kunde ej nalkas stranden för den på andra
sidan liggande fiendens eld. Då framträdde en dragon och begärde tillåtelse
att, förklädd som bonde, gå dit och undersöka läget. Konungen biföll,
dolde sina ryttare och ställde sig själf på en aflägsen höjd för att
med kikaren betrakta uppträdet. Efter en stund kom dragonen ut ur en
närbelägen by, alldeles förklädd till bonde och bärande en lång stång
på axlarna. Han gick rakt till det anvisade stället och ropade åt bäjerska
soldaterna och bad, att de skulle hjälpa honom öfver. Då de icke kunde
efterkomma denna önskan, gjorde han själf ett försök att vada öfver
och gick ut i strömmen, tills vattnet stod honom till midjan, alltjämt
kännande för sig med stången. När slutligen strömmen blef för djup,
stannade han, skakade betänkligt på hufvudet och gick tillbaka igen.
Bäjerska soldaterna skrattade åt hans försök, och en af dem frågade,
om han kunde simma. — Nej, landsman, svarade bonden. —
Är du då tokig, som vill gå öfver? sade bäjraren. Floden är
tjugutvå fot djup. — Hur vet du det så säkert? frågade bonden.
— Jo, svarade den andre, våra officerare mätte den just i
går. — Ack, sade bonden, kan icke någon af landsmännen
gå emot mig ut i strömmen och sedan med stången draga mig öfver djupet?
Jag skall gärna gifva honom en half dukat för besväret. En soldat
af kastade kläderna och vadade ut i vattnet, likaså bonden, så att man
däraf lätt kunde se, huru mycket flodbottnen sluttade på bägge sidor.
Men då bonden af låtsad räddhåga och oförstånd bar sig för oskickligt
åt, sam bäjraren öfver för att hjälpa honom. Den förre begynte då upprepa
långa berättelser om sina olyckor och huru de elaka svenskarne förstört
alla hans sädesfält och så vidare. Men då han icke vågade för
andra gången gifva sig utåt djupet och den nakne bäjraren började frysa,
sam denne senare tillbaka igen och lämnade bonden åt sitt öde. Denne
återvände, som det tycktes, ganska nedslagen och bedröfvad men uppsökte
snart konungen och lämnade honom de erhållna fullständiga underrättelserna.
Gustaf Adolf gaf honom på stället en kvartermästareplats vid rytteriet
och dessutom ett hundra riksdaler till nödig utstyrsel.
Med ledning af dessa underrättelser började man strax det förberedande
arbetet. Flera kringliggande bondstugor nedrefvos, och af virket sammansattes
en mängd starka bockar, med benens höjd lämpad efter vattnets djup.
Meningen var, att dessa skulle uti floden nedsättas, med plankor beläggas
och sålunda bilda den behöfliga bryggan. Invid stranden var på bajerska
sidan en låg sandbank. Konungen lät så afpassa bockarnas höjd, att de
nådde endast jämnt öfver vattenytan, hvarigenom hela bryggan blef af
den låga sandbanken skyddad mot alla kulor från Tillys längre bort liggande
kanoner. Dessa timmerarbeten förehades på något afstånd från floden
för att icke i förtid väcka fiendens uppmärksamhet.
När alla tillredelserna voro färdiga, förde Gustaf Adolf hela sin här
till det bestämda stället, och noga följande alla hans rörelser, infann
sig också Tilly på den motstående sidan. Längst ned vid floden bakom
sandbanken var bäjerska stranden, med undantag af en smal landtunga,
ganska djup och träskig, så att vandraren nedsjönk till knäet. Längre
bort höjde den sig småningom. I denna sluttning uppkastade Tilly först
en lång graf, fylld med musketerare; bakom densamma och högre upp förlades
artilleriet; uti en tät skog, öfverst på höjden, stod hela bäjerska
krigshären.
Midt emot elden från alla dessa förskansningar ryckte svenskarne fram,
därunder dock något skyddade af den på deras sida högre stranden. Utefter
böjningen af floden uppkastades fyra batterier med tillsammans sjuttiotvå
kanoner, och emellan dem förlades musketerare uti löpgrafvar långs hela
stranden. Från dessa verk började snart en så förödande korseld öfver
den gent emot liggande halfön, att ingen enda bäjrare vågade därstädes
visa sig. Detta allt blef färdigt den 3 april, och strax därpå börjades
arbetet med bryggan. För att så länge som möjligt dölja sitt förehafvande
lät konungen till stranden sammanföra och antända en myckenhet rå ved,
beck och vattendränkt halm, hvars tjocka rök jämte kanoneldens insvepte
stället uti ett nästan ogenomträngligt mörker. Detta oaktadt upptäckte
Tilly snart hvad som förehades och riktade sina stycken ditåt; men förutnämnda
sandbank och bryggans af Gustaf Adolf väl beräknade låghet hindrade
kulorna att göra någon skada. Tilly anlade därför på sidorna närmare
floden tvenne batterier för att därifrån kunna komma åt den under verket
varande bryggan och arbetade dessutom på fullkomnandet af sina öfriga
förskansningar för att med så mycket mera visshet kunna tillbakadrifva
den öfvergångne fienden. Så förgick hela den följande dagen.
Ändtligen den femte april blef bryggan färdig. Tre hundra finska fotknektar
voro de första, som skickades öfver; de skulle på motsatta sidan uppkasta
en förskansning till broändens försvar, och åt hvar och en lofvades
10 r:dr i belöning. Endast försedda med hackor och spadar sprungo de
öfver den ögonblicket förut färdiga bryggan och började strax sitt arbete.
Tilly, som i det längsta ville undvika att sända sitt folk ned i det
förödande kulregnet, fördubblade kanonelden och besvarades på samma
sätt af svenskarne, hvilka dock i allmänhet sköto både fortare och bättre.
För att denna gången särdeles lifva dem gick Gustaf Adolf själf till
kanonerna, riktade och aflossade med egen hand vid pass sextio skott.
Dundret af det ömsesidiga skjutandet var så förfärligt, att hela jorden
darrade, och dånet trängde flera mil djupt in uti Bäjern. Svenskarne
riktade sina kulor icke blott mot fiendens förskansningar utan slutligen
också mot den förut omnämnda skogen, och det icke utan framgång. Grenar,
toppar, till och med tjocka stammar blefvo hvarje ögonblick afslagna
och förorsakade i fallet både skada och förvirring bland de därunder
stående trupperna. Finnarne hade emellertid fått sin skans färdig och
erhöllo förstärkning af 300 landsmän under Karl Gustaf Wrangel, hvilken
härstädes utförde sin första vapenbragd. Vid samma tid hade också hertig
Bernhard strax ofvanför funnit ett vad, där han, åtföljd af en hop finska
ryttare, sprängde öfver och angrep fienden i sidan, hvarjämte fotfolket
började tåga öfver bryggan. Tilly skickade nu Altringer ned för att
tillbakadrifva anfallet. Men så snart bäjrarne nalkades stranden och
den mördande elden från konungens batteri och Wrangels finnar, stannade
de och drogo sig tillbaka. Altringer sprang fram och förde dem åter
mot fienden; men i detsamma flög en kanonkula så tätt förbi hufvudet,
att han sanslös störtade till jorden, och bäjrarne ryggade för andra
gången. Då framträdde ur förskansningarna Tilly själf, åtföljd af sina
gamla valloner. Men äfven dessa studsade tillbaka för det mördande kulregnet.
Då hastade Tilly fram i spetsen, fattade själf en af fanorna och gick
rakt emot fienden. Vallonerna följde, men om några minuter träffades
den gamle fältherren af en falkonettkula, som krossade benet och kastade
honom själf till marken. Vallonerna drogo sig tillbaka, dock bärande
med sig den älskade anföraren. Denna händelse försatte hela hären i
villervalla och overksamhet. Tilly och Altringer lågo sårade och sanslösa,
och ingen, icke ens kurfursten själf, visste, hvad man borde företaga.
Lyckligtvis doldes förvirringen af det inbrytande mörkret. Gynnad af
denna omständighet, aftågade kurfursten med hela sin här, lämnande vid
pass två tusen döda på fältet. (Enligt en annan uppgift
skedde öfvergången längre åt söder öfver en ö, som är belägen midt i
floden.)
Svenskarne förblefvo hela natten orörliga, hvar på sin plats, men tidigt
följande morgon skickades Nils Brahe med Gula regementet att undersöka
fiendens ställning. Han fann lägret tomt. Konungen skyndade dit och
utropade vid betraktandet af Tillys fasta förskansningar och fördelaktiga
ställning: Om jag hade varit hertig af Bäjern, aldrig hade jag
lämnat en sådan plats och öppnat mitt land för fienden; nej, icke ens
om en kanonkula borttagit skägget och halfva hakan därtill.
Detta var gamle Tillys sista strid. Från slagfältet fördes han i kurfurstens
egen vagn till Ingolstadt. Skakningen under den långa vägen förorsakade
så svåra plågor, att han ofta förlorade sansningen, och de åtföljande
trodde flera gånger hans sista stund vara kommen. Han uppnådde likväl
staden, där en okunnig fältskär under bemödandet att taga ut benskärfvorna
förorsakade honom olidliga plågor. Men högre än all kroppssmärta beklagade
han sin olycka att hafva öfverlefvat nederlaget vid Breitenfeld eller
att icke hafva hunnit utplåna denna skymf. Kurfursten satt ofta hela
timmar vid sängen, tröstande, fast själf försänkt i sorg. Tilly rådde
honom att på intet villkor skilja sig från kejsaren och att göra allt
möjligt för bibehållandet af städerna Ingolstadt och Regensburg, särdeles
Regensburg. På sådant sätt uthärdades femton dagar under nästan outhärdliga
plågor. De slutades ändtligen den tjugonde april, då Tilly dog, lämnande
sin ringa förmögenhet till delning emellan sina gamla valloner och en
älskad brorson, sitt minne åter till eftervärldens odelade beundran.
Denna Gustaf Adolfs nya och oförmodade lycka och hans ende motståndares,
den gamle Tillys, död väckte hela Europas förvåning och hos katolikerna
häpnad och förskräckelse. Släpp ned täckelset, skådespelet är slut!
sade en af kardinalerna, och nästan på samma sätt betraktade Maximilian
själf sin ställning. I största hast förde han gemål och skatter i säkerhet,
drog sedan trupperna efter Tillys råd till Ingolstadt och Regensburg
men nödgades därvid lämna land och hufvudstad öppna för segraren. Själfve
kejsaren började frukta, att den förhärjande strömmen nu ändtligen skulle
komma äfven till hans land. Frankrike, redan förut afundsjukt, blef
det än mera. I sanning, sade Ludvig, det är hög
tid att sätta en gräns för den där götens utsväfvande företag. Särdeles
kinkigt blef Frankrikes förhållande till Bäjern. För att locka
dess furste från Österrike hade kardinal Richelieu lofvat att beskydda
honom emot hvem som helst. Nu i nödens stund ville Maximilian, att Richelieu
skulle fullgöra sin förbindelse, men denne fruktade att stöta sig med
den segrande Gustaf Adolf och lämnade därför kurfursten i sticket. Franska
sändebudet i München ville likväl göra sitt bästa och reste till
konungen samt begärde åt kurfursten en fullkomlig neutralitet, förebärande
allahanda mer eller mindre rimliga skäl, till exempel, att Tillys
anfall mot svenskarne i Bamberg hade blifvit företaget mot kurfurstens
befallning, att denne senare städse talat med mycken aktning om svenske
konungen och så vidare. Men Gustaf Adolf svarade: Jag känner
nog kurfursten och hans prästknep. Han har en dubbel tröja och vänder
ut än den blå, än den röda sidan, allt eftersom omständigheterna fordra.
Men han må blanda färgerna huru som helst, konungen i Sverige skall
han dock icke bedraga. Nu började sändebudet att med en tämligen
djärf ton omtala, med huru mycket missnöje franske konungen skulle
se sin vän, kurfursten af Bäjern, illa behandlad, och det af en
konung, som stode i förbindelse med hans franska majestät och af hvilken
man kunnat vänta mera eftergifvenhet. Herre, afbröt honom
Gustaf Adolf, ni går alldeles för långt uti er franska fritalighet;
och jag får säga er, att jag alldeles icke anser mig behöfva åhöra sådana
anmärkningar. Hvad konungen i Frankrike beträffar, så förlåter jag eder
okunnighet. Jag känner hans tänkesätt i denna saken bättre än ni och
tror icke, att det är han, som skickat er hit, helst ni icke uppvisat
någon sådan fullmakt. Jag betraktar eder därför såsom skickad från kurfursten
af Bäjern. Välan, så lämna honom då detta svar, att han skall 1)
återställa allt hvad han tagit från mina bundsförvanter; 2) af skeda
sina trupper samt förbjuda dem att därefter antaga kejsarens tjänst;
3) icke lämna åt mina fiender något slags biträde; 4) icke på tre år
företaga någon fientlighet mot Sveriges krona och 5) ställa borgen för
uppfyllandet af sina löften. På dessa villkor lämnar jag honom neutralitet;
men om tjugufyra timmar måste jag hafva det afgörande svaret, eljest
bryter jag som fiende in i hans land och det genast. Sändebudet
måste återvända utan att hafva erhållit något annat besked. — Strax
efteråt skickade Richelieu och frågade, huru långt konungen ämnade
sträcka sina eröfringar. — Så långt mina fördelar fordra,
blef det korta svaret. Frankrike teg och drog sig tillbaka för att i
stillhet åskåda den väntade och afgörande striden mellan konungen och
Wallensteins nysamlade krigshär.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll