54. Förbundet med Brandenburg

Gustaf Adolfs framsteg återupplifvade det hos tyska protestanterna nära utslocknade hoppet om räddning. På riksdagen i Regensburg hade deras sändebud visserligen blifvit af de talrikare katolikerna öfverröstade men vågade likväl i allvarsamma ordalag uttala sitt ogillande af kejsarens egenmäktiga företag, särdeles af restitutionsediktet och dess stränga verkställande. Georg Vilhelm af Brandenburg.Det felades dock ännu en anförare, ty kurfursten af Sachsen, utan jämförelse den mäktigaste, ville icke bryta med kejsaren, smickrande sig med hoppet att få behålla Lausitz och att med sin öfverherre städse kunna stå i ett vänskapligt förhållande. Emellertid uppkommo flera anledningar till missnöje. Hans son, August, hade blifvit vald till administratör i Magdeburg efter den afsatte Kristian Vilhelm; men kejsaren gaf tvärt emot lag och bruk platsen åt en af sina egna söner. Kurfursten hade ej mindre än fyra särskilda gånger gjort föreställningar mot restitutionsediktets olagliga verkställande men beständigt utan påföljd. Detta allt uppbragte den eljest så tröge Johan Georg till den grad, att han i samråd med den öfver kejsarens våldsamheter lika förtörnade Georg Vilhelm af Brandenburg utskref till den 8 februari 1631 uti Leipzig en sammankomst af alla protestantiska ständerna för att öfverlägga om deras gemensamma bästa. Gustaf Adolfs under tiden gjorda eröfringar ökade deras mod; likaså några hans utliggare, hvilka hemligen uppehöllo sig vid sammankomsten. Man skref till kejsaren allvarsamma föreställningar samt beslöt att möta våld med våld, i händelse de öfverklagade missbruken icke godvilligt afskaffades. Gustaf Adolf önskade knyta närmare förbindelse med de samlade furstarne men detta afslogs, ehuru under lifliga vänskapsbetygelser. Orsakerna voro dels fruktan att företaga en uppenbar fientlighet mot kejsaren, dels ovilja att lämna sig i händerna på en utländing, dels och kanske förnämligast Johan Georgs åtrå att upphäfva sig själf till hufvudman för tyska protestanterna och dymedelst hålla jämvikten mellan konungen och kejsaren.

Då Gustaf Adolf sålunda genom underhandlingar ingenting kunnat vinna, beslöt han att bruka kraftigare medel. Han kvarlämnade i trakten af Landsberg rhengrefven och general Baudis för att hålla stången mot Tieffenbach och Schaumburg, hvilka i Schlesien samlade nya trupper. Själf tågade han med den öfriga hären tillbaka till Frankfurt och därifrån rakt mot Berlin. Den 1 maj anlände han till grannskapet af denna stad och affärdade grefve Ortenburg till kurfursten med följande anhållan: Konungen hade företagit hela det tyska kriget i allmänhet för protestanternas skull, detta sista tåget för Magdeburg enskildt för att befria denna stad från det öfverhängande fördärfvet. Men för att med någon säkerhet kunna tåga mot Tilly var det nödvändigt att i Brandenburg innehafva en och annan fästning som ryggvärn och tillflykt i händelse af mindre lycklig utgång. Han begärde därför af kurfur sten att få besätta Spandau och Küstrin, lofvade däremot på sitt kungliga ord att återställa dessa fästningar, då Magdeburg blifvit befriadt eller i alla händelser senast inom två månader. Kurfursten gaf ett nekande svar. Han kunde icke åt kejsarens, sin laglige öfverherres, fiende öfverlämna slott och fästen utan att göra sig skyldig till fullkomligt uppror. Men han försäkrade däremot på sin furstliga ära och tro, att nämnda fästningar skulle stå Gustaf Adolf öppna i händelse af olycka. Därmed var åter konungen icke nöjd, ty han fruktade med skäl, att, just då han i händelse af olycka bäst skulle behöfva dessa platser, kurfursten af fruktan för kejsaren minst skulle våga lämna dem. Lyckan, sade han, är ambulatorisk, likaså människornas tänkesätt. (Ridderst. (75 a). Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Küstrins förstad den 26 mars 1631.) Han sände därför följande dagen Gustaf Horn i samma ärende men fick också samma svar, ehuru han denna gång som ytterligare bevekelsegrund lofvade befrämja Pommerns framtida förening med Brandenburg. Sedan dessa underhandlingar misslyckats, beslöt han att försöka, hvad han i egen person kunde uträtta, och tågade med 400 ryttare och 1,000 musketerare mot hufvudstaden. På en fjärdingsvägs afstånd därifrån kom kurfursten till hans möte, omgifven af hela sitt hof. De sammanträdde uti en bredvid liggande lund för att öfverlägga om det angelägna ärendet; men efter någon stunds samtal önskade kurfursten att ytterligare rådgöra med sina medföljande herrar, under hvilken tid konungen med vanlig artighet samtalade med kurfurstens gemål och svärmor. Efter en stunds förlopp återkom kurfursten med nekande svar. Då mörknade Gustaf Adolfs anlete, och efter några allvarsamt botande ord beredde han sig att återvända till hären. Men furstinnorna, hänförda dels af beundran öfver hjälten, dels af fruktan för hans hämnd, började med enträgna böner anhålla, det han täcktes följa dem till staden, så kunde underhandlingarna därstädes fortsättas, måhända med mera framgång. Så skedde äfven; konungen, under betäckning af sina 1,000 musketerare, inryckte i Berlin och stannade därstädes kvar öfver den instundande natten. Dagen därpå, den 4 maj, fortsattes de kinkiga öfverläggningarna och tycktes på länge icke leda till någon slutföljd. Kurfursten var bekymrad, till och med bedröfvad och kunde icke dölja dessa känslor. Jag förtänker icke, sade Gustaf Adolf, att han är orolig och bekymrad, ty det kan icke nekas, att det är en farlig och betänklig sak, som jag begär. Men det är till nytta icke för mig utan för kurfursten, hans land och folk, ja, för hela kristenheten. Min väg, fortfor han sedan med hög röst för att höras af alla i salen närvarande, min väg går till Magdeburg, till dess räddning, och det icke för min utan för den protestantiska kristenhetens skull. Vill ingen hjälpa mig, välan så tågar jag tillbaka, sluter fred med kejsaren, som visserligen icke skall vägra mig billiga villkor, hvarefter jag sätter mig i frid och ro i Stockholm, och det med ett godt samvete; men I skolen en gång på yttersta dagen ansvara för edert klenmod att icke våga understödja evangeliets sak. — Till och med här i tiden skall denna eder egennytta få sin tillbörliga vedergällning; ty när Magdeburg fallit och jag med mina trupper återvändt till Sverige, hur skall det då gå med eder och edert land? Kurfursten och hans rådgifvare sväfvade hela dagen fram och tillbaka mellan olika beslut; på ena sidan stod Tilly, på den andra Gustaf Adolf, hvardera med mäktiga härar; men den förre var på tio, den senare endast på en mils afstånd, hvarjämte Berlin saknade alla fästningsverk. Han medför också kanoner var vanligtvis slutet på hvarje rådsherrarnes yttrande; de menade nämligen, att Gustaf Adolf äfven mot deras vilja kunde när som helst bemäktiga sig staden. Detta gaf han dem också tämligen tydligt att förstå. Halft skämtande, halft hotande, yttrade han till furstinnorna, att det berodde helt och hållet på honom att för en eller annan vinter låta dem göra ett besök uti det snöbetäckta Lappland. Ändtligen klockan 9 om aftonen gaf kurfursten det länge väntade bifallet. Spandau och Küstrin skulle öfverlämnas åt svenskarne men med villkor att äfven stå öppna för kurfursten och på sagd tid åt honom återlämnas. Till yttermera visso måste Gustaf Horn och Johan Banér med särskild underskrift försäkra villkorens fullgörande äfven i händelse af konungens möjliga frånfälle. Härpå anställdes ett stort gästabud, där det gick ganska muntert till. Kurfursten, som sökte i vinet dränka sina bekymmer öfver det tagna beslutet och dess möjliga följder, blef synbarligen alltmer och mer upplifvad, likasom nästan alla de öfriga bordsgästerna, utom Gustaf Adolf, hvilken iakttog sin vanliga måttlighet. Men seende mod och glädje tindra i hvarje blick, ville han försöka att vid detta gynnande tillfälle leda deras lifvade sinnen till ett ädelt beslut om mera kraftiga och allmänna åtgärder. Han stod upp, höjde sin röst och uppmanade dem i ett kort tal att som bröder och bundsförvanter med förenade krafter, svenskar och tyskar, tåga till Magdeburgs räddning; det vore på samma gång Tysklands och hela den protestantiska kristenhetens. Men på en gång förstummades det glada sorlet. Kurfursten slog förlägen sina blickar mot jorden, och hans stammande ursäkter och hans hofmäns skenbarliga oro visade nogsamt, att den förut yttrade lifligheten var vinets och icke modets. Förhoppningarna att genom dessa medel verka till Magdeburgs undsättning voro helt och hållet försvunna.

Likasom hertigen af Pommern skref äfven kurfursten af Brandenburg till kejsaren och ursäktade sitt uppförande med tvånget och fruktan för svenska hären. Han fick ett kärft svar. Katolikerna försäkrade, att hans motstånd endast varit låtsadt för att sedan förebäras såsom ursäkt för det förrädiska affallet.

Dagen därpå besattes Spandau, där Axel Lillie fick befälet, hvarefter svenskarne tågade till Potsdam. De kejserliga trupper, som ännu ströfvade kring landet, drogo sig vid svenskarnes ankomst tillbaka till den vid Magdeburg lägrade hufvudstyrkan.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 3 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt