Vid östra stranden af Mainfloden ligger den rika staden Würzburg,
säte för en katolsk ärkebiskop, som den tiden tillika var furste öfver
kringliggande nejder. Vid ryktet om Gustaf Adolfs annalkande hade han
tagit till flykten och lämnat staden och slottet att försvaras af en
ryttmästare vid namn Keller samt en besättning af 1,500 man. Då konungen
uppfordrade den illa befästa staden, gaf Keller ett vägrande svar. Svenskarne
bröto utan svårighet in uti malmarna men hunno icke för det infallande
mörkret att angripa själfva staden. Inseende likväl omöjligheten att
längre densamma försvara, begagnade Keller den påföljande natten för
att med alla sina trupper gå öfver till det på andra sidan strömmen
liggande slottet, och honom följde de flesta munkar och nunnor, flera
af borgerskapets fruntimmer och en mängd dyrbarheter och reda penningar.
Morgonen därpå öfverlämnades staden åt svenskarne.
För att äfven i dessa trakter äga någon fast stödjepunkt beslöt Gustaf
Adolf att till hvad pris som helst bemäktiga sig detta slott. Saken
hade dock många svårigheter. Borgen var belägen på en brant höjd och
efter tidens sätt icke illa befäst, dessutom af den rike ärkebiskopen
försedd med mun-och krigsförråd för ett helt år. Redan att komma öfver
floden var ingen lätt sak, ty Keller hade dels sönderhuggit, dels till
andra sidan öfverfört alla båtar och dessutom sprängt tvenne hvalf af
den öfver strömmen ledande bryggan. Från det höga fästet riktade han
obehindradt sina kanoner åt alla sidor, och endast med möda kunde svenskarne
bland stadens byggnader vinna skydd mot de öfver högt och lågt flygande
kulorna. Till råga på svårigheten kom underrättelse, att Tilly med sin
nya krigshär skyndade till fästningens undsättning.
Gustaf Adolf beslöt därför att själf så mycket ifrigare skynda med
anfallet. Plankor kastades öfver de sprängda brohvalfven, och skottarne
fingo befallning att på denna smala och vådliga väg springa öfver till
andra sidan. Ett hotande kulregn mötte de framryckande, och tvenne bröder
Ramsay, hvilka gingo i spetsen för sina landsmän, störtade dödligt sårade
till jorden. Då skottarne kommo till plankan, som låg nära 24 alnar
högt öfver floden, hisnade de och veko tillbaka, icke för kulorna utan
för den vådliga spången. Emellertid hade det lyckats konungen att erhålla
båtar och att på detta sätt till andra stranden öfverföra åtskilliga
trupper, hvilka därstädes skyndsamt uppkastade försvarsverk och med
efterkommandes hjälp återdrefvo ett från fästningen företaget utfall.
Svenskarne, dristigare genom denna framgång, började den ene efter den
andre springa öfver plankorna, och innan kvällen hade konungen redan
en betydlig styrka samlad på västra sidan floden, hvarefter belägringsarbetet
följande morgon börjades.
Två dagar besköt konungen ett af slottstornen, i hopp att detsamma
vid nedstörtandet skulle fylla grafven och lätta stormandet. Det föll,
men så att den åsyftade verkan förfelades. Sedan därför löpgrafvarna
hunnit inemot fästningen, beslöt han att med storm borttaga den utanför
porten belägna halfmånen och anförtrodde detta ganska vådliga uppdrag
åt Axel Lillie, Jakob Ramsay och Johan Hamilton med deras folk. Hepburn
och en hop frivilliga skottar följde sina landsmän. Striden blef både
långvarig och förtviflad, ty fienderna, skyddade af det höga bröstvärnet,
gjorde tappert motstånd, hvaremot de stormande måste under fiendens
kulor och hugg tränga uppför bergsbranten, öfver grafven och åter uppför
själfva fästningsvallen. Ett stycke därifrån och skyddade af en grushög
stodo Gustaf Adolf och Per Brahe och åskådade striden, hvarunder en
från fästningen kommande kanonkula slog ned vid sidan och öfvertäckte
dem båda med grus och damm. Konungen gick sedan ut på fältet för att
ytterligare uppmuntra soldaterna, hvarvid en muskötkula slet bort en
del af hans buffelhandske, dock utan att göra någon annan skada. Emellertid
rasade striden utan uppehör. Österbottningar och skottar trängde
oemotståndligt fram emellan fiendernas pikar och kulor, och ändtligen
efter fulla två timmars fäktande drogo sig de kejserliga in uti slottet,
och svenskarne blefvo mästare öfver hela utanverket.
Dagen därpå skulle själfva fästningen stormas, hvartill utsagos svenska
och tyska trupper med Gula och Blå brigaderna samt Österbottningarne
i spetsen. (Brah. Fol. 84.) Hamilton hade
väntat att med sina skottar äfven denna gången få deltaga i striden
och ansåg Gustaf Adolfs vägran för en sådan skymf mot sig och sina landsmän,
att han på stället begärde afsked och öfvergaf krigshären.
Under
följande natten samlades nämnda regementen uti den nyss eröfrade halfmånen.
Morgonen därpå, litet före gryningen, bestämdes till anfall. Ungefär
en half timme förut och då alla stodo färdiga, utsändes en löjtnant
med sju man att undersöka porthvalfvet. Dold af mörkret, kom han intill
vindbryggan, som han till sin stora förvåning fann nedfälld; på inre
sidan stodo dock två hundra kejserliga på vakt. Då dessa hörde och skymtade
någon rörelse utanför vallen, ropade de och frågade efter lösen och
namn. Jag är svensk, svarade löjtnanten och sprang med sina följeslagare
upp på bryggan, ropande tillika utåt halfmånen: Kamrater, skynden
hit! Slottet är intaget! Det lyckades honom att under en häftig
skärmytsling försvara porthvalfvet mot österrikarne, hvilka, bedragna
af mörkret, icke kunde föreställa sig, att en så liten styrka vågat
anfalla dem. Vid löjtnantens rop störtade emellertid alla de i beredskap
stående regementena fram, somliga öfver vindbryggan, andra med stormstegar
klättrande öfver murarna. Striden blef häftig men kort, ty snart inträngde
svenskarne på borggården. Besättningen fortfor det oaktadt uti ett förtvifladt
motstånd, hvarigenom de stormande blefvo än mera uppretade, så att de
började ropa magdeburgpardon och nedhugga allt, som de mötte.
Då sprang Torstensson fram, fattade den kämpande Keller om lifvet och
tog honom till fånga, på samma gång skyddande honom mot soldaternas
raseri, och med anförarens tillfångatagande slutades striden.
Borggården var emellertid öfverströdd af fallna fiender, däribland
tjugu munkar, dels med, dels utan vapen. Många hade kastat sig själfva
till marken, låtsande döden för att densamma sålunda undgå. Sedan motståndet
upphört, ilade soldaterna till plundring; dock blef ingen kvinna förolämpad,
ingen man skadad, men penningar och dyrbarheter borttogos utan förskoning
och i rikt mått.
Efter en timmes tid lät konungen befalla slut på plundringen och inträdde
därpå själf uti slottet. Det var nu redan full dager, så att han tydligt
kunde se de öfver borggården utströdda liken. Konungen märkte strax,
att några af dem hade en hos döda ovanligt frisk färg. Han gissade verkliga
förhållandet och ropade leende: Stån upp igen! Eder skall intet
ondt vederfaras; och vid dessa ord sprungo många af de förmenta
liken i höjden och bugade sig med glädje och tacksamhet för den räddande
fursten.
Konungens byte blef ganska stort. En mängd silfver och kostbarheter,
som stadsborna hade förvarat uti slottskyrkan, återlämnades, och likväl
erhöllo soldaterna så mycket penningar, att de vid delningen efter fyllda
hattkullar mätte det klingande myntet. Konungen behöll för egen räkning
rustkammaren, innehållande vapen för sju tusen till fot och fyra tusen
till häst, aderton större, trettio smärre kanoner samt fyra mörsare,
stallet med en mängd utsökta hästar, vinkällaren, ymnigt försedd, äfven
med många tjuguåriga fat, slutligen det rika biblioteket, hvilket skänktes
till Upsala högskola. Ur kapellet togos bilderna af Frälsaren och jungfru
Maria, gjutna af gediget guld, likaså de tolf apostlarne af silfver.
Keller måste dessutom upptäcka ärkebiskopens hemliga skattkammarhvalf,
djupt ned under slottets källare inhugget i själfva klippan. Därifrån
uppburos de gömda rikedomarna, man vet ej till huru stort värde. Men
då från samma hvalf ett skrin bars öfver borggården, lossnade bottnen,
och hela den tunga laddningen, bestående af blanka dukater, rullade
ut öfver stenarna. Soldaterna kastade sig ned för att upplocka dem och
lämnade för syns skull några åt konungen men stoppade de flesta i egna
fickor. Gustaf Adolf skrattade och sade: Låt vara, gossar! Efter
det nu en gång har fallit i edra händer, så mån I också behålla det.
Den af Tilly vid denna tiden samlade krigshären var nära en half gång
större än Gustaf Adolfs. Den gamle fältherren hade fört densamma öfver
Mainfloden nedåt södra Franken, hotande det protestantiska Nürnberg
med Magdeburgs öde. Men vid underrättelsen om konungens anfall mot Würzburg
ilade han till dess undsättning. Han kom för sent, ty både stad och
slott voro redan eröfrade. Dock förorsakade han mycken oro hos svenskarne.
Det var redan långt lidet på den mörka kvällen, då Gustaf Adolf fick
underrättelse om de kejserligas antågande. Han blef ganska orolig, varande
alldeles för svag till motstånd, helst Horn med tio tusen man blifvit
afsänd till Bamberg. Han red därför genast till Hepburn, hvilken med
sina och Monroes trupper måste på ögonblicket bryta upp och i sällskap
med konungen ännu samma natt aftåga till Ochsenfurt, där man väntade,
att Tilly skulle gå öfver floden. Denne kom också strax därefter och
började en skärmytsling. Gärna hade han velat angripa konungen och sålunda
släcka sin harm öfver förlusten så väl af slaget vid Breitenfeld som
af slottet vid Würzburg, men kurfursten af Bäjern, som började
tvifla på Tillys lycka eller skicklighet, hade förbjudit honom våga
någon slaktning, så framt han ej vore fullt öfvertygad om segern. Han
tordes sålunda icke företaga det vådliga försöket att i fiendens åsyn
gå öfver floden utan måste draga sig tillbaka. Är jag då dömd,
sade han suckande, att bära med mig i grafven skymfen af detta förhatliga
nederlag!
Efter Würzburgs eröfring och Tillys återtåg föll hela frankiska
kretsen i konungens våld och måste svärja honom trohet och lydnad. Katolikerna
fingo behålla fri religionsöfning. Jag är kommen, sade han, att
befria mina medmänniskor, icke att lägga dem i nya band eller tvinga
deras öfvertygelse. En ny sko, om också bättre, klämmer dock i början.
Katolikerna, likasom alla andra Frankens invånare, skyddades mot hvarje
öfvervåld. Detta uppförande förvärfvade honom allmän tillgifvenhet och
återställde förtroendet mellan landet och den främmande hären.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll