Gustaf Adolfs framsteg återupplifvade det hos tyska protestanterna
nära utslocknade hoppet om räddning. På riksdagen i Regensburg hade
deras sändebud visserligen blifvit af de talrikare katolikerna öfverröstade
men vågade likväl i allvarsamma ordalag uttala sitt ogillande af kejsarens
egenmäktiga företag, särdeles af restitutionsediktet och dess stränga
verkställande. Det
felades dock ännu en anförare, ty kurfursten af Sachsen, utan jämförelse
den mäktigaste, ville icke bryta med kejsaren, smickrande sig med hoppet
att få behålla Lausitz och att med sin öfverherre städse kunna stå i
ett vänskapligt förhållande. Emellertid uppkommo flera anledningar till
missnöje. Hans son, August, hade blifvit vald till administratör i Magdeburg
efter den afsatte Kristian Vilhelm; men kejsaren gaf tvärt emot lag
och bruk platsen åt en af sina egna söner. Kurfursten hade ej mindre
än fyra särskilda gånger gjort föreställningar mot restitutionsediktets
olagliga verkställande men beständigt utan påföljd. Detta allt uppbragte
den eljest så tröge Johan Georg till den grad, att han i samråd med
den öfver kejsarens våldsamheter lika förtörnade Georg Vilhelm af Brandenburg
utskref till den 8 februari 1631 uti Leipzig en sammankomst af alla
protestantiska ständerna för att öfverlägga om deras gemensamma bästa.
Gustaf Adolfs under tiden gjorda eröfringar ökade deras mod; likaså
några hans utliggare, hvilka hemligen uppehöllo sig vid sammankomsten.
Man skref till kejsaren allvarsamma föreställningar samt beslöt att
möta våld med våld, i händelse de öfverklagade missbruken icke godvilligt
afskaffades. Gustaf Adolf önskade knyta närmare förbindelse med de samlade
furstarne men detta afslogs, ehuru under lifliga vänskapsbetygelser.
Orsakerna voro dels fruktan att företaga en uppenbar fientlighet mot
kejsaren, dels ovilja att lämna sig i händerna på en utländing, dels
och kanske förnämligast Johan Georgs åtrå att upphäfva sig själf till
hufvudman för tyska protestanterna och dymedelst hålla jämvikten mellan
konungen och kejsaren.
Då Gustaf Adolf sålunda genom underhandlingar ingenting kunnat vinna,
beslöt han att bruka kraftigare medel. Han kvarlämnade i trakten af
Landsberg rhengrefven och general Baudis för att hålla stången mot Tieffenbach
och Schaumburg, hvilka i Schlesien samlade nya trupper. Själf tågade
han med den öfriga hären tillbaka till Frankfurt och därifrån rakt
mot Berlin. Den 1 maj anlände han till grannskapet af denna stad och
affärdade grefve Ortenburg till kurfursten med följande anhållan: Konungen
hade företagit hela det tyska kriget i allmänhet för protestanternas
skull, detta sista tåget för Magdeburg enskildt för att befria denna
stad från det öfverhängande fördärfvet. Men för att med någon säkerhet
kunna tåga mot Tilly var det nödvändigt att i Brandenburg innehafva
en och annan fästning som ryggvärn och tillflykt i händelse af mindre
lycklig utgång. Han begärde därför af kurfur sten att få besätta Spandau
och Küstrin, lofvade däremot på sitt kungliga ord att återställa
dessa fästningar, då Magdeburg blifvit befriadt eller i alla händelser
senast inom två månader. Kurfursten gaf ett nekande svar. Han
kunde icke åt kejsarens, sin laglige öfverherres, fiende öfverlämna
slott och fästen utan att göra sig skyldig till fullkomligt uppror.
Men han försäkrade däremot på sin furstliga ära och tro, att nämnda
fästningar skulle stå Gustaf Adolf öppna i händelse af olycka. Därmed
var åter konungen icke nöjd, ty han fruktade med skäl, att, just då
han i händelse af olycka bäst skulle behöfva dessa platser, kurfursten
af fruktan för kejsaren minst skulle våga lämna dem. Lyckan,
sade han, är ambulatorisk, likaså människornas tänkesätt.
(Ridderst. (75 a). Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Küstrins
förstad den 26 mars 1631.) Han sände därför följande dagen
Gustaf Horn i samma ärende men fick också samma svar, ehuru han denna
gång som ytterligare bevekelsegrund lofvade befrämja Pommerns framtida
förening med Brandenburg. Sedan dessa underhandlingar misslyckats,
beslöt han att försöka, hvad han i egen person kunde uträtta, och tågade
med 400 ryttare och 1,000 musketerare mot hufvudstaden. På en fjärdingsvägs
afstånd därifrån kom kurfursten till hans möte, omgifven af hela sitt
hof. De sammanträdde uti en bredvid liggande lund för att öfverlägga
om det angelägna ärendet; men efter någon stunds samtal önskade kurfursten
att ytterligare rådgöra med sina medföljande herrar, under hvilken tid
konungen med vanlig artighet samtalade med kurfurstens gemål och svärmor.
Efter en stunds förlopp återkom kurfursten med nekande svar. Då mörknade
Gustaf Adolfs anlete, och efter några allvarsamt botande ord beredde
han sig att återvända till hären. Men furstinnorna, hänförda dels af
beundran öfver hjälten, dels af fruktan för hans hämnd, började med
enträgna böner anhålla, det han täcktes följa dem till staden, så kunde
underhandlingarna därstädes fortsättas, måhända med mera framgång. Så
skedde äfven; konungen, under betäckning af sina 1,000 musketerare,
inryckte i Berlin och stannade därstädes kvar öfver den instundande
natten. Dagen därpå, den 4 maj, fortsattes de kinkiga öfverläggningarna
och tycktes på länge icke leda till någon slutföljd. Kurfursten var
bekymrad, till och med bedröfvad och kunde icke dölja dessa känslor.
Jag förtänker icke, sade Gustaf Adolf, att han är orolig och
bekymrad, ty det kan icke nekas, att det är en farlig och betänklig
sak, som jag begär. Men det är till nytta icke för mig utan för kurfursten,
hans land och folk, ja, för hela kristenheten. Min väg, fortfor
han sedan med hög röst för att höras af alla i salen närvarande, min
väg går till Magdeburg, till dess räddning, och det icke för min utan
för den protestantiska kristenhetens skull. Vill ingen hjälpa mig, välan
så tågar jag tillbaka, sluter fred med kejsaren, som visserligen icke
skall vägra mig billiga villkor, hvarefter jag sätter mig i frid och
ro i Stockholm, och det med ett godt samvete; men I skolen en gång på
yttersta dagen ansvara för edert klenmod att icke våga understödja evangeliets
sak. — Till och med här i tiden skall denna eder egennytta få sin tillbörliga
vedergällning; ty när Magdeburg fallit och jag med mina trupper återvändt
till Sverige, hur skall det då gå med eder och edert land? Kurfursten
och hans rådgifvare sväfvade hela dagen fram och tillbaka mellan olika
beslut; på ena sidan stod Tilly, på den andra Gustaf Adolf, hvardera
med mäktiga härar; men den förre var på tio, den senare endast på en
mils afstånd, hvarjämte Berlin saknade alla fästningsverk. Han medför
också kanoner var vanligtvis slutet på hvarje rådsherrarnes yttrande;
de menade nämligen, att Gustaf Adolf äfven mot deras vilja kunde när
som helst bemäktiga sig staden. Detta gaf han dem också tämligen tydligt
att förstå. Halft skämtande, halft hotande, yttrade han till furstinnorna,
att det berodde helt och hållet på honom att för en eller annan vinter
låta dem göra ett besök uti det snöbetäckta Lappland. Ändtligen klockan
9 om aftonen gaf kurfursten det länge väntade bifallet. Spandau och
Küstrin skulle öfverlämnas åt svenskarne men med villkor att äfven
stå öppna för kurfursten och på sagd tid åt honom återlämnas. Till yttermera
visso måste Gustaf Horn och Johan Banér med särskild underskrift
försäkra villkorens fullgörande äfven i händelse af konungens möjliga
frånfälle. Härpå anställdes ett stort gästabud, där det gick ganska
muntert till. Kurfursten, som sökte i vinet dränka sina bekymmer öfver
det tagna beslutet och dess möjliga följder, blef synbarligen alltmer
och mer upplifvad, likasom nästan alla de öfriga bordsgästerna, utom
Gustaf Adolf, hvilken iakttog sin vanliga måttlighet. Men seende mod
och glädje tindra i hvarje blick, ville han försöka att vid detta gynnande
tillfälle leda deras lifvade sinnen till ett ädelt beslut om mera kraftiga
och allmänna åtgärder. Han stod upp, höjde sin röst och uppmanade dem
i ett kort tal att som bröder och bundsförvanter med förenade krafter,
svenskar och tyskar, tåga till Magdeburgs räddning; det vore på samma
gång Tysklands och hela den protestantiska kristenhetens. Men på en
gång förstummades det glada sorlet. Kurfursten slog förlägen sina blickar
mot jorden, och hans stammande ursäkter och hans hofmäns skenbarliga
oro visade nogsamt, att den förut yttrade lifligheten var vinets och
icke modets. Förhoppningarna att genom dessa medel verka till Magdeburgs
undsättning voro helt och hållet försvunna.
Likasom hertigen af Pommern skref äfven kurfursten af Brandenburg till
kejsaren och ursäktade sitt uppförande med tvånget och fruktan för svenska
hären. Han fick ett kärft svar. Katolikerna försäkrade, att hans motstånd
endast varit låtsadt för att sedan förebäras såsom ursäkt för det förrädiska
affallet.
Dagen därpå besattes Spandau, där Axel Lillie fick befälet, hvarefter
svenskarne tågade till Potsdam. De kejserliga trupper, som ännu ströfvade
kring landet, drogo sig vid svenskarnes ankomst tillbaka till den vid
Magdeburg lägrade hufvudstyrkan.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll